VII. Övergången
Dressinen passerade en bred klargul linje som målats över banvallen och tunnelväggarna. Föraren kunde inte längre låtsas att han inte hörde det allt snabbare tickandet från geigermätaren. Han grep bromsspaken och mumlade ursäktande:
»Kamrat överste… Vi kan inte köra vidare utan skyddsdräkter…«
»Bara hundra meter till«, bad Denis Michajlovitj. »Sedan får du tjänstledigt i en vecka, som risktillägg. För oss tar det bara två minuter, medan de måste traska en halvtimme extra i sina skyddsdräkter.«
»Detta är den yttersta gränsen, kamrat överste«, klagade föraren som ändå inte vågade sakta in.
»Stanna här«, beordrade Hunter. »Vi fortsätter till fots. Strålningen börjar verkligen bli hög.«
Bromsarna skrek till, strålkastaren på ramen skakade och dressinen stannade. Brigadören och Homeros, som suttit på kanten med dinglande ben, hoppade ner på spåret. I sina tunga skyddsdräkter av blytyg såg de ut som kosmonauter. Dräkterna var ofattbart dyrbara och sällsynta; i hela metron fanns kanske ett tjugotal, och på Sevastopolskaja använde man dem nästan aldrig, utan sparade dem till specialuppdrag. De skyddade mot hög strålning, men var extremt svåra att röra sig i, åtminstone för Homeros som inte var så stark.
Denis Michajlovitj lämnade dressinen bakom sig och slog följe i några minuter. Han och Hunter växlade några ord – medvetet fragmentariskt och kortfattat, så att Homeros inte skulle förstå.
»Varifrån tänker du ta dem?« brummade översten.
»Jag får dem. Vad skulle de annars göra?« svarade brigadören med blicken fäst framför sig i tunneln.
»Ingen väntar dig längre. För dem är du död. Död, förstår du?«
Hunter stannade till och sa tyst, mer till sig själv än till översten:
»Om det ändå vore så enkelt.«
»Men att desertera från Orden är ju värre än döden!« utbrast Denis Michajlovitj.
Brigadören svarade med en kort handrörelse, som både var en honnör till översten och liksom ämnad att kapa en osynlig ankarlina. Denis Michajlovitj fattade vinken och stannade på kajen, medan brigadören och Homeros åkte mot strömmen och långsamt avlägsnade sig från stranden. De anträdde den stora färden över mörkrets hav.
Översten sänkte handen från tinningen och gav tecken åt dressinföraren att starta motorn. Inombords kände han sig tom: diskussionen var över, beslutet fattat. Som militär befälhavare över en förlorad ö i havet kunde han bara hoppas att den lilla expeditionen inte skulle gå under utan en dag återvände hem – från andra sidan, som ett bevis på att jorden var rund.
* * *
Den sista vaktposteringen låg i tunneln direkt efter Kachovskaja och var knappt bemannad. Så länge den gamle kunde minnas hade Sevastopolskaja aldrig angripits österifrån.
Den gula linjen inte bara klöv den ändlösa betongtarmen i två delar, utan förenade likt en kosmisk hiss två planeter som befann sig på ljusårs avstånd från varandra. På andra sidan om den övergick den bebodda jorden i ett dött månlandskap och varje likhet dem emellan var rent illusorisk. Medan Homeros ansträngde sig för att inte snubbla i de tunga stövlarna och lyssnade till sina tunga andetag som passerade genom ett komplicerat system av slangar och filter, låtsades han att han var en kosmonaut som hade landat på en avlägsen planets måne. Han förlät sig själv denna barnslighet: den gjorde det lättare att vänja sig vid den otympliga skyddsdräkten – tyngdkraften var starkare här – och vid tanken på att de inte skulle möta en levande varelse på flera kilometer.
Varken forskarna eller författarna kan förutse framtiden, tänkte den gamle. År 2034 skulle människan för länge sedan ha erövrat minst halva galaxen, eller åtminstone sitt eget solsystem. Det hade man sagt när Homeros var liten. Men både författarna och forskarna hade utgått ifrån att mänskligheten skulle handla rationellt och konsekvent. Som om den inte bestod av några miljarder lata, lättsinniga och nöjeslystna individer, utan snarare liknade en strävsam bikupa, utrustad med ett kollektivt förnuft och en vilja; som om det hade funnits några seriösa avsikter bakom erövringen av kosmos… I stället hade man tröttnat innan man ens nått halvvägs och gått över till elektronik och bioteknologi, utan att nå särskilt imponerande resultat på något av områdena. Utom kanske inom kärnfysiken.
Och nu stod han här, en vingbruten kosmonaut, livsoduglig utan sin gigantiska rymddräkt, en främling på sin egen planet, redo att utforska och erövra tunneln från Kachovskaja till Kasjirskaja. Allt annat kunde han och de andra överlevande bara glömma. Från underjorden såg man ju inte ens stjärnorna.
Konstigt: här på andra sidan om den gula linjen kved hans kropp under den en och en halv gång starkare tyngdkraften, samtidigt som själen svävade tyngdlöst. Dagen innan, när Homeros tagit avsked av Jelena inför avmarschen till Tulskaja, hade han fortfarande räknat med att återvända, men när Hunter sa hans namn på kontoret och för andra gången valde honom till följeslagare, då hade han förstått: Nu är det allvar. Hur ofta hade han inte bett om en prövning, om en upplysning – äntligen var han bönhörd, och att dra sig ur nu hade bara varit dumt och ovärdigt.
Han insåg att hans stora livsuppgift inte kunde avklaras med vänster hand. Ödet lät sig inte förvillas av undanflykter om att man lovade att göra det senare, en annan gång… Det skulle kanske inte bli någon nästa gång och om han inte bestämde sig nu, vad hade han då att leva för? Ville han sluta sina dagar som Nikolaj Ivanovitj, stationsnarren, den dreglande, flinande sagofarbrorn?
Men för att förvandlas från en karikatyr av Homeros till dennes sanne arvtagare, från mytoman till mytskapare, för att resa sig ur askan som en ny människa, så måste han först bränna sitt forna jag. Om han fortsatte att tvivla på sig själv, gav efter för sin längtan efter hem och hustru och ständigt blickade tillbaka på det förgångna, skulle han ofelbart gå miste om något synnerligen viktigt. Han måste helt enkelt klippa bandet till sitt gamla liv.
Från denna expedition skulle han knappast återvända helskinnad, om han ens skulle överleva. Och hur synd han än tyckte om Jelena – som först inte hade trott sina ögon när han dök upp på stationen med livet i behåll efter bara en dag och sedan med tårar i ögonen hade försökt förmå honom att avstå från den nya vandringen ut i intet – hade han inte lovat henne något. Han kramade henne och såg på klockan över hennes axel. Dags att gå. Men han insåg att det inte var lätt att amputera bort tio år av sitt liv – säkert skulle han känna fantomsmärtor.
Han trodde att han skulle vilja se sig om, men knappt hade han passerat den gula linjen så var det som om han dog på riktigt och själen lämnade kroppens tunga, orörliga hölje och steg till himlen. Han var äntligen fri.
* * *
Hunter tycktes inte besväras ett dugg av den tunga skyddsdräkten. Det vida plagget hade fått hans muskulösa, varglika gestalt att växa till en formlös jättes, men det hindrade inte hans rörelser. Visserligen gick han bredvid sin andfådde följeslagare, men endast för att hålla denne under uppsikt. Sedan Nachimovskij prospekt ville han inte släppa den gamle mannen ur sikte.
Efter upplevelserna på Nagatinskaja, Nagornaja och Tulskaja var det inte självklart för Homeros att tacka ja till ännu en resa med Hunter. Men det fanns en sak som hade avgjort det hela: brigadörens närvaro hade utlöst den efterlängtade metamorfosen som förebådade en pånyttfödelse. Då spelade det ingen roll av vilken orsak Hunter ville släpa med sig honom igen – som vägvisare eller vandrande proviant. Huvudsaken var att Homeros inte gick miste om detta tillstånd utan hann utnyttja det, hann samla inspiration, hann skriva…
Och en sak till: när Hunter kallade på honom fick Homeros en känsla av att brigadören faktiskt behövde honom. Nej, inte för att visa vägen i tunnlarna och varna för faror. Kanske, tänkte den gamle, hade även Hunter ett dolt motiv? Men vad var det då som fattades honom? Han lät sig inte längre luras av Hunters känslokyla. Under det förlamade ansiktets skorpa kokade magman och rann ibland över i hans ständigt öppna ögas krater. Mannen bar på en oro. Även han sökte efter något.
Hunter var perfekt i rollen som episk hjälte i den gamles framtida roman. Först hade han tvekat, men efter ett par försök hade han antagit honom. Även om mycket i brigadörens karaktär – lusten att döda, hans karga ord och sparsamma gester – gjorde honom misstänksam. Hunter liknade på sätt och vis en mördare som gav polisen chiffrerade anvisningar i sin önskan att bli avslöjad. Homeros visste inte om brigadören betraktade honom som biktfader, biograf eller blodgivare, men kände att det märkliga beroendeförhållandet blev allt mer ömsesidigt. Och snart starkare än hans rädsla.
Homeros kunde inte skaka av sig känslan att Hunter hade något ytterst viktigt på hjärtat. Ibland vände sig brigadören mot honom som för att ställa en fråga, men tycktes välja att hålla inne med den. Fast kanske förväxlade den gamle återigen sina drömmar med verkligheten och det enda Hunter ville var att föra honom så långt in i tunneln som möjligt för att kunna undanröja ett oönskat ögonvittne.
Allt oftare föll brigadörens blick på den gamles ryggsäck där den olycksaliga dagboken låg gömd. Han kunde ju inte se den, men verkade ana att Homeros tankar drogs till ett visst föremål på botten av ryggsäcken. Den gamle försökte låta bli att tänka på det, men förgäves.
Han hade fått kort tid på sig att packa och därför bara hunnit sitta ensam med dagboken i några minuter. Det räckte inte för att fukta de hopklibbade bladen och öppna dem försiktigt, men de andra sidorna hade Homeros hunnit ögna igenom. De var fullklottrade av snabba, fragmentariska anteckningar. Ordningsföljden stämde inte, som om den utmattade författaren bara med största möda hade funnit de svårfångade orden och fäst dem på papperet. För att anteckningarna skulle bli begripliga måste Homeros först återskapa den rätta ordningen.
Ingen förbindelse. Telefonen tiger. Kanske sabotage. Någon av de förvisade, för att hämnas? Fortfarande framför oss.
Hopplöst läge. Ingen hjälp utifrån att vänta. Om vi kallar på hjälp från Sevastopolskaja dömer vi våra egna till döden. Återstår bara att uthärda.…Hur länge till?
De släpper inte ut oss… De har blivit galna. Om inte jag, så vem? Fly!
Och där stod någonting mer. Direkt efter de sista orden som varnade för en stormning av Tulskaja fanns en signatur – otydlig, med ett blodigt fingeravtryck. Homeros hade hört namnet förut, ja, rentav själv uttalat det någon gång. Dagboken tillhörde signalisten som hade följt med karavanen till Tulskaja en vecka tidigare.
* * *
De kom fram till avfarten till en metrodepå, som säkert skulle ha plundrats för länge sedan om inte strålningen hade varit så hög. Den svarta sidotunneln som ledde dit hade av någon anledning spärrats av med hopsvetsade armeringsjärn, men slarvigt och skyndsamt. På en plåtskylt som hängde i en ståltråd från en stång grinade en dödskalle mot dem och det syntes spår av en varning i röd färg som antingen hade flagnat med tiden eller skrapats bort av någon.
Homeros kunde knappt slita blicken från schaktet bakom gallret, och han tänkte att linjen kanske inte var så död som man ville tro på Sevastopolskaja.
De passerade Varsjavskaja – en kuslig, rostig och möglig station som förde tankarna till ett uppfiskat vattenlik. De kaklade väggarna utsöndrade en trögflytande vätska, genom de hermetiska portarnas öppnade läppar drog en kall pust från ytan, som om en jätte försökte ge den ruttnande stationen konstgjord andning. Geigermätarna tickade hysteriskt och krävde att de skulle lägga benen på ryggen.
I närheten av Kasjirskaja lade en av apparaterna av, visaren på den andra gav fullt utslag. Homeros kände en bitter smak på tungan.
»Var är epicentrum?«
Homeros hade svårt att höra brigadörens röst, det kändes som om han hade stuckit huvudet i en tunna med vadd. Han stannade till – äntligen en kort andhämtningspaus – och pekade med handsken mot sydost.
»Vid Kantemirovskaja. Antagligen slog missilen igenom taket i en av ingångshallarna eller i ett ventilationsschakt. Man vet inte riktigt.«
»Så Kantemirovskaja är övergiven?«
»Och har alltid varit. Efter Kolomenskaja är hela linjen öde.«
»Fast till mig har man sagt…«, började Hunter, men hejdade sig och gav tecken åt Homeros att också vara tyst – han verkade lyssna efter något. »Vet man vad som hände på Kasjirskaja?« frågade han till slut.
»Hur skulle man kunna veta det?« Homeros var inte säker på att ironin trängde ut genom andningsfiltret.
»Då ska jag berätta för dig. Där borta är strålningen så stark att vi skulle stekas till döds på ett par minuter. Trots skyddsdräkterna. Vi vänder om.«
»Tillbaka? Till Sevastopolskaja?«
»Ja. Där går jag upp och försöker ta vägen över ytan«, sa Hunter fundersamt, som om han redan lagt ut rutten.
Homeros studsade till.
»Tänker du gå ensam?«
»Jag kan ju inte skydda dig hela tiden. Jag kommer ha fullt upp med att rädda mitt eget skinn. Och vi skulle ändå inte ta oss fram tillsammans. Det är inte ens säkert att jag klarar det på egen hand.«
»Men… jag måste följa med, jag vill…« Homeros sökte febrilt efter en anledning, en förevändning.
»… göra något meningsfullt innan du dör?« avslutade brigadören meningen. Hans röst lät likgiltig, men Homeros visste att gasmaskernas filter tog bort alla nyanser, så att endast luktlös, steril luft kom in och mekaniska, själlösa röster ut.
Den gamle slöt ögonen och försökte minnas allt han visste om Kachovskajalinjens korta stump, om Zamoskvoretskajalinjens strålskadade nedre del, om vägen från Sevastopolskaja till Serpuchovskaja… Vad som helst, bara han inte behövde vända om och gå tillbaka till det torftiga livet som inte hade annat än falska förhoppningar om stora romaner och odödliga legender att erbjuda.
»Följ mig!« utbrast han plötsligt och satte av med en fart som rentav överraskade honom själv – österut, mot Kasjirskaja, helvetets centrum.
* * *
Hon drömde att hon filade på en järnring som fjättrade henne vid väggen. Verktyget gnisslade och förlorade hela tiden greppet, och så fort hon tyckte sig ha kommit en halv millimeter in i järnet behövde hon bara stanna upp en liten stund för att den smala, knappt synliga skåran skulle sluta sig inför hennes egna ögon.
Men Sasja gav inte upp: återigen grep hon filen med sina blödande händer och fortsatte att bearbeta den omedgörliga metallen i den strängt föreskrivna rytmen. Det viktigaste var att hålla takten, inte visa svaghet, aldrig sluta arbeta.
Hennes fjättrade anklar var svullna och bortdomnade. Sasja förstod att även om hon lyckades övervinna järnet skulle hon aldrig kunna fly, eftersom benen inte bar henne längre.
Hon vaknade och slog långsamt upp ögonlocken.
Kedjan var ingen dröm: på handlederna satt handbojor. Hon låg på det smutsiga flaket på en gammal transportdressin, som gnisslade monotont där den olidligt långsamt rullade fram. I munnen hade hon en smutsig tygtrasa, det värkte och blödde från tinningen.
Han dödade mig inte, tänkte hon. Varför?
Från flaket syntes bara tunneltaket. En skälvande ljuskägla lyste upp skarvarna mellan de förbiglidande tunnelsegmenten: dressinen var på väg genom tunneln. Sasja försökte frigöra sina fjättrade händer när betongen plötsligt upphörde och hon såg vitmålade och flagnande väggar. Hon hajade till: Vad var detta för station?
Det var en dålig plats: inte bara stilla, utan stum; inte bara tom, utan död och fullständigt mörk. Och hon som alltid hade trott att livet sjöd på stationerna på andra sidan bron. Hade hon tagit miste?
Taket över Sasja stannade. Stånkande och svärande klättrade hennes kidnappare ner på banvallen, tog sig upp på perrongen och gick omkring en stund. De klackjärnsförsedda stövlarna dunkade mot golvet, mannen verkade utforska omgivningarna. Tydligen hade han tagit av sin gasmask, för plötsligt hörde hon hans mjuka röst:
»Jaså, där har vi dig. Länge sedan sist!«
Därpå ett ljudligt andetag som följdes av ett tungt slag – nej, en spark – mot något mjukt, livlöst – kanske en full säck?
När Sasja gissade svaret bet hon hårt i den stinkande trasan, började kvida och spände kroppen i en båge. Plötsligt förstod hon vart den fete hade fört henne och vem han talade till.
* * *
Det var löjligt att tro att han skulle kunna få ett försprång. Med några rovdjursliknande steg hade Hunter kommit i fatt den gamle, han grep tag i hans axel och ruskade om honom.
»Vad sysslar du med?!«
»Vi går en bit till…«, sa Homeros. »Jag kom på en sak! Det finns en liten gång direkt till Zamoskvoretskajalinjen, före Kasjirskaja. Om vi tar den kommer vi direkt till tunneln och slipper gå genom stationen. Vi går runt den och kommer ut vid Kolomenskaja. Det kan inte vara långt kvar…«
Hunter tvekade och Homeros passade på att slita sig loss, men råkade trampa på sitt eget vida byxben och trillade omkull, men reste sig genast och snubblade vidare. Hunter fångade in Homeros lika lätt som man fångar en råtta, vände gubben mot sig så att de stod ansikte mot ansikte, sedan böjde han sig fram tills siktglasen var i jämnhöjd med varandra. Han såg på Homeros i några sekunder innan han släppte taget om honom.
»Okej«, sa han.
Nu släpade brigadören Homeros efter sig utan att stanna upp en enda sekund. Blodet bultade i öronen på gubben och överröstade geigermätarens ursinniga tickningar, de stumma benen lydde honom knappt, lungorna var nära att sprängas av ansträngningen.
Det var nära att de missade det smala manhålets svarta öppning. De pressade sig in och gick i ytterligare några långa minuter, tills de kom ut i en ny tunnel. Brigadören såg sig hastigt omkring, backade in i gången igen och röt åt den gamle:
»Var är vi?! Har du ens varit här förut?«
Ett trettiotal meter framför dem var tunneln avspärrad från golv till tak av något som mest liknade ett spindelnät.
Homeros hade inte hunnit hämta andan och ruskade bara på huvudet. Det var sant, han hade aldrig varit där förut. Och det han hade hört om platsen var det nog säkrast att hålla inne med.
Brigadören tog karbinen i vänsterhanden, drog fram en lång, hemmagjord machete ur sin ryggsäck och högg in i den klibbiga, vita väven. De torkade skalen efter flygande kackerlackor som hängde i nätet darrade till och klapprade som rostiga bjällror. Revorna slöt sig genast, som om de växte igen. Brigadören sköt undan ett halvt genomskinligt sjok, stack in ficklampan i hålet och lyste upp sidotunneln. Det skulle ta flera timmar att rensa gången: ett flätverk av klibbiga trådar i skikt efter skikt syntes så långt ljuskäglan nådde.
Hunter tittade på geigermätaren, utstötte ett dovt strupljud och började slita sönder garnet som hängde mellan väggarna. Väven gav motsträvigt efter, det tog längre tid än de hade råd med. Tio minuter senare hade de bara kommit ett trettiotal meter och väven blev allt tätare och proppade igen tunneln som en gigantisk bomullstuss.
När de slutligen kom fram till ett igenvuxet ventilationsschakt upptäckte de ett deformerat, tvehövdat skelett på banvallen. Brigadören kastade sin machete till marken av vrede. De skulle inte komma längre, de skulle fastna som kackerlackorna i spindelnätet, och även om kräket som hade spunnit det var död sedan länge skulle de ändå snart duka under – av strålningen.
Under de korta ögonblick det tog för Hunter att fatta ett beslut erinrade sig Homeros någonting mer som han hade hört om den här tunneln. Han hukade sig ner på ena knäet, plockade ut några patroner ur reservmagasinet, bände loss kulorna med hjälp av sin fickkniv och skakade ut krutet i handen.
Hunter behövde inga förklaringar. Snart stod de i öppningen av förbindelsegången igen, där de strödde det grå pulvret över en stor hög av spindelnät och tände på.
Krutet fattade eld och började ryka – och med ens skedde det otroliga: flamman spreds åt alla håll, vandrade uppför väggarna, nådde taket och hade snart satt eld på hela tunneln. Elden slukade girigt spindelnätet och fortsatte in i djupet. Den dånande eldringen lyste upp de sotiga tunnelsegmenten och efterlämnade endast enstaka svedda sjok i taket. På sin väg mot Kolomenskaja blev eldringen snabbt mindre och sög med sig luften likt en gigantisk kolv. Sedan gjorde tunneln en sväng och flamman försvann utom synhåll med en purpurröd svans bakom sig.
Först en stund senare och på långt avstånd tyckte sig Homeros i eldens monotona vinande uppfatta ett omänskligt, förtvivlat vrål som snart övergick i hesa väsningar. Men den gamle var fortfarande så hypnotiserad av skådespelet att han inte riktigt litade på sina sinnen.
Hunter stack tillbaka macheten i ryggsäcken och plockade fram två förseglade filterdosor till deras gasmasker.
»Jag hade sparat dem till hemvägen.« Han bytte sitt filter och gav den andra dosan till Homeros. »Nu är det lika skitigt här som efter bombningen.«
Den gamle nickade. Elden hade virvlat upp radioaktiva partiklar som hade fastnat i nätet genom åren och trängt in i dess trådar. Nu var tunnelns svarta vakuum med all säkerhet fullt av dödsbringade molekyler. Miljarder små minor svävade i det tomma rummet och spärrade vägen för dem. Och det var omöjligt att undvika dem.
Det var bara att gå på.
* * *
»Tänk om pappa kunde se dig nu«, sa den fete hånfullt.
Sasja satt mittemot faderns kropp, som låg med ansiktet i sitt eget blod.
Kidnapparen hade dragit ner hängslena från hennes axlar och blottat en sliten t-tröja med ett skrattande kramdjur på. Varje gång hon lyfte blicken bländade kidnapparen henne med sin ficklampa så att hon inte skulle se hans ansikte. Tygtrasan i munnen hade han tagit bort, men Sasja tänkte ändå inte be honom om något.
»Du liknar inte din mor. Vad synd, jag som hade hoppats…« Elefantbenen i de höga, smutsiga gummistövlarna gick ett nytt varv runt pelaren som Sasja lutade sig mot. Nu hördes rösten bakifrån.
»Din pappa trodde kanske att allt blir förlåtet med tiden. Men det finns brott som aldrig preskriberas… Förtal, till exempel. Förräderi.« Mannens plufsiga figur dök upp ur dunklet på andra sidan. Han blev stående över hennes far, sparkade på den döda kroppen med stöveln och harklade upp en stor loska. »Synd att gubbjäveln dog utan min hjälp.« Den fete svepte med lampan över den deprimerande, anonyma stationen, där högar av värdelös bråte låg utspridda, och dröjde kvar vid en cykelram utan hjul. »Vad mysigt ni har det här. Jag antar att pappa skulle ha hängt sig för länge sedan om han inte haft dig.«
När lampan inte riktades mot henne försökte Sasja krypa åt sidan, men en sekund senare fångade ljuskäglan upp henne igen.
»Och jag förstår honom.« Med ett språng stod kidnapparen bredvid henne. »Vilken söt liten flicka han hade. Synd bara att hon inte liknar sin mamma. Det tyckte säkert han också. Nåja, det spelar ingen roll.« Han sparkade henne med tåhättan i sidan så att hon föll omkull. »Det var i alla fall inte förgäves som jag tog mig hit genom hela metron.«
Sasja kröp ihop och ruskade häftigt på huvudet.
»Ser du, Petia, det blir precis som jag sa.« Återigen vände han sig till Sasjas far. »En gång i tiden överlämnade du dina kärleksrivaler åt tribunalen. Tack så mycket för fördrivningen på livstid i stället för dödsstraff. Ja, livet är långt och lyckan växlar. Och inte alltid till din fördel. Jag är tillbaka, även om det tog tio år.«
»Man återvänder aldrig till samma plats av en tillfällighet«, viskade Sasja.
»Helt riktigt«, sa den fete. »Hallå, vem där?!«
På andra sidan perrongen hördes ett prassel, sedan föll något tungt till golvet. Det lät nästan som om ett stort, väsande rovdjur kom smygande. Tystnaden som följde var bedräglig och skör, och precis som sin kidnappare kände Sasja att något rörde sig mot dem ur tunneln…
Den fete osäkrade sitt vapen, ställde sig på ena knäet intill flickan, tryckte kolven mot axeln och svepte med ljuset över de närmaste pelarna. Att höra hur något rörde sig i de sedan årtionden tomma sydtunnlarna var inte mindre skrämmande än om marmorstatyerna på centralstationen plötsligt skulle ha vaknat till liv.
Den svepande ljusfläcken träffade för ett ögonblick en suddig skugga, men av konturerna och storleken att döma kunde det knappast ha varit en människa. När ljuskäglan återigen föll på samma plats syntes inte ett spår av den gåtfulla varelsen. Efter ett paniskt sökande fångade ljuskäglan in den på nytt – nu högst ett tjugotal steg bort.
»En björn?!« utbrast den fete för sig själv och tryckte av.
Kalasjnikoven spydde ut kulor som slog in i väggen, men djuret tycktes ha gått upp i rök och inget av skotten träffade målet. Plötsligt slutade den fete med sitt meningslösa pangande, tappade karbinen till golvet och lade händerna över buken. Ficklampan föll till marken och sköt i väg en ljuskon över golvet så att mannens tunga, dubbelvikta gestalt lystes upp underifrån.
Långsamt trädde en människa fram ur dunklet med häpnadsväckande mjuka, nästan ljudlösa steg, trots att han bar tunga stövlar. I den vida skyddsdräkten kunde man faktiskt ta honom för en björn. Mannen bar ingen skyddsmask; det rakade, ärrade huvudet påminde om en utbränd öken. Ena ansiktshalvan hade djärva, om än grova och hårda drag och kunde ha varit vackert om det inte hade varit så dött. Sasja måste rysa vid åsynen. Den andra halvan var helt enkelt vanställd: ett intrikat nätverk av ärr förvandlade ansiktet till en grotesk mask. Mannens utseende skulle ha varit mer frånstötande än skräckinjagande – om det inte hade varit för hans ögon. En ständigt flackande, halvgalen blick var det enda som gav liv åt den orörliga masken, men det var ett liv utan själ.
Den fete försökte resa sig, men sjönk genast tillbaka till golvet med ett skrik av smärta – han hade skjutits i knäna. Sedan kom bjässen fram och satte sig på huk intill mannen, riktade sin långa, ljuddämpade pistolpipa mot hans nacke och tryckte av. Skriket upphörde abrupt, men ekot ringde i ytterligare några sekunder under stationsvalven likt ett förlorat väsen som berövats sin kropp.
Skottet hade slitit loss hans haka och nu låg Sasjas kidnappare där och visade sitt ansikte – en slemmig, röd krater. Sasja vände sig bort och gnydde av fasa. Långsamt och eftertänksamt riktade den kuslige mannen pistolmynningen mot henne.
Sedan såg han sig omkring och tycktes ändra sig: pistolen försvann i ett axelhölster och han tog några steg tillbaka, som om han ville få distans till dådet. Han öppnade en fältflaska och förde den till läpparna.
På den lilla scenen som lystes upp av den fetes allt svagare lampa dök ytterligare en person upp: en gammal man som andades tungt och höll ena handen tryckt mot hjärtat. Han bar samma slags skyddsdräkt som mördaren, men såg rätt löjlig ut. Knappt hade han hunnit fram till sin följeslagare förrän han utmattad satte sig på golvet, utan att ens notera blodpölen. Först när han hade hämtat sig en smula och öppnat ögonen fick han syn på de båda vanställda kropparna och den stumma, vettskrämda flickan.
* * *
Hjärtat hade just kommit till ro när det började bulta på nytt. Homeros kunde ännu inte sätta ord på det, men han visste det direkt: han hade funnit henne. Efter alla nätter som han tillbringat med fruktlösa försök att finna sin blivande hjältinna, beskriva hennes läppar och händer, hennes kläder, hennes doft, hennes rörelser och tankar… Med ens såg han en kvinna av kött och blod som exakt motsvarade hans föreställningar. Nej, egentligen hade han tänkt sig henne helt annorlunda – elegantare, mjukare och framför allt vuxnare. Hon verkade tuff, för att inte säga hård, och när Homeros såg henne i ögonen fann han i stället för värme två isskärvor. Visst var hon annorlunda än han tänkt sig, men han förstod att det var han som hade tagit miste, att han inte lyckats göra sig en riktig bild av sin hjältinna.
Hennes jagade blick, skrämda anletsdrag, fjättrade händer – alltihop fascinerade den gamle. Visserligen var han en skicklig historieberättare, men att skriva en tragedi som den flickan måste ha gått igenom översteg hans förmåga. Så hjälplös, så utlämnad, och sedan den mirakulösa räddningen. Att hennes historia vävdes samman med deras kunde bara betyda en sak: han var på rätt väg.
Innan hon ens hunnit öppna munnen trodde han henne. För utöver allt annat ägde flickan med sitt rufsiga, slarvigt skurna blonda hår och sina spetsiga öron, smutsiga kinder och smala, blottade axlar en säregen skönhet. Han var inte endast nyfiken, han kände även medlidande och omedelbar sympati.
Den gamle gick närmare och satte sig på huk framför flickan. Hon kröp ihop och blundade. En vilde, tänkte han. Eftersom han inte visste vad han skulle säga klappade han henne försiktigt på axeln.
»Vi måste fortsätta«, sa Hunter.
»Och vad gör vi med…« Homeros nickade mot flickan med en frågande blick.
»Ingenting. Det angår oss inte.«
»Vi kan ju inte bara lämna henne här!«
»Då skjuter vi henne«, klippte brigadören av.
»Jag vill inte gå med er«, sa flickan överraskande tydligt. »Ta bara av mig handbojorna. Han där har säkert nyckeln.« Hon nickade mot det ansiktslösa liket på golvet.
Med några få handrörelser genomsökte Hunter kroppen och fiskade fram en nyckelknippa ur en innerficka. Han kastade den till flickan och vände sig mot Homeros:
»Nöjd?«
Den gamle försökte skjuta upp avskedet.
»Vad har skitstöveln gjort med dig?« frågade han flickan.
»Ingenting«, svarade hon medan hon fumlade med låset. »Han hann inte. Och han är ingen skitstövel. Bara grym, dum och långsint. Som alla andra.«
»Inte alla«, invände den gamle, men det lät inte särskilt övertygande.
»Jo, alla«, envisades flickan, som grinade illa när hon ställde sig på sina svullna fötter. »Än sen? Det är inte lätt att vara människa.«
Vad snabbt hon hade glömt sin rädsla! Hon tittade inte längre ner i golvet utan såg strängt och utmanande på de båda männen. Hon gick fram till en av kropparna, vände den försiktigt på rygg, lade de brutna armarna till rätta och kysste den döde på pannan. Sedan vände hon sig om mot Hunter, kisade med ögonen – det ryckte i ena mungipan.
»Tack.«
Hon tog varken vapen eller andra saker med sig när hon klättrade ner på spåret och lätt haltande rörde sig bort mot tunneln.
Brigadören följde henne med blicken. Hans hand for obeslutsamt fram och tillbaka över bältet mellan kniven och fältflaskan. Till slut bestämde han sig, rätade på ryggen och ropade efter flickan:
»Vänta!«