CLOWNEN SOM SLUTADE SKRATTA

Ursprungligen publicerad i Café nr. 3 1992

Ian Wachtmeister var mannen som skulle göra Sverige gladare. I dag, ett år efter det triumfartade intåget i riksdagen anklagas Ny Demokrati för rasism, fiffel och odemokratiska metoder. Thomas Sjöberg hängde med på turné med en greve som hamnat lätt på sned.

”Häng me’, häng me’ ...”. Texten biter sig fast, musiken dunkar ännu flera dygn efteråt i mitt huvud. Den här låten vägrar släppa sitt grepp. ”Här kommer vi som hatar allt förmynderi ...”. Slagfärdig schlager, politik som lättrallad refräng, tjo och tjim.

Klockan var strax före sex och tusentals människor hade samlats i Bältesspännarparken denna ljumma kväll i Göteborg och förväntningarna surrade i luften. Det vi alla väntade på var inte ett politiskt möte, utan en cirkus där de båda huvudpersonerna, artisterna, skulle få kvinnornas blod att svalla och fansen att plocka fram kameror och autografblock.

Jag lyssnade på två av beundrarna innan föreställningen. Den ene var en äldre, bedagad gentleman med solkiga, men i och för sig propra, kläder. Vi stod båda två och läste de gula plakaten med nydemokraternas flyktingpolitiska budskap. Han verkade nöjd. ”Bara vi får behålla vår greve”, sa han och det visade sig att han gått med i partiet för bara två veckor sedan och att han förstod varför de svälter nere i Afrika – de har ju skövlat skogen! De negrer han möter i Göteborg är han lite rädd för där de drar fram och tvingar ut hyggligt folk i gatan. Det ser han ju, att de är i värnpliktsålder, varför är de då inte hemma och utkämpar kriget i sitt eget land? Men annars är de trevliga, negrerna.

Den andre mannen beklagade sig över landets tillstånd i allmänhet, korrupta politiker i synnerhet, inför en partifunktionär i orange overall och lila keps. Han hade två stora guldringar och ett guldarmbandsur och han kunde inte fatta hur två sjukskrivna personer, de hade visst bara ont i ryggen, kunde få köra omkring i en sån ny och dyr bil. Nä, Bengt Westerberg måste bort.

En timme tidigare hade Ny Demokratis egen vaktparad dundrat nedför Avenyn och det var ett reklaminslag som hette duga. Femtio snygga, rågblonda ungdomar i orkestern anförda av nio cheerleader-töser och en kurvig tamburmajor, alla klädda i blå-gula uniformer och över deras huvuden vajade fyra svenska flaggor.

När jag ser denna kulturyttring av smått amerikanska mått, minns jag spänningen och nyfikenheten då Axels Tivoli kom till min lilla barndomsstad och det vankades krimskrams, lurendrejeri, striptease och spunnet socker.

När de väl kommit ned till parken och partiets roadisar monterade ljudanläggningen och gjorde soundcheck på den stora, öppna lastbilen som skulle utgöra scen, spelade orkestern ”Swingin’ on Parade” för massorna och de söta flickornas koreografi fick alla på extra gott humör.

Längre bort hade partifunktionärer slagit upp sitt marknadsstånd och krängde för glatta livet dekaler, slipsar, klistermärken, kassettband, kepsar, pennor, klockor, strumpor, emblem, t-shirts med texten ”drag under ...”, nålar, skivor, vykort, muggar och böckerna Skandal, Ankdammen och Elefanterna. Partiprogrammen är gratis. En funktionär sade till en annan: ”Folk skriker efter program, vad var det jag sa?” En demonstrant med ”Stoppa Rasismen”-märken till salu såg väldigt ensam och moloken ut. Han hade inte en chans här.

Klockan 17.50 dånade partisången från högtalarna och då visste alla att nu var det dags. Partiledaren Ian och folkledaren Bert äntrade scenen och så började gagsen, finterna, glåporden, slagorden, rallarsvingarna och flirtarna att hagla – allt det som tillsammans utgör ett verbalt politiskt program, lätt att ta till sig och som drygt tolv procent av svenskarna säger sig vara villiga att rösta på. Klockan 18.15 drog Bert Karlsson ned brallorna och markerade ännu en gång att han skiter i all sedvanlig politisk anständighet.

Ian är en skicklig demagog, en politikens stand up-comedian, en clown i färgglada kläder. Bert är buttrare och inte lika rolig, men han vinner svenska hjärtan på sin breda folklighet. Medan Ian är solbränd och ser vältränad ut, är Bert okammad, blek och verkar otvättad. Ett oslagbart par.

Efter nära två timmars show var det slut och Bert och Ian fick ta i hand och skriva autografer i fyrtio, femtio minuter. En partifunktionär sprang fram till Ian där han satt på scenen och tog sig an sina fans. Några, antagligen SSU:are gissade Ian efteråt, hade satt kopior av ett komprometterande brev tillsammans med ett spegelvänt hakkors på nydemokraternas bilar.

FESTEN

Torsdagen den 12 december 1991 var en trist, gråkall dag och typisk för de vintrar som numera hemsöker huvudstaden. Men här och där lyste folk upp sin tillvaro med fest och glam.

På Norrtullsgatan hade Ian Wachtmeister bjudit hem hela sin riksdagsgrupp för ett ”förberedande party” inför kvällens krogbesök, showen A Magic Night på Berns.

Ian var en generös värd som bjöd på kyckling och ris med vin. Han hade öppnat baren och fyllde med gott humör sina partikamrater med nydemokratisk anda inför de lekar som strax tog vid.

Ian hämtade sin gamla Karl Gerhard-dräkt som föreställer en julgran och så dansade festdeltagarna kring sin partiledare. En och en fick de sedan gå fram till Ian, som gav var och en ett diplom för utfört riksdagsarbete och så fick de knäböja och bli ”dubbade” av greven.

57-årige Johan Brohult är ledamot av socialutskottet och suppleant i talmanskonferensen och riksdagens valberedning. Han är också docent i medicin och överläkare på Södersjukhuset. Det som sedan hände säger han sig inte riktigt minnas, men när det blev hans tur, knäböjde och underkastade han sig så inlevelsefullt att kamraterna skanderade ”Brohult, Brohult”. På partistämman i Skövde fick han senare en tavla föreställande en silvermålad mansstjärt i relief, sedd snett bakifrån. ”Du är bra på att ta tempen”, berömde partiledaren överläkaren när han överlämnade detta pris för ”Bästa riksdagsledamot”.

Det var emellertid inte alla som ville knäböja denna kväll på Norrtullsgatan. Sten Söderberg ansåg att han i ett civiliserat land inte ville delta i denna sekteristiska ritual. John Bouvin tyckte att det finns gränser för hur långt man kan driva ett skämt.

Bert Karlsson försöker förklara denna logementalitet i sin bok Skandal:

”Våra politiker är oerfarna. De känner osäkerhet i sakfrågorna, de är försiktiga. Det blir lätt så när man har en stark ledare. Man följer ofta den som talar högst. Men vad vi än har för oss på våra möten har vi in i helvete roligt. Alla får sig en omgång, Ian avsnoppar en efter en. Sånt är fascinerande, han menar inget illa med det. Och som åskådare är det in i helvete roligt att lyssna på det. Men för vissa är det en attityd som irriterar. Han blir lätt spydig, vilket kan uppfattas som att han sätter sig på folk. Det är inte avsikten från hans sida. Han är en snäll person, nästan undfallande, och har inte lätt för att vara elak. Men ibland borde han tänka på att folk kan bli stötta. Han är en stark person, som kan uppfattas som en diktator. Men kör man hårt med honom ändrar han sig. Sen är det en annan sak att partikamraterna kan rösta åt vilket håll som helst. De är rädda för att stöta sig.”

AVHOPPARNA

Precis som missnöjespartier brukar har Ny Demokrati också attraherat människor som inte finner sig tillrätta i något etablerat sammanhang. Runt om i landet sitter nu bittra, före detta partimedlemmar; vanligen någorlunda välutbildade personer som under mer eller mindre uppseendeväckande former antingen har uteslutits eller hoppat av självmant. De är uppfyllda av revanschlystnad och berättar gärna om bristande demokrati och fula knep i Sveriges enligt opinionsmätningarna tredje största parti.

Beskyllningarna mot partiledningen och tidigare partikamrater är stundtals så grova att de i publicerat, ocensurerat tillstånd antagligen skulle gränsa till ärekränkning. Gemensamt för dem är den bild de målar ut av Ny Demokratis partiledare – despotisk och odemokratisk. Toppstyrning är ett av nyckelorden. Det är Ians show från början till slut.

– Man måste ha lösnäsa för att ligga bra till hos honom, säger socionomen Diana Aftén, en av dem som sparkats ur partiet.

Helsingborg hör till de mest infekterade partidistrikten. Margaretha Wass är jurist och tillhörde tidigare partistyrelsen men uteslöts för att hon ”skadat partiet”. Uteslutningen föregicks, säger hon, av en massiv förtalskampanj riktad mot hennes person. Hon skulle ha umgåtts med kriminella, förskingrat ur partikassan och levt promiskuöst. I dag verkar hon lättad över att inte längre tillhöra partiet, men hon räds utvecklingen.

– Jag flyttar från Sverige om Ny Demokrati får grepp om lagstiftningen i landet, säger hon.

Tomas Lindström i Åmål tillhörde också partistyrelsen, men anklagades för att över huvud taget sakna både sunt förnuft och hänsyn till andra, alltså ett brott mot själva grundfilosofin i partiet. Själv säger Lindström att det är de självständigt tänkande som rensas ut ur partiet, medan de som slickar uppåt premieras.

Stefan Ridderstedt i Stockholm var en av dem som tog initiativ till en lokal partiförening. Nu är han utesluten, bland annat för att ha motarbetat Ny Demokratis valda organisation, olovligen försökt ta sig in i landstinget, använt partiets namn utan tillstånd och tillskansat sig ekonomiska bidrag till partiet.

Ridderstedts egen anklagelseakt genomsyras av uttryck som ”nominering tillåts ej”, ”provisorisk styrelse utan politiskt mandat”, ”inkvisitionsdomstol”, ”uppdiktade argument och falska vittnesmål” etcetera.

– Det farligaste är att väljarna TROR att Ny Demokrati lyssnar på vanligt folk, säger Stefan Ridderstedt som ska försöka bli medlem igen, eftersom han trots allt tror på partiprogrammet.

Lars Andersson var tidigare SSU:are och livvakt åt förre statsministern Ingvar Carlsson. Han gick med i Ny Demokrati därför att han tyckte att det behövdes ett nytt parti i riksdagen. Men i våras hoppade han av och representerar nu i stället Liberala partiet. Liberala partiet grundades av guldhandlaren Bengt Hedberg och på partiprogrammet står bland annat nej till EG och EU och att få in femtio riksdagsmän med invandrarbakgrund.

Riksdagsman Sten Söderberg gjorde likadant. Han är före detta polis och har en kriminalinspektörs hela pondus i kroppshyddan. Ryktet om honom är som taget ur en agentroman; han lär ha arbetat under Birger Elmér på den illegala Informationsbyrån, IB, något han med kraft dementerar.

Sten Söderberg tillhör också de hatiska. Ny Demokrati är, säger han, snarare en affärsidé än ett politiskt parti, ett ”vanligt, snuskigt bedrägeri, en ekonomisk grej för Ian och Bert”. Han talar bland annat om pengar som försvunnit, lån som inte betalats tillbaka och om partiets obetalda räkningar, som i en handfull fall gått till kronofogden.

John Holck-Bergman är den som fått i uppdrag att resa runt i landet och bilägga lokala bråk inom partiet. Han ses närmast som en torped, eftersom han håller i yxan när misshagliga medlemmar ska uteslutas. Bergman var tidigare moderat kommunalråd i Nacka och skapade under 80-talet ständiga rubriker för sina affärer. Det var bolag som gick i konkurs, vilket på den tiden ansågs mer skumt än det gör i dag, och det var den flyktingförläggning han i likhet med Bert Karlsson drev och tjänade pengar på. Holck-Bergman blev med tiden en black om foten för Nackamoderaterna.

Inför valet förra året bjöd han som föreningsordförande in Ian Wachtmeister till ett lokalt årsmöte. Han såg Wachtmeister inte bara som initiativtagare till ett nytt politiskt parti, utan också som en intressant företagsledare, författare och samhällsdebattör. Men partiombudsmännen fick blodstörtning, säger han, vilket avgjorde saken för Bergmans del. Efter valet gick han över till Ny Demokrati för att bygga upp partiorganisationen. Nu tillhör han den innersta kretsen och basar för parti- och riksdagskansliet. Om alla bråken säger han:

– Alla nya partier får såna problem i början. Vi hade ingen möjlighet att genomföra normala nomineringsprocesser ute i landet. En del skrev sina egna och kompisars namn på valsedlar. Plötsligt var de invalda i politiska församlingar. Allt har gått väldigt snabbt.

Resultatet, säger han, har blivit att tidigare moderater och socialdemokrater, som haft problem i sina partier och blivit stoppade, sett Ny Demokrati som en möjlighet och hoppat på ”framgångståget”; precis som han själv alltså.

– En del gjorde det för egen vinnings skull, som en födkrok eller som en revansch på fienderna i gamla partiet. Det har då blivit nya schismer och personstrider. Jag är mest förvånad över att det inte är mer. Vi är representerade i 162 kommuner och har haft problem i åtta, tio av dem, säger John Holck-Bergman.

BREVET

Nu har det gått precis ett år sedan Ny Demokrati kom in i riksdagen. Om man över huvud taget kan tala om smekmånad för Ny Demokrati, har den definitivt tagit slut för Ian Wachtmeister. Det räcker inte längre med pajaskonster i manegen. Nu börjar partiets politik granskas i sömmarna och att tas på allvar är kanske det värsta som kan drabba partiledaren.

Det är ingen tvekan om att Ny Demokrati är ett missnöjesparti. Alla som är missnöjda med någonting bör kunna söka tröst hos Ian och Bert. Partiet har lockat väljare från alla riksdagspartier, inte oväntat flest från moderaterna, men också från diverse småpartier som klumpas ihop under rubriken ”Övriga”.

Som en konsekvens av Ny Demokratis ställning som missnöjesparti och utfall mot flyktingpolitiken har Ian Wachtmeister fått samarbetsinviter från både Centrumdemokraterna, ett parti Ian Wachtmeister anser har bra idéer men rymmer för många stollar, och norrmannen och missnöjeskollegan Carl I Hagen, men Wachtmeister säger att han avvisat propåerna, eftersom han annars ”genast skulle få skit för det”.

Men det står helt klart att någon, eller några, försöker sätta dit Ny Demokrati. I somras fick ett antal journalister, någorlunda samtidigt och till synes oberoende av varandra, tillgång till ett dokument vars innehåll, om det var sant, i ett slag skulle förändra den politiska scenen, tvinga vågmästarna Ny Demokrati till schavotten med ett möjligt nyval som följd.

Dokumentet föreställer ett brev till partiets svarta får, riksdagsman John Bouvin. Avsändaren utger sig för att vara en representant för Europeiska Arbetarpartiet, EAP, en i de flesta läger avskydd organisation, bland annat för sitt oförsonliga Palme-hat. Brevet är späckat med perifera men komprometterande detaljer och innebär i korthet följande:

EAP har gett Ny Demokrati finansiellt stöd mot löftet att partiet dels inte i något avseende samarbetar med något socialistiskt parti, dels skapar en invandrarfientlig opinion. Nu har Bert och Ian brutit överenskommelsen, inte bara genom att stödja socialdemokraterna i riksdagen, utan också genom att rösta emot borgerliga förslag. Om ingen kursändring sker, kommer EAP att dra in allt framtida stöd.

I samband med att brevet distribuerades till ett antal svenska nyhetsmedier uppstod också ryktet att det finns en lista på bidragsgivare till Ny Demokrati. Bland namnen: Front National-ledaren Jean Marie Le Pen och en hög CIA-chef vid namn Gerald Ford. Med andra ord – en gigantisk, internationell sammansvärjning mot svensk politik i allmänhet, flyktingar och invandrare i synnerhet. Som redskap används det utskällda Ny Demokrati och den redan misstänkliggjorde John Bouvin.

Pulsen steg naturligtvis hos de utvalda journalisterna. Brevet andas polisspår och anknytningar till utredningen kring mordet på Olof Palme. Det skulle krävas hårt arbete med att kolla alla namn och en djupdykning i dunkla kretsar och den som lyckades få hela historien bekräftad skulle utan tvekan nomineras för Stora Journalistpriset. Men när den första upphetsningen lagt sig gick vittringen snarare i motsatt riktning: vem har skrivit brevet och i vilket syfte? Är det någon tidigare medlem, nu förblindad av sitt hat? Eller är det ett upplägg från partiets sida med syfte att en gång för alla och med kraft kunna få dementera bisarra rykten om och när de väl offentliggjorts?

John Bouvin, som anser att han är den ”enda jävla idealisten” i hela riksdagen, säger att han med stor förvåning tagit del av brevets innehåll. Ett barockt practical joke, är hans första kommentar. Men han siktar snart in sig på sin, och Ny Demokratis, huvudfiende som tycks finnas överallt:

– Vad fan är på gång, egentligen? Vill de åt mig nu? Det här är ju rena undercover-storyn. Man får passa sig. Trampar man på etablissemangets tår, blir de kanske inte så glada.

Brevskrivaren, eller dokumentförfalskaren, är i alla händelser väl påläst. Han eller hon känner dessutom till att Bouvin och Alf Enerström, som omnämns i brevet som ”Mr AE”, har kontakt. Enerström är frontfigur i den så kallade socialdemokratiska oppositionen och en känd rättshaverist och Palme-hatare. Han har länge stött EAP, både i debatten och med pengar. Hans hustru, Gio Petré, gick i spetsen för en massiv kampanj mot Palme. Enerström, säger Bouvin, har en naturlig plats i hans eget skötebarn, ”Rättssäkerhetsrådet”.

När brevet och ryktena cirkulerat en tid, fann Ny Demokrati tiden mogen för dementi. Via ett pressmeddelande lät man medierna veta att händelsen polisanmälts eftersom brevet dels orsakat de utpekade personerna stort lidande, dels skadat de ”demokratiska processerna”.

Men Bouvins kontakter med en EAP-sympatisör är inget som tycks oroa Ian och Bert. Men även om greven är en skämtare av stora mått, ser han faktiskt allvarlig, nej bekymrad, ut, trots alla gagsen.

Jag såg det själv i Göteborg, hur han efter varje tirad mot etablissemanget lämnade över mikrofonen till Bert Karlsson, vände sig från publiken med ett plågat uttryck i ansiktet. Det var som om han reds av ett slags Wachtmeisters Vanmakt, som om hans numera välkända och förväntade utfall började stå honom själv upp i halsen; inte för budskapet utan för att de riskerar att inte leda någon vart annat än rätt in i skrattspegeln och för att de börjar ifrågasättas med allt större kraft. Men på nydemokratiskt manér skulle han antagligen vända på detta resonemang och säga att partiet nu ”far rätt” i fråga efter fråga.

SVARET

Hotell Sheraton i Göteborg är som alla andra Sheraton-hotell byggt efter samma kitschigt internationella mall. Det finns en inbyggd könlöshet i väggarna, och påkostade, men fullständigt överarbetade detaljer som små spångar över konstgjorda vattendrag i lobbyn bidrar till känslan av andefattig nyrikedom.

Ian Wachtmeister träffas i hotellbaren, som inte utstrålar så där värst mycket folklighet men som kanske är ett naturligt val för en greve och nydemokratisk partiledare på turné. Han och hustrun Lena har sällskap av goda vänner och ska äta middag ute i kväll. Ian har ännu inte hunnit byta skjorta, han är trött efter det hårda programmet med tre shower om dagen. Vem kunde väl ana att det som började som en artikel i Hänt i Veckan, som bett Bert Karlsson lista sin drömregering, ett och ett halvt år senare skulle bli den snabbast växande politiska kraften i Sverige?

Ian blir varken piggare eller gladare av mina frågor om brevskrivare, EAP och kontakterna med extremhögern. Han säger inte helt oväntat att brevet är en ”fullständigt fejkad grej”. Men han är inte särskilt överraskad, eftersom det är fullt av ”mytomaner och psykopater inom politiken”. Han vet inte vem som författat den handling som varit på drift, men han har sina aningar.

När jag frågar om han träffat Jean Marie Le Pen och fått ekonomiskt stöd från Front National, tar han på sig sin förorättade min, vänder sig om mot hustrun och sina goda vänner och säger något i stil med ”Har ni hört vad de säger om mig nu?” på ett sätt som framgångsrikt ger frågeställaren blossande kinder.

– Det är en kanonlögn, säger Ian. Jag har aldrig träffat Le Pen. Han skrev ett brev till mig efter valet och gratulerade. Han ville att vi skulle träffas. Men jag sa ”adieu”.

Över huvud taget är Ian Wachtmeister innerligt trött på allt tal om skumma kontakter. Påhoppen på partikamraten Bouvin är oförskämda och när vi senare ser på Aktuellt som ägnar halva programmet åt Ny Demokrati och intervjuar Bengt Westerberg, väser han omväxlande ”vilket skitsnack” och ”en jävla orm, den killen”. Jag förstår att min audiens hos den mulnande greven när som helst är slut men hinner ställa en sista fråga. Tror han att allt det här skadar partiet eller om det tvärtom kan öka dess popularitet?

Svaret blir att folket kommer att förstå, bara det lyssnar på honom och Bert.