VI. Från andra sidan
Ett ögonblick senare trodde Homeros nästan att han hade inbillat sig alltihop: de vaga konturerna av barrikaden i slutet av tunneln, den till synes bekanta rösten, förvrängd av den gamla megafonen. När ljuset släcktes tystnade även ljuden och nu kände han sig som en dödsdömd som fått en säck trädd över huvudet inför arkebuseringen. I det absoluta mörkret och den plötsliga tystnaden var det som om hela världen hade försvunnit. Homeros fingrade på sitt ansikte för att förvissa sig om att han inte hade upplösts i den kosmiska svärtan.
Sedan tog han sig samman, tände lampan och riktade den skälvande ljusstrålen mot platsen där den osynliga striden nyss hade ägt rum. Ett trettiotal meter från platsen där han hade tagit betäckning slutade tunneln i en återvändsgränd. Gången var avspärrad på både bredden och höjden av en stålvägg, som liknade bilan i en giljotin.
Alltså hade han inte hört fel: någon hade verkligen stängt den hermetiska porten. Homeros visste att det fanns en sådan utanför Tulskaja, men hade inte trott att den fungerade. Det gjorde den uppenbarligen.
Med sin försvagade syn dröjde det innan den gamle urskilde den mänskliga gestalten som stod lutad mot stålväggen. Homeros höjde sin karbin och backade några steg eftersom han trodde att det var en av männen från barrikaden som i kaoset råkat hamna på fel sida, men sedan såg han att det var Hunter.
Brigadören bara stod där, blick stilla. Homeros blev kallsvettig. Med tveksamma steg gick han närmare och väntade sig att se blodspår på den rostiga metallen, men nej… Trots att man hade skjutit med maskingevär rakt ut i tunneln var Hunter oskadd. Han tryckte sitt öra mot metallen och lyssnade till ljud som endast han kunde uppfånga.
»Vad hände?« frågade Homeros försiktigt medan han närmade sig.
Brigadören tog ingen notis om honom. Han viskade något för sig själv, kanske upprepade han orden som uttalades av dem som befann sig på andra sidan om den stängda porten. Det gick några minuter innan han lämnade väggen och vände sig mot Homeros.
»Vi går tillbaka.«
»Vad hände?« upprepade Homeros.
»Banditer. Vi behöver förstärkning.«
»Banditer?« utbrast Homeros förvirrat. »Rösten där framme lät ju som…«
»Tulskaja är ockuperat av fiender. Vi måste storma stationen. Med eldkastare.«
»Varför då?« Homeros förstod ingenting.
»En säkerhetsåtgärd. Nu går vi tillbaka.« Hunter vände på klacken och stegade i väg.
Innan Homeros följde honom tog han en närmare titt på den hermetiska porten och lade örat mot den kalla metallen, i hopp om att också få höra brottstycken av samtal. Tystnad…
Plötsligt ertappade Homeros sig själv med tanken att han inte trodde på brigadören. Vilken fiende det än var som hade ockuperat stationen så betedde sig karln helt obegripligt. Vilka banditer skulle komma på tanken att stänga den hermetiska porten för att skydda sig mot två personer? Vad var det för banditer som förhandlade i en kvart med tungt beväpnade män i stället för att peppra ner dem så fort de kom i närheten?
Och slutligen: vad var innebörden av det olycksbådande ordet »straff«, som den gåtfulle väktaren hade ropat?
* * *
Det finns ingenting värdefullare än ett människoliv, brukade Sasjas far alltid säga. För honom var det inte tomma ord, inte en given sanning. Förr i tiden hade han inte alls tänkt på det viset, det var ju inte en slump att han utsetts till den yngste befälhavaren på hela linjen.
Vid tjugo års ålder grubblar man inte gärna över döden. Hela livet känns som en lek, i värsta fall kan man alltid börja om. Det var ju inte en tillfällighet att världens alla arméer rekryterade sina soldater direkt från skolan. Och dessa gossar, som egentligen bara lekte krig, styrdes av en enda man, för vilken alla tusentals kämpande och döende människor bara var blå och röda pilar på en karta. En enda man, som inte ägnade en tanke åt avslitna ben, framvällande tarmar eller krossade skallar innan han beslutade att offra ett kompani eller ett regemente.
Förr i världen hade hennes far föraktat både sina fiender och sig själv. På den tiden gjorde han bara sin plikt och utförde de livsfarliga uppdragen med besynnerligt lättsinne. Ändå var han ingalunda dumdristig, utan gjorde alltid ingående riskkalkyler. Klok och strävsam, men likgiltig för livet och döden som han inte riktigt kunde ta på allvar, funderade han aldrig över konsekvenserna och led aldrig av några samvetskval. Nej, kvinnor och barn sköt han aldrig, men desertörer avrättade han alltid personligen och gick ständigt främst i ledet mot fiendens eldställningar. Smärta påverkade honom knappt – det mesta i livet var honom likgiltigt.
Tills han träffade Sasjas mor.
Hon erövrade den segervisse mannen med sin kyla. Hans enda svaghet – äregirigheten, som fått honom att gå mot maskingevärselden – drev honom nu till en ny, desperat stormning, som oväntat övergick i en långdragen kampanj.
Tidigare hade han aldrig behövt anstränga sig i kärlek: kvinnorna kastade frivilligt sina baner framför hans fötter. Bortskämd av deras medgörlighet tröttnade han alltid på flickvännerna innan han ens hunnit bli förälskad, och för det mesta förlorade han intresset redan efter den första natten. Hans starka personlighet och rykte imponerade på de unga kvinnorna och det var knappt någon som upprätthöll den gamla strategin att låta mannen vänta tills man lärt känna varandra.
Sasjas mor däremot fann honom totalt ointressant. Hans utmärkelser, rang och triumfer på slagfältet och i kärleken gjorde inget intryck på henne. Hon svarade inte på hans blickar, skakade på huvudet åt hans skämt. Så det blev en verklig utmaning för honom att erövra den unga kvinnans hjärta. Och ett allvarligare företag än att erövra grannstationerna.
Snart insåg han att det skulle ta tid att övertyga henne, denna kvinna som först endast var tänkt att bli ytterligare ett jack på kolven. Hon var så avvisande att varje fattig timme i hennes närhet kändes som en framgång. Därtill verkade hon tolerera hans närvaro enkom för att plåga honom. Hon tvivlade på hans förtjänster, hånade hans principer och kallade honom hjärtlös. Till sist blev han osäker och började tvivla på sig själv.
Men han uthärdade allt. Ja, han tyckte rentav om det. Tack vare henne började han tänka efter. Se saker från ett annat håll. Och slutligen kände han hjälplöshet, han visste inte hur han skulle närma sig den här kvinnan; han kände sorg över varje minut som han inte fick tillbringa med henne och rädsla att förlora kvinnan innan han ens hunnit vinna henne. Kärlek, kort sagt. Och då belönade hon honom med ett tecken – en silverring.
Först när han inte visste hur han skulle kunna leva utan henne gav hon efter.
Ett år senare föddes Sasja. Med ens fanns det två människor som han inte fick lämna i sticket, på så vis hade han inte längre rätt att riskera sitt eget liv.
Om du vid tjugofem års ålder leder den starkaste armén i den för dig kända världen är det svårt att frigöra sig från föreställningen att dina befallningar kan få jorden att sluta rotera. Att ta livet av en annan människa är lätt, men att ge det tillbaka till den som dött står inte i någon människas makt.
Det fick han själv erfara när tuberkulosen tog hans fru och han inte kunde rädda henne. Den dagen gick något sönder i honom.
Sasja var bara fyra år, ändå mindes hon sin mor väl. Hon mindes även den fruktansvärda, tunnelliknande tomheten efter hennes bortgång. Dödens närhet öppnade en bottenlös spricka i hennes lilla värld, och hon tittade ofta ner i avgrunden. Sprickans kanter slöt sig mycket långsamt. Det dröjde ett par tre år innan hon slutade att ropa efter mamma i sömnen.
Hennes far däremot hade fortsatt kalla på henne intill denna dag.
* * *
Kanske började Homeros i fel ände? Om hans hjälte inte ville komma till honom självmant, varför inte börja med dennes blivande mö? Kanske lät han sig lockas fram av skönhet och ungdom?
Om Homeros försiktigt skissade på hennes konturer så skulle hjälten kanske träda fram ur intet och komma henne till mötes? För att deras kärlek skulle bli fullkomlig måste båda figurerna komplettera varandra perfekt, med andra ord måste hjälten framstå som en fulländad, färdig karaktär.
I sina tankar och känslor skulle de passa ihop som skärvorna efter de krossade glasmålningarna på Novoslobodskaja. Även de hade ju en gång i tiden bildat en helhet och var därmed förutbestämda att återförenas. Homeros såg inget skäl att inte stjäla den lyckade idén från de gamla klassikerna.
Fast det var lättare sagt än gjort. Att åstadkomma en levande kvinna av bläck och papper visade sig vara en övermäktig uppgift för den gamle. Han betvivlade att han skulle lyckas skildra kvinnans känslor särskilt övertygande.
Hans eget förhållande med Jelena präglades av respektfull ömhet, men de hade träffats för sent i livet för att älska varandra utan att kärleken förmörkades av det förflutnas skuggor. I deras ålder handlade det inte om att stilla sin lidelse, utan sin ensamhet.
Nikolaj Ivanovitjs enda sanna kärlek låg begravd där uppe, men under de gångna årtiondena hade alla detaljer i hennes rika personlighet bleknat i hans minne, och nu kunde hon inte längre tjäna som förebild till hans roman. Ja, dessutom hade deras förhållande inte varit särskilt heroiskt.
Den dagen då atomstormen bröt ut över Moskva hade Nikolaj erbjudits tjänsten efter den nyligen pensionerade tågföraren Serov. Det innebar nästan fördubblad lön och några dagars semester innan han skulle börja den nya tjänsten. Han hade ringt sin fru, som sa att hon skulle baka en tårta och gå ut och köpa sjampanskoje tillsammans med ungarna.
Han skulle bara avsluta sitt arbetspass.
Nikolaj Ivanovitj gick in i tågets förarkabin som dess nye kapten, lyckligt gift och i början av en tunnel som ledde mot en härlig, ljus framtid. En halvtimme senare hade han åldrats med tjugo år. Framme vid slutstationen var han en bruten, fattig enstöring. Kanske var det därför som han vid åsynen av ett mirakulöst bevarat tåg alltid fick lust att sätta sig på tågförarplatsen, smeka instrumentbrädan och titta ut genom fönstret på tunnelsegmentens förgreningar. Fantisera om att reparera det gamla tåget.
Och lägga in backen.
* * *
Det var som om brigadören skapade ett slags fält omkring sig som avledde alla faror från honom. Han verkade själv vara medveten om detta. Vandringen till Nagornaja tog inte ens en timme. Den här gången bjöd tunneln inget som helst motstånd.
Det hade Homeros alltid känt: oavsett om det var spanare och handelsresande från Sevastopolskaja eller vanliga människor – så fort de vågade sig in i tunnlarna förvandlades de till främmande organismer i metrons kropp. Mikrober som hamnat i dess blodomlopp. Knappt hade de korsat stationsgränsen så blev luften omkring dem inflammerad, det uppstod sprickor i verkligheten och från ingenstans dök det plötsligt upp otänkbara varelser, som metron bussade på människorna.
Men Hunter var inget främmande element på de mörka sträckorna, han störde inte Leviatan genom vars blodkärl de färdades. Ibland släckte han lampan och blev själv till en del av mörkret som fyllde tunnlarna. Då var det som om osynliga strömmar fångade upp honom och bar honom med sig i dubbel hastighet. Homeros som ansträngde sig för att hålla jämna steg kom på efterkälken och måste ropa på brigadören så att denne stannade och väntade in honom.
På tillbakavägen kunde de till och med passera Nagornaja i lugn och ro. Dimman hade skingrats, stationen sov. Nu kunde man se från ena änden till den andra, och det var en gåta var den hade gömt sina demonjättar. En vanlig, övergiven hållplats: saltavlagringar i det fuktiga taket, ett mjukt dammlager på perrongen, här och var oanständigt klotter med kol på de sotiga väggarna. Och först därefter stannade blicken vid de konstiga spåren på golvet efter någons vilda dans, de torkade rödbruna fläckarna på pelarna och i stuckaturen, spruckna och trasiga som om någon hade kolliderat mot dem.
Men även Nagornaja passerade förbi och lades bakom dem, medan de flög vidare. Så länge Homeros följde brigadören i hasorna tycktes även han vara omsluten av mannens magiska osårbarhetskokong. Den gamle förundrades över sig själv: Varifrån fick han krafterna till den här språngmarschen?
Men prata orkade han inte, och Hunter hade väl ändå inte bevärdigat honom några svar. För femtielfte gången den här långa dagen frågade sig Homeros varför han över huvud taget hade gått med på att följa den tystlåtne och obarmhärtige brigadören, som hela tiden tycktes vilja glömma honom.
* * *
Den bedövande stanken på Nachimovskij prospekt kom långsamt smygande. Den stationen hade Homeros helst skyndat förbi så fort som möjligt, men brigadören saktade in stegen. Den gamle stod knappt ut i sin gasmask, medan Hunter stod och vädrade i luften som om det vore möjligt att urskilja nyanser i den tunga, kvävande stanken.
Även den här gången vek likätarna respektfullt undan för dem, släppte sina halvt avgnagda knotor och spottade ut köttklumpar på golvet. Hunter gick fram till högen mitt i salen och klättrade upp. Han sjönk ner till anklarna i de ruttnande kropparna för varje steg och väl på toppen svepte han länge med blicken över stationen. Uppenbarligen fann han inte vad han sökte, för snart gick han ner med en missnöjd min.
Däremot hade Homeros hittat något.
Han hade halkat och trillat och därigenom skrämt upp en liten likätare, som just var i färd med att dra ut inälvorna ur en blodig pansarväst. Plötsligt föll Homeros blick på en hjälm från Sevastopolskaja som hade rullat åt sidan, och han fick genast frossa.
Han tyglade kräkreflexerna, kröp närmare kroppen och försökte gräva fram id-brickan. I stället hittade han en fläckad, liten anteckningsbok. Den föll genast upp av sig själv på sista sidan, med orden: Vad ni än gör, storma inte!
* * *
Redan som barn hade hon fått lära sig att inte gråta, men nu kunde hon inte ge ödet något annat svar. Tårarna strömmade nerför kinderna, ur bröstkorgen trängde ett skört, sorgset kvidande. Hon hade genast förstått vad som hade hänt, ändå hade hon i flera timmar förgäves försökt förlika sig med faktum.
Hade han kallat på henne för att få hjälp? Hade han något viktigt att säga henne innan han dog? Hon visste inte exakt när hon hade somnat och var fortfarande inte helt säker på att hon hade vaknat. Kanske fanns det en annan värld där fadern fortfarande levde? Där hon inte hade dödat honom med sin sömn, sin svaghet och självupptagenhet.
I sina händer höll Sasja faderns svala, alltjämt mjuka hand, som för att värma den, och sa lika mycket till honom som till sig själv:
»Du hittar nog en bil, ska du se. Så går vi upp, sätter oss i den och åker härifrån. Du kommer att skratta som den dagen du kom hem med en cd-spelare…«
Först hade fadern suttit upprätt, med ryggen lutad mot en pelare och hakan vilande mot bröstet, så att det såg ut som om han sov. Sedan hade överkroppen långsamt kanat ner i pölen av torkat blod, som om han hade tröttnat på att låtsas vara vid liv och inte längre orkade lura Sasja.
Rynkorna som alltid hade fårat faderns ansikte hade slätats ut.
Hon släppte hans hand, lade honom till rätta och täckte hans kropp med en sliten filt. Det fanns ingen möjlighet att begrava honom. Helst hade hon velat bära upp honom till ytan, så att han kunde ligga och titta på himlen, som säkert skulle spricka upp en vacker dag. Men långt innan dess skulle hans kropp falla offer för rovdjuren som ständigt drog runt på jakt efter föda.
Här nere skulle ingen röra honom. I de förlorade sydtunnlarna var inga faror att vänta – det enda som levde där inne var flygande kackerlackor. I norr upphörde tunneln och övergick i en sönderrostad metrobro, vars ena spår hade rasat för gott. På andra sidan bron fanns det människor, men ingen skulle komma på tanken att gå över bron av nyfikenhet. Alla visste att bortom bron började den sönderbrända ödemarken, vid vars rand det låg en liten vaktstation med två personer som hade dömts till förvisning.
Fadern skulle aldrig ha tillåtit henne att stanna här ensam, dessutom var det ju fullständigt meningslöst nu. Och Sasja visste: hur långt bort hon än flydde, hur förtvivlat hon än försökte bryta sig ut ur sitt fängelse, så skulle hon aldrig bli fri igen.
»Pappa… Förlåt mig, snälla«, hulkade hon, medveten om att det inte fanns något sätt att få hans förlåtelse.
Hon drog av silverringen från hans finger och släppte ner den i en ficka på sina snickarbyxor. Sedan tog hon buren med råttan, som verkade lugn, och begav sig norrut. Det enda hon lämnade efter sig var spåren av fotsteg på den dammiga graniten.
Hon hade just hoppat ner på spåret och gått in i tunneln när något oerhört hände på den tomma stationen, som i ett slag hade förvandlats till en sorgegondol. Ur den motsatta tunnelns mynning flammade plötsligt en lång eldtunga som tycktes sträcka sig efter faderns lik. Men den nådde inte ända fram och drog sig tillbaka in i det mörka djupet, som om den motvilligt respekterade människans rätt till den sista vilan.
* * *
»De är tillbaka! Tillbaka!«
Istomin höll luren en bit från örat och såg tvivlande på den.
»Vilka ›de‹?!«
Denis Michajlovitj for upp från stolen och råkade välta tekoppen. En mörk fläck växte fram på hans byxor. Han svor till och upprepade frågan.
»Vilka ›de‹?« sade Istomin mekaniskt i telefonluren.
»Brigadören och Homeros«, knastrade det i luren. »Ahmed är död.«
Vladimir Ivanovitj torkade sig om munnen med en näsduk och baddade ögat under sin ögonlapp av svart gummi. När en kämpe stupade var det hans uppgift att underrätta de anhöriga.
Utan att be växeln om ett nytt nummer stack han ut huvudet genom dörren och ropade efter adjutanten:
»Båda till mitt kontor! Och säg åt köket att komma med mat!«
Han gick till andra sidan av kontoret, rättade av någon anledning till fotografierna på väggen, stannade framför metrokartan och viskade något för sig själv innan han vände sig om mot Denis Michajlovitj, som med ett brett leende hade lagt armarna i kors över bröstet.
»Volodja, du beter dig som en flicka som ska på dejt«, flinade översten.
»Och du är inte det minsta nervös, ser jag«, bet stationschefen tillbaka och nickade åt fläcken på militärbyxorna.
»Varför skulle jag vara det? Allt är förberett. De båda stöttrupperna har samlats, i morgon mobiliserar vi.« Denis Michajlovitj strök med handen över den blå baretten som låg på bordet, reste sig och satte den på huvudet. Nu verkade han mer officiell.
Från hallen hördes raska steg, med en frågande blick höll adjutanten en grumlig glasflaska med alkohol genom dörrspringan. Istomin vinkade avvärjande: Senare, senare! Därpå hördes äntligen den välbekanta, grova rösten, dörren flög upp och en bred gestalt stod på tröskeln. Bakom brigadörens rygg syntes den gamle sagofarbrorn, som han konstigt nog släpat med sig.
»Var hälsad!« Istomin satte sig i sin fåtölj, reste sig genast och satte sig igen.
»Så, vad står på där borta?!« frågade översten med vass röst.
Brigadören gled med sin tunga blick från den ene till den andre och vände sig slutligen till stationschefen:
»Tulskaja har ockuperats av ett banditgäng. De har mördat allihop.«
»Vårt folk också?« Denis Michajlovitj höjde sina buskiga ögonbryn.
»Såvitt jag vet. Vi nådde fram till stationsporten. Där blev det strid och de stängde porten.«
»Den hermetiska porten?« Istomin reste sig och grep tag i stolsryggen. »Och vad gör vi då?«
»Stormar!« dundrade brigadören och översten i mun på varandra.
»Nej, det får ni inte!« ropade plötsligt en röst från hallen. Det var Homeros.
* * *
Hon behövde bara invänta den överenskomna tidpunkten. Om hon inte hade blandat ihop dagarna borde dressinen snart dyka upp i den fuktiga nattdimman. Varje minut på den här platsen, vid stupet där tunneln stack fram ur jordmassorna som en öppen ven, skulle kosta henne en dag av livet. Men hon hade inget annat val än att vänta. På andra sidan den oändligt långa bron skulle hon mötas av en stängd hermetisk port, som bara öppnades inifrån – en dag i veckan, på handelsdagen.
I dag hade Sasja ingenting att erbjuda, ändå hade hon mer än någonsin att köpa. Men nu struntade hon i vad männen på dressinen krävde i motprestation för att släppa in henne i de levandes värld. Faderns gravkyla och dödsförakt hade blivit hennes egna.
Hur många gånger hade Sasja inte drömt om att de en dag skulle få komma till en annan station, där de vore omgivna av andra människor, där hon kunde få vänner, kanske träffa någon särskild… Hon hade frågat ut sin far om hans ungdom, inte bara för att minnas sin egen lyckliga barndom, utan också för att hon i hemlighet intog sin mors plats och lät en vacker ung man inta faderns, på så vis kunde hon göra sig en egen bild av kärleken. Hon oroade sig för att hon den dag hon faktiskt fick återvända till den stora metron skulle ha glömt hur man umgås med andra människor. Vad skulle de vilja prata med henne om?
Men nu, när det endast återstod några timmar, kanske minuter till färjans ankomst, struntade hon i alla andra, män som kvinnor, och blotta tanken på en människovärdig existens kändes som ett svek mot fadern. Utan en sekunds tvekan skulle hon ha gått med på att tillbringa resten av sina dagar på stationen, om det hade kunnat rädda honom.
Ljusstumpen i glasburken fladdrade i sin dödskamp och hon förde över lågan till en ny veke. Under en av sina expeditioner på ytan hade fadern hittat en hel låda med vaxljus och hon bar alltid med sig några i de breda byxfickorna. Sasja tyckte om tanken att faderns liksom hennes egen kropp var som ett ljus och att en del av honom överfördes till henne när han slocknade.
Skulle männen på dressinen se hennes signal i dimman?
Hittills hade hon bara undantagsvis kikat ut, för att exponera sig så lite som möjligt. Fadern hade förbjudit henne att ta risken och hans svullna sköldkörtel räckte som varning. Vid stupet kände hon sig alltid som en fångad mullvad, hon såg sig oroligt omkring och vågade sig bara sällan ut på det första brospannet för att titta ner i den svarta floden som flöt fram där nere.
Men nu hade hon helt enkelt för mycket tid att fördriva. Framåtböjd och huttrande i den kyliga höstvinden tog Sasja några steg framåt, och mellan knotiga trädstammar kunde hon skymta rader av förfallna höghus. I flodens oljiga, tröga vatten plaskade något och i fjärran frustade okända varelser.
Plötsligt hördes ett klagande, vemodigt gnisslande…
Sasja lystrade, lyfte den lysande glasburken högt upp i luften och från bron kom svaret – en flyktig, nästan omärklig ljuskägla. Mot henne kom en sliten dressin rullande genom den vaddliknande dimman, det svaga lampskenet föll som en kil i dunklet. Sasja ryggade tillbaka: det var inte den vanliga dressinen. Den rörde sig ryckvis och långsamt, som om varje hjulvarv beredde männen vid hävstången en fruktansvärd ansträngning.
Till slut stannade den ett tiotal steg från Sasja. En fet bjässe i primitiv skyddsdräkt hoppade ner och landade tungt på makadamen. I skyddsmaskens glas återspeglades vaxljusets dansande låga och dolde mannens ögon för Sasja. I handen höll han en gammal armékalasjnikov med träkolv.
»Jag vill härifrån«, sa Sasja och sköt fram hakan.
»Härifrån…«, ekade fågelskrämman och tänjde förvånat – eller var det hånfullt? – på vokalerna. »Och vad kan du erbjuda i utbyte?«
»Ingenting. Jag har ingenting längre« Hon fäste blicken på hans flammande, järnkantade siktglas.
»Man har alltid något att erbjuda, särskilt som kvinna«, sa färjemannen. Sedan slog det honom: »Tänker du lämna din pappa?«
»Jag har ingenting längre«, upprepade Sasja och tittade ner i marken.
»Så han kolade till slut«, sa rösten ur masken, den lät lättad och besviken på samma gång. »Tur för honom. Han hade väl knappast gillat det här.«
Karbinpipan rev tag i blixtlåset på Sasjas overall och drog långsamt ner det.
»Lägg av!« skrek hon och hoppade undan.
Glasburken med ljuset föll till marken, skärvorna flög åt alla håll och på ett ögonblick hade mörkret slickat i sig lågan.
»Härifrån återvänder man inte, fattar du det?« Fågelskrämman såg likgiltigt på flickan ur sina slocknade, döda glas. »Din kropp räcker ju inte ens till en biljett till andra sidan. Men jag kan ta den för att kvitta din fars skuld.« Karbinen snurrade runt i hans händer så att kolven vändes framåt och plötsligt fick Sasja ett hårt slag mot tinningen. Medvetandet förbarmade sig över henne och slocknade.
* * *
Efter Nachimovskij prospekt hade Hunter av någon anledning inte släppt Homeros ur sikte, därför hade den gamle inte fått en chans att ta en närmare titt på anteckningsboken. Plötsligt var brigadören full av hänsyn och omtanke, han bemödade sig om att den gamle skulle hänga med, ja, anpassade rentav takten efter honom, trots att detta krävde ett stort mått av självbehärskning. Ett par gånger stannade han till och vände sig om, till synes för att kontrollera om någon följde efter dem, men den starka ljuskäglan dröjde alltid vid Homeros ansikte, vilket fick den gamle att känna sig som om han utsattes för ett förhör. Han svor till och blundade, och medan han försökte samla sig kände han hur brigadörens genomträngande blick svepte över hans kropp på jakt efter fyndet från Nachimovskij.
Dumheter! intalade sig den gamle. Naturligtvis hade Hunter inte kunnat se någonting, han hade stått för långt bort i det ögonblicket. Snarare hade han noterat förändringen i Homeros sinnesstämning och fattat misstankar. Varje gång deras blickar möttes blev den gamle kallsvettig. Det lilla han hunnit läsa räckte gott och väl för att han skulle tvivla på brigadörens avsikter.
Det var en dagbok.
Några sidor var hopklibbade av torkat blod, dem hade Homeros inte rört – hans fingrar var stela av ansträngningen och skulle bara ha rivit sönder dem. Noteringarna på de första sidorna verkade rätt förvirrade, den som skrivit hade inte fått ordning på bokstäverna och tankarna var så osammanhängande att de var svåra att följa.
Passerat Nagornaja utan förluster, berättade dagboken och gjorde genast ett hopp: Kaos på Tulskaja. Övergången till metron blockerad av Hansan. Omöjligt att vända hemåt.
Homeros hade bläddrat vidare. I ögonvrån märkte han att brigadören hade klättrat ner från gravhögen och närmade sig. Dagboken får inte på några villkor hamna i hans händer, tänkte Homeros. Men innan den gled ner i ryggsäcken hann han läsa: Vi har läget under kontroll, stationen avspärrad, en kommendant utsedd. Och därpå: Vem står på tur?
Över den öppna frågan stod ett inringat datum. Även om anteckningsbokens gulnade sidor gav intryck av att de beskrivna händelserna låg minst ett årtionde tillbaka i tiden var noteringen uppenbarligen gjord för endast några dagar sedan.
Den gamles hjärna fogade förvånansvärt snabbt samman mosaikens spridda delar: den gåtfulle vandraren som den olycklige hemlöse påstod sig ha sett på Nagatinskaja; den bekanta rösten vid den hermetiska porten; orden Omöjligt att vända hemåt… Inför hans inre blick uppstod en helhetsbild. Kanske fanns förklaringen till alla besynnerliga händelser på de hopklibbade sidorna?
Hur som helst stod det helt klart att Tulskaja inte hade ockuperats av några banditer. Det som pågick där borta var betydligt mer komplicerat och gåtfullt. Och Hunter, som hade pratat i en kvart med väktarna vid stationsporten, visste detta lika väl som Homeros.
Just därför fick han inte visa anteckningsboken för brigadören.
Just därför vågade Homeros öppet säga emot honom på Istomins kontor.
* * *
»Ni får inte storma«, sa han igen.
Långsamt vred Hunter på huvudet, likt ett slagskepp som riktar sina kanoner mot fienden. Istomin sköt undan fåtöljen och rundade bordet. Översten gjorde en trött grimas.
»Man kan inte spränga porten«, fortsatte Homeros. »Det finns grundvatten överallt och hela linjen skulle svämmas över. På Tulskaja ber man till Gud om att väggarna inte ska rämna. Som ni vet är parallelltunneln sedan tio år…«
»Ska vi kanske knacka på och vänta tills de öppnar?« avbröt Istomin.
Översten hostade till av bestörtning, sedan grälade han på stationschefen och anklagade honom för att vilja göra hans bästa män till krymplingar och jaga dem i graven. Till slut gick brigadören emellan.
»Tulskaja måste rensas… Läget är sådant att alla som befinner sig på stationen måste förintas. Där finns ändå ingen av era mannar. De är döda allihop. Om ni vill undvika ytterligare förluster är det enda lösningen. Jag vet vad jag talar om. Jag har all nödvändig information.«
De sista orden var entydigt riktade till Homeros. Den gamle kände sig som en olydig hundvalp som man lyfte i nackskinnet och ruskade om för att den skulle lugna sig.
»Om tunneln är blockerad från vårt håll«, Istomin rättade till sin uniformsjacka, »finns det bara en möjlighet att ta sig in på Tulskaja – nämligen från andra sidan, genom Hansan. Men de skulle inte släppa in en beväpnad trupp, aldrig.«
Hunter gjorde en avvärjande gest.
»Det fixar jag.«
Översten hajade till.
»Fast… för att komma till Hansan måste man gå två stationer på Kachovskajalinjen till Kasjirskaja…«, sa stationsföreståndaren och såg menande på Hunter.
»Och?« Brigadören slog ut med armarna.
»I Kasjirskajaområdet är det hög strålning i tunnlarna«, förklarade översten. »En stridsspets slog ner i närheten. Den detonerade visserligen inte, men den läcker. Varannan människa som går dit och får en dos dör inom en månad. Än i dag.«
En olycksbådande tystnad lade sig över rummet. Homeros utnyttjade pausen till att retirera – naturligtvis rent taktiskt – ur Istomins kontor. Till slut tog Vladimir Ivanovitj till orda. Uppenbarligen fruktade han att den bångstyrige brigadören ändå skulle försöka spränga den hermetiska porten vid Tulskaja.
»Det finns skyddsdräkter. Men bara två«, medgav han. »Du kan ta en av våra bästa soldater. Så avvaktar vi här.« Han kastade en blick på Denis Michajlovitj. »Vad annat kan vi göra?«
»Vi går till grabbarna«, suckade översten. »Vi snackar med dem, så kan du välja en följeslagare.«
»Behövs inte.« Hunter skakade på huvudet. »Jag vill ha Homeros.«