XIV. Vad mer?

 

XIV. Vad mer?

 

 

Vad är det egentligen som gör människan till människa? I över en miljon år har hon vandrat på jorden, men den magiska transformationen som förvandlade detta flockdjur till något helt nytt ägde rum för endast tiotusen år sedan. Nittionio procent av sin historia har hon tillbringat i grottor. Hon har ätit rått kött och varit oförmögen att värma sig, utveckla verktyg och riktiga vapen, hon har inte ens kunnat tala ordentligt. Inte heller i sina känslor har hon skilt sig från aporna eller vargarna: hunger, rädsla, beroende, omtanke, tillfredsställelse…

Hur gick det till när hon på bara några århundraden lärde sig bygga och tänka, att skriva ner sina tankar, förändra sin miljö och uppfinna saker? Varför började hon plötsligt teckna, hur upptäckte hon musiken? Hur kunde hon lägga hela jorden under sig och omgestalta den efter sina egna behov? Vad exakt var det som detta vilddjur upptäckte för tiotusen år sedan?

Elden? Den gav människan möjligheten att tämja ljuset och värmen, att bära dem med sig till obebodda, kalla trakter, att tillaga sitt byte över lägereldar, till magens belåtenhet. Men vad förändrades egentligen med detta? Visst, det lät henne utvidga sina domäner. Fast råttorna hade ju kunnat fylla hela planeten också utan eld.

Nej, det var inte elden som var avgörande, i alla fall inte bara den – det hade musikern rätt i. Det måste ha varit något mer… Men vad?

Språket? Det utgör utan tvekan en avgörande skillnad mellan människan och de andra djuren. Ofärdiga tankar slipas till ordbriljanter som kan bli valuta som gäller överallt. Det är inte bara en förmåga att uttrycka det som försiggår i ditt huvud, utan även att ordna tankarna, att gjuta bildernas instabila, flytande metall i fasta former. Tankens klarhet och nykterhet, förklaringar och kunskap, kan överföras exakt och tydligt från mun till mun. Därav även förmågan att organisera sig och lyda, skapa arméer och bilda stater.

Men myrorna klarar sig utan ord när de på en för människan knappt förnimbar nivå skapar veritabla storstäder, finner sin plats i komplexa hierarkier, förmedlar exakt information och befallningar till varandra, upprättar mångtusenhövdade, orädda legioner med järndisciplin som skickas ut i miniatyrimperiernas ohörbara, men skoningslösa krig.

Eller kanske bokstäverna?

Bokstäverna, förutan vilka vi inte skulle kunna samla vårt vetande? Dessa tegelstenar, med vilka den mänskliga civilisationen byggde Babels torn som strävade mot himlen? Utan vilka alla nya insikter skulle flyta ut och spricka som obränd lera under sin egen tyngd? Utan dem skulle varje generation bli tvungen att bygga det stora tornet från grunden, tillbringa hela livet bland ruinerna efter den förra generationens lerhus och dö bort utan att ha byggt en enda våning.

Det var bokstäverna – skriften – som gjorde det möjligt för människan att föra ut sitt samlade vetande ur sin trånga skalle och bevara det oförfalskat för de efterkommande, som slapp börja om från början och återupptäcka det redan upptäckta, vilket gjorde det möjligt för dem att bygga något eget på den fasta grund som förfäderna hade lämnat efter sig.

Men det var väl inte bara bokstäverna?

Om vargarna hade kunnat skriva – skulle deras civilisation ha liknat människans? Skulle de ha haft en civilisation?

När vargen är mätt försjunker den i en välmående lojhet och ägnar sig åt att kela och leka, tills den knorrande magen driver den vidare. När människan är mätt drabbas hon av en helt annan känsla: melankoli. Det är en diffus, oförklarlig sinnesstämning, som får henne att titta på stjärnorna i timmar, måla väggarna i sin grotta med ockra, dekorera bogen på sitt skepp med snidade figurer, slita i århundraden för att resa kolosser i sten i stället för att förstärka fästningsmurarna och förslösa hela livet på att förfina sitt poetiska mästerskap i stället för att öva sig i svärdets konst. Det var detta sinnestillstånd som fick den före detta tågförarassistenten att ägna återstoden av sitt liv åt läsning och sökande – sökande och försöken att skriva något… Något unikt… Melankolin, som får den smutsiga och fattiga hopen att stanna upp och lyssna till vandrande spelmän, kungar att hålla sig med trubadurer och hovmålare – och en flicka som fötts under jord att försjunka i betraktandet av en illustration på en teförpackning. Det är ett otydligt, men mäktigt kall, som till och med förmår överrösta hungerns röst – och endast hos människan.

Är det inte detta kall som utvidgar det djuriska känslospektrat och ger människan förmågan att drömma, fräckheten att hoppas och modet att förlåta? Kärlek och medlidande, som människan ofta betraktar som sina karakteristiska egenskaper, är inte hennes egen upptäckt. En hund kan älska och hysa medlidande: om dess husse är sjuk står den vid hans sida och gnyr. En hund kan till och med ha det tråkigt och se meningen med sitt liv i en annan varelse: om dess husse avlider är den ibland beredd att dö, bara för att få stanna hos honom. Men drömma kan den inte.

Sålunda, längtan efter skönhet och förmågan att uppskatta den? Denna förunderliga förmåga att njuta av färgkompositioner, klangbilder, brutna linjer och eleganta formuleringar? Att ur dem utvinna en ljuv och molande själsklang? Som väcker genklang i varje hjärta – även ett åderförkalkat, täckt med förhårdnader, med ärrbildningar – och hjälper det att befria sig från sin egen tyngd?

Kanske. Men inte bara detta.

För att överrösta karbinsalvorna och de fängslade, nakna fångarnas förtvivlade skrik har andra människor spelat Wagners storartade operor på högsta volym. Och det var ingen självmotsägelse: det ena underströk endast det andra.

Så vad mer?

Även om människan skulle överleva det nuvarande helvetet som biologisk art, kunde hon bevara denna bräckliga, knappt påtagliga, men utan tvivel reella beståndsdel av sin natur? Den gnista som för tiotusen år sedan förvandlade det halvsvältande vilddjuret med grumlig blick till ett väsen av en annan ordning? Till ett väsen som plågas mer av sin själsliga hunger än sin kroppsliga? Ett vacklande väsen, ständigt slitet mellan själslig storhet och nedrighet, mellan oförklarlig, för rovdjur otillbörlig barmhärtighet och oförlåtlig grymhet, vars like man inte ens finner i insekternas obesjälade värld? Ett väsen som uppför storslagna slott och målar osannolika fresker, som tävlar med Skaparen i förmåga att framställa den rena skönheten – och som uppfinner gaskammare och vätebomber för att tillintetgöra allt hon har skapat och förinta sina likar så billigt som möjligt? Som bygger fina sandslott på stranden och förstör dem av en nyck? Som förvandlats till ett väsen som inte känner några gränser, som oroligt och rastlöst inte förmår stilla sin egendomliga hunger, men ägnar hela livet åt att försöka? En människa…

Kommer gnistan att bli kvar i henne? Och efter henne?

Eller kommer den att gå förlorad, som ett kort utslag på historiens diagram? Kommer människan efter denna sällsamma enprocentiga avvikelse kastas tillbaka till evig avtrubbning, till den invanda tidlösheten där oräkneliga generationer, som inte lyfter blicken från marken, avlöser varandra och där tiotusen, hundratusen, femhundratusen år passerar utan att lämna ett spår efter sig?

Vad mer?

 

* * *

 

»Är det sant?«

»Vad då, menar du?« Leonid log mot henne.

»Det där om Smaragdstaden? Om Arken? Att det finns en sådan plats i metron?« frågade Sasja medan hon tittade på sina fötter.

»Ryktena säger så«, svarade Leonid undvikande.

»Jag skulle så gärna besöka den någon gång… Vet du, när jag gick omkring där uppe tyckte jag så synd om människorna. Bara för att de begick ett enda misstag kommer det aldrig att bli som förr igen. Och det var så vackert… tror jag, i alla fall.«

»Ett enda misstag? Nej, det var den värsta av dödssynder«, invände musikern. »Att förstöra hela världen, mörda sex miljarder människor – kallar du det ett misstag?«

»Men ändå… Har inte du och jag förtjänat förlåtelse? Det gör alla här nere. Alla har rätt till en chans att förändra sig själva och gottgöra allt, en chans att börja på nytt, även om det är sista gången.« Sasja teg en stund. »Jag skulle så gärna vilja se hur det egentligen såg ut där uppe… Förut brydde jag mig inte. Jag var för rädd, allt verkade så hemskt. Men så visade det sig att jag helt enkelt har gått upp på fel ställe. Så idiotiskt… Staden ovan jord är som mitt förra liv. Där finns ingen framtid. Bara minnen, och till och med de är främmande. Bara inbillningsfoster. Jag förstod något mycket viktigt när jag var där uppe, ser du…« Hon sökte efter orden. »Hoppet är som blodet. Så länge det flyter i dina ådror, så lever du. Jag vill fortsätta hoppas.«

»Och varför vill du till Smaragdstaden?« frågade Leonid.

»Jag vill se och känna hur det var att leva förr i tiden. Du sa det själv – människorna där måste vara helt annorlunda. Människor som inte har glömt gårdagen och som säkert kommer att få en morgondag måste helt enkelt vara annorlunda…«

De promenerade genom Dobryninskajas stora sal, nogsamt övervakade av eskortsoldaterna. Högst motvilligt hade Homeros lämnat dem på tu man hand för att söka upp stationschefen, och av någon anledning dröjde han. Hunter hade de fortfarande inte sett röken av.

Plötsligt tyckte Sasja att Dobryninskajas marmorsal hade gett henne en fingervisning: mellan de höga marmorarkaderna som ledde till spåren fanns små, dekorativa reliefbågar. Stor arkad, liten valvbåge, ännu en stor, ännu en liten. Ungefär som en man och en kvinna som håller varandra i handen, man och kvinna… Och då kände även hon en längtan efter att få lägga sin hand i en mans breda och starka handflata. Att få gömma sig i den en liten stund.

»Även här kan man börja ett nytt liv«, sa Leonid och blinkade åt flickan. »Man måste inte alltid gå någon annanstans för att söka… Ibland räcker det med att man ser sig omkring.«

»Och vad ser jag då?«

»Mig.« Han sänkte blicken med spelad ödmjukhet.

»Dig har jag redan sett. Och hört.« Äntligen svarade Sasja med ett leende. »Jag tycker väldigt mycket om din musik, precis som alla andra. Men bör du inte spara på dina patroner? Du har gjort av med många nu, bara för att man skulle släppa igenom oss…«

»Jag är nöjd så länge det räcker till mat. Och jag har alltid så att det räcker. Det är dumt att spela för pengar.«

»Så vad spelar du för?«

»För musiken.« Han skrattade. »För människorna. Nej, inte det heller. För det som musiken gör med människorna.«

»Vad gör den med dem?«

»Tja, vad du vill«, svarade Leonid allvarligt. »Jag har ett stycke som väcker kärlek, och ett annat som får dig att gråta.«

Sasja såg misstänksamt på honom.

»Och det som du spelade senast? Det som inte har något namn. Vilken verkan har det?«

»Det?« Han började vissla på inledningen. »Ingen alls. Det lindrar helt enkelt din smärta.«

 

* * *

 

»Hallå där!«

Homeros slog igen anteckningsboken och skruvade sig på den obekväma träbänken. En adjutant tronade bakom en liten skrivpulpet vars yta nästan fullständigt upptogs av tre gamla svarta telefoner utan knappar och nummerskivor. På en av apparaterna blinkade en röd liten lampa.

»Andrej Andrejevitj tar emot. Du har två minuter på dig, så inget babbel utan rakt på sak.«

»Två minuter räcker inte«, suckade Homeros.

Adjutanten ryckte på axlarna.

»Jag varnade dig.«

Inte ens fem minuter vore nog: Homeros visste varken hur han skulle börja eller sluta, eller vad han skulle kräva eller be om, men förutom Dobryninskajas stationschef fanns det ingen han kunde vända sig till.

Andrej Andrejevitj – en sur fetknopp i uppknäppt uniformsrock – förlorade snart tålamodet med den gamle.

»Är du från vettet?!« gormade han. »Här har vi undantagstillstånd och åtta stupade, så kommer du och snackar om epidemier! Här finns det inga! Seså, nu räcker det, du har uppehållit mig länge nog! Antingen sticker du själv…«

Likt en val som skjuter upp över vattenytan reste sig fläskberget till stationschef så häftigt från sin stol att bordet nästan välte. Adjutanten kastade en undrande blick in genom dörren.

Även den förvirrade Homeros reste sig från den hårda, låga besöksstolen.

»Jag går, jag går. Men varför skickade ni då trupperna till Serpuchovskaja?«

»Vad angår det dig?!«

»På stationen sägs det…«

»Sägs det vad då? Vad? Vet du… Du ska inte komma hit och sprida panik… Pavel, till apburen med honom!«

Ögonblicket därpå grep en väktare Homeros axel, och med en blandning av våld och övertalning lyckades han släpa med sig den gamle till väntrummet och vidare mot en smal sidokorridor. Mellan två örfilar gled den gamles munskydd av. Han försökte hålla andan, men fick strax ett slag i magen och började hosta. Stationschefen dök upp på tröskeln till sitt kontor – han fyllde hela dörröppningen.

»Låt honom sitta där ett tag, så tar vi hand om honom senare… Och vem är du?« sa han och vände sig till nästa besökare. »Har du anmält dig?«

Homeros vände sig om. Tre steg därifrån stod Hunter, orörlig som en staty och med korsade armar. Han bar en trång uniform från en okänd trupp, ansiktet syntes inte i skuggan av det uppslagna visiret. Han verkade inte känna igen sin följeslagare och tänkte uppenbarligen inte lägga sig i. Homeros hade förväntat sig att brigadören skulle drypa av blod som en slaktare, men den enda mörkröda fläcken på hans kläder kom från hans eget sår.

Hunters stenblick var fixerad vid stationschefen – och plötsligt började han långsamt gå mot mannen, som om han tänkte passera genom dennes kropp in på kontoret.

Chefen började genast backa in i rummet och mumlade upprörda protester. Väktaren och Homeros hade hejdat sig mitt i kampen och avvaktade utvecklingen, när Hunter följde efter fetknoppen in i rummet och tystade honom med en kort väsning innan han övergick till befallande viskningar.

Adjutanten som förlorat intresset för den gamle närmade sig kontoret och tog ett steg över tröskeln, bara för att i nästa ögonblick snubbla ut igen, med en våg av svordomar efter sig.

»Och släpp den där provokatören!« upprepade stationschefen som hypnotiserad orden som främlingen hade viskat i hans öra.

Högröd i ansiktet stängde adjutanten dörren bakom sig, lunkade tillbaka till sin plats vid ingången och försjönk i läsningen av ett nyhetsblad som var tryckt på gammalt omslagspapper. När Homeros passerade hans bord på väg mot kontoret höll mannen ännu hårdare i bladet, som för att visa att ingenting angick honom längre.

Först nu, när Homeros kastade en skadeglad blick på den hunsade vakthunden, hann han ta en närmare titt på telefonerna. På den som oavbrutet blinkade satt ett smutsigt plåster där någon hade skrivit: TULSKAJA.

 

* * *

 

»Vi står i förbindelse med Orden.« Dobryninskajas svettdrypande stationschef knakade med fingerlederna, men vågade inte se brigadören i ögonen. »Och den här operationen har ingen informerat oss om. Jag kan inte fatta ett sådant beslut på egen hand.«

»Ring Centralen då«, sa Hunter. »Ni hinner fortfarande inhämta tillstånd, men det brådskar.«

»Man kommer inte att godkänna det. Det skulle ju hota Hansans stabilitet… Och ni vet mycket väl att det inte finns något viktigare för Hansan. Dessutom har vi situationen under kontroll.«

»Vilken jävla stabilitet?! Om inga åtgärder vidtas…«

Andrej Andrejevitj ruskade envist på sitt tunga huvud.

»Situationen är stabil. Jag förstår inte vad ni är ute efter. Alla utgångar är bevakade. Inte en mus slinker igenom. Låt oss vänta tills allt har ordnat sig av sig självt.«

»Ingenting kommer att ordna sig av sig självt!« vrålade Hunter. »Det enda som händer är att någon flyr över ytan eller hittar en annan väg. Stationen måste rensas! I enlighet med alla instruktioner! Jag begriper inte varför ni inte redan har gjort det!«

»Det kan ju finnas friska människor där. Hur tänker ni egentligen? Skulle jag beordra mina soldater att bränna ner hela Tulskaja? Och tåget med sekteristerna? Varför inte Serpuchovskaja också när vi ändå är i farten? Där bor det ju bara horor och bastarder… Nej, vet ni vad! Vi är inga fascister. Krig är krig, men det här… att slakta sjuka… Till och med när mul- och klövsjukan bröt ut på Belorusskaja sorterade man svinen i olika hörn, slaktade de sjuka och lät de friska leva – man klubbade inte bara ihjäl allihop.«

»Det var svin, här handlar det om människor«, sa brigadören dunkelt.

»Nej och åter nej.« Stationschefen skakade åter på huvudet så att svetten skvätte. »Jag kan inte. Det vore omänskligt… Varför skulle jag belasta mitt samvete med sådant? Vilken mardröm!«

»Ni behöver inte göra ett dugg. Vi anlitar folk som inte får mardrömmar. Låt oss bara passera er station. Det är allt.«

»Jag har skickat kurirer till Polis som ska be om vaccin.« Andrej Andrejevitj torkade pannan med ärmen. »Vi har fortfarande hopp om att…«

»Det finns inget vaccin. Och inget hopp. Sluta stoppa huvudet i sanden! Varför ser jag inga sanitetstrupper från Centralen här? Varför vägrar ni att ringa dit och be om grönt ljus åt Ordens kohorter?«

Stationschefen teg envist och försökte knäppa knapparna på sin rock, fumlade med sina fuktiga fingrar och gav upp. Sedan gick han fram till ett slitet skåp, hällde upp något starkt i ett glas och tömde det i ett svep.

Då förstod Hunter.

»Ni har inte meddelat dem… De vet fortfarande ingenting! På en grannstation har det brutit ut en epidemi, och Centralen är inte informerad…«

»Det är mitt huvud som står på spel«, svarade mannen hest. »En epidemi på en intilliggande station betyder min avgång. Jag lät det hända… kunde inte förhindra det… Ett hot mot Hansans stabilitet.«

»Intilliggande? Serpuchovskaja?!«

»Än så länge är det lugnt där borta, men jag reagerade för sent. Hur skulle jag kunna veta att…«

»Och hur har ni förklarat ert agerande för invånarna? Militära förband till en oberoende station? Avspärrade tunnlar?«

»Banditer… upprorsmän… Det händer överallt. Inget konstigt med det.«

»Och nu är det för sent att erkänna«, nickade brigadören.

»Nu handlar det inte längre om min avgång.« Andrej Andrejevitj hällde upp ett nytt glas och svepte det direkt. »Nu handlar det om dödsstraff.«

»Och vad gör ni nu?«

»Väntar.« Stationschefen lutade sig över bordet. »Väntar. Tänk om…«

»Varför svarar ni inte när de ringer?« sa Homeros plötsligt. »Er telefon ringer hela tiden, från Tulskaja. Vem vet vad de vill?«

»Nej, den ringer inte längre«, svarade stationschefen med slocknad röst. »Jag har stängt av ljudet. Det är bara lampan som blinkar. Så länge den blinkar finns det människor i livet.«

»Men varför svarar ni inte?!« upprepade Homeros rasande.

»Vad ska jag säga till dem?!« röt chefen tillbaka. »Att de ska ge sig till tåls? Be dem att krya på sig? Att hjälp är på väg?! Att de borde skjuta sig? Ett enda samtal med flyktingarna var tillräckligt för mig!«

»Håll käften«, viskade Hunter. »Och hör på. Om tjugofyra timmar kommer jag tillbaka med en trupp. Alla posteringar ska låta mig passera. Serpuchovskaja håller du stängd. Vi fortsätter till Tulskaja och rensar stationen. Om så krävs rensar vi Serpuchovskaja också. Vi säger att vi blev attackerade. Centralen behöver inte informeras. Du behöver inte göra någonting alls. Jag ser själv till… att stabiliteten återställs.«

Föreståndaren sjönk ihop på stolen som ett punkterat cykeldäck och nickade utmattat. Han hällde upp ytterligare ett glas, luktade på spriten, men innan han tömde glaset frågade han tyst:

»Du kommer att vada i blod upp till armbågarna. Det skrämmer dig inte?«

»Blod är lätt att tvätta bort med kallt vatten«, svarade brigadören.

 

* * *

 

När de lämnade kontoret tog stationschefen ett djupt andetag och kallade in adjutanten, som genast kom rusande och smällde igen dörren bakom sig.

Homeros lät Hunter gå före och stannade till vid adjutantens skrivpulpet, grep den blinkande telefonens svarta lur och lyfte den till örat.

»Hallå! Hallå! Jag hör er!« viskade han i luren.

Tystnad… Men den var inte dov, som när kabeln är avskuren, utan ekande, som om någon i andra änden lagt ifrån sig luren och inte hörde Homeros. Som om denne någon hade väntat väldigt länge på ett svar och sedan förlorat tålamodet. Som om den gamles raspiga röst talade i örat på en död.

Hunter hade vänt sig om på tröskeln och såg ogillande på Homeros, som försiktigt lade tillbaka luren i klykan och lydigt följde efter brigadören.

 

* * *

 

»Popov! Popov! Vakna! Upp med dig!«

Kommendantens kraftiga ficklampa trängde igenom ögonlocken och satte hjärnan bakom pupillerna i brand. En stark hand ruskade hans axel och örfilade sedan de orakade kinderna. Artiom öppnade ögonen, gned sin svidande kind, reste sig ur sängen, ställde sig i givakt och gjorde honnör.

»Var är ditt vapen? Ta automatkarbinen och följ mig!«

Sedan flera dagar sov alla med uniformerna och stövlarna på. Artiom vecklade ut tygtrasan med kalasjnikoven, som hade tjänat som kudde under natten, och stapplade efter kommendanten. Hur länge hade han sovit? En timme? Kanske två? Det dunkade i huvudet, strupen var torr som sandpapper.

»Det har börjat…«, sa kommendanten över axeln. Artiom kände spritlukten.

»Vad har börjat?« frågade han oroligt.

»Du får snart se… Ta det här reservmagasinet. Du lär behöva det.«

Tulskaja – en luftig station utan pelare, som den välvda överdelen på en gigantisk tunnel – låg nästan helt försänkt i mörker. Längre fram irrade svaga ljuskäglor omkring; det fanns inget som helst system i rörelserna, ingen tanke, som om det var apor som höll i dem. Fast varifrån skulle de ha kommit…

Plötsligt var Artiom klarvaken. Nu förstod han vad som var i görningen och började febrilt kontrollera sin karbin. Hade de övermannats! Eller var hoppet inte ute ännu?

Ur vaktlokalen kom ytterligare två yrvakna soldater utspringande och anslöt sig till dem. Kommendanten kallade tydligen samman de sista reserverna, alla som alltjämt stod på benen och kunde hålla i ett vapen. Några av dem hostade redan.

I den tunga, kvalmiga luften hördes besynnerliga, illavarslande rop. Inte skrik, inte vrål, inte order… Det lät som ett stön ur hundratals strupar, marterat, mättat av fasa och förtvivlan. Ett stön som inramades av skrammel och gnisslande järn från två, tre eller tio olika håll.

Överallt på perrongen låg det trasiga tält, omkullvälta plåtskjul, metallskrot, vagnsdelar, plywoodskivor och annan bråte. Kommendanten banade sig väg genom skräpet som en isbrytare och i hans kölvatten kom Artiom och de andra trippande mellan högarna.

På det högra spåret avtecknade sig i dunklet ett förkortat tågsätt: ljuset i de båda vagnarna var dämpat, de öppna dörrarna var avspärrade av järngaller, och inuti… Bakom de mörka fönsterskivorna kokade en fruktansvärd, upprorisk människomassa. Dussintals händer ryckte och drog i avspärrningen. Vid varje ingång stod skarpskyttar med gasmasker som gång på gång gick fram mot de svarta, uppspärrade munnarna och höjde karbinkolvarna, men ingen vågade vare sig slå eller skjuta. På andra ställen försökte vaktmanskapet tvärtom lugna den böljande människomassan.

Men uppfattade fångarna i vagnarna ens vad soldaterna sa?

De hade spärrats in eftersom de hade börjat fly isoleringen i tunneln och eftersom de helt enkelt hade blivit för många – fler än de friska.

Kommendanten sprang förbi de första två vagnarna, och då förstod Artiom till slut varför de hade så bråttom: den sista dörren, det var där varbölden hade spruckit. Och ur vagnen strömmade nu besynnerliga varelser som knappt stod på benen, ansiktena var vanställda intill oigenkännlighet av knölar, armar och ben var uppsvullna och sjukligt tjocka. Ännu hade ingen lyckats fly: samtliga tillgängliga soldater hade slagit en ring runt dörren.

Kommendanten trängde sig igenom inringningen och gick fram till de sjuka som tryckte på.

»Jag beordrar alla patienter att omedelbart återvända till sina platser!« Han drog sin stetjkin ur hölstret i bältet.

Den närmaste sjuklingen behövde flera försök innan han lyckades vända sitt uppsvällda, blytunga huvud mot kommendanten. Han slickade sig om sina spruckna läppar.

»Varför behandlar ni oss på det här viset?«

»Som ni vet har ni smittats av ett okänt virus. Vi söker efter ett botemedel… Ni måste ha tålamod.«

»Ni söker efter ett botemedel«, upprepade den sjuke. »Jag skrattar ihjäl mig…«

»Återvänd omedelbart in i vagnen!« Kommendanten osäkrade med en demonstrativ handrörelse. »Jag räknar till tio, sedan öppnar vi eld. Ett…«

»Ni vill ju bara ge oss hopp för att inte förlora kontrollen. Tills vi dör av oss själva…«

»Två.«

»Vi har inte fått något vatten på tjugofyra timmar. Varför ge vatten åt dödsdömda…«

»Soldaterna vågar inte gå fram till gallren. Två har smittats på det viset… Tre.«

»Vagnarna är fulla av lik. Vi trampar på deras ansikten. Vet du hur det låter när en näsa bryts? Om det är ett barn så…«

»Det finns ingen plats! Och vi kan inte bränna kropparna… Fyra.«

»I den andra vagnen är det så trångt att de döda fortsätter att stå upprätt bredvid de levande. Skuldra vid skuldra.«

»Fem.«

»Herregud, skjut mig då! Jag vet ju att det inte finns något botemedel. Då dör jag snabbare. Nu känns det som om någon filar sönder mina inälvor med en grov fil och häller sprit över…«

»Sex.«

»… och tänder på. Som om huvudet var fullt av mask som äter bit för bit och inte bara av min hjärna utan av min själ… Njam, njam, glufs, glufs, glufs…«

»Sju!«

»Din idiot! Släpp ut oss! Låt oss dö som människor! Varför tror du att du har rätt att plåga oss så här? Du vet väl att du också säkert är…«

»Åtta! Det här är en säkerhetsåtgärd. Så att andra ska överleva. Själv är jag redo att dö, men ingen av er pestbölder slipper ut härifrån. Lägg an!«

Artiom lyfte sin karbin och tog sikte på en av de sjuka som stod i närheten. Herregud, var det inte en kvinna? Under tröjan, som liknade en brun sårskorpa, välvde sig hennes svullna bröst. Han blinkade till och riktade pipan mot en vacklande åldring. Massan av vanställda fångar muttrade missnöjt, men började backa undan och försökte tränga sig in genom dörren, men kunde inte – ur vagnen kom ständigt fler sjuka, stönande, gråtande.

»Din sadist! Vet du vad du gör? Tänker du skjuta på levande människor… Vi är ju inga zombier!«

»Nio!« Kommendantens röst sänktes till en viskning.

»Släpp ut oss!« skrek den sjuke med full kraft och sträckte ut sina armar likt en dirigent, och massan hajade till och började följa händernas rörelser.

»Eld!«

 

* * *

 

Knappt hade Leonid fört sitt instrument till läpparna förrän folk började fylkas omkring honom. De första trevande, alltjämt orena tonerna fick människorna att le och applådera, och när klangen vann i styrka började åhörarnas ansikten förvandlas. Det var som om smutsen föll bort.

Den här gången fick Sasja en hedersplats bredvid musikern och nu riktades tiotals hänförda ögonpar inte bara mot Leonid utan även mot henne. Först tyckte flickan att det kändes obehagligt – hon hade ju inte förtjänat deras uppmärksamhet och tacksamhet, men sedan lyfte melodin henne från granitgolvet och bar i väg henne, precis som en bra bok eller en människas berättelse kan vara medryckande och få dig att glömma allt omkring dig.

Det var samma melodi – Leonids egna, den namnlösa – som böljade genom rummet. Han började och slutade alla sina framträdanden med den. Melodin slätade ut rynkorna i åhörarnas ansikten, sopade bort dammkornen ur deras glasartade ögon och tände små ljus i dem. Trots att Sasja var väl bekant med stycket lyckades Leonid genom små variationer öppna ständigt nya hemliga dörrar så att musiken alltid klingade som på nytt. Det kändes som om hon hade stått länge, länge och tittat på himlen, och plötsligt, i en glipa mellan de vita molnen, öppnade sig för ett kort ögonblick ändlösa vidder med mjuk grönska.

Med ens kände hon ett styng. Hon ryckte till, återvände till underjorden i förtid och såg sig oroligt omkring. Där var det… Ett huvud höjde sig över den övriga publiken. En bit bort, med framskjuten haka, stod Hunter. Han genomborrade henne med sin skarpa, hårda blick och när han för ett kort ögonblick släppte taget så var det endast för att sticka den i musikern. Leonid ägnade ingen uppmärksamhet åt den skallige, åtminstone visade han inte att han blev störd.

Konstigt nog stannade Hunter och gjorde inga försök att få henne att följa med eller avbryta framträdandet. Först när de sista tonerna hade klingat ut tog han några steg bakåt och försvann. Sasja lämnade genast Leonid och knuffade sig fram genom hopen för att komma i fatt den skallige.

Han hade stannat en liten bit bort, vid en bänk där Homeros satt med sänkt huvud.

»Du hörde alltihop«, sa brigadören hest. »Jag fortsätter. Kommer du med?«

»Vart då?« Den gamle log trött mot Sasja när hon dök upp. »Hon vet alltihop.« Han nickade mot flickan.

Hunter mönstrade Sasja igen med sin stickande blick, sedan nickade han utan ett ord och vände sig på nytt mot den gamle. »Det är inte långt härifrån.« Han gjorde en rörelse med huvudet. »Men jag… jag vill inte gå ensam.«

»Då kan väl jag få följa med«, sa Sasja.

Den skallige suckade högt, knöt sina nävar och sträckte på fingrarna igen.

»Tack för kniven«, sa han till sist. »Den kom verkligen till användning.«

Flickan ryggade tillbaka, sårad, men samlade sig genast.

»Du bestämmer själv vad du använder kniven till«, svarade hon.

»Jag hade inget val.«

Hon bet sig i underläppen och rynkade pannan.

»Nu har du det.«

»Nej, inte nu heller. Om du vet alltihop, då fattar du det. Om du verkligen…«

»Fattar vadå?!«

»Hur viktigt det är att jag kommer till Tulskaja. Viktigt för mig… så snart som möjligt…«

Sasja märkte att hans fingrar darrade lite och att den mörka fläcken på hans skuldra hade börjat växa igen. Hon var rädd för den här mannen, men ännu räddare var hon för hans skull.

»Du måste hejda dig«, sa hon mjukt.

»Uteslutet«, snäste han. »Det spelar ingen roll vem som gör det. Varför inte jag?«

»Därför att det kommer att dra dig ner i fördärvet.« Sasja gick närmare, rörde försiktigt vid hans hand. Han drog den åt sig, som om han hade bränt sig.

»Jag måste. De som bestämmer här är ynkryggar. Om jag dröjer längre kommer hela metron att gå under.«

»Tänk om det finns en annan möjlighet? Det finns kanske ett botemedel? Tänk om du inte måste göra… det där?«

»Hur många gånger måste jag upprepa: det finns inga botemedel mot febern! Annars skulle jag… annars…«

»Vad skulle du välja?« Sasja släppte honom inte.

»Jag har inget val!« Brigadören befriade sig från hennes hand. »Nu går vi!« sa han till Homeros.

»Varför vill du inte att jag följer med?!« ropade Sasja.

Tyst, nästan viskande, så att bara hon skulle höra det, svarade den skallige: »Jag är rädd.«

Han vände sig om och gick sin väg. I förbifarten mumlade han åt Homeros att han hade tio minuter på sig till uppbrott.

»Tar jag miste eller är det någon som har feber?« hörde Sasja plötsligt bakom sin rygg.

»Vad?!« Sasja for runt och stötte ihop med Leonid.

Musikern log oskyldigt.

»Jag tyckte jag hörde att ni pratade om en feber.«

»Då hörde du fel.« Hon hade ingen lust att diskutera saken med honom.

»Och jag som trodde att ryktena var bekräftade«, sa Leonid eftertänksamt, liksom för sig själv.

»Vilka rykten?« Sasja rynkade pannan.

»Om karantänen vid Serpuchovskaja. Något om en påstått obotlig sjukdom. En epidemi…« Leonid såg uppmärksamt på henne, iakttog varje rörelse i hennes ansikte, läpparna, ögonbrynen.

Hon rodnade.

»Hur länge har du tjuvlyssnat?«

Han slog ut med armarna.

»Jag gör det aldrig med avsikt. Det är helt enkelt mitt musikaliska gehör.«

»Det där är min vän«, sa hon av någon anledning och nickade åt Hunters håll.

»Tjusig«, mumlade Leonid.

»Varför sa du ›påstått‹ obotlig?«

»Sasja!« Homeros hade rest sig från bänken med en misstänksam blick på Leonid. »Kan jag få prata med dig en liten stund? Vi måste bestämma vad vi ska göra…«

»Tillåter ni mig en sekund?« Leonid log artigt mot den gamle, tog snabbt några steg åt sidan och vinkade till sig flickan.

Sasja följde osäkert efter. Hon kände på sig att kampen med den skallige ännu inte var förlorad – om hon stod på sig nu skulle Hunter inte våga jaga bort henne igen. Då skulle hon äntligen kunna hjälpa honom, även om hon inte hade den minsta aning om hur det skulle gå till.

»Tänk om jag hörde talas om epidemin långt före dig?« sa Leonid tyst. »Tänk om det inte är första gången sjukdomen bryter ut? Och tänk om det kanske finns magiska tabletter som hjälper mot den?« Han blinkade åt flickan.

»Men han säger ju att det inte finns något botemedel«, stammade Sasja. »Att alla måste…«

»… likvideras? Han… är det din underbare pojkvän? Det förvånar mig inte. Och han har säkert studerat till läkare.«

»Menar du att…«

»Jag menar«, musikern lade handen på Sasjas axel, lutade sig fram och viskade i hennes öra, »att sjukdomen inte är obotlig. Det finns ett botemedel.«