Min musikaliska bana inleddes med att jag på 50-talet spelade saxofon i Burt Reiners Playboys Dansband med Ticke. På 60-talet liftade jag runt i Europas musikmetropoler och grundlade där min musikaliska traditionsuppfattning. Min favoritförfattare är Pavlo Cecare, min favoritmat kronärtskocksbottnar.
Åtminstone om man ska tro en viss Janne Forsell – han som hade svenskt rekord i radioanmälningar med programmet ”Hemma hos”. Men det ska man gudskelov inte. Janne hade jag stött ihop med under en inspelning i Radiohuset och han blev snabbt vad man inom mc-kretsar i dag skulle kalla ett ”prospect”. Ett hängivet fan som hängde i kulisserna, alltså. Följde med på Opus III-turnéerna, delade vår buss, våra hotellrum och våra halvljumma kokt med special vid de ensliga bykioskerna.
I gengäld bidrog han med ett slags kreativt vansinne, som bland annat tog sig uttryck i en pressrelease, där inte ett ord var sant, men som ändå okritiskt publicerades i landets tidningar. Om mina medmusiker kunde man bland annat läsa att Stefan Brolund hade studerat tre år vid Das Institutkultur der Musik i Köln och är ”alltid på språng när det gäller trasig elektronik”; att Björn J:son Lindh är son till operasångaren Ingvar Lindh, fascineras av det franska köket och ”gärna kopplar av med en Filet Hemma Gör Det Själv” och att Ola Brunkert ”går i förlovningstankar och föremålet arbetar på Sveriges Radio”.
Inte ens pressbilden föreställde riktiga personer. Den var tagen ur filmen ”Ivanhoe”.
PR-materialets författare presenterades själv som före detta bastubespelare ”med fyra stycken opublicerade proletärromaner som ligger hemma i byrålådan”. Vid varje konsert fick denne säregne renässansmänniska (åtminstone enligt pressreleasen) en egen kvart, där han fick säga precis vad han ville. Och det gjorde han. Speciellt på första konserten i Boden, där kvarten raskt växte till 25 minuter. Dessutom spelade han congas.
Herr Forsells bild av turnélivet var dock alltför … ska vi säga romantisk? När turnén sakteliga gled ner mot mera tätbefolkade trakter hade han tröttnat på det myckna resandet, de hårda sängarna och den usla maten. Tystnade allt mer. Redan i Uppsala var han så less på alltsammans att han bara klev ut på scenen och avlossade en enda mening:
– Fy fan för Norrland!
Nu råkade arrangören den kvällen heta Norrlands nation och jag minns att vi var bara en hårsmån från att bli lynchade.
Det var också – givetvis – Janne Forsell som drog ihop det projekt som kom att kallas ”Svenska Löd AB!”
Namnet lät som en elfirma, men byggde på det gamla musikeruttrycket: ”Äh, nu går vi in och löder, grabbar!” Ger järnet, alltså. Vilket vi också fick order att göra, vi musiker som i hast fösts ihop i en studio och lovats 500 spänn per skalle eller något i den stilen.
Den eminente organisten Bengt Lindqvist hade skrivit arrangemang på några låtar av bland andra Charles Earland och J J Jackson. Först berättade Janne vilken stil han tänkt sig på låten: pop, soul, groove eller jazz. Sedan fick vi ösa loss bäst vi kunde. Jag kan inte minnas att vi fick några noter, några ackord, inte ens några låttitlar. Allt skulle födas i ögonblicket, i den gudomliga inspirationen. Vi satt där med våra instrument, medan Obersturmbannführer Forsell gick runt, runt och först skällde och svor på oss (det inleder skivan) och sedan ropade ”Bra!” eller ”Oj!” eller ”Högre!”
Alltsammans var över på mindre än sex timmar. Eftersom några i gänget var med i avantgardemusikalen ”Oh! Calcutta” kunde vi börja lira först klockan 22 och sista låten var klar 03.50, ungefär. Bandet mastrades i gryningen och plattan pressades i 200 exemplar, varken mer eller mindre. Janne Forsell gick sedan runt och sålde den i det närmaste grannskapet. Längst ner på omslaget fanns en text: ”Om det är nån jävel som tar mer än 20 spänn för den här (Ocker) – köp den inte!” 20 spänn var rätt normalt för en LP-skiva och visade sig med tiden vara en lysande investering för den som tordes handla av dörrknackaren med den orakade hakan och rufsiga luggen. I dag är ett exemplar av ”Svenska Löd AB” värderat till närmare 10 000 kronor.
Jag vet att inspelningen skedde den 15 november 1971, av den enkla anledningen att jag exakt 50 år senare bjöds på en jubileumsfest där en nypressad bunt av ”Svenska Löd AB!” delades ut bland menigheten. Det är ett märkligt verk. Dels för att musiken känns så egensinnig. Dels för att låtlistan knappast har någon motsvarighet i världen:
Jubileumsutgåvan av kultplattan ”Svenska Löd AB!”, inspelad en natt 1971.
1. Introduktion – Ta er i brasan
2. Den dan vi sket i Hugo Montenegros arrangemang
3. Teryleneblus 13 50 Epa
4. En mäktig eldaregesäll – ej Taube
5. Right on – Kliv På
6. Va Då Rå – Va e’, Re, De e väl okej
7. Undrar om Mona och Kent spelar den här ...
8. Riff à la Lindström
Om spår två kan i dag sägas att det från början skulle vara ”Verner Müllers arrangemang” vi sket i, men att Janne Forsell kom på att Hugo Montenegro var ett roligare namn. Samt att bakom ”Mona och Kent” på spår sju, dolde sig Mona Krantz och Kent Finell som då var radiopratare i det omåttligt populära ”Gomorron”.
Att det var just Janne Forsell som – i en paus mellan sketcherna om hur Nisse Gandhi ringer och frågar efter Indira, eller om de köttätande växterna som under mässan i Hannover åt upp den då ditresta gosskören – föreslog att mitt och Björn J:son Lindhs gemensamma band skulle heta Hörselmat, lär knappast förvåna.
Namnet passade både Björn och mig väldigt bra. Ingen av oss ville vara någon utpräglad frontfigur. Hörselmat lät lagom knasigt, lagom anonymt.
Å andra sidan blev jag aningen smickrad när jag senvintern 1973 erbjöds att spela in en soloplatta på skivbolaget Europafilm. Men också noga med att övriga ”Hörselmatare” skulle vara med i studion. Clabbe af Geijerstam producerade och kom med en rad kul tekniska innovationer. Slim Notini sjöng ”Have you ever loved a woman”, som var en B B King-cover, men annars bestod plattan av låtar som jag hade liggande i lådorna. De flesta var bara halvfärdiga och fann sin slutliga form först i studion.
Min ambition var att göra en platta med musik som aldrig hördes i radio. Att det skulle bli någon kommersiell succé fanns inte på kartan, vilket bevisas av att jag samtidigt som den släpptes drog på turné till Israel med Leif Strands kammarkör.
Leif Strand var gammal kollega med Björn J:son från Musikaliska Akademien. Tanken var att Björn skulle vikariera för Arne ”Dompan” Domnérus och jag för Rune Gustafsson. Dompan var ju saxofonist, vilket gjorde Björn aningen nervös. Dessutom bestod bandet av idel ädel jazzadel: Egil Johansen på trummor, Georg Riedel på kontrabas och Bengt Hallberg på piano. Hur skulle någon kunna urskilja hans lilla tvärflöjt i den samlingen? Han visste på råd:
– Då måste jag ha eko på flöjten!
Det bestämdes raskt att Björn skulle spela både flöljt och elpiano – ett Fender Rhodes som vägde ett halvt ton. Lägg därtill två gigantiska högtalare och man kan lätt föreställa sig det jättebagage som Björn anlände med till incheckningsdisken på Arlanda. Alltsammans var inpackat i wellpapp, precis som min gitarr och förstärkare. I Köpenhamn skulle vi byta till det israeliska flygbolaget El-Al och hade två timmar att slå ihjäl. Skönt, tänkte vi, och gick och tog ett par glas vin. Vid transferdisken växte kön under tiden lång, jättelång. När vi slutligen kom fram, ombads vi att peka ut vårt bagage.
– Jo, det är det där … och det där … och det där …
– Okej, kan ni packa upp det?
– Skojar ni?
– Nej, packa upp det!
Vi började med en högtalare. Den var jättefint inpackad. När vi väl fått ur den ur wellpappen fick vi order att skruva bort bakstycket. Det här var före röntgenkamerornas tid. Någon räckte fram en skruvmejsel. Bakom oss växte kön. Klockan gick.
Vi försökte förklara att vi var musiker, att vi inte bar på några bomber. Vi möttes av oförstående blickar. Klockan fortsatte att gå, kön att växa. Våra medpassagerare stirrade allt mer ilsket på oss. Man hörde en del spydiga kommentarer. Björn och jag försökte att se obesvärade ut. Men läggs ryggraden rann svetten.
En och en halv timme försenat kunde planet slutligen lyfta. Det var ingen bra stämning i kabinen direkt. Vi hade placerats längst fram och kände hur blickarna brände i nacken. Det var två rätt så dämpade musiker som så småningom nådde det Heliga landet.
Under de närmaste dagarna lärde vi oss alla att hata den där Fender Rhodes-orgeln. Det hade en fördröjning i anslaget som gjorde att ljudet kom en halvsekund för sent. Speciellt Bengt Hallberg häcklade Björns orgel, speciellt kvällen då vi kom till en amfiteater och arrangören hade missat att köra dit en flygel. Plötsligt måste Bengt spela det mest förhatliga instrument han visste.
Dessutom hade aftonen fler överraskningar i beredskap. När han satt och hamrade på orgeln i den varma sommarkvällen hördes ett prasslande i buskarna. På några sekunder var hela amfiteatern invaderad av soldater med vapen i högsta hugg. Publiken glodde ängsligt, vi glodde ängsligt, men de stod kvar, tysta som stenstoder, under återstoden av konserten. Sedan var de borta igen, lika spårlöst som de kom. Det var en kuslig känsla.
På det hela taget var det en både bisarr och strulig resa. Vi hade valt en billig arabisk resebyrå – med följd att vi fastnade i varenda israelisk vägspärr. I Jerusalem skulle vi bo i de gamla stadsdelarna, men standarden var så låg att de medföljande fruarna gemensamt uppvaktade arrangören Rikskonserter och krävde ett bättre hotell. Mitt eget rum var så litet att ena sängbenet stod ute på balkongen. Jag var den ende som bodde kvar. Jag tyckte det var lite spännande.
Någon gång hade vi sådan tur att det fanns en swimmingpool. I den simmade Bengt Hallberg fram och tillbaka, medan Björn J:son satt vid kanten och ängslades över om han skulle våga ta kontakt. Björn var ett jättefan av Bengt. I hela sitt liv hade han beundrat den äldre pianistens makalösa spel. Nu befann de sig på samma turné. Stod på samma scen kväll efter kväll. Men hade Bengt förstått hur mycket Björn faktiskt gillade honom? Det var tveksamt.
Till slut tog Björn mod till sig och gick fram till bassängkanten. Där låg Bengt på rygg och flöt i godan ro. Björn gick igång:
– Jag vill bara att du ska veta vad det här betyder för mig, Bengt. Jag har lyssnat på din musik ända sedan min uppväxt i Arvika. Det är fantastiskt att få spela ihop med dig varje kväll. Du är min stora idol!
Varvid Bengt slutade trampa vatten, tittade glatt på Björn, lyfte händerna mot öronen och pillade ut två stora bomullstussar.
– Förlåt, vad sa du för nåt, Björn?
– Äh, det var inget …
Övriga svenska folket hade dock inte plockat fram öronpropparna, tvärtom. När vi återkom till Stockholm hade något avgörande hänt. Jag hade knappt hunnit innanför dörren förrän telefonen ringde:
– Janne? Kan du vara med i teve i morgon?
– Janne, kan du lira på Cornelis nya platta?
– Janne, vad säger du om att plocka ihop ett band med dina favoritmusiker och dra på turné? Det är ett grymt drag kring dig, som du vet!
Men jag visste ju ingenting. Vadå för drag?
Det visade sig att samtidigt som jag for runt i Israel, kånkade orgel och sov med ena foten utanför balkongdörren, hade min debutplatta med det fantasifulla namnet ”Janne Schaffer” gått som en raket rakt upp på topplistorna. Det var helt överraskande för både mig och skivbolaget, nästan en chock.
Jag hade ju spelat in den i någon sorts naiv tro att det var en skiva som bara skulle tilltala de närmast sörjande, en liten udda publik bestående av några skäggiga jazzrocknördar. Jag hade totalt fel. De där låtarna som jag hade samlat på mig under åren – och delvis improviserade fram i studion – visade sig fylla ett vakuum i svenskt musikliv.
Eller hur man nu skulle förklara framgången. Jag hade själv inte tid med någon längre analys. Det var bara att hänga på tåget. Arrangörer drog i mig från alla håll och kanter. Jag som var så van att spela andrafiol, att ständigt stå i bakgrunden och kompa, var nu showens stjärna. Jag hade sedan tidigare bokat in ett gig med Egil Johansens Jazz Corporation i Åhus park och av 5 000 besökare kom nu säkert hälften för att höra ”Halkans affär”. Som jag inte ens spelade. Jag hade ingen beredskap alls för uppståndelsen. Promotion och marknadsföring var ju något man knappt talade om på den här tiden.
Bilden till skivomslaget hade till exempel tagits på några minuter ute på Djurgården. Jag hade mina vanliga kläder på mig. Kammade ut håret själv. Trodde smink bara var något för tjejer och David Bowie. ”Stylist” var ett ord lika okänt som ”roadie” och ”catering”. Vi tog ett kort, helt enkelt. Fast det användes å andra sidan bara för den svenska marknaden.
I England kom samma platta omsider ut under namnet ”Chinese” och hade ett omslag föreställande en kinesisk ryttare under ett körsbärsträd. Varför vet ingen.
Den sommaren hade jag gjort min sista turné som kompmusiker. Jag spelade åt Jerry Williams, men starkaste minnet är att det i mellanakten släpptes fram en ung, okänd rektorsson från Sandviken som fick framföra egna sånger till akustisk gitarr.
En av låtarna hette ”Blå blå vindar och vatten”. Killens namn var Tomas Ledin. Till vintern skulle han åka över till England, skriva på ett slavkontrakt med en skurkaktig manager, övernatta på en halv meter för kort kontorssoffa i London, fly till en musikerkollega i Birmingham och en dag öppna dörren för polarens polare som just kommit hem från en världsturné med sitt band. Han drog med dem på fyra dagars oupphörligt festande och hette John Osbourne, men lystrade till artistnamnet Ozzy.
Själv skulle jag få mycket med Ledin att göra, när även han så småningom drogs in i kretsen kring Björn Ulvaeus och Benny Andersson. Men nu handlade det om att hålla fokus på min egen karriär. Jag var medveten om Andy Warhols klassiska uttalande att varje människa kunde räkna med ”15 minutes of fame”. Jag gjorde mig inga illusioner. Det gällde att smida medan strängarna var varma. Raskt ringde jag ihop mitt Hörselmat och bad dem ta plats i startgroparna.
Sedan var det bara att hålla i filofaxen.
Här kan det kanske vara på sin plats att ge utrymme åt en viss Björn Jansson Lindh, född den 25 oktober 1944 i Arvika, flöjtist, pianist, medmusikant och egensinnigt geni.
Med honom har jag gjort mycket bra – och en hel del dumheter. Jag minns en kväll i hans lägenhet i stan, när Björn hade bjudit hem mig och den amerikanske demonproducenten Bruce Botnick och lät oss höra en inspelning med ett avantgardistiskt band som Björn haft ihop med jazzmusikern Nils Sandström. Det var en version av F A Dahlgrens klassiska folklustspel ”Värmlänningarna” där de, samtidigt som de spelade musik, läste texten på en värmländska så bred att jag tjöt av skratt.
Bruce Botnick fattade ingenting förstås. Det var överhuvudtaget en förvirrad dag för honom. Samma morgon hade han vaknat på sitt hotell, tittat ut genom fönstret och gripits av panik, eftersom han förstod att Sverige om natten hade blivit invaderat av ryssarna. Han ringde mig:
– Janne, det har hänt något fruktansvärt. Det är röda flaggor över hela stan!
– Det är lugnt, Bruce, så är det alltid på första maj.
– Inte i USA!
Björn – som redan tidigt hade förkortat sitt bondska efternamn till det mera exotiskt klingande J:son – hade jag första gången hört på Gyllene Cirkeln. Han var kompmusiker till sångaren Sam Ellison, som just då var glödhet men i dag lever en anonym tillvaro i småländska Nybro.
Fast när jag verkligen förstod att J:son var något speciellt, var när Cornelis Vreeswijk 1971 fick en grammis för den Bellman-platta, som Björn hade arrangerat. Jag minns hur Cornelis klev fram till mikrofonen, tog emot priset och sa:
– Den här ska egentligen Björn J:son Lindh ha!
Varvid tevekamerorna zoomade in den överrumplade Björn, som bara stirrade rakt ner i bordet, lika stolt som generad.
Så småningom hamnade vi i studiosvängen ihop, Björn och jag. Jag slogs snart av hans makalösa musikalitet, men också hans skönt värmländska tjurighet. Samma år som vi for på turné med Hörselmat, 1973, hade han nyligen släppt sin tredje soloplatta, ”Cous Cous”. En av låtarna hette ”My machine” och nådde på mystiska vägar Holland, varifrån en teveproducent ringde och undrade om Björn kunde tänkas medverka i ett hyllningsprogram till Michel Legrand, den franske kompositören som 1964 skrev filmmusiken till ”Paraplyerna i Cherbourg”.
Det kunde Björn tänka sig. Så ock jag, som tyckte det var skönt att få kliva ett steg tillbaka efter haussen kring min egen soloplatta. I Amsterdam skjutsades vi till skivbolagets kontor och möttes av en herre som sa:
– Naturligtvis ska du spela ”My machine”, Björn. Men eftersom det är ett hyllningsprogram, ska du också göra en Michel Legrand-låt. Vi har valt den här åt dig.
Och så placerade han ”Pieces of dreams” med Shirley Bassey på skivspelaren, en av de smörigaste låtar som någonsin gjorts. Jag såg hur Björn stelnade till. Normalt sett hade han gått fram, lyft av pickupen och lämnat rummet. Nu sa han istället:
– Har ni noter på den här?
Nästa dag var det samling i en jättelik studio. Michel Legrand var på plats i egen hög person. Mot en fond av blinkande, manshöga pianotangenter gjorde han entré med sitt följe och slog sig ner med armarna i kors. Snart var det dags för ”Pieces of dreams” och Björn drog till med sitt vanliga fräsande flöjtljud. Det dröjde bara några takter, sedan reste sig Legrand och slog av orkestern.
– Nej, nej, så här ska inte låten spelas. Det ska vara mjukt och lätt, nice and easy!
Varvid Björn stegade fram till orkesterns egen flöjtist och syrligt bad honom demonstrera hur det skulle vara. Gick sedan av scenen, arg som ett bi. När vi kom in i logen, exploderade han:
– Här har jag studerat i tio år för att hitta mitt eget flöjtspel, och så kommer den här idioten och lägger sig i!
Utanför dörren trippade skivbolagets representant nervöst omkring på tå. Han insåg att Björns hela medverkan var i fara:
– Björn måste göra den här låten, mr Schaffer. Det blir skandal annars.
Det slutade med att Björn ändå gjorde ”Pieces of dreams”, en aning mera ”nice and easy”, vilket inte hindrade att han då och då en fräste till i flöjten, bara för att markera. Åldriga franska monsieurer skulle hållas kort, menade han. Det fanns det för övrigt fler svenska musiker som tyckte.