Det var roliga och lite röriga år det här. Jag kände mig för, kan man säga. Spelade med skolkamrater, med skivor, med alla som råkade ha ett instrument.
”Ante” Sterneborg som hade spelat mandolin i Ängbykyrkan försvann ganska snabbt. Däremot dök det upp en annan kille som hette Sven-Göran Holmberg och var son till skådespelaren Sven Holmberg. Hans mamma var en engelsk dansös – det kändes exotiskt på något vis. Men Sven-Göran var så liten att vi varje gång var tvungna att ringa hans föräldrar och fråga om han fick spela med oss. Han fick inte vara ute för sent på kvällarna. Vi gav honom följaktligen det aningen nedlåtande smeknamnet ”Plutten”. Men han var en skicklig trummis.
Plutten hade gått i trumskola på en ungdomsgård som kallades Tegelhögen och låg vägg i vägg med biografen Fontänen i Vällingby. Det var samma ställe där jag senare skulle höra Jerry Williams första gången. Det florerade ett skönt rykte om att brandkåren hade kallats till ungdomsgården för att någon tyckte sig höra en vattenläcka. Det var som ett bubblande ljud någonstans i huset. När brandkåren slutligen fann källan till ljudet var det Plutten som satt och övade virvlar på sitt trumset.
Att även jag själv bar på en icke oäven musikalisk talang började nu bli uppenbart. Jag slet med min Hohner, som var en rätt dålig planka, svårspelad, med strängarna som satt alldeles för högt, men lyckades ändå utöka min repertoar med låt efter låt. Hotet– eller vad man kan kalla det– från föräldrarna blev nu snarare en sporre för mig att öva ännu hårdare.
Det blir ju ofta så. Förbjuden frukt smakar bäst. Stefan Lindholm minns en scen där han glömde sin gitarr i mitt pojkrum och hur min pappa Tage bara en kvart senare ringde på hos hans föräldrar och överlämnade instrumentet, som vore det en påse kvarlämnade sopor.
Jonas Eek hade samma sits hemma hos sig. Han fick inte spela gitarr för sina föräldrar, knappt ens sjunga. Men ingen kunde hindra oss ifrån att 1961 anmäla oss till Bromma-Spångaparaden, en amatörtävling som anordnades av tidningen Västerort. Jag var på väg att fylla 16 år. Till Folkets Hus i Spånga for vi med tunnelbanan, fyllde raskt i anmälningsblanketterna och packade andaktsfullt upp våra instrument.
Originaluppsättningen av Ted & The Caracas med mig, Stefan Lindholm, Tor Krantz, Sven-Göran Holmberg och Ted Åström.
Det var först många år senare som jag förstod i vilket fint sällskap vi faktiskt befann oss. I samma tävling deltog – hör och häpna – en ung Anna-Lena Löfgren, 17, hon som skulle få en hit med ”Lyckliga gatan”; Monica och Carl-Axel Dominique, 21 och 22, som var ett par redan då; Bruno Wintzell, 17; Sylvia Vrethammar, 16, och Christina Grönvall, 15, som kompades av sin blivande partner Benny Andersson, också 15. Idel ädel blivande musikadel, alltså.
Jag minns dock ingenting av de andras framträdanden. Förmodligen var jag alldeles för nervös. Jag vet inte ens vad vi själva spelade. ”Bony Moronie” förmodligen. Med vår fina fuskengelska.
Att vi inte fick något pris kom knappast som någon chock.
Att Jonas drog sig tillbaka från artistlivet kort efteråt hade nog knappast med vår blygsamma placering att göra. Det var säkert hans mamma och pappa som sa ifrån. Själv fortsatte jag att hålla låg profil, sköta skolan med bravur, ducka för de mest närgångna frågorna och lyda mina föräldrar i allt, så länge det inte inkräktade på mitt gitarrspel. Jag levde nästan ett slags dubbelliv.
En dag fick jag tips om en kul kille som också bodde i Blackeberg och hette Ted Åström. Många år senare skulle han bli trafiksäkerhetens bandagerade förespråkare i Trazan & Banarnes barnprogram. Ted var en multibegåvning, orädd och pratsam. Han hade massor av tjejer och fick dessutom lov att pussa dem, sas det. Och så rökte han.
Vi samlades ofta hemma hos Teds familj och lyssnade på musik. Pappa Viking var aningen passiv när det kom till att planera vår karriär som framtida popmusiker, men mamma Mary avgudade sin son. Även jag låg bra till hos henne. Kanske tyckte hon att det blev lite mer ordning på Ted när jag kom med i bandet.
Jag är fortfarande osäker på hur denne unge lebeman, Ted Bengt Georg Åström, lyckades charma min pappa och mamma, men plötsligt skulle han fara med på vår semesterresa till italienskas Riva del Sole. Året var 1960, jag var alltså 15 år. Ted, jag och min lillebror Bo delade hotellrum. När vi skulle gå och lägga oss kröp Bo och jag snällt som vanligt i säng. Ted bara stirrade på oss:
– Men hallå, vi ska väl ut på stan, nu när vi är på semester?
– Men pappa sa ju att …
– Äh, kom nu!
Så vi smet ut genom fönster och tog bussen in till stan där vi gick omkring en stund, förmodligen utan att ens våga gå in på någon bar, och sedan åkte vi hem igen, utan att föräldrarna tycktes ha märkt ett dugg. De sov som stockar.
Men nästa morgon var pappa jättearg:
– Var höll ni hus i natt?
Jag tittade förstulet på Bo. Hade han skvallrat? Nej, förklaringen var en helt annan. Pappa hade gått ut på morgonen och plötsligt sett ett mystiskt märke på hotellväggen, strax under vårt fönster. Det var ett fotavtryck. Det krävdes inte mer för att han skulle lägga ihop ett och ett.
Resten av veckan hade vi pojkar nattligt utegångsförbud. Den nitiske kroginspektören Tage Schaffer visste i sanning hur man tillämpade sanktioner mot den som inte höll sig till regelverket. I den muren kunde inte ens den uppfinningsrike Ted finna en spricka.
Men den där första kvällen i Italien skulle sätta spår i det svenska musiklivet.
Väl hemkomna började Ted Åströms och mitt första band att ta form. Vi döpte det till Ted and the Caracas, efter en krog som vi hade hittat där nere i Italien. Jag vet inte om vi ens visste att det också var namnet på Venezuelas huvudstad. Ordet låg bra i munnen, helt enkelt.
Det var aldrig tal om att vi kanske borde heta ”Schaffer and the Caracas”, om nu någon trodde det. Ted var betydligt mognare än jag, dessutom sångare och frontman. Min roll var den typiske lagspelarens. Jag stod för det musikaliska kittet, var den som plockade ut ackorden från den platta vi nyss hade inhandlat.
Det var så vårt band jobbade. Först hörde vi en låt som vi gillade på radion. Sedan gick vi till skivaffären, håvade över vårt ihopskramlade kapital, placerade plattan på skivspelaren hemma hos någon i bandet och försökte skriva ner texten, så gott det gick.
Ingen av oss hade något vidare hum om vad låtarna handlade om. Det blev precis som med ”Bony Moronie”. Vi improviserade fram något som lät likt originaltexten och sedan var det bara att tuta och köra. Speciellt Ted var fena på att få den där fuskengelskan att låta nästan vettigt. Själv satt jag där med papper och penna, någon enstaka gång ett riktigt notblad som jag hade snott från mamma pianolärarinnan, och plitade ner de aktuella harmonierna: ”C-G-F-H7…”
Vi spelade överallt, kan man säga. Det fanns snart inte en ungdomsgård i hela Stockholm som inte hade haft besök av Ted and the Caracas. Vår repertoar var lika spretig som generös. Vi gav publiken vad den ville ha, helt enkelt. Och vi fick i sanning se alla slags miljöer.
Ted Åström, jag och Fender Showman-förstärkaren som kånkades runt på Stockholms spelhak. Den står fortfarande kvar hemma i källaren.
En officersbal i Tullinge till exempel. Och så dess motsats: ett fängelse, där vi nästan kröp längs väggarna av rädsla för alla tjuvar och mördare. Stefan Lindholm höll på att skita på sig när det kom fram ett par tatuerade, rakade muskelberg och spände ögonen i oss. De visade sig vara oerhört vänliga, artiga och förväntansfulla:
– Kan vi kanske hjälpa till med något? Bära era instrument, till exempel?
Vi spelade på King Side på Kungsholmen, där den blivande nöjeskungen Hasse Wallman och konferenciern Ulf Neidemar jobbade. Vi var på Sunside, där Arthur Österwall, bror till storbandsledaren Seymour, alltid höll till.
På det redan legendariska Nalen fanns alltid någon bandtävling som startade klockan ett på söndagseftermiddagarna. Det stora var att få spela så nära klockan klockan fem som möjligt, då tävlingen avslutades. Då var man Någon. Då hade man funnit nåd inför den legendariske promotorn Carl Eiwars kritiska öron. (Jag såg nyligen att det i dag finns ett band som heter Carl-Eiwar Sect, vilket jag anar är en kärleksfull blinkning till kultfiguren på dåtidens stora nöjespalats.)
Drömmen var att en gång få lämna den lilla scenen Harlem och komma in i den stora salen. Där spelade Swing Sing Scen med Anders Lindskog på sax och en trummis som sjöng och hette Svante Thuresson. På andra sidan salen stod Carl-Henrik Norins Orkester. På söndagarna var det knökfullt, men inte så noga med det tekniska. Ofta försvann ljudet och medan Carl Eiwar försökte underhålla publiken smög en tekniker runt med stor lödkolv och försökte laga sladdar.
PA-anläggning och sånt var det inte tal om. Sångmikrofonen gick rakt in i en högtalare. Själva stoltserade vi dock med en ekomaskin som kallades Echolett och idag är en raritet med samlarvärde. Ljudet spelades in på en tejpad bandslinga som gick runt, runt. Ibland lossnade tejpen och bandet började slira. Då lät det inte klokt. Ändå slogs vi, jag och Ted, om att få använda den.
Det var alltid en dragkamp om Echoletten skulle kopplas till gitarren eller sången.
Vi spelade också på raggarfiket Henrys i Skarpnäck, där Ramon Sylvan, Europas starkaste man, var dörrvakt. Han behövde aldrig ingripa om det blev bråk. Alla hade sådan respekt för honom att det räckte med att han ställde sig mellan slagskämparna. Sylvans specialtrick var att lyfta ett bord med uppånervända stolar på rak arm. Så småningom skulle han bli passare på teve.
Men på Henrys fanns också en söt schäfervalp som vi lekte och lattjade med. Några månader senare skulle vi tillbaka för ett nytt gig. Då hade valpen vuxit till sig och blivit en stor, huggfrisk vakthund. Halva min kavaj bet han sönder, Pluttens också, och när Stefan Lindholm i en paus skulle pusta ut i garderoben flög hunden på honom och bet honom i benet. Den hade legat och sovit, dold under en klädhög.
Överallt släpade vi våra trummor, den gemensamma gitarrförstärkaren och en jättelik, klumpig bashögtalare, som framåt nattkvisten alltid kändes som vore den gjord av bly. Vi reste mestadels med tunnelbana. Det här var före curlingföräldrarnas tid. Ville man ta sig någonstans fick man själv lösa transporten. Ted och jag hade ett internt skämt som bestod av att rusa ut och köpa kvällstidningen, medan tåget stod vid perrongen på Odenplan. Det lyckades för det mesta.
Pelle Sahlberg påstår att jag också extraknäckte i hans nya band, där ”Hep-Hasse” Östlund alltid spelade gitarr sittande på en trumstol på en matta för att inte bli kall om fötterna. Hasse var den förste jag lärde känna som ägde en Fender. Han var urcool, tyckte jag. Med tiden skulle han för övrigt få en son som var en av de första att spela i ett punkband, The Nomads. Men det är förstås en annan historia.
Ett ständigt flängande och spelande, alltså. Vi kunde i början av kvällen spela på diskoteket Jump In på Gröna Lund och sen kasta oss iväg och en kort stund senare spela på en firmafest på Nybrogatan. Just vid detta tillfälle blev vi upptagna i gemenskapen, trots att vi bara var 15–16 år gamla. När partajandet fortsatte framåt småtimmarna ringde vi hem och skyllde på att tunnelbanan pajat ihop. Några av oss drack alkohol för första gången i form av fickljummen Beyaz, ett skitäckligt och så gott som odrickbart vitt vin. Allt medan Ted Åström irrade runt på jakt efter en stol med rak rygg, där han kunde pressa sina scenbyxor.
Kläder var viktiga, det visste vi. Cliff Richard and the Shadows hade kostymer när de slog igenom, så det hade vi också. Till en början var det mörka kostymer med ”C” i guldemblem, ungefär som dagens dansband. På bio hade vi sett Hollywoodstjärnan Tab Hunter, som bar en speciell skjortkrage som var rund, inte spetsig. Den kallades just ”tab-krage” och var det fräckaste man kunde ha, tyckte vi.
Det var just varsin tab-krage som Ted Åström och jag en kväll ramlade in på en krog vid Stureplan, där East ligger i dag. Kostymerna gjorde att vi såg ut som små herrar, trots att vi var minderåriga. Håret hade vi dessutom kammat bakåt i en sorts våg. Men skulle det räcka för att lura bartendern?
– Det viktiga är att du drar in kinderna, sa Ted.
– Vasadu?
– Jo, du förstår, om man drar in kinderna, så ser man äldre ut.
Jag gjorde som Ted sa. Och märkligt nog funkade det. Bartendern gav oss bara en snabb blick och frågade:
– Vad får det lov att vara?
– Två sattyg! svarade Ted.
Jag hade aldrig hört talas om en sådan drink. Men å andra sidan var jag nästan pinsamt oerfaren när det gällde barer och alkohol. Det visade sig hur som helst vara en blandning av martini och något annat konstigt. Smaken var så vidrig att luften gick ur kroppen på mig. I alla fall ur kinderna. Men bartendern sa ingenting. Kanske var det ändå kläderna som gjorde männen den kvällen?
Men hundar och annat gjorde att vi snart sneglade på en annan sorts outfit. På Norrlandsgatan fanns en butik som sålde amerikanska kläder och vi inhandlade varsin kycklinggul manchesterkavaj, som matchades med svarta byxor och himmelsblå skjorta. När Stefan Lindholms mamma första gången fick se på sin son i den munderingen skrattade hon så hon höll på att kissa på sig.
Skolan, då? Jo, det rullade på. 16 år gammal hade jag avancerat till Blackebergs läroverk, som visade sig vara en utmärkt läroanstalt. Längst upp i toppen satt rektor David Törnblom, en sann humanist som satte stark prägel på undervisningen. Skolan fullkomligt spottade ur sig begåvningar.
I min klass gick till exempel Gun-Britt Sundström, som 21 år gammal skulle skriva kultboken ”Maken”. Hennes författarkollega Bodil Malmsten var också ett barn av Blackebergs läroverk, liksom borgarrådet Mats Hulth, som sedermera skulle bli en av eldsjälarna bakom Ted Gärdestad-stipendiet, Sörmlands landshövding Bo Könberg och skådespelaren Carl-Ivar Nilsson, som kom att spela mackägaren i ”Hem till byn”. Dokumentärfilmaren Tom Alandh gick också där. Jag minns Alandh som en profil som stack ut och var väldigt bra i pingis.
Jag vantrivdes absolut inte i skolbänken. Men mäktigare krafter var i rörelse. Mina föräldrar hade så småningom börjat ge upp sin strävan att göra mig till en duktig medelsvensson, eller vad nu deras syfte var. De hade resignerat en smula, insåg nog att jag skulle gå min egen väg trots allt. Jag växte till mig i både ålder och självförtroende. Håret klippte jag dock fortfarande kort, det såg mamma till:
Efterfest med Sleepstones i Salatrakten 1965.
– Nu tycker jag att du börjar bli långhårig, Jan. Nu är det dags att klippa dig!
Men mina spelningar kunde de inte stoppa. Jag löste det rent taktiskt genom att gå direkt från skolan till turnébussen på fredagseftermiddagarna. Sen ringde jag hem:
– Hej, det jag, nu är jag på väg till Skövde!
– Skövde?! Du skulle ju komma hem i kväll!
– Nej, vi har en spelning, mamma. Ses på söndag!
Men ibland skulle jag kanske ha tänkt efter före. 1960 tackade vi ja till en rad gig i Norrland under vintern och var skitglada – tills vi fattade att vi var det enda bandet i Sverige som skulle få tillbringa hela julafton i en folkabuss. Orten hette Nilivaara och går i dag knappt ens att hitta på kartan. När publiken hade gått hem den kvällen, var vi strandsatta i vildmarken. Inte en affär var öppen. Inte en matbit gick att uppbringa. Midvinternattens köld var hård, solen ett svagt minne blott.
Vi sov på renfällar, minns jag. I månader framåt plockade vi hårstrån ur våra scenkläder och skojade om att vi i alla fall var Sveriges mest renhåriga band.
Någon som minns följande textrader?
Bonden hade en skraltig bil
twistan twistan knirr och knarr och knak
Som hade gått 36 000 mil
shabbel och shabrak
Ingen jättehit, det är sant. Peter Himmelstrand låg bakom, tror jag, och vi fick den på repertoaren strax efter att Stefan Lindholm gått till sjöss och slutat i bandet. Om anledningen till avhoppet var bondens skraltiga bil låter jag vara osagt, men i Stefans ställe kom Hans Lundkvist och våren 1962 for vi på turné, som kompband till Ann-Cathrine Widlund. Hon sjöng bland annat visan om bondens bil, och ”Hej Paula!” i duett med Ted Åström.
Det var en resa inte helt utan komplikationer. Ted och Ann-Cathrines kille drog inte jämnt. Dessutom var det ett ständigt packande och bärande. Vi hade inga roadies och ibland skulle vi spela två gånger per kväll, någon gång tre.
Första giget var på en festplats i Skåne. Eftersom vi ville spara pengar tog vi inte in på hotell, utan basisten Tor ”Tosse” Krantz tog med ett stort tält som vi slog upp framför scenen efter sista låten. När vi skulle krypa in hade Tosse dragit en linje i gräset, mitt i tältet.
– Eftersom det är mitt tält ska jag ha halva. Ni får samsas i resten.
Ingen tordes protestera. Det var ju onekligen Tosses tält. Men natten blev iskall, så alla var rätt glada att vi tvingades sova trångt. På morgonen, när solen kröp fram, blev det å andra sidan desto hetare. Det fanns ingen dusch eller sjö i närheten. Det var morgonen, då jag bestämde mig för att aldrig mer i mitt liv sova i ett tält.
Det löftet har jag hållit trots att det varit nära ibland, speciellt när jag mitt i turnerandet kallades in i lumpen. Det hade Jan Erik Tage Schaffer förstås inte tid med. Jag gjorde två veckor på luckan men lyckades sedan tråckla mig ur det genom att hänvisa till mina studier.
Låten ”Three guitars and drums”, då? Jo, det var också den flitige Peter Himmelstrands verk. Tillsammans med Sven-Ingvars producent Göte Wilhelmson knåpade han ihop han en EP som bestod av fyra låtar. Det ena var rent instrumentell, ”Bristol Express” plankad från Radio Luxemburg med hjälp av Schaffers numera klassiska penna- och pappermetod. Soundet var inspirerat av Buddy Holly och Del Shannon. På samma platta fanns också ”I’ll be back” som egentligen var en stöld av ”Sommarens soliga dagar”, samt den besynnerliga skvadern ”Twistmas eve”. Julen närmade sig och den alltid lika idésprängde Peter Himmelstrand hade beslutat att vi skulle göra en jullåt – samtidigt som vi tog oss an den nya fluga som gick under namnet ”twist”.
Av någon outgrundlig anledning fick vi inte behålla vårt bandnamn. Istället döptes vi av skivbolaget (eller var det Himmelstrand igen?) till Ted and the Top Teens. EP :n betingar idag ett antal tusenlappar, men dåtidens recensenter var knappast imponerade. En skrev:
”Vi ser ingen som helst anledning till att den här skivan har kommit ut.”
Det var för övrigt mitt livs första skivrecension. När denna bok släpps är det exakt 50 år sedan. Ett i sanning aningen bisarrt skäl att ställa till jubileumsfest.
Sen gick jag in i en skivautomat på Centralen och när jag kom ut i ljuset igen hade jag fått sparken. Också det mitt livs första.
Jo, det gick faktiskt till så.
Mitt bland alla tågresenärer stod en automat där man kunde gå in och spela in en platta, ännu mindre än den pyttelilla studio där Jonas Eek och jag hade spelat in ”Bony Moronie” tre år tidigare. Jag gick dit med två av medlemmarna i Ted and the Top Teens. De försvann snabbt in i automaten, jag hörde dem tissla och tassla, och när de senare kom ut, sa de:
– Nu är det din tur, Janne. Vi har spelat in en grej till dig som du ska lyssna på.
Jag klev in. Ur automaten kom mina kompisars inspelade röster:
– Tycker du att Janne ska spela mer med oss?
– Nej, det tycker jag inte.
Det var allt som sas. Jag förstod först ingenting. Sakta, sakta gick det upp för mig att det var ett avsked på grått papper. När jag kom ut igen var båda försvunna. Jag stod där ensam med en klump i halsen. Kände mig sviken, övergiven och misslyckad.
Så småningom kom det fram att bandet hade planerat att sparka mig ett tag. Men ingen hade riktigt vågat säga det till mig, ansikte mot ansikte.
Det tog mig väldigt hårt. Mest sveket, förstås. Det här var ju killar som jag känt sedan barndomen. Men jag mådde också dåligt eftersom jag antog att skälet var musikaliskt. Att jag inte dög, helt enkelt.
Jag tyckte själv att jag hade utvecklats till en ganska bra gitarrist. Men det gjorde tydligen ingen annan. Bedrövad tog jag tunnelbanan hem den kvällen. Först många år efteråt kröp det fram att det inte alls handlade om mitt gitarrspel. Det var mera en social grej. Någon eller några tyckte att jag inte längre passade in i gänget. Det måste ha varit personkemin som spökade.
Men eftersom jag – gudskelov – inte förstod detta, blev följden att jag istället började träna ännu hårdare, ännu mera målmedvetet. Jag var bara 17 år, men fullt klar över att det var gitarrist jag ville vara. Dög jag inte så måste jag skärpa mig, bli snabbare, säkrare och mer lyhörd. Långt senare fick jag höra att den store jaxxsaxofonisten Charlie Parker hade råkat ut för en liknande upplevelse som ung. Parker reagerade på samma sätt som jag och vände motgången till något positivt. Ur vår revanschlust föddes ett ännu flitigare övande, en ännu större målmedvetenhet.
Jag slet som ett djur de närmaste månaderna, sökte upp äldre, etablerade musiker och bad dem om tips. Jag satt vid mästarnas fötter, kan man säga.
Och innan någon ens hunnit säga ”arbetslöshetskassa” var jag med i ett band igen.
Det var G-Men med Little Gerhard – den lille rocksångaren från Västerås vars smeknamn uttalades på svenskt vis, med -le på slutet. G-Men var samma band som Sten & Stanley först hade spelat i och bland annat fanns där en duktig swinggitarrist som kallades ”Inkan” och snart skulle lära mig en av artistlivets viktigaste konster: att skriva autografer.
Jag hade ärligt talat aldrig riktigt fått kläm på den biten. Det satt i rätt länge det där att inte riktigt ta idolskapet på allvar. Kanske än i dag, förresten. Att vara något slags förebild, en stjärna som man beundrar och ser upp till, kanske till och med tillber nej, det stämmer illa med min personlighet och människosyn. Jag har aldrig velat vara något märkvärdigt. Jag försöker vara noga med att bete mig som folk gör mest. Men vissa har svårt att ta in den vetskapen. Det händer då och då att jag stöter på folk som tycks bli förvånade när jag säger att jag klipper gräsmattan själv, eller går på Ica och handlar som en vanlig man.
När jag frågade ”Inkan” hur man skrev autografer, om det var lämpligt att kanske skicka med en hälsning till fanet eller om namnteckningen skulle ha något speciellt utseende, stirrade han bara på mig:
– Namnteckningen?
– Ja, man skriver väl sitt namn, förmodar jag.
– Nej, nej, sånt larv. När de kommer där med sitt papper och sin penna brukar jag skriva en och samma sak: ”Ett kilo strösocker”.
Det lät bekvämt på något vis, så jag började göra precis samma sak. Har någon till äventyrs bevarat en autograf av Janne Schaffer från åren i början av 1960-talet så kommer ni vid en närmare granskning att finna att det i själva verket är inledningen till ett kakrecept eller en inköpslista.