VIII. Masker
Den lilla buren låg kvar på platsen där den fete hade slagit den ur händerna på Sasja. Luckan stod på glänt, råttan hade flytt…
Det gör inget, tänkte flickan. Även en råtta har rätt till frihet.
Sasja hade inget val: hon måste använda kidnapparens gasmask. Den stank fortfarande av hans äckliga andedräkt, men hon kunde bara skatta sig lycklig att den fete inte hade burit masken när han blev skjuten.
Mot mitten av bron steg strålningen igen.
Det var nästan ett mirakel att hon över huvud taget kunde använda den stora skyddsdräkten – hon kände sig som en sprattlande kackerlackslarv i en kokong. Gasmasken hade visserligen tänjts ut av den fetes breda ansikte, ändå slöt den tätt. Sasja försökte blåsa bort luften ur slangarna och filtren som var avsedd för den döde, men när hon såg sig omkring genom de runda, järnbeslagna siktglasen kunde hon inte skaka av sig känslan av att ha krupit in i en annan människas kropp. Endast en timme tidigare hade skyddsdräkten härbärgerat det vidriga äcklet som hade plågat henne, och nu, för att ta sig över bron, måste hon nästan bli den mannen och se världen med hans ögon. Men också med ögonen hos de människor som hade förvisat henne och fadern till Kolomenskaja, människorna som hade låtit dem leva alla dessa år enbart för att deras girighet var starkare än deras hat. Måste Sasja för alltid bära den svarta gummimasken och låtsas vara en annan, en människa utan ansikte och utan känslor, för att försvinna i mängden på deras stationer? Om det åtminstone kunde hjälpa henne att förändras inifrån, att radera minnet… Hon hoppades uppriktigt att hon skulle kunna börja om från början.
Sasja ville gärna tro att de båda männen inte hade hittat henne av en slump utan hade skickats ut till stationen enkom för hennes skull, men hon förstod att det inte var så. Det var svårt att avgöra varför de hade tagit henne med sig: för nöjes skull, av medlidande eller någon annan anledning? De knappa ord som den gamle hade kastat åt henne som ett ben till en hund röjde en viss medkänsla, men gubben hade sneglat oroligt på sin följeslagare och vaktat sin tunga för att inte verka överdrivet hygglig.
Den andre mannen hade inte gett henne en blick sedan han gått med på att låta henne följa med till nästa bebodda station. Sasja hade avsiktligt sackat efter en smula för att kunna iaktta honom bakifrån, men uppenbarligen hade han känt hennes blick, för plötsligt hade han knyckt till med huvudet, dock utan att vända sig om – kanske besvarade han flickans nyfikenhet, men ville inte visa att han ägnade henne någon uppmärksamhet?
Mannens kraftiga kroppsbyggnad och rovdjursliknande beteende, som hade fått den fete att förväxla honom med en björn, avslöjade att han var en krigare och ensamvarg. Det handlade inte enbart om hans längd och muskulösa överkropp, nej, han utstrålade en kraft som skulle ha varit lika påtaglig om han hade varit kortvuxen och klen. Han var en man som kunde få vem som helst att lyda – och som inte skulle tveka att förinta den som vägrade.
Sasja försökte övervinna sin rädsla för mannen och fortsatte söka efter hans svaga punkter – hon underkastade sig nämligen inte vem som helst.
* * *
Dressinen fortsatte snabbt över bron. Homeros uppfattade knappt något motstånd från hävstången – brigadören mittemot gjorde hela arbetet. Den gamle höjde och sänkte armarna mest för syns skull, det kostade honom knappt någon ansträngning.
Den låga metrobron stod som en tusenfoting i det dunkla, trögflytande vattnet. Här och var hade betongköttet lossnat från järnskelettet, benen hade vikt sig så mycket att en av de båda ryggraderna hade gått av och rasat. Det var en typisk bruksbro, lika trist som de andra byggnaderna i omgivningen och lika massproducerad som stadens förorter – kort sagt, allt annat än vacker. Ändå fick utsikten från bron Homeros att erinra sig Sankt Petersburgs magiska klaffbroar och Krymskij Mosts imponerande järnkonstruktion.
Under de drygt tjugo år som Homeros tillbringat i metron hade han bara gått upp till ytan vid tre tillfällen, varje gång hade han försökt se så mycket som möjligt under den korta permissionen, för att friska upp minnet, rikta sina allt svagare ögonobjektiv mot ruinstaden, trycka på minneskamerans rostiga avtryckare och samla intryck för framtida bruk. Kanske var det sista chansen att komma upp – till Kolomenskaja, Retjnoj vokzal eller Tioplyj Stan. Förr i tiden hade han i likhet med de flesta Moskvabor – med orätt, insåg han nu – underskattat skönheten hos dessa underbart vackra platser.
Åren gick och det gamla Moskva blev allt äldre, staden förföll och vittrade bort. Homeros fick lust att smeka den sönderfallande bron ungefär på samma sätt som flickan hade tagit avsked av den döde mannen på Kolomenskaja. Bron, de grå fabriksbyggnaderna, bostadshusens övergivna bikupor. Njuta av anblicken. Röra vid dem, för att känna att han faktiskt stod där, att det inte bara var en dröm. Och, för säkerhets skull, ta avsked…
Sikten var dålig, det silverglänsande månljuset trängde inte igenom det täta molntäcket och den gamle mer anade än faktiskt såg omgivningarna. Men det gjorde ingenting: han var så van vid att ersätta verkligheten med sina fantasier.
Homeros försjönk fullständigt i åsynen och glömde allt annat för en stund: berättelserna som återstod att skriva, den gåtfulla dagboken som oavbrutet hade sysselsatt hans tankar de senaste timmarna. Nu var han som en pojke på skolutflykt: han glodde på höghusens brutna silhuetter, vände och vred på huvudet och kommenterade allting högt för sig själv.
De andra verkade mindre fascinerade av färden över bron. Brigadören stod längst fram och släppte endast spåret med blicken och tittade ner när något hördes under dem. Annars var hela hans uppmärksamhet riktad mot en avlägsen, vag punkt i fjärran där spåret på nytt ledde ner i underjorden. Flickan satt bakom hans rygg och tryckte den stulna gasmasken mot ansiktet med bägge händerna. Uppenbarligen kände hon sig illa till mods här uppe. När den lilla truppen fortfarande befann sig i tunneln hade Homeros uppfattat henne som ganska lång, men så fort de kom ut i det fria hade hon blivit mindre, som om hon dragit sig tillbaka in i ett osynligt snäckskal och inte ens den fetes alldeles för stora skyddsdräkt fick henne att se större ut. Sevärdheterna som fanns att skåda från bron verkade inte intressera henne ett smack, hon glodde mest på spåret framför dressinen.
De passerade ruinerna av Technopark, som hade färdigställts i största hast strax före kriget – stationens beklagansvärda tillstånd berodde mer på tidens tand än själva bombningarna – och närmade sig äntligen tunneln på andra sidan.
I det bleka nattdunklet framstod den runda ingångens mörker som ett svart hål. Nu uppfattade Homeros sin skyddsdräkt som en stålrustning och sig själv som en medeltida riddare på väg in i en legendarisk drakhåla. Ljuden från den nattliga staden upphörde på tröskeln till nästet, där Hunter gav order om avstigning. Nu hördes endast de tre följeslagarnas försiktiga steg och de knappa orden ekade under valven. Det var något underligt med ljuden i tunneln. Även Homeros noterade rummets slutenhet, det kändes som om de hade gått in i en flaskhals.
»Det är stängt där framme«, bekräftade Hunter hans farhågor.
Brigadörens ljuskägla var den första att nå fram: framför dem reste sig en stängd hermetisk port likt en ogenomtränglig mur. Rälsen som porten vilade mot glänste en smula, de jättelika gångjärnen dröp av smörjfett. Intill låg en hög gamla brädor, torrt ris och förkolnade vedklabbar, som om någon nyligen gjort upp en lägereld. Porten användes, men tydligen bara som utgång – det syntes varken någon ringklocka eller andra signalsystem på den här sidan.
Brigadören vände sig till flickan:
»Är det alltid stängt?«
»Ibland kommer de ut och åker över till oss på andra stranden. För byteshandel. I dag trodde jag att…«, försökte hon rättfärdiga sig själv. Hade hon vetat att porten skulle vara stängd, men inte sagt någonting?
Hunter dunkade macheteskaftet mot porten, som mot en gigantisk gonggong. Men järnet var för tjockt för att vibrera och det enda som hördes var ett vanmäktigt skrapande. Förmodligen märktes det knappt på andra sidan – om det nu fanns någon levande varelse där.
Inget svar. Miraklet hade inte ägt rum.
* * *
Mot allt sunt förnuft hade Sasja hoppats att de båda männen skulle kunna öppna porten. Hon hade inte vågat förvarna dem om att ingången till den stora metron var stängd – tänk om de skulle ta en annan väg och lämna henne ensam kvar på stationen?
Men tydligen väntade ingen på dem i den stora metron och de kunde inte ta sig igenom avspärrningen. Den skallige sökte efter svaga punkter i porten eller dolda låsanordningar, men Sasja visste redan att den inte gick att öppna från utsidan.
»Vänta här«, sa brigadören vresigt. »Jag rekognoscerar den andra tunneln och tar en titt på porten och ventilationsschakten.« Han tystnade innan han av någon anledning tillade: »Jag kommer tillbaka.« Sedan var han försvunnen.
Den gamle samlade ihop några kvistar och brädor som låg och skräpade på marken och tände en liten lägereld. Sedan satte han sig på en syll och började rota efter något i sin ryggsäck. Sasja slog sig ner intill och iakttog honom under lugg. Den gamles beteende förundrade henne.
Ur ryggsäcken plockade han upp en sliten, fläckig anteckningsbok. Han gav Sasja en misstänksam blick, drog sig undan lite grann och böjde sig fram över sidorna. Strax for han upp, häpnadsväckande vigt för sin ålder – tydligen för att förvissa sig om att brigadören verkligen hade gått sin väg. Långsamt smög han ett tiotal steg i riktning mot tunnelutgången och först när han hade konstaterat att ingen var där verkade han lugna ner sig. Han lutade ryggen mot porten, ställde ryggsäcken på marken som en gräns mellan honom och Sasja och försjönk därefter i läsningen.
Gubben verkade orolig: han mumlade för sig själv, tog av sig handskarna, plockade fram en fältflaska och hällde lite vatten över anteckningsboken. Så läste han lite till och började torka av händerna på byxbenen, slog sig upprört för pannan, fingrade av någon anledning på gasmasken och läste hastigt vidare. Smittad av hans upprördhet kom Sasja av sig i sina egna funderingar och flyttade sig lite närmare; den gamle var för upptagen för att ta någon notis om henne.
Till och med genom gasmaskens siktglas som återspeglade skenet från elden syntes den febriga gnistan i hans blekgröna ögon. Då och då avbröt han sig som för att hämta andan. Han slet sig från läsningen och fäste en ångestfylld blick mot natthimlens fläck i tunnelöppningen, men där borta var det lika tomt som förut: brigadören var uppenbarligen någon annanstans. Och genast uppslukades Homeros på nytt av anteckningsboken.
Nu förstod hon varför han hällde vatten över papperet: han försökte lösa upp några hopklibbade sidor. Tydligen gick det inget vidare, en gång skrek han till som om han hade skurit sig. Han svor och förbannade sig själv – och först då märkte han att han var iakttagen. Generad rättade han till gasmasken, men han sa inte ett ord utan fortsatte läsa tills han var färdig.
Sedan gick han fram till lägerelden och kastade anteckningsboken i lågorna. Han bevärdigade inte Sasja med en blick, och hon fattade vinken: Fråga inte, jag skulle ändå bara tiga eller ljuga. Men det fanns saker som oroade henne betydligt mer. Nu hade det säkert gått en timme sedan brigadören gick i väg. Hade han lämnat dem som överflödig barlast? Sasja satte sig bredvid den gamle.
»Den andra tunneln är också stängd«, sa hon tyst. »Vartenda schakt i närheten är igenmurat. Det finns bara den här ingången.«
Homeros såg förvirrat på flickan, uppenbarligen måste han anstränga sig för att förstå vad hon just hade sagt.
»Han hittar ett sätt att komma in. Han har väderkorn.« Gubben teg en stund, sedan frågade han, kanske mest av artighet: »Vad heter du?«
»Aleksandra«, svarade hon allvarligt. »Och du?«
»Nikolaj…«, började han och räckte henne handen, men ändrade sig plötsligt och drog tillbaka den innan Sasja hunnit ta den. »Homeros. Jag heter Homeros.«
»Vilket konstigt smeknamn«, sa Sasja.
»Det är mitt namn«, sa Homeros bestämt.
Borde hon förklara för den gamle att inga dörrar skulle öppnas så länge hon var i deras sällskap? Dörrar som skulle stå vidöppna om de båda männen kom ensamma. Det var Kolomenskaja som vägrade att släppa taget om henne, som straffade henne för att hon hade varit lojal mot sin far. Nu försökte hon fly, men en kedja om foten hindrade henne och den gick inte att slita av. Stationen hade hämtat tillbaka henne en gång förut och skulle göra det igen… Hur hon än försökte slå bort dessa tankar och bilder fortsatte de att svärma på armlängds avstånd likt blodsugande insekter, krypa in i öronen, i ögonen.
Den gamle frågade något igen, men Sasja svarade inte. Hon bara satt där med tårar i ögonen, medan faderns röst ekade i öronen: Ingenting är värdefullare än människolivet.
Nu förstod hon äntligen vad han hade menat.
* * *
Det som försiggick på Tulskaja var inte längre någon gåta för Homeros. Förklaringen var både enklare och mer fruktansvärt än han hade kunnat föreställa sig. Nu när anteckningsboken var dechiffrerad började en ännu hemskare historia: dagboken visade sig vara ett förebud om kommande ofärd, en enkelbiljett till en resa utan återvändo, och efter att ha hållit den i sin hand skulle den gamle aldrig bli fri igen, hur han än brände papperet.
Dessutom hade hans misstankar mot Hunter förstärkts av fler tunga, för att inte säga obestridliga bevis, även om Homeros inte hade en aning om vad han skulle göra med dem. Allt som stod i dagboken vederlade fullständigt brigadörens påståenden. Mannen hade ljugit, och det helt medvetet. Nu måste Homeros ta reda på varför. Svaret skulle visa om han borde fortsätta följa Hunter och om hans äventyr skulle sluta som ett heroiskt epos eller ett fruktansvärt blodbad utan överlevande ögonvittnen.
De första noteringarna i anteckningsboken var daterade till dagen då karavanen passerade Nagornaja och närmade sig Tulskaja. De hade inte stött på några hinder på vägen…
* * *
Nästan framme vid Tulskaja. Tunnlarna är stilla och tomma, rapporterade signalisten. Det går fort fram, ett gott tecken. Chefen räknar med att återvända senast i morgon. Några timmar senare noterade han oroligt: Ingången till Tulskaja obevakad. Skickade fram en spanare. Han försvann. Chefen har beslutat att vi ska gå in på stationen i sluten formation. Stormning förbereds. Och ytterligare lite senare: Vi förstår inte vad som händer… Vi har pratat med några bofasta. Läget är illa. En sjukdom av något slag. Strax därpå upplysningen: Några människor på stationen bär på en smitta… okänd sjukdom… Uppenbarligen hade karavanens medlemmar försökt hjälpa de sjuka: Fältskären har inget botemedel. Säger att det liknar rabies… Fruktansvärda smärtor, de sjuka blir oberäkneliga… angriper andra. Och direkt därpå: När de har försvagats av sjukdomen är de inte farliga längre. Men det värsta… Precis här klibbade sidorna ihop och Homeros måste fukta dem lite för att kunna bläddra vidare. Hallucinationer. Illamående. Blod i munnen. Hosta. Sedan sväller de upp… förvandlas till… Ordet var överstruket och oläsbart. Oklart hur smittan överförs. Genom luften? Genom direktkontakt? Den sista anteckningen var gjord nästa dag. Truppens återfärd drog ut på tiden.
Varför rapporterade de inte till Sevastopolskaja? frågade sig Homeros och mindes i samma stund att han hade läst svaret någonstans. Han bläddrade tillbaka… Ingen förbindelse. Telefonen tiger. Kanske sabotage. Någon av de förvisade, som hämnd? Sjukdomen konstaterades strax före vår ankomst, först jagade man ut de smittade i tunnlarna. Kanske är det någon av dem som har kapat kabeln?
Här slet Homeros blicken från sidorna och stirrade ut i det mörka rummet. Anta att någon hade kapat ledningen, så varför återvände de inte till Sevastopolskaja?
Läget förvärras. Det tar en vecka innan sjukdomen bryter ut. Tänk om det dröjer ännu längre? Innan döden inträder tar det ytterligare en vecka eller två. Ingen vet vem som är sjuk, vem som är frisk. Botemedel saknas. Hundraprocentig dödlighet. Dagen därpå gjorde signalisten ännu en anteckning, den hade Homeros redan läst: Kaos på Tulskaja. Övergången till metron blockerad av Hansan. Omöjligt att vända hemåt. På nästa sida tillade han: De friska skjuter på de sjuka, framför allt de aggressiva. Man har beslutat att fördriva alla smittade… De motsätter sig, vill stanna. Och sedan den korta, kusliga noteringen: De äter av varandra…
Signalisten var rädd, men truppens järnhårda disciplin förhindrade att rädslan övergick i panik. Även mitt i en grasserande dödlig feberepidemi stod sevastopolbrigaden samlad som en man. Läget under kontroll, stationen avspärrad, en kommendant utsedd, läste Homeros. Alla mår bra, fast det har inte gått så lång tid, förstås.
Även söktruppen som skickats ut från Sevastopolskaja hade anlänt välbehållen till Tulskaja, men hade naturligtvis inte heller kunnat återvända. Vi har beslutat att stanna här tills inkubationstiden har passerats… Eller för alltid, skrev signalisten ödesmättat. Hopplöst läge. Ingen hjälp utifrån att vänta. Om vi kallar på hjälp från Sevastopolskaja dömer vi våra egna till döden. Återstår bara att uthärda… Hur länge till?
Hade den gåtfulla vaktposteringen vid Tulskajas hermetiska port alltså upprättats av soldaterna från Sevastopolskaja? Det var därför Homeros hade tyckt att han kände igen rösterna: de hade ju stridit tillsammans mot blodsugarna som kom genom tunneln från Tjertanovskaja bara några dagar tidigare! Genom att frivilligt stanna kvar på Tulskaja försökte de skydda sin hemstation mot smittan…
Oftast från människa till människa, men tydligen också genom luften. En del verkar vara immuna. Det började för ett par veckor sedan, många har ännu inte insjuknat… Hela tiden allt fler döda. Vi lever i ett bårhus. Vem står på tur? Här verkade signalisten ha fått ett hysteriskt anfall, sedan samlade han sig och fortsatte behärskat: Vi måste göra något. Varna de andra. Jag anmäler mig frivillig. Inte till Sevastopolskaja, men för att finna stället där ledningen är skadad. Vi måste ovillkorligen ringa stationen, vi måste.
Det gick ännu några dygn, under vilka författaren tydligen hade bråkat med karavanföraren och grälat med de andra soldaterna, allt mer förtvivlat och desperat. Så snart signalisten hunnit samla sig noterade han i sin dagbok vad han försökt förklara för de andra: De fattar inte hur det här uppfattas på Sevastopolskaja! Nu har blockaden pågått i en vecka. Snart skickar man ut en ny spaningstrupp, som inte heller den kan återvända. Sedan mobiliserar man och skickar en hel stormningsbrigad. Men alla som kommer till Tulskaja hamnar i riskzonen. Någon kommer säkert att smittas och återvända hem. Och då är det kört. Vi måste förhindra en stormning! Det förstår inte de andra…
Ännu ett försök att övertala ledningen blev lika resultatlöst som de tidigare: De låter mig inte gå… De är galna. Om inte jag, så vem? Jag måste fly.
Jag låtsas att jag har lugnat ner mig, att jag har ändrat mig och håller med om att vi måste vänta, skrev han en dag senare. Gick till posteringen vid den hermetiska porten. Skrek att jag skulle leta efter kabelbrottet, sedan sprang jag min väg. De sköt mig i ryggen. Ett skott träffade.
Homeros vände blad.
Inte för min egen skull. För Natasja, för lille Sergej. Själv kommer jag knappast att klara mig. Bara de överlever är jag nöjd. Så att Sergej kan… Här förlorade de försvagade fingrarna greppet om pennan. Kanske var det ett senare tillägg, för att de andra sidorna var fullskrivna eller för att det inte längre spelade någon roll var han skrev. Sedan återupptogs den avbrutna kronologin: Släpptes igenom på Nagornaja, tack och lov. Orkar inte mer. Jag går och går. Svimmade. Hur länge var jag borta? Vet inte. Blod i lungorna? Av kulan, eller är jag sjuk? Jag… Den sista bokstaven övergick i en rak linje som på en döendes EKG-kurva. Sedan återfick han medvetandet och kunde avsluta meningen: hittar inte det trasiga stället.
Anteckningarna som var rödfläckade av blod blev alltmer osammanhängande. Nachimovskij. Framme. Vet var telefonen finns. Varna dem… de får inte! Rädda… Längtar efter frun… De svarade. Men hörde de? Snart är det ute med mig. Konstigt. Jag är trött. Slut på patroner. Vill somna in innan de… som står omkring mig och väntar. Jag lever fortfarande, stick!
Slutet på dagboken verkade ha skrivits vid en tidigare tidpunkt. Med allvarliga, raka bokstäver upprepade han varningen att man inte fick storma Tulskaja, och signerade med sitt namn – mannen som offrade sitt liv för att förhindra olyckan.
Homeros var övertygad om att det sista som signalisten hann skriva innan hans signal tystnade för alltid var: Jag lever fortfarande, stick!
* * *
En tung tystnad vilade över de båda som satt och tryckte vid lägerelden. Homeros försökte inte längre få flickan på prathumör. Tigande petade han med en pinne i askan, där den fuktiga anteckningsboken brann lika motsträvigt som en kättare, och väntade på att stormen som rasade inombords skulle mojna.
Ödet roade sig sannerligen på hans bekostnad. Hur gärna hade han inte velat lösa Tulskajas gåta! Hur stolt hade han inte varit över att ha hittat dagboken, hur gärna hade han inte nystat upp historiens alla trådar och funnit gåtans lösning. Och vad fick han för det? När han nu satt med alla svar på hand förbannade han sig själv för sin nyfikenhet.
Visst, han hade andats genom skyddsmask när han stoppade på sig dagboken på Nachimovskij, och även nu var han helt skyddad av skyddsdräkten. Men ingen visste ju exakt hur sjukdomen överfördes!
Vilken idiot han hade varit som fruktat att tiden skulle bli för kort! Visst hade det drivit på honom, hjälpt honom att övervinna sin tröghet och tvekan. Men döden är nyckfull och gillar inte att man försöker trixa med den. Och nu hade dagboken gett honom en konkret frist: några veckor från infektion till död. Kanske en månad! Hur mycket måste han inte hinna åstadkomma på dessa ynka trettio dagar…
Vad skulle han göra? Erkänna för sina följeslagare att han hade smittats och återvända till Kolomenskaja för att dö – om inte av sjukdomen, så av hunger och strålning? Å andra sidan, om han redan bar på den fruktansvärda smittan så hade Hunter och flickan andats samma luft som han och var säkert också infekterade. Framför allt brigadören – vid Tulskaja hade han ju nästan gått ända fram till vaktposterna och pratat med dem.
Eller skulle han hoppas att han inte drabbats av sjukdomen, tiga, vänta och se? Naturligtvis inte bara vänta, utan fortsätta vandringen med Hunter. För att händelsevirveln som äntligen gripit honom inte skulle släppa taget och fortsätta ge honom inspiration.
För om Nikolaj Ivanovitj, den åldrade, onyttige och obegåvade metroinvånaren, den före detta tågförarassistenten, den jordiska larven, dog av att ha öppnat den förbannade dagboken så skulle Homeros, krönikören och mytskaparen, träda fram i ljuset som en vacker endagsvarelse. Äntligen hade han funnit sin tragedi, värdig en stor författares penna, och nu var det helt upp till honom att på trettio dagar väcka den till liv på papperet.
Hade han rätt att låta tillfället passera? Hade han rätt att dra sig undan och strunta i berättelsen, att frivilligt avstå från den sanna odödligheten och låta medmänniskorna gå miste om sin? Vad vore det största brottet, den största dumheten: att bära pestfacklan genom halva metron eller att bränna manuskriptet tillsammans med sig själv?
Som den äregiriga människa Homeros egentligen var hade han redan fattat sitt beslut och sökte endast efter argument att rättfärdiga det. Vad gjorde det för nytta att bli en levande mumie på Kolomenskaja tillsammans med de andra liken? Han var inte skapad för hjältedåd. Om Sevastopolskajas soldater var redo att gå i döden vid Tulskaja, så fick det stå för dem. De slapp åtminstone gå under ensamma…
Men vad var det för mening med att Homeros offrade sig? Hunter kunde han hur som helst inte stoppa. Den gamle hade burit med sig smittan utan att veta om det, medan Hunter visste exakt vad han gjorde efter mötet vid Tulskaja. Inte undra på att han krävde total förintelse av alla på stationen, inklusive karavanerna från Sevastopolskaja. Inte undra på att han ville sätta in eldkastare.
Men om båda redan var smittade skulle epidemin oundvikligen även drabba Sevastopolskaja. Och särskilt alla som befunnit sig i deras närhet. Jelena. Stationschefen. Kommendanten för gränsposteringarna. Deras adjutanter. Om tre veckor skulle stationen inte ha en ledning, kaos skulle bryta ut och slutligen skulle smittan spridas till hela metron.
Men hur hade Hunter tänkt undvika att smitta ner allihop? Varför hade han återvänt till Sevastopolskaja om han visste att han kanske hade smittats? För Homeros stod det klart att brigadören inte agerade slumpmässigt, utan steg för steg i enlighet med en plan. Tills Homeros hade blandat om korten för honom…
Var Sevastopolskaja sålunda dömd till undergång vad de än gjorde och hade expeditionen förlorat sin betydelse? Även om Homeros gärna hade återvänt hem för att dö med Jelena vid sin sida, så ville han ändå löpa linan ut. Bara vandringen från Kachovskaja till Kasjirskaja hade gjort slut på gasmaskernas filter, och skyddsdräkterna som utsatts för tiotals, kanske hundratals röntgen, måste de göra sig av med. Kort sagt kunde han inte återvända samma väg. Så vad skulle han göra?
Flickan hade kurat ihop sig och somnat. Lägerelden hade slutligen utplånat den pestsmittade dagboken, de sista kvistarna hade slocknat. För att spara på batterierna i sin lampa satt Homeros stilla i mörkret och väntade.
Nej, han måste följa brigadören. För att minska smittorisken skulle han undvika att komma i kontakt med andra, lämna sin ryggsäck och sina tillhörigheter här, förstöra kläderna… Sedan fick han hoppas på nåd, men ändå hålla ett öga på nedräkningen av de trettio dagarna. Hädanefter skulle han arbeta på sin bok varje dag, utan rast och ro. Det löser sig på något vis, intalade han sig. Huvudsaken är att jag följer Hunter och inte förlorar honom ur sikte.
Såvida karln skulle dyka upp igen.
Nu var det ett par timmar sedan han försvann i den dunkla öppningen i slutet av tunneln. Homeros hade visserligen lugnat flickan, men var själv ingalunda övertygad om att brigadören skulle komma tillbaka.
Ju mer den gamle fick veta om mannen, desto mindre förstod han sig på honom. Det var lika omöjligt att tvivla som att lita på brigadören. Han passade inte in i några mönster, visade inte några vanliga mänskliga känslor. Att förlita sig på honom var som att utlämna sig åt en naturkraft. För Homeros var det för sent: han hade redan gjort det. Nu var det meningslöst att ångra sig.
I beckmörkret tycktes stillheten inte längre lika ogenomtränglig. Genom dess tunna slöja hördes då och då sällsamma viskningar, ett avlägset ylande, ett rassel… I somliga tyckte han sig höra likätarnas hasande steg, i andra andetagen hos Nagornajas demoner och ibland döendes ångestskrik. Efter knappt tio minuter gav han upp.
Han tände lampan – och ryckte till.
Två steg framför honom stod Hunter, med armarna i kors över bröstet och blicken riktad mot den sovande flickan. Han skyddade sina ögon mot den bländande ljusstrålen och sa lugnt:
»De öppnar snart.«
* * *
Sasja drömde… Återigen var hon ensam på Kolomenskaja och väntade på att fadern skulle komma tillbaka från en av sina »promenader«. Han var sen, men hon måste absolut invänta hans ankomst för att hjälpa honom ur skyddsdräkten, ta av gasmasken och ge honom något att äta. Bordet stod dukat sedan länge och hon visste inte hur hon skulle fördriva tiden. Hon ville gå bort från porten som ledde till ytan, men tänk om han skulle dyka upp när hon inte var på plats? Vem skulle öppna åt honom då? Och därför satt hon där på det kalla golvet vid utgången, timmarna kröp fram och blev till dagar, fortfarande inte ett spår av fadern, men hon skulle inte lämna sin plats förrän porten hade…
Hon väcktes av dova ljud av reglar som öppnas – det lät precis som den hermetiska porten vid Kolomenskaja. Hon vaknade med ett leende: Pappa har kommit hem. Hon såg sig omkring och mindes alltihop.
Det enda verkliga med hennes flyktiga dröm var det tunga gnisslandet från portens gångjärn. Strax därpå började den gigantiska järnplattan vibrera och sattes långsamt i rörelse. Ur den växande glipan sköt en kvast av ljus och en stank av bränd diesel slog emot dem. Ingången till den stora metron…
Avspärrningen gled mjukt åt sidan och blottade tunneln som ledde till Avtozavodskaja och vidare till Ringen. På spåret stod en stor dressin med rykande motor, en strålkastare i fören och en besättning på flera man. Genom siktena på sina maskingevär såg männen på de bländade vandrarna som höll upp armen för ögonen.
»Upp med händerna!« ropade befälet.
Sasja gjorde som den gamle och lyfte lydigt armarna i luften. Den här gången var det samma dressin som brukade komma över bron på handelsdagarna. Besättningen visste allt om henne och snart skulle den gamle med det konstiga namnet få ångra att han tagit med sig den bundna flickan utan att fråga vad hon egentligen gjorde på den gudsförgätna stationen.
»Ta av gasmaskerna, visa era dokument!« beordrade man från dressinen.
Innan Sasja blottade sitt ansikte förbannade hon sig själv för sin dumhet. Ingen kunde befria henne. Domen som hade fallit över hennes far – och därmed även över henne – var fortfarande i kraft. Hur kunde hon tro att de båda följeslagarna kunde få in henne i metron? Att ingen skulle stoppa henne vid gränsen?
»Stopp där! Här får du inte komma in!« Man kände genast igen henne. »Du har tio sekunder på dig att försvinna. Och vem är det där? Är det din…«
»Vad händer?« frågade den gamle förvirrat.
»Rör honom inte! Det är inte han!« skrek Sasja.
»Packa er härifrån!« Mannen med automatkarbinen lät iskall. »Annars…«
»Flickan?« hördes en osäker röst.
»Hör du illa?!« skrek befälet.
Det klickade till när karbinerna osäkrades. Sasja stapplade bakåt och slöt ögonen – för tredje gången på bara några timmar stod hon inför döden. Så hörde hon en kort vissling som genast tystnade. Den sista ordern dröjde; till slut uthärdade hon inte längre och öppnade ett öga.
Motorn puttrade som förut, de blågrå avgaserna steg genom strålkastarens vita ljuskärve som av någon anledning var riktad mot taket. När ljuset inte längre bländade såg Sasja männen på dressinen.
Allihop låg som kastade dockor på chassit eller på spåret intill. Slappa armar, onaturligt vridna nackar, insjunkna kroppar.
Sasja vände sig om. Bakom ryggen på henne stod den skallige med sänkt pistol och iakttog uppmärksamt dressinen, som hade förvandlats till en slaktbänk. Så lyfte han pipan och kramade avtryckaren en gång till.
»Det var alla«, muttrade han belåtet. »Ta av dem deras uniformer och gasmasker.«
»Varför…?« Den gamles ansikte var förvridet av fasa.
»Vi ska byta om. Vi tar dressinen och åker förbi Avtozavodskaja.«
Sasja stod blick stilla och såg på mördaren: inombords kämpade rädslan med hennes hänförelse, avskyn med hennes tacksamhet. Med lätt hand hade han just skjutit tre män och därmed brutit mot faderns viktigaste bud. Men han hade gjort det för att rädda hennes liv – och visst, även den gamles. Var det en slump att det skedde för andra gången i rad? Förväxlade hon inte stränghet med grymhet?
Men en sak visste hon bestämt: mannens oräddhet fick henne att glömma hans vanställda yttre.
Den skallige var den förste att gå fram till dressinen och slita av de dödade fiendernas gummiskalper. Men plötsligt ryggade han tillbaka med ett kvävt skrik som om han hade skådat djävulen själv, höll båda armarna utsträckta framför sig och upprepade gång på gång:
»En svart! En svart…«