Café Norrköping hade laddat upp med två helt olika par den här kvällen 1989. Vid ett bord satt de svenska mästarna i pussel. I intervjusoffan de båda jazzmusikerna Ivan Renliden och Putte Wickman.
Klarinettisten Putte verkade inte helt bekväm med situationen. Tillsammans med pianisten Ivan hade han just gjort plattan ”Så skön som solen”. Inte hans bästa produktion, det visste han. Snarare tvärtom. Mitt under inspelningarna hade han slagit back och konstaterat att de förmodligen spelade alldeles för bra för att nå den stora publiken. Ty detta var ändå främsta syftet med plattan: att för en gångs skull kliva ut ur jazzens finrum och flirta med ”vanligt folk”, som man sa.
Puttes kompis, pianisten Lars Roos, hade redan gjort det och lyckats över förväntan. Hans ”Örongodis” – en rad lättsamma, lättsmälta arrangemang av klassiska verk – hade snabbt blivit ett begrepp. Vissa kritiker kallade det elakt för ”hissmusik” och jämförde med det intetsägande skval man normalt hör i bakgrunden i ett varuhus. Men det fungerade. Lars Roos var utan tvekan ett kommersiellt snille. ”Örongodis” sålde lysande och någonstans i kulisserna hade Putte Wickman stått och svurit lite tyst över världens orättvisa och allmänhetens billiga smak.
Skulle inte han och Ivan kunna göra samma sak?
Jovisst!
Med resultatet att de båda herrarna – utan tvivel tillhörande det absoluta toppskiktet av svenska instrumentalister – nu stod i en östgötsk tevestudio på bästa sändningstid och sålde ut sin själ.
Åtminstone var det vad Putte Wickman – som plötsligt hade drabbats av eftertankens kranka blekhet – ansåg. Han skämdes, helt enkelt. Insåg att han hade dagtingat svårt med sina musikaliska ideal. Till och med spelat medvetet sämre och enklare bara för att det skulle gå hem i folkhemssofforna.
Programledaren frågade:
– Varför har ni valt just de här låtarna?
Putte svarade buttert:
– Vi kunde inga andra.
Och så förflöt tevekvällen. Putte och Ivan klev ett par gånger upp och spelade en av låtarna från nya plattan. Ivan försökte hålla god min. Men Puttes skamkänslor lyste igenom för alla som förstod att tolka dem.
Samtidigt pågick någonstans i bildens utkant ett flitigt pusslande. Svenska mästarna satt hukade över sitt bord med hängande luggar och stirrande blickar. Det verkade inte gå särskilt bra. För att vara landets styvaste i genren var de ovanligt bleka den här aftonen. I den framväxande bilden gapade stora hål. De skakade vantroget på sina huvuden. I pannan började svetten bryta fram.
När programmet närmade sig sitt slut klev programledaren fram till bordet.
– Hur har det gått här då?
– Eh …
– Inte så jättebra, verkar det som?
– Det var svårare än ni trodde?
– Ja, vi förstår inte riktigt …
I samma ögonblick syntes en prydlig kostym bakom ryggen på de båda pusslarna. Det var Putte Wickman. Han höll något i ena handen. Med en svepande gest sträckte han ut sin näve och hällde innehållet på bordet. Det var en hög pusselbitar. Han hade snott dem innan programmet började. Med ett ansikte hugget i sten tittade han på de båda svenska mästarna och sa uttryckslöst:
– Det kanske hade gått bättre om ni hade haft de här.
För jazzen kan anfalla på olika sätt.
I Café Norrköping skedde det i form av en musiker med ett synnerligen utvecklat sinne för practical jokes. Jag har själv råkat ut för Putte Wickmans skämtlynne. Vårt första möte var i Berlin. Vi skulle båda medverka i ett teveprogram med sångerskan Sylvia Vrethammar, som var ”big in Tyskland”Putte kände jag till, förstås. Sveriges främste klarinettist hade jag beundrat i smyg i många år. Dessutom var jag bekant med hans barn Basse och Maria.
Vi checkade in på hotellet och Putte föreslog att vi skulle gå på lunch. Det blev mycket trevligt. Putte visade sig vara en belevad man, dessutom en lysande historieberättare. Leif Strand hade skrivit en låt som hette ”Desire” – ”Åtrå”, alltså – men Putte envisade med att hela tiden kalla den för ”Desirée”, som kvinnonamnet. När vi njöt av kaffet fick han plötsligt syn på någon utanför fönstret:
– Men hallå, är det inte någon från teamet?
Jag tittade ut. Spanade genom folkvimlet. Men såg ingen jag kände igen. Yttrade något om att Putte kanske tagit miste. Tog en klunk ur kaffekoppen …
Det stora eldprovet – jazzfestivalen i Montreux.
… och fann att den nu var full av salt.
Sedan började en duell i practical jokes. Putte och jag försökte överträffa varandra, men hade samtidigt fullt upp med teveinspelningen. Den tyske producenten var en stel, torr figur, som knappast inbjöd till någon närmare dialog. Han satt mestadels dold i sitt kontrollrum. Gav då och då en order genom högtalarna. Tonfallet var ofta nedlåtande:
– Kan ni säga till congasmänniskan att han flyttar sig två meter!
”Der Conga Mensch” var en färgad slagverkare, en stackars kille som alltså fick uppleva en fläkt av den gamla, tyska världen. Både Putte och jag var illa till mods. Därför blev jag alldeles iskall när jag på kvällen fick ett meddelande om att producenten ringt och sökt mig. Putte hade mottagit samtalet:
– Janne, du måste åka tillbaka till studion. Du spelar tydligen fel på en låt.
Jag insåg direkt att det var kört. För även om jag kanske inte direkt hade spelat fel, så fanns det en låt som jag visste att jag hade fuskat på. Inte mycket. Men tillräckligt för att den där otrevlige, osynlige producenten skulle upptäcka det i efterhand. Jag kände det dåliga samvetet slå ut i bröstet. Suckade djupt. Nickade tacksamt åt Putte som hade varit vänlig nog att be receptionen köra fram en taxi åt mig. Larvade lite moloken ut mot bilen. Beredde mig på en utskällning av klassiskt tyskt mått.
Just när jag tog plats i baksätet klev Putte in i bilen och beordrade glatt chauffören att åka och plocka upp Sylvia Vrethammar och Rune Gustafsson. Vi skulle på middag allesammans. Att producenten hade ringt var bara ett skämt.
När inspelningarna var över pustade vi ut. Flyget gick nästa förmiddag och Putte var mån om att krypa till kojs tidigt. Jag sa att jag skulle hänga kvar en liten stund till. När Putte hade försvunnit gick jag fram till receptionen:
– Hur dags har herr Wickman begärt väckning?
– Klockan sju.
– Nu är det så att han fyller år i morgon. Ni skulle inte kunna väcka honom en kvart tidigare? Gärna med champagne och lite blommor?
– Vi lovar att herr Wickman ska få en uppvaktning han aldrig glömmer!
– Och sjung gärna en stump. Det tycker han om.
– Självklart!
Ja, ni kan själva fylla i resten. Min poäng med denna glimt ur det glamorösa turnélivet – där en svensk klarinettist utan vidare bjuds på champagne och tysk skönsång på sängen kvart i sju på morgonen – är förstås att fastslå att rockbranschen inte har monopol på udda profiler, dekadent leverne och konstiga vanor.
Jazzen är minst lika rock’n’roll, om man får säga så. Man glömmer gärna att även jazzen länge sågs som en syndens musik som ofta höll till på skumma källarhak framåt midnatt, fulla av droger, fallna kvinns och konstiga ackordföljder.
Vår egen relation, jazzens och min, inleddes redan på Blackebergs läroverk. En dag satt det en lapp på anslagstavlan:
”Föredrag om jazz med Lars Werner.”
Jag visste inte vem Lars Werner var, knappt ens vad jazz innebar. Men eftersom musik numera var mitt livs kärlek gick jag dit. Någon hade frågat hur länge föredraget skulle hålla på. Ingen visste riktigt. En timme kanske? Högst två.
Det blev fem.
Och jag satt trollbunden hela tiden.
För vad Lars Werner – inte den blivande VPK-ledaren utan den gudabenådade pianisten och kompositören – lyckades förmedla var en känsla som jag själv numera försöker återskapa på mina seminarier. Han drog inte bara jazzens historia och spelade plattor. Han berättade också om människorna bakom, vilka personligheter de var, deras öden, visioner, styrkor och svagheter. När de fem timmarna var över hade jag fått nya idoler: John Coltrane, Miles Davis, Coleman Hawkins …
Dessutom inbjöd Lars Werner till en jazzkväll på Klubb Surbrunn, där han skulle spela med sitt band. Jag gick dit. På scenen fanns namn som Christer Boustedt, Janne Carlsson, Sven Hessle och Gösta Wälivaara. Det blev en fantastisk spelning, lekfull och uppsluppen. Mot slutet gjorde bandet en högst personlig tolkning av Ulla Billquists klassiska beredskapslåt ”Min soldat”. Jag var nästan chockad. Att en så sliten gammal slagdänga kunde låta så … fräsch. Så annorlunda.
Förtrollad gick jag hem i natten. Det var alltså det här som var jazz!
Omsider skulle jag hamna på andra jazzklubbar och bli besviken. För jazzen är ju, precis som rocken, en osalig blandning av stilar, rytmer och talang. En del var lysande, annat lämnade mig oberörd.
En kväll i slutet av 60-talet satt jag i Konserthuset och såg fem mörkhyade män i svarta kostymer: Miles Davis, Wayne Shorter, Ron Carter, Tony Williams och Herbie Hancock.
Det var en av de mest klassiska jazzkvintetterna någonsin. Fem superstjärnor. Lite som den där sovjetiska hockeyfemman med Fetisov, Kasatonov, Makarov, Krutov och Larionov.
En oförglömlig afton, som det brukar heta i annonser. En konsert som för alla jazzfreakar var en minst lika stor högtidsstund som för rockfansen som såg Bruce Springsteen i samma lokal tio år senare – den som jag bara såg till hälften. Jag kan fortfarande, nästan femtio år senare, stöta på folk som pratar lyriskt om superkvintettens jammande den kvällen. Med något lätt religiöst i blicken fattar de mina händer och säger med ett andäktigt tonfall:
– Var du också där, Janne?! Visst var det fantastiskt?
Ja, jag var också där.
Men jag begrep ingenting.
Inte ett dyft.
Jag satt där och såg den ena världsartisten efter den andra gå loss i långa, slingriga, oerhört avancerade solon, men kände i stort sett ingenting. Det var som att se ett antal gymnaster utföra sina svåraste övningar. Jag häpnade över deras skicklighet men höll ändå på att falla i sömn. Det var musik att beundra, inte att bli förförd av.
Det var så med mig och jazzen i början. Vi var inte helt kompatibla, som man numera säger.
Men frälsningen låg bara två timmar in i framtiden. Under samma jazzgala spelade den amerikanske vibrafonisten Gary Burtons kvartett, med gitarristen Larry Coryell, basisten Steve Swallow och trummisen Bob Moses. Det var första gången i mitt liv jag hörde fusionsmusik och det blev en vändpunkt för mig. Dittills hade allt jag spelat befunnit sig inom en viss genre. Det var antingen rock, pop, visa, soul, klassiskt eller hårdrock. Men det här … Ja, vad var det egentligen för slags musik? Jag minns hur jag satt där i stolsraden och kände hur jag upplevde något totalt gränsöverskridande. I alla år hade jag levt med musik, lyssnat, letat och övat. Nu var det som att bli förälskad på nytt. Jag såg plötsligt nya möjligheter, nya vägar, nya toner.
Dessutom tackade ingen av musikerna för applåderna. När folk klappade i händerna efter låtarna glodde de fyra musikerna bara ner i golvet. Jag tyckte det var oerhört coolt gjort.
Och jazzmusiker var ofta coola katter, det märkte jag snart. I Göteborgs konserthus skulle jag en kväll spela med Egil Johansens Jazz Incorporated och den legendariske trumpetaren Dizzy Gillespie. Vi plockade upp honom på flygplatsen. Jag hamnade till höger i baksätet, Dizzy i mitten. Han rökte och mådde fint. Plockade fram ett kassettband och bad att få spela det i bilstereon. Det var en inspelning med kollegan Donald Byrd. Det var stort. Det var andakt. Dessutom var bilen en gul Mercedes, vilket ytterligare förhöjde coolhetsfaktorn.
Framme vid konserthuset öppnade vi bakluckan och lastade ur våra instrument. Någon undrade om Dizzy hade lust att käka något före repetitionen.
– Repetera? Men kan ni inte mina låtar? Har ni aldrig hört ”Night in Tunisia”?
– Jo, men tempot … tonarten …
Dizzy bara stönade:
– Nej, något repande är jag inte intresserad av. Jag ska gå och sova. Vi ses på konserten, grabbar.
Och så drog han. Kvar stod vi med långa näsor. ”Night in Tunisia”? Det fanns ju över 100 inspelningar av den låten. Och alla lät olika. Hur i helskotta skulle vi fixa det här?
På något sätt lyckades ändå någon få Dizzy till konserthuset en och en halv timme före konserten. Han larvade in, medan vi satt där och slet våra hår, fick syn på min gitarr och mina pedaler och utbrast:
– Look, there is a young cat with a wah-wah! Jag har skrivit en ny låt som skulle passa perfekt!
Varvid alla insåg att det nog inte var någon bra idé. Publiken hade knappast kommit för att höra Dizzy Gillespie spela något han just hade komponerat. De ville höra klassikerna. Men Dizzy insisterade. ”Den unge katten med wah-wah-pedalen” instruerades och jag försökte samtidigt kasta ner huvuddragen när det gällde tonart och harmonier på ett papper. Jag skrev för brinnande livet men märkte att alltsammans mest blev lösa anteckningar, utan någon struktur.
Någon låtlista vägrade Dizzy att leverera. Antydde att han tänkte dra några mest kända verk. Vi var ju proffs, vi skulle givetvis kunna hans musik, tycktes han mena.
Sedan gick ridån upp. Vi satt där hela ensemblen, nästan lika förvirrade som för två timmar sedan, när Dizzy Gillespie larvade in från sidan, klev fram till mikrofonen och sa två ord:
– Wow! Nice!
Sedan började han räkna in och på något sätt fanns det ändå några i gänget som snabbt fattade galoppen, vilket gjorde att låten liksom växte fram, instrument för instrument. För mig själv tog det närmare två minuter innan jag lyckades förstå vilken låt det var frågan om. Och så fortsatte konserten. Det enda stycke jag var riktigt säker på skulle dyka upp var det nyskrivna wah-wah-stycket. En förvirrad kväll är bara förnamnet.
Nästa dag kom recensionerna. De flesta var lyriska, men en kritiker påpekade: ”Man måste dock erkänna att det var lite trevande start på de flesta låtarna.” Vi enades samtliga om att det var en kritiker som i sanning kunde sitt jobb. Leve honom.
Ty att spela snabbt må vara stort, men att spela rätt är större.
Just det där, att blanda jazzens bländande teknik med andra musikstilars känsla och melodisinne, tilltalade mig. Samtidigt fick jag fortfarande kritik, speciellt i proggtidningen Musikens Makt, för att jag spelade för bra. Trots att jag själv såg Hörselmat som ett rätt anarkistiskt band, inte minst påhejade av den allt annat än strömlinjeformade Janne Forsell, kritiserades vi för att vara alltför tekniskt avancerade och alltför skickligt producerade.
Vilket kändes rätt absurt på något sätt. Här hade man övat hela sitt liv, och så fick man spö för man hade blivit för duktig på att hantera sitt instrument.
Men därav titeln på min tredje platta – ”Katharsis”. Namnet är grekiska och betyder ”reningsbad”. Med lite god vilja kunde man tolka det som att avsändaren var en djupsinnig, känslig, svårmodig, rentav andlig typ, istället för en snabbfingrad, tekniskt driven gitarrekvilibrist. Det var ju sådan man skulle vara, enligt förståsigpåarna. Och samtidigt … Vad jag faktiskt försökte göra med min musik var ju att finna något nytt, ett annat tonspråk, en annan klang, något ingen riktigt gjort förut.
Jag hade nyligen bytt bolag till CBS eftersom Europafilm i hög fart närmade sig konkursens brant. Ska jag skryta en smula kan jag nog säga att jag de sista åren finansierade hela Europafilms verksamhet. På samma bolag låg band som Contact och Skäggmanslaget, plus en rad trubadurer som knappast var några storsäljare. Det hjälpte inte att man kalllade in en ny ung vd vid namn Vicky von der Lancken, som så småningom blev en drottning i den svenska nöjesbranschen. Europafilms skivbolag var dömt att gå i graven .
När ”Katharsis” kom ut 1975 tog Universals danske chef Jörgen Larsen den med sig till ett konvent i London. De amerikanska skivbolagsdirektörerna föll pladask.
– Skitbra, det här ger vi ut i USA!
Fast jänkarna ville absolut ha ett nytt skivomslag. Det gamla var taget på Knivsta station och byggnaden såg så skönt sliten ut, tyckte jag. Men de ville hellre ha mig sittande på en parkbänk. Fotot togs i ett skogsparti vid Kyrksjön i Bromma. Kanske var det rätt tänkt. Recensionen i Rolling Stone blev hur som helst en av de bästa jag fått. Under rubriken ”Killer guitarists” recenserades min platta i samma andetag som Al Di Meolas ”Elegant Gypsy”, Lee Ritenours ”Captain Fingers” och Roy Buchanans ”Loading Zone”.
Visserligen påstod recensenten att man i mitt spel kunde höra ”tydliga influenser av Django Reinhardt”, en gitarrist jag knappt hade hört talas om. Men okej, det gick att tugga i sig. Speciellt som fortsättningen innehöll en mening som: ”Schaffer has something to say, and the means to express it, especially on slower passages like the second half of Stocking Suite.”
Men i USA gör man ingenting utan att först sondera terrängen och formulera en plan för hur en ny artist ska lanseras. Två av direktörerna, Don Ellis och före detta gitarristen i The Zombies Paul Atkinson, telexade till svenska CBS: ”Vi vill komma och lyssna på er artist Janne Schaffer.”
Det blev startskottet för en febril aktivitet på det svenska kontoret. Raskt beslöt man att boka en privatspelning, där jag och mitt kompband ensamma skulle uppträda för CBS-folket. Jag vägrade:
– Nej, nej, det funkar inte. Vi måste ha rätt stämning. Jag fixar en konsert istället.
Det blev kårhuset. Spelningen var inbokad rätt sent på kvällen och jag skulle hinna lagom från ett gig med Radiojazzgruppen i Södertälje. CBS-bossarna anlände med flyg tidigt samma dag. De möttes på Arlanda och blev aningen förvånande när deras svenska kolleger meddelade att Schaffer befann sig i en annan stad.
– Är han inte här?
– Lugn, han kommer ikväll. Men innan dess ska ni få lyssna på en annan lovande svensk artist.
Ellis och Atkinson kördes till gamla Philipshuset i frihamnen, där TV4 numera huserar. Där hade svenska CBS låtit uppföra en scen. På den stod en svensk rocksångare med sitt band. I övrigt var lokalen tom. Det var precis den situationen jag själv hade lyckats undvika. Att spela ensam inför en handfull skivbolagsmännsikor – kanske det mest bortskämda släktet i världen när det gäller musik – var som att begå offentlig harakiri. Det kunde bara gå åt helvete.
Det gjorde det också för den stackars killen som nu stod på scenen. Han skulle framföra fyra låtar, men redan efter första låten förvandlades rösten till ett kraxande. Slokörad och tillintetgjord dröp han slutligen av scenen och insåg att den internationella karriären nog skulle dröja ytterligare några år.
Stämningen hade nu blixtsnabbt sjunkit under nollnivån. Det svenska CBS-folket kände paniken komma krypande. Ett snille löste nervknutarna genom att omgående beställa en dundermiddag på Stallmästargården. Med alla tillbehör.
Det var således, trots eftermiddagens fiasko, två glada amerikanska skivbolagsdirektörer som slank in på kårhuset den kvällen. Publiken bestod av 300–400 personer, de flesta redan frälsta fans, och när jag gjorde entré med mitt band – Björn J:son på keyboards, Christian Veltman på bas och Malando Gassama på trummor – steg jublet mot taket.
Efteråt nåddes jag i logen av beskedet att amerikanerna var begeistrade. Kunde jag omedelbart komma till deras svit på Sheraton?
Jag for dit. Klev in i ett av de största hotellrum jag någonsin sett. Skakade hand. Placerades i soffan. Fick veta att jag hade imponerat på de båda amerikanska herrarna. Min platta skulle självklart lanseras på andra sidan Atlanten. Men detta borde förstås, av marknadsmässiga skäl, kopplas samman med en turné.
– Vill du spela in en skiva i USA, Janne?
– Javisst, vad kul.
– Vilka skulle du vilja ha med i studion, då?
Jag nämnde J:sons namn och förklarade att han var min musikaliska högra hand. De nickade. Inga problem.
– Och så har jag en kompis i Los Angeles som heter Peter Robinson och spelar i Brand X. Det skulle vara kul att ha med honom också. Sedan vet jag inte.
Nya nickar.
– Vi fixar de andra musikerna, no problem.
Det var bara en hake:
– Här i Sverige är du ju känd för att ha spelat ihop med Abba. Men du vet, i USA är de inte särskilt stora. Vi behöver något annat att hänga upp ditt namn på. Snart ska vi göra en grej i Montreux, CBS All-Stars. Då vill vi att du är med, okej?
– Visst, sa jag. Montreux, alltså? Jo, det ska väl funka.
Det var först när de började räkna upp artistlistan som jag stelnade till. För vilka skulle stå där på samma scen som Jan Erik Tage Schaffer from Sweden, om inte namn som Dexter Gordon, Stan Getz, Bob James, Maynard Ferguson, Billy Cobham, John McLaughlin, Al Di Meola och Carlos Santana? Samt en ny holländsk flöjtist vid namn Thijs van Leer, som hade ett band som hette Focus tillsammans med gitarristen Jan Akkerman.
– Vi tänkte att du, McLaughlin, Meola och Santana skulle spela fyrstämmigt. Inga problem, va?
Jag minns inte riktigt vad jag svarade. Herregud, här snackade vi ju några av världens absolut främsta gitarrister. De var mina idoler alla tre. Hur sjutton skulle jag kunna hävda mig i det gänget? Jag svalde några gånger och försökte att låta lugn på rösten när jag svarade:
– Visst, jag är med.
– Bra, Janne. Då säger vi det.
Jag tog ny sats:
– Hur funkar egentligen en sådan där All Star-spelning? Får man något … eh, betalt?
– Nej, tyvärr.
– Men noter i förväg, kanske?
– Nej.
Så här i efterhand kan jag förvånas över att jag inte dog av nervositet redan på planet ner. Att utan föreberedelser hoppa in i den här elitorkestern var som att en allsvensk fotbollsspelare skulle ha debuterat i Barcelona utan en enda träning ihop med lagkamraterna.
Jag var inte så kaxig, om man säger så. Smög längs väggarna med mitt gitarrfodral. Undade vad i hela friden jag hade gett mig in på.
”Jag sätter hela min karriär på spel”, hade jag sagt i en intervju med Oscar Hedlund strax innan avfärd. ”Om det här spricker, så lägger jag nog av.”
Ur amerikanska branschtidningen Cash Box 1977.
Att hotellet var det glassigaste jag sett gjorde mig inte lugnare, snarare tvärtom. Det var som om alla de där gnistrande kristallkronorna, flotta möblerna, röda mattorna och uniformerade uppassarna hånlog mot mig. Vem trodde jag att jag var? En stjärna? Ha!
Fyra år tidigare hade Deep Purple varit i stan för att spela in sin nya platta i det gamla kasinot. Kvällen innan spelade Frank Zappa i lokalen och ett fan fyrade av en lysraket som satte sig i takbjälken så hela härligheten brann ner till grunden. En stad som gjord för fiaskon, alltså.
Å andra sidan hade något gott kommit ur askan den gången. ”Smoke on the water” – som sångaren Ian Gillan klottrade ner som en sorts terapeutisk handling medan sotflagorna fortfarande föll utanför hotellfönstret – blev med tiden bandets största hit och ”Machine head” ett av hårdrockens mest klassiska album. Även om jag bröt ihop på scenen och mina fingrar fastnade i strängarna fanns det kanske ändå ett liv bortom Montreux?
Fast det hoppet försvann i samma ögonblick som jag träffade övriga musiker och någon viskade:
– Stan Getz är jävligt tuff, bara så du vet.
Getz skulle vara en av de andra solisterna. Jag såg mig om i lokalen. Det var crème de la crème av världens jazzmusiker. Förutom namnen jag hade fått på hotellrummet i Stockholm upptäckte jag George Duke som var Frank Zappas keyboardkille, Steve Kahn från Steely Dan, Bob James, Alphonso Johnson, Ralph McDonald, Woody Shaw, Slide Hampton, Hubert Laws, Bobby Humphrey och Peter Erskine samt Eric Gale som hade spelat med Aretha Franklin, Bob Marley och Nina Simone. Det fanns all anledning att vara både stolt och skärrad.
Bara att sitta med John McLaughlins favorittrummis Billy Cobham bakom sig … Jag menar, här hade vi killen som hört alla briljanta solon som finns. Och hade jag inte redan gipshand, så fick jag det när någon sa:
– Nu har vi bestämt vilka som ska lira solo i öppningslåten. Först blir det Stan Getz, sedan Woody Shaw och sedan du.
Första repet gick följaktligen åt skogen. Alla krav, all förväntan gjorde att fingrarna låste sig för mig totalt. Efteråt gick jag fram till Bob James och bad att få slippa solot. Han funderade en tiondels sekund:
– Det kanske bara behöver ändra något? Vore det lättare om du fick spela i D? Lugn, det fixar vi. Det blir bra det här.
På kvällen dök nästa tröstare upp. Det var Thijs van Leer. Vi råkade hamna i samma hotellhiss och han berättade för mig hur han hade upplevt den första dagen:
– Du ska veta att händerna skakar på mig. Jag är så fruktansvärt nervös.
– Är du?
– Ja, det är hemskt det här.
Då var det som om någonting släppte. Kunde han erkänna sin nervositet så kunde väl jag det också. Nästa dag var det den stora generalrepetitionen och även om jag knappt sov en blund den natten så mådde jag i alla fall aningen bättre. Den förste som kom fram var Billy Cobham:
– Det här kommer att gå finemang, Janne. Du ska veta att jag backar upp dig vad som än händer.
Och jag som hade trott att jag skyddes som pesten, att alla såg mig som en uppkomling som de var tvungna att spela med för att jag skulle lanseras av CBS på den amerikanska marknaden. Nu stod världsstjärnorna nästan i kö för att ge mig uppmuntran och stöd. Den ”elake” Stan Getz knackade mig på axeln:
– Jag hör att du är från Sverige. Du vet, jag är gift med en svenska. Hur är läget i landet nu?
Han var skitsnäll, visade det sig. Till och med CBS-killen som hade mött mig på flygplatsen men därefter lyst med sin frånvaro, vaknade nu till:
– Du kanske är hungrig, Janne? Det är bara att beställa rumsservice och sätta upp det på CBS. Telefonen också. I alla fall så länge du inte snackar med Japan i en timme, haha.
Det finns artister som använder sig av alkohol eller droger för att övervinna sin nervositet. Klassiska musiker, vet jag, knaprar ibland betablockerare – egentligen en medicin som skyddar hjärtpatienter mot farliga stresshormoner. Lena Ph har erkänt att hon stal sin mormors inför ett schlagerframträdande. Och gitarristen Göran Söllscher berättade i en intervju i en kvällstidning att betablockerare någon gång hade hjälpt honom inför ett stort framträdande, vilket gav rubriken: ”Söllscher spelade dopad”.
Jag har aldrig prövat sådana kemikalier. Och alkohol har aldrig funkat för mig. De få gånger då jag har spelat efter ett par glas vin har jag bara varit slö och okoncentrerad. Men en halvtimme före konserten i Montreux hände något märkligt. Jag slogs av en tanke: ”Okej, vad är det värsta som kan hända? Vad händer om jag spelar fel, tappar plektrumet eller en sträng går av? Går jorden under då? Nej. Fortsätter livet ändå? Ja. Men varför oroar jag mig då? Är jag inte hemskt fånig egentligen?”
Från ingenstans kom plötsligt ett otroligt lugn. Det var som om en våg av harmoni sköljde genom kroppen. Fullkomligt avslappnad klev jag in på scenen inför 3 000 personer – och möttes direkt av ett rop på klingande dalmål:
– Heja Janne!
Det var den sista knuffen som behövdes. Jag kände: Nu är jag hemma. Nu är det bara att sätta bollen i krysset. När det var dags för mitt solo var det som fingrarna flög över strängarna. I bänkarna reste sig folk och skrek. Jag sneglade mot Bob James, som log och gav mig en slängkyss.
Jag tror vi spelade fem timmar i sträck, i olika konstellationer. Jag drog mina solon som i trans. Allt satt perfekt. Efter slutapplåderna kom en CBS-kille fram:
– Nu ska du ha betalt.
– Det är lugnt, sa jag. Efter att ha klarat det här behöver jag inga pengar.
Jag fick bara en oförstående blick till svar. Sedan tryckte han en bunt dollarsedlar i min hand, 5 000 kronor ungefär.
Tidigt nästa morgon gick flyget till London och CBS-kongressen. När jag lämnade över hotellnyckeln, sa receptionisten att jag hade en telefonräkning på 2 000 kronor.
– Har jag?!
Bredvid stod Dexter Gordon. Han skakade bistert på huvudet:
– De försöker bara lura dig, Janne. Låt mig fixa det här.
Av CBS-killen som hade lovat mig fri telefon syntes inte ett spår. Samtidigt visste jag att jag hade ringt hem till kompisarna för att berätta hur allting fortlöpte. Jag ryckte bara på axlarna, sa något lugnande till Dexter Gordon och skalade glatt av summan från min nyförvärvade sedelbunt. Vad spelade 2 000 spänn för roll? Jag hade ju spelat med världens främsta jazzmusiker och överlevt.
Väl framme i London var det stor uppståndelse när jag skulle checka in på hotellet. Mitt på trottoaren stod en ung rocksångare som hade tagit chansen att spela mitt framför näsan på världens främsta skivbolagsdirektörer med hopp om ett skivkontrakt. Han kallade sig Elvis Costello och hade bland annat en låt som hette ”Watching the detectives”. Jag behöver kanske inte nämna att kuppen lyckades?
Annars har jag bara ett starkt minne från sammankomsten i London: Jag sitter med mina nyvunna vänner Billy Cobham och George Duke på en läktare och ser den amerikanske countrysångaren Bobby Bare äntra scenen iförd jättelik cowboyhatt och sjunga ”500 miles away from home”. Han ska också lansera sin nya platta. Det är så mycket country, hemvävt och blåjeans att man nästan hör korna råma i bakgrunden.
George Duke vänder sig mot Billy Cobham och utbrister:
– This is real … shit!
Billy Cobham, förresten. Han hade också en roll, i alla fall indirekt, i en inspelning i Europafilms studio 3, när jag skulle lira med den finske basisten Pekka Pohjola och den amerikanske jazztrummisen Tony Williams.
Williams var underbarnet som redan som tonåring spelade med de allra största: Wayne Shorter, Miles Davis, Ron Carter och Herbie Hancock. Jag hade själv sett honom i Konserthuset 1968 – då var han 23 år – och det var en rysare. Inspelningen hos Europafilm gällde en platta som kallades ”Pop Workshop 2”. Jag hade varit med redan på ettan, med bland annat den polskfödde kompositören Wlodek Gulgowski. Typisk fusionsmusik, skivtiteln till trots.
Nu händer det som inte får hända. På något sätt läcker det ut i studiogänget att Tony Williams inte var förstavalet. Utan Billy Cobham, som tackat nej. Det sprider sig en pinsam stämning i lokalen. Alla sneglar på Tony Williams och inser att ryktet också har nått honom. Ett redan mörkt trumbås blir ännu mörkare när han liksom stelnar till i en hotfull pose bakom pukor och cymbaler. Låten vi ska repa in heter ”Mamut” och bygger på ett tufft trumspel. Wlodek räknar in:
– One, two, three, four.
Men istället för den förväntade explosionen från trumbåset, hörs bara ett lågmält ”tiss, tiss, tiss …”
Det är Tony Williams som slår på hi-haten med högerhanden. Övriga kroppen är alldeles stilla. Ute i kontrollrummet sitter ett gäng ungdomar, förmodligen musikstuderande, som har kommit enbart för att lyssna på Tony Williams trumspel. De bara stirrar förundrat på idolen. Ingen törs säga något. Samtidigt växer oron hos oss andra. Hur ska det här sluta? Vad händer om Tony Williams har gått i strejk? Vi repar oss igenom hela låten, alla stämmor och solon, men på grund av det uteblivna trumkompet låter allting bara tunt och futtigt.
Vi repar en gång till. Samma mönster upprepar sig. Wlodek räknar in:
– One, two, three …
Från trumbåset kommer ett försynt: ”tiss, tiss, tiss …” När jag sneglar in i skuggorna ser jag hur Tony Williams bara sitter och tittar rakt fram, utan att röra en min. Det är som att försöka spela med en stenstod.
Till slut säger Wlodek med något lätt desperat i rösten:
Ute i kontrollrummet startar ljudteknikern bandet. Nu är det skarpt läge, det vet alla. Ingen törs längre ens titta åt Tony Williams håll. Vi kan bara hålla andan när Wlodek än en gång räknar in ”Mamut”:
– One, two, three, four …
I samma ögonblick exploderar trumbåset. Själv far jag nästan som en raket från min stol av stöten. Ur skuggorna kommer ett frenetiskt, fantastiskt trummande, som överträffar allt jag dittills hört i livet och får mig att lyfta till ett av mitt livs bästa solon. Tony Williams har slutligen lämnat komastadiet och resultatet är magiskt, mästerligt, makalöst.
Efteråt applåderar alla energiskt. En glädjestrålande Wlodek Gulgowski kliver fram till Tony Williams, trycker hans händer och utropar:
– Fantastic drumming!
Och så för att släta över det inträffade:
– Can I have your autograph?
Tony Williams skriver, viker ihop lappen och räcker över den till Wlodek, som nästan ömt förpassar den ner i sin ficka. Först när inspelningarna är över och Tony Williams påbörjat resan hem, tar han fram den och läser. Autografen är lätt att tyda. Det står: ”Billy Cobham”.
Vadå? Vad killen hette som gjorde fiasko för de amerikanska CBS-direktörerna i Stockholm? Låt mig inte avslöja mer än att hans namn börjar på ”M” och slutar med ”ikael Rickfors”.
Jag förstår fullkomligt hur han kände det. Situationen var helt ohållbar. Hade jag varit i hans kläder hade jag utan tvekan drabbats av samma scenskräck. Speciellt som detta hände innan jag stod på scenen i Montreux och upplevde mitt renande stålbad.
En roligare slutkläm är istället att jag många år senare träffade Deep Purple – bandet som också lyckades förvandla ett Montreuxfiasko till en succé – i Bingolottostudion i Göteborg. Jag presenterade mig. De lyste upp:
– Schaffer? Men du har ju spelat med Abba!
Sedan bytte vi plattor och autografer. Jag var noga med att inte skriva ”1 kg strösocker”. Och lika noga med att kolla att ingen av dem skrev ”Billy Cobham”.
