Pengar har varit avgörande för att bygga imperier och att främja vetenskap. Men är pengar slutmålet för dessa projekt eller kanske bara en farlig nödvändighet?
Det är inte lätt att få ett grepp om ekonomins verkliga roll i den nya tidens historia. Bok efter bok har skrivits om hur pengar har grundat stater och ruinerat dem, öppnat nya horisonter och förslavat miljontals människor, satt fart på hjulen och drivit hundratals arter till utrotning. Men för att förstå modern ekonomisk historia behöver man egentligen bara förstå ett enda ord: tillväxt. I glädje och sorg, i ljusa och mörka dagar, har den moderna ekonomin vuxit som en hormonstinn tonåring. Den slukar allt den kommer över och lägger på hullet snabbare än man kan mäta.
Under större delen av historien förblev ekonomin ungefär lika stor. Den globala produktionen ökade förvisso, men det berodde till större delen på folkökning och bosättning i nya områden. Produktionen per capita förblev densamma. Men allt detta förändrades med den nya tidens genombrott. År 1500 uppgick den globala produktionen av varor och tjänster till motsvarande 250 miljarder dollar, medan den i dag är 60 biljoner. Än viktigare är att produktionen per capita motsvarade 550 dollar år 1500, medan varje man, kvinna och barn i dag producerar i genomsnitt 8 800 om året.92 Vad ligger bakom denna enorma tillväxt?
Nationalekonomi är ett ämne som är beryktat för sin komplexitet. För att göra det lättare tar vi ett hypotetiskt exempel:
Samuel Greedy, en driven finansman, har en bank i El Dorado, Kalifornien.
A. A. Stone, en uppåtsträvande byggherre i El Dorado, avslutar sitt första stora jobb och erhåller en kontantbetalning på 1 miljon dollar. Han sätter in beloppet på Greedys bank. Banken har nu 1 miljon dollar i kapital.
Under tiden tycker Jane McDoughnut, en erfaren men obemedlad kock i El Dorado, sig se en affärsmöjlighet: Det finns inget riktigt bra bageri i hennes del av staden. Men hon har själv inte tillräckligt med pengar för att komma över en lämplig lokal med restaurangugnar, köksvaskar, knivar och kastruller. Hon går till banken och presenterar sina affärsplaner för Greedy och övertygar honom om att det kan vara en god investering. Han ger henne ett lån på 1 miljon dollar genom att kreditera hennes konto i banken med denna summa.
McDoughnut kontrakterar nu byggaren Stone att bygga om och utrusta hennes bageri. Hans pris är 1 miljon dollar.
När hon betalar Stone, med en check som dras från hennes konto, sätter han in beloppet på Greedys bank.
Hur mycket pengar har Greedy nu på sitt bankkonto? Rätt: 2 miljoner.
Hur mycket pengar finns faktiskt i bankens kassavalv? Just det: 1 miljon.
Det slutar inte där. Som byggare har för vana berättar Stone två månader in i byggjobbet att oförutsedda problem och utgifter har dykt upp, så att renoveringen i själva verket kommer att kosta 2 miljoner dollar. McDoughnut är missbelåten, men hon kan knappast avbryta arbetet halvvägs. Så hon uppsöker banken än en gång och övertalar Greedy att ge henne ytterligare ett lån. Han sätter in 1 miljon dollar på hennes konto, som hon överför till byggarens konto.
Hur mycket pengar har Stone nu på sitt konto? Han har 3 miljoner.
Men hur mycket pengar finns faktiskt på banken? Fortfarande bara 1 miljon. Samma miljon som hela tiden har funnits där.
Nuvarande lagstiftning i USA tillåter banken att upprepa denna manöver sju gånger till. Då skulle byggaren till sist ha 10 miljoner dollar på sitt konto, trots att banken bara har 1 miljon i sitt kassavalv. Banker tillåts låna ut 10 dollar för varje dollar de har, vilket betyder att 90 procent av alla pengarna på bankkontona inte har någon täckning i mynt och sedlar.93 Om alla sparare i exempelvis Barclays Bank plötsligt skulle kräva sina pengar skulle banken genast gå omkull (om inte staten träder in och räddar den). Detsamma gäller för Lloyds, Deutsche Bank, Citibank och alla andra banker i världen.
Det låter som ett gigantiskt pyramidspel, eller hur? Men om detta är ett bedrägeri så är hela den moderna ekonomin ett bedrägeri. Faktum är att det inte är ett lurendrejeri, utan snarare en hyllning till den fantastiska mänskliga föreställningsförmågan. Det som får banker – och hela ekonomin – att överleva och blomstra är vår tro på framtiden. Detta förtroende är den enda täckningen för lejonparten av pengarna i världen.
I exemplet med bageriet består skillnaden mellan byggarens kontoutdrag och den mängd pengar som faktiskt finns på banken av McDoughnuts bageri. Greedy har lånat ut bankens pengar mot denna tillgång, i förvissningen om att bageriet en dag kommer att bli lönsamt. Än så länge har bageriet inte producerat en enda limpa, men McDoughnut och Greedy tror att det inom ett år kommer att sälja tusentals limpor, bullar, tårtor och kakor om dagen, med god vinst. Då kommer McDoughnut att kunna betala tillbaka lånet med ränta. Om Stone vid denna tidpunkt vill ta ut sina besparingar kan Greedy hosta upp kontanterna. Hela projektet bygger alltså på tro på en tänkt framtid – det förtroende entreprenören och bankmannen har för sina drömmars bageri och byggarens förtroende för bankens framtida solvens.
Vi har redan sett att pengar är förunderliga eftersom de kan representera mängder av olika företeelser och konvertera vad som helst till nästan vad som helst. Men före den nya tiden var denna förmåga begränsad. Oftast kunde pengar bara representera och konvertera nu existerande ting. Detta innebar avsevärda begränsningar av tillväxten eftersom det försvårade finansieringen av nya projekt.
Vi återvänder till vårt bageri. Skulle McDoughnut ha kunnat bygga det om pengar endast kunde representera påtagliga föremål? Nej. För närvarande har hon stora drömmar, men inga påtagliga resurser. Det enda sättet att få hennes bageri byggt vore då att hitta en byggare som var villig att arbeta i dag och få betalt några år senare, om och när bageriet börjar göra pengar. Sådana byggare är dessvärre sällsynta. Vår entreprenör är alltså i knipa. Utan bageri kan hon inte baka kakor. Utan kakor kan hon inte göra pengar. Utan pengar kan hon inte kontraktera en byggare. Utan byggare har hon inget bageri.
Entreprenörens dilemma.
Mänskligheten satt i denna rävsax i tusentals år. Följden blev en djupfryst ekonomi. Vägen ut ur fällan upptäcktes först under den nya tiden, med uppkomsten av ett system som byggde på framtidstro. I detta system kom människor överens om att representera tänkta varor – varor som för närvarande inte existerar – med en särskild sorts pengar som kallades ”kredit”. Krediter gör det möjligt att bygga nutiden på framtidens bekostnad. De bygger på antagandet att våra framtida resurser säkert kommer att vara mycket större än de nuvarande. En mängd nya och underbara möjligheter öppnas om vi i dag kan bygga saker med hjälp av framtida inkomster.
* * *
Om krediter nu är så underbara, varför kom ingen på dem tidigare? Det gjorde man naturligtvis. Kreditarrangemang av det ena eller andra slaget har existerat i alla kända kulturer, åtminstone sedan det forna sumeriska riket. Problemet under tidigare epoker var inte att ingen hade kläckt idén eller visste hur den kunde användas. Men människor ville sällan ge mycket kredit eftersom de inte litade på att framtiden skulle bli bättre än nuet. De trodde i allmänhet att svunna tider hade varit bättre än samtiden och att framtiden skulle bli sämre eller på sin höjd ungefär lika bra eller dålig. Uttryckt i ekonomiska termer trodde de att den totala mängden rikedom var begränsad eller rent av minskande. Människor tyckte därför att det var riskabelt att utgå från att de personligen, eller deras kungarike eller hela världen, skulle producera mer rikedom om tio år. Affärslivet framstod som ett nollsummespel. Ett visst bageris vinst skulle naturligtvis kunna öka, men bara på bekostnad av bageriet intill. Venedig kunde blomstra, men bara genom att Genua blev fattigare. Kungen av England skulle kunna berika sig, men bara genom att plundra kungen av Frankrike. Man kunde dela på kakan på olika sätt, men den blev aldrig större.
Den moderna ekonomins magiska cirkel.
Detta är skälet till att många kulturer drog slutsatsen att det är syndigt att tjäna högvis med pengar. Som Jesus sa: ”Det är lättare för en kamel att komma igenom ett nålsöga än för en rik att komma in i Guds rike” (Matteus 19:24). Om kakan alltid är lika stor och jag tar en större bit, måste jag ha tagit av någon annan. De rika var tvungna att sona för sina ogärningar genom att ge något av sitt överflöd till välgörenhet.
Om den globala kakans storlek var oförändrad, fanns det inga marginaler för krediter. Krediterna är skillnaden mellan dagens kaka och morgondagens. Om kakan är lika stor, varför ge kredit? Det vore en oacceptabel risk om man inte tror att den bagare eller kung som bad om pengar kan sno åt sig lite från konkurrenten. Därför var det svårt att få lån i den förmoderna världen, och de lån som gavs var vanligen små, kortfristiga och till hög ränta. Det blev därför svårt för en entreprenör att öppna ett nytt bageri, och de kungar som ville bygga slott eller föra krig hade inget annat val än att skaffa de nödvändiga medlen genom höga skatter och pålagor. Det gick bra för kungar (så länge undersåtarna höll sig lugna), men en kökspiga som hade stora planer på ett bageri och ville ta sig upp i världen kunde i allmänhet bara drömma om rikedom medan hon skurade golvet i det kungliga köket.
Det var en lose-lose-situation. Eftersom krediterna var begränsade blev det svårt att finansiera nya företag. Eftersom det skapades få nya företag växte ekonomin inte. Eftersom den inte växte antog folket att den aldrig skulle göra det, och de som hade kapital var obenägna att ge krediter. Stagnationen blev en självuppfyllande profetia.
Sedan kom den vetenskapliga revolutionen och framstegstanken. Framstegstanken utgår från att om vi medger vår okunnighet och satsar på forskning kan saker och ting bli bättre. Denna föreställning uttrycktes också i ekonomiska termer. Den som tror på framåtskridande tror att geografiska upptäckter, tekniska innovationer och organisatoriska förbättringar kan öka den totala produktionen, handeln och välståndet. Nya handelsvägar över Atlanten kunde blomstra utan att ruinera de gamla vägarna i Indiska oceanen. Nya varor kunde produceras utan att produktionen av de gamla minskade. Man kunde till exempel starta ett bageri specialiserat på chokladkakor och croissanter utan att bagerier som var inriktade på matbröd gick omkull. Alla kunde helt enkelt utveckla nya smaker och äta mer. Jag kan bli rik utan att du blir fattig; jag kan frossa utan att du svälter ihjäl. Hela den globala kakan kan växa.
Under de senaste 500 åren har framstegstanken alltmer förstärkt framtidstron. Denna tro skapade krediter; krediterna ledde till verklig ekonomisk tillväxt; och tillväxten förstärkte framtidstron ytterligare och banade väg för ännu större krediter. Det hände inte över en natt – ekonomin var mer lik en bergochdalbana än en ballong. Men på lång sikt, med utjämnade gupp, är den allmänna riktningen otvetydig. I dag finns så mycket krediter i världen att stater, företag och enskilda lätt kan få stora, långsiktiga lån med låg ränta som med råge överskrider deras nuvarande inkomst.
Tron på en växande global kaka blev så småningom revolutionär. År 1776 gav den skotske ekonomen Adam Smith ut Nationernas välstånd, det förmodligen viktigaste ekonomiska manifestet någonsin. I åttonde kapitlet i den första delen framförde Smith följande nya argument: Om en hyresvärd, en vävare eller en skomakare har större vinst än han behöver för att försörja familjen, använder han överskottet till att anställa fler medhjälpare för att ytterligare öka vinsten. Ju större vinst, desto fler medhjälpare kan han anställa. Därav följer att en ökning av privata företagares vinst är grunden för en ökning av det gemensamma välståndet.
Världens ekonomiska historia i ett nötskal.
I dag kanske detta inte framstår som särskilt originellt, eftersom vi alla lever i en kapitalistisk värld som tar Smiths argument för givet. Vi hör dagligen variationer på detta tema på nyheterna. Men Smiths påstående att det själviska begäret att öka den egna vinsten är grunden för gemensamt välstånd är en av historiens mest revolutionerande idéer – revolutionerande inte bara ur ett ekonomiskt perspektiv, utan än mer ur ett moraliskt och politiskt. Smith säger faktiskt att girighet är något gott, och att jag genom att bli rikare främjar allas välgång, inte bara min egen. Egoism är altruism.
Smith lärde människor att tänka på ekonomi som en win-win-situation, där min vinst också är din vinst. Inte bara så att vi båda kan få en större kakbit, utan storleksökningen av din bit beror på förstoringen av min. Om jag är fattig kommer du också att vara fattig, för jag kan inte köpa dina varor eller tjänster. Om jag är rik kommer du att bli rikare eftersom du nu kan sälja något till mig. Smith bestred den traditionella motsättningen mellan rikedom och moral och öppnade porten till Guds rike för de välbeställda. Att vara rik är att vara moralisk. I Smiths berättelse blir människor inte rika genom att utplundra sina medmänniskor, utan genom att öka hela kakans storlek. Och alla har fördel av att kakan växer. De rika är följaktligen de nyttigaste och mest välgörande samhällsmedlemmarna, eftersom de till allas fromma får välståndets hjul att snurra.
Allt detta hänger emellertid på att de rika använder sina vinster till att starta nya fabriker och anställa fler i stället för att kasta bort dem på icke-produktiva verksamheter. Smiths mantra var därför att ”när vinsterna ökar kommer hyresvärden eller vävaren att anställa fler medarbetare”, inte ”när vinsten ökar kommer Joakim von Anka att lägga pengarna i kassavalvet och bara ta ut dem för att räkna sina mynt”. Ett avgörande moment i den moderna kapitalistiska ekonomin var framväxten av en ny etik, enligt vilken vinster bör återinvesteras i produktionen. Detta genererar mer vinst, som återinvesteras i produktionen, som alstrar mer vinst och så vidare, i all oändlighet. Investeringarna kan vara av många olika slag: utökning av fabriken, satsning på forskning och utveckling av nya produkter. Men alla dessa investeringar måste på något vis öka produktionen och omsättas i större vinster. I den nya kapitalistiska läran är det första och heligaste budet: ”Vinsten från produktionen måste återinvesteras i ökad produktion.”
Detta är skälet till att kapitalismen kallas just så. Här finns en åtskillnad mellan ”kapital” och ”rikedom”. Kapitalet består av pengar, varor och resurser som investeras i produktionen. Rikedom är däremot nedgrävd i jorden eller förslösas på improduktiva verksamheter. En farao som satsar stora resurser på att bygga en icke-produktiv pyramid är ingen kapitalist. En pirat som plundrar spanska fartyg på deras skatter och gräver ner en kista med blänkande mynt på en strand i Karibien är ingen kapitalist. Men en hårt arbetande fabriksarbetare som investerar en del av sin inkomst på börsen är en (deltids)kapitalist.
Tanken att ”vinsten från produktionen måste återinvesteras i ökad produktion” låter trivial. Ändå har den varit främmande för de flesta under historien. Under förmodern tid trodde människor att produktionen är mer eller mindre konstant. Varför då återinvestera vinsten om produktionen inte kommer att öka nämnvärt vad man än gör? Medeltida adelsmän omhuldade därför frikostighetens och den iögonfallande konsumtionens etik. De spenderade sina inkomster på torneringar, banketter, slott och krig, samt på välgörenhet och katedralbyggen. Få försökte återinvestera i sina gods för att öka avkastningen genom att ta fram nya vetesorter eller se sig om efter nya marknader.
Under den nya tiden har adeln ersatts av en ny elit, vars medlemmar verkligen tror på den kapitalistiska läran. Den nya kapitalistiska eliten består inte av hertigar och markiser utan av styrelseordförande, börsmäklare och företagare. Dessa magnater är mycket rikare än medeltida adelsmän, men de är mycket mindre intresserade av extravagant konsumtion och de spenderar en mycket mindre del av sina vinster på icke-produktiva verksamheter.
Medeltida adelsmän bar färggranna kläder i guld och siden, och ägnade en stor del av sin tid åt banketter, karnevaler och glamorösa tornerspel. I jämförelse bär moderna vd:ar tråkiga, mörka uniformer som kallas kostymer och ger dem elegansen hos en flock råkor, och de har lite tid över till festivitas. Den typiske riskkapitalisten rusar från det ena affärsmötet till det andra i sin jakt på de bästa investeringsmöjligheterna och håller ständigt ett öga på upp- och nedgångarna för de aktier och andra värdepapper han äger. Han kan visserligen ha Versacekostymer och ett privat jetplan, men dessa utgifter är ingenting i jämförelse med vad han investerar i ökad produktion.
Det är inte bara Versaceklädda affärsmoguler som investerar i ökad produktivitet. Vanligt folk och offentliga organ tänker i samma banor. Hur många middagssamtal i medelklassområden kör inte fast i en debatt huruvida det är bättre att placera sina besparingar på aktiemarknaden, i statsobligationer eller i fastigheter? Stater försöker också investera en del av sina skatteintäkter i projekt som kommer att öka intäkterna i framtiden. Att anlägga en ny hamn kan exempelvis göra det lättare för industrier att exportera sina produkter och därmed öka statens framtida intäkter. Med en annan regering vid makten hade man kanske föredragit att investera i utbildning eftersom högutbildade personer utgör kärnan i lukrativa hightech-företag, som betalar mycket skatt utan att behöva dyra hamnanläggningar.
* * *
Kapitalismen började som en teori om ekonomiska funktioner. Den var både deskriptiv och preskriptiv; den redogjorde för hur pengar fungerar och förordade återinvestering av vinster för snabb ekonomisk tillväxt. Men kapitalismen blev undan för undan mer än bara en ekonomisk lära. Den omfattar nu en etik, en rad normer om hur människor bör bete sig, fostra sina barn och till och med tänka. Dess viktigaste trosartikel är att ekonomisk tillväxt är det högsta goda, eller åtminstone en ställföreträdare för det högsta goda, eftersom rättvisa, frihet och till och med lycka är beroende av ekonomisk tillväxt. Fråga en kapitalist om hur rättvisa och frihet kan införas i länder som Zimbabwe eller Afghanistan, och du får förmodligen en föreläsning om att ekonomiskt välstånd och en välmående medelklass är väsentliga för stabila demokratiska institutioner och om behovet av att inpränta värden som fri företagsamhet, sparsamhet och självhjälp i afghanska klanmedlemmar.
Denna nya religion har också haft ett avgörande inflytande över den moderna vetenskapens utveckling. Vetenskaplig forskning finansieras vanligen av antingen staten eller privata företag. När kapitalistiska stater och företag överväger att satsa på ett visst vetenskapligt projekt är den första frågan vanligen: ”Kommer detta projekt att leda till ökad produktion och ökade vinster? Kommer det att bidra till ekonomisk tillväxt?” Ett projekt som inte tar sig över dessa hinder har små utsikter att finna en finansiär. En historieskrivning över den moderna vetenskapen kan alltså inte utelämna kapitalismen.
Omvänt är en historieskrivning över kapitalismen som inte beaktar vetenskapen obegriplig. Kapitalismens tro på evig ekonomisk tillväxt är inskriven i nästan allt vi vet om universum. För ett vargsamhälle vore det ytterst dumt att tro att tillgången på får kommer att fortsätta öka i obegränsad tid. Människornas ekonomi har ändå lyckats växa exponentiellt under hela den moderna eran tack vare att vetenskapsmännen med jämna mellanrum gjort en upptäckt eller hittat på någon ny pryl – som Amerika, förbränningsmotorn eller klonade får. Banker och stater trycker pengar, men det är vetenskapsmännen som står för kalaset.
Under senare år har banker och regeringar frenetiskt tryckt pengar. Alla är skräckslagna över att den nuvarande ekonomiska krisen kan stoppa tillväxten. Därför skapar de miljarder dollar, euro och yen ur tomma intet, pumpar in billiga krediter i systemet och hoppas att vetenskapsmännen, teknikerna och ingenjörerna kommer att hitta på något riktigt stort innan bubblan spricker. Allting hänger på laboratoriefolket. Nya upptäcker på områden som bioteknik och nanoteknik skulle skapa helt nya industrier, vilkas vinster skulle backa upp de miljarder i låtsaspengar som banker och regeringar har skapat sedan år 2008. Om folket i laboratorierna inte infriar dessa förväntningar innan bubblan spricker, styr vi mot riktigt dåliga tider.
Kapitalismen spelade en avgörande roll inte bara för den moderna vetenskapens framväxt utan också för den europeiska imperialismen. Och det var den europeiska imperialismen som skapade det kapitalistiska kreditsystemet. Krediter uppfanns naturligtvis inte i det moderna Europa. De har funnits i nästan alla jordbrukssamhällen, och under tidigmodern tid var den europeiska kapitalismens framväxt nära förbunden med den ekonomiska utvecklingen i Asien. Man måste också komma ihåg att fram till slutet av 1600-talet var Asien världens ekonomiska motor och att européerna hade mycket mindre kapital till sitt förfogande än kineserna, muslimerna och indierna.
Men i de kinesiska, indiska och muslimska ekonomiska systemen spelade kredit bara en biroll. Köpmän och bankirer på marknaderna i Istanbul, Isfahan, Delhi och Beijing kan mycket väl ha tänkt i kapitalistiska banor, men kungarna och generalerna i palatsen och borgarna tenderade att förakta köpmän och krämartänkande. De flesta icke-europeiska imperier under tidigmodern tid skapades av stora erövrare som Nurhaci och Nadir Shah eller av byråkratiska och militära eliter som under Qingdynastin eller i det ottomanska riket. De finansierade krig genom skatter och plundring (utan alltför noggrann åtskillnad mellan de två) och var inte särskilt beroende av kreditsystem, och de brydde sig inte om bankirernas och investerarnas intressen.
I Europa anammade däremot kungar och generaler undan för undan det merkantila sättet att tänka, tills köpmän och bankirer blev den styrande eliten. Den europeiska erövringen av världen finansierades alltmer genom krediter i stället för via skatter och den styrdes alltmer av kapitalister, vilkas huvudintresse var att få maximal avkastning på sina investeringar. De imperier som byggdes av bankirer och köpmän i frack och cylinderhatt besegrade de imperier som byggdes av kungar och aristokrater i guldkläder och blänkande rustningar. Människor vill aldrig betala skatt, men är glada i att investera.
År 1484 vände sig Christopher Columbus till kungen av Portugal med önskan om finansiering av en flotta som skulle segla västerut för att hitta en ny handelsväg till Östasien. En sådan upptäcktsresa var ett mycket riskabelt och kostsamt företag. Det behövdes mycket pengar till fartyg, förnödenheter och löner till soldater och matroser – och det fanns inga garantier för att investeringen skulle ge någon avkastning. Kungen av Portugal avslog hans begäran.
Som så många andra entreprenörer gav Columbus inte upp. Han försökte sälja in projektet till andra tänkbara investerare i Italien, Frankrike, England och sedan åter i Portugal. Varje gång fick han avslag. Då sökte han lyckan hos Ferdinand och Isabella, regenter i det nyligen enade Spanien. Han tog hjälp av några lobbyister och lyckades övertyga drottning Isabella att köpa in sig. Som alla skolbarn vet fick Isabella jackpot. Columbus upptäckter gjorde det möjligt för spanjorerna att erövra Amerika, där de anlade guld- och silvergruvor liksom socker- och tobaksplantager som berikade spanska kungar, bankirer och köpmän över deras vildaste förhoppningar.
Hundra år senare var furstar och bankirer villiga att ge mycket större krediter till Columbus efterföljare, och de hade betydligt större kapital till sitt förfogande, tack vare de rikedomar som strömmat in från Amerika. Lika viktigt var att furstarna och bankirerna hade mycket större tilltro till upptäcktsresornas potential och var mer villiga att skiljas från en del av sina pengar. Detta var den imperialistiska kapitalismens magiska cirkel: Krediter finansierade nya upptäckter, upptäckterna ledde till kolonisering, kolonierna gav vinst, vinsterna förstärkte förtroendet och förtroendet omsattes i mer krediter. Nurhaci och Nadir Shah fick slut på bränsle efter några hundra mil. De kapitalistiska entreprenörerna blev bara starkare för varje erövring.
Men dessa expeditioner innebar fortfarande ett stort risktagande, så kreditmarknaderna förblev försiktiga. Många expeditioner återvände tomhänta till Europa utan att ha upptäckt något av värde. Engelsmännen kastade exempelvis bort en mängd kapital på att upptäcka en nordvästpassage till Asien genom Arktis. Många andra expeditioner återvände aldrig. Fartyg seglade på isberg, gick i kvav under tropiska stormar eller föll offer för pirater. För att öka antalet potentiella investerare och minska deras risk bildade européerna aktiebolag. I stället för att en enda investerare satsade alla sina pengar på ett bräckligt fartyg samlade ett aktiebolag pengar från ett stort antal investerare, som var och en bara riskerade en liten del av sitt kapital. Detta begränsade risken, men ändå fanns inget tak för vinsten. En liten investering i rätt fartyg kunde göra dig till miljonär.
Årtionde för årtionde utvecklades ett sofistikerat finanssystem i Västeuropa som på kort tid kunde få fram stora krediter och ställa dessa till privata företagares och staters förfogande. Ett sådant system kunde finansiera upptäcktsresor och erövringar mycket effektivare än något kungarike eller imperium. Krediternas nyupptäckta styrka framgår av den bittra kampen mellan Spanien och Nederländerna. Under 1500-talet var Spanien den mäktigaste staten i Europa, med ett stort globalt imperium. Det styrde över en stor del av Europa, väldiga områden i Nord- och Sydamerika, Filippinerna och ett pärlband baser längs Afrikas och Asiens kuster. Varje år återvände flottor tyngda av skatter från Amerika och Asien till Sevillas och Cadiz hamnar. Nederländerna var ett litet vindpinat träskland utan naturresurser, en liten vrå av den spanske kungens arvsländer.
År 1568 gjorde nederländarna, som huvudsakligen var protestanter, uppror mot sina katolska spanska herrar. I början verkade upprorsmännen spela don Quixotes roll och modigt gå till angrepp mot oövervinneliga väderkvarnar. Men inom 80 år hade nederländarna inte bara blivit självständiga från Spanien utan också avlöst spanjorerna och deras portugisiska bundsförvanter som herrar över världshavens sjövägar, byggt upp ett globalt nederländskt imperium och blivit Europas rikaste land.
Hemligheten bakom den nederländska framgången var krediter. De nederländska borgarna, som hade föga smak för landstrid, betalade legoknektar för att strida mot spanjorerna å deras vägnar. Nederländarna själva gick till sjöss i allt större flottor. Arméer av legoknektar och kanonförsedda flottor kostade förmögenheter, men nederländarna hade lättare att finansiera sina militära expeditioner än det mäktiga spanska imperiet. Detta på grund av att nederländarna vann det spirande europeiska finanssystemets förtroende vid en tid då den spanske kungen var vårdslös nog att urholka sitt förtroende. Finansiärer gav nederländarna tillräckligt med krediter för att bygga upp arméer och flottor, vilka gav nederländarna kontrollen över världens handelsvägar, vilket i sin tur gav stora vinster. Med vinsterna kunde nederländarna betala tillbaka lånen, vilket stärkte finansiärernas förtroende för dem. Amsterdam blev snabbt inte bara en av Europas viktigaste hamnar utan också kontinentens finanscentrum.
* * *
Exakt hur vann nederländarna finanssystemets förtroende? För det första var de pedantiska med att betala tillbaka lånen till fullo och i tid, vilket minskade borgenärernas risk vid kreditgivning. För det andra var det nederländska rättsväsendet självständigt och skyddade privata rättigheter, i synnerhet egendomsrätten. Kapital rinner ut ur diktaturer som inte försvarar privatpersoner och deras egendom. Det söker sig i stället till länder som värnar rättssäkerheten och skyddar privategendom.
Tänk dig att du är en son i en välbärgad tysk finansfamilj. Din far ser en möjlighet att utvidga verksamheten genom att öppna lokalkontor i viktiga europeiska städer. Han skickar dig till Amsterdam och din yngre bror till Madrid, och ger er vardera 10 000 guldmynt att investera. Din bror lånar ut sitt startkapital mot ränta till kungen av Spanien, som behöver det för att bygga upp en armé för att strida mot kungen av Frankrike. Du bestämmer dig för att låna ut ditt kapital till en nederländsk köpman som vill investera i den buskbevuxna södra änden av en öde ö vid namn Manhattan, i förvissningen om att fastighetspriserna där kommer att skjuta i höjden när Hudsonfloden blir en viktig handelsväg. Båda lånen ska återbetalas inom ett år.
Året går till ända. Den nederländske köpmannen säljer sin mark till ett betydligt högre pris och betalar tillbaka dina pengar med överenskommen ränta. Din far är nöjd. Men din lillebror i Madrid börjar bli nervös. Kriget mot Frankrike gick bra för kungen av Spanien, men han har nu blivit indragen i en konflikt med turkarna. Han behöver varenda styver för att finansiera det nya kriget och tycker att det är mycket viktigare än att betala tillbaka gamla skulder. Din bror skriver brev till palatset och ber vänner med kontakter vid hovet att ingripa, men utan resultat. Din bror har inte bara gått miste om räntan, han har också förlorat sitt kapital. Din far är missnöjd.
För att förvärra saken skickar kungen en ämbetsman från riksskattkammaren till din bror för att i otvetydiga ordalag förklara att den spanska kronan förväntar sig ett nytt lån av samma storlek, genast. Din bror har inga pengar att låna ut. Han skriver hem till sin far och försöker övertyga honom om att kungen denna gång kommer att klara det hela. Familjens överhuvud är svag för sin yngste son och går med tungt hjärta med på hans förslag. Ytterligare 10 000 guldmynt försvinner in i den spanska kassakistan, för att aldrig mer återses. Under tiden ljusnar det i Amsterdam. Du ger fler och fler lån till nederländska företagare, som återbetalar dem till fullo och i tid. Men turen varar inte förevigt. En av dina stamkunder har fått en aning om att träskor kommer att bli högsta mode i Paris och ber dig om ett lån för att starta en skoaffär i den franska huvudstaden. Du lånar honom pengarna, men trätofflorna slår inte an på de franska damerna och den sure köpmannen vägrar att betala tillbaka lånet.
Din far är rasande och säger att det är dags för er båda att sätta advokater på gäldenärerna. Din bror lämnar in en stämningsansökan i Madrid mot den spanska kronan, medan du lämnar in en i Amsterdam mot den forne träskotrollkarlen. I Spanien är domstolarna underdåniga inför kungen – domarna är tillsatta efter hans behag och är rädda för bestraffning om de inte lyder hans vilja. I Nederländerna är domstolarna en avskild gren av staten, oberoende av landets borgare och furstar. Domstolen i Madrid avvisar din brors stämningsansökan, medan domstolen i Amsterdam dömer till din fördel och belägger träskoförsäljarens tillgångar med kvarstad för att tvinga honom att betala. Din far har lärt sig läxan. Bättre att göra affärer med köpmän än med kungar, och bättre att göra det i Nederländerna än i Spanien.
Men din brors prövningar är ännu inte över. Kungen av Spanien är i desperat behov av mer pengar för att betala armén. Han är säker på att din far har kontanter över. Så han konstruerar falska anklagelser för förräderi mot din bror. Om din bror inte genast hostar upp 20 000 guldmynt kommer han att kastas i fängelsehålorna och ruttna bort där.
Din far har fått nog. Han betalar lösen för sin älskade yngste son och svär på att han aldrig mer ska göra affärer i Spanien. Han stänger sitt kontor i Madrid och flyttar över din bror till Rotterdam. Två kontor i Nederländerna framstår nu som en riktigt god idé. Han får höra att till och med spanska kapitalister smugglar ut sina förmögenheter ur hemlandet. Även de har insett att om de vill behålla sina pengar och använda dem till att öka sin rikedom, gör de bäst i att investera dem där det råder rättssäkerhet och privategendom respekteras – till exempel i Nederländerna.
På så sätt förlorade den spanske kungen investerarnas förtroende samtidigt som de nederländska köpmännen vann det. Och det var nederländska köpmän – inte den nederländska staten – som byggde det nederländska imperiet. Kungen av Spanien fortsatte att försöka finansiera och hålla kvar sina erövringar genom att driva in impopulära skatter från en missnöjd befolkning. De nederländska köpmännen finansierade erövringar med lån och alltmer genom att sälja aktier, alltså andelar i deras företag som gav ägarna rätten till en del av dess vinst. Försiktiga investerare, som aldrig skulle ha lånat ut sina pengar till den spanska kronan, och som hade tänkt sig noga för innan de gav krediter till den nederländska staten, investerade gladeligen förmögenheter i nederländska aktiebolag som var det nya imperiets stöttepelare.
Om man trodde att ett företag skulle göra stor vinst men det redan hade sålt alla sina aktier, kunde man köpa några från existerande aktieägare, förmodligen till ett högre pris än de hade betalat. Om man hade köpt aktier och sedan upptäckte att företaget var illa ute, kunde man försöka bli av med sin aktiepost till ett lägre pris. Handeln med aktier ledde till att börshus byggdes i de flesta storstäder i Europa, platser där andelar i företag köptes och såldes.
Det mest kända nederländska aktiebolaget, nederländska Ostindiska kompaniet (Vereenigde Oostindische Compagnie, VOC), grundades år 1602, just när nederländarna höll på att kasta av sig det spanska oket och det spanska artilleriet ännu kunde höras från fästningsvallarna i Amsterdam. VOC använde kapitalet från aktieförsäljningen till att bygga fartyg, skicka dessa till Asien och importera kinesiska, indiska och indonesiska varor. Det finansierade också militära aktioner mot konkurrenter och pirater. Så småningom finansierade VOC även erövringen av Indonesien.
Indonesien är världens största arkipelag. I början av 1600-talet styrdes dess tusen sinom tusen öar av hundratals kungariken, furstendömen, sultanat och stammar. När VOC:s köpmän först kom till Indonesien år 1603 var handel deras enda mål. Men för att säkerställa sina handelsintressen och maximera aktieägarnas vinst började VOC bekämpa både de lokala potentater som lade på skyhöga avgifter och olika europeiska konkurrenter. VOC försåg sina handelsfartyg med kanoner, rekryterade europeiska, japanska, indiska och indonesiska legosoldater, byggde fort och ledde fullskaliga slag och belägringar. Detta projekt kan låta lite märkligt i våra öron, men under tidigmodern tid var det vanligt att privata företag hyrde inte bara soldater utan också generaler och amiraler, kanoner och fartyg och hela arméer. Det internationella samfundet tog det för givet och höjde inte på ögonbrynen när ett privat företag skapade ett imperium.
Ö efter ö föll för VOC:s legoknektar och stora delar av Indonesien blev en koloni. VOC styrde Indonesien i nästan 200 år. Först år 1800 tog den nederländska staten kontrollen över Indonesien så att Nederländska Ostindien blev en nationell koloni under de följande 150 åren. I dag varnar somliga för att 2000-talets storföretag håller på att bli alltför mäktiga. Den tidigmoderna historien visar hur långt det kan gå när företag okontrollerat får tillgodose sina intressen.
Medan VOC opererade i Indiska oceanen stävade nederländska Västindiska kompaniet (WIC) över Atlanten. För att kontrollera handeln längs den viktiga Hudsonfloden uppförde WIC en bosättning, Nya Amsterdam, vid flodens mynning. Kolonin hotades av indianer och angreps flera gånger av britterna, som till sist erövrade den 1664. Britterna döpte om den till New York. Resterna av den mur som WIC byggde för att försvara kolonin mot indianer och britter ligger i dag under världens mest berömda gata: Wall Street.
* * *
Mot slutet av 1600-talet ledde självbelåtenhet och dyra krig på kontinenten till att nederländarna inte bara förlorade New York utan också sin ställning som Europas finansiella och imperieskapande motor. Frankrike och Storbritannien tävlade om att inta den. Till en början verkade Frankrike ha en mycket starkare position. Landet var större och rikare än Storbritannien, hade en större befolkning och en mer erfaren armé. Men Storbritannien lyckades vinna finanssystemets förtroende, medan Frankrike förverkade sitt förtroendekapital. Särskilt illa beryktat var den franska kronans agerande under ”Mississippibubblan”, den största finanskrisen i 1700-talets Europa. Historien börjar med ett imperiebyggande aktiebolag.
År 1717 började La compagnie Mississippi, registrerat i Frankrike, kolonisera nedre Mississippidalen och grundade bland annat staden New Orleans. För att finansiera sina ambitiösa planer sålde företaget, som hade goda förbindelser med Ludvig XV:s hov, aktier på Parisbörsen. Företagets direktör, John Law, var också chef för den franska centralbanken. Vidare hade kungen utnämnt honom till contrôleur général des finances, ett ämbete som motsvarar dagens finansminister. År 1717 hade nedre Mississippidalen föga att erbjuda annat än träsk och alligatorer, men Mississippikompaniet spred ut rykten om sagolika rikedomar och gränslösa möjligheter. Franska adelsmän, affärsmän och borgare föll för dessa fantasier och priserna på aktier i Mississippikompaniet sköt i höjden. Från början såldes de för 500 livre per styck. Den 1 augusti 1719 handlades aktier för 2 750 per styck. Den 30 augusti 1719 var de värda 4 100 livre och den 4 september nådde de 5 000. Den 2 december passerade priset på en aktie i Mississippikompaniet 10 000 livre. Euforin ångade på Paris gator. Människor sålde alla sina ägodelar och tog stora lån för att köpa aktier i företaget. Alla trodde att de hade upptäckt en enkel väg till rikedom.
Några dagar senare satte paniken in. Vissa spekulanter insåg att priset på aktierna var fullkomligt orealistiskt och ohållbart. De tänkte att det var bäst att sälja när priset var som högst. När tillgången på aktier steg föll priset. När andra investerare såg priset falla ville också de hoppa av snabbt. Aktiekursen rasade ännu mer och utlöste en lavin. För att stabilisera priset köpte den franska centralbanken – under du vet vems ledning – upp aktier i Mississippikompaniet, men kunde inte göra det hur länge som helst. Så småningom fick den slut på pengar. Då bemyndigade finansministern, samme John Law, tryckning av mer pengar för att köpa upp ytterligare aktier. Detta förde in hela Frankrikes finanssystem i bubblan. Inte ens dessa finansiella trollkonster kunde rädda sufflén. Priset på aktierna i Mississippikompaniet föll från 10 000 till 1 000, kollapsade sedan helt och blev inte värda en sou. Nu satt centralbanken och rikskammaren med en stor mängd värdelösa aktier och hade inga pengar. De stora spekulanterna kom någorlunda oskadda undan – de hade sålt i tid. Små investerare förlorade allt, och många begick självmord.
Mississippibubblan var en av historiens mest spektakulära finanskrascher. Det kungliga franska finanssystemet återhämtade sig aldrig från slaget. Mississippikompaniets användning av sitt politiska inflytande för att manipulera aktiepriset och underblåsa köpfebern fick allmänheten att förlora förtroendet för det franska banksystemet och ifrågasätta den franske kungens ekonomiska klokhet. Ludvig XV fann det svårare och svårare att få krediter. Detta blev en av huvudorsakerna till att de franska kolonierna föll i britternas händer. Medan britterna lätt kunde låna pengar till låg ränta, hade fransmännen svårt att få lån och var tvungna att betala hög ränta. För att finansiera sina växande skulder lånade franska kronan mer och mer pengar till högre och högre räntor. Så småningom, på 1780-talet, insåg Ludvig XVI, som hade bestigit tronen efter sin farfars död, att halva årsbudgeten gick åt till att betala räntor på lån och att han var på väg mot bankrutt. Motvilligt sammankallade Ludvig XVI generalständerna, det franska parlamentet som inte hade sammanträtt på halvtannat århundrade, för att finna en lösning på krisen. Det var upptakten till franska revolutionen.
Medan det franska imperiet krympte blomstrade det brittiska. I likhet med det nederländska imperiet tidigare hade det brittiska till stor del grundats och drivits av privata aktiebolag med bas på Londonbörsen. De första engelska bosättningarna i Nordamerika grundades i början av 1600-talet av aktiebolag som London Company, Plymouth Company, Dorchester Company och Massachusetts Company.
Inte heller den indiska subkontinenten erövrades av den brittiska staten, utan av British East India Companys legotrupper. Detta företags prestationer översteg till och med VOC:s. Från högkvarteret på Leadenhall Street i London styrde det ett mäktigt indiskt imperium i ett århundrade, underhöll stora väpnade styrkor på 350 000 man, mycket större än den brittiska monarkins krigsmakt. Först år 1858 nationaliserade den brittiska kronan Indien och företagets privata armé. Napoleon häcklade Storbritannien som ett land av butiksägare. Men dessa butiksägare besegrade självaste Napoleon och deras imperium blev det största världen skådat.
Den nederländska kronans nationalisering av Indonesien (1800) och den brittiska kronans nationalisering av Indien (1858) gjorde knappast slut på kapitalismens och imperialismens äktenskap. Det blev tvärtom allt starkare under 1800-talet. Aktiebolagen behövde inte längre grunda och styra privata kolonier – deras företagsledningar och stora aktieägare drog nu i trådarna i London, Amsterdam och Paris. De kunde räkna med att staten skulle tillvarata deras intressen. Som Marx och andra samhällskritiker spydigt anmärkte höll de västerländska regeringarna på att bli en kapitalistisk fackförening.
Det mest ökända exemplet på hur regeringar lydde storkapitalets befallning var det första opiumkriget mellan Storbritannien och Kina (1840–1842). Under första hälften av 1800-talet gjorde sig British East India Company och diverse brittiska affärsmän en förmögenhet på att exportera narkotika, framför allt opium, till Kina. Miljontals kineser blev beroende, vilket försvagade landet både ekonomiskt och socialt. Mot slutet av 1830-talet förbjöd den kinesiska regeringen knarkhandeln, men brittiska handlare struntade i lagen. De kinesiska myndigheterna började konfiskera och förstöra laster med narkotika. Knarkkartellerna hade goda förbindelser med Westminster och Downing Street – många parlamentsledamöter och ministrar hade faktiskt aktier i företagen – och tryckte på för att regeringen skulle ingripa.
Storbritannien förklarade 1840 krig mot Kina i ”frihandelns” namn. Det blev ingen match. De överdrivet självsäkra kineserna hade ingen chans mot britternas nya mirakelvapen: ångbåtar, tungt artilleri, raketartilleri och snabbskjutande gevär. I det följande fredsfördraget gick Kina med på att inte begränsa de brittiska knarkhandlarnas verksamhet samt kompensera britterna för den ekonomiska skada som den kinesiska polisen åsamkat dem. Vidare krävde och fick britterna kontroll över Hong Kong, som de fortsatte att använda som en säker bas för knarkhandel (Hong Kong förblev i britternas händer fram till 1977). Mot slutet av 1800-talet var omkring 40 miljoner kineser, en tiondel av landets befolkning, beroende av opium.94
Även Egypten fick lära sig att respektera den brittiska kapitalismens långa arm. Under 1800-talet lånade franska och brittiska investerare ut stora summor till Egyptens härskare, först för att finansiera byggandet av Suezkanalen och sedan för att finansiera mindre framgångsrika projekt. Den egyptiska statsskulden ökade och europeiska kreditgivare blandade sig alltmer in i landets affärer. År 1881 hade egyptiska nationalister fått nog och gjorde uppror. De annullerade ensidigt alla utländska skulder. Drottning Viktoria var inte road. Ett år senare skickade hon sin flotta och armé till Nilen, och Egypten förblev ett brittiskt protektorat till efter andra världskriget.
* * *
Detta var inte de enda krigen som utkämpades för att försvara investerares intressen. Ja, kriget blev självt en handelsvara, precis som opium. När grekerna 1821 gjorde uppror mot det ottomanska riket vann resningen stora sympatier i liberala och romantiska kretsar i Storbritannien – diktaren lord Byron åkte till och med själv till Grekland för att strida tillsammans med upprorsmännen. Men finansmännen i London såg också ett tillfälle. De föreslog upprorsledarna att ge ut obligationer i det grekiska upproret som skulle handlas på Londonbörsen. Grekerna skulle lova att betala tillbaka obligationerna om och när de vann sin självständighet. Privata investerare köpte obligationer för att tjäna pengar eller av sympati med grekernas sak, eller bäggedera. Värdet på de grekiska upprorsobligationerna steg och föll på Londonbörsen, i takt med militära framgångar och bakslag. Turkarna fick efterhand övertaget. När upproret såg ut att slås ner för gott, riskerade obligationsägarna att förlora hela sin investering. Obligationsägarnas intressen var ett nationellt intresse, så britterna organiserade en internationell flotta som sänkte den ottomanska flottiljen i slaget vid Navarino år 1827. Efter århundraden av underkuvande var Grekland äntligen fritt. Men med friheten kom också en stor skuld som det nya landet inte kunde betala tillbaka. Den grekiska ekonomin var under årtionden framåt intecknad av brittiska borgenärer.
Björnkramen mellan kapital och politik hade långtgående följder för kreditmarknaden. Mängden kredit i en ekonomi bestäms inte bara av rent ekonomiska faktorer, som upptäckten av ett nytt oljefält eller uppfinnandet av en ny maskin, utan också av politiska händelser som regeringsförändringar eller en mer ambitiös utrikespolitik. Efter slaget vid Navarino var brittiska kapitalister mer villiga att investera sina pengar i riskabla affärer utomlands. De hade sett att om en utländsk gäldenär vägrar betala tillbaka lån kommer hennes majestäts armé se till att pengarna återbetalas.
Det är därför kreditvärderingen av ett land i dag är mycket viktigare för dess ekonomiska välbefinnande än landets naturtillgångar. Kreditvärderingen ger ett mått på sannolikheten att ett land kommer att kunna betala tillbaka sina skulder. Förutom till rent ekonomiska data tar den hänsyn till politiska, sociala och till och med kulturella faktorer. Ett oljerikt land som har förbannats med tyranni, ständiga krig och ett korrupt rättsväsende får vanligen lågt kreditbetyg. Följden blir att landet troligen förblir relativt fattigt eftersom det inte kommer att kunna låna det kapital som behövs för att göra det mesta av dess oljetillgångar. Ett land utan naturtillgångar som lever i fred och har ett fungerande rättsväsende och en demokratisk regim kommer troligen att få ett högt kreditbetyg. Därmed kan det låna tillräckligt med billigt kapital för att hålla igång ett bra utbildningssystem och främja en blomstrande hightech-industri.
Kapital och politik påverkar varandra i sådan omfattning att relationerna mellan dem är hett debatterade såväl bland ekonomer och politiker som inom allmänheten. Stridbara kapitalister menar att kapitalet fritt bör få påverka politiken, men politiken inte bör tillåtas påverka kapitalet. Många hävdar att om regeringar ingriper i marknaderna får politiska intressen dem att göra okloka investeringar som leder till långsammare tillväxt. En regering kan till exempel lägga höga skatter på industrin och använda pengarna till en generös arbetslöshetsersättning, som är populär bland väljarna. Enligt många affärsmän hade det varit bättre om regeringen lät dem behålla pengarna. De skulle, påstår de, använda dem till att starta nya företag och anställa de arbetslösa.
Enligt detta synsätt är den klokaste ekonomiska politiken att hålla politiken borta från ekonomin, sänka skatterna, inskränka statliga regleringar till ett minimum och ge marknadskrafterna fria tyglar. Privata investerare kommer utan politiska hänsyn att placera sina pengar där de ger störst avkastning. Därför är det bästa sättet för regeringar att säkerställa ekonomisk tillväxt – som gynnar alla, industrimagnater såväl som arbetare – att göra så lite som möjligt. Denna doktrin om den fria marknaden är i dag den vanligaste och mest inflytelserika varianten av den kapitalistiska läran. De mest hängivna förespråkarna för fria marknader kritiserar militära äventyr utomlands med samma glöd som inhemska välfärdsprogram. De ger regeringar samma råd som zenmästare ger sina lärjungar: Gör helt enkelt ingenting.
Men i denna extrema form är tron på den fria marknaden lika naiv som att tro på jultomten. Det finns helt enkelt inga marknader som är helt fria från politisk snedvridning. Den viktigast ekonomiska resursen är framtidstro, och denna tro är ständigt hotad av tjuvar och charlataner. Marknaderna erbjuder själva inget skydd mot bedrägeri, stöld eller våld. Det är det politiska systemets uppgift att skapa förtroende genom att lagstifta mot svindel och upprätthålla lagen med polis, domstolar och fängelser. När de härskande inte sköter sin uppgift att reglera marknaden på ett lämpligt sätt sjunker förtroendet, minskar krediterna och hotar ekonomisk tillbakagång. Det är en av lärdomarna från Mississippibubblan 1719, och den som glömde bort den fick en påminnelse genom den amerikanska bolånebubblan 2007, med följande kreditåtstramning och recession.
Det finns ett ännu mer grundläggande skäl till varför det är farligt att ge marknaderna helt fria tyglar. Adam Smith hävdade att skomakaren kommer att använda sitt överskott till att anställa fler medarbetare. Detta innebär att den egoistiska girigheten gynnar alla, eftersom vinster används till att öka produktionen och antalet anställda.
Men vad händer om den girige skomakaren ökar sina vinster genom att ge sina anställda mindre lön och förlänga deras arbetstid? Standardsvaret är att den fria marknaden kommer att skydda de anställda. Om vår skomakare betalar för lite och kräver för mycket, kommer de bästa anställda att överge honom och söka arbete hos en av hans konkurrenter. Den despotiske skomakaren skulle stå där med de sämsta arbetarna eller med inga alls. Han skulle bli tvingad att bättra sig eller att gå omkull. Hans girighet skulle tvinga honom att behandla de anställda väl.
Detta låter vattentätt i teorin, men i praktiken rinner vattnet alltför lätt igenom. På en helt fri marknad, som inte övervakas av kungar eller präster, kan snikna kapitalister upprätta monopol eller spela under täcket med varandra mot arbetskraften. Om ett enda företag kontrollerar alla skofabriker i ett land, eller om alla fabriksägare konspirerar för att samtidigt sänka lönerna, kan arbetarna inte längre skydda sig genom att byta jobb.
Giriga chefer kan, än värre, begränsa arbetarnas rörelsefrihet med hjälp av daglönesystem eller slaveri. Mot slutet av medeltiden var slaveri nästan okänt i det kristna Europa. Under den tidigmoderna perioden gick den europeiska kapitalismens framväxt hand i hand med den atlantiska slavhandeln. Det var otyglade marknadskrafter, inte tyranniska kungar eller rasistiska ideologer, som var ansvariga för denna katastrof.
När européerna erövrade Amerika etablerade de guld- och silvergruvor och anlade socker-, tobaks- och bomullsplantager. Dessa gruvor och plantager blev stommen i den amerikanska produktionen och exporten. Särskilt viktiga var sockerrörsplantagerna. Under medeltiden var socker en sällsynt lyxvara i Europa. Det importerades från Mellanöstern till oöverkomliga priser och användes sparsamt som hemlig ingrediens i delikatesser och mirakelmediciner. När stora sockerplantager hade anlagts i Amerika importerades allt större mängder socker till Europa. Priset på socker föll och européerna utvecklade ett omättligt sug efter sötsaker. Entreprenörer tillfredsställde detta behov genom att producera stora mängder tårtor, kakor, choklad, godis och sötade drycker som kakao, kaffe och te. Den genomsnittlige engelsmannens årliga sockerintag ökade från nästan noll i början av 1600-talet till omkring 8 kilo i början av 1800-talet.
Men att odla sockerrör och utvinna sockret var arbetsintensivt. Få ville arbeta långa dagar på malariainfekterade fält under en tropisk sol. Kontraktsanställda skulle ha producerat en vara som hade varit alltför dyr för masskonsumtion. Påverkade av marknadskrafterna och hungriga efter profit och tillväxt gick de europeiska plantageägarna över till att nyttja slavarbete.
Under 1600-, 1700- och 1800-talen importerades runt 10 miljoner afrikanska slavar till Amerika. Omkring 70 procent av dem arbetade på sockerplantagerna. Arbetsförhållandena var fruktansvärda. De flesta slavar levde ett kort och eländigt liv, och ytterligare miljoner dog under de krig som utkämpades för att fånga dem eller under den långa resan från Afrikas inre till Amerikas kuster. Allt detta för att européerna skulle kunna njuta av sött te och godis – och för att sockerbaronerna skulle tjäna storkovan.
Slavhandeln kontrollerades inte av någon stat eller regering. Den var ett rent ekonomiskt projekt, som organiserades och finansierades via den fria marknaden i enlighet med tillgång och efterfrågan. Privata slavhandelsföretag sålde aktier på börserna i Amsterdam, London och Paris. Aktierna köptes av medelklasseuropéer på jakt efter en bra placering. För pengarna köpte företagen fartyg, anställde sjömän och soldater, köpte slavar i Afrika och transporterade dem till Amerika. Där sålde de slavarna till plantageägare, använde intäkterna för att köpa deras produkter som socker, kakao, kaffe, tobak, bomull och rom. De återvände till Europa, sålde sockret och bomullen till ett högt pris och seglade sedan till Afrika för en ny runda. Aktieägarna var mycket nöjda med arrangemanget. Under hela 1700-talet var avkastningen på investeringar i slavhandeln omkring 6 procent om året – mycket profitabelt, skulle en modern konsult genast konstatera.
Detta är en påle i köttet för den fria marknadskapitalismen. Den kan inte garantera att vinsterna har dragits in på ett bra sätt eller att de fördelas rättvist. Tvärtom får kravet på ökade profiter och ökad produktion människor att blunda för allt som kan tänkas stå i vägen. När tillväxten blir det högsta goda och inte begränsas av andra moraliska överväganden, ligger katastrofen snubblande nära. Vissa religioner, som kristendomen, och nazismen, har dödat miljontals människor av glödande hat. Kapitalismen har dödat miljontals människor av kylig likgiltighet kopplad till girighet. Den atlantiska slavhandeln hade inte sin rot i ett rasistiskt hat mot afrikaner. De enskilda personer som köpte aktierna, mäklarna som sålde dem och direktörerna för slavhandelsbolagen tänkte sällan på afrikanerna. Det gjorde inte heller ägarna till sockerplantagerna. Många av dem bodde långt från plantagerna, och de enda informationer de krävde var prydliga räkenskaper över (små) utgifter och (stora) intäkter.
Det är viktigt att komma ihåg att den atlantiska slavhandeln inte var en enstaka avvikelse i en annars fläckfri meritförteckning. Den stora bengaliska svälten, som diskuterades i föregående kapitel, orsakades av en liknande dynamik. British East India Company brydde sig mer om sina profiter än om 10 miljoner bengalers liv. VOC:s krig i Indonesien finansierades av rättskaffens nederländska borgare som älskade sina barn, skänkte pengar till välgörenhet och uppskattade god musik och fin konst, men inte tänkte på de lidande människorna på Java, Sumatra och Malacka. Oräkneliga andra förbrytelser och illdåd har beledsagat den moderna ekonomins tillväxt i andra delar av världen.
* * *
Kapitalismens etik förbättrades inte under 1800-talet. Den industriella revolutionen som svepte fram över Europa berikade bankirerna och kapitalägarna, men dömde miljontals arbetare till ett liv i misär. I de europeiska kolonierna var det ännu värre. År 1876 grundade kung Leopold II av Belgien ett humanitärt sällskap med det uttalade målet att utforska Centralafrika och bekämpa slavhandeln längs floden Kongo. Det hade också till uppgift att förbättra förhållandena för befolkningen i regionen genom att anlägga vägar och bygga skolor och sjukhus. År 1885 kom de europeiska stormakterna överens om att ge detta sällskap kontrollen över mer än 2,3 miljoner kvadratkilometer av Kongobäckenet. Detta territorium, 74 gånger större än Belgien, kallades Fristaten Kongo. Ingen frågade vad de 20–30 miljoner invånarna i området tyckte om saken.
Inom kort förvandlades det humanitära sällskapet till ett affärsdrivande företag vars verkliga mål var tillväxt och vinst. Skolorna och sjukhusen glömdes bort, och Kongobäckenet fylldes i stället med gruvor och plantager som drevs av huvudsakligen belgiska tjänstemän, vilka hänsynslöst exploaterade lokalbefolkningen. Särskilt ökänd var gummiindustrin. Gummi höll snabbt på att bli en viktig industrivara och gummiexporten var Kongos största inkomstkälla. De afrikanska bybor som samlade latex avkrävdes större och större kvoter. De som inte lyckades leverera sin kvot straffades brutalt för sin ”lättja” genom att deras armar höggs av, och ibland massakrerades hela byar. Enligt de mest försiktiga uppskattningarna kostade jakten på tillväxt och profit 6 miljoner människoliv mellan 1885 och 1908 (minst 20 procent av Kongos befolkning). Vissa skattningar går upp till 10 miljoner döda.95
Efter 1908, och framför allt efter 1945, hölls den kapitalistiska girigheten tillbaka något, inte minst på grund av rädslan för kommunismen. Men ojämlikheten är alltjämt skriande. Den ekonomiska kakan är 2013 mycket större än den var år 1500, men den fördelas så ojämnt att många afrikanska bönder och indonesiska arbetare får mindre mat efter en hård arbetsdag än deras förfäder fick för 500 år sedan. Ungefär som jordbruksrevolutionen kan den moderna ekonomiska tillväxten visa sig vara en jättesvindel. Människosläktet och den globala ekonomin kan mycket väl fortsätta att växa, men många fler får leva i svält och nöd.
Kapitalismen har två svar på denna kritik. För det första har kapitalismen skapat en värld som inga andra än kapitalister förmår styra. Det enda allvarliga försöket att förvalta världen annorlunda – kommunismen – var så mycket värre i nästan alla tänkbara avseenden att ingen har mage att göra om försöket. 8500 f.Kr. kunde man fälla bittra tårar över jordbruksrevolutionen, men det var för sent att överge jordbruket. På liknande sätt kanske vi inte tycker om kapitalismen, men vi kan inte leva utan den.
Det andra svaret är att vi bara behöver lite tålamod – paradiset, det kapitalistiska löftet, ligger bara runt hörnet. Misstag har visserligen begåtts, som den atlantiska slavhandeln och exploateringen av arbetarklassen i Europa, men vi har lärt oss läxan. Om vi bara väntar lite till och låter kakan växa till sig lite mer, kommer alla att få en större bit. Fördelningen kommer aldrig att bli jämlik, men det kommer att finnas nog till alla män, kvinnor och barn – även i Kongo.
Det finns faktiskt vissa positiva tecken. Åtminstone om vi använder rent materiella kriterier – som medellivslängd, barnadödlighet och kaloriintag – är levnadsstandarden för en genomsnittsmänniska betydligt högre 2013 än 1913, trots att världens folkmängd har ökat exponentiellt.
Men kan den ekonomiska kakan växa i all oändlighet? Varje kaka kräver råvaror och energi. Domedagsprofeterna varnar för att Homo sapiens kommer att uttömma de tillgångar på råvaror och energi som finns på jorden. Och vad händer då?