Före den kognitiva revolutionen levde människor av alla arter uteslutande på den afroasiatiska landmassan. De hade visserligen också bosatt sig på några öar genom att simma över kortare avstånd eller ta sig över på improviserade flottar. Ön Flores koloniserades exempelvis redan för 850 000 år sedan. Men människorna kunde inte ta sig över öppet hav, och ingen nådde fram till Amerika, Australien eller avlägsna öar som Madagaskar, Nya Zeeland och Hawaii.
Havet var en barriär som inte bara hindrade människor utan också många andra afroasiatiska djur från att tränga in i denna ”yttre värld”. På avlägset belägna områden som Australien och Madagaskar utvecklades därför organismer i isolering under miljoner och åter miljoner år, och antog helt andra former och fick en helt annan karaktär än sina afroasiatiska släktingar. Jorden var uppdelad i flera åtskilda ekosystem, som vart och ett bestod av en unik uppsättning djur och växter. Homo sapiens stod i begrepp att sätta punkt för detta biologiska överflöd.
Genom den kognitiva revolutionen fick sapiens tekniken, organisationsförmågan och kanske rent av den vision som krävdes för att bryta sig ut ur den afroasiatiska begränsningen och kolonisera ”den yttre världen”. Deras första landvinning var Australien, för omkring 45 000 år sedan. Experterna måste anstränga sig för att förklara denna bedrift. För att nå Australien behövde människan korsa ett antal sund, vissa av dem över 10 mil breda, och nästan över en natt anpassa sig till ett helt nytt ekosystem.
Enligt den rimligaste teorin utvecklade de sapiens som levde i den indonesiska övärlden (öar som är skilda från Asien och varandra genom smala sund) de första sjöfararsamhällena, för omkring 45 000 år sedan. De lärde sig att bygga och manövrera oceangående fartyg och blev fiskare, handelsmän och upptäcktsresande över stora avstånd. Detta innebar sannolikt en oförliknelig omvandling av färdigheter och levnadssätt. Alla andra däggdjur som gick till havs – sälar, sjökor, delfiner – behövde en evighetslång evolution för att utveckla specialiserade organ och en hydrodynamisk kropp. Indonesiska sapiens, ättlingar från apor på den afrikanska savannen, blev sjöfarare på Stilla havet utan att utveckla simfötter och utan att likt valarna behöva vänta på att näsan skulle vandra upp till toppen av huvudet. I stället byggde de båtar och lärde sig styra dem. Och dessa färdigheter gjorde det möjligt för dem att nå fram till och kolonisera Australien.
Arkeologerna har förstås ännu inte grävt fram flottar, åror eller fiskebyar som är bortåt 45 000 år gamla (och vore svåra att upptäcka eftersom den stigande havsytan har begravt gamla indonesiska kustlinjer under hundratals meter vatten). Men det finns ändå starka indicier som talar för denna teori, särskilt det faktum att sapiens under årtusendena efter koloniseringen av Australien bosatte sig på många små och isolerade öar norr om kontinenten. Från vissa av dem, till exempel Buka och Manus, var det 20 mil öppet vatten till närmaste land. Det är svårt att tro att någon skulle ha nått och koloniserat Manus utan avancerade fartyg och skickligt sjömanskap. Som redan nämnts finns bevis för regelbunden handel mellan vissa av dessa öar, till exempel mellan New Ireland och New Britain.17
De första människornas resa till Australien är en av de viktigaste händelserna i historien, minst lika viktig som Columbus resa till Amerika och Apollo 11:s expedition till månen. Det var första gången en människa lyckades lämna det afroasiatiska ekosystemet, ja, första gången ett stort landlevande däggdjur lyckades ta sig till Australien. Av ännu större betydelse var det som de mänskliga pionjärerna gjorde i denna nya värld. I det ögonblick de första jägare-samlarna satte sin fot på en australisk strand intog Homo sapiens topplatsen i näringskedjan på en specifik landmassa och blev sedan den dödligaste arten i jordens historia.
Fram till dess hade människor uppvisat några innovativa anpassningar och beteenden, men deras påverkan på miljön hade varit försumbar. De hade varit anmärkningsvärt framgångsrika i att flytta in i och anpassa sig till olika miljöer, men de gjorde det utan att förändra dessa dramatiskt. Bosättarna i, eller rättare sagt erövrarna av, Australien inte bara anpassade sig. De förändrade det australiska ekosystemet till oigenkännlighet.
Det första mänskliga fotavtrycket på en australisk sandstrand spolades genast bort av vågorna. Men när inkräktarna avancerade inåt land lämnade de ett annat, outplånligt fotavtryck efter sig. De mötte ett märkligt universum med okända varelser. Där fanns en 200 kilo tung och 2 meter hög känguru och ett punglejon stort som en nutida tiger, som var kontinentens största rovdjur. Koalor som var alltför stora för att vara söta och kramgoa rörde sig i träden och fåglar utan flygförmåga, som var dubbelt så stora som strutsar, sprang över slätterna. Drakliknande ödlor och 6 meter långa ormar ringlade i undervegetationen. Den jättelika diprotodonen, en 2,5 ton tung vombat, strövade genom skogarna. Förutom fåglarna och reptilerna var alla dessa djur pungdjur och födde pyttesmå, hjälplösa fosterlika ungar som de sedan ammade i en pung på buken. Pungdjur var nästan okända i Afrika och Asien, men i Australien var de kungar.
På bara några tusen år försvann praktiskt taget alla dessa jättar. Av de 24 australiska djurarter som vägde över 50 kilo utrotades 23.18 Ett stort antal mindre arter försvann också. Näringskedjor över hela den australiska kontinenten skadades och omorganiserades. Det var den största omvandlingen av det australiska ekosystemet på miljontals år. Var allt detta Homo sapiens fel?
Vissa forskare försöker rentvå vår art och skylla på klimatvariationer (den vanliga syndabocken i sådana fall). Men det är svårt att tro att Homo sapiens var helt oskyldig. Det finns tre fakta som försvagar hypotesen om klimatet som alibi och som drar in våra förfäder i utrotningen av de stora djuren i den australiska faunan.
För det första, även om Australiens klimat förändrades för 45 000 år sedan var det inte en särskilt dramatisk förändring. Det är svårt att förstå hur enbart de nya vädermönstren skulle ha kunnat orsaka en så omfattande utrotning. I dag är det vanligt att förklara allt möjligt med klimatförändringar, men sanningen är den att jordens klimat aldrig vilar. Det är i ständig förändring. Varje historisk händelse har haft någon klimatförändring som fond.
Vår planet har framför allt genomgått otaliga cykler med uppvärmning och avkylning. Under den senaste årmiljonen har det varit istid i genomsnitt vart hundratusende år. Den senaste var för mellan 75 000 och 15 000 år sedan. Den var inte ovanligt sträng och hade två toppar, den första för cirka 70 000 år sedan och den andra för cirka 20 000 år sedan. Den jättelika diprotodonen dök upp i Australien för över 1,5 miljoner år sedan och utstod alltså minst tio istider, och den överlevde också den första toppen under den senaste istiden, den för 70 000 år sedan. Så varför skulle den försvinna för 45 000 år sedan? Om diprotodonen hade varit det enda större djur som försvann vid denna tid hade det kanske bara varit en slump. Men över 90 procent av Australiens stora djur försvann samtidigt. Detta är indicier, men det är svårt att tänka sig att det var ett rent sammanträffande att sapiens anlände till Australien just när alla dessa djur frös ihjäl.19
För det andra, när klimatförändringar orsakar massutrotning brukar marina djur drabbas lika hårt som landlevande. Men det finns inga belägg för att havslevande djur skulle ha försvunnit i nämnvärd omfattning för 45 000 år sedan. Mänsklig inblandning kan förklara varför de stora landlevande djuren i Australien utrotades medan den marina faunan besparades detta öde. Trots sin ökande skicklighet som sjöfarare var Homo sapiens ännu främst ett hot på land.
För det tredje uppträdde likartade massutrotningar som den arketypiska australiska gång på gång under de följande årtusendena – så fort människor koloniserade en ny del av ”den yttre världen”. I dessa andra fall var sapiens obestridligt skyldig. De stora djuren på Nya Zeeland – vilka för övrigt hade överlevt den förmodade klimatförändringen för cirka 45 000 år sedan utan en skråma – drabbades av dråpslag så snart de första människorna satte sin fot på öarna. Under loppet av några århundraden hade merparten av de stora djuren utrotats, tillsammans med 60 procent av alla fågelarter.
Ett liknande öde drabbade mammutpopulationen på Wrangels ö (20 mil norr om den sibiriska kusten). Mammutarna hade frodats i årmiljoner över större delen av norra halvklotet, men när Homo sapiens spred sig – först över Eurasien och sedan till Nordamerika – drog sig mammutarna tillbaka. För 10 000 år sedan fanns inga mammutar kvar förutom på några avlägsna arktiska öar, först och främst Wrangels ö. Där överlevde de i några årtusenden till, för att plötsligt försvinna för omkring 4 000 år sedan, just när de första människorna kom till ön.
Om utrotningen i Australien hade varit en enstaka händelse hade vi kunnat välja att hellre fria än fälla människorna. Men historien får Homo sapiens att framstå som en ekologisk seriemördare.
* * *
Det enda bosättarna i Australien hade till sitt förfogande var stenåldersteknologi. Hur kunde de då förorsaka en ekologisk katastrof? Det finns i huvudsak tre förklaringar, som griper väl in i varandra.
Stora djur – de viktigaste offren för utrotningen i Australien – förökar sig mycket långsamt. Dräktigheten är långvarig, antalet ungar per kull litet och det är långa uppehåll mellan befruktningarna. Om människorna bara fällde en diprotodon med några månaders mellanrum var det tillräckligt för att dödstalen bland diprotodonerna skulle bli högre än födelsetalen. Så inom loppet av några årtusenden skulle den sista, ensamma diprotodonen försvinna och hela arten dö ut.20
Trots sin storlek torde diprotodonerna och andra jättedjur i Australien inte ha varit så svåra att jaga eftersom de tvåbenta angriparna tog dem med överraskning. I Afroasien hade olika människoarter strukit omkring och utvecklats under 2 miljoner år. De förbättrade långsamt sin jaktskicklighet och började jaga stora djur för omkring 400 000 sedan. De stora djuren i Afrika och Asien fick undan för undan upp ögonen för vad människorna höll på med och lärde sig att undvika dem, så när det nya superrovdjuret Homo sapiens gjorde entré på den afroasiatiska scenen visste de stora djuren redan att de skulle hålla sig på avstånd. Jättarna i Australien hann däremot inte lära sig att fly. Människor framstod inte som särskilt farliga. De hade inga långa vassa tänder eller muskulösa, viga kroppar. Så när en diprotodon, det största pungdjur som någonsin funnits, för första gången fick syn på denna, till det yttre ömtåliga, människoapa återgick den efter en kort blick till att tugga blad. De var tvungna att utveckla rädsla för människor, men innan de hann göra det var de utrotade.
Den andra förklaringen är att sapiens hade lärt sig svedjebruk innan de nådde Australien. Ställda inför en främmande och hotfull omgivning brände de avsiktligt ner stora områden med ogenomträngliga snår och täta skogar för att skapa öppna grässlätter, som drog till sig mer lättjagade villebråd och passade dem bättre. Därigenom förändrade de helt ekologin i stora delar av Australien under loppet av några få årtusenden.
Något som stödjer denna teori är resterna av växtfossil som hittats. Eukalyptusträd var sällsynta i Australien för 45 000 år sedan, men människornas ankomst inledde en guldålder för dessa träd. Eftersom eukalyptusträd är särskilt motståndskraftiga mot eld spreds de vitt och brett medan andra träd och buskar försvann.
Dessa förändringar i floran påverkade växtätarna och i nästa steg de rovdjur som livnärde sig på dem. Koalor, som uteslutande livnär sig på eukalyptusblad, kunde lätt mumsa sig vidare till nya områden. De flesta andra djur drabbades hårt. Många australiska näringskedjor kollapsade, vilket ledde till att de svagaste länkarna utrotades.21
En tredje förklaring utgår från att jakt och svedjebruk spelade en viktig roll i utrotningen, men betonar att vi inte helt kan bortse från klimatets betydelse. Klimatförändringarna i Australien för omkring 45 000 år sedan destabiliserade ekosystemet och gjorde det särskilt sårbart. Under normala förhållanden hade systemet förmodligen återhämtat sig, som så många gånger förr. Men vid just denna kritiska punkt dök människorna upp och störtade det vingliga ekosystemet i avgrunden. Kombinationen av klimatförändringar och jakt är särskilt förödande för stora djur genom att de blir angripna från olika håll. Det är svårt att finna en god överlevnadsstrategi som fungerar mot flera hot samtidigt.
I brist på ytterligare fakta går det inte att säga vilket av dessa tre scenarier som är det riktiga. Men man kan på goda grunder anta att om Homo sapiens aldrig hade begett sig down under hade Australien fortfarande varit en hemvist för punglejon, diprotodoner och jättekängurur.
Utrotningen av de stora djuren i Australien var förmodligen det första stora avtrycket Homo sapiens satte på planeten. Den följdes av en ännu större ekologisk katastrof, denna gång i Amerika. Homo sapiens var den första och enda människoarten som tog sig till det västra halvklotet, för omkring 16 000 år sedan eller cirka 14 000 f.Kr. De första amerikanerna kom till fots, vilket var möjligt eftersom havsnivån på den tiden var så låg att nordöstra Sibirien var förbundet med nordvästra Alaska. Inte för att det var lätt; vandringen var kanske mer mödosam än sjöresan till Australien. För att ta sig över till Amerika fick sapiens först lära sig att uthärda de extrema arktiska förhållandena i norra Sibirien, där solen aldrig stiger över horisonten på vintrarna och temperaturerna kan falla till –50 grader.
Ingen tidigare människoart hade lyckats tränga in i områden som norra Sibirien. Till och med de köldanpassade neandertalarna höll sig till de relativt varmare områdena längre söderöver. Men Homo sapiens, vars kropp var anpassad till den afrikanska savannen snarare än till snö och is, fann sinnrika lösningar. När kringströvande jägaresamlare vandrade in i kallare klimat lärde de sig att göra snöskor och värmeisolerande kläder av lager av pälsar och hudar som hade sytts ihop med hjälp av nålar. De utvecklade nya vapen och förfinade sin jaktteknik så att de kunde spåra och fälla mammutar och andra stora villebråd i Arktis. Allteftersom kläder och jaktteknik förbättrades vågade sig sapiens längre och längre in i kalla trakter. Ju längre norrut de kom, desto mer förbättrade de sina kläder, jaktstrategier och andra färdigheter för överlevnad.
Men varför denna satsning? Varför självmant förvisa sig till Sibirien? Vissa grupper kanske drevs dit av krig, demografiskt tryck eller naturkatastrofer. Andra kan ha lockats norrut av mer positiva skäl, som animaliska proteiner. Arktis var fullt av stora läckra djur som renar och mammutar. Varje mammut var en källa till väldiga kvantiteter kött (som med frostgrader kunde frysas för senare förbrukning), kraftigt fett, varm päls och värdefullt elfenben. Som fynden i Sungir vittnar om inte bara överlevde människor uppe i norr, de levde gott. Med tiden spred sig grupperna över stora arealer i jakt på mammutar, mastodonter, noshörningar och renar. Omkring 14 000 f.Kr. ledde jakten några av dem från nordöstra Sibirien till Alaska. För både mammutar och människor var Alaska bara en förlängning av Sibirien.
I början var vägen till resten av Amerika blockerad av glaciärer, det gjorde att på sin höjd ett fåtal pionjärer utforskade trakterna längre söderöver. Men cirka 12 000 f.Kr. smälte isen till följd av global uppvärmning, vilket öppnade en enklare passage. Mängder av människor använde den nya korridoren till att bege sig söderut och de spred sig över hela kontinenten. Även om de från början var anpassade till att jaga storvilt i Arktis anpassade de sig snabbt till en förbluffande mängd klimat och ekosystem. Ättlingar till de sibiriska intränglingarna bosatte sig i de täta skogarna i östra USA, i träsken i Mississippis delta, i Mexikos öknar och Centralamerikas ångande djungler. Vissa av dem slog sig ner i Amazonasbäckenets flodlandskap, andra i Andernas dalar eller på Argentinas öppna pampas. Allt detta skedde på bara ett eller två årtusenden! Redan 10 000 f.Kr. hade människor bosatt sig på Amerikas sydligaste punkt, ön Eldslandet. Blixtkriget tvärs över Amerika vittnar om Homo sapiens oförlikneliga sinnrikhet och makalösa anpassningsförmåga. Inget annat djur hade någonsin vandrat in i en sådan mängd, i vitt skilda miljöer på så kort tid, och med samma genuppsättning.22
Sapiens kolonisering av Amerika försiggick knappast utan blodspillan. Den efterlämnade ett långt spår av offer. Den amerikanska faunan var mycket rikare för 14 000 år sedan än den är i dag. När de första amerikanerna vandrade söderut från Alaska till slätterna i Kanada och västra USA stötte de på mammutar och mastodonter, gnagare stora som björnar, hjordar av hästar och kameler, överdimensionerade lejon och mängder av stora djur som i dag är helt okända, bland dem sabeltandade kattdjur och marklevande jättesengångare som vägde upp till 8 ton och var 6 meter höga. I Sydamerika fanns ett ännu mer exotiskt menageri av stora däggdjur, reptiler och fåglar. De amerikanska kontinenterna var ett stort evolutionärt laboratorium där djur och växter som var okända i Afrika och Asien hade utvecklats och frodades.
Men inte längre. Inom loppet av två årtusenden efter sapiens ankomst var de flesta av dessa unika arter borta för alltid. Inom denna korta tidrymd förlorade Nordamerika enligt dagens skattningar 34 av sina 47 släkten stora däggdjur, medan Sydamerika förlorade 50 av 60. De sabeltandade kattdjuren försvann efter 30 miljoner år på jorden, liksom de marklevande jättesengångarna, de överdimensionerade lejonen, de amerikanska hästarna, de amerikanska kamelerna, de jättelika gnagarna och mammutarna. Tusentals arter av mindre däggdjur, reptiler, fåglar, insekter och parasiter utrotades också (när mammutarna dog ut försvann också alla arter av mammutfästingar in i glömskan).
Paleontologer och zooarkeologer – som söker efter och studerar kvarlevor från djur – har under årtionden finkammat slätterna och bergen på de amerikanska kontinenterna i jakt på fossiliserade ben efter forntida kameler och fossiliserad spillning efter marklevande jättesengångare. När de funnit det de söker packas skatterna omsorgsfullt och skickas till laboratorier där varje ben och varje koprolit (det tekniska namnet på fossiliserad avföring) studeras och dateras noggrant. De färskaste dynghögarna och senaste kamelbenen härrör från den tid då sapiens översvämmade Amerika, det vill säga mellan 12 000 och 9 000 f.Kr. Endast i ett område har forskarna funnit senare dynghögar: på flera karibiska öar, framför allt Kuba och Hispaniola, fann de fossiliserad spillning från jättesengångare som kunde dateras till cirka 5 000 f.Kr. Det var just vid denna tidpunkt då de första människorna lyckades korsa Karibiska havet och kolonisera båda dessa stora öar.
Återigen försöker vissa forskare rentvå Homo sapiens och skylla på klimatförändringar (vilket får dem att anta att klimatet på de västindiska öarna förblev statiskt under 7 000 år medan resten av västra halvklotet värmdes upp). Men i Amerika går det inte att smita undan dynghögen. Vi är boven i dramat. Det går inte att komma ifrån den sanningen. Även om klimatförändringar hjälpte till var människans bidrag avgörande.23
Om vi lägger ihop massutrotningarna i Australien och Amerika och adderar de utrotningar i mindre skala som utspelade sig när Homo sapiens spred sig över Afroasien – bland annat utrotningen av alla andra människoarter – och de som skedde när tidiga jägare-samlare koloniserade avlägsna öar som Kuba, blir den oundvikliga slutsatsen att sapiens första våg av kolonisering markerade en av de största och snabbaste ekologiska katastrofer som har drabbat djurriket. Hårdast drabbades de stora pälsklädda varelserna. Vid tiden för den kognitiva revolutionen bodde omkring 200 släkten stora marklevande däggdjur som vägde över 50 kilo på jorden. Vid tiden för jordbruksrevolutionen fanns bara 100 kvar. Homo sapiens utrotade hälften av planetens stora djur innan människan uppfann hjulet, skriften och järnverktyg.
Miniatyrversioner av denna ekologiska tragedi spelades sedan upp otaliga gånger efter jordbruksrevolutionen. De arkeologiska vittnesbörden från ö efter ö berättar samma historia. Tragedin inleds med en scen som visar en rik och varierad population av stora djur, utan ett spår av människor. I nästa scen gör sapiens entré, vilket beläggs av ett ben från en människa, en spjutspets eller kanske en lerskärva. Strax därpå följer den tredje scenen, i vilken män och kvinnor står i medelpunkten och de flesta stora djur har försvunnit tillsammans med många mindre.
Den stora ön Madagaskar, cirka 40 mil öster om det afrikanska fastlandet, är ett berömt exempel. Genom årmiljoner i isolering hade en unik samling djur utvecklats där. Värd att nämnas är elefantfågeln, en varelse utan flygförmåga som var 3 meter hög och vägde nästan ett halvt ton. Den var världens största fågel. Lika nämnvärd är jättelemurerna, världens största primater. Elefantfåglarna och jättelemurerna försvann plötsligt, tillsammans med de flesta andra stora djur för omkring 1 500 år sedan – just då de första människorna satte sin fot på ön.
I Stilla havet inleddes huvudvågen av utrotning omkring 1500 f.Kr., då polynesiska jordbrukare koloniserade Solomonöarna, Fiji och Nya Kaledonien. De tog direkt eller indirekt död på hundratals fågelarter, insekter, sniglar och andra lokala djurarter. Därifrån rullade utrotningsvågen vidare österut, söderut och norrut, in i mitten av Stilla havet, och dränkte på sin väg den unika lokala faunan på Samoa och Tonga (1200 f.Kr.), Marquesasöarna (första århundradet e.Kr.), Påskön, Cooköarna och Hawaii (500 e.Kr.) och slutligen Nya Zeeland (1200 e.Kr.).
Liknande ekologiska katastrofer uppträdde på nästan varenda en av de tusentals öarna i Atlanten, Indiska oceanen, Norra ishavet och Medelhavet. På de minsta av öar har arkeologerna funnit bevis för att fåglar, insekter och sniglar levt där i otaliga generationer, bara för att försvinna när de första jordbrukarna anlände. Bara ett fåtal extremt avsides belägna öar undgick människans uppmärksamhet fram till modern tid, och de fick behålla sin fauna intakt. Galápagosöarna, för att ta det mest kända exemplet, förblev obebodda fram till 1800-talet och hade därför bevarat sitt unika menageri, däribland sina jättesköldpaddor, som i likhet med de gamla diprotodonerna inte är rädda för människor.
Den första utrotningsvågen, som beledsagade jägare-samlarnas spridning över världen, följdes av en andra utrotningsvåg, som hängde samman med jordbrukets spridning, och detta ger oss ett viktigt perspektiv på den tredje utrotningsvåg som industriverksamhet orsakar i dag. Tro inte trädkramarna som påstår att våra förfäder levde i harmoni med naturen. Långt före den industriella revolutionen innehade Homo sapiens organismernas världsrekord i att utrota flest växt- och djurarter. Vi har den tvivelaktiga äran att utmärka oss som den dödligaste arten i biologins historia.
Om fler människor vore medvetna om den första och andra utrotningsvågen skulle de kanske vara mindre nonchalanta rörande den tredje våg de deltar i. Om vi visste hur många arter vi redan har utplånat, skulle vi kanske vara mer motiverade att skydda dem som ännu har överlevt. Detta gäller särskilt de stora djuren i världshaven. Till skillnad från sina motsvarigheter på land drabbades de stora marina djuren inte särskilt hårt av den kognitiva revolutionen och jordbruksrevolutionen. Men många av dem är nu på randen till utrotning på grund av miljögifter och överutnyttjande av världshavens resurser. Om utvecklingen fortsätter i nuvarande takt kommer förmodligen valar, hajar, tonfisk och delfiner att liksom diprotodonerna, jättesengångarna och mammutarna falla i glömska. Av världens stora djur kommer de enda överlevande efter den mänskliga syndafloden att vara människorna själva och de husdjur som tjänar som galärslavar på Noaks ark.