OM MAN KALLAR SIG FÖR ”Mrs Gessle Brazil”, har varit uppslukad av Roxette sedan elva års ålder, tatuerar såväl ”Roxette” som Sveriges riksvapen Tre Kronor på armen och ställer in sitt bröllop inte bara en utan två gånger för att åka över till Europa och se först Per Gessle och sedan Roxette – då bör man kvalificera sig som ett av Brasiliens största Roxettefans.
Danyela Etcharts mamma Solange är psykolog och har sagt till henne att det inte är bra att identifiera sig så starkt med en popgrupp. Men inget biter. Roxettes låtar täcker hela spektrumet av känslor, och får Danyela att känna sig som en bättre person – med betoning på Per, säger hon med ett leende. Och dessutom är mammans trovärdighet i just denna fråga lite naggad i kanten; hon har nämligen själv ”Listen to your heart” tatuerat på armen.
Danyelas lägenhet hemma i Porto Alegre är inredd som ett Roxettemuseum kryddat med Sverigesouvenirer. Ute på den galleromgärdade balkongen vajar en svensk flagga. På köksväggen hänger två klockor: en för brasiliansk tid och en för svensk. En docka i Sverigedräkt och ett förkläde med dalahästar gör sällskap med tre pappförpackningar för drycken Mer, som Per Gessle gjorde reklam för på 80-talet. Till och med fyra tomma mjölkförpackningar har letat sig runt jordklotet till 1,5-miljonersstaden vars namn betyder ”den glada hamnen”.
Resten fylls av Roxettematerial i alla dess former: affischer, stora butiksskyltar, lp-skivor, singlar, kassetter, cd, dvd, vhs-kassetter, turnéprogram, böcker, tidningar – ingen som tittar in i hennes lägenhet behöver fråga vad hon brinner för. Pelle Alsings trumpinnar och ett munspel hon har fått av Per är några av de riktiga troféerna. Hon vakar som en hök över dyrgriparna och alla som vill titta närmare på samlingen måste ta på sig handskar.
Danyela är bara elva år när hennes kusin våren 1989 kommer hem till Porto Alegre i Brasilien med ett gäng nya popplattor som han har skaffat i Europa. Kusinen vill framförallt imponera på Danyelas mamma, som är känd för att hänga med i popvärlden och rent allmänt vara släktens hipster.
En av plattorna är Look sharp! med Roxette, som precis håller på att bli ett världsnamn efter genombrottet med ”The look”. I Brasilien är skivan ännu inte släppt och där är bandet fortfarande helt okänt, men mamma Solange gillar plattan med den svenska duon direkt och snart spinner Look sharp! oavbrutet på musikanläggningen.
Några månader senare når Roxettefebern även Brasilien och man ser och hör bandet överallt. Ju mer Danyela börjar gilla Roxettes musik, desto mer undrar hon vad texterna handlar om. De har inte börjat med engelska i skolan än, så hon ber pappa hjälpa henne att förstå texterna. Och inte bara det, hon börjar läsa engelska på egen hand för att riktigt förstå vad det är Roxette sjunger om. Text efter text översätts till portugisiska och till slut har hon tragglat sig igenom varenda låt. Då blir hon förälskad på allvar. Hittills har Roxette varit ett av många coola band med rätt sound, look och låtar. Men när hon sitter med texterna och lyssnar igenom ”Listen to your heart”, ”Dressed for success”, ”Dangerous” och ”The look”, då blir hon räddningslöst förälskad. Dels är något speciellt med Pers och Maries röster, dels går texterna rakt in i hjärtat.
I skolan är hon blyg och absolut ingen som tar för sig eller sticker ut bland kompisarna. Men i början av 90-talet när Joyride kommer och spränger alla fördämningar vimlar det av Roxettefans, så då kan man åtminstone snacka om dem med vem som helst. Joyride är laddad med fler bra låtar än hon vågat drömma om och när Per sjunger ”Church of your heart” kan hon inte sluta att fantisera om att någon skulle sjunga så för henne. Och hon är inte ensam. Nästan alla hon känner är förälskade i Per. Några år senare, när populariteten går ner, kommer den skaran att krympa ihop till en kärna av sanna fans, de som räknas, de som verkligen har förstått.
För Danyela är Roxette inte bara ett band, det är en religion. Hon ägnar ändlösa timmar åt att lyssna på låtarna om och om igen – ibland ensam, ibland med kompisar. Roxette hörs oavbrutet från hennes rum: när hon kommer hem, i mörkret innan hon ska somna och när hon pluggar. ”Skruva ner musiken – du måste koncentrera dig på att läsa”, ropar hennes mamma. Det gör hon också. Eller rättare sagt, hon bläddrar i tyska poptidningar som Bravo och Popcorn eftersom de nästan alltid har bilder på Roxette.
Onsdagen den 6 maj 1992 händer så det magiska: Roxette kommer till hennes egen stad, Porto Alegre, under sin Join the joyride-turné. Gigantinho-arenan tar 16 000 besökare, men arrangörerna lyckas klämma in 18 000 Roxettefans genom att sälja biljetter till platserna bakom scenen också. Ytterligare 3 000 personer har köpt falska biljetter på svarta börsen och kommer inte in. Roxette är årets hetaste biljett i Porto Alegre. Danyela är bara 14 år och hennes föräldrar vill knappt släppa iväg henne på en så stor konsert, men till slut ger de med sig. Hon går till arenan med några skolkompisar på morgonen och det är tillräckligt för att de ska hamna så långt fram i kön att de får en plats längst framme vid scenen.
För att även de med biljetter bakom scenen ska kunna se har det stora scendraperiet bakom bandet plockats ner, så Roxette spelar för första gången mot en publik i alla riktningar. Att bandet är omringat av fans bidrar till att öka den upphetsade stämningen ytterligare. Redan från öppningen med ”Hotblooded”, där Per och Marie rusar ut på varsin sida av scenen, är det ett öronbedövande drag på de 18 000 i Gigantinho-arenan.
Danyela tror knappt sina ögon. Roxette framför hennes ögon, i hennes egen hemstad. Hon är som uppslukad och det hon upplever den 6 maj 1992 etsar sig för evigt fast i minnet. Roxette är det enda bandet som kan få ihop alla känslor på samma gång. Det glada och roliga, det melankoliska och romantiska. Per med sin pojkaktiga charm, lite småfräcka jargong med glimten i ögat och alla låtarna som verkar vara skrivna direkt för henne. Och så Marie med sin eftertänksamhet och inlevelse. En ängel och en ... djävul är kanske lite starkt, men åt det hållet.
Hon är inte bara lycklig över att se bandet, hon är stolt också. Stolt över att gilla ett band som Roxette, att de kommer till hennes stad och att publiken där ger dem ett mottagande som nästan får taket att lyfta. När hon femton år senare träffar Per Gessle under hans soloturné i Sverige och berättar varifrån hon kommer lyser Per upp och säger: ”Porto Alegre? Det var en makalös konsert, en av de häftigaste någonsin”. Det kommer hon heller aldrig att glömma. Och när Marie Fredriksson för första gången sedan sjukdomen återförenas med Per Gessle på scen i Amsterdam, noterar Danyela att detta så hett efterlängtade ögonblick sker på dagen 17 år efter konserten i Porto Alegre.
Efter konserten ökar hennes passion för Roxette ytterligare. Hon går igenom en ganska jobbig tonårstid med allt vad det innebär av sviktande självförtroende och komplex, men en låt som ”The look” hjälper. Den får henne att våga tro på sig själv och känna att ”wow, jag kan också vara fantastisk om jag vill”. Alla kan vara en stjärna. Det är vad låten och Roxette säger till henne.
I takt med att andra kompisar tappar intresset försöker Danyela hitta likasinnade i andra delar av världen. Internet håller på att bli stort, men Sydamerika ligger långt efter Europa i utvecklingen. Den holländska fanklubben har en marknadsplats där fans från olika länder kan byta Roxetteskivor, affischer och andra prylar med varandra. Snart är hon inne i samlarvärlden och brevväxlar med Roxettefans i olika länder.
Våren 1995 är Roxette tillbaka i Sydamerika igen för sin Crash! Boom! Bang!-turné. Danyela har ägnat det senaste året åt att nonstoplyssna på albumet och när videon till femte singeln ”Vulnerable” kommer blir hon golvad igen. Inget annat band berör henne lika mycket. Visst, hon gillar Madonna, Abba och Beatles också, men hon gillar Roxette mycket mer. För Danyela är Per som en ny John Lennon med låtar lika briljanta som Beatles stora mästerverk. Och att se Per gå omkring där på Bondi Beach-stranden i ”Vulnerable”-videon är som en saga. Tänk om en man hade gått där i strandkanten och sjungit alla dessa fantastiska ord till henne.
Att Roxette kommer från Sverige på andra sidan jordklotet gör dem lite exotiska. Danyela blir nyfiken och bestämmer sig för att ta reda på mer om livet i Sverige och svensk kultur, delvis för att slippa tjatet om att det inte är normalt att fixera allt sitt intresse till bara en popgrupp. Hon går upp till svenska konsulatet i Porto Alegre, presenterar sig och ber att få titta lite i den svenska telefonkatalogen, gärna Halmstads- och Stockholmsdelarna. Hon har nämligen en kusin i Sverige och vill bara kolla upp adressen. Då tittar konsuln lite roat på henne och undrar om kusinens namn möjligen är Per Gessle. Konsuln är en äldre man som de senaste åren har noterat ett eskalerande intresse för svensk släktforskning bland brasilianska tonåringar, i synnerhet för släktingar boende i Halmstadsregionen. Men visst får hon komma in och titta.
Danyela berättar att hon har blivit förälskad i Stockholm tack vare ”Fading like a flower”-videon från Stortorget i Gamla Stan. Hon och konsuln blir snart kompisar och när konsulatet startar ett skandinaviskt institut för att sprida skandinavisk kultur i Brasilien bestämmer sig Danyela för att hjälpa till så gott det går. Snart är de fem tonårstjejer som regelbundet träffas på svenska konsulatet för att lära sig mer om och diskutera Sverige och svensk kultur i allmänhet och Roxette i synnerhet.
Det visar sig dock att Roxette inte kommer till Porto Alegre under Crash! Boom! Bang!-turnén. Det närmaste är São Paulo och Rio de Janeiro, två mångmiljonstäder som definitivt anses för farliga för att föräldrarna ska våga släppa iväg sina tonårstjejer dit. Danyela tjatar sig till ett tillstånd att få åka, men några av hennes kompisar vågar inte säga något till föräldrarna och bokar konsertbiljetter, hotell och bussresor i smyg. När en av mammorna får veta vad som är i görningen går hon upp till det svenska konsulatet och hotar med att stämma dem eftersom de förleder ungdomarna att ge sig ut på sådana farligheter.
Flyg är för dyrt, så det blir dryga bussresor. Det tar 20 timmar med buss från Porto Alegre till São Paulo och 24 timmar från Rio hem till Porto Alegre. Klockan sju på morgonen är de på plats vid Olympiastadion i São Paulo för att säkra sina platser längst fram och hålla upp banderollerna med budskap som ”Porto Alegre still like Roxette” och ”Inez Josefin Bolyos”. De lyckas – och når ett slags fan-klimax när Marie under ”Dressed for success” virar in sig i Porto Alegre-banderollen och dansar runt med den på scen. När refrängen i ”Run to you” kommer är det som om all Danyelas uppdämda nervositet och upphetsning släpper och tårarna faller hejdlöst medan hon sjunger med: ”I’m gonna run to you/I’m gonna count on you/I’m gonna follow/Baby, what else can I do?” Det sammanfattar känslorna av att ha Roxette precis framför sig efter att för första gången ha tagit sig långt hemifrån ända till storstaden.
När Danyela kommer tillbaka från konserterna bestämmer hon sig för att försöka kombinera nytta med nöje. Hon vill ha så mycket skivor och andra prylar med Roxette som det bara går att skaffa, men allt kostar så mycket pengar. Då får hon en snilleblixt. EMI är Roxettes skivbolag och de har ju faktiskt ett kontor i Porto Alegre. De måste väl behöva ett handtag då och då. Om Danyela hjälper till kanske hon kan få gratis skivor, konsertbiljetter, posters och annat kul i gengäld. EMI säger ja och snart är hon där varje dag och packar kartonger och skickar ut skivor till radiostationer. En dag får hon en vhs-kassett med ”Vulnerable”-videon av sin chef på EMI-kontoret. Knäsvag ser hon den fem minuter långa filmen ett hundratal gånger.
Under 1997 blir Danyela och skolkompisen Daniel ett par. Han är införstådd med ”problemet” från början, att han aldrig ska be henne välja mellan honom och Roxette, eftersom han inte kommer att gilla svaret. Daniel är Formel 1-fantast och stort Michael Schumacher-fan, så han har en aning om vad det handlar om, även om han också skakar på huvudet och tycker att hon går för långt.
Sedan försöker hon gå vidare med svenskkulturstudierna genom att börja lära sig svenska. Men det är för svårt och efter ett litet tag ger hon upp. Hon nöjer sig med att ansvara för att sprida information om yngre svensk musik för det svenska konsulatets räkning. Samtidigt har hon börjat intressera sig för PR-branschen. Danyela varvar arbete med kvällskurser i psykologi och kommunikation för att kunna jobba med PR – om möjligt för Roxette. När Have a nice day kommer ut 1999 får EMI i Brasilien en pressrelease från Stockholm, som bara är tänkt att översättas rakt av. Men Danyela tycker inte att det räcker – hon övertalar dem att göra en speciell release med fakta och information som är extra intressant för de brasilianska medierna.
Have a nice day fungerar som en vattendelare. Under åren som har gått sedan förra studioalbumet Crash! Boom! Bang! har en del av Roxettefansen från det tidiga 90-talet hunnit skaffa sig andra intressen eller fått andra hjältar. Vissa av de gamla fansen hatar Have a nice day och gnäller över att de vill ha tillbaka det gamla Roxettesoundet. Men Danyela gillar Roxettes nytänkande. Have a nice day känns lite annorlunda och modern, ungefär som när Madonna gjorde Ray of light några år tidigare. Hon avfärdar det med att det alltid finns människor som gnäller – och att fans ibland har en tendens att gnälla mer än andra om saker de inte gillar. Dessutom får Roxette en ny generation brasilianska tonårsfans som upptäcker gruppen genom Have a nice day.
När chockbeskedet att Marie har drabbats av en hjärntumör kommer är Danyela först övertygad om att allt är slut, att det värsta är att vänta. Hon går med i den internationella bönekedjan där Roxettefans över hela världen ber för Marie på ett givet klockslag under hennes behandling. Eftersom Marie då är 44 år ber alla fansen 44 gånger för henne varje dag.
I Brasilien är det kl. 21 på kvällen och för Danyelas del blir bönestunden en intensiv upplevelse. Hon lägger ner så mycket psykisk energi på att Marie ska bli bra att hon blir alldeles varm i hela kroppen, ungefär som om hon hade mediterat. Hennes mamma tycker att hon överreagerar när det gäller Maries sjukdom och försöker intala Danyela att inte tappa fotfästet, att det trots allt inte handlar om jordens undergång. Och när hon ser med vilken inlevelse dottern ber för sin idol säger hon lite syrligt: ”Jag hoppas att jag får samma energi i bönerna om jag blir sjuk”.
Danyela har längtat efter att åka till Sverige ända sedan början av 90-talet, men det är inte förrän 2007 som hon har skrapat ihop tillräckligt med pengar. När det offentliggörs att Per ska åka ut på en svensk soloturné med albumet En händig man sommaren 2007, slår hon till. Nu ska det ske. Hon bokar flyg till Sverige för att förverkliga sin tonårsdröm. Sex Per Gessle-konserter plus besök på vallfärdsplatser som Hotell Tylösand i Halmstad, Stortorget i Gamla Stan och andra Roxetterelaterade platser står på programmet. Lagom till resan har hon skaffat sig ett alter ego. Ända sedan Madonna vid premiären 2001 av sin nyblivne make Guy Ritchies film Snatch dykt upp med texten ”Mrs Ritchie” på ryggen, har Danyela insett att hon förstås är ”Mrs Gessle Brazil”.
Hon har förberett resan minutiöst. Alla ställen som förekommer i en Roxettevideo, på ett omslag eller har skymtat förbi på en bild i Bravo ska besökas. Pers och Maries bostäder i Stockholm, Pers hus i Halmstad, Hotell Tylösand – hon gör samma pilgrimsresa som många andra ”Roxers” före henne. Men hon sätter en stolthet i att visa respekt. Aldrig att hon ringer på dörren. Hon tar bara bilder. Och så samlar hon en bit jord vid varje ställe till sin samling med jord från viktiga Roxetteplatser.
Hon ska stå längst fram vid varje konsert, även om det innebär att hon måste tillbringa flera kyliga nätter utanför insläppet till arenorna. Hon tar med sig en massa presenter från Brasilien, bland annat en bootleg-cd med Roxettes konsert i Porto Alegre 1992, en brasiliansk fotbollströja plus en massa annat. Det är så många presenter att hon fyller en hel korg som inte kan tas med in på konserten, den måste lämnas separat. Vid den andra konserten i Linköping lyckas hon överlämna presentkorgen och får dessutom hjälp av säkerhetsvakterna att träffa Per innan konserten. I hela livet har han bara varit som en poster på väggen för henne – och nu står han framför henne, livs levande och pratar. Med henne. Hennes poster rör sig. Och han säger hennes namn.
Det är ett ögonblick hon har drömt om i mer än 15 år. När folk har frågat henne vad Roxette betyder har de knappt trott på hennes svar. Om hon befann sig i en sjunkande båt med Per och Marie, och Gud sa att hon bara kunde rädda sig själv och en person till från båten, så hade hon hoppat i vattnet själv för att rädda Marie och Per. Det är villkorslös kärlek. De är som en del av hennes familj. Och därför är det så viktigt att få en chans att visa sina äkta känslor, en liten del av all sin kärlek. Det är därför hon frågar Per om hon får krama honom. Han bara skrattar och säger: ”Krama mig? Visst, kör på.” Danyela ser på honom att han inte förstår vad det betyder. Hon går fram, kramar om honom och gråter hejdlöst.
Hon har på sig sin jacka som det står ”Mrs Gessle Brazil” på. Han gillar den, pekar på texten och skrattar. Danyela får knappt fram ett ord och ser ut som om hon ska svimma. Per ser vad som håller på att hända, drar snabbt fram en stol så att hon kan sätta sig. Han frågar hur det är och om hon behöver något: vatten, kaffe eller te? Hon skakar på huvudet. ”I’ll be alright”, tänker hon. Här sitter hon med Per Gessle och allt hon kan komma på är en låttitel från hans soloalbum The world according to Gessle. Men när Per märker att hon inte får fram något tar han själv initiativet och börjar prata med henne. Efter en stund är mötet över och säkerhetsvakterna lyfter tillbaka henne över kravallstaketet till hennes plats längst fram. När konserten startar är hon fortfarande i extas. Hon såg honom. Hon kramade honom. Och mitt under konserten pekar han på henne och ler. Då håller hon på att svimma igen.
Mötet med Per får henne att inse att det är mycket bättre att i förväg ha skrivit ett brev där man förklarar alla sina känslor. När man ser dem har man oftast bara några sekunder på sig, samtidigt som man är nervös. Då är det bra att kunna lämna över ett brev, så att man får sagt det man vill.
Resan till Sverige ger henne också en chans att träffa många av de europeiska Roxettefans som hon bara har haft kontakt med på nätet i alla år. Där är Evgeny från Ryssland, Ivan från Kroatien, Tomasz från Polen, Sandra från Tyskland och så vidare. Det är lite magiskt att möta dem alla i verkliga livet. När hon kommer hem igen tar hon alla sina foton och en video från En händig man-turnén och lägger ut på nätet. I filmen skriver hon på skämt att resan har bokats via Roxette Travel Agency. Snart får hon mejl från fans i hela världen som undrar var man kan kontakta den resebyrån.
Maj är den stora bröllopsmånaden i Brasilien och när Danyela och Daniel börjar prata om att gifta sig föreslår hon omedelbart den 6 maj. Daniel blir misstänksam och undrar varför det ska ske just den dagen? Hände det något speciellt med Roxette då? Mycket riktigt är det ett magiskt datum för henne. Det var den 6 maj 1992 som hon såg Roxette live för första gången, hemma i Porto Alegre.
De bokar tid i kyrkan, bokar en restaurang för bröllopsfesten, öppnar ett sparkonto och börjar festförberedelserna. Men mitt i den tilltagande bröllopsyran kommer nyheten om att Per inte bara ska åka ut på sin europeiska Party crasher-turné – utöver sitt engelska solomaterial tänker han spela Roxettelåtar också. Kanske är det den slutgiltiga bekräftelsen på att Roxette aldrig mer kommer att återförenas – och kanske är det i så fall enda chansen att höra Roxettes klassiker framförda på scen av åtminstone en originalmedlem.
Det är bara ett problem: turnén krockar med bröllopet. Vad ska hon göra? Som vanligt finns det en Roxettelåt vars titel beskriver hennes situation, i det här fallet ”Doesn’t make sense”. Per Gessle, bröllop, doesn’t make sense to me. Men hon behöver inte fundera särskilt länge, lösningen är en no-brainer. Bröllopet måste ställas in. Det finns ingen chans att Danyela kan missa det här tillfället. Gifta sig kan de göra när som helst, men den här chansen kommer kanske aldrig mer tillbaka. Roxette är hennes livs passion. Hon måste åka. Daniel ser lite misstrogen ut, men hon gör som hon brukar: sjunger ”The big L” för honom, så att han förstår att hon älskar honom. Sedan tar hon ut sin del av bröllopskassan och bokar en Europatripp med fem konserter i England, Holland och Sverige. Egentligen skulle hon vilja se ännu fler, men flygbiljetter, konsertbiljetter, hotell och mat är dyrt och pengarna räcker bara till fem.
Hon ser bland annat konserten i Amsterdam där Marie och Per återförenas på scen för första gången sedan turnén 2001. Det är den 6 maj, samma dag som hon såg Roxette för första gången, samma dag som hennes eget bröllop skulle ha stått, hennes magiska dag – och nu ser hon Per och Marie tillsammans igen. Det som hon trodde var sista chansen att höra Roxettelåtar på scen visar sig kanske vara början till något nytt. Hon står längst fram och gråter hejdlöst, precis som alla andra.
I London gör hon en ny pilgrimstripp och besöker skivaffären On The Beat, där Anton Corbijn tog omslagsbilden på Per till dubbelalbumet Son of a plumber. Hon tar självklart en identisk bild på sig själv vid skivbackarna och lägger sedan ut en film från besöket på YouTube. Det är precis sådana utflykter i Roxettes fotspår som andra fans också vill göra. Och de är fler den här gången. När hon åkte till Sverige för att se En händig man-turnén träffade hon bara ett annat Roxettefan från Brasilien – den här gången är de åtta som har tömt sina sparkonton och rest från São Paulo, Recife, Brasilia, Rio de Janeiro och Porto Alegre. Alla vill ha adresser och tips från Mrs Gessle, som är den mest rutinerade i sällskapet. Danyela sätter snabbt ihop en ”Roxette-utflyktsmål som måste ses”-lista till de av hennes kompisar som ska följa turnén i Sverige, och snart stryker nya brasilianska fans omkring på Stortorget i Stockholm med ”Fading like a flower” ringande i huvudet.
När hon kommer hem är Daniel tålmodigt väntande och de bestämmer sig för att gifta sig 2010 istället. Men precis när de än en gång har börjat ordna med bröllopsbestyren kommer beskedet att Roxette efter höstens Night of the proms-turné i Europa ska testa en comeback med en miniturné i Skandinavien och Ryssland sommaren 2010. Herregud – det kan vara enda chansen att se Roxette på riktigt igen. Och det finns ingen chans att ordna både bröllop och Roxetteresa så nära inpå varandra. Men vad gör det? I praktiken bor de tillsammans sedan flera år och lever som gifta – ett bröllop är ju egentligen bara en fest och det kan man ju ha när som helst. Det som betyder något är deras känslor för varandra, inte vad som står på en bit papper. Säger Danyela. Och drar till Europa igen.
Det ska visa sig bli en Roxette-prioritering för mycket. En brud på rymmen klarade förhållandet, men inte två i rad. Fast Danyela ångrar sig inte. När hon kommer till Hotell Tylösand inför Roxettes smygpremiär på Leif’s Lounge träffar hon Marie Fredriksson för första gången och ber att få prata någon minut med henne. Danyela berättar att hon kommer från Brasilien och att de tycker att Marie är en ängel som välsignar dem med sin röst. Sedan börjar Danyela gråta. Då börjar Marie också gråta. Snart gråter alla runt omkring också. Och så kramar de om varandra.
Danyela träffar även Åsa Gessle, den något mer genuina Mrs Gessle, om man säger så. När Mrs Gessle Brazil berättar att hon har skjutit upp sitt bröllop för Roxettes skull ser Åsa smått chockad ut. Danyela berättar också att hon har varit förälskad i hennes man ända sedan tonåren. Och ber om ursäkt för det. Men Åsa viftar undan ursäkten och säger att hon inte tar illa upp. Hon är van. Och så kramar hon om Mrs Gessle Brazil. En kvällstidningsjournalist snappar upp historien och skriver om den förrymda brasilianska bruden som valde att åka till Sverige för att se Roxette. Plötsligt hamnar Danyela på en svensk löpsedel. Men hon ångrar sig fortfarande inte. Hon vet att hon kommer att älska Roxette tills hon dör. När det gäller en pojkvän kan hon aldrig vara lika säker.
Det är sådana ögonblick – ett möte med Marie, Per eller någon annan i den innersta Roxette-kretsen – som underlättar övernattandet och det evighetslånga väntandet utanför arenorna. Dagen före konserten på Örjans vall i Halmstad har Danyela arrangerat ett Roxetteparty på Hotel Tylösand för alla ditresta ”Roxers”. Hon tar med sig en sovsäck och går direkt från fan-partyt till kön utanför Örjans vall. Fansen organiserar sig själva med könummer i den ordning man kommer till insläppet, och sedan kan man gå iväg kortare ärenden för att äta eller gå på toaletten. Danyela får nummer 12. En stund senare börjar det regna. Svenskarna omkring henne är grymt förberedda och har med sig paraplyer, madrasser, kuddar och mat. Själv är hon genomsur, frusen och sover uselt. När det blir morgon börjar en hel dags väntan på insläppet och hetsjakten efter platserna längst fram – och därefter en ny väntan på att konserten ska börja. Det är i sådana stunder, i en dyngblöt sovsäck på våt asfalt utanför en svensk fotbollsarena en kylig sommarnatt, som tanken på att pensionera sig som Roxettefan kan fladdra förbi. Men så går bandet ut på scen och plötsligt står Per och Marie i ljuset, värmen och ljudet framför henne igen, och då är alla sådana tankar som bortblåsta.
Återkomsten under 2009 och 2010 har varit fantastisk och oväntad, men det är ändå bara en uppvärmning inför den världsturné som väntar – och där Roxette inte bara kommer till Sydamerika. Den 12 april 2011 återvänder de dessutom efter 19 år till Porto Alegre. Nya cd:n Charm school har kommit ut strax innan, men Danyela och hennes kompisar som driver fansajten Roxette Brasil är oroliga för att brasilianska EMI inte jobbar tillräckligt hårt för att plattan ska spelas i radio. De får tag på en svensk radiopromotion-cd som kopieras i massor av exemplar, sedan trycker de själva dit ett Roxette-typsnitt och en EMI-logga så att det ska se mer äkta ut och skickar plattor till alla radiostationer för att få ut Roxette i radion.
Och medan allt fler radiostationer plockar upp singeln ”She’s got nothing on (but the radio)” jobbar Roxette Brasil frenetiskt vidare med att promota Roxettes besök via Facebook och Twitter. De anordnar tävlingar och förbereder det organiserade bus som gör Roxettes konserter till en happening ute i publiken. Ett sprakande konfettiregn i refrängen till ”Only when I dream”. Två maskiner som sprutar ut tusentals små hjärtan under refrängen till ”The big L”. Massor av stjärnor under ”Stars”. Ballonger i ”Joyride”. En del tror att det ingår i showen, men det är fansens egna påhitt.
Eftersom de har så mycket grejer med sig måste de samarbeta med arrangörerna, så att de får komma dit innan och lägga alla tillbehören bakom kravallstaketet längst fram. Dessutom måste de hänga ut banderoller i varje stad. ”Porto Alegre loves Roxette”, ”São Paulo loves Roxette” och så vidare. Vilket betyder att de måste ringa otaliga samtal till arrangörerna och Roxettes management för att få tillstånd att komma in och göra sitt jobb, fan-jobbet, det som förvandlar konserten till en fest. För när Roxette kommer till Sydamerika ska det inte bara vara drag på scen, det ska vara party i publiken också.
Under Roxettes konserter i Brasilien får Danyela förtroendet att organisera Meet and greet-tillställningarna, där fans som har vunnit en tävling i fanklubbens regi får tillfälle att möta Per och Marie innan konserterna. Danyela som vet hur extremt svårt det är att komma in bakom den tättslutande Roxetteorganisationen gråter av lycka över att de frågar henne. Men hon kan fortfarande inte vara sig själv i närheten av Roxette och skakar av nervositet när hon ska introducera fansen för Marie och i synnerhet för Per. Hon tänker hela tiden på vad hon ska säga så att inget blir fel.
Danyela hoppar över Chilespelningen, men ser samtliga nio konserter i Uruguay, Argentina och Brasilien. Både före och under turnén hjälper hon brasilianska EMI med att promota Roxette så mycket det går. Sedan har hon fansajten Roxette Brasil som måste uppdateras med nya bilder, filmklipp och texter från varje konsert. Hon är helt hög på Roxette, glömmer bort att äta och sover för lite. ”I have a party in my head, I hope it never ends” sammanfattar känslan perfekt. Roxette är motorn som ger henne energi. Först framåt femtiden på morgonen slocknar hon, sedan är det uppstigning klockan åtta för att resa till en ny stad, ställa sig i kö vid arenan och förbereda fansens show vid nästa konsert.
Över alltihop hänger den ständiga stressen över att få bra platser. Fansen är kompisar till en viss gräns, men när man springer in på arenan handlar det bara om att komma först. Den som vill stå längst fram i Argentina har en tuff utmaning framför sig. I första hand måste man se upp med de tyska old school-fansen som har kommit över till Sydamerika för att uppleva den omtalade latinska Roxpassionen i verkliga livet. Tyskarna fajtas hårt för sina platser, men Danyela tänker inte bli överkörd. Sedan gäller det att klara det galna trycket från de argentinska fansen. På Luna Park i Buenos Aires står hon längst fram när hela publiken kommer i svängning. En kompis sugs med och försvinner ohjälpligt ut i publikhavet. Själv trycks hon upp som en sandwich mot staketet längst fram, kan knappt andas och får blåmärken överallt. Men hon ger aldrig upp platsen. Man måste vara längst fram ett sådant här ögonblick.
Några tror att hon jobbar på Roxettes uppdrag och får betalt, att hon tjänar en massa pengar. När de får höra att allt görs gratis tror de att hon skojar. Varför gör hon det? Det är mycket omgivningen inte förstår. Varför ska hon se samma konsert nio gånger? Varför inte variera sig och se Madonna eller andra artister istället för att satsa allt på Roxette? Det är tokigt. Och visst, hon gillar Madonna också, men om Roxette kommer samtidigt så väljer hon bort Madonna för att kunna se så många Roxettekonserter som möjligt. Hon mår bra av Roxette. Njuter mer av dem. Vill vara nära dem så mycket det går. Och tack vare Roxette har hon fått en massa kompisar över hela världen som delar minnen och bilder och byter saker. Den känslan finns inte med Madonna.
När Roxette efter konserten i São Paulo lämnar Sydamerika för nya äventyr i Sydafrika och Europa kommer Danyela hem till lägenheten i Porto Alegre, hålögd och skakande av feber-frossa. Festen är över och baksidan av det långa lyckoruset är en påtaglig tomhetskänsla. Det tar en vecka för henne att återhämta sig. Föräldrarna skakar på huvudet och tycker att hon ger så mycket energi utan att få någonting igen. Danyela försöker förklara. Vadå får inget igen? Hon visar bilderna, pekar på kramarna, försöker hitta orden som beskriver hur en sekunds ögonkontakt känns. Att få den energin från sina idoler är obetalbart. Inga pengar i världen kan ersätta känslan när Marie kramar om henne och gråter. Hon kan spendera hur mycket tid som helst med Roxette. Hon kan åka till Sverige bara för att få en kram från dem. Men hur förklarar man det?
Hon skakar på huvudet och fnissar åt sig själv. Med hjälp av Roxette kommer hon till och med ihåg tidpunkten för viktiga händelser i sitt eget liv. Hon började sina universitetsstudier 1997, samtidigt som The world according to Gessle. Och hon tog sin examen 2002, när Marie blev sjuk och ”A thing about you” kom ut. Ibland glömmer hon att alla inte lever i den världen. ”Ah, just det – det var 2005, samtidigt med Son of a plumber”, kan hon säga, och mötas av en förvånad blick. ”Son of a plumber, vad är det?”. Hon går till en terapeut när hon känner sig stressad över hur hon ska få ihop alla trådar: arbetet, studierna i marknadsföring, Roxette och den bitvis lite turbulenta familjerelationen. Terapeuten säger att Roxetteintresset nog är en flykt från allt annat, att hon är besatt av Roxette som en följd av stress, och jämför det med män som blir helt uppslukade av fotboll.
Hon hinner dock inte fundera särskilt länge förrän det är dags igen. Roxettes Neverending tour bara rullar på, och när de våren 2012 kommer tillbaka till Sydamerika fortsätter festen som om inget hade hänt. För att elda på intresset ytterligare har Roxette gett ut ännu ett nytt album, Travelling. Danyela kör plattan om och om igen i sin bil, medan hon laddar upp inför turnén. Jämfört med de många nya fansen är hon en ”old school Roxer”, men hon gillar samtidigt den nytändning gruppen har fått både på skiva och på scen.
En del av de gamla fansen klagar över att dagens Roxette inte är lika bra som på den gamla goda tiden när gitarristen Jonas Isacsson var med. Men Danyela gillar både det gamla och det nya Roxette. Allt måste gå vidare och Christoffer Lundquist har tillfört så mycket ny energi med sitt positiva nytänkande. Och som vanligt hittar hon nya textrader som stämmer med hennes liv. ”If you haven’t got the time, it’s alright, I’ll try to find some other, I’m a lover lover lover”, säger hon retfullt till sin nya pojkvän. Sedan höjer hon volymen och sjunger med i ”Touched by the hand of God” medan hon kryssar fram mellan bilar och motorcyklar i Porto Alegres rusningstrafik. Det är precis så här hon har känt sig sedan 2007, då hon fick komma in lite i Roxettes värld. Tanken på att de vet vem hon är känns som en välsignelse. Hon har också blivit rörd av Guds hand.
Kanske har hennes mamma rätt. Det kanske är något som fattas i hennes liv. En stor kärlek. En stor passion. Någon som kan matcha det hon känner för Per Gessle. Men det är en tuff utmaning för hennes pojkvän att axla den rollen. Som tonåring skrev Danyela en bok som slutade med att hon gifte sig med Per. En annan gång skrev hon en lång dikt med ord som alla började på Per. Hon har alltid sökt Per Gessle i sina pojkvänner. Och hon attraheras ungefär lika mycket av de vackra orden i texterna som av hans utseende. Han är en romantisk man. En prins. Han har något metrosexuellt över sig och Danyela gillar det hos män. Han bryr sig om sitt utseende, har fortfarande ”the look” och klär sig snyggt – bortsett från en blommig skjorta eller två.
Som mors dags-present bjuder Danyela sin mamma på konserten i Curitiba den 8 maj. Två generationer, båda med Roxettetatueringar, i mörkret och vimlet av fans. För bara några år sedan hade tanken på att själv skaffa barn känts omöjlig. Men inte nu längre. Det kanske är dags att gå vidare. Hon har realiserat nästan alla sina Roxettedrömmar. Hon har sina turnéminnen. Hon har Pers munspel i sin lägenhet. Och hon har deras förtroende. Ögonkontakten. Känslan när Maries man Mikael Bolyos säger ”Danyela – hur mår du” och kramar om henne.
Det enda hon fortfarande drömmer om är att få vara med på en soundcheck med Roxette. En kompis fick se Shakiras soundcheck när hon var i Rio. På kvällen fick hon dessutom se konserten från sidan av scenen – och när kameran zoomade in på dem som stod där såg man henne. Om hon fick göra det under en Roxettekonsert skulle hon åtminstone kunna deltidspensionera sig som Roxettefan med gott samvete. Men hon har aldrig vågat fråga. Och det behöver hon inte heller. Vid den allra sista konserten under Roxettes Neverending tour 2011–2012 i Mexico City den 19 september går en ännu större dröm i uppfyllelse. Danyela bjuds in backstage för att se konserten från scenkanten och under ”Joyride” är det hon som vid sidan av Mikael Bolyos och teknikern Ulf Brynte hjälper till med att slänga ut de stora plastbollarna i publiken. Hur många gånger har hon inte fantiserat om detta ögonblick? Efteråt kommer BoJo fram, kramar om henne och tackar för all hjälp med Roxette genom åren. Både bandet och crewet signerar dessutom en turnélista från Sydamerika med tack för allt hon gjort under turnéerna 2011–2012.
Knäsvag av all denna uppskattning skulle hon faktiskt kunna känna att hon har nått målet och med gott samvete dra sig tillbaka sig som Roxettefan. Men Mrs Gessle Brazil hinner inte. Hon och mamma Solange håller på att planera resan till Sverige för att se Gyllene Tider sommaren 2013. Och den här gången finns inget bröllop att ställa in.