Eftersom huset redan var proppfullt tvingades den sist anlände musikern sova i pannrummet.
Nej, han klagade inte. Det var i alla fall varmt och skönt. På Jamaica rådde tropisk hetta, i Stockholm var det senvinter. Kortklippt, med prydlig svart kostym och ett gitarrfodral i handen, klev han snällt nerför källartrappan och gjorde sig hemmastadd i det lilla kyffet. Sex kvadratmeter golvyta ungefär. Utrullad madrass på golvet. Knappt ens plats att ställa in resväskan eller hänga upp den vita skjortan och den smala slipsen.
Å andra sidan var den musikaliska kreativiteten i kåken desto större.
Sigurdsgatan 11 i Nockeby sticker i dag knappast ut från grannhusen med sin rappade fasad och typiskt svenska trädgård med äppelträd, blomrabatter och diskret postlåda. Men 1971 var det tillhåll för en av musikhistoriens legender. Jag hade fått ett telefonsamtal en dag från Europafilm:
– Du förstår, Janne, vi håller på och spelar in lite musik till en långfilm. Nu behöver vi en gitarrist. Har du tid att komma över några dagar till en kåk i Nockeby?
Det hade jag. Speciellt som jag fick veta att tre av mina polare senare skulle ansluta – Ola Brunkert, Bosse Häggström och Björn Linder – och att en av musikerna hette Johnny Nash. Med åren skulle han bli en berömd soloartist, men 1971 hade han redan börjat göra sig ett namn som låtskrivare.
Filmen hette ”Vill så gärna tro” och regisserades av Gunnar Höglund, som tidigare hade gjort bland annat ”Som han bäddar får hon ligga”. Ingen Ingmar Bergman direkt. Och ingen lysande intrig heller: vacker, blond svensk tjej blir kär i sin amerikanske balettlärare, som kallas in i amerikanska armén för att bli krigshjälte i Vietnam. Men med filmer vet man ju aldrig. Christina Schollin spelade tjejen Lillemor och Johnny Nash amerikanen Robert. Kunde bli succé, kunde bli flopp.
För mig handlade det till en början bara om ett jobb bland andra. Lägga lite ackord, dra några solon, stadga upp låtarna. De andra musikerna hade anlänt till Stockholm sent på året 1970, anförda av Nash. Eftersom filmbolaget ville spara pengar hade man istället för hotellrum hyrt ett möblerat hus i en förort. Det verkade vara en bra idé. Här kunde alla sova, laga sin egen mat och öva så mycket de orkade. Ingen granne kunde bli störd, det såg de tjocka stenväggarna till. Men framförallt slapp filmbolaget oroa sig för dyrbar studiotid, som annars obönhörligt tickade på.
Mycket tid för musik, alltså. Men också mycket tid för party. Amerikanska rockmusiker var hårdvaluta på den här tiden och ryktet spred sig snabbt i grannskapet att det festades nattetid i kåken på Sigurdsgatan 11. När jag anlände med min Gibson Les Paul var huset redan fullt av allsköns udda själar, inte minst tjejer. I boken ”Jamaica–Sverige tur & retur” berättade senare en av de där partybrudarna, Marlene Lingard, hur hon till sin mammas fasa blev ihop med den ständigt leende, krullhårige pianisten Jimmy ”Rabbit” Bundrick efter en vild fest strax efter nyår och helt sonika flyttade in i kåken. Två andra tjejer hette Gertie och Gloria och skulle senare hamna i en sång som Rabbit skrev. Men även Johnny Nash och hans manager Danny Sims var riktiga kvinnokarlar.
Och det var inte bara tobak som röktes, mjölk som dracks och vitaminpiller som knaprades. Nash & co var världsvana gossar. Inga hårdare knarkare, men … ja, som musiker var mest på den tiden. Man rökte på och provade sig fram bland färgglada piller. Själv höll jag en låg profil, när det gällde både drogerna och brudarna. Sov dessutom hemma i min egen säng. Försökte sköta mig professionellt. Men samtidigt kunde jag knappast undvika att notera hur orgierna bara blev fler och vildare – och mina medmusiker allt morgontröttare.
Dessutom var det något märkligt med själva musiken. Inspelningarna skedde i Europafilms studio i Mariehäll, men låtarna och arrangemangen växte fram i Nockeby. Jag var van vid att en skivinspelning varade i ungefär tre dagar. Man samlades i studion klockan tio på morgonen, kollade på ackorden, snackade igenom arrangemanget (”Ska vi låta pianot köra introt? Funkar det med ett solo efter andra refrängen, kanske?”), spelade igenom varje låt en eller högst två gånger och satte dem sedan, rakt in i mixerbordet. Men nu var det som om vi aldrig blev klara.
Inte så att vi övade till förbannelse. Vi svenskar satt alltid snällt och väntade i studion klockan tio på förmiddagen, medan alla andra släntrade in först efter lunch. Hela gänget var dock superproffs och fattade blixtsnabbt galoppen när Johnny Nash drog igång en ny melodi på sin akustiska gitarr. Låtarna var knappast några jättekomplicerade saker. Vers, vers, refräng, vers, refräng, refräng … vanliga grejen. De flesta satt tämligen omgående.
Men antalet? Herregud!
Jag vet inte när jag först började misstänka att det var något fuffens i görningen. Kanske när jag insåg att vi inte hade musik för en hel långfilm – utan för minst tre. Hur skulle all denna musik få rum?
Det visade sig att Johnny Nash var i full färd med att blåsa filmbolaget. Han hade ett kontrakt som lovade honom kompmusiker och studiotid för ”Vill så gärna tro”, men i lönndom passade han också på att spela in demos till sin egen soloplatta. Ett smart drag, utan tvekan. Ingen på filmbolaget hade riktigt inblick i vad som försiggick i villan. Tyckte nog bara att det var rackarns musiker att vara saktfärdiga. När Johnny Nash försäkrade att arbetet rullade på, men att han behövde ännu några veckor, kunde de mest rycka på axlarna och säga:
– Okej då.
De var i hans händer. Och hade de skickat mig för att agera vakthund så bedrog de sig. Jag var för trög för att förstå. Och när jag väl fattade läget var jag redan så inne i gänget att jag knep käft. Jag fick ju betalt per timme, gudbevars. Och det var inte varje dag man fick spela med amerikanska proffs från Texas.
Ja, och så var det ju den där killen som hade anlänt sent och blivit inhyst i pannrummet. En dag hade Nash frågat mig:
– Kan du lira något som heter reggae, Janne?
Jag var tvungen att erkänna att mina kunskaper i ämnet var aningen begränsade. På Jamaica, visste jag, fanns en äldre musikstil som kallade ”ska” och som de senaste åren hade utvecklats åt ett håll där man körde tung baktakt i basen, tydliga gitarriff på tvåan och fyran i takten, sådana saker. Någon lokal stjärna hette visst Peter Tosh, en annan Bunny Wailer. I Sverige hade jamaicansk musik knappast gjort något intryck alls, om man inte räknade 15-åriga Millie Smalls ”My boy Lollipop”, som varit en sommarplåga på Tio i topp 1964. Begreppet ”reggae” var dessutom bara ett drygt år gammalt. Det hade dykt upp på Toots & The Maytals platta ”Do the reggay” och stavades till en början just så: ”reggay”.
Men Johnny Nash lugnade mig:
– Det är cool, Janne. Vi flyger in en kille som jag en gång träffade på Jamaica. Han lär dig snabbt vad som gäller.
Och killen kom en sen kväll. Jag minns hur jag själv dök upp som vanligt nästa morgon och möttes av en blyg, proper kille i vit skjorta och slips som kom upptassande ur källartrappan och artigt skakade hand.
– Janne Schaffer, presenterade jag mig.
– Robert Marley, sa han.
Först flera år efteråt skulle jag få hela cv:t för grabben från pannrummet.
Robert ”Bob” Marley var resultatet av en kärleksaffär mellan den 50-årige kvartersmästaren i det brittiska västindiska regementet, Norval Sinclair Marley, och den 18-åriga Cedella Malcolm Booker. Han var vit, hon var svart. Paret gifte sig innan barnet föddes och äktenskapet sågs knappast med blida ögon av hennes släkt eller hans kolleger. Lille Robert betraktades som en oäkting, en bastard, och tvingades dessutom växa upp utan sin pappa, som snart lämnade familjen och sedan dog i en hjärtattack när sonen bara var tio år gammal. Tills dess hade Norval Sinclair betalat ett mindre underhåll som höll Cedella och hennes son knappt flytande. Nu blev tillvaron plötsligt ännu tuffare.
Senare i sitt liv skulle Bob Marley hävda att han överlevde tack vare en viss Vincent Ford, en diabetesdrabbad och rullstolsbunden man som drev ett kombinerat soppkök och lågpriscafé i huvudstaden Kingston och som såg till att Bob fick den mat och omsorg som krävdes. Hit skulle Bob Marley sedermera ta sin blivande fru Rita på parets första dejt. Ford var en icke oäven musiker. Om nätterna brukade han och hans skyddsling sitta och lyssna på transistorradion. Bredvid satt ofta en viss Bunny Wailer. Han var Bob Marleys styvbror. I två år hade Bunnys pappa och Bobs mamma varit sambo. Under Fords beskydd rattade de in radiostationer i Florida och New Orleans och upptäckte amerikanska artister som Fats Domino, Ray Charles, Brook Benton och Curtis Mayfield. Tillsammans hjälptes Bunny och Bob åt att utveckla den musik som senare kom att kallas reggae.
Det är Vincent Ford som står som låtskrivare till ”No woman, no cry”. Vissa experter påstår att det i själva verket var Bob Marley som skrev den och att han bara ville ge cred till mannen som hjälpt honom genom de svåra ungdomsåren. Kanske har de rätt. Bob Marley var känd för att hellre skänka bort rättigheter till en vän, än ge dem till de skivbolag som han med åren lärde sig att hata. Av Marleys många låtar sticker den ut som mindre politisk och mer personlig.
I en villa i Nockeby anno 1971 var det dock en bit kvar till världsberömmelsen. (Och än längre till Marleys publikrekord på Gröna Lund – 32 000 personer, som snällt backade en halv meter när trycket på scenen blev för stort. Samma spelning där Bob Marley i sin kravlista hade skrivit: ”Två burkar jamaicansk honung.”) Den 26-åring som lärde mig spela reggae i den bleka vårsolen på husets baksida var en lågmäld grabb som inte gjorde mycket väsen av sig. Jag minns att Björn Linder bad honom säga något på ”jamaicanska” – Björn trodde på allvar att det fanns ett sådant språk – och att Bob Marley bara gav honom en förbryllad blick.
Det finns en suddig bild bevarad, där Marley sitter hukad över en akustisk gitarr på verandan bredvid en Johnny Nash i jättelika hörlurar. Alldeles nyligen fann jag dessutom en inspelning, gjord i pannrummet på en vanlig Revox-spelare. Det är Bob Marley som ensam på en gitarr försöker få oss andra att lära oss hans låtar. Rösten är nasal, på gränsen till skrikig. Det är nästan omöjligt att förstå att den fick ett sådant genomslag. Efter exakt åtta minuter och elva sekunder av bandet hörs Marley ta några nya ackord och börja sjunga ord som sedermera skulle bli en världsberömda:
– Stir it up … little darling, stir it up.
Och så med adress till mig:
– You get that? You get that?
Marlene Lingard minns att hon en dag tog med Bob Marley in till Stockholm city för att skaffa honom lite ballare kläder. Han återvände med en stel jeanskostym med utsvängda ben som bara fick honom att se ännu mer malplacerad ut. Själv minns jag ingenting av detta. Däremot ett nattligt pokerparti som höll på att sluta i förskräckelse.
I slutet av maj hade budgeten slutligen spruckit. Europafilm drog åt svångremmen. Kanske hade de till sist förstått vad Johnny Nash, arrangören Fred Jordan och producenten Danny Sims höll på med? Nu var det finito med nattliga specialbeställningar med taxi från Operakällarens kök. Istället utsågs den blyge pannrumskillen vars funktion blev allt mera suddig – ingen tycks ens minnas att han någonsin hängde med till inspelningsstudion på Europafilm – till hushållets kock. Bob Marleys specialitet var något han kallade ”fish tea”. Det bestod av gammalt fiskrens som han kokade till en buljong och serverade med ärtor och ris. Vid ett tillfälle blev han rasande på att managern Danny Sims hade slängt ett av hans fiskhuvuden (fast det i själva verket var Marlene Lingard som var boven i dramat). Kanske hade Marley lärt sig receptet på Vincent Fords soppkök, jag vet inte. Jag vet bara att alla blev tämligen trötta på den simmiga sörjan. Till slut slog Danny Sims näven i bordet:
– Nej, nu är det jag som fixar pengar och det snabbt!
Hans lösning var att bjuda in en av Stockholms ledande pokerspelare till ett nattligt parti. Jag minns inte spelarens namn, men det kanske ringer någon klocka i läsekretsen? Hur som helst dukades det till envig med Sims i vardagsrummet, medan Nash, Rabbit, Marley och de övriga musikerna fick order att fly in i ett angränsande rum.
– Och nu är ni tysta för helvete! väste Sims, som blev allt mer nervös ju närmare han kom partiet som skulle rädda hushållskassan.
– Inte ett ljud vill jag höra. Och håll tassarna borta från instrumenten, jag måste kunna koncentrera mig!
Sedan gick det förstås som det oftast går. Sims var väl ingen usel kortspelare, men mot en av Sveriges ledande pokerhajar hade han inte en rövare. Speciellt inte som gänget på andra sidan dörren knappast kunde hålla tyst. Musiker kan sällan det.
Till slut hade svensken spelat av den arme Sims allt utom kläderna. I samma stund som taxin lämnade Sigurdsvägen 11 med hans sista besparingar brast det för den redan hårt prövade managern. Han ryckte upp dörren till grannrummet och vrålade:
– Det är ert fel, ni lovade ju att vara tysta!
Först satte han en knytnäve rakt i ansiktet på Johnny Nash, som stöp som en fura. Sedan ännu en i ansiktet på John ”Rabbit” Bundrick, som gick samma öde till mötes. Klippte därefter en stol i skallen på arrangören Fred Jordan, så flisorna rök.
Men när han skulle golva även den fjärde personen, den späde killen från pannrummet, protesterade denne högljutt. Jag minns fortfarande Bob Marleys replik. I mitt eget minne har den blivit något av en klassiker. Hur den späde grabben i sina utsvängda jeans desperat försöker skydda sig med armarna och utbrister:
– Don’t hit me. I’m a rastafari. I bring peace on earth!
Varvid Danny Sims blev så perplex att han hejdade slaget, lät knytnäven sjunka och lämnade rummet ...
I det misslyckade pokerpartiets efterdyningar började kollektivet i Nockeby sakta att upplösas. Först försvann Bob Marley och i samma veva Johnny Nashs transistorradio och en av hans gitarrer. (Det är än i dag oklart om Marley var inblandad på något sätt. Han hade ju hamnat lite vid sidan av järngänget, satt mest nere i sitt pannrum och slog på sin gitarr.)
De sista som bodde kvar i kåken var Rabbit och hans flickvän Marlene Lingard. När hösten kom stängdes strömmen av. Då flyttade även de.
Ungefär samtidigt, den 4 september, gick ”Vill så gärna tro” upp på biografen Festival vid Stureplan. Den alltid lika elake och träffsäkre Jürgen Schildt i Aftonbladet sågade filmen med formuleringen: ”En blandning mellan Nalle Puh och en nykonfirmerad professor Kinsey”, syftande på den amerikanske sexologen Alfred Kinsey.
En film om en amerikansk krigshjälte kunde inte ha kommit olämpligare. I folkhemmet Sverige hade vänsterrörelsen börjat få riktig medvind i sina röda segel. Alla protesterade mot Vietnamkriget. Ingen ville ha något kärleksdrypande drama om en svensk flicka som går till sängs med imperialismens hantlangare. Det var nog tur att Johnny Nash redan hade hunnit lämna landet; han hade knappast blivit mediernas kelgris. Efter en vecka gick filmen ner för att aldrig återkomma.
Och för egen del?
Ja, själv fick jag annat att göra. Det var först två år senare som jag plötsligt fick syn på ett välkänt ansikte i en tidning. Det var ju grabben från pannrummet! Nu var han världsberömd, stod det. Gänget från Sigurdsvägen 11 hade återförenats och spelat in en platta på skivbolaget Island Records. Nu kallade de sig The Wailers och plattan gick under namnet ”Catch the fire”. En blivande klassiker, påstod recensenterna.
Bob Marleys korta hår hade vuxit ut. Nu hade han istället rastaflätor och ett litet bockskägg. Blicken var också förändrad. Det försagda, blyga var som bortblåst. På bilden syntes en självsäker, cool snubbe som elegant dirigerade sitt band, spelande en Gibson Les Paul.
Några dagar senare hörde jag samma band på radion. Jag förstod först inte att det var Bob Marley som sjöng. Rösten var mörkare, mognare, mer suggestiv. Men melodin verkade bekant. Jag visste att jag hade hört den någonstans, men i en helt annan version. Mer avskalad, mer naken, liksom … ja, ofärdig på något vis.
Plötsligt mindes jag: ”Men hallå, det är ju en av den där låtarna vi brukade jamma i den där kåken i Nockeby 1971. Men vad var det den hette nu igen?” Jag rannsakade förgäves mitt minne. Försökte utan framgång komma ihåg orden i texten.
Sedan kom refrängen:
”No woman, no cry” …