I 2,5 miljoner år livnärde människor sig på att samla växter och jaga djur som levde och förökade sig utan mänsklig inblandning. Homo erectus, Homo ergaster och neandertalarna plockade vildfikon och jagade vildfår utan att bestämma var fikonträden skulle slå rot, på vilken äng en fårhjord skulle beta eller vilken getabock som skulle inseminera vilken get. Homo sapiens spred sig från Östafrika till Mellanöstern, Europa och Asien och slutligen till Australien och Amerika – men vart än de kom fortsatte sapiens att samla vilda växter och jaga vilda djur. Varför göra något annat när ens levnadssätt gör att man har gott om mat och en rik värld med sociala strukturer, trosföreställningar och politisk dynamik?
Allt detta förändrades för omkring 10 000 år sedan, då sapiens började ägna nästan all sin tid åt att sköta och förädla en handfull djur- och växtarter. Från gryning till skymning sådde, vattnade och lukade människor sina åkrar och vallade djur till betesmarker. Detta arbete skulle, trodde de, förse dem med mer frukt, spannmål och kött. Det innebar en revolution i människors sätt att leva – jordbruksrevolutionen.
Övergången till jordbruk inträffade omkring 9500–8500 f.Kr. i det kuperade landskapet i sydöstra Turkiet, västra Iran och Levanten. Den började långsamt och på ett begränsat område. Vete och getter domesticerades cirka 9000 f.Kr., ärtor och linser cirka 8000 f.Kr., oliver framemot 5000 f.Kr., hästar framemot 4000 f.Kr. och vindruvor 3500 f.Kr. Vissa djur och växter, som kameler och cashewnötter, domesticerades ännu senare, men omkring 3500 f.Kr. var den stora domesticeringsvågen över. Till och med i dag, med all avancerad teknik, härrör över 90 procent av de kalorier som livnär mänskligheten från en handfull grödor som våra förfäder domesticerade mellan 9500 och 3500 f.Kr.: vete, ris, majs, potatis, hirs och korn. Ingen viktig växt eller viktigt djur har domesticerats under de senaste 2 000 åren. Om vårt psyke är format av jägare-samlare är vår matsedel skriven av tidiga jordbrukare.
Forskarna trodde en gång att jordbruket spred sig från ett ställe i Mellanöstern till världens fyra hörn. I dag är forskarna ense om att jordbruket utvecklades helt självständigt i andra delar av världen, inte genom att jordbrukarna i Mellanöstern exporterade sin revolution. Centralamerikaner odlade majs och bönor utan att veta något om vete- och ärtodling i Mellanöstern. Sydamerikaner lärde sig odla potatis och föda upp lamor utan att veta vad som försiggick i vare sig Mexiko eller Levanten. De första kinesiska revolutionärerna domesticerade ris, hirs och grisar. Nordamerikas första trädgårdsmästare var de som tröttnade på att leta efter kurbits i undervegetationen och bestämde sig för att odla pumpor. På Nya Guinea tämjde folk sockerrör och bananer, medan jordbrukets avantgarde i Västafrika fick afrikansk hirs, afrikanskt ris, durra och vete att tjäna deras behov. Från dessa första brännpunkter spred sig jordbruket vitt och brett. Framemot det första århundradet e.Kr. var flertalet människor i större delen av världen jordbrukare.
Varför bröt jordbruksrevolutioner ut i Mellanöstern, Kina och Centralamerika men inte i Australien, Alaska eller Sydafrika? Anledningen är enkel: De flesta växt- och djurarter kan inte domesticeras. Sapiens kunde gräva fram delikata tryfflar och fälla ulliga mammutar, men det kom inte på fråga att domesticera någondera arten. Svamparna var alltför svårhanterliga och de stora bestarna alltför vildsinta. Av de tusentals arter som våra förfäder jagade och samlade var bara ett fåtal lämpliga för jordbruk och uppfödning. Detta fåtal arter fanns på vissa platser, och det var på dessa platser som jordbruksrevolutioner uppträdde.
* * *
Forskare hävdade tidigare att jordbruksrevolutionen var ett stort språng framåt för mänskligheten. De berättade en saga om framåtskridande drivet av mänsklig hjärnkraft. Evolutionen gav undan för undan upphov till alltmer intelligenta människor. Med tiden blev människorna smarta nog att kunna dechiffrera naturens hemligheter så att de kunde tämja får och odla vete. Så snart de lyckades med det lämnade de glatt det hårda, farliga och ofta spartanska livet som jägare-samlare och blev bofasta för att njuta av det behagliga, välnärda livet som jordbrukare.
Platser och tidpunkter för jordbruksrevolutioner. Data är omtvistade och kartan måste ständigt ritas om för att de senaste arkeologiska upptäckterna ska komma med.24
Denna saga är en fantasi. Det finns inga belägg för att människan blev intelligentare med tiden. Jägare-samlare kände till naturens hemligheter långt före jordbruksrevolutionen eftersom deras överlevnad hängde på en ingående kännedom om de djur de jagade och de växter de samlade. I stället för att förebåda en bekvämlighetens nya tidsålder kastade jordbruksrevolutionen ut bönderna i ett i allmänhet svårare och mindre tillfredsställande liv än det som jägare-samlare hade haft. De senare tillbringade sin tid på mer stimulerande och varierade sätt och löpte mindre risk att drabbas av svält och sjukdom. Jordbruksrevolutionen ökade visserligen den totala mängden livsmedel som stod till mänsklighetens förfogande, men detta omsattes inte i bättre kost eller i mer fritid. Det omsattes i stället i befolkningsexplosioner och övergödda eliter. Den genomsnittliga bonden arbetade hårdare än den genomsnittliga jägare-samlaren och fick i utbyte en sämre kost. Jordbruksrevolutionen var historiens största svindel.25
Vem bar ansvaret? Inte kungar eller präster eller köpmän. Bovarna var en handfull växtarter, däribland vete, ris och potatis. Dessa växter domesticerade Homo sapiens snarare än vice versa.
Låt oss för ett ögonblick betrakta jordbruksrevolutionen ur vetets synvinkel. För 10 000 år sedan var vete bara ett av många vilda gräs, och dess förekomst var begränsad till ett litet område i Mellanöstern. Inom några årtusenden växte vete plötsligt över hela världen. Enligt de grundläggande evolutionära kriterierna för överlevnad och reproduktion har vete blivit en av de mest framgångsrika växterna i jordens historia. I trakter som Nordamerikas Great Plains, där inte ett enda vetestrå växte för 10 000 år sedan, kan man i dag vandra hundratals kilometer utan att stöta på någon annan växt. Globalt täcker vete 2,25 miljoner kvadratkilometer, fem gånger Sveriges yta. Hur gick detta gräs från att vara obetydligt till allestädes förekommande?
Det gjorde vetet genom att manipulera Homo sapiens för sina syften. Denna apa hade fört ett ganska behagligt liv med att jaga och samla till för cirka 10 000 år sedan, men började då satsa mer och mer på att odla vete. Under loppet av några årtusenden gjorde människor i många delar av världen föga mer från gryning till skymning än att ta hand om veteplantor. Det var inte lätt. Vetet krävde mycket av dem. Vetet tyckte inte om sten, så sapiens slet ont för att röja fälten. Vetet tyckte inte om att dela utrymme, vatten och näringsämnen med andra växter, så män och kvinnor slet och släpade dagen lång med att rensa ogräs under en brännande sol. Vetet kunde bli sjukt, så människorna måste vara på sin vakt mot larver och mjöldagg. Vetet var försvarslöst mot andra varelser som tyckte om att äta det, från kaniner till gräshoppssvärmar, så bönderna var tvungna att vakta och skydda det. Vetet var törstigt, så människor ledde vatten från källor och floder för att vattna det. Dess hunger tvingade till och med sapiens att samla djurspillning för att gödsla den jord där vetet skulle växa.
Homo sapiens kropp hade inte utvecklats för att utföra sådana uppgifter. Den var anpassad till att klättra i äppelträd och springa efter gaseller, inte till att röja undan stenblock och bära vattenhinkar. Ryggen, knäna, halsen och fotvalvet fick betala priset. Studier av gamla skelett tyder på att övergången till jordbruk medförde en mängd åkommor som diskförskjutning, ledinflammation och bråck. De nya jordbrukssysslorna tog vidare så mycket tid i anspråk att människor tvingades bosätta sig permanent intill sina vetefält. Detta förändrade deras levnadssätt i grunden. Vi domesticerade inte vetet; det var vetet som domesticerade oss. Ordet ”domesticera” är avlett från latinets domus, som betyder ”hus”. Vem bor i hus? Inte vetet, utan människorna.
Hur lyckades vetet övertala Homo sapiens att byta ut ett ganska bra liv mot en eländig tillvaro? Vad hade det att erbjuda i gengäld? Inte en bättre kost – människor är ju allätande apor som mår bra av en mycket varierad föda. Före jordbruksrevolutionen svarade sädesslagen bara för en bråkdel av människans föda. En kost baserad på spannmål är fattig på mineraler och vitaminer, svår att smälta och riktigt dålig för våra tänder och munnar.
Vetet gav inte människor ekonomisk trygghet. Bondens liv var mer otryggt än jägare-samlarens. Jägare-samlares överlevnad hängde på många arter, och de kunde därför överleva svåra år även utan matlager. Om tillgången på en art minskade kunde de samla eller jaga mer av en annan. För merparten av kaloriintaget i jordbrukssamhällen var man till helt nyligen beroende av ett litet antal odlade växter. På många håll var man beroende av en enda stapelgröda, till exempel vete, potatis eller ris. Om regnet uteblev eller svärmar av gräshoppor anlände eller en svamp angrep stapelgrödan dog tusentals eller miljontals bönder.
Vetet kunde inte heller erbjuda säkerhet mot mänskligt våld. De tidiga jordbrukarna var minst lika våldsamma som sina förfäder bland jägare-samlare. Jordbrukarna hade fler ägodelar och behövde jord för sina grödor. Förlusten av betesmark på grund av härjande grannar kunde betyda skillnaden mellan levebröd och svält, så det fanns mycket mindre utrymme för kompromisser. När en grupp jägare-samlare var hårt ansatt av en starkare rivaliserande grupp, kunde den vanligen dra vidare. Det var svårt och farligt, men möjligt. När en stark fiende hotade en by av jordbrukare innebar en reträtt att man fick överge fälten, husen och spannmålsförråden. I många fall dömdes de flyende till svältdöden. Därför var bönder benägna att hålla stånd och kämpa till det bittra slutet.
Många antropologiska och arkeologiska studier tyder på att i enkla jordbrukssamhällen, utan politiska strukturer utöver by och stam, berodde 15 procent av dödsfallen på våld, och 25 procent av de manliga dödsfallen. På det nutida Nya Guinea svarar våld för 30 procent av de manliga dödsfallen i ett jordbrukande stamsamhälle, dani, och 35 procent i ett annat, enga. I Ecuador dödades ungefär 50 procent av vuxna waorani-indianer av andra människor.26 Med tiden fick man kontroll över våldet genom att utveckla större sociala strukturer som städer, kungariken och stater. Men det tog tusentals år att bygga upp sådana omfattande och effektiva politiska strukturer.
Bylivet hade visserligen omedelbara fördelar för de första bönderna, som bättre skydd mot vilda djur, regn och köld. Men för de flesta vägde nackdelarna tyngre. Detta är svårt för människor i dagens rika samhällen att förstå. Eftersom vi åtnjuter välstånd och trygghet, och vårt välstånd och vår trygghet vilar på en grund som lades av jordbruksrevolutionen, är vi benägna att tro att den innebar en fantastisk förbättring. Men det går ändå inte att bedöma tusentals år av historia ur dagens perspektiv. Ett mycket mer representativt perspektiv kunde anlagts av en 3-årig flicka som dog av undernäring på grund av missväxt i första århundradets Kina. Skulle hon säga: ”Det är synd att jag håller på att svälta ihjäl, men om två tusen år kommer människor att ha massor att äta och bo i luftkonditionerade hus, så mitt lidande är ett meningsfullt offer”?
Vad hade då vetet att erbjuda jordbrukarna, inbegripet den undernärda kinesiska flickan? Den hade inget att erbjuda människor som individer, däremot Homo sapiens som art. Att odla vete gav mycket mer föda per ytenhet, vilket gjorde det möjligt för arten att förökas exponentiellt. Cirka 13000 f.Kr., då människor livnärde sig på att samla vilda växter och jaga vilda djur, kunde oasen i Jeriko i Palestina utgöra basen för en kringströvande grupp på omkring 100 relativt friska och välnärda människor. Cirka 8500 f.Kr., då vilda växter ersattes av vete, rymde oasen en stor men tättbefolkad by med 1 000 invånare som led mycket mer av sjukdom och undernäring.
Evolutionens valuta är varken hunger eller smärta, utan kopior av DNA-spiraler. Precis som ett företags ekonomiska framgång mäts enbart i antalet kronor på bankkontot, inte efter de anställdas lycka, mäts en arts evolutionära framgång i antalet kopior av dess DNA. När det inte finns några DNA-kopior kvar är arten utrotad, precis som ett företag utan pengar är bankrutt. Om en art kan uppvisa många DNA-kopior är den framgångsrik, och arten frodas. Ur detta perspektiv är 1 000 kopior alltid bättre än 100. Det är detta som är kvintessensen av jordbruksrevolutionen: förmågan att hålla fler människor vid liv under sämre förhållanden.
Men varför skulle individer bry sig om denna evolutionära kalkyl? Varför skulle någon över huvud taget sänka sin levnadsstandard bara för att öka antalet kopior av Homo sapiens genom? Ingen skrev under ett sådant avtal. Det var en fälla.
Det tog århundraden och årtusenden innan jordbruket blev etablerat. Det var inte så att en grupp Homo sapiens som samlade svamp och nötter och jagade hjort plötsligt bosatte sig permanent i en by, plöjde åkrar, sådde vete och bar vatten från floden. Förändringen förlöpte i steg, där vart och ett bara innebar en liten förändring i det dagliga livet.
Homo sapiens anlände till Mellanöstern för omkring 70 000 år sedan. Under de följande 50 000 åren frodades våra förfäder där utan att bedriva jordbruk. Områdets naturresurser var tillräckliga för att livnära den mänskliga populationen. Under goda tider fick de fler barn och under dåliga några färre. Människor har, i likhet med många andra däggdjur, hormonella och genetiska mekanismer som kontrollerar fortplantningen. Under goda tider blir honorna könsmogna tidigare och deras chanser att bli dräktiga stiger något. Under dåliga tider infinner sig könsmognaden senare och fertiliteten minskar.
Till dessa naturliga befolkningsbegränsningar kom kulturella mekanismer. Spädbarn och småbarn, som rör sig långsamt och kräver mycket uppsikt, var en börda för nomadiserande jägare-samlare. De försökte därför ha tre, fyra år mellan födslarna. Detta åstadkom kvinnorna genom att amma barnen dygnet runt och i flera år (vilket minskar risken att bli gravid betydligt). Andra metoder kunde vara fullständig eller partiell avhållsamhet (kanske med stöd i kulturella tabun), aborter och ibland barnamord.27
Under dessa årtusenden åt människor ibland vetekorn, men det var en marginell del av deras kost. För cirka 18 000 år sedan avlöstes den senaste istiden av en period med global uppvärmning. När temperaturen steg ökade nederbörden. Det nya klimatet var idealiskt för vete och andra sädesslag, som förökade och spred sig. Människor började äta mer vete, och bidrog oavsiktligt till dess spridning. Eftersom de inte kunde äta vilda korn utan att först tröska, mala och tillaga dem, bar de vetet tillbaka till sina temporära läger för bearbetning. Vetekornen var små och många, så det var oundvikligt att några tappades bort på vägen till lägret. Med tiden växte mer och mer vete längs människornas favoritstigar och nära deras lägerplatser.
När människor brände ner skogar och snår hjälpte de också vetet. Elden brände bort träd och buskar så att vete och andra gräs ensamma kunde dra nytta av solljuset, vattnet och näringsämnena. På de håll där vete blev särskilt rikligt förekommande, och tillgången på villebråd och annan föda också var god, kunde grupper av människor undan för undan lämna sitt nomadiserande levnadssätt och bosätta sig i årstidsbaserade eller permanenta läger.
Till en början kanske de slog läger i fyra veckor under skörden. En generation senare, när veteplantorna hade spridits och mångfaldigats, vistades de fem veckor i skördelägret, sedan sex och så vidare tills det uppstod en permanent bosättning. Lämningar efter sådana boplatser har påträffats runt om i Mellanöstern, särskilt i Levanten där den natufiska kulturen blomstrade mellan 12500 och 9500 f.Kr. Natufierna var jägare-samlare som livnärde sig på många olika vilda arter, men bodde i permanenta byar och ägnade en stor del av sin tid åt att samla och bearbeta vilda sädesslag. De lagrade spannmål för senare behov. De uppfann nya redskap som stenskäror för att skörda vildvete och stenmortlar och mortelstötar för att mala det.
Under åren efter 9500 f.Kr. fortsatte natufiernas ättlingar att samla och bearbeta sädesslag, samtidigt som de började odla dem på mer och mer förfinade sätt. Efter att ha samlat in vildvete lade de undan en del av skörden till sådden nästa säsong. De upptäckte att de fick mycket bättre resultat om de sådde kornen nere i jorden i stället för att sprida dem på måfå uppe på ytan. De började därför hacka och plöja. Så småningom började de också rensa ogräs på fälten, skydda grödorna mot parasiter samt vattna och gödsla dem. När större ansträngningar lades ner på spannmålsodling blev det mindre tid över till att samla och jaga vilda arter. Jägare-samlarna blev bönder.
Det var en gradvis övergång; från den kvinna som samlade vildvete till den kvinna som odlade vete. Därför är det svårt att säga när det avgörande steget till jordbruk togs. Men framemot 8500 f.Kr. var Mellanöstern fullt av permanenta byar som Jeriko, där invånarna ägnade större delen av sin tid åt att odla domesticerade växtarter.
I och med flytten till permanenta byar och den ökade tillgången på föda började befolkningen växa. Genom att man övergav det nomadiserande levnadssättet kunde kvinnorna föda ett barn om året. Spädbarnen avvandes tidigare – de kunde födas upp på gröt och välling. Deras hjälp behövdes sannerligen på fälten. Men de extra munnarna gjorde snabbt slut på livsmedelsöverskottet, så ännu fler åkrar måste odlas upp. När människor började leva i sjukdomshärjade bosättningar, när barnen föddes upp på mer spannmål och mindre bröstmjölk och när varje barn konkurrerade med fler och fler syskon om gröten, sköt barnadödligheten i höjden. I de flesta agrara samhällen dog minst ett barn av tre innan det blivit 20 år.28 Men födelsetalen var större än dödstalen; människor fortsatte att få alltfler barn.
Med tiden blev ”veteavtalet” en allt tyngre börda. Barn dog i massor och de vuxna slet i sitt anletes svett. Genomsnittsmänniskan i Jeriko 8500 f.Kr. förde ett mycket hårdare liv än genomsnittsmänniskan i Jeriko 9500 f.Kr. eller 13000 f.Kr. Men ingen förstod vad som hände. Varje generation fortsatte att leva som sina föräldrar, med bara små förbättringar här och var. Summan av en rad ”förbättringar”, som var och en skulle göra livet lättare, blev paradoxalt nog en kvarnsten runt dessa bönders hals.
Varför gjorde människan en så ödesdiger felkalkyl? Av samma anledning som människor genom hela historien har gjort felkalkyler. De var oförmögna att se de fulla konsekvenserna av sina beslut. Varje gång de beslutade att arbeta lite extra – låt säga med att hacka fälten först i stället för att sprida ut fröna på ytan – tänkte de: ”Jo, vi måste arbeta hårdare, men skörden kommer att bli så riklig att vi inte behöver bekymra oss om magra år längre. Våra barn behöver aldrig gå och lägga sig hungriga. Livet kommer att bli fantastiskt.” Det verkade vettigt. Om man arbetar hårdare kommer man att få ett bättre liv. Det var planen.
Den första delen av planen gick friktionsfritt. Människor arbetade verkligen hårdare. Men de förutsåg inte att antalet barn skulle öka, så att det extra vetet skulle behöva mätta fler. De tidiga jordbrukarna förstod inte heller att barnens intag av mer gröt och mindre modersmjölk skulle försvaga deras immunsystem, eller att de permanenta bosättningarna skulle bli smittohärdar för infektionssjukdomar. De förutsåg inte att de genom att bli mer beroende av en enda näringskälla skulle vara mer utsatta för torkans härjningar. Bönderna förutsåg inte heller att deras bågnande kornbodar under goda år skulle locka till sig tjuvar och fiender, vilket skulle tvinga dem att resa murar och gå vakt.
Men varför övergav människorna inte jordbruket när planen baktände? Delvis för att det tog generationer för de små förändringarna att ackumuleras och omvandla samhället. Och delvis för att folkökningen brände alla broar. Om plöjning ökade en bys befolkning från 100 till 110, vilka 10 skulle frivilligt ha svultit ihjäl för att de övriga skulle kunna återvända till den gamla goda tiden? Det fanns ingen väg tillbaka. Fällan hade slagit igen.
Jakten på ett lättare liv ledde till svåra umbäranden, och inte för sista gången. Något liknande händer oss. Hur många unga nyutexaminerade akademiker har inte tagit krävande anställningar på framgångsrika företag och dyrt och heligt lovat att de skulle arbeta hårt för att tjäna ihop så mycket pengar att de kunde sluta arbeta vid 35 och då äntligen ägna sig åt sina verkliga intressen? Men när de når den åldern har de stora bolån, barn som ska studera, hus i förorten så att familjen behöver minst två bilar och inställningen att livet inte är värt att leva utan goda viner och semestrar utomlands. Skulle de återgå till att gräva upp rötter? Nej, de fördubblar sina ansträngningar och fortsätter att slava.
En av historiens järnlagar är att lyxartiklar tenderar att bli nödvändigheter och generera nya skyldigheter. Så snart människor blir vana vid en viss lyx tar de den för given. Sedan börjar de räkna med den. Slutligen når de en punkt då de inte kan leva utan den. Låt oss ta ett annat välbekant exempel från vår egen tid. Under de senaste årtiondena har vi uppfunnit otaliga tidsbesparande hjälpmedel som skulle göra livet mer bekvämt: tvättmaskiner, dammsugare, diskmaskiner, telefoner, mobiltelefoner, persondatorer och e-post. Förr krävdes en hel del arbete för att skriva ett brev, stoppa det i ett kuvert, sätta på ett frimärke, adressera det och gå med det till brevlådan. Det tog dagar eller veckor, ibland månader, innan svaret kom. Nu kan jag slänga iväg ett mejl, skicka det runt halva jordklotet och (om adressaten är online) få ett svar några minuter senare. Det har besparat mig en massa tid och besvär, men lever jag mer bekvämt?
Dessvärre inte. Under snigelpostens tidsålder skrev människor vanligen bara brev när de hade något viktigt att berätta. I stället för att skriva ner det första som dök upp i huvudet, övervägde de noga vad de ville säga och hur de skulle formulera det. De förväntade sig ett svar som var lika noga övervägt. De flesta skrev och mottog inte mer än en handfull brev i månaden och kände sig sällan tvingade att svara omedelbart. I dag får jag mängder med mejl varje dag, alla från människor som förväntar sig svar genast. Vi trodde att vi sparade tid, i stället har vi skruvat upp hastigheten på livets grottekvarn till det tiodubbla och gjort livet mer ängsligt och spänt.
Här och var finns motståndare som vägrar öppna ett e-postkonto, precis som vissa grupper av människor för tusentals år sedan vägrade att börja med jordbruk och därigenom undkom lyxfällan. Men jordbruksrevolutionen krävde inte att alla grupper i en viss region skulle ställa upp. Det räckte med en. Så snart en grupp blev bofast och började slita och släpa på åkrarna blev jordbruksrevolutionen ohejdbar, oavsett om det gällde Mellanöstern eller Centralamerika. Eftersom jordbruket skapade förutsättningar för en snabb folkökning fick bönderna övertaget över jägare-samlarna enbart i kraft av numerär. Jägare-samlarna kunde antingen dra sig undan, och se sina jaktmarker förvandlas till åkrar och betesmarker, eller själva ställa sig bakom plogen. I vilket fall som helst var det gamla levnadssättet dödsdömt.
Teorin om lyxfällan rymmer en viktig lärdom. Mänsklighetens sökande efter ett bekvämare liv frigjorde enorma förändringskrafter som förvandlade världen på sätt som ingen hade föreställt eller önskat sig. Ingen planerade jordbruksrevolutionen eller strävade efter att människor skulle bli beroende av spannmålsodling. En rad små vardagliga beslut, som mestadels syftade till att fylla några magar och skapa en smula trygghet, fick den ackumulerade effekten att tidigare jägare-samlare tvingades framleva sina dagar med att bära vattenhinkar under en brännande sol.
Enligt scenariot ovan var jordbruksrevolutionen en felkalkyl. Det är mycket sannolikt. Historien är fylld av långt dummare felkalkyler. Men det finns en annan möjlighet. Kanske var det inte strävan efter ett bekvämare liv som åstadkom förändringen? Kanske hade sapiens andra ambitioner och var villiga att utstå ett hårdare liv för att kunna förverkliga dem?
Forskare försöker vanligen förklara den historiska utvecklingen med kalla ekonomiska och demografiska faktorer. Det stämmer bättre med deras rationella och matematiska metoder. Vad gäller modern historia kan forskarna inte undvika att beakta icke-materiella faktorer som ideologi och kultur. De skriftliga källorna tvingar dem till det. Det finns tillräckligt med dokument, brev och memoarer för att visa att andra världskriget inte orsakades av livsmedelsbrist eller demografiskt tryck. Men vi har inga dokument från den natufiska kulturen, så när vi har med förhistoriska perioder att göra är den materialistiska skolan allenarådande. Det är svårt att bevisa att människor i skriftlösa samhällen drevs av tro och inte av ekonomisk nödvändighet.
Lämningarna efter en monumental struktur i Göbekli Tepe.
Men i sällsynta fall har vi turen att hitta goda ledtrådar. 1995 började arkeologer gräva ut Göbekli Tepe, en fyndplats i sydöstra Turkiet. I de äldsta lagren fann de inga spår efter en bosättning, efter hus eller dagliga göromål. De fann däremot monumentala pelarstrukturer som var smyckade med fantastiska inristningar. Stenpelarna vägde upp till 7 ton styck och var upp till 5 meter höga. I ett stenbrott i närheten fann man en delvis uthuggen pelare som vägde 50 ton. Man grävde fram fler än tio monumentala byggnadsverk, det största nästan 30 meter i diameter.
Arkeologer har hittat sådana monumentala strukturer på flera håll i världen; den mest kända är Stonehenge i England. Men i Göbekli Tepe upptäckte man något förbluffande: strukturerna kunde dateras till cirka 9500 f.Kr., och allt tyder på att de hade rests av jägare-samlare! Den arkeologiska forskarvärlden hade till en början svårt att tro på dessa rön, men det ena testet efter det andra bekräftade både att strukturerna är så gamla och att de har uppförts före jordbruksrevolutionen. De tidiga jägare-samlarnas förmågor och komplexiteten i deras kulturer tycktes vida överstiga vad man tidigare hade trott.
En av de utsmyckade stenpelarna (cirka 5 meter hög).
Varför skulle ett jägar- och samlarsamhälle uppföra sådana byggnadsverk? De var inte till någon uppenbar nytta. De var varken slakthus för mammutar eller regnskydd eller platser att gömma sig för lejon. Därmed återstår bara hypotesen att de hade uppförts för något mystiskt kulturellt syfte som arkeologerna har svårt att dechiffrera. Vilket det än var ansåg jägare-samlarna uppenbarligen det vara värt att satsa stora ansträngningar och mycket tid på det. Det enda sätt som Göbekli Tepe kan ha byggts på är att tusentals människor ur olika grupper och stammar samarbetade över en längre tid. Detta förutsätter ett utvecklat religiöst eller ideologiskt system.
Göbekli Tepe innehöll ytterligare en sensationell hemlighet. Genetiker har i åratal försökt spåra det domesticerade vetets ursprung. Nyare rön tyder på att åtminstone en variant (enkornsvete) kommer från Karaçadagbergen, mindre än tre mil från Göbekli Tepe.29
Detta kan knappast vara en slump. Det kulturella centrumet Göbekli Tepe var troligen på ett eller annat sätt förbundet med människans domesticering av vetet och vetets domesticering av människan. För att livnära de människor som uppförde och använde de monumentala byggnadsverken behövdes stora mängder livsmedel. Det är möjligt att jägare-samlarna övergick från att samla vildvete till att odla vete, inte för att öka sin normala livsmedelsförsörjning utan för att kunna uppföra och använda ett tempel. Enligt den gängse föreställningen anlade några pionjärer först en by, och när den blomstrade uppförde de sedan ett tempel i dess mitt. Men Göbekli Tepe antyder att templet kan ha byggts först och att en by sedan växte fram runt den.
Överenskommelsen mellan människor och sädesslag var inte det enda avtalet med djävulen. Ett annat slöts rörande fårens, getternas, svinens, hönsens och andra husdjurs öde. Nomadiserande grupper som följde efter vilda får kom undan för undan att förändra fårhjordarnas karaktär. Förloppet började förmodligen med selektiv jakt. Människorna lärde sig att det var till deras fördel att bara jaga vuxna baggar och gamla eller sjuka får och spara fertila tackor och lamm för att bevara hjordens livskraft på sikt. Det andra steget kan ha varit att aktivt försvara hjorden mot rovdjur genom att driva bort lejon, vargar och rivaliserande grupper av människor. Slutligen började man göra en mer omsorgsfull selektion för att skräddarsy fåren efter sina behov. De mest aggressiva baggarna, de som bjöd mest motstånd mot människornas kontrollförsök, slaktades först, liksom de magraste och mest nyfikna tackorna. (Herdar tycker inte om får som av nyfikenhet drivs att lämna hjorden.) För varje generation blev fåren fetare, mer fogliga och mindre nyfikna.
Alternativt kan jägare ha fångat och ”adopterat” ett lamm, gött det under de månader det fanns gott om mat och slaktat det under en magrare årstid. Någon gång började de hålla ett stort antal sådana lamm. Vissa av lammen blev könsmogna och började fortplanta sig. De mest aggressiva och oregerliga lammen gick först till slakt. De mest fogliga och tilltalande lammen fick leva längre och fortplanta sig. Resultatet blev en hjord av tama och fogliga får.
Sådana domesticerade djur – får, höns, åsnor med flera – erbjöd mat (kött, mjölk, ägg), råmaterial (hudar, ull) och muskelkraft. Transporter, plöjning, malning och andra uppgifter som dittills hade utförts med mänsklig muskelkraft utfördes alltmer av djur. I de flesta agrara samhällen koncentrerade människor sig på odling, medan djuruppfödning var en sekundär verksamhet. Men på vissa håll uppstod också en ny typ av samhälle som huvudsakligen byggde på exploateringen av djur: stammar av herdar.
När människor spred sig över världen gjorde husdjuren det också. För 10 000 år sedan fanns bara några miljoner får, nötkreatur, getter, svin och hönor i några begränsade afroasiatiska nischer. I dag finns det omkring en miljard får, en miljard grisar, över en miljard nötkreatur och över 25 miljarder höns. Och de finns över hela världen. Den domesticerade hönan är det mest spridda fjäderfäet någonsin. Efter Homo sapiens är domesticerade nötkreatur, grisar och får den andra, tredje och fjärde mest spridda arten av större däggdjur. Ur ett snävt evolutionärt perspektiv, som mäter framgång efter antalet DNA-kopior, innebar jordbruksrevolutionen en välsignelse för höns, nötkreatur, grisar och får.
Men det evolutionära perspektivet är dessvärre ett ofullständigt mått på framgång. Det bedömer allt efter kriterierna överlevnad och reproduktion, utan hänsyn till individernas lidande och välbefinnande. Tama höns och nötkreatur kan kanske ses som en evolutionär framgångssaga, men de är samtidigt några av de mest eländiga varelser som någonsin levt. Domesticeringen av djur byggde på en rad brutala bruk som bara blev grymmare med århundradenas gång.
Vilda hönsfåglar lever mellan 7 och 12 år och nötkreatur 20–25 år. I naturen dog de flesta långt före det, men de hade i alla fall en chans att leva ett respektingivande antal år. Däremot slaktas nuförtiden det stora flertalet domesticerade höns och nötkreatur när de är några veckor eller några månader gamla, eftersom detta ur ett strikt ekonomiskt perspektiv är den optimala slaktåldern. (Varför fortsätta att utfodra en tupp i tre år efter att den nått sin slaktvikt vid tre månader?)
Äggläggande hönor, mjölkkor och dragdjur får ibland leva i många år. Men priset är förslavning under en drakonisk exploatering och anpassning till ett levnadssätt som är helt främmande för deras behov och önskningar. Det är till exempel rimligt att anta att oxar föredrar att tillbringa sina dagar med att ströva över öppna grässlätter i sällskap med andra tjurar och kor i stället för att dra kärror och plogar framför en apa med en piska i handen.
För att förvandla tjurar, åsnor och kameler till lydiga dragdjur måste deras naturliga instinkter knäckas och sociala band kapas, deras aggression och sexualitet kontrolleras och deras rörelsefrihet begränsas. Bönderna utvecklade tekniker som att stänga in djuren i fållor och burar, sätta på dem betsel och tömmar, dressera dem med piskor och pikstavar samt stympa dem. Att tämja djur inbegriper nästan alltid att handjuren kastreras för att dämpa deras aggressivitet och kunna kontrollera hjordens fortplantning.
I många samhällen på Nya Guinea har en persons rikedom traditionellt mätts efter hur många grisar han eller hon äger. För att se till att djuren inte springer bort skär bönder på norra Nya Guinea av en bit av deras tryne. Detta förorsakar svår smärta när grisen försöker nosa och böka. Eftersom grisar inte kan hitta mat eller ens orientera sig utan att nosa gör denna stympning dem helt beroende av sina mänskliga ägare. I en annan del av Nya Guinea har det varit en sedvana att trycka ut ögonen på grisarna så att de inte ens kan se vart de går.30
Mejeriindustrin har sina sätt att tvinga djuren att tjäna dess syften. Kor, getter och får producerar mjölk endast när de har fött kalvar, killingar och lamm, och bara så länge ungen diar. För att ha tillgång till mjölk måste bonden ha diande kalvar, killingar eller lamm, men hindra dessa från att ta all mjölk. En vanlig metod i historien har varit att helt sonika slakta kalvarna och killingarna strax efter födseln, mjölka kon eller geten så mycket och länge det går och sedan göra henne dräktig igen. Detta är alltjämt en mycket utbredd teknik. På många moderna mjölkgårdar lever en mjölkko fem år innan hon slaktas. Under dessa fem år är hon nästan ständigt dräktig, och befruktas för att maximera mjölkproduktionen 60–120 dagar efter kalvning. Kalvarna skiljs från henne kort efter födseln. Kokalvarna föds upp för att bli nästa generation mjölkkor, medan tjurkalvarna överlämnas till köttindustrin.31
Målning från en egyptisk grav, cirka 1200 f.Kr. Ett par oxar drar en plog. I frihet strövade vildoxar omkring i hjordar med komplexa sociala strukturer. Den kastrerade och domesticerade oxen framsläpade sina dagar under piskan och i en trång hage, för att ensam eller i par streta på ett sätt som varken passade dess kropp eller motsvarade dess sociala och emotionella behov. När oxen inte längre förmådde dra plogen slaktades han. (Notera också den egyptiske bondens framåtböjda kroppshållning: precis som oxen kastade han bort sitt liv på hårt arbete som var förödande för hans kropp, själ och sociala relationer.)
En annan metod är att hålla kalvarna och killingarna nära sina mödrar, men på olika sätt hindra dem från att dia alltför mycket. Det enklaste sättet är att tillåta kalven att börja dia men sedan jaga bort den när mjölken rinner till. Denna metod stöter vanligen på motstånd från både kalv och ko. Vissa herdefolk brukade döda avkomman, äta upp köttet och sedan stoppa upp huden. Den uppstoppade kalven skulle sedan stimulera moderns mjölkproduktion. Nuerfolket i Sudan gick så långt att de smorde in den uppstoppade avkomman med moderns urin för att ge den en välbekant doft. En annan teknik bland nuerna var att binda en taggig ring runt kalvens mun så att den sticker kon och gör henne ovillig att ge di.32 Kameluppfödande tuareger i Sahara brukade sticka hål i eller skära bort delar av kamelfölens nos och överläpp för att göra diandet smärtsamt och därmed få dem att dia mindre.33
* * *
Alla agrara samhällen har inte varit lika grymma mot sina husdjur. Vissa domesticerade djur kunde ha ett ganska bra liv. Får som föddes upp för ullens skull, sällskapsdjur som hundar och katter, stridshästar och kapplöpningshästar hade ofta behagliga levnadsvillkor. Den romerske kejsaren Caligula lär ha planerat att utnämna sin favorithäst, Incitatus, till konsul. Det har under hela historien funnits herdar och bönder som visat sina djur stor tillgivenhet och tagit väl hand om dem, precis som slavägare kunde känna tillgivenhet för och bry sig om sina slavar. Det var ingen tillfällighet att kungar och profeter framställde sig som herdar och liknade det sätt på vilket de och gudarna drog försorg om sitt folk vid herdens omsorg om sin flock.
Men ur hjordens synvinkel, alltså inte herdens, är det svårt att inte tycka att jordbruksrevolutionen var en fruktansvärd katastrof för det stora flertalet domesticerade djur. Deras evolutionära ”framgång” är meningslös. En sällsynt vild noshörning på utrotningens rand är förmodligen mer tillfreds än en kalv som tillbringar sitt korta liv i en liten box och där göds för att producera saftiga biffar. Noshörningen är inte mindre nöjd för att han kanske är den sista i sitt slag. Att kalvens art är numerärt framgångsrik är en klen tröst för den lidande individen.
Denna diskrepans mellan evolutionär framgång och individuellt lidande är kanske den viktigaste lärdom vi kan dra av jordbruksrevolutionen. När vi studerar berättelsen om växter som vete och majs kanske det rent evolutionära perspektivet är rimligt. Men vad gäller djur som nötkreatur, får och sapiens, vart och ett med en sammansatt värld av förnimmelser och känslor, måste vi beakta hur evolutionär framgång omsätts i individuell erfarenhet. I de följande kapitlen kommer vi gång på gång att se hur en dramatisk ökning av vår arts samlade styrka och skenbara framgång har gått hand i hand med stort individuellt lidande.
En kalv i modern industriell köttproduktion. Omedelbart efter födseln skiljs kalven från sin mor och stängs in i en bur som inte är mycket större än dess egen kropp. Där tillbringar kalven hela sitt liv – i genomsnitt fyra månader. Den lämnar aldrig buren, och den får inte leka med andra kalvar eller ens gå – allt detta för att musklerna inte ska stärkas. Mjuka muskler innebär möra och saftiga biffar. Den första gången kalven har en chans att gå, sträcka på sina muskler och röra vid andra kalvar är på vägen till slakthuset. I evolutionära termer är nötkreatur några av de mest framgångsrika djurarterna någonsin. Samtidigt är de några av de mest eländiga varelserna på jorden.
