Vad förväntade jag mig av min första resa över Atlanten? I alla fall inte att hamna i en duell som kunde vara hämtad ur ”Den sista färden”, köra bil över åkrar, förvandlas till en passiv knarkare, få sparken och se min chef åka fast i säkerhetskontrollen för att han bar japanska vapen i bältet.
Men låt mig ta äventyren i tur och ordning.
I mellanrummet mellan soloplattorna hade jag alltså gjort plattan med det tidstypiska namnet ”Kokt tvätt” och efteråt ringde John Gustafson och Peter Robinson och undrade om jag ville hänga med på en ”major tour”, som det hette om publiksnittet låg mellan 3 000–10 000 personer, med den amerikanske folkrockmusikern Shawn Phillips. Visst, grabbar. Självklart. Phillips var kanske inte min största idol, men han hade lirat med namn som Eric Clapton, Steve Winwood, Donovan, Paul Buckmaster och Bernie Taupin. Han skulle ha varit med i uruppsättningen av ”Jesus Christ Superstar” om inte en turné hadekommit emellan.
42 konserter på 47 dar var ett stentufft program. Men jag var inte ens fyllda 30. Behövde mindre sömn än i dag. Och att få spela i USA var alla rock- och jazzmusikers dröm.
Vi inledde i augusti med att repa en vecka i Emerson, Lake & Palmers studio i London – en lokal stor och pampig som Oscarsteatern. Från Sverige hade jag med mig slagverkaren Malando Gassama, som hade missuppfattat ordern att ta med alla trummor och därför ägnat en halv dag åt att checka in på Arlanda. Men ”alla trummor” menade Shawn Phillips alla congas. I gänget fanns ju redan den briljante trumslagaren Barry de Souza. Men Malando packade ihop varenda virvelkagge, puka, bastrumma, cymbal, hi-hat och trumpinne han kunde hitta – rubbet! – och anlände med ett bagage värdigt Sven Hedin på väg att upptäcka Lop Nor.
De andra i replokalen bara stirrade på den enorma packningen. När Malando även visade sig ha med dubbla baskaggar bad någon mig diskret att som landsman försöka förklara att det enda han behövde var sina congas.
Men Malando bara log och skakade på huvudet:
– Inga problem, jag kan spela trummor också!
Repen var långa och ljudet blev allt mer perfekt. Men var var låtarna? Det kändes som om vi bara satt där och lekte, körde lite harmonier och solon, utan någon egentlig plan.
Folk var trevliga, nästan för trevliga. Från Sverige var jag van vid att man jobbade snabbt och koncentrerat, inte minst för att studiotiden var så dyr. Gång på gång försökte jag fråga efter de där låtarna vi snart skulle dra på turné med, men alla bara log och ryckte på axlarna.
Sista kvällen i England hade vi avskedsfest hemma hos Shawn Phillips manager. Nu verkade alla ännu konstigare, tyckte jag. Väldigt avslappade, men också väldigt fnittriga. Det var först när någon gjorde mig uppmärksam på lukten i rummet som jag lade ihop ett och ett. I nästan 15 år hade jag varit i rockbranschen, men jag var ännu oskuld när det gällde droger. Nu låg haschdimman tät i alla rummen. Hela bandet hade rökt på något otroligt och jag minns att jag kände en ilning av panik i bröstet. Skulle hela turnén bli så här? Skulle jag orka stå emot trycket? Jag ursäktade mig, bad att få låna telefonen och ringde hem till Björn J:son.
– Jag kanske borde skita i det här, Björn? Ta folkparkerna istället?
Inte blev det bättre av att turnéledaren envisades med att betona att än så länge var vi bara i Europa. Vänta tills vi kom till USA. Då skulle det bli allvar. Jag visste inte om han menade repetitionerna eller drogerna, och jag vågade inte heller fråga.
Sista veckan före turnén samlades vi för nya repetitioner i Philadelphia hos största ljudfirman i USA, Clair Brothers – men fortfarande inga låtar! Jag kände mig lika vilsen i replokalen, som när jag då och då slank ut på stan. Vi repade i ett amishdistrikt – många år senare skulle jag känna igen de svarta hattarna och gammalmodiga kläderna när jag såg filmen ”Vittne till mord” med Harrison Ford. Det var en märklig känsla att se hästdroskor svänga in på parkeringsplatsen utanför supermarketen. Har Janne Schaffer någonsin känt sig malplacerad i tillvaron, så var det där.
In i det sista hade jag förgäves tjatat om en låtlista. När det äntligen var dags för den första konserten, i kanadensiska Quebec, lyste den fortfarande med sin frånvaro. När Shawn Phillips drog igång första ackorden på sin gitarr stod jag där, vilsen som uggla, mitt i strålkastarskenet och väste desperat åt John Gustafson:
– Den här låten har vi aldrig repat! Vad är det vi ska spela egentligen?
– Ta’t lugnt Janne, den går i C!
Inga fler ledtrådar. Det var bara att hänga på.
Vad jag däremot hade repat var en egen avdelning som Shawn Phillips mycket generöst lät mig ha någonstans i mitten av konserten. Kanske tyckte han faktiskt att min musik tillförde något. Kanske behövde han bara en paus för att tända ännu en joint.
Och recensionerna jag fick var mestadels lysande. The Hollywood Reporters kritiker jämförde min musik med John McLaughlins Mahavishnu Orchestra och skrev att den ”delved into Pink Floyd – like electronic mysticism”. Jag var stolt som en tupp fast jag knappt förstod ett ord. Tills jag fick se att samme skribent inte ens var så påläst att han hade uppfattat min namn riktigt. Han kallade mig för ”Jhanna Shabe”.
Det var nästan lika pinsamt som när jag presenterades som ”Hasse Schaffer” i Hylands hörna. Eller den gången en lokalreporter skrev att ”Janne Schatter framförde sugande solon i Örebro”.
Alla de andra musikerna hyrde stora amerikanska bilar, men jag ägde inte ens ett körkort. Shawn Phillips hade redan första dagen frågat om jag ville åka med honom.
– Visst, Shawn.
De andra tog mig avsides:
– Du är inte klok. Du fattar väl att du inte kan åka med honom?!
– Men, herregud, Janne. Vet du inte hur den mannen kör?!
Vi for iväg längs en highway i en rätt hög men ändå kontrollerad fart, och jag hann lagom tänka: ”Det här var väl inte så farligt?” innan bilen i nästa ögonblick for rakt ut på en åker.
Jag trodde vi hade fått sladd, tills jag såg att Shawn Phillips bara log brett.
– This is America, Janne! skrek han, medan han lät bilen vråla runt, runt där på åkern i cirklar och åttor.
Han hade kört av vägen med avsikt. Han var för en gångs skull inte drogad, bara ett stort, lyckligt barn som for omkring i sin finaste leksak.
Samma relation hade han till ett par japanska karatepinnar, ett par nunchaku som han kallade dem. Inför varje konsert laddade han upp med ett träningspass på hotellrummet. Det var en sorts yoga, förstod jag. Hjälpte honom att hålla sig koncentrerad. Han bar dem alltid i livremmen, men i en säkerhetskontroll på flygplatsen i Chicago blev det stopp.
– Ni har ett vapen i bältet. Det får ni inte ha med på flyget.
Shawn Phillips exploderade:
– Jag är musiker på väg till en konsert. Det där är mina ... trumpinnar!
En polis, en typisk Chicagosnut, glodde bistert under skärmmössan.
– Nej du, dem beslagtar jag!
Det utbröt vild kalabalik. Shawn Phillips skulle nödvändigtvis ha med sina nunchaku, men snuten sa lika bestämt nej. Det var hög tid för att gå ombord och vi andra antydde att han borde låta saken bero. Vad kunde ett par liknande pinnar kosta i nästa stad? 75 dollar? Men vår boss var obeveklig:
– Åk före ni. Jag ger mig inte. Jag ska slåss för mina pinnar.
Han dök aldrig upp på flyget, inte ens till soundcheck. Men fem minuter innan konserten kom han plötsligt infarande bakom scenen, fortfarande som ett åskmoln. Utan pinnar. Han bytte inte ens om, hängde bara på sig gitarren och gick ut på scenen. Det blev hans bästa konsert någonsin. Kanske kanaliserade han all den där uppdämda vreden i sin musik.
Efteråt meddelade han att pinnarna visserligen var kvar i Chicago, men att han hade kopplat in advokat på ärendet. I helvete att han tänkte ge sig, sa han.
Till slut fick han loss dem. Pinnarna anlände en dag med flyg och bil. Deras beslutsamme ägare hade vägrat att låta dem gå som vanlig flygfrakt och istället köpt ett extrasäte, där de prydligt satt fastspända i säkerhetsbältet. Därefter kördes de till vårt hotell i en specialbeställd limousin. Hela apparaten måste ha kostat honom en förmögenhet.
I slutet av varje konsert ville Shawn Phillips att han och jag skulle ha en gitarrduell. John Boormans film ”Den sista färden” hade tre år tidigare gjort succé på biograferna och jag såg framför mig något liknande: två udda själar som försöker utmana varandra på strängaspel i en bortglömd avkrok av USA.
Shawn Phillips var utan tvekan en skicklig musiker. Men eftersom han hade rötterna i folkmusiken lämnade hans solon på elgitarren en del att önska när det gällde teknik. Det insåg mina medmusiker, som därför vred ner Phillips förstärkare lite diskret under våra ”dueller”.
Efter fem utsålda hus blev vi uppkallade till hans rum:
– Nu fortsätter vi till New York. Men där får ni sparken allihop!
Jag var alldeles chockad. Vi hade ju gjort succé överallt. Publiken hade stått upp och jublat i bänkarna. Nu skulle vi bli avskedade hela bunten. Men Peter Robinson tog det lugnt:
– Det är alltid så med Shawn, Janne. Man får alltid sparken efter halva turnén. Då är det bara att packa ihop och åka hem.
Jag tyckte kanske att någon borde ha upplyst mig om detta faktum innan jag tackade ja. Nu var det för sent. Jag befann mig i främmande land och hade snart inget jobb, ingenstans att ta vägen. Vad skulle jag göra?
Jag sökte upp John Gustafson:
– Kan ni inte strunta i att vrida ner den där förstärkaren och låta Shawn duellera med mig för fulla spjäll på slutet?
– Men Janne, det låter ju för jävligt när han sätter igång.
– Jamen, mig gör det inget. Låt honom hålla på om han tycker det är kul.
Och så blev det. De sista konserterna blev vi ”de duellerande elgitarristerna” och när vi kom till New York och det var dags för den sista konserten innan vi sparkades ut i det okända, frågade jag Shawn Phillips lite försynt:
– Så nu ska jag åka hem till Sverige, eller?
Han stirrade oförstående på mig:
– Nej, nej, Janne. Du är ju anställd hos mig. Vi har en massa gig kvar!
Det var en lärorik turné på många sätt. Jag hade visserligen hört talas om att band som Moody Blues hade sin personlige langare i form av den berömde LSD-profeten Timothy Leary och att Rolling Stones reste med egna läkare som när som helst skrev ut recept på intressanta piller. Men nu hade vi själva en doktor som hette Henry Newman och officiellt såg till att vi höll oss friska till både kropp och själ.
Hade man ont i magen kunde han skriva ut en lämplig medicin. Hade man personliga problem, längtade hem eller fick en släng av depression, fungerade han istället som terapeut. Men framförallt bar han alltid med sig sitt eget lilla privata apotek, där ingen av de viktigaste rock’n’roll-drogerna saknades.
Jag var hela tiden oerhört klar över att inte själv börja knarka. Kanske räddades jag av min stränga uppfostran. Kanske var jag helt enkelt för rädd för följderna. Jag hade inte sökt mig till musikbranschen för att jag längtade efter sex, droger och rock’n’roll. Jag var musiker, musikant. Min kärlek var gitarren, jag behövde ingen annan drog för att uppleva att jag lyfte och svävade.
Jag hade rökt hasch någon enstaka gång men aldrig köpt själv. Jag höll mig till vin och öl, det räckte. Malando Gassama, däremot, hakade på. Han lever inte längre och jag förstår delvis varför.
Dessutom, visade det sig, behövde jag inte ens röka själv för att uppleva haschruset. När 10 000 i publiken samtdigt hade en joint i mungipan var det omöjligt att inte bli en passiv knarkare. Det var som att spela på Lützens slagfält den 6 november 1632. Röken låg söt och tung över hela lokalen. Och eftersom konserterna var 2,5 timme långa var det omöjligt att inte bli yr i skallen mot slutet.
Efteråt var det alltid fest på någons rum. Jag minns hur jag en morgon kliver in på mitt hotell och ser glas och flaskor stå från golv till tak och hur jag känner en lätt panikunge i bröstet, eftersom jag inte är riktigt säker på i vilken stad jag befinner mig. Att titta ut genom fönstret är som att stirra ner i en avgrund. Jag drar för gardinerna och tänker: ”Nu måste jag skärpa mig, nu gäller det att hålla i.”
När en i gänget drabbades av influensa och doktor Newman ordinerade vaccination åt alla drog jag därför öronen åt mig. Visste jag säkert vad som är i den där sprutan?
På något sätt lyckades jag hålla mig borta från hans nålar – med följden att jag till slut blev fruktansvärt sjuk. Inför ett gig var febern uppe i 39 grader. Men jag försökte ändå hålla god min. Alla märkte att jag inte var okej och såg till att jag slapp soundchecka och fick skjuts hela vägen till konsertlokalen, men giget blev ändå en mardröm. Jag svettades som en gris, men lyckades ändå på något sätt hitta någorlunda rätt med fingrarna. Numera kunde jag inte bara låtlistan utantill, ackordföljderna satt dessutom i ryggmärgen. The show must go on och jag spelade på ren instinkt, av ren självbevarelsedrift.
När jag efteråt försökte få någonting av doktor Newman som kunde hjälpa mig att tillfriskna, penicillin kanske, tittade han bara konstigt på mig. Så långt som till en vanlig förkylning sträckte sig inte hans kompetens.
Nästa USA-äventyr, 1978, blev inte mindre händelserikt. Mitt elddop, spelningen i Montreux, var avklarat, och jag flögs till New York för att träffa en lämplig producent för min platta ”Earmeal”. CBS-kontoret låg i Black Rock, en imponerande byggnad på Manhattan. Ryktet hade gått före mig. Mängder av människor kom fram och grattade till framgången med CBS All-Stars. Nu skulle Montreux-giget bli platta. Någon böjde sig fram och viskade:
– Vill du göra om ditt solo, Janne?
Jag hajade till. Mitt solo dög alltså inte?
– Jo, absolut. Det är bara det att nästan alla andra har bett att få göra om sina.
Jag fördes samman med en liten ljushårig producent som hette Bruce Botnick. Han verkade sympatisk. Dessutom blev jag imponerad över att han hade varit chefstekniker åt The Doors, som jag hade sett på 60-talet i Stockholm. Tampats med den egensinnige Jim Morrison, alltså.
Vi gick ut och käkade för att lära känna varandra bättre och hamnade framåt kvällen på hans hotellrum. Det måste ha inmundigats en hel del starkare drycker, för jag gled allt djupare ner i hans soffa. Vårt samtal flöt obehindrat. Det var bara en enda sak han inte ville tala om: The Doors.
– Okej, grabben, vilka musiker vill du ha med på din platta? undrade Botnick och jag svarade Björn J:son Lindh och Peter Robinson. Men trummis? Jag visste bara att den amerikanska CBS-studions egen inte verkade hålla måttet.
– Inga problem, sa Bruce Botnick. Ta och lyssna igenom en bunt CBS-plattor bara. Du hittar säkert någon som duger.
Jag hittade en platta med gitarristen Les Dudek, med en trummis som uppenbarligen var ett geni.
– Bra val, sa Botnick. Och eftersom du även saknar en basist tar vi även med hans brorsa. Och så farsan, så har vi en slagverkare också. Och så tredje brorsan, som är en jävel på keyboard.
Jag vet inte om CBS fick familjerabatt. Otroliga musiker skulle de i alla fall visa sig vara, den här trummisen och hans anhöriga. Men fortfarande återstod tydligen en hel del förberedelser, för när jag väl hade strålat samman med J:son i Los Angeles inleddes en lååång väntan. Vi hade bokats in i en egen lägenhet, två rum och kök, på klassiska skådishotellet Sunset Marquis. Olivia Newton-John bodde strax intill, noterade vi.
En dag bjöds vi på lunch av Bruce Botnick, som föreslog hummer. In kom, inte ett skaldjur stort som en tax som man brukar säga, utan som två taxar. Ett monstrum! Plötsligt sa Botnick:
– Kolla, grabbar, vem som går där! Det är ju en jättekändis!
Vi tittade upp och såg en mörkhårig kille passera vårt bord. Varken Björn eller jag hade sett honom förr i hela vårt liv. Vi tvingades erkänna vår okunskap.
– Men herregud, det är ju John Travolta! Ser ni inte det?
Vi stirrade oförstående på Botnick. John Travolta? Vem är det?
De lediga dagarna slogs bland annat ihjäl med en intervju för Expressen. Journalisten Agneta Söderberg undrade vad vi tänkte göra följande kväll.
– Har ni lust att käka middag hemma hos mig? Det kommer några fler svenskar.
Vi for i taxi genom hela Los Angeles. När vi klev in i lägenheten satt där ett teatersällskap från Stockholm som just framfört ”En midsommarnattsdröm” för svenskamerikaner. En av skådisarna var den rundhyllte Sune Mangs. Det blev en kulturkrock av Guds nåde. Stan Getz mötte Shakespeare, typ. Vi satt där runt bordet, en flock landsmän i förskingringen, och hittade ingenting att prata om. Ingenting!
Tills Björn J:son plötsligt vände sig mot Sune Mangs och sa:
– Min fru har dig som sin största idol.
Sune Mangs tappade en av sina många hakor.
– Är det sant?
– Ja, hon tycker du är fenomenal.
Jag vet än i dag inte om Björn talade sanning, var ironisk eller bara försökte rädda situationen. Men i ett huj var den ansträngda stämningen som bortblåst. Alla, speciellt Sune Mangs, blev omedelbart på ett lysande humör. Det skålades och dracks. Snart var vi allesammans osannolikt goda vänner.
Och Björn J:son hade fler förlösande ord på lager:
– Vad sägs om att ringa Peter Robinson?
– Robinson?
– Vi brukar lira ihop. Han har party ikväll uppe i sin kåk i bergen.
Så vi drog dit i limousiner. Speciellt Sune Mangs var på topphumör. Egentligen var han i USA för att vila upp sig, anförtrodde han mig, men nu brakade han rakt in i Peter Robinsons fest, fryntlig, full och förväntansfull. Men hade vi hoppats på rock’n’roll så blev vi besvikna. Hemma hos Robinson i Beverly Hills var stämningen betydligt mer sofistikerad. Peter själv, som med åren hade blivit stor Sverigevän, tyckte vår gate crashing var ett ljuvligt roligt upptåg, men de övriga gästerna satt mest och skruvade på sig. Speciellt när en av oss försökte gå rakt igenom en glasdörr, så skärvorna yrde. Jag säger inte att det var jag. Jag säger inte motsatsen heller.
Och för Sune Mangs var det en toppenkväll han skulle minnas i hela sitt liv. Varje gång vi kom att stöta ihop efteråt log han med hela ansiktet och sa:
– Tänk ändå, Janne, vad roligt vi hade i Los Angeles!
Och när vi väl hamnade i studion gick allting som en dans – trots att min handplockade trummis var tvungen att försvinna några dagar på en ”ökenspelning”, som han kallade den, med Cher. Han visade sig vara precis så skicklig och skärpt som jag hade hoppats. Övriga familjen också. Dessutom var de nästan sanslöst trevliga. I en fikapaus berättade de i förtroende att de just hade bildat ett eget band.
– Du är ju från Sverige, Janne. Då känner du säkert till dem som vi haft som förebilder när vi hittade på vårt namn?
– Vilka menar ni?
– Abba.
– Vad roligt, det är faktiskt jag som spelar gitarr på de flesta av deras låtar.
– Kul, Janne. Du förstår, vad Abba har insett är att ett bandnamn ska vara kort och snärtigt. Helst ska det bestå bara av fyra bokstäver. Eller rättare sagt bara av två bokstäver som man sedan kombinerar. Därför tänker vi kalla oss för Toto.
Sedan spelade bröderna Jeff, Mike, Steve och pappa Joe Porcaro stolt upp bakgrunden till en ny låt som hette ”Hold the line” och bad mig säga vad jag tyckte.
Jag tyckte om det. Men jag hade svårt för USA. Jag kände att om jag stannade där så skulle jag snart bli uppslukad av musikindustrin. Allt handlade om koncept, om att passa in. Jag skulle ha svårt att lyckas behålla min identitet, min egen profil.
Samtidigt var jag imponerad av proffsigheten. Det skivomslag som först presenterades fick nobben för att jag ”såg för trött ut”. Jag tvingades hålla med. Tänkte i mitt stilla sinne att festar med Sune Mangs är inget man gör ostraffat. Istället ringde man upp Norman Seeff, berömd för att bland annat ha plåtat The Band, Patti Smith, Robert Mapplethorpe och Andy Warhol. Dessutom var han gift med filmstjärnan Tyrone Powells dotter, som var jättesöt och jättegravid. Seeff tog 1 000 bilder i en studio i New York, trots att han med jämna mellanrum avbröt sig för att stå på huvudet. Själv pimplade jag vin istället för att praktisera yoga, för hela sessionen var som ett enda stort party. Det var folk överallt.
Seeffs bilder blev kanon, men samtidigt satt också CBS egna tecknare och målade ett alternativt omslag som föreställde en familj bestående av jättelika öron, som satt och åt middag. Tydligen kunde CBS-ledningen inte enas om vilket som var bäst, utan båda släpptes märkligt nog. Efteråt erbjöds jag att köpa loss det målade originalet. Jag ångrar att jag tackade nej. Det var så knasigt att det var bra.
När ”Earmeal” var släppt bjöds jag hem till CBS-direktören Don Ellis – han som hade rest för att se mig på kårhuset i Stockholm och på vägen ratat den stackars Mikael Rickfors.
Jag märkte att det var något som bekymrade honom. Till slut kröp det fram:
Made in USA.
– Du är kommunist, va, Janne?
– Kommunist? Nej, varför tror du det?
– Det var konstigt, men det var någon på den där spelningen i Stockholm som sa det till mig.
Jag vet fortfarande inte om det var någon som skämtade eller rent av ville sätta krokben för min amerikanska karriär. Don Ellis såg hur som helst lättad ut när jag förnekade att jag hade mina politiska sympatier hos Stalin, Mao och Marx. Nu gick han loss ordentligt:
– Nu ska jag avslöja något för dig. Du ska veta att jag har stor respekt för din landsman Stikkan Anderson, men det sätt på vilket han marknadsför Abba i USA är inte bra. Kolla det här!
Och så tryckte han igång en video, där först några stora amerikanska artister – Santana, Doobie Brothers och Eagles – spelade live i en studio. Sedan kom Abba iförda töntiga platådojor i en video gjord av Lasse Hallström.
– Kolla, Janne, de spelar inte live. Det är bara videoband som Stikkan har skickat över. Det går aldrig att slå i USA om man inte kommer hit och spelar live.
Hemma i Sverige igen fick jag höra att mina studiokompisar från USA var på väg till Stockholm. Totos första platta var precis klar. Nu skulle bandet på PR-turné och det första de frågade när de kom till CBS-kontoret i Stockholm var:
– Where are Janne and Bjorn?
Samma kväll skulle Björn J:son och jag spela på en skola i Västerhaninge. Medan vi repeterade klev Toto in i aulan. Vi hann jamma en rejäl stund innan publiken dök upp.
Men samarbetet med Toto fick ett märkligt efterspel. 1979 ställde Ted återigen upp i Melodifestivalen. Han ringde och bad mig hjälpa honom med en låt som han kallade ”Satellit”. Den behövde en rivstart, något som stack ut, kände vi båda.
Inspirerad av mina veckor i USA skrev jag ett riff som inleddes med en klinkande piano: ”Dadadadadada-dadadadada dadadadadada-dadadadada” och sedan följdes av en vrålande gitarr: ”Dödödö-dö-dö dödödödö-dödö” och sen, efter en kort stund, Teds sång: ”Du, har stått vid horisonten. Du, har tittat mot havet om jorden var rund …”
Det satt perfekt. Och lyssnarna älskade den. ”Satellit” vann Melodifestivalen det året och Ted fick åka till finalen i Jerusalem. Jag hade satt som krav när jag skrev riffet, att jag skulle få åka med om låten vann. Så där befann vi oss, en förkyld Ted med sprängande huvudvärk och trumhinnor som var på vippen att spricka vid landningen, samt ett entourage bestående av bland andra Stikkans dotter Marie som, minns jag, ägnade större tiden åt att prata i telefon med sin nye pojkvän, en viss Tomas Ledin. Från resan minns jag också att en känd kvällstidningsjournalist krökade ner sig och räddades av en kollega på Svenska Dagbladet som spökskrev hans artiklar hem från finalnatten.
Det gick riktigt uselt för ”Satellit” – sjuttonde plats. Dessutom blev det efteråt diskussioner om det där riffet. Vissa hävdade att det var snott från Totos ”Hold the line”. Vilket det på sätt och vis var. Det här var ju året efter att jag och bröderna Porcaro jobbat ihop veckor i sträck i samma studio. Klart att jag hade inspirerats av dem.
Men snott? Nja, sanningen är mer komplicerad än så. För det där inledande riffet påminner också starkt om det som finns redan på ”Halkans affär” på min första LP. Jag hade spelat upp det för bröderna Porcaro, som tände på alla cylindrar och tyckte att en liknande ackordföljd kunde användas till ”Hold the line”. Vem som snodde av vem var nu plötsligt osäkert.
Vad som komplicerar saken ytterligare är att mitt gamla riff i sin tur går att spåra bakåt i tiden, ända till 50-talet. När Jeff Porcaro blev uppringd av journalister som ville veta vad han tyckte om att svensken Ted Gärdestad hade stulit deras låt, garvade han bara och sa:
– Äh, de där riffen är gamla som gatan. Vi snodde dem också!
För man gör ju det ibland. Mer eller mindre medvetet. Jag kan härmed erkänna att det i ”Halkans affär” också finns en ackordföljd som jag hämtat ur Steely Dans ”Do it again”. Och att Björn J:son Lind i ”Brusa högre lilla å” har lånat från både Scott Walker och Franz Liszt.
Säg bara inget till Liszt.
