Den moderna ekonomin växer tack vare vår framtidstro och kapitalisternas vilja att återinvestera sina vinster i produktionen. Men det räcker inte. Ekonomisk tillväxt kräver också energi och råvaror. När dessa är slut kommer hela systemet att kollapsa.
Men historien ger belägg för att de är ändliga endast i teorin. Det är ett faktum – om än kontraintuitivt, eftersom mänsklighetens förbrukning av energi och råvaror har exploderat under de senaste århundradena – att de mängder som är tillgängliga för oss har ökat. Så snart brist på endera har hotat att bromsa den ekonomiska tillväxten har investeringar kanaliserats till vetenskaplig och teknisk forskning. Det har alltid lett till mer effektiva sätt att använda existerande resurser, men också till helt nya slag av energi och råvaror.
Ta till exempel fordonsindustrin. Under de senaste 300 åren har människor tillverkat miljarder fordon – från kärror och skottkärror till tåg, bilar, överljudsplan och rymdfärjor. Man skulle kunna förvänta sig att så ofantliga ansträngningar hade uttömt de energiresurser och råvaror som finns tillgängliga för fordonsproduktion, och att vi i dag bara har bottenskrapet kvar. Men det motsatta är fallet. Medan fordonsindustrin överallt i världen år 1700 förlitade sig nästan helt på trä och järn har den i dag en uppsjö nya material som plast, gummi, aluminium och titan till sitt förfogande, vilka våra förfäder inte hade en aning om. Medan kärror år 1700 byggdes huvudsakligen genom snickares och smeders muskelkraft drivs maskinerna på Toyotas och Boeings fabriker av förbränningsmotorer och kärnkraftverk. En liknande revolution har skett inom nästan alla andra tillverkningsgrenar. Den kallas den industriella revolutionen.
Människor hade i årtusenden före den industriella revolutionen vetat hur de skulle använda en mångfald olika energikällor. De brände trä för att smälta järn, värma hus och baka bröd. Segelfartyg tämjde vindkraften för att transportera varor och passagerare och vattenkvarnar fångade strömmande vatten för att mala spannmål. Men alla dessa energikällor hade sina begränsningar och problem. Träd fanns inte överallt, vinden blåste inte alltid när man behövde den och vattenkraft fanns endast vid vattendrag.
Ett ännu större problem var att man inte visste hur man skulle omvandla en sorts energi till en annan. Man kunde använda vinden till att segla och dra kvarnstenar, men inte till att värma vatten eller smälta järn. Man kunde omvänt inte använda energin från brinnande ved till att dra en kvarnsten. Man hade bara en maskin som kunde göra sådana energiomvandlingar: kroppen. Människors och andra djurs kroppar förbränner organiskt bränsle – föda – och omvandlar den frigjorda energin till muskelrörelser. Människor och djur kunde äta spannmål och kött, förbränna kolhydraterna och fettet och använda energin till att dra en rickshaw eller en plog.
Eftersom människo- och djurkroppar var den enda tillgängliga anordningen för energiomvandling var muskelkraft nyckeln till nästan alla mänskliga aktiviteter. Människors muskler byggde kärror och hus, oxars muskler plöjde åkrar och hästars muskler transporterade varor. Den energi som drev dessa organiska muskelmaskiner kom ytterst från en enda källa: växter. Växterna fick i sin tur sin energi från solen. Under fotosyntesen fångar de solenergin och lagrar den i organismen. Nästan allt som människor gjort under historien drevs av solenergi lagrad i växter och omvandlad till muskelkraft.
Historien präglades följaktligen av två cykler: växters tillväxtcykler och solenergins cykler (dag och natt, sommar och vinter). När solljuset var svagt och grödorna ännu inte hade spirat hade människor lite energi till förfogande. Spannmålsmagasinen var tomma, skatteuppbördsmännen hade inget att göra, soldaterna hade svårt att förflytta sig och strida och kungarna var benägna att hålla fred. När solen sken starkt kunde bönderna skörda sina grödor och fylla på magasin och visthusbodar. Fogdarna skyndade till för att ta sin del. Soldaterna spelade med musklerna och slipade sina svärd. Kungarna sammankallade sina råd och planerade nästa fälttåg. Alla drevs av solenergi – fångad och lagrad i vete, ris och potatis.
Under årtusenden stod människor dagligen inför den viktigaste uppfinningen i energiproduktionens historia – men lade inte märke till den. Den låg framför ögonen på dem varje gång en husmor eller en tjänare satte på en kastrull för att koka te eller potatis. När vattnet började koka hoppade locket till. Värme omvandlades till rörelse. Men hoppande kastrullock var ett irritationsmoment, särskilt om man glömde kastrullen på spisen och vattnet kokade över. Ingen såg den verkliga potentialen.
Ett partiellt genombrott i omvandlingen av värme till rörelse kom efter att krutet hade uppfunnits i 800-talets Kina. Till en början var tanken att använda krut till att driva projektiler så kontraintuitiv att krut under århundraden huvudsakligen användes till att tillverka brandbomber. Men så småningom – kanske efter att en bombexpert hade malt krut i en mortel och mortelstöten skjutits i väg med kraft – gjorde skjutvapen och kanoner sin entré. Omkring sex århundraden gick mellan uppfinnandet av krutet och utvecklandet av ett effektivt artilleri.
Till och med då förblev tanken att omvandla värme till rörelse så främmande att ytterligare tre århundraden gick innan människor uppfann nästa maskin som använde värme till att sätta föremål i rörelse. Den nya tekniken föddes i brittiska kolgruvor. När Storbritanniens folkmängd ökade höggs skogar ner för att förse den växande ekonomin med bränsle och bereda plats för hus och åkrar. Följden blev en allt större brist på ved. Kol började användas som ersättning. Många kolförande skikt fanns i vattensjuka områden och översvämningar hindrade gruvarbetarna från att nå de djupaste lagren. Omkring år 1700 började ett märkligt ljud genljuda i brittiska gruvschakt. Oväsendet – förebudet om den industriella revolutionen – blev högre och högre med varje årtionde, tills hela världen utsattes för en öronbedövande kakofoni. Det kom från en ångmaskin.
Det finns många typer av ångmaskiner, men de har en gemensam princip. Man bränner någon form av bränsle, till exempel kol, och använder värmen till att koka vatten och producera ånga. När ångan expanderar pressar den mot en pistong. Pistongen rör sig, och allt som är förbundet med den rör sig också. Därmed har värme omvandlats till rörelse! I de brittiska kolgruvorna på 1700-talet var pistongen förbunden med en pump som drog upp vatten från gruvschaktets botten. De tidigaste maskinerna var otroligt ineffektiva. Man behövde elda en hel vagnslast kol för att pumpa ut en liten mängd vatten. Men det fanns gott om kol nära till hands, så det var inte mycket att bry sig om.
Under de följande årtiondena förbättrade brittiska entreprenörer ångmaskinens effektivitet, förde ut den ur kolgruvorna och kopplade ihop den med vävstolar och bomullsrensningsmaskiner. Detta revolutionerade textilproduktionen och gjorde det möjligt att producera allt större mängder billiga textilier. Över en natt blev Storbritannien världens verkstad. Men ännu viktigare var att en tankemässig spärr hade släppt när ångmaskinen fördes ut ur gruvorna. Om man kunde elda kol för att driva vävstolar, varför inte använda samma metod för att driva annat, till exempel fordon?
En brittisk ingenjör kopplade år 1825 en ångmaskin till ett tågsätt fullastat med kol. Maskinen drog vagnarna längs en järnräls till närmaste hamn cirka 20 kilometer bort. Detta var historiens första ångdrivna lokomotiv. Och om ånga kunde användas till att transportera kol kunde den användas till att transportera andra varor, och människor. Den 15 september 1830 invigdes den första kommersiella järnvägslinjen, mellan Liverpool och Manchester. Tågen använde samma ångkraft som tidigare hade pumpat upp vatten och drivit vävstolar. Bara tjugo år senare hade Storbritannien tiotusentals kilometer järnväg.96
Därefter var människor besatta av tanken att maskiner och motorer kunde användas till att omvandla en sorts energi till en annan. Med rätt maskin skulle vilken som helst sorts energi var som helst i världen kunna tämjas för att tillfredsställa deras behov. När fysikerna exempelvis insåg att atomer rymmer enorma mängder energi började de genast fundera över hur denna energi kunde frigöras och användas för att producera elektricitet, driva atomubåtar och förinta städer. 600 år gick från de kinesiska alkemisternas upptäckt av krutet till de turkiska kanonernas pulvrisering av Konstantinopels murar. Endast 40 år gick från Einsteins upptäckt att alla former av massa kan omvandlas till energi – det är innebörden av E=mc2 – till atombombernas utplåning av Hiroshima och Nagasaki och byggandet av kärnkraftverk runt om i världen.
En annan viktig uppfinning var förbränningsmotorn, som på drygt en generation revolutionerade samåkandet och förvandlade petroleum till politisk makt i flytande form. Petroleum hade varit känt i tusentals år och använts till tätning av tak och smörjning av hjulaxlar. Men till för bara ett drygt århundrade sedan hade ingen tänkt på att använda det till så mycket annat. Tanken på blodspillan på grund av olja måste ha varit löjeväckande. Man kunde kanske utkämpa ett krig om mark, guld, peppar eller slavar – men inte olja.
Ännu mer imponerande var elektricitetens kometkarriär. För två århundraden sedan spelade elektricitet ingen roll i ekonomin och användes mest till esoteriska vetenskapliga experiment eller billiga magiska trick. En rad uppfinningar gjorde den till ett ymnighetshorn. Vi trycker på en knapp och den producerar böcker och syr kläder, håller grönsakerna färska och glassen kall, lagar mat och avrättar brottslingar, registrerar våra tankar och dokumenterar våra leenden, lyser upp natten och underhåller oss med oräkneliga tv-program. Få av oss förstår hur elektriciteten gör allt detta och ännu färre kan tänka sig ett liv utan den.
Kärnan i den industriella revolutionen har varit en revolution av energiomvandlingen. Den har gång på gång visat att det inte finns någon gräns för den mängd energi som står till vårt förfogande. Eller mer precist: den enda gränsen är vår okunnighet. Med några årtiondens mellanrum upptäcker vi en ny energikälla, så att totalsumman av tillgänglig energi bara ökar.
Varför är då så många oroade för att energin håller på att ta slut? Varför varnar de för katastrof när alla fossila bränslen är uttömda? Världen saknar uppenbarligen inte energi. Det enda vi saknar är nödvändiga kunskaper för att tämja den och omvandla den efter våra behov. Den mängd energi som finns lagrad i fossila bränslen är försumbar i jämförelse med den mängd som solen bjuder oss på varje dag, helt gratis. Det är bara en pytteliten del av solens energi som når jorden, men denna bråkdel energi är på 3 766 800 exajoule om året (en joule motsvarar ungefär den mängd energi som du förbrukar på att lyfta ett äpple en meter rakt upp i luften, och en exajoule är en miljard miljarder joule – det blir väldigt många äpplen).97 Alla världens växter fångar bara upp cirka 3 000 av dessa exajoule genom fotosyntes.98 Alla mänskliga verksamheter och industrier förbrukar cirka 500 exajoule per år, vilket motsvarar den mängd energi jorden tar emot från solen på bara 90 minuter.99 Och det är bara solenergin. Vi är också omgivna av andra enorma energikällor, som kärnkraft och gravitationsenergi – där den senare är mest uppenbar i tidvattenfenomenet, som orsakas av månens dragningskraft på jorden.
Före den industriella revolutionen var mänsklighetens tillgång på energi nästan helt beroende av växter. Människor levde bredvid en grön energireservoar som innehöll 3 000 exajoule om året och försökte pumpa ut så mycket av dess energi de kunde. Men det fanns en tydlig gräns för hur mycket de kunde utvinna. Under den industriella revolutionen kom vi att inse att vi lever i en ocean av energi som rymmer miljarder sinom miljarder exajoule. Det enda vi behöver göra är att uppfinna bättre pumpar.
* * *
Kunskapen om hur energi effektivt kan tämjas och omvandlas löste det andra problemet som bromsar upp den ekonomiska tillväxten: knappheten på råvaror. När människor kom underfund med hur de skulle få fram stora mängder billig energi kunde de börja exploatera tidigare otillgängliga råvarutillgångar (till exempel järn i den sibiriska ödemarken) eller transportera råvaror från alltmer avlägsna platser (till exempel förse brittiska textilindustrier med ull från Australien). Samtidigt gjorde vetenskapliga genombrott det möjligt att skapa helt nya råvaror, som plast, eller upptäcka tidigare okända naturmaterial som kisel och aluminium.
Kemisterna upptäckte aluminium på 1820-talet, men att utvinna metallen ur malmen var mycket svårt och ytterst kostsamt. Under årtionden var aluminium mycket dyrare än guld. På 1860-talet befallde kejsar Napoleon III av Frankrike att aluminiumbestick skulle dukas fram till hans mest framstående gäster. Mindre viktiga besökare fick nöja sig med knivar och gafflar i guld.100 Men mot slutet av 1800-talet upptäckte kemisterna ett sätt att anrika enorma mängder billigt aluminium, och dagens produktion är 30 miljoner ton om året. Napoleon III hade blivit förvånad om han hade fått höra att ättlingarna till hans undersåtar använder billig aluminiumfolie till att slå in sina smörgåsar och täcka matrester, för att sedan slänga den.
När människor i Medelhavsområdet för 2 000 år sedan led av torr hud smorde de den med olivolja. I dag använder de en tub handkräm. Nedan följer en förteckning över ingredienserna i en enkel modern handkräm:
avjoniserat vatten, stearinsyra, glycerol, triglycerider av kaprinsyra och kaprylsyra, propylenglykol, isopropylmyristat, ginsengrotextrakt, doftämnen, cetylalkohol, trietanolamin, dimetikon, extrakt från blad av Arctostaphylos uva-ursi, magnesiumaskorbylfosfat, imidazolidinylurea, metylparaben, kamfer, propylparaben, hydroximetylpentylcyklohexenkarboxaldehyde, hydroxicitronellal, linalol, butylfenylmetylpropanal, citronellol, limonen, geraniol
Nästan alla dessa ingredienser uppfanns eller upptäcktes under de senaste två århundradena.
Under första världskriget sattes Tyskland under blockad och led svår brist på råvaror, särskilt salpeter, en huvudingrediens i krut och andra sprängämnen. De viktigaste salpeterfyndigheterna fanns i Chile och Indien, medan det inte fanns några alls i Tyskland. Salpeter kan visserligen ersättas med ammoniak, men det var dyrt att tillverka. Tursamt nog för tyskarna hade en tysk medborgare, den judiske kemisten Fritz Haber, år 1908 upptäckt en process för att bokstavligen tillverka ammoniak ur tomma luften. När kriget bröt ut använde tyskarna Habers upptäckt och påbörjade en industriell produktion av sprängämnen med luft som råvara. Vissa forskare tror att utan Habers upptäckt hade Tyskland tvingats kapitulera långt före november 1918.101 För sin upptäckt fick Haber (som också var pionjär för användningen av giftgas i strid) nobelpriset 1918. Kemipriset alltså, inte fredspriset.
Den industriella revolutionen gav en dittills aldrig skådad kombination av riklig och billig energi och gott om råvaror. Resultatet blev en explosion av mänsklig produktivitet. Explosionen märktes först och främst inom lantbruket. När vi tänker på den industriella revolutionen brukar vi tänka på ett stadslandskap med rykande skorstenar eller på kolgruvearbetare som svettas i jordens inälvor. Men den industriella revolutionen var i första hand en andra jordbruksrevolution.
Under de senaste 200 åren har industriella produktionsmetoder blivit stommen i lantbruket. Maskiner som traktorer började utföra uppgifter som tidigare utfördes med muskelkraft eller inte alls. Åkrar och djur blev mycket mer produktiva genom användning av konstgödsel, insektsgifter och en hel arsenal av hormonpreparat och läkemedel. Frysar, fartyg och flygplan gjorde det möjligt att lagra produkter i månader och att frakta dem snabbt och billigt till andra sidan jordklotet. Européerna började äta färsk argentinsk biff och japansk sushi.
Till och med växter och djur mekaniserades. Parallellt med de humanistiska religionernas upphöjelse av Homo sapiens till gudomlig status slutade man att betrakta husdjur som levande varelser som kan känna smärta och sorg, för att i stället behandla dem som maskiner. I dag produceras dessa djur ofta i fabriksliknande miljöer, där deras kroppar formas efter industriella behov. De tillbringar hela livet som delar av en jättelik produktionslinje och deras livslängd och livskvalitet bestäms av affärsföretagens vinstkalkyler. Inte ens när industrin bemödar sig om att hålla djuren vid liv, någorlunda friska och välnärda, är man direkt intresserad av djurens sociala och psykologiska behov (förutom när detta har omedelbara konsekvenser för produktionen).
Värphörnor har till exempel komplexa behov och drivkrafter för sitt beteende. De har en stark önskan om att utforska omgivningen, upptäcka föda och picka omkring, bestämma hur den sociala hierarkin ska se ut, bygga bon och putsa fjäderdräkten. Men äggindustrin stänger ofta in hönorna i pyttesmå burar, och i USA är det inte ovanligt att fyra hönor kläms in i en bur där var och en av dem har en yta på 25 × 22 cm. Hönorna får tillräckligt med mat, men de kan inte hävda sitt territorium, bygga bo eller ägna sig åt andra naturliga beteenden. Ja, buren är så liten att hönorna ofta inte ens kan flaxa med vingarna eller stå upprätt.
Grisar är ett av de mest intelligenta och nyfikna däggdjuren, som kanske bara står människoaporna efter. Men på industrialiserade svinfarmer stängs digivande suggor rutinmässigt in i så små boxar att de inte kan vända sig om (för att inte tala om att gå och böka). Suggorna hålls i sådana boxar dygnet om under fyra veckor efter att fått kultingar. Dessa tas sedan ifrån dem för att gödas och suggorna insemineras med nästa kull.
Kycklingar på ett transportband i en kommersiell äggkläckningsfabrik. Tuppkycklingar och ofullkomliga hönskycklingar sorteras ut för att sedan kvävas i gaskammare, strimlas i kvarnar eller helt sonika kastas i avfallet där de krossas. Varje år dör hundratals miljoner kycklingar i sådana äggkläckningsfabriker.
Många mjölkkor lever nästan hela sin utmätta tid i en liten box, där de står, ligger och sover i sin urin och avföring. De får sin beskärda del föda, hormoner och läkemedel från en uppsättning maskiner och mjölkas med några timmars mellanrum av andra maskiner. Kon mellan maskinerna behandlas som föga mer än en mun som tar in en råvara och ett juver som producerar en annan vara. Att levande varelser med ett komplext känsloliv behandlas som om de vore maskiner vållar dem inte bara psykiskt obehag utan också stor social stress och frustration.102
Precis som den atlantiska slavhandeln inte berodde på hat mot afrikaner drivs den moderna djurindustrin inte av illvilja mot djur. Återigen drivs den av likgiltighet. De flesta människor som producerar och konsumerar ägg, mjölk och kött stannar sällan upp för att begrunda kycklingarnas, kornas och grisarnas öde. De som gör det menar ofta att sådana djur inte skiljer sig så värst mycket från maskiner, att de saknar förnimmelser och känslor och inte lider. Ironiskt nog har samma vetenskapliga discipliner som formar våra mjölk- och äggproducerande maskiner på senare tid visat bortom allt rimligt tvivel att däggdjur och fåglar har en mycket komplex sensorisk och emotionell apparat. De kan inte bara känna fysisk smärta utan också sorg och bedrövelse.
Evolutionspsykologin hävdar att husdjurens emotionella och sociala behov utvecklades i det fria, eftersom de då var viktiga för djurens överlevnad och reproduktion. En vild ko behövde till exempel kunna utveckla nära relationer med andra kor och tjurar, annars skulle hon inte överleva och kunna reproducera sig. För att kalvarna skulle lära sig dessa nödvändiga färdigheter gav evolutionen dem ett starkt behov av att leka (lek är ett sätt för sociala däggdjur att lära sig sociala färdigheter). Och evolutionen gav dem det ännu starkare begäret att knyta an till sin mor, vars mjölk och omvårdnad var avgörande för överlevnad.
Vad händer när en bonde skiljer en ung kokalv från dess mor, sätter henne i en bur, ger henne mat, vatten och sprutor mot sjukdomar och sedan, när hon är gammal nog, inseminerar henne med tjursperma? Objektivt sett behöver kalven inte längre vare sig anknytning till modern eller lekkamrater för att överleva och reproducera sig. Men subjektivt sett känner kalven fortfarande ett starkt behov av att knyta an till sin mor och leka med andra kalvar. Om dessa behov inte tillfredsställs lider kalven svårt. Detta är evolutionspsykologins grundläggande lärdom: Ett behov som har formats i det vilda finns subjektivt kvar, även om det på industrialiserade gårdar inte längre är nödvändigt för överlevnad och reproduktion. Tragedin med det industriella lantbruket är att man noga ser till djurens objektiva behov, samtidigt som man försummar deras subjektiva behov.
Sanningen i detta har varit känd åtminstone sedan 1950-talet, då den amerikanske psykologen Harry Harlow studerade apors utveckling. Harlow skilde nyfödda apungar från deras mödrar några timmar efter födseln. Apungarna isolerades i burar med modersattrapper. Harlow hade satt in två attrapper i varje bur. Den ena bestod av metalltrådar och en mjölkflaska som ungen kunde dia från. Den andra bestod av trä täckt med tyg som fick den att likna en apmamma, men den hade ingen näring att erbjuda. Man antog att ungen skulle klänga på den närande metallattrappen och inte på den ofruktbara tygklädda.
En av Harlows moderlösa apungar klänger på den tygklädda modersattrappen, till och med när den diar från metallattrappen.
Till Harlows förvåning uppvisade apungarna en markant förkärlek för den tygklädda modersattrappen och tillbringade den mesta tiden hos den. När de båda attrapperna placerades nära varandra klängde ungarna på den tygklädda, medan de sträckte sig för att dia från metallattrappen. Harlow misstänkte att ungarna kanske gjorde det för att de frös. Han installerade därför en glödlampa inuti metallattrappen, som därmed utstrålade värme. Men de flesta ungarna, förutom de mycket unga, föredrog ändå den tygklädda attrappen.
Uppföljningsstudier visade att Harlows moderlösa apungar blev emotionellt störda när de vuxit upp, trots att de hade fått alla sina materiella behov tillfredsställda. De passade aldrig in i apgemenskapen och uppvisade stor oro och aggressivitet. Slutsatsen var ofrånkomlig: apor måste ha psykologiska behov och begär utöver de materiella, och om dessa behov inte tillfredsställs lider de mycket. Harlows apungar föredrog att vara hos den tygklädda attrappen utan näring att erbjuda eftersom de sökte efter emotionella band, inte bara efter mjölk. Under de följande årtiondena har många studier visat att denna slutsats inte bara gäller apor utan också andra däggdjur samt fåglar. För närvarande utsätts miljontals husdjur för samma villkor som Harlows apor när lantbrukare rutinmässigt skiljer kalvar, killingar och andra ungar från sina mödrar för att uppfödas i isolering.103
Totalt lever tiotals miljarder husdjur som en del av en mekaniserad produktionslinje, och cirka 50 miljarder av dem slaktas varje år. Denna industriella hantering av djurbesättningar har lett till en brant ökning av jordbruksproduktionen och av människans livsmedelsreserver. Tillsammans med mekaniseringen av odlingarna är den industrialiserade djurhållningen grunden för hela den moderna socioekonomiska ordningen. Före industrialiseringen av jordbruket gick större delen av den föda som producerades på åkrarna och gårdarna åt till att livnära bönder och husdjur, medan bara en liten del fanns att tillgå för att livnära konsthantverkare, lärare, präster och ämbetsmän. I nästan alla samhällen utgjorde bönderna över 90 procent av befolkningen. I och med industrialiseringen av jordbruket kunde färre och färre livnära ett ökande antal kontorsanställda och industriarbetare. I dagens USA är det bara 2 procent av befolkningen som tjänar sitt levebröd inom jordbruket,104 och dessa 2 procent producerar ändå tillräckligt för att inte bara livnära hela den amerikanska befolkningen utan också exportera överskott till resten av världen. Utan industrialiseringen av jordbruket hade den industriella revolutionen aldrig kunnat ske – det hade helt enkelt inte funnits tillräckligt med händer och huvuden till att bemanna fabriker och kontor.
När alla dessa fabriker och kontor drog till sig miljarder händer och huvuden som hade frigjorts från arbetet på åkrar och i stall började de spruta ut en aldrig tidigare skådad flod av produkter. Mycket mer stål produceras, kläder sys och hus byggs än någonsin tidigare. Dessutom produceras en svindlande mångfald varor som översteg människors tidigare fattningsförmåga, till exempel glödlampor, mobiltelefoner, kameror och diskmaskiner. För första gången i historien började tillgången överstiga efterfrågan. Och ett nytt problem uppstod: Vem ska köpa alla dessa prylar?
Den moderna kapitalistiska ekonomin måste ständigt öka produktionen om den ska överleva, precis som en haj måste simma för att inte kvävas. Men att producera räcker inte. Någon måste också köpa produkterna, annars kommer industriledare och investerare att bli ruinerade. För att förhindra denna katastrof, och se till att folk köper allsköns nya grejor som industrin producerar, har en ny etik uppstått: konsumismen.
Genom historien har de flesta människor levt under knappa omständigheter. Därför var sparsamhet en dygd. Puritanernas och spartanernas stränga etik är bara de två mest kända exemplen. En god människa undvek lyx, kastade aldrig bort mat och lagade trasiga byxor i stället för att köpa nya. Bara kungar och adelsmän tillät sig att offentligt fördöma sådana värden och stoltsera med sina rikedomar.
Konsumismen ser konsumtionen av alltfler varor och tjänster som något positivt. Den uppmuntrar människor att unna sig något, skämma bort sig själva och till och med att långsamt ta livet av sig genom överkonsumtion. Måttlighet är en sjukdom som måste botas. Man behöver inte leta länge för att se konsumismens etik i verket – man behöver bara läsa på baksidan av ett müslipaket. Ett citat från en av mina favoriter bland frukostflingor, tillverkad av det israeliska företaget Telma:
Ibland behöver du något extra gott. Ibland behöver du lite extra energi. Det finns stunder när du vill hålla vikten och stunder när du bara måste ha något … på en gång! Telma har en mängd läckra frukostflingor att välja på – som du kan unna dig utan ånger.
På samma paket görs reklam för en annan sorts müsli som kallas Health Treats:
Health Treats erbjuder mängder med korn, frukt och nötter för en upplevelse som förenar smak, nöje och hälsa. För ett njutbart mellanmål lämpligt för en sund livsstil. En verklig njutning med fantastisk mersmak [orig. kurs.].
Under större delen av historien skulle människor ha funnit en sådan text motbjudande snarare än tilltalande. De skulle ha brännmärkt den som självisk, dekadent och moraliskt fördärvad. Konsumismen har med hjälp av populärpsykologin (”ta hand om dig själv!”) arbetat hårt för att övertyga människor om att det är bra att skämma bort sig, medan sparsamhet är självförtryck.
Konsumismen har lyckats. Vi är alla goda konsumenter. Vi köper oräkneliga produkter som vi egentligen inte behöver och som vi först i går visste fanns. Tillverkarna designar avsiktligt varor för att de ska bli kortlivade och kommer med nya och onödiga modeller som vi måste köpa för att fortsätta vara ”inne”. Shoppande har blivit ett omtyckt fritidsnöje och konsumtionsvaror har blivit viktiga förmedlingsled i relationer mellan familjemedlemmar, äkta makar och vänner. Religiösa högtider, som jul, har förvandlats till köpfester. I USA har till och med Memorial Day – ursprungligen en dag till åminnelse av stupade soldater – blivit en stor readag. De flesta högtidlighåller denna dag genom att shoppa, i bästa fall för att visa att de som försvarade friheten inte dog förgäves.
Den konsumistiska etikens blomstring är tydligast på livsmedelsmarknaden. Traditionella jordbrukssamhällen levde i svältens djupa skugga. I dagens överflödssamhälle är ett av de främsta hälsoproblemen fetma, som drabbar de fattiga (som göder sig själva med hamburgare och pizzor) hårdare än de rika (som äter ekologiska sallader och färskpressade fruktjuicer). Den amerikanska befolkningen spenderar årligen mer pengar på bantningskurer än vad som hade behövts för att livnära alla svältande människor i resten av världen. Fetma markerar en dubbel vinst för konsumismen. I stället för att äta lite, vilket skulle leda till att ekonomin krymper, äter människor för mycket och köper sedan bantningspreparat – och bidrar dubbelt till den ekonomiska tillväxten.
* * *
Hur kan vi få den konsumistiska etiken att gå ihop med den kapitalistiska etiken, enligt vilken vinster inte får förslösas utan måste återinvesteras i produktionen? Det är enkelt. Liksom under tidigare epoker råder i dag en arbetsdelning mellan eliten och massan. I det medeltida Europa slösade adelsmännen vårdslöst med extravaganta lyxvaror, medan bönderna levde enkelt och vände på varenda slant. I dag är det omvänt. De rika vinnlägger sig om att förvalta sina tillgångar och investeringar, medan de mindre välbärgade skuldsätter sig för att köpa bilar och tv-apparater som de egentligen inte behöver.
Den kapitalistiska och den konsumistiska etiken är två sidor av samma mynt, en sammanslagning av två budord. Det högsta budet för de rika är ”Investera!” och det högsta budet för resten av oss är ”Köp!”.
Den kapitalistiska-konsumistiska etiken är revolutionerande också i ett annat hänseende. De flesta tidigare moralsystem lade fram ett tufft avtal: Människan utlovades paradiset, förutsatt att hon utövade medlidande och tolerans, övervann begär och vrede och tyglade sina själviska intressen. Det var alltför tufft för de flesta. Etikens historia är en sorglig berättelse om underbara ideal som ingen kan leva upp till. De flesta kristna lever inte som Kristus, de flesta buddhister följer inte Buddha och de flesta konfucianers livsföring skulle ha gett Konfucius ett raserianfall.
Däremot lever de flesta människor upp till det kapitalistiska-konsumistiska idealet. Den nya etiken utlovar paradiset på villkor att de rika förblir giriga och ägnar sig åt att tjäna mer pengar och att massorna ger sina begär och passioner fria tyglar – och köper mer och mer. Detta är den första religionen i historien vars anhängare faktiskt gör vad som krävs av dem. Men hur vet vi att vi i gengäld verkligen får paradiset? Vi har sett det på tv.