Om låt säga en spansk bonde hade somnat år 1000 och vaknat 500 år senare till larmet från Columbus sjömän när de gick ombord på Niña, Pinta och Santa Maria, skulle den värld han vaknade upp till ha varit ungefär densamma. Trots många förändringar i teknik, manér och politiska gränser skulle denne medeltida sjusovare ha känt sig ganska hemma. Men om en av Columbus sjömän hade fallit i en liknande sömn och på 2000-talet vaknat till ringsignalen från en iPhone skulle han ha hamnat i en ofattbart märklig värld. Han skulle mycket väl ha kunnat fråga sig: ”Har jag kommit till himlen, eller till helvetet?”
De senaste femhundra åren har inneburit en otrolig och aldrig tidigare skådad ökning av människans makt. År 1500 fanns omkring 500 miljoner sapiens i hela världen. I dag finns det 7 miljarder.69 Det totala värdet av de varor och tjänster som producerades år 1500 har uppskattats till motsvarande 250 miljarder dollar i dagens penningvärde.70 Dagens värde av ett års samlade produktion är nästan 60 biljoner.71 År 1500 konsumerade mänskligheten 13 biljoner kalorier om dagen, i dag konsumerar vi 1 500 biljoner.72 Betrakta dessa siffror än en gång: folkmängden har 14-faldigats, produktionen 240-faldigats och kaloriintaget 115-faldigats.
Anta att ett enda modernt slagskepp transporterades tillbaka till Columbus tid. Det skulle på några sekunder kunna förvandla Niña, Pinta och Santa Maria till drivved och sedan sänka alla dåvarande stormakters flottor utan att få så mycket som en skråma. Fem moderna lastfartyg hade kunnat lasta allt det gods som fraktades av hela den dåtida världens handelsflottor.73 En modern dator skulle lätt kunna lagra varje ord och siffra i varje kodex och skriftrulle i alla medeltida bibliotek – och ha plats kvar. Vilken storbank som helst har i dag mer pengar än alla förmoderna kungariken tillsammans.74
År 1500 hade få städer fler än 100 000 invånare. De flesta byggnader var uppförda i lera, trä och halm; en trevåningsbyggnad var en skyskrapa. Gatorna var smutsiga hjulspår, dammiga på sommaren och leriga på vintern, överfyllda av fotgängare, hästar, getter, höns och några kärror. De vanligaste stadsljuden var människoröster och djurläten jämte några hammarslag och ljud från sågar. Efter solnedgången sänkte sig mörkret över stadslandskapet, med bara en och annan fackla eller något vaxljus som flämtade i allt det svarta. Vad skulle en invånare därifrån ha trott om han eller hon fick se dagens Tokyo, New York eller Mumbai?
Före 1500-talet hade ingen seglat jorden runt. Detta förändrades 1522, då Magellans fartyg återvände till Spanien efter en resa på 72 000 kilometer. Färden tog tre år och kostade nästan alla expeditionens medlemmar livet, inbegripet Magellan själv. År 1872 kunde Jules Verne föreställa sig att Phileas Fogg, en förmögen brittisk äventyrare, skulle kunna ta sig jorden runt på 80 dagar. I dag kan vem som helst med en medelklassinkomst tryggt och lätt ta sig jorden runt på 48 timmar.
År 1500 var människor begränsade till jordens yta. De kunde bygga torn och bestiga berg, men himlen var reserverad åt fåglar, änglar och gudar. Den 20 juli 1969 landade människan på månen. Detta var inte bara en historisk landvinning, utan en evolutionär eller rent av kosmisk bedrift. Under de föregående 4 miljarder åren av evolution hade ingen organism ens lyckats lämna jordens atmosfär och än mindre lämna ett fot- eller tentakelavtyck på månen.
Under större delen av historien visste människan ingenting om 99,99 procent av organismerna på planeten, nämligen mikroorganismerna. Det berodde inte på att de var oviktiga för oss. Var och en av oss har miljarder encelliga organismer inuti kroppen, och inte bara som fripassagerare. De är våra bästa vänner, och dödligaste fiender. En del av dem smälter vår mat och rengör våra inälvor, medan andra orsakar sjukdomar och epidemier. Men det var först 1674 som det mänskliga ögat för första gången såg en mikroorganism, när Anton van Leeuwenhoek tittade i sitt hemmabyggda mikroskop och förundrades över att se en hel värld av små varelser myllra i en vattendroppe. Under de följande 300 åren har människor stiftat bekantskap med ett stort antal mikroskopiska arter. Vi har lyckats besegra de flesta smittsamma sjukdomar de orsakar och vi har ställt mikroorganismer i läkekonstens och industrins tjänst. I dag genmodifierar vi bakterier som producerar läkemedel och biobränsle och dödar parasiter.
Men det mest anmärkningsvärda och definierande ögonblicket under de senaste 500 åren, kom kl. 05.29.53 på morgonen den 16 juli 1945. I den sekunden sprängde amerikanska vetenskapsmän den första atombomben, i Alamogordo i New Mexico. Från detta klockslag har mänskligheten haft förmågan att inte bara förändra historiens gång, utan också göra slut på den.
* * *
Den historiska process som ledde till Alamogordo och till månen brukar kallas den vetenskapliga revolutionen. Under denna revolution har mänskligheten fått mäktiga nya förmågor genom att satsa resurser på forskning. Det är rimligt att tala om en revolution, eftersom människor världen över fram till ungefär år 1500 tvivlade på att de skulle få några nya medicinska, militära och ekonomiska förmågor. Även om stater och förmögna mecenater satsade medel på utbildning och lärdom var syftet i allmänhet snarare att upprätthålla existerande kunskap än att förvärva ny. En typisk förmodern härskare gav pengar till präster, filosofer och diktare i hopp om att de skulle legitimera hans styre och upprätthålla samhällsordningen. Han förväntade sig inte att de skulle upptäcka nya läkemedel, uppfinna nya vapen eller stimulera den ekonomiska tillväxten.
Under de senaste fem århundradena har människor alltmer kommit att tro att de kan öka sina förmågor genom att investera i forskning. Detta är inte blind tro, utan har upprepade gånger bevisats empiriskt. Ju fler bevis som ansamlades, desto större resurser var förmögna personer och stater villiga att satsa på vetenskap. Utan sådana investeringar hade vi aldrig kunnat gå på månen, genmodifiera mikroorganismer och klyva atomen. Den amerikanska regeringen har exempelvis satsat miljardtals dollar på kärnfysikforskning de senaste årtiondena. Den kunskap som denna forskning producerat har gjort det möjligt att bygga kärnkraftverk, som levererar billig el till amerikanska industrier, som betalar skatt till den amerikanska staten, som använder en del av dessa skatter till att finansiera ytterligare forskning i kärnfysik.
Den vetenskapliga revolutionens återkopplingsslinga. Vetenskapen behöver mer än bara forskning för att göra framsteg. Den är beroende av att vetenskap, politik och ekonomi ömsesidigt förstärker varandra. Politiska och ekonomiska institutioner erbjuder de resurser utan vilka vetenskaplig forskning är näst intill omöjlig. I gengäld ger forskningen ny kunskap som bland annat används till att skapa nya resurser, av vilka en del återinvesteras i forskning.
Varför förstärktes människans tro på förmågan att vinna nya krafter genom forskning? Vad skapade banden mellan vetenskap, politik och ekonomi? I detta kapitel behandlas den moderna vetenskapens unika karaktär för att ge en del av svaret. De följande två kapitlen undersöker hur förbundet slöts mellan vetenskap, europeiska imperier och kapitalistisk ekonomi.
Människor har försökt komma underfund med universum åtminstone sedan den kognitiva revolutionen. Våra förfäder satsade en hel del tid och energi på att försöka upptäcka de regler som styr naturen. Men den moderna vetenskapen skiljer sig från alla tidigare kunskapstraditioner på följande tre sätt:
1.Viljan att erkänna okunnighet. Den moderna vetenskapen bygger på den latinska utsagan ignoramus, ”vi vet inte”. Den utgår från att vi inte vet allt. Än viktigare är att den förmodar att det vi tror oss veta kan visa sig vara falskt när vi får mer kunskap. Inga begrepp, idéer eller teorier är heliga och höjda över all diskussion.
2.Observationens och matematikens centrala ställning. Efter att ha medgett sin okunskap syftar modern vetenskap till att skaffa fram ny kunskap. Det gör den genom att samla observationer och sedan använda matematiska verktyg för att sammanställa dessa observationer i omfattande teorier.
3.Förvärvandet av nya förmågor. Den moderna vetenskapen nöjer sig inte med att bygga teorier. Den använder dessa teorier till att förvärva nya förmågor, i synnerhet till att utveckla ny teknik.
Den vetenskapliga revolutionen har inte varit en kunskapsrevolution. Den har först och främst varit en okunnighetsrevolution. Den stora upptäckt som utlöste den vetenskapliga revolutionen var upptäckten att människan inte har svaret på de viktigaste frågorna.
Förmoderna kunskapstraditioner som islam, kristendom, buddhism och konfucianism hävdade att allt som var värt att veta om världen redan var känt. De stora gudarna, eller en allsmäktig Gud eller vise män i det förflutna, besatt en allomfattande visdom som de hade uppenbarat för oss i skrifter och muntliga traditioner. Vanliga dödliga fick kunskap genom att dyka ner i dessa gamla texter och förstå dessa på rätt sätt. Man kunde inte föreställa sig att Bibeln, Koranen eller Vedaböckerna skulle ha missat en avgörande hemlighet i universum – en hemlighet som skapelser av kött och blod kanske skulle kunna upptäcka.
De gamla kunskapstraditionerna medgav endast två slag av okunnighet. För det första kan en individ vara ovetande om något viktigt. För att få nödvändig kunskap behövde han eller hon bara fråga någon klokare. Det fanns inget behov av att upptäcka något som ingen ännu visste. Om till exempel en bonde i Yorkshire på 1300-talet ville veta hur människosläktet hade uppstått antog han att den kristna traditionen hade det slutgiltiga svaret. Det enda han behövde göra var att fråga prästen i byn.
För det andra kan en hel tradition vara okunnig om oviktiga ting. Det de stora gudarna eller de vise männen i det förflutna inte brydde sig om att berätta för oss var per definition oviktigt. Om till exempel vår bonde ville veta hur spindlar spinner sina nät var det meningslöst att fråga prästen, för det finns inga svar på denna fråga i de kristna texterna. Men det innebar inte att kristendomen är bristfällig, utan snarare att det är oviktigt att förstå hur spindlar spinner sina nät. Gud visste ju mycket väl hur det förhåller sig med spindlar. Om det hade varit en livsviktig kunskap, nödvändig för människors välgång och frälsning, hade Han tagit med en utförlig förklaring i Bibeln.
Kristendomen förbjöd inte människor att studera spindlar. Men spindelforskare – om det fanns några i det medeltida Europa – var tvungna att medge att deras roll i samhället var perifer och att deras rön var irrelevanta för kristendomens eviga sanningar. Oavsett vad en forskare skulle upptäcka om spindlar eller fjärilar eller Darwinfinkar var denna kunskap en bisak, utan konsekvenser för samhällets, politikens och ekonomins fundamentala sanningar.
I själva verket var saker och ting aldrig riktigt så enkla. Under alla tider, även de mest fromma och konservativa, fanns det människor som menade att det finns viktiga ting som deras hela tradition var okunnig om. Men sådana människor blev vanligen marginaliserade eller förföljda – eller också instiftade de en ny tradition och började påstå att de visste allt som är värt att veta. Profeten Muhammed började exempelvis sin religiösa karriär med att fördöma andra araber för att de levde i okunnighet om gudomliga sanningar. Men han började snart påstå att han kände hela sanningen, och hans anhängare började kalla honom ”profeternas sigill”. Därefter fanns inga behov av uppenbarelser utöver de som gavs Muhammed.
Dagens vetenskap är en unik kunskapstradition i så måtto att den öppet erkänner en kollektiv okunnighet om de viktigaste frågorna. Darwin påstod aldrig att han var ”biologernas sigill” eller att han en gång för alla hade löst livets gåta. Efter århundraden av omfattande vetenskaplig forskning medger biologerna att de fortfarande inte har någon bra förklaring till hur hjärnan producerar medvetande. Fysiker medger att de inte vet vad som orsakade Big Bang eller hur kvantmekaniken ska förenas med den allmänna relativitetsteorin.
I andra fall diskuteras konkurrerande vetenskapliga teorier intensivt på grundval av ständigt nya fakta. Ett viktigt exempel är diskussionerna om hur ekonomin bäst bör bedrivas. Även om enskilda ekonomer kan hävda att deras metod är den bästa, förändras vad som är vedertaget bland ekonomerna med varje finanskris och börsbubbla och det är allmänt accepterat att det sista ordet inom nationalekonomin ännu inte är sagt.
I ytterligare andra fall har vissa teorier ett så omfattande och sammanhängande empiriskt stöd att alternativen för länge sedan har lagts åt sidan. Sådana teorier anses vara sanna – men alla är ändå överens om att om nya fakta skulle dyka upp som motsäger teorin måste den revideras eller överges. Bra exempel på detta är teorin om kontinentaldriften (plattektonik) och evolutionsteorin.
Beredskapen att erkänna okunnighet gjorde den moderna vetenskapen mer dynamisk, smidig och undersökande än någon annan kunskapstradition. Detta har i hög grad ökat vår förmåga att förstå hur världen fungerar och att uppfinna ny teknik. Men det ställer oss inför ett allvarligt problem som de flesta av våra förfäder inte behövde tackla. Vår förmodan att vi inte vet allt och att den kunskap vi har är preliminär utsträcker sig till de gemensamma myter som gör det möjligt för miljontals människor att samarbeta effektivt. Om fakta visar att många av dessa myter är tvivelaktiga, hur ska vi då kunna hålla ihop samhället? Hur kan samhällen, länder och internationella system fungera?
Alla moderna försök att stabilisera den sociopolitiska ordningen måste förlita sig på en av följande två ovetenskapliga metoder:
1.Ta en vetenskaplig sanning och förklara, i motsättning till gängse vetenskaplig praxis, att den är en slutgiltig och absolut sanning. Detta var den metod som användes av nazisterna (när de hävdade att deras raspolitik var den logiska slutsatsen av biologiska fakta) och kommunisterna (när de hävdade att Marx och Lenin hade upptäckt absoluta ekonomiska sanningar som aldrig kan vederläggas).
2.Lämna vetenskapen därhän och leva i enlighet med en icke-vetenskaplig absolut sanning. Denna strategi har tillämpats av den liberala humanismen, som bygger på en dogmatisk tro på människors unika värde och rättigheter – en lära som har pinsamt lite gemensamt med det vetenskapliga studiet av Homo sapiens.
Detta borde inte förvåna oss. Till och med vetenskapen måste förlita sig på religiösa och ideologiska övertygelser för att motivera och finansiera forskningen.
Den moderna kulturen har ändå i mycket högre grad än någon tidigare kultur varit beredd att godta att vår kunskap är bristfällig. En av de faktorer som har gjort det möjligt att hålla ihop moderna samhällsordningar är spridningen av en nästan religiös tro på teknik och vetenskapliga forskningsmetoder, vilken i viss mån har ersatt tron på absoluta sanningar.
Den moderna vetenskapen har inga dogmer. Men den har en kärna av forskningsmetoder som alla bygger på insamlandet av empiriska observationer – sådana iakttagelser vi kan göra med minst ett av våra sinnen – och sammanställningen av dessa med hjälp av matematiska redskap.
Människor har under hela historien samlat empiriska observationer, men dessa observationer var vanligen av begränsad betydelse. Varför kasta bort värdefulla resurser på nya observationer när vi redan har alla svar som behövs? Men när moderna människor började medge att de inte hade svaren på några mycket viktiga frågor fann de det nödvändigt att söka helt ny kunskap. Därför tar den förhärskande moderna forskningsmetoden för givet att den gamla kunskapen är otillräcklig. I stället för att studera gamla traditioner lades tonvikten nu på nya observationer och experiment. När dessa observationer är i konflikt med traditionen ger vi observationerna företräde. Fysiker som analyserar spektra från avlägsna galaxer, arkeologer som analyserar fynden från en bronsåldersstad, samhällsvetare som studerar kapitalismens uppkomst struntar naturligtvis inte i traditionen. De börjar med att studera vad tidigare lärde har sagt och skrivit. Men från och med första året på forskarutbildningen får blivande fysiker, arkeologer och samhällsvetare höra att deras uppdrag är att gå utöver det som Albert Einstein, Heinrich Schliemann och Max Weber kände till.
* * *
Rena observationer är emellertid inte kunskap. För att förstå universum måste vi sammanställa observationer i omfattande teorier. Tidigare traditioner formulerade sina teorier i berättelser. Den moderna vetenskapen använder matematik.
Det finns få ekvationer, diagram och beräkningar i Bibeln, Koranen, Vedaböckerna eller i de konfucianska klassikerna. När traditionella myter och skrifter framlade allmänna lagar gjorde de det i berättande form, inte i matematisk form. En av manikeismens grundläggande lagar är exempelvis att universum är ett slagfält i striden mellan gott och ont. En ond kraft skapade materien, medan en god kraft skapade anden. Människorna är fångna mellan dessa krafter och bör välja gott framför ont. Men profeten Mani försökte inte skriva ner en matematisk formel som skulle kunna användas för att förutsäga människors val genom att kvantifiera de båda krafternas respektive styrka. Han skrev aldrig ner ekvationen: ”Den kraft som verkar på människan är lika med hennes andes acceleration multiplicerat med hans kroppsmassa.”
Det är just detta som vetenskapsmän försöker uppnå. År 1687 gav Isaac Newton ut Naturfilosofins matematiska principer, som man nog kan hävda är den viktigaste boken i modernitetens historia. Newton lade fram en allmän teori om rörelse och förändring. Storheten i teorin var dess förmåga att förklara och förutsäga rörelsen för alla kroppar i universum, från fallande äpplen till stjärnfall, med tre mycket enkla matematiska lagar:
Den som därefter ville förstå eller förutsäga en kanonkulas eller planets rörelser fick mäta föremålets massa, acceleration och de krafter som verkade på den (inbegripet riktning). Genom att sätta in dessa värden i Newtons ekvationer kunde föremålets framtida position förutsägas. Det var nästan magiskt. Först mot slutet av 1800-talet gjorde vetenskapsmännen några observationer som inte stämde helt överens med Newtons lagar, vilket ledde till nästa revolution inom fysiken: relativitetsteori och kvantmekanik.
* * *
Newton visade att naturens bok är skriven på matematikens språk. Vissa kapitel kan kokas ner till en entydig ekvation, men forskare som har försökt reducera biologi, ekonomi och psykologi till prydliga ekvationer i Newtons stil har upptäckt att dessa forskningsfält har en komplexitetsnivå som omöjliggör sådana strävanden. Men det innebar inte att de övergav matematiken. En ny gren av matematiken har under de senaste 200 åren utvecklats för att hantera mer komplexa aspekter av verkligheten: statistik.
År 1744 beslöt två presbyterianska präster i Skottland, Alexander Webster och Robert Wallace, att bygga upp en livförsäkringsfond som skulle ge efterlevandepension till änkor och barn efter präster. De föreslog att var och en av kyrkans präster skulle betala en liten del av sin inkomst till fonden, som skulle investera pengarna. Om en präst dog skulle hans änka få andelar av fondens avkastning. Därmed skulle återstoden av hennes liv bli bekymmerslös. Men för att avgöra hur mycket prästerna skulle betala in för att fonden skulle kunna fullgöra sina åtaganden behövde Webster och Wallace förutsäga hur många präster som skulle dö varje år, hur många änkor och barn de skulle lämna efter sig och hur många år änkorna skulle leva efter makens död.
Notera vad de båda prästerna inte gjorde: de bad inte att Gud skulle uppenbara svaret. De sökte inte heller efter ett svar i den Heliga skrift eller i gamla teologers skrifter. De kastade sig inte heller in i en abstrakt filosofisk disputation. Som skottar tänkte de praktiskt. Så de kontaktade en professor i matematik vid universitetet i Edinburgh, Colin Maclaurin. De tre samlade in data om när människor dog och använde dessa uppgifter för att beräkna hur många präster som troligen skulle avlida under ett år.
Deras arbete byggde på flera nya genombrott inom statistik och sannolikhetslära. En av dessa var Bernoullis sats. Jacob Bernoulli hade kodifierat principen att även om det är svårt att med säkerhet förutsäga en enskild händelse, till exempel en viss persons död, är det möjligt att med god precision förutsäga det genomsnittliga utfallet av många liknande händelser. Så även om Maclaurin inte kunde använda matematik till att förutsäga om Webster och Wallace skulle dö följande år, kunde han med tillräckligt mycket data till hands ganska exakt säga hur många presbyterianska präster i Skottland som skulle dö följande år. Lyckligtvis hade de färdiga data som de kunde använda. Särskilt användbar var statistik som Edmond Halley hade publicerat 50 år tidigare. Han hade analyserat dokument om 1 238 födslar och 1 174 dödsfall i den tyska staden Breslau. Av Halleys tabeller framgick exempelvis att en 20-åring löpte risken 1:100 att dö ett visst år, medan risken för en 50-åring var 1:39.
Genom att tillämpa sådana tal och data om de 930 presbyterianska präster som fanns vid liv i ett givet ögonblick kunde Webster och Wallace räkna ut att i genomsnitt 27 präster skulle dö varje år, av vilka 18 skulle lämna en änka efter sig. Fem av dem som inte efterlämnade någon änka skulle efterlämna föräldralösa barn, och två av dem som lämnade en änka efter sig skulle också lämna barn under 16 år från tidigare äktenskap efter sig. De beräknade vidare hur lång tid som i genomsnitt skulle gå innan en änka dog eller gifte om sig (i båda fallen upphörde utbetalningen av efterlevandepension). Med hjälp av dessa siffror kunde Webster och Wallace räkna ut hur mycket de präster som anslöt sig till fonden behövde betala för att deras efterlevande skulle bli omhändertagna. Genom att bidra med 2 pund, 12 shilling och 2 pence om året kunde en präst garantera att hans efterlämnade änka skulle få minst 10 pund om året – en rejäl summa på den tiden. Om han inte tyckte att det var tillräckligt kunde han välja att betala in mer, upp till 6 pund, 11 shilling och 3 pence om året, vilket skulle garantera att hans änka fick den ansenliga summan av 25 pund om året.
Enligt Websters och Wallaces beräkningar skulle Fund for a Provision for the Widows and Children of the Ministers of the Church of Scotland ha ett kapital på 58 348 pund år 1765. Deras beräkningar visade sig vara förbluffande korrekta. När året kom var fondens kapital 58 347 pund – bara ett pund mindre än prognosen! Det var bättre än Habackuks, Jeremias och Johannes profetior. I dag är Websters och Wallaces fond, nu kort och gott kallad Scottish Widows, ett av världens största pensions- och försäkringsbolag. Med tillgångar på 100 miljarder pund försäkrar det inte bara skotska änkor utan vem som helst som är villig att betala premierna.75
Sannolikhetsberäkningar av det slag som de båda skotska prästerna använde blev grunden inte bara för försäkringsmatematiken utan också för demografin (som grundades av en annan präst, anglikanen Robert Malthus). Demografin var i sin tur hörnstenen i Charles Darwins evolutionsteori (han utbildade sig för övrigt till anglikansk präst). Även om det inte finns någon ekvation som förutsäger vilket slags organism som kommer att utvecklas under vissa villkor, använder genetiker sannolikhetskalkyler för att beräkna sannolikheten för att en viss mutation kommer att sprida sig i en given population. Liknande sannolikhetsmodeller har blivit centrala inom ekonomi, sociologi, psykologi, statsvetenskap och andra samhälls- och naturvetenskaper. Till och med fysiken kom så småningom att komplettera Newtons klassiska ekvationer med kvantmekanikens sannolikhetsmoln.
* * *
Vi behöver bara ta en titt på utbildningens historia för att förstå hur långt denna process har lett. Under större delen av historien var matematiken ett esoteriskt område som till och med högutbildade människor sällan hade studerat på allvar. I det medeltida Europa utgjorde logik, grammatik och retorik kärnan i utbildningen, medan matematiken sällan gick utöver enkel aritmetik och geometri. Ingen studerade statistik. Den oomstridda kungen över alla vetenskaper var teologin.
I dag är det få som studerar retorik; logiken är hänvisad till de filosofiska institutionerna och teologin har hamnat i prästutbildningen. Samtidigt är fler och fler studenter motiverade – eller tvingade – att läsa matematik. Det finns en oemotståndlig dragning till de exakta vetenskaperna – som kallas ”exakta” just för att de använder matematiska redskap. Till och med kunskapsområden som traditionellt har ingått i humaniora, som studiet av språk (lingvistik) och av människans psyke (psykologi), använder alltmer matematik och försöker framstå som exakta vetenskaper. Kurser i statistik är baskrav inte bara inom fysik och biologi utan också i psykologi, sociologi, nationalekonomi och statsvetenskap.
Den första kurs som den psykologiska institutionen vid mitt eget universitet kräver heter ”Introduktion till statistik och metodologi i psykologisk forskning”. De som läser psykologi på andra året måste avverka kursen ”Statistiska metoder i psykologisk forskning”. Konfucius, Buddha, Jesus och Muhammed hade blivit förbryllade över att höra att om man vill förstå det mänskliga psyket och bota dess sjukdomar måste man först läsa statistik.
Många människor har svårt att ta till sig modern vetenskap eftersom dess matematiska språk är svårbegripligt och dess rön ofta strider mot sunt förnuft. Hur många av de 7 miljarderna människor på jorden förstår verkligen kvantmekanik, cellbiologi eller makroekonomi? Väldigt få, men trots det har vetenskapen en enorm prestige på grund av de nya förmågor den ger oss. Presidenter och generaler kanske inte förstår kärnfysik, men de har ett visst hum om vad kärnvapen kan ställa till med.
År 1620 gav Francis Bacon ut ett vetenskapligt manifest med titeln Novum organum scientiarum (”Det nya vetenskapliga redskapet”). Där hävdade han att ”kunskap är makt”. Det verkliga provet på ”kunskap” är inte om den är sann, utan om den gör oss mäktigare. Vetenskapsmän tror vanligen att ingen teori är 100 procent sann. Följaktligen är sanning ett dåligt prov på kunskap. Det verkliga testet är användbarhet. En teori som gör oss i stånd att göra nya saker är kunskap.
Under århundradenas lopp har vetenskapen erbjudit oss många nya redskap. En del är av intellektuell natur, som de som används för att förutsäga dödstal och ekonomisk tillväxt. Men ännu viktigare är de tekniska redskapen. Förbindelsen mellan vetenskap och teknik är så stark att människor i dag tenderar att blanda ihop dem. Vi är böjda att tro att det är omöjligt att utveckla ny teknik utan vetenskaplig forskning, och att det är tämligen poänglöst att bedriva forskning om den inte leder till ny teknik.
I själva verket är förbindelsen mellan vetenskap och teknik av relativt sent datum. Före år 1500 var vetenskap och teknik två helt skilda områden. Det var en revolutionär tanke när Bacon i början av 1600-talet förband de två med varandra. Under 1600- och 1700-talen förstärktes denna förbindelse, men riktigt fast blev den inte förrän på 1800-talet. De härskare som ville ha en stark armé, och de affärsmän som ville göra goda affärer, brydde sig ännu år 1800 inte om att finansiera forskning i fysik, biologi eller ekonomi.
Jag vill inte påstå att denna regel inte har några undantag. En god historiker kan hitta föregångare till allt. Men en ännu bättre historiker vet att dessa föregångare bara är kuriositeter som gör den övergripande bilden suddig. Helt allmänt finansierade de flesta förmoderna härskare och affärsmän inte forskning om universums natur för att kunna utveckla ny teknik, och de flesta tänkare försökte inte omsätta sina rön till tekniska manicker. Härskarna finansierade utbildningsinstitutioner med mandatet att vidareföra traditionell kunskap med syftet att upprätthålla eller stärka den rådande ordningen.
Här och var utvecklade människor ny teknik, men det rörde sig vanligen om outbildade hantverkare som använde trial and error, inte om vetenskapsmän som bedrev systematisk forskning. Tillverkare av kärror byggde samma kärror av samma material år efter år. De avsatte inte en del av sina årliga vinster till forskning och utveckling av nya modeller. Kärrornas konstruktion förbättrades ibland, men det berodde vanligen på en lokal snickares uppfinningsrikedom – trots att han inte hade satt sin fot på universitetet eller kanske inte ens kunde läsa och skriva.
Detta gällde både den offentliga och den privata sektorn. Moderna stater kallar in forskare för att finna lösningar på problem inom nästan alla politiska områden, från energi via hälsa till sophantering, men forntida kungariken gjorde sällan så. Kontrasten mellan då och nu är mest uttalad när det gäller vapen. När den avgående presidenten Eisenhower år 1961 varnade för det militär-industriella komplexets ökande makt utelämnade han en del av ekvationen. Han borde ha varnat sitt land för det militär-industriella-vetenskapliga komplexet, eftersom dagens krig är vetenskapliga produktioner. Världens militära styrkor initierar, finansierar och styr en stor del av mänsklighetens vetenskapliga forskning och tekniska utveckling.
När första världskriget körde fast i ett ändlöst skyttegravskrig kallade båda sidor in vetenskapsmän för att bryta dödläget och rädda nationen. Männen i vitt svarade på kallelsen, och ut från laboratorierna rullade en ständig ström av mirakelvapen: jaktflyg, giftgaser, stridsvagnar, ubåtar och allt effektivare kulsprutor, artilleripjäser, gevär och bomber.
Vetenskapen spelade en ännu större roll i andra världskriget. Mot slutet av 1944 höll Tyskland på att förlora kriget, och nederlaget var nära förestående. Ett år tidigare hade tyskarnas bundsförvanter, italienarna, störtat Mussolini och kapitulerat inför de allierade. Men Tyskland fortsatte att kämpa, trots att brittiska, amerikanska och sovjetiska arméer närmade sig. Ett skäl till att tyska soldater och civila inte såg allt som förlorat var att de trodde att tyska vetenskapsmän höll på att vända krigslyckan med så kallade mirakelvapen, som V2-raketer och jetflygplan.
Medan tyskarna arbetade med raketer och jetflyg utvecklade det amerikanska Manhattanprojektet atombomben. När den var färdig, i början av augusti 1945, hade Tyskland redan kapitulerat, men Japan fortsatte att strida. De amerikanska styrkorna övervägde att invadera de japanska öarna. Japanerna svor att bjuda motstånd och kämpa till sista blodsdroppen, och det fanns goda skäl att tro att detta inte var ett tomt hot. Amerikanska generaler sade till president Harry S. Truman att en invasion av Japan skulle kosta en miljon amerikanska soldater livet och förlänga kriget en bra bit in på 1946. Truman beslöt att använda den nya bomben. Två veckor och två atombomber senare hade Japan villkorslöst kapitulerat och kriget var över.
Men vetenskap handlar inte bara om offensiva vapen. Den spelar också en framträdande roll i försvaret. I dag tror många amerikaner att problemet terrorism har en teknologisk snarare än en politisk lösning. Bara ge ytterligare några miljoner till nanoteknikindustrin så kan USA skicka in bioniska spionflugor i varenda afghansk grotta, jemenitiskt fäste och nordafrikanskt läger. Då kan Usama bin Ladins arvtagare inte koka en kopp kaffe utan att en av CIA:s spionflugor skickar denna viktiga information vidare till högkvarteret i Langley. Satsa ytterligare miljoner på hjärnforskning så kan varenda flygplats utrustas med sofistikerade magnetkameror som omedelbart skulle kunna identifiera arga och hatiska tankar i människors hjärnor. Kommer det verkligen att fungera? Det vet ingen. Är det klokt att utveckla bioniska flugor och tankeläsande skannrar? Inte nödvändigtvis. Hur det än må förhålla sig med den saken överför det amerikanska försvarsdepartementet i detta nu miljontals dollar till laboratorier för nanoteknik och hjärnforskning för att arbeta med dessa och liknande idéer.
Denna besatthet av militärteknologi – från stridsvagnar via atombomber till spionflugor – är ett anmärkningsvärt nytt fenomen. Fram till 1800-talet var de flesta omvälvningar inom krigsväsendet en följd av organisatoriska och inte teknologiska förändringar. När främmande civilisationer möttes för första gången spelade skillnader i teknisk utveckling ibland en viktig roll. Men inte ens i sådana fall var det många som tänkte på att medvetet skapa eller vidga sådana klyftor. De flesta imperier växte inte fram i kraft av tekniska trollkonster, och deras härskare ägnade inte tekniska förbättringar många tankar. Araberna besegrade inte det sassanidiska riket på grund av överlägsna pilbågar och svärd, seljukerna hade inte några teknologiska fördelar över bysantinerna och mongolerna erövrade inte Kina med hjälp av snillrika nya vapen. I samtliga dessa fall hade de besegrade faktiskt överlägsen militär och civil teknik.
Den romerska armén är ett särskilt bra exempel. Den var sin tids bästa armé, men teknologiskt sett hade Rom ingen fördel över Karthago, Makedonien eller seleukiderriket. Dess fördel byggde på effektiv organisation, järnhård disciplin och stora reserver av manskap. Den romerska armén skapade aldrig en avdelning för forskning och utveckling, och dess vapen förblev mer eller mindre desamma under århundraden. Om Scipio Aemilianus – den general som jämnade Karthago med marken och besegrade Numantia under 100-talet f.Kr. – och hans legioner hade dykt upp 500 år senare, på Konstantins tid, hade han haft en hyfsad chans att slå kejsaren. Föreställ dig sedan vad som skulle hända om en general från 1600-talet – säg Albrecht von Wallenstein – skulle anföra sina styrkor mot en modern pansarbrigad. Wallenstein var en lysande taktiker och hans män förstklassiga yrkessoldater, men deras skicklighet hade varit betydelselös inför moderna vapen.
Precis som i Rom såg de flesta generaler och filosofer i Kina det inte som sin plikt att utveckla nya vapen. Den viktigaste militära uppfinningen i Kinas historia var krutet. Men såvitt vi vet uppfanns krutet av en slump, av taoistiska alkemister på jakt efter ett livselixir. Krutets fortsatta karriär är ännu mer talande. Man skulle ha kunnat tro att de taoistiska alkemisterna skulle göra Kina till världens herre. Men kineserna använde faktiskt krutet huvudsakligen till fyrverkerier. Inte ens när Songriket kollapsade under den mongoliska invasionen var det någon kejsare som lanserade ett medeltida Manhattanprojekt för att rädda kejsarriket med ett domedagsvapen. Först på 1400-talet – omkring 600 år efter att krutet uppfunnits – blev kanoner en avgörande faktor på afroasiatiska slagfält. Varför dröjde det så länge innan ämnets dödliga potential användes i militära syften? För att det uppfanns vid en tid då varken kungar, lärde eller köpmän trodde att ny militär teknik kunde rädda dem eller göra dem rika.
Situationen började förändras under 1400- och 1500-talen, men det gick ytterligare 200 år innan de flesta härskare visade intresse för att finansiera forskning och utveckling av nya vapen. Logistik och strategi fortsatte att ha mycket större betydelse för krigens utgång än teknik. Den napoleonska militärmaskin som krossade de europeiska stormakternas arméer vid Austerlitz 1805 hade mer eller mindre samma vapen som Ludvig XVI:s armé. Även om Napoleon var artillerist var han föga intresserad av nya vapen, trots att vetenskapsmän och uppfinnare försökte övertala honom att finansiera utvecklingen av flygmaskiner, ubåtar och raketer.
Vetenskap, industri och militärteknologi sammanflätades först genom kapitalismen och den industriella revolutionen. Men så snart förbindelserna mellan dem hade upprättats förändrades världen snabbt.
Fram till den vetenskapliga revolutionen trodde de flesta kulturer inte på framåtskridande. De trodde att guldåldern låg i det förgångna och att världen höll på att stagnera eller försämras. Om man strikt höll fast vid konventionell visdom kunde den gamla goda tiden kanske komma tillbaka, och mänsklig uppfinningsrikedom kunde möjligen förbättra den ena eller den andra aspekten av vardagen. Men man ansåg det vara omöjligt att genom mänskligt kunnande övervinna världens grundläggande problem. Om inte ens Muhammed, Jesus, Buddha och Konfucius – som visste allt som är värt att veta – kunde avskaffa svält, sjukdom, fattigdom och krig, hur skulle vi då kunna göra det?
Många religioner trodde att en messias en dag skulle komma och göra slut på krig, svält och döden själv. Men föreställningen att mänskligheten på egen hand kunde göra det genom att vinna ny kunskap och uppfinna nya redskap var inte bara skrattretande utan ett uttryck för hybris. Berättelserna om Babels torn, Ikaros och Golem och oräkneliga andra myter lärde människorna att varje försök att gå bortom de egna begränsningarna ofrånkomligen leder till besvikelse eller katastrof.
När den moderna kulturen medgav att det finns många viktiga ting vi ännu inte vet, och när detta medgivande om okunnighet förenades med föreställningen att vetenskapliga upptäckter kan ge oss nya förmågor, började människor ana att verkligt framåtskridande kanske ändå är möjligt. När vetenskapen började lösa det ena olösliga problemet efter det andra blev många övertygade om att mänskligheten kan övervinna vartenda problem genom att förvärva och tillämpa ny kunskap. Fattigdom, sjukdom, krig, svält, ålderdom och döden själv är inte mänsklighetens oundvikliga öde. De är helt enkelt frukter av vår okunskap.
Ett berömt exempel är blixten. Många kulturer trodde att åskan kom från en vredgad guds hammare när han straffade syndare. Vid mitten av 1700-talet, i ett av de mest hyllade experimenten i vetenskapshistorien, flög Benjamin Franklin en drake under ett åskväder för att pröva hypotesen att blixten helt enkelt är en elektrisk urladdning. Franklins empiriska observationer tillsammans med hans kunskaper om elektricitet gjorde det möjligt för honom att uppfinna åskledaren och avväpna gudarna.
Fattigdom är ett annat exempel. Många kulturer har uppfattat fattigdom som en oundviklig del av denna ofullkomliga värld. Enligt Nya testamentet smorde en kvinna Kristus med en dyrbar olja värd 300 dinarer före korsfästelsen. Lärjungarna skällde ut kvinnan för att hon kastade bort en så stor summa pengar i stället för att hjälpa de fattiga. Men Jesus försvarade henne: ”De fattiga har ni alltid hos er, och dem kan ni göra gott mot när ni vill, men mig har ni inte alltid” (Markus 14:7). I dag håller allt färre, och även allt färre kristna, med Jesus i denna fråga. Fattigdom ses alltmer som ett tekniskt problem som kan åtgärdas. Den allmänna meningen är att en politik som bygger på de senaste rönen inom agronomi, ekonomi, medicin och sociologi kan utplåna fattigdomen.
Och många delar av världen har faktiskt redan befriats från armodets värsta plågor. Under hela historien har samhällen varit drabbade av två sorters fattigdom: social fattigdom, som utestänger vissa från möjligheter som är öppna för andra, och biologisk fattigdom, som är livshotande på grund av brist på mat och skydd mot väder och vind. Den sociala fattigdomen kan kanske aldrig utplånas helt, men i många länder är biologisk fattigdom något som tillhör det förgångna.
Fram till nyligen hankade de flesta sig fram strax ovanför den biologiska fattigdomsgränsen, under vilken en människa får för lite kalorier för att upprätthålla livet i längden. Små felräkningar eller olyckor kunde lätt sänka människor under denna gräns, ner i svält. Naturkatastrofer och människoskapade olyckor störtade hela befolkningar i avgrunden och krävde miljontals dödsoffer. I dag har de flesta människor ett säkerhetsnät. Försäkringar, statliga trygghetsnät och en uppsjö lokala och internationella välgörenhetsorganisationer skyddar dem från personliga katastrofer. När en katastrof drabbar en hel region lyckas internationella hjälpinsatser hindra det värsta. Människor lider fortfarande av förnedring och fattigdomsrelaterade sjukdomar, men i de flesta länder finns det ingen som svälter ihjäl. I många samhällen löper faktiskt fler människor risken att dö av fetma än av svält.
Av alla förment olösliga problem som har plågat mänskligheten har ett förblivit det mest besvärande, intressanta och viktiga: döden. Före senmoderniteten tog de flesta religioner och ideologier det för givet att döden är ett oundvikligt öde. De flesta trosläror gjorde vidare döden till den viktigaste källan till mening i livet. Försök föreställa dig islam, kristendomen eller den fornegyptiska religionen utan döden. Dessa religioner lärde människor att de måste försonas med döden och leva sina liv i dess skugga och hoppas på livet efter detta, i stället för att försöka övervinna döden och leva för evigt här på jorden. De skarpaste hjärnorna var upptagna med att finna någon mening med döden, inte med att försöka upphäva den.
Detta är temat i den äldsta bevarade myten: sumerernas myt om Gilgamesh. Hjälten är den starkaste och dugligaste mannen i världen, kung Gilgamesh av Uruk, som kunde besegra vem som helst i strid. En dag dog Gilgameshs bäste vän, Enkidu. Gilgamesh satt vid hans kropp och observerade den i många dagar tills han såg en mask falla ner från vännens näsborre. Gilgamesh greps av en fruktansvärd skräck och svor att han själv aldrig skulle dö. Han skulle på något vis finna ett sätt att besegra döden. Gilgamesh gjorde sedan en resa till världens ände, dödade lejon, slogs med skorpionmänniskor och trängde ner i underjorden. Där krossade han färjkarlen över de dödas flod Urshanabis stenstoder och fann Utnapishtim, den sista överlevande från den ursprungliga översvämningen. Ändå misslyckades Gilgamesh i sitt sökande. Han återvände tomhänt, lika dödlig som alltid, men med en ny insikt. Att när gudarna skapade människan hade de också uppställt döden som hennes oundvikliga öde och människorna måste lära sig att leva med detta öde.
Anhängarna av framstegstanken delar inte denna defaitistiska inställning. För vetenskapens män är döden inget oundvikligt öde, utan ett tekniskt problem. Människor dör inte för att gudarna har bestämt det, utan på grund av olika tekniska haverier: en hjärtattack, cancer, en infektion. Och varje tekniskt problem har en teknisk lösning. Om hjärtat flimrar kan det stimuleras med en pacemaker eller ersättas med ett nytt. Om cancern härjar kan den bekämpas med cellgifter eller strålning. Om bakterierna frodas kan de kuvas med antibiotika. För närvarande kan vi visserligen inte lösa alla tekniska problem. Men vi arbetar på det. Våra skarpaste hjärnor kastar inte bort sin tid på att försöka se någon mening med döden. De är i stället fullt sysselsatta med att undersöka de fysiologiska, hormonella och genetiska system som orsakar sjukdom och åldrande. De utvecklar nya läkemedel, revolutionerande behandlingsformer och artificiella organ som kommer att förlänga våra liv – och en dag kanske besegra liemannen själv.
Fram till helt nyligen talade ingen vetenskapsman, eller någon annan heller, så rättframt. ”Besegra döden? Struntprat! Vi försöker bara bota cancer, tuberkulos och Alzheimers sjukdom”, insisterade de. Människor undvek frågan om döden eftersom målet tycktes alltför gäckande. Varför bygga upp orimliga förväntningar? Men nu har vi nått en punkt då vi kan tala öppet om saken. Den vetenskapliga revolutionens huvudprojekt är att ge mänskligheten evigt liv.
Om nu ett avlivande av döden framstår som ett avlägset mål, kan vi åtminstone konstatera att vi har uppnått ting som var otänkbara för några århundraden sedan. År 1199 träffades kung Rikard Lejonhjärta av en pil i vänster axel. I dag skulle vi säga att det var en smärre skada, men då infekterades detta köttsår och kungen fick kallbrand. I avsaknad av antibiotika och effektiv sterilisering var den enda metoden att hindra kallbrand från att sprida sig att amputera den infekterade kroppsdelen. Men det gick inte att amputera en axel. Kallbrand spred sig genom Rikards kropp och ingen kunde hjälpa honom. Han dog i svåra plågor två veckor senare.
Så sent som på 1800-talet visste inte ens de bästa läkarna hur infektioner skulle förhindras och vävnaders förruttnelse stoppas. Av rädsla för kallbrand amputerade fältläkare rutinmässigt soldaters händer och ben redan vid mindre skador. Dessa amputationer genomfördes, i likhet med andra ingrepp (som tandutdragning), utan bedövning. De första bedövningsmedlen – eter, kloroform och morfin – användes regelbundet inom den västerländska medicinen först vid mitten av 1800-talet. Dessförinnan måste fyra soldater hålla fast en sårad kamrat medan läkaren sågade av den skadade kroppsdelen. På morgonen efter slaget vid Waterloo år 1815 låg högar av amputerade händer och ben utanför fältsjukhusen. På den tiden fick enrollerade snickare och slaktare ofta tjänstgöra på fältsjukhusen, eftersom kirurgi krävde föga mer än att man kunde hantera kniv och såg.
På de två hundra år som har gått sedan Waterloo har saker och ting förändrats till oigenkännlighet. Piller, sprutor och avancerade operationer räddar oss från en uppsjö av sjukdomar och skador som förr innebar en dödsdom. De skyddar oss också mot oräkneliga vardagliga smärttillstånd och åkommor, som förmoderna människor fick acceptera som en del av livet. Den förväntade livslängden tog ett språng från 25–40 år till 67 år i hela världen och till omkring 80 år i de utvecklade länderna.76
Döden led sitt värsta bakslag inom barnadödligheten. Fram till 1900-talet nådde mellan en fjärdedel och en tredjedel av barnen i jordbrukssamhällen aldrig vuxen ålder. De flesta dukade under för barnsjukdomar som mässling eller dog av difteri och smittkoppor. I 1600-talets England dog 150 av 1 000 nyfödda under sitt första levnadsår, och en tredjedel av alla barn dog innan de blev 15 år gamla.77 I dag dör bara 5 av 1 000 engelska spädbarn under sitt första levnadsår och endast 7 av 1 000 innan de fyllt femton.78
Vi kan kanske bättre förstå innebörden av dessa siffror om vi ställer statistiken åt sidan och lyssnar till några berättelser. Ett bra exempel är kung Edvard I av England (1237–1307) och hans hustru, drottning Eleonora (1241–1290). Deras barn växte upp under de bästa förhållanden och i den mest omhändertagande miljö som kunde erbjudas i det medeltida Europa. De bodde i palats, kunde äta så mycket de ville, hade gott om varma kläder, välfyllda eldstäder, det renaste vatten som gick att uppbringa, en armé av tjänare och de bästa läkarna. Källorna nämner sexton barn som drottning Eleonora födde mellan 1255 och 1284:
1. En anonym dotter, född 1255, dog vid födseln.
2. En dotter, Katarina, dog vid 1 eller 3 års ålder.
3. En dotter, Johanna, dog 6 månader gammal.
4. En son, Johan, dog 5 år gammal.
5. En son, Henrik, dog 6 år gammal.
6. En dotter, Eleonora, dog 29 år gammal.
7. En anonym dotter, dog 5 månader gammal.
8. En dotter, Johanna, dog 35 år gammal.
9. En son, Alfons, dog 10 år gammal.
10. En dotter, Margareta, dog 58 år gammal.
11. En dotter, Berengeria, dog 2 år gammal.
12. En anonym dotter, dog en kort tid efter födseln.
13. En dotter, Maria, dog 53 år gammal.
14. En anonym son, dog en kort tid efter födseln.
15. En dotter, Elisabet, dog 34 år gammal.
16. En son, Edvard.
Den yngste, Edvard, blev den förste av sönerna som överlevde de farliga barnaåren, och efter faderns död besteg han den engelska tronen som kung Edvard II. Det tog alltså Eleonora sexton försök att fullgöra den engelska drottningens viktigaste uppdrag: att förse landet med en manlig tronarvinge. Edvard II:s mor måste ha varit en exceptionellt tålmodig och tapper kvinna. Detsamma gällde dock inte den kvinna som Edvard valde till hustru, Isabella av Frankrike. Hon lät mörda honom när han var 43 år gammal.79
Såvitt vi vet var Eleonora och Edvard I friska och utan ärftliga sjukdomar som de förde vidare till sina barn. Likväl dog tio av deras sexton barn (62 procent) i barnaåren. Bara sex blev över 11 år gamla och bara tre (18 procent) blev över 40. Förutom dessa nedkomster hade Eleonora med all sannolikhet ett antal missfall. I genomsnitt förlorade Edvard och Eleonora ett barn vart tredje år, tio barn efter varandra. Det är hart när omöjligt för föräldrar av i dag att föreställa sig en sådan förlust.
Hur lång tid kommer Gilgameshprojektet – jakten på odödlighet – att ta? Hundra år? Fem hundra år? Tusen år? Om vi drar oss till minnes hur lite vi visste om människokroppen år 1900 och hur mycket kunskap vi har vunnit på ett århundrade, finns det anledning till optimism. Genetiska ingenjörer har nyligen lyckats sexfaldiga medellivslängden för maskar av arten Caenorhabditis elegans.80 Kan de göra detsamma för Homo sapiens? Experter på nanoteknik håller på att utveckla ett bioniskt immunsystem bestående av miljontals nanorobotar som kan bo i våra kroppar, öppna blockerade blodkärl, bekämpa virus och bakterier, eliminera cancerceller och till och med backa åldrandeprocessen.81 Några seriösa forskare tror att runt 2050 kommer vissa människor att bli icke-dödliga (inte odödliga eftersom de fortfarande kan dö i en olycka, utan just icke-dödliga, vilket betyder att utan dödliga trauman kan deras liv förlängas obegränsat).
Oavsett om Gilgameshprojektet lyckas eller ej är det ur en historisk synvinkel fascinerande att se att de flesta senmoderna religioner och ideologier redan har strukit döden och livet efter detta i ekvationen. Fram till 1900-talet ansåg de flesta religioner att döden och det som hände därefter var centralt för livets mening. I början av 1900-talet förlorade religioner och ideologier som liberalism, socialism och feminism allt intresse för livet efter detta. Exakt vad händer en kommunist efter döden? Vad händer en kapitalist? Vad händer en feminist? Det är meningslöst att söka svaret i Marx, Adam Smiths eller Simone de Beauvoirs skrifter. Den enda moderna ideologi som ännu tilldelar döden en viktig roll är nationalismen. I sina mer poetiska och desperata ögonblick lovar nationalismen att den som dör för nationen för evigt kommer att leva kvar i dess kollektiva minne. Men detta löfte är så luddigt att inte ens nationalisterna själva vet hur de ska se på det.
Vi lever i en teknisk tidsålder. Många är övertygade om att vetenskap och teknik har svaret på alla våra problem. Låt bara vetenskapsmännen fortsätta med sitt arbete så kommer de att skapa paradiset på jorden. Men vetenskap är inte ett projekt som bedrivs på ett moraliskt och andligt plan höjt över alla andra mänskliga verksamheter. I likhet med andra delar av kulturen formas den av ekonomiska, politiska och religiösa intressen.
Vetenskap är en mycket kostsam affär. En biolog som vill förstå människans immunsystem behöver laboratorielokaler, provrör, kemikalier och elektronmikroskop, för att inte tala om alla laboratorieassistenter, elektriker, rörläggare och städare. En ekonom som försöker utveckla modeller för kreditmarknaden måste köpa in datorer, bygga upp gigantiska databaser och utveckla komplicerade program för databearbetning. En arkeolog som vill förstå hur tidiga jägare-samlare levde måste resa till fjärran länder, gräva ut gamla fyndplatser och datera fossiliserade ben och artefakter. Allt detta kostar massvis med pengar.
Under de senaste 500 åren har den moderna vetenskapen gjort underverk tack vare staters, företags, stiftelsers och privata donatorers vilja att satsa miljarder dollar på forskning. Dessa miljarder har gjort mer för kartläggningen av universum, kartograferingen av planeten och katalogiseringen av djurriket än Galileo Galilei, Christopher Columbus och Charles Darwin. Om dessa genier aldrig hade fötts hade andra förmodligen gjort samma upptäckter. Men om ingen ordentlig finansiering hade kommit till stånd hade ingen intellektuell briljans kunnat uppväga det. Om Darwin aldrig hade fötts hade vi i dag exempelvis tillskrivit Alfred Russel Wallace evolutionsteorin, för han kom ungefär samtidigt på idén om en evolution genom naturligt urval, oberoende av Darwin. Men om de europeiska stormakterna inte hade finansierat geografisk, zoologisk och botanisk forskning världen över hade varken Darwin eller Wallace haft nödvändiga empiriska data för att utveckla evolutionsteorin. De skulle troligen inte ens ha försökt.
Varför började miljarderna strömma från stater och företag till laboratorier och universitet? I akademiska kretsar är många så naiva att de tror på ren vetenskap. De tror att stater och företag helt oegennyttigt ger dem pengar för att de ska kunna ägna sig åt vilka forskningsprojekt de än behagar. Realiteterna ser annorlunda ut.
De flesta vetenskapliga studier finansieras för att någon tror att de kan bidra till att ett visst politiskt, ekonomiskt eller religiöst mål uppnås. Under 1500-talet satsade exempelvis kungar och bankirer enorma resurser på att finansiera geografiska upptäcktsresor runt om i världen, men inte en styver på undersökningar av barns psyke. Det beror på att kungarna och bankirerna antog att nya geografiska kunskaper skulle göra det möjligt för dem att erövra nya territorier och bygga upp handelsimperier, medan de inte kunde se någon vinning i djupare förståelse av barns psyke.
Under 1940-talet satsade USA och Sovjetunionen enorma summor på kärnfysikforskning i stället för undervattensarkeologi. De antog att kärnfysik skulle leda till utvecklande av kärnvapen, medan det var osannolikt att undervattensarkeologi skulle hjälpa dem att vinna krig. Vetenskapsmän är själva inte alltid medvetna om de politiska, ekonomiska och religiösa intressen som kontrollerar penningflödena, och många agerar faktiskt av ren intellektuell nyfikenhet. Men vetenskapsmännen bestämmer sällan den vetenskapliga dagordningen.
Även om vi skulle vilja finansiera ren vetenskap, opåverkad av politiska, ekonomiska och religiösa intressen, är det förmodligen omöjligt. Våra resurser är trots allt begränsade. Be en kongressledamot att tilldela National Science Foundation ytterligare en miljon dollar för grundforskning och han skulle, på goda grunder, undra om inte pengarna skulle användas bättre om de lades på lärarutbildning eller skattelättnader för en hotad fabrik i hans valkrets. Att kanalisera begränsade resurser är att besvara frågor som: ”Vad är viktigast?” och ”Vad är bra?” Alla sådana frågor är inte vetenskapliga problemställningar. Vetenskapen kan förklara vad som finns i världen, hur saker och ting fungerar och hur framtiden kan te sig. Men den har per definition inga anspråk på att veta hur framtiden bör se ut. Det är religioner och ideologier som försöker besvara sådana frågor.
Betrakta följande dilemma: Två biologer på samma institution, med samma meriter, har ansökt om en miljon till sina pågående forskningsprojekt. Professor Slughorn vill undersöka en infektion i kojuver som leder till en 10-procentig minskning av mjölkproduktionen. Professor Sprout vill undersöka om kor lider av att bli skilda från sina kalvar. Anta att resurserna är begränsade och att det är omöjligt att finansiera båda forskningsprojekten. Vilket skulle då finansieras?
Det finns inget vetenskapligt svar på denna fråga. Det finns bara politiska, ekonomiska och religiösa svar. I dagens värld är det uppenbart att Slughorn har en bättre chans att få forskningsanslag. Inte för att juversjukdomar är vetenskapligt intressantare än kors psyke, utan för att mejeriindustrin, som kan dra fördel av forskningen, har större politiskt och ekonomiskt inflytande än djurrättsaktivisterna.
I ett strikt hinduiskt samhälle, där kor är heliga, eller i ett samhälle som värnar om djurens rättigheter hade professor Sprout kanske haft en bättre chans. Men så länge hon lever i ett samhälle som värderar mjölkens kommersiella potential och medborgarnas hälsa högre än kornas känslor borde hon anpassa sin ansökan efter detta. Hon skulle kunna skriva något i stil med: ”Depression leder till minskad mjölkproduktion. Om vi skulle förstå mjölkkors inre liv skulle vi kunna utveckla psykofarmaka som gör dem bättre till mods, och därmed öka mjölkproduktionen med upp till 10 procent. Jag gör skattningen att det finns en global marknad värd 250 miljoner dollar om året för psykofarmaka till mjölkkor.”
Vetenskapen är oförmögen att prioritera. Den kan inte heller bestämma vad dess upptäckter ska användas till. Ur en rent vetenskaplig synvinkel är det exempelvis oklart vad vi ska göra med våra ökade kunskaper i genetik. Ska vi använda dem till att bota cancer, med genetisk ingenjörskonst skapa en grupp övermänniskor eller genmodifiera mjölkkor med gigantiska juver? Det är uppenbart att en kommunistisk regering, en nazistisk regim och ett kapitalistiskt företag skulle använda samma vetenskapliga upptäckt för helt olika ändamål, och det finns ingen vetenskaplig grund för att rangordna en användning över en annan.
Vetenskaplig forskning kan kort sagt bara blomstra i förbund med en religion eller ideologi. Ideologin rättfärdigar kostnaderna för forskningen. I gengäld påverkar ideologin den vetenskapliga dagordningen och bestämmer vad upptäckterna ska användas till. För att förstå hur mänskligheten har nått fram till Alamogordo och månen, och inte till ett antal andra destinationer, räcker det därför inte att granska vad fysiker, biologer och sociologer har kommit fram till. Vi måste också ta hänsyn till de ideologiska, politiska och ekonomiska krafter som har format fysiken, biologin och sociologin och drivit forskningen åt vissa håll och försummat andra.
Särskilt två krafter förtjänar vår uppmärksamhet: imperialism och kapitalism. Återkopplingsslingan mellan vetenskap, imperium och kapital har varit historiens viktigaste motor under de senaste 500 åren. I de följande kapitlen analyseras hur det har gått till. Först ska vi se hur tvillingturbinerna vetenskap och imperium hakade i varandra, och sedan hur båda kopplades till kapitalismens penningpump.