För 70 000 år sedan var Homo sapiens ännu ett oansenligt djur som skötte sitt i en vrå av Afrika. Under de följande årtusendena omvandlades arten till hela planetens herre och ekosystemets skräck. I dag står sapiens i begrepp att bli en gud, att förvärva inte bara evig ungdom utan också den gudomliga förmågan att skapa och förgöra.
Dessvärre har sapiens välde på jorden hittills inte gett upphov till mycket som vi kan vara stolta över. Vi har bemästrat omgivningen, ökat livsmedelsproduktionen, grundat städer, upprättat imperier och skapat omfattande handelsnätverk. Men har vi minskat mängden lidande i världen? Gång på gång har stora ökningar av människans makt inte ökat enskilda sapiens välbefinnande, och det har vanligen vållat andra djur stort lidande.
Under de senaste årtiondena har vi äntligen gjort några verkliga framsteg vad gäller människans villkor, genom minskningen av svält, farsoter och krig. Men andra djurs situation förvärras snabbare än någonsin tidigare, och förbättringen av mänsklighetens lott har inträffat alltför nyligen och är alltför bräcklig för att anses vara säker.
Trots de häpnadsväckande ting människan är i stånd att göra förblir vi dessutom osäkra på våra mål och verkar vara minst lika missnöjda som förr. Vi har gått från kanoter till galärer till ångfartyg till rymdskepp – men ingen vet vart vi är på väg. Vi är mäktigare än någonsin tidigare, men vi har mycket oklara föreställningar om vad vi ska göra med all denna makt. Än värre är att människor verkar vara mer oansvariga än någonsin. Som egenhändigt skapade gudar som bara har fysikens lagar som sällskap är vi inte ansvariga inför någon. Vi ställer därför till förödelse bland andra djur och i det omgivande ekosystemet när vi ständigt jagar mer bekvämlighet och underhållning, men blir aldrig tillfredsställda.
Finns det något farligare än missnöjda och oansvariga gudar som inte riktigt vet vad de vill?