Ischlager-EM 2011 ställde Irland upp med de två elektriskt studsande tvillingarna Grimes som sjöng låten ”Lipstick” under artistnamnet Jedwards.
Ni var sent ute, grabbar, säger jag. Poptvillingar hade vi i Sverige redan ett halvsekel tidigare. Å andra sidan nådde de vare sig topplistorna eller den stora publiken. Vilket delvis kan ha berott på låtvalet. Men ännu mer på att bandet led av notoriskt sen ankomst.
Poptwins and the Twinpops, alltså. Någon som minns dem? Två tvillingbrorsor, Janne och Hasse Carlström, som sjöng Everly Brothers-låtar och 1963 for på turné i en gammal amerikanare, en ihoplappad Buick med släp och presenning?
Googlar man på dem, finner man … ja, absolut ingenting, faktiskt. Inte ett spår. Knappt i några skivhyllor heller, förutom en singel med titlarna ”Dé é corny” och ”En fattig femma”. De poppande tvillingarna var bandet som både Gud och publiken glömde. Vilket inte hindrar att min korta tid med dem är en av mitt livs mest minnesvärda perioder. Det är tack vare dem jag aldrig i mitt liv har besökt ett gym, till exempel.
Den ena tvillingen, Hasse, bodde fortfarande kvar hemma hos mamma och pappa i Hässelby och stod alltid i duschen när vi andra dök upp. För när han var färdigschamponerad – det tog minst en extra kvart – kunde vi äntligen packa in oss i bilen och köra till hans brorsa Janne i Vällingby, som i sin tur alltid grälade med sin fru. Det tog också minst en extra kvart.
Hur jag kom med i detta ständigt lika försenade band minns jag inte längre. Kanske för att där spelade en bra trummis som hette Lasse Sandgren och en eminent organist vid namn Ingmar Stjärndahl, som senare gick till norska bandet Pussycats, innan han bytte folkparken mot kyrkan och blev kantor.
Ingmar hade den för organister icke ovanliga egenheten att få ryggskott så fort hans instrument skulle fraktas någonstans. Det var en mycket märklig och akut åkomma. Det räckte att Ingmar bara närmade sig sin blytunga Hammondorgel med medföljande Lesley, så högg det liksom till någonstans neråt korsryggen. Och så fick vi andra rycka in som flyttgubbar.
– Ledsen grabbar att jag inte kan delta, men lyft här i varsitt hörn bara, så ska det nog gå finemang!
Jag minns ett gig i Oviken utanför Östersund, dit vi för en gångs skull anlände före arrangören. Mitt i folkparken stod en dansrotunda med en 1,5 meter hög scen med fastskruvat stålräcke. Vi insåg till vår fasa att det var dit upp, över räcket, vi måste bära våra instrument. Och naturligtvis högg det i samma ögonblick som vanligt till Ingmars rygg. Med följd att vi andra tvingades ägna en god stund åt att bära, baxa, svettas och svära över hur någon kunde vara så korkad att han valde Hammondorgel som sitt huvudinstrument – en konstruktion full av metallskivor som vibrerar när en fläkt blåser luft på dem – när det till exempel finns elgitarrer. (Vem vet, kanske var det också därför jag omsider skulle dras till en viss Björn J:son Lindh? En tvärflöjt är ju onekligen ett mycket smidigare instrument att bära med sig på en turné.)
Jag vet inte hur länge vi fick kämpa för att få orgel och kabinett över det där höga stålräcket. Men till slut var allt på plats. I nästa ögonblick kom arrangören inknallande genom grindarna. Klev fram till dansrotundan och sa glatt:
– Tjena, killar, bra att ni är här i tid.
Sedan pekade han tvärs över folkparken, mot en helt annan scen, som ingen av oss ens hade noterat:
– Fast det är där borta ni ska spela. Vore bra om ni bar dit grejerna med detsamma.
Men det var långt ifrån den enda nära döden-upplevelsen jag fick under mina 1,5 år i Poptwins and the Twinpops.
En sommareftermiddag åker vi – som vanligt försenade på grund av duschningar och gräl – riksettan söderut för att spela i Gislaveds Folkets Park. Strax efter Jönköping exploderar ena däcket på släpkärran. När vi precis har lyckats fixa det smäller det till igen. Då är det istället punka på vänster bakdäck.
Ilskna och stressade letar vi fram reservdäcket, som naturligtvis ligger längs ner, under alla våra resväskor och scenkostymer. Vi får det slutligen på plats, rullar ut igen på vägen och så – ploff! – är det dags igen, nu för det högra bakdäcket.
Då ger vi upp. Buicken rullas ner i diket. Alla prylar lastas ur. Och så ställer vi oss helt sonika att lifta i vägrenen.
Det är som en parodi på ett resande rockband med usel ekonomi. Vilket vi också är. De flesta spelningar på den här tiden är så kallade förhyrningar, det vill säga att artisten får procent på intäkterna. Kommer det mycket folk, får man mycket pengar. Blir det ingen gig alls, till exempel på grund av att en turnébil klappat ihop fyra mil norr om spelplatsen, får man inte ett öre.
Det här är långt före mobiltelefonernas tid. Vi har inga möjligheter att ringa arrangören och be om hjälp. Klockan går som en besatt och plötsligt ser vi – oj, nu skulle vi visst ha börjat spela!
I samma stund får vi lift med en snäll lastbilschaufför.
– Kommer ni för sent till folkparken, pojkar? Lugn, jag kör er ända fram!
Vi klänger upp på flaket med alla våra instrument, inklusive Ingmars numera gravt hatade Hammondorgel, och börjar rulla genom det sommarfagra landskapet.
Strax före folkparken möter vi publiken. De är på väg hem. Efter att förgäves ha väntat en timme på att få höra våra mytomspunna Everly Brothers-tolkningar i tvillingformat har de slutligen lackat ihop. Arrangören är också förbannad, förstås. Något gage är inte att tänka på. Det är på nåder vi ens får skjuts till hotellet.
Slokörade telegraferar tvillingarna nästa morgon, som är en söndag, hem till pappa i Stockholm och ber om pengar till hotellnotan. På något vis, jag minns inte hur, lyckas vi få ordning på Buickens trasiga däck efter att än en gång ha liftat, nu med en snäll smålänning. Det står en bister polis i diket när vi anländer. Tvillingarnas bil hade redan sedan tidigare lidit av inslagen ruta och nu har den nitiske konstapeln stannat för att han misstänker inbrott.
Efter visst dividerande lyckas vi övertyga honom om att bilen faktiskt är vår och att den fungerar bra, trots det där trasiga fönstret. Men i Jönköping, där riksettan på den tiden skär rakt igenom bebyggelsen, drabbas vi av ett nytt bakslag. Mitt på ett övergångsställe tvingas Hasse att tvärnita för en inbromsande bil, vilket retar upp en fotgängare som just ska passera och som sätter foten rakt i skärmen och skriker:
– Raggarjävlar!
Han borde inte ha en chans mot fem, förlåt fyra, ynglingar som denna sommar skaffat sig grova muskler genom att kånka Hammondorglar (Ingmar sitter förstås kvar i bilen med en hastigt påkommen ryggåkomma). Men gubben visar sig vara någon sorts politisk pamp i staden och hela palavern slutar på polisstationen. När vi äntligen kan åka vidare hinner vi lagom till Nyköping innan vi märker att något är fel igen. Alla vi möter blinkar med sina lysen.
– Konstigt, säger trummisen Lasse Sandgren som för tillfället är chaufför. Kan det vara presenningen som har släppt?
Men när vi stannar till vid vägkanten ser släpkärran ut som den ska. Problemet är bara att nu startar inte längre Buickens motor. Någon lyfter på huven och då – Wosch! – står elden som en kvast upp mot sommarhimlen. Vi försöker rota fram filtar och släcka men har inte en chans mot hettan och lågorna.
Någon i gänget har i alla fall sinnesnärvaro nog att koppla loss släpet, där alla våra instrument ligger, och plötsligt inser jag att, fan också, hela min scensvid ligger i den nu nästan övertända bilens baksäte. Jag springer fram, slår in bakrutan, får fatt i min resväska, backar några meter och inser att hela bilen just hade kunnat explodera rakt i mitt ansikte.
Efteråt konstaterades att det snarare var ett under att inte bilen brunnit upp tidigare. Bensinslangen var lagad med hårklämmor. Nästan ett halvsekel senare tänker jag att denna händelse möjligen kan ha påverkat mitt beslut att aldrig någonsin ta körkort.
I samma stund som jag började turnera med Twinpops hade mina skolbetyg börjat sjunka som en sten. Visst, jag försökte fortfarande att vara den ambitiöse eleven, som tog hem läxböckerna i gitarrfodralet, men … ja, det var allt mer sällan numera som jag åkte hem efter sista lektionen. Det fanns alltid ett gig som väntade någonstans. Mot sådana kämpade både rektorer och föräldrar förgäves.
– Är det du Janne som ringer? Du skulle ju varit hemma för flera timmar sedan. Förstår du inte att vi är oroliga? Vad säger du? Bor du inte här längre? Jaså Borlänge? Jaha, du menar att … MEN HALLÅ, VAD GÖR DU I BORLÄNGE!”
Och när jag inte spelade själv sprang jag på så många konserter jag kunde. Helst med utländska band. Med ett enda undantag – den originelle och nyskapande gitarristen Bo Winberg i Spotnicks, som bland annat skulle bli en ung Gary Moores stora idol – var vi svenska musiker blott bleka kopior av våra utländska förebilder, det visste vi. Alla våra blickar riktades mot England och USA. Det var därifrån frälsningen kom. Bara att rabbla namnen som jag såg och hörde under de här åren på 60-talet kan fortfarande få mig att rysa en smula: Led Zeppelin och Rolling Stones med Brian Jones i Kungliga Tennishallen. Jack McDuff på Gyllene Cirkeln. En okänd Jeff Beck på Folkets Hus vid Norra Bantorget med Ron Wood på bas och Rod Stewart på sång. Otis Redding, Arthur Conley, Sam & Dave, Booker T and the M.G.’s, Jim Reeves, Chet Atkins, Buck Owens and The Buckaroos och Janis Joplin i Konserthuset. The Doors i samma Konserthus, där jag imponerades av sångaren Jim Morrisons utspel, men däremot blev besviken på att bandet inte hade någon basist, utan att Ray Manzarek istället spelade synthbas. Det lät tunt på något vis. Frank Zappa and the Mothers of Invention, också i Konserthuset, där Zappa inledde giget med att säga:
– Ja, eftersom ni ändå inte förstår ett ord engelska, så kör vi hela konserten instrumentalt.
Ej att förglömma en viss 75-årsgala på Nalen den 23 oktober 1963, förstås, med ett nytt band från Liverpool som hade anlänt med flyg samma morgon, mötts av tio svimfärdiga kvinnliga fans och en syrlig text i Aftonbladet: ”Man måste säga att vad den här typen av elektrifierade popband kallar en show, vanligtvis är detsamma som några steg bakåt och framåt.”
Först ur planet klev den ene av gitarristerna iförd jättelik halsduk. Därefter trummisen, som utbrast:
– Grabbar, det är ingen snö!
På kvällen gick hela bandet omkring på Nalen prydligt klädda i höga boots och eleganta kostymer i väntan på sitt gig. Men allt drog ut på tiden. När The Beatles – för det var förstås de – slutligen skulle äntra scenen, var klockan alldeles för mycket.
– Sorry, killar, men stället stänger tyvärr nu. Ni får komma tillbaka en annan gång.
Nästa dag gick The Beatles singel ”She loves you” upp på tiondeplatsen på Tio i topp. Etta var ”If I had a hammer” med den amerikanske sångaren Trini Lopez.
För nu blåste förändringens hårfönar på flera sätt. I februari 1964 kallades jag upp till den sympatiske rektor David Törnblom på Blackebergs läroverk. Han var inte arg, inte ledsen, bara klarsynt:
– Jag tror du borde kliva av skolan ett slag, Jan. Det verkar som du har lite för mycket annat i huvudet just nu. Och vill du komma tillbaka så är du alltid hjärtligt välkommen.
Välkommen tillbaka att ”göra ett ärevarv”, som han sa. Det var inte riktigt det besked mina föräldrar hade drömt om. Trots att de båda var musiker – eller kanske just därför? – var de måna om att jag skulle skaffa mig en ”vanligt jobb”. Gärna civilingenjör. Eller ekonom.
Men själv klev jag gärna av skolan. Det var en tid då skoltrötthet inte existerade som ett sjukdomstillstånd, då man ännu inte försökte behålla eleverna genom att ge dem andningshål i form av praoverksamhet. Rektor Törnblom var en klok man. Han insåg att livet var mer än blott skola. Att jag redan höll på att skaffa mig en yrkeskarriär förstod han kanske innan jag själv gjorde det. För mig var musiken fortfarande bara en lustfylld lek. Kunde man ha det som jobb? Oj, det hade jag nästan inte tänkt på. Jag levde för stunden, för nästa ackord.
Fast var det verkligen röda och blå dansbandskavajer som jag hade längtat efter?
I min skivsamling fanns en platta med ett band som hette Chicks and Noisemen, med två sjungande tjejer, och det var dem jag nu tog kontakt med.
– Jag har hört att ni behöver en gitarrist?
– Visst, kom förbi bara!
Det var en helt ny upplevelse. Generellt började kvällen med att vi äntrade dansscenen vid 19-tiden och sedan höll igång till 21.30. Så långt var det blå kavajer och dansvänliga låtar som gällde. Jag minns att jag stod där och desperat försökte dra mina välrepeterade solon, men ingen lyssnade. Alla hade bara ögon för sin partner och eventuellt för den där kvartingen som stod insmugglad i en buske intill staketet.
Klockan 22 bytte kvällen plötsligt ansikte. Då var det show på stora scenen som gällde. Nu hade vi i ett enda slag förvandlats till ett konsertband i röda kavajer, medan publiken i sin tur kunde torka svetten och tillfälligt upphöra med sina parningslekar. En timme senare var vi och de blå kavajerna tillbaka på rotundan, där det nu spelades exakt samma låtar som nyss, i ett mera dansvänligt tempo. Först klockan ett var kvällen över. Då var man rätt slut, till både kropp och själ.
En av sångerskorna hette Kerstin Aulén och var ihop med basisten i bandet. En dag kom dock en ung, pigg musikjournalist och gjorde en intervju med henne. Så småningom blev de ett par och gifte sig. Reportern var ingen annan än Peter Himmelstrand, som redan hade gjort sig ett namn som låtskrivare.
En annan profil var norrmannen Eirik Wangberg, som bodde i en källare i ett höghus vid Södersjukhuset tillsammans med ett antal tvåspåriga Tandbergbandspelare. Han hörde av sig en dag:
– Ni är skitbra! Kan vi inte göra en platta ihop?
Vi blev oerhört smickrade förstås. Snart satt vi där i Eirik Wangbergs källare, i ett löjligt litet rum med äggkartonger på väggarna, en klanglåda och mickar som inte kan ha kostat många spänn. Men inspelningen blev trots den enkla utrustningen förvånansvärt bra. Först spelade vi in trummor och bas på ena kanalen, sedan min gitarr på den andra och därefter seriekopplades flera bandspelare för att klara sångpåläggen.
Det var rätt genialt på flera sätt. Jag hade själv suttit hemma och fuskat lite med min Revoxbandspelare och även om ljudet i dag känns rätt burkigt, på både mina och Eiriks inspelningar, så kan man med dagens datorer filtrera och öppna upp ljudet rätt bra. Vad vi framförallt vann i den snabba inspelningsprocessen var en spontanitet och spelglädje som annars lätt går förlorad. I dag går det att göra så mycket med datatekniken att kreativiteten riskerar att kvävas på vägen. Jag tänker ibland att det nog var tur att Abba inte hade tillgång till datorer. Då hade de kanske aldrig blivit klara med sina plattor.
Något skivbolag hade inte Eirik Wangberg i ryggen. Men det var bara en tidsfråga, visade det sig. En dag ringde just Polar – Abbas blivande bolag – och tyckte att inspelningarna dög för att ge ut på platta. Speciellt en låt som hette ”My baby left me behind” ansågs passa perfekt som förstasida. Vi var ohyggligt stolta. Att bandet som av en händelse nu hade döpts om till Eirik and The Noicemen var kanske en överraskning, men inget vi riktigt orkade protestera emot. Vi skulle ju få ge ut en platta, då är man givetvis beredd att göra vissa uppoffringar.
Fast lite konstigt blev det när vi skulle ta bilden till omslaget. Eirik Wangberg hade fixat fotografen men höll sig själv diskret i bakgrunden.
– Ska inte du också vara med, nu när bandet är döpt efter dig?
– Nänä, det fixar sig.
Vilket det också gjorde. När skivan väl kom var det Eirik Wangbergs ansikte som prydde hela omslaget. Vi själva befann oss på ett litet, litet foto längst ner i ena hörnet. För att kunna känna igen ansiktsdragen på en viss Jan Erik Tage Schaffer, gitarrist, behövde man använda förstoringsglas, helst mikroskop.
