Redan som tioåring hade han framträtt i teve med låten ”Pricken”, som handlade om att man inte skulle reta den som hade fräknar.
Själv hade han många.
Jag minns dem lika väl som jag minns de pigga, klarblå ögonen som tittade fram under den långa, blonda luggen. Den ljusa, klockrena sångrösten. De små händerna som for som fågelvingar uppför gitarrhalsen.
Grabben var vänsterhänt och höll gitarren bakvänt, precis som Jimi Hendrix, noterade jag. Men framförallt slogs jag av ackorden han trollade fram. Det var inga vanliga dussinmelodier.
I bakgrunden i rummet stod en något äldre grabb och såg både stolt och förväntansfull ut. Det var storebror, fick jag veta. Han som skrev texterna.
– Vad tycker du? viskade Benny Andersson.
– Otroligt bra, sa jag, för det var det. Kanonbra. Skitbra!
– Fint, då spelar vi in en skiva med honom. Och du är med på gitarr, okej?
– Okej.
Det fanns en säregen energi i rummet den här oktoberdagen 1971. Utanför klädde sig Stockholm i höstskrud. Men innanför väggarna på Jungfrugatan 18 rådde en varm, förväntansfull stämning. Det var som om alla i rummet insåg att de var med om något historiskt. En stjärnas födelse. En musikalisk upptäckt, som skulle ge eko på hitlistorna i åratal framöver.
Grabben med gitarren hette Ted Gärdestad. Han var 15 år gammal.
Jag hade fått kallelsen till Polars kontor via ett telefonsamtal från Björn Ulvaeus. Vi kände varandra sedan popbandstiden. Han var gitarrist i Hootenanny Singers när jag lirade i Sleepstones. Dessutom hade vi läst företagsekonomi samtidigt på universitetet. Två gitarrister och låtskrivare med intresse för debet och kredit – det var inte så vanligt, speciellt inte i slutet av ett 60-tal som annars genomsyrades av sex, droger och vänsterpolitik.
Men inte heller Björn hade blivit professionell företagsekonom, inhandlat kostym och svinlädersportfölj. Istället blev han den legendariske skivproducenten Stig ”Stikkan” Andersons handgångne man. Tillsammans med bästa kompisen Benny Andersson hade han anställts av Stikkan som låtskrivare. Björn och Benny hade, sa legenden, bytt sina första ackord i en blomrabatt i Linköping, kvällen innan Björn skulle åka in i lumpen.
Benny var organist i Hep Stars och tidigare under kvällen hade turnébussarna råkat stanna vid samma bensinmack och någon hade skrikit:
– Ikväll är det party för Björn! I Linköping!
Det var först när Hep Stars anlände till Lidköping som bandet insåg att chauffören hört fel. Inga problem, dock. Det här var tiden då en liter bensin kostade mindre än en liter mjölk. Varvid Hep Stars buss elegant vände på en femöring och satte ny kurs österut. Hit the road Jack!
Nu, 1971, var Björn och Benny inget annat än just låtskrivare. Medan de första höstlöven virvlade längs Jungfrugatan satt vi tillsammans inne i Polarkontoret, i färd med att bevittna hur musikhistoria skrevs. Att bröderna Gärdestad hade hamnat där var mest en slump, visade det sig. Senare skulle Kenneth avslöja att de helt enkelt hade slagit upp telefonkatalogen under ”musikförlag”, låtit fingret löpa nerför raderna och slutligen fastnat för orden ”Sweden Music”. Det lät gediget på något vis. Om de visste att mannen bakom var en faderlös folkskollärare från västgötska Hova, som inlett sin egen karriär med att komponera den tungvrickande ”Tivedshambo” och skrivit Lill-Babs jättehit ”Är du kär i mig ännu, Klas-Göran?”, är okänt.
Trots sin ungdom var Ted och Kenneth redan rutinerade låtskrivare. Det finns, berättar Kenneth i sin utmärkta bok ”Jag vill ha en egen måne”, en super 8-film, när lille Ted sjunger ”Volare” och ”Piccolissima serenata” i kortärmad tröja och rutiga hängselbyxor på en semester i Skåne 1961. Det är pappa Arne som filmar. Varken han eller mamma Margit var speciellt musikaliska. Det stod visserligen ett piano mot skorstensstocken hemma i villan på Åkervägen i Sollentuna, men det var mest för att fylla ut väggen, en prydnadssak.
Samma sak med den akustiska gitarren som hängde ovanför grammofonen. Mamma hade köpt den som ung, men snabbt tröttnat. Sönerna, däremot, kunde inte hålla fingrarna borta från instrumenten. På Turebergs IF:s årliga julmarknad sjöng Ted en specialskriven text av Kenneth till Johnny and the Hurricanes ”Red river rock”: ”Jag är Ted och jag har mina bröder. Jag har sportstjärnans rytm i mitt blod”.
Strax därefter fick han ett knappdragspel som pappa köpt på Järntorget i Gamla stan. Allt medan Kenneth stod i slöjdsalen och hyvlade på en elplanka, en klarröd, vars greppbräda var av svart bakelit och mikrofoner inhandlades under andakt hos Hagströms på Drottninggatan. Kenneth var dessutom kompis med Svenne Håkansson, vars bror Ola var frontfigur i Ola and the Janglers, som var ett riktigt popband, till och med hade låtar på topplistorna.
Ted var född för scenen, det märktes tidigt. Tio år gammal fick han rollen som pojken Sven i teves julkalender ”En småstad vid seklets början”. Strax efteråt spelade han dragspel inför hela svenska folket i Hylands hörna och uppträdde på Lorensbergsteatern i Göteborg med bland annat ”Kolapapperskung” – ett tidigt inlägg i miljödebatten.
Sina låtar spelade bröderna Gärdestad in på en rullbandspelare av märket Ferguson i Teds pojkrum i källaren. Till slut hade de så många och höga ambitioner att de ansåg tiden mogen för en större publik än mamma, pappa och kamraterna. Det blev Ted som till slut gjorde slag i saken. En av de första höstdagarna 1971 kom han infarande genom dörren på Kungliga Tekniska högskolan, där Kenneth höll på med sitt examensarbete, och ropade:
– Nu måste vi gå till ett skivbolag!
Varvid Kenneth lite yrvaket tittade upp, nickade och sa:
– Jo, det är kanske dags nu.
Men Stikkan Anderson höll på att gå miste om sitt stora fynd redan i farstun. Det var Benny Andersson som öppnade dörren när bröderna Gärdestad ringde på. Han stirrade lite klentroget på plastkassen med de inspelade rullbanden. Muttrade något om att det inte bara var att komma intrampande utan att ha beställt tid. Polarkontoret var ingen lekplats. Dessutom hade de fullt upp med att skriva egna låtar. Benny var i princip på väg att stänga dörren när Kenneth, eller om det rentav var den lille Ted, som sa:
– Vi är Ted och Kenneth Gärdestad. Vi tycker faktiskt att du ska lyssna på vår musik!
Och när Benny fortfarande tvekade:
– För annars går vi till någon annan!
Resten är historia, som det brukar heta. Benny Andersson monterade banden i bandspelaren, tryckte igång mekaniken och drog på volymen. Några minuter senare satt han och vaggade med skägget i takt med musiken. Till slut tittade han imponerat på de båda förhoppningsfulla ungdomarna och utbrast:
– Men det här är ju skitballt!
Kenneth och Ted insåg att de nått första steget mot berömmelsen, tog artigt i hand och lovade komma tillbaka å det snaraste för att prata skivinspelning och kontrakt.
”Och vi sprang hem genom Humlegården som två lättfotade förryckta dårar”, som Kenneth senare skrev i sin bok.
Ted skrev inte noter, inte Benny heller. Så min första uppgift blev att helt enkelt sitta bredvid när Ted spelade upp sina kompositioner på gitarr, ibland piano, och försöka överföra harmonierna och ackorden till en lapp.
Ibland sa Ted:
– Här skulle det vara lite kul med ett intro eller ett riff. Kan inte du fixa det, Janne?
Det kunde jag. Jag hade på sistone börjat lyssna mycket på låtskrivare som Neil Sedaka och Elton John, men också på nyskapande gitarrister som Todd Rundgren, som jag för övrigt hade spelat tvåstämmigt med i ”I saw the light” i ”Opopoppa”.
Jag insåg snabbt att Teds musik var både modern och tidlös på samma gång. Han visste helt enkelt hur man skrev en bra melodi, en sådan som liksom kletade sig fast vid trumhinnan. Teds låtar kan vid en första genomlyssning verka väldigt enkla. Men lyssnar man noga finner man enormt genomarbetade kompositioner som alltid har en hook, något speciellt.
”Deras första platta tog en kvart att spela in, den andra tog ännu längre tid”, säger speakern i den fejkande dokumentären om The Rutles. Med Ted och Kenneth var det tvärtom. En låt på tre minuter kunde ta en månad att skriva. De lämnade ingenting åt slumpen, inget alls.
Teds musikaliska bredd var dessutom enorm. Jag minns inte vilka låtar han spelade upp för mig vid vårt första möte, men jag slogs av att han rörde sig obehindrat mellan en massa olika genrer. Det var ballader som ”Helena”. Det var hårdrock som ”Beat it, girl!”
Trots en åldersskillnad på elva år visade vi oss ha en liknande syn på musik. Och på humor. Så fort tillfälle gavs satte vi på vår nya gemensamma kärlek Kalle Sändare – den galne, geniale göteborgaren som försökte sälja halva julgrisar som var ”lite grisarga”, beställa kinesiska julbord och hade ”en skylt som liknar en skylt”.
Teds ljusa skratt studsade genom studion. Hans entusiasm visste inga gränser:
– Lyssna på den här låten, Janne. Visst är det läckert, det här sticket?
Var han i sitt esse kunde han greppa en klädgalge och låtsasdirigera blås och orkester. En gång tyckte han att vi skulle släpa dit en hel symfoniorkester bara för ett enda ackord. Benny invände:
– Du, Ted, det blir ett väldigt dyrt ackord. Kanske 20 000 – 30 000 kronor!
– Jamen, kanske en tamburin i alla fall?
Hade någon vid detta tillfälle sagt mig att det här var en kille som omsider skulle hamna i en religiös sekt, gå ner sig i depression och slutligen hoppa framför ett pendeltåg, hade jag bara skakat på huvudet.
Inte Ted! Inte detta hypermusikaliska, levnadsglada kraftpaket, som tycktes trolla fram nya låtar ur ingenting, hade drösvis med kvinnliga beundrare och dessutom spelade tennis som en gud.
Ted nådde finalen i Kalle Anka Cup, men en viss Björn Borg stod för motståndet, så det gick som det gick. Efteråt blev de goda vänner. Jag minns att Björn kunde dyka upp i studion emellanåt för att kolla på inspelningarna, snacka tennis och diskutera brudar.
Båda var kära i landets bästa tennistjej på den tiden, Helena Anliot. Det är henne låten ”Helena” är tillägnad: ”När jag ser dig, då slutar jag tänka. När jag hör dig, då hettar min kind.” Kenneth skrev texterna, förstås, men han och Ted hade sedan barndomen utvecklat en nästan telepatisk kontakt. Kenneth visste ofta exakt vad Ted ville säga med sin musik.
När vi musiker fick höra låtarna första gången var det nästan alltid bara melodierna. Ted kunde sjunga en sorts nonsenstexter: ”Aballa danna doonno daj” och sedan byggde vi upp låtarna utifrån dem. Först när alltsammans var inspelat och klart klev Kenneth in i handlingen. Han försvann kanske några dagar med tejpen – och kom sedan tillbaka med en text som ofta satt som en smäck.
Ted kunde möjligen peta lite här och var i orden. Försökte hålla de hårda konsonanterna på avstånd. Insåg snabbt att bokstäver som ”s” inte älskades av teknikerna och att ”p” hade en tendens att ”puffa”. Eller så ändrade han någon detalj som han helt enkelt inte gillade.
Låten ”Angela”, till exempel, ville Kenneth från början skulle heta ”Ålands hav”. Men det gick inte Ted med på. Angela hette en av tjejerna som jobbade på Polarstudion. Hennes namn skulle vara låtens titel, punkt slut. ”Kaliforniens guld” var från början skriven som en vaggvisa till Teds airedaleterrier Little Jolly. ”Eiffeltornet” hette från början ”I’m gonna jump from the Hancock Tower” – en slinga Kenneth kom på under en bilresa, men insåg att det fanns mer berömda torn på närmare håll än Chicago. En vandring längs Seine, där erotiska bilder från seklets början satt upphängda med klädnypor, blev ”Franska kort”. ”Sol, vind och vatten” hette från början ”Sol, vin och vatten” och skrevs för Lena Andersson på order av Stikkan, men eftersom både Lena och Ted – som sedermera övertog låten – ansågs för unga för att kopplas ihop med sådana dryckesvanor fick den byta namn.
”Klöversnoa”, slutligen, hade en rad om ”fogdarna som borde fara åt skogarna”, vilket var en kul gliring till pappa Arne Gärdestad, som var förste kronoassistent på skattemyndigheten i Solna. ”Klöversnoa” torde för resten vara den låt som Benny Andersson har haft mest inflytande på. De vildsinta fiolerna förebådar utan tvekan Orsa Spelmän, Bennys hobbyband många år senare.
Mina egna bidrag, då? Förutom att det var jag som föreslog att studiomusikerna skulle utökas med Mike Watson på bas och Ola Brunkert på trummor?
Kanske det man i reklambranschen kallar ”kreatörens roll”. Hitta det där lilla extra som skulle ge låtarna karaktär, ett signum, och göra dem unika. Introt till ”Jag ska fånga en ängel”, till exempel. Eller riffet i ”Skolsång”. Jag satt mycket hemma och skrev om kvällarna, små korta snuttar som jag sedan presenterade för Ted. Det mesta föll i god jord. Men ibland sa han nej – då hade han en annan vision.
Det hände inte sällan att Ted kom över till min lya och ville höra det senaste jag hade kommit på. Hans musikalitet var otrolig. Jag menar, i början var detta en kille som inte ens hade gått ut högstadiet, och så satt han där och berättade exakt hur han tyckte att jag skulle spela. Det var både skrämmande och imponerande.
Jag minns inte låten, men det bör ha varit på LP:n ”Upptåg” 1974,. Ted kallar in hela Gugge Hedrenius storband och drabbas sedan av blindtarmsinflammation. Han måste omedelbart in och opereras. Men blindtarmen är knappt ens avlägsnad förrän han ringer från sjukhussängen och vill höra hur inspelningen låter. Michael B Tretow kör ut den i högtalarna och Ted ligger där och lyssnar i luren och godkänner tagningen. Men kort efteråt ringer han tillbaka. Nu har han grunnat en stund och tycker att det fattas något. Kan storbandet spela så här och så här istället?
Stråkarna ratade han helt. Istället gav han mig order att försöka kopiera förstafiolen och lägga flera stämmor på varandra. Det blev slutligen tre versioner av samma låt, vilket måste ha kostat skivbolaget skjortan.
Han kunde explodera ibland, den gode Stikkan Anderson. Jag minns ett utbrott som drabbade Pekka Langers son Johan, som jobbade på Polars kontor och självsvåldigt hade lovat Expressen Teds nya platta en dag före Aftonbladet. När Stikkan fick höra det blev han vansinnig. Langer fick snällt lomma tillbaka till Expressens nöjesredaktion och kräva plattan tillbaka.
Annars var Teds sound mycket en frukt av ljudteknikern Michael B Tretows snille. Kanske har jag aldrig jobbat med en lika avslappnad, positiv, rolig och kreativ inspelningsledare. Det finns de som bara sitter och spelar in, vrider på lite knappar och skjuter på några reglage. Inte Michael. Han visade känslor.
Han såg inte mycket ut för världen, det är sant. Hasade runt i nedslitna tofflor och rufsigt hår. Bar ständigt en kaffekopp i näven. Men han lyckades sprida en känsla av både professionalism och välbefinnande.
Med Ted Gärdestad och trummisen Per Lindvall under inspelningen av schlagerbidraget ”Låt solen värma dig” i Polarstudion 1980.
Det var till honom Ted sökte sig när sångpåläggen började bli en börda och pressen ökade på nya hitlåtar, nya bästsäljare. Det var Tretow och Ted som låg bakom det fullkomligt vansinniga – och superhemliga – projektet ”Caramba!”, som fick en Englandshit med nonsenslåten ”Hubba hubba zoot zoot”. Tretow förstod tidigt att Ted mitt i sin brådmogenhet och superbegåvning också behövde leka. Tretow lättade på trycket. Tillsammans med Kalle Sändare blev han den viktigaste personen för att jaga bort de demoner som sakta men säkert började uppenbara sig vid horisonten.
6 maj 1972 hade LP:n ”Undringar” gått upp på sextonde plats på Kvällstoppen – listan över landets mest sålda skivor. Veckan efter var den etta och skulle så förbli i tio veckor. Ted var den yngste och den ende svensken, förutom Cornelis Vreeswijk, som någonsin hade toppat listan. Året efter kom Ted fyra i Melodifestivalen med ”Oh, vilken härlig dà”, men då var han redan hela folkhemmets älskling och – tyckte vissa – egendom.
Ted Gärdestad var visserligen inte som Gösta Ekman, som brukar säga att han var kändis redan som spermie. Men närapå. Som tioåring hade han alltså varit med i både julkalendern och Hylands hörna. Nu ringde Hyland igen. Norman Luboff hade blivit sjuk. Kunde Ted hoppa in med kort varsel? Det utspelade sig en bisarr scen när Ted och jag kommer in på den berömde programledarens kontor och Hyland inte ser mig. Han har bara ögon för Ted:
– Kul att se dig. Spelar du någon tennis nu för tiden? Har du spöat Borg på sistone?
Och så med en blick mot mig:
– Och vem är han då, som är med och ska försöka göra karriär på din bekostnad?
Vid den här tidpunkten visste hela Sverige vem Janne Schaffer var, utom Lennart Hyland. Lika insmickrande som han var mot Ted, lika arrogant behandlade han mig.
Tevesändningen blev också en klassiker. När Hyland skulle påannonsera Ted sa han:
– Ja, nu kommer en ny svensk artist som heter Ted Gärdestad och just har skrivit en låt som heter ”Sol, vind och vatten”. Och med sig på gitarr har han … Hasse Schaffer!
Jag fick heta ”Hasse” i gänget i många år efter den kvällen.
Ted var en satellit som for mot himlen, blänkande och grann. Men i den närmaste kretsen började vi snart märka att det fanns en annan person innanför det där öppna, glada – en ensam grubblare. Ted hade helt enkelt börjat drömma om en egen måne. För honom var berömmelsen mest jobbig och påfrestande. Det märktes när vi skulle göra sångpåläggen i studion. Jag tyckte alltid Ted sjöng fantastiskt, men med tiden började hans självförtroende att svikta.
Det var i sig inget ovanligt. Många artister viker ner sig när det väl kommer till sången. Då blir de plötsligt sjuka, skyller på heshet och ont i halsen. Samma sak med gitarrister och deras solon. Då kan det ur intet dyka upp ett skadat finger eller en ömmande handled. Men hos Ted fanns något annat som spökade, som inte bara var nervositet.
Jag hade tidigt anat att det bakom den spralliga 15-åringen fanns en filosof och tänkare av mycket äldre slag. Ted var extremt mogen för sin ålder musikaliskt, men också när det gällde synen på livet. Han deklarerade tidigt att han var pacifist och vapenvägrare. Han var mycket stolt över att hans bror Kenneth var arkitekten bakom det första universitetet som byggdes i Nigeria efter Biafrakriget.
När en respekterad recensent som Ingmar Glanzelius gick ut och hävdade att Ted Gärdestad var farlig för det uppväxande släktet eftersom hans låtar mest handlade om kärlek och aldrig om politik, måste Ted ha känt sig orättvist behandlad. Han var ju inte alls ytlig, inte alls omedveten om hur världen såg ut.
Däremot var varken han eller Kenneth några vänsterradikaler, vilket störde dem som flöt med tidsandan. Efter premiären av ”Abba – the movie” hamnade Kenneth i en infekterad diskussion med filmens regissör Lasse Hallström om Teds låtar. Den slutade med att de lovade varandra att aldrig mer se eller lyssna på varandras verk. Åtminstone Kenneth har hållit det löftet genom alla år, påstår han.
Men även Björn och Benny började efter hand tröttna på Ted och hans ökade petighet och ångestladdade sångpålägg. Istället fann han en själsfrände i den norske producenten Eirik Wangberg – samme man som jag själv hade spelat med på plattan ”Eirik and the Noicemen” och turnerat med i parkerna 1964. ”Eirik The Norwegian” hade spelat in ”Ram” med Paul McCartney och var numera ett fullblodsproffs. Han fick Ted och Kenneth att hösten 1977 åka till Los Angeles och spela in LP:n ”Blue Virgin Isles”.
Bröderna checkade in på klassiska kändishotellet Sunset Marquis och hamnade granne med Queen, eller om det möjligen var Slade. I badkaret i sin svit översatte Kenneth ”Chapeau Claque” till ”Take me back to Hollywood”. Sedan for de till studion Sound Labs, där David Crosby och Graham Nash också höll på att spela in, tillsammans med gräddan av amerikanska studiomusiker som Doctor John, Jim Keltner, John Mayall, Lee Ritenour, Steve Lukather och en viss Jeff Porcaro. I korridoren stod ett pingisbord. Crosby och Nash utmanade Ted på varsin match, utan att veta att de mötte ett bollgeni som hade spelat nästan jämnt mot Björn Borg. De fick inte en boll. Ted sopade bordet med dem, vilken onekligen gav en viss respekt för den här unge, okände svensken med det blonda, långa håret.
I studion fanns också en annan tonårsstjärna som visste allt om berömmelsens fram- och baksidor. Det var David Cassidy. Han och Ted blev omedelbart kompisar. Jag anar att de hade en hel del att prata om.
Men ”Blue Virgin Isles” floppade. När Ted väl kom tillbaka till Sverige hade intresset för hans musik svalnat. Nu var det helt andra tongångar som gällde. Från England hade det kommit ett band som heter Sex Pistols, från Rågsved den blågula motsvarigheten Ebba Grön. Eller så var det nya flugan disco som gällde med artister som Bee Gees, Donna Summer och Gloria Gaynor.
Mot sådana krafter kämpar gudarna förgäves har man sagt. Så ock Ted Gärdestad.
