Hon klev fram ur skuggorna i Eskilstuna Folkpark 1968, snygg som en dag, och gav ett förvånansvärt självsäkert intryck. Men så hade hon också redan stått på scenen sedan hon var 11, debuterat som dansbandssångerska vid 13 och tvingats ljuga om sin ålder på turnéerna, eftersom hon låg tre år under den tillåtna gränsen.
Nu hade hon fyllt 23, var gift och hade två barn. Sångaren Gunnar Wiklund presenterade oss:
– Det här är Annifrid Fredriksson. Jätteduktig sångerska. Ni borde jobba ihop.
Det borde vi kanske? Jag minns inte vad jag svarade. Förmodligen var jag lika blyg själv. Bockade artigt och dröp iväg.
För så här efteråt är det kanske just bristen på aha-upplevelse som slår mig mest, när jag ser tillbaka på mina första möten med de olika Abborna.
Benny i skymundan bakom sin orgel och sin dåvarande flickvän Christina Grönvall på Bromma-Spånga-paraden 1961. Björn som pluggade till jurist i salen bredvid min på Stockholms universitet 1970. Agnetha … ja, var sågs vi egentligen? Jag spelade visserligen på flera av hennes soloplattor, men var alltid klar och utflugen när hon själv dök upp för att lägga på sången. Vi kan knappast ha setts förrän vid inspelningen av Ted Gärdestads första platta, då hon och Annifrid, som nu var skild och hade återtagit sitt flicknamn Lyngstad, körade på bland annat ”Helena” och ”När du kommer”.
”Kontorskören” som Stikkan Anderson kallade dem. Han hade ju anställt Björn och Benny som låtskrivare redan i mitten av 60-talet. Herrarnas första riktiga jamsession lär ha ägt rum på andra våningen i Björns pappas pappersbruk.
– Här kan ni skräna hur mycket ni vill, sa pappan.
Fast skränet blev snart mjukare tongångar. Nybildade låtskrivarparet Ulvaeus–Andersson klämde inom kort ur sig två kompositioner som med Stikkans texter blev hits för Lill-Babs (”Välkommen till världen”) och Brita Borg (”Ljuva 60-tal”). Redan då tror jag att rollfördelningen var klar: Benny, den mest musikaliske, satte sig vid pianot och började komponera. Björn tog ansvaret för texterna och bringade reda och struktur i Bennys geniala plinkande.
Men Stikkan insåg snart att han fått två söta flickor på köpet. De var mest till besvär. Gick möjligen lite ärenden, kokade kaffe, men satt annars mest och distraherade sina pojkvänner i arbetet.
– Kan inte flickorna sjunga? gnällde Stikkan.
– Jo …
– Jamen, gör det då!
Varvid de klev fram till mikrofonerna och vävde ihop sina båda röster så den rutinerade skivbolagsdirektören nästan ramlade av stolen av upphetsning.
Om Stikkan visste jag till en början inte mycket mer än att han var en folkskollärare från Västergötland som hade skrivit Lill-Babs jättehit ”Är du kär i mig ännu, Klas-Göran?” Det var mycket löpande band över hans produktioner. På radion hade Stikkan hört en 15-årig tjej från Göteborg, kastat sig i bilen och kommit hem med ett signerat skivkontrakt. Tjejen var Lena Andersson, som snart befann sig i Polarstudion för att spela in sin första platta.
Jag började bli en rutinerad studioräv, jag visste instinktivt när en tagning satt eller inte. Efter skivdebuten med Ted and the Top Teens 1962 hade jag gjort massor av inspelningar med stora svenska artister: Lill-Babs, Östen Warnerbring, Anita Lindblom, Family Four, Lasse Berghagen … Men nu kände jag att det var det lite si och så med kvaliteten. Tidsschemat var hårt pressat. Eftersom Lena Andersson fortfarande gick i skolan måste allting bli klart över en helg. Det var imponerande, men också lite oroväckande.
Jag hade visserligen av Halkan fått låna en akustisk gitarr som lät skönt skramlig, skorrade fint i strängarna och gav det rätta countrystuket. Men flera av oss musiker var inte helt nöjda med vad Stikkans handgångne man, producenten Bengt Bernhag, släppte igenom. Lena Andersson allra minst. Jag tog hennes avsides:
– Bara så du vet, Lena, så måste du inte köpa alla tagningar. Vill du ta dem ett varv till, så stöttar jag dig.
Men hon vågade inte. Inte mycket att säga om, förstås. Hon var 15 år gammal. Hur kaxig var jag själv vid den åldern?
Metronomes studio, där Stikkan hyrde in sig, var också platsen där jag första gången fick spela med min store svenska idol Rune Gustafsson. Vi skulle göra Anders Fugelstads platta och det kändes verkligen som att sitta vid mästarens fötter. Rune var Gud för mig. Jag beundrade allt han hade gjort. Att få spela med honom var minst lika stort som att ha fått lira med Todd Rundgren eller varit med i samma ”Opopoppa”-program som Frank Zappa. Därför blev det oerhört pinsamt när Bengt Bernhag avbröt och sa:
– Nej, jag är inte nöjd med gitarrerna Jag vill att de ska låta som på Lena Anderssons platta.
Och så med en uppfordrande blick på mig:
– Janne, kan inte du visa Rune hur man får fram det där sköna rasslande ljudet?
Jag höll på att sjunka genom studiogolvet. Skulle jag ge en lektion till Sveriges främste gitarrist? Jag skämdes som en hund, samtidigt som jag såg hur det brände till i ögonen på Rune. Nästan vit av ilska plockade han fram en tolvsträngad akustisk och sa:
– Nu jävlar ska det rassla!
Kanske insåg Bernhag att han löpte stor risk att snart ha de där rasslande gitarrsträngarna virade runt sin egen hals. Han ursäktade sig med att det nu var en högst lämplig tid att kila ner på Systemet. Arrangören Claes Rosendal såg honom försvinna genom dörren och ropade:
– Nu passar vi på att spela in, fort som fan, innan han kommer tillbaka.
Det gjorde vi också. Och kanske var köerna ovanligt långa på Systembolaget den dagen, kanske dröjde sig Bernhag avsiktligt kvar en stund på stan för att inte drabbas av Rune Gustafssons vrede. Men när han åter klev in genom studiodörren hade vi satt fyra låtar på raken, utan en enda omtagning. Och allesammans lät kanon.
Som arrangör på Polar anlitades annars nästan alltid den hyperbegåvade Sven-Olof Walldoff. Jag hade med tiden blivit något av hans husgitarrist. 1970 skulle Walldoff föräras en ny, ung sångerska. När jag klev in i studion visade det sig vara en jätteblyg, jättesöt tjej från Jönköping med glugg mellan framtänderna. Hon var numera flickvän till Björn Ulvaeus och skrev mycket av sitt eget material, bland annat låten vi skulle spela in – ”Om tårar vore guld”.
För nu hade Stikkans kontorskör börjat höra talas om sig. Björn Ulvaeus påstår att det som skulle bli den världsberömda popgruppen Abba första gången stod på scenen hos Frälsningsarmén i Stockholm. Killarna var inbokade och tyckte det var praktiskt att flickvännerna hängde med. I ”Hej gamle man” klev de upp på scenen och fyllde i.
Men vad skulle de kalla sig?
Första försöket var ”Björn och Benny och Agnetha och Annifrid” vilket förstås var i otympligaste laget, även om ”Crosby, Stills, Nash & Young” hade lyckats med ett liknande konststycke bara några år tidigare. Det blev så trångt på grammofonetiketterna, tyckte Stikkan.
”Bjorn and Benny with Svenska Flicka” var i fånigaste laget. ”Festfolket” lite för göteborgsvitsigt. Att det slutligen blev Abba var mest en nödlösning, tycks det. Stikkan hade tröttnat på att rabbla alla fyra namnen så fort det skulle skickas rapporter eller telexmeddelanden. Hans rationella sinne ansåg att det räckte med initialerna. Ett företag i fiskbranschen hade visserligen lagt beslag på samma bokstavskombination, men när Stikkan snällt frågade om det gick att samsas så skickade det andra Abba storsint en uppmuntran i form av en tonfisk (!). De trodde förmodligen att den sjungande kvartetten ändå snart skulle vara bortglömd.
Kanske trodde jag detsamma. Än en gång slår det mig hur lång tid det tog innan jag faktiskt insåg att Abba var en supergrupp i vardande. Kanske för att jag så länge såg dem enbart som en sorts sidekick till Ted Gärdestad. På Teds första platta kallades Annifrid och Agnetha in för att köra. Det var ingen stor sak alls. Björn och Benny producerade, jag skötte gitarrerna och vi insåg alla att det behövs extra stämsång här och där, gärna av kvinnligt slag, och ... ja, vad var lägligare än att än en gång utnyttja den gamla hederliga kontorskören?
Det lät bra, utan tvekan. Och där någonstans måste planerna ha fötts att jobba vidare, pojkvänner tillsammans med flickvänner. Snart ringde Benny igen:
– Har du lust att komma upp till Polarstudion? Vi var så väldigt nöjda med Teds platta att vi tänkte fortsätta med ett eget projekt. Samma körtjejer, samma musiker, ja du fattar.
Jag tror inte ens han pratade om en grupp. Snarare ett slags musikaliskt experiment som ingen riktigt visste vart det skulle ta vägen. Det kändes osäkert åt vilken håll Abba egentligen sneglade. Själv tyckte jag mig höra influenser från de brittiska banden Blue Mink och Middle of the road, som hade haft hits med ”Randy” respektive ”Soley soley”.
Första resultatet blev singeln ”People need love” och inte ens här – trots att man redan då kunde höra det karaktäristiska Abba-soundet i form av stämsången och Bennys fantastiska känsla för melodier – förstod jag ett skvatt av vad som var i görningen. Att det var två genier och blivande mångmiljonärer i aktion kunde jag inte se.
Kanske för att inspelningarna alltid skedde på så lösa boliner. I Polarstudion tycktes ständigt råda ett skenbart kaos, en sorts brist på taktik. Det är så lätt att efteråt tro att världshistoriens mest berömda låtar alltid är frukten av en noggrant uttänkt plan. Det är ju snarare tvärtom. Keith Richards vaknade bakfull en morgon med ett diffust minne av att ha spelat in några riff som han kom på strax innan han somnade, tryckte igång bandspelaren och fick höra de första takterna av ”Satisfaction”.
Björn och Bennys sätt att skriva låtar var lika slumpartat, kände jag. Det vanligaste var att Benny kom in med ett papper med några ackord, nerklottrade med vanlig penna: ”Am Gm H F”, något sådant. Satte sig sedan vid pianot och spelade igenom låten. Efter det fick jag komma med idéer. Hade jag kanske något lämpligt intro i bakfickan? Ett förslag på lämpliga riff?
Under alla mina år med Abba såg jag aldrig ett partitur. Men därför kände jag mig heller aldrig låst. Efter alla år i studiosvängen var detta en befriande känsla. Jag mindes hur jag nyligen på en och samma dag hade lagt fyra olika covers till Lynn Andersons ”Rose garden” och efter sista versionen tänkte: ”Nu räcker det. Jag håller på att bli en marionett, en apa som härmar. Hur ska jag åter kunna få utlopp för min kreativitet?”
Medan Benny spelade satt jag böjd över min gitarr och försökte låta tankarna och känslorna löpa fritt: ”Vad kan jag göra av det här? Vad kan jag tillföra? Vad i melodin kan jag hugga på?”
Många av låtarna hade sett dagens ljus ute på sin arbetsgivares sommarställe på Viggsö. Björn och Benny fick husera i gäststugan och varje kväll brukade de komma intassande i Stikkans kök och spela upp dagens produktion på akustisk gitarr och Gudrun Andersons kastruller. Det lät för jävligt, förstås. Men Stikkan, som alltid hade öra för hits, kunde tydligen höra melodierna genom bankandet och nickade för det mesta instämmande.
Benny var alltid huvudkompositören, Björn producenten. Pappersbruksdirektörens pojke ägde inte Bennys unika känsla för melodier, men i gengäld en sällsynt känsla för sound, för hur låten skulle paketeras och inte minst för hur man skrev en bra poptext – den sista pusselbiten i ljudbilden.
När jag själv befann mig i studion fanns det därför aldrig någon text, sällan ens en låttitel. ”Waterloo”, exempelvis, hade från början arbetsnamnet ”Boogaloo”. Det är därför jag i dag har så svårt att veta på vilka låtar jag egentligen spelar. Stims listor säger 55 av 110 Abbalåtar, men själv är jag tveksam om siffran är helt korrekt. Det kan vara både fler och färre.
Jag har till exempel inga som helst minnen av att ha varit med på ”I do, I do, I do, I do, I do”, ”Intermezzo”, ”Name of the game” eller ”The winner takes it all”, som det påstås i pappren. Eller ens ”Mamma mia”, trots att jag tycker mig höra mitt eget gitarrsound. Men ”Dancing queen”, till exempel, står jag inte med på, trots att jag har starka minnen av att ha lagt på gitarrer en kväll, när Michael B Tretow och jag satt i studion och just hade gjort klart bakgrunderna till Teds senaste platta och Micke plötsligt frågade:
– Du, vi gjorde en Abba-låt förra veckan, som ännu saknar gitarrer. När du ändå är här kan du väl lägga på dem?
Benny påstår att det inte ens finns några gitarrer på ”Dancing queen”. Men där har han fel, eftersom Micke Areklev står registrerad för dem. Kanske spelar vi båda på låten, jag vet inte. Det är inte viktigt för mig. Jag ville bara belysa Björn och Bennys sätt att jobba, att så mycket föddes i stunden, i lust, inspiration och förutsättningslöst experimenterande.
Jag hade till exempel skaffat något som kallas Morley-eko, som när man trampar det i botten får tonen att svirra till något fruktansvärt. Micke B Tretow fick höra det och blev eld och lågor:
– Skitkul, Janne. Vi kör det i introt till ”So long”!
I ”Sitting in a palmtree” är det faktiskt Bob Marley som spökar. Jag hade ju rätt nyligen lärt mig att lira reggae i ett pannrum och föreslog nu ett liknande sound. Samma sak med ”Tropical loveland”:
– Ska vi inte köra lite reggaestuk, Benny?
Och Benny var inte sen att hänga på. På det sättet var han en fantastisk arbetsgivare. Benny hade tydliga visioner, men var också öppen för att en låt kunde dra iväg i nästan vilken riktning som helst. Kom jag släpande med en gitarrsynt så föreslog han raskt att den måste testas i nya kompositionen ”Watch out!”.
Det var ofta hysteriskt roliga tagningar. Ibland till och med lite för roligt, som när brandkåren stormade in utan förvarning, med hjälmar och slangar, sedan brandlarmet av okänt skäl hade gått. Nästa dag hände samma sak. Det visade sig att Mickes kontrollbord var felkopplat. Av någon outgrundlig anledning utlöstes larmet om han samtidigt tryckte på de båda knapparna ”Play” och ”Record”. Brandkåren bara log bistert. De hade redan anat att det var något lurt. Den här gången hade de inte ens bemödat sig med att ta med slangarna.
Och körde vi någonsin fast, ja, då fanns Micke B Tretow alltid där med sina Kalle Sändare-inspelningar. De fungerade när Ted Gärdestad tappade sugen, de fungerade nu också. I hela mitt liv har jag varit en viss Carl-Axel Thernberg tacksam för att han lättade upp våra stunder i studion med sina ”gallerbad”, ”esparesaplattor” och ”infällbara strävor”. Tveksamt dock om han själv någonsin insåg sin betydelse för landets främsta popband.