Var min lillebros död ett självmord? Ja, indirekt i alla fall. Dödsorsaken rubricerades alltså som ”akut alkoholförgiftning” och sanningen var ju att Bo under flera år hade gjort sitt bästa för att nå till vägs ände.
Det är svårt att säga när han själv insåg att han hade passerat den sista utposten, att det inte längre fanns någon återvändo, att han skulle dö av sitt missbruk. Nu var det så många år som Bo hade kämpat mot sina demoner att vi nästan hade glömt bort den där lille gullige, linhåriga killen som satt och diggade Elvis Presley vid resegrammfonen och bjöd hem sina kompisar på mackor.
Orden ”Mitt enda mål i livet är graven” ekade i mitt huvud de där dagarna när vi förberedde hans begravning. Vädret var ovanligt kallt för årstiden, så ock min själ. Själva akten i Bromma kyrka minns jag som ett enda stort mörker. Mamma hade på senare tid hamnat på långvården och tacklat av mer och mer. Hon var på plats i kyrkan, men det var tveksamt om hon faktiskt förstod vad som hände, att det var hennes yngste son som begravdes.
Mitt under akten inträffade plötsligt något oförutsett. En man rusade fram genom gången och slängde sig över kistan. Det var en gammal kompis, visade det sig. Alla stod handfallna. Jag minns hur han liksom klamrade sig fast vid kistan och blomsterkransarna och skrek med hjärtskärande röst:
– Jag kommer snart efter, jag kommer snart efter!
Bos död tog mig otroligt djupt. Jag insåg att jag hade en massa ouppklarade saker med min familj, sådant vi aldrig riktigt hade tagit tag i. Nu var det för sent. Pappa och Bo var döda, mamma allt mer sjuk och förvirrad. Jag kände ett oerhört behov att prata med henne, kanske i sällskap med en terapeut som kunde hjälpa oss att reda ut en massa gammal bråte.
Istället fick jag söka samtalspartner på andra håll. På krogen, till exempel. Vissa måste ha asett mig som smått rubbad, för nu satt jag och berättade för vem som helst om min bror, om min sorg och om mina tillkortakommanden. Trycket inuti kroppen var så starkt att jag till varje pris måste hitta en ventil där det kunde pysa ut.
Och för en gångs kunde jag inte ens spela. En vecka efter lillebrors död satt jag på en repetition med Radiojazzgruppen. Det var ett toppjobb, en otroligt spännande konsert var på gång. Men när noterna delades ut satt jag som apatisk. Allt kändes meningslöst. Energin var som bortblåst. Jag minns hur jag satt och stirrade ner i partituret, sedan vek ihop det och sa:
– Jag är ledsen, men jag klarar inte det här. Kan ni hitta en annan gitarrist?
Men musiken blev också min räddning. Det var efter lillebrors död som jag skrev låten ”Som ett nyfött barn” till LP:n ”Traffic”. Den var inte ämnad som en sorgeplatta, men efteråt kan jag ändå se den så. Att skriva musik, märkte jag, hade en stark terapeutisk verkan.
Att vissa använder sin ångest till kreativitet är förstås inget nytt. Många av historiens stora författare, konstnärer och musiker har skapat några av sina främsta verk på det viset. Ändå är det fortfarande ett ganska outforskat område, det här med konsten som terapi. Om en människa bryter ett ben eller drabbas av en stroke har vi omedelbart beprövade metoder för att hela eller läka. När det däremot gäller psykiska sjukdomar står vi ofta handfallna. Jag minns när Per Ragnar dök på mig och sa att Ted Gärdestad mådde dåligt och att vi som vänner måste försöka göra något. Jag svarade:
– Nej, det här klarar bara experter.
Jag hade lärt mig läxan. Jag visste hur hjälplös jag själv hade varit när Bo gick in i sin depression. Vi slet som djur, Ami och jag. Stöttade, skällde, pratade, hotade, uppmuntrade, lockade. Men mot Bos inre demoner kämpade vi förgäves. När en människa drabbas av psykiska sjukdomar är det ofta starkare krafter i rörelse än vi kan ana. Det fanns stora skillnader mellan Bos och Teds sjukdomstillstånd, men också sådant som gick att känna igen.
Jag har aldrig känt risken att dela min lillebrors öde. Jag är inte hemfallen åt svartsynt grubbel, tack och lov. Jag har alltid sett det ljusa i livet. Dessutom har jag musiken. Om jag mådde dåligt skulle jag aldrig åka till en psykakut eller ta ångestdämpande medel. Jag skulle plocka fram gitarren.
Och det behöver inte vara så märkvärdigt. Jag måste inte bli en världsstjärna för att musiken ska förändra mitt och andras liv. Det handlar om kommunikation, om att vara tillsammans, om att få skapa något som berör. Om man drar en riktigt lång linje, så skulle jag säga att konst, teater, litteratur och musik är gravt underskattade krafter. Att Tomas Tranströmer fick nobelpriset hösten 2011 var fantastiskt eftersom hans enkla meningar lyckas förvandla människors liv, öppnar vårt medvetande och får oss att inse att livet är större, gåtfullare, märkligare och vackrare. Det är konstens roll: att bygga broar som sträcker sig bortom orden, dit där intuitionen och känslorna tar vid.
Det är därför jag blir så upprörd över att kulturen i dag mest tycks ses som en belastning. Alltför många politiker skulle behöva omprogrammeras. Vi har två stora, viktiga folkrörelser: idrotten och musiken. Vi behöver dem båda. Men istället för att bygga nya gigantiska sportarenor i Stockholm borde man satsa på massvis med små ställen där människor, inte minst unga, kan samlas och skapa grejer ihop: idrott, konst, musik och teater.
Det var den goda sidan av proggen och punken – att den gav alla en chans att uttrycka sig. En tid vimlade mitt Stockholm av små klubbar och replokaler, men i dag? Jag vet bara att kulturen är satt på undantag. Det är därför jag jobbar så mycket med ungdomar, antar jag. Tar emot praoelever, föreläser och försöker uppmuntra till att hålla på med musik. Eftersom jag vet att det i förlängningen skapar ett bättre samhälle.
För det händer att musiken flyttar gränser, rent av utför underverk. I Norrtälje skulle jag under en vecka spela gitarr med några av stans värstingar, en del med små sociala problem, andra med betydligt större. Det var sent 70-tal, punken hade funnits några år och The Jam var de stora hjältarna i Norrtälje. Betydligt större än en viss Janne Schaffer i alla fall.
Det blev konflikt direkt. Jag nådde helt enkelt inte fram. Alla de unga gitarristerna delades in i band som sedan skulle repa in varsin låt att framföra vid slutkonserten fem – sex dagar senare. Alltsammans hade jag tänkt skulle avslutas med en fantastisk komposition av Björn J:son Lindh, ”En persisk stormarknad”, som jag tidigare testat på Ljungskile folkhögskola och då fått 30 gitarrer att låta som en jättelik myggfarm. Men i Norrtälje hade man andra musikaliska ideal. Jag slet som ett djur för att väcka minsta entusiasm, men kände bara ett kompakt motstånd.
Jag var en jävla kändis från Stockholm, helt enkelt, som inte skulle komma här och försöka få dem att spela annan musik än punk och new age. Jag var en trist skolmagister som ville förvandla dem till något de inte var. De hade önskat sig en Johnny Rotten, men fått en Janne Schaffer.
I desperation bröt jag lektionen och påbjöd allmänt bad. Hela det besvikna gänget fick släntra ner till havet, medan jag själv hamnade lite vid sidan av, lite stukad, lite missmodig. Då blev jag plötsligt anropad av en kille på en vindsurfingbräda:
– Är det inte Janne Schaffer?
Vi snackade en stund. Först om musik. Sedan om vindsurfning. Jag berättade att jag nyligen hade lärt mig konsten och undrade om jag möjligen fick låna hans bräda en stund.
– Självklart, Schaffer! Det är bara att köra!
Varvid jag plötsligt fann mig en bra bit ute i viken, medan min gitarrelever blängde lite förvånat från stranden. Var det så här kändisen från Stockholm ansåg att man gav gitarrlektioner?
Det gick utmärkt att segla ut från stranden. Brädan satte god fart och jag styrde elegant ut i viken. Men tydligen hade jag missat en lektion i vindsurfningens ädla konst. Att segla med vinden gick finemang. Att segla mot den, däremot …
Plötsligt befann jag mig många hundra meter bort, på andra sidan viken, där jag först desperat försökte att vända brädan och sedan – Ploff! – spektakulärt dammade rakt in en vassrugge.
Jag stöp i vattnet som en klubbad sälunge. På andra sidan märkte jag en viss ökad aktivitet. Det var mina gitarrelever som sträckte på halsarna i en stilla undran (kanske rent av förhoppning?) att deras lärare nu var på väg att drunkna. En förbipasserande båt uppmärksammade dock min belägenhet och efter en stund hade jag blivit bogserad tillbaka till badplatsen och dröp i land både blöt och lite skamsen. Hade jag fortfarande ägt en gnutta auktoritet när jag gav mig ut på fjärden var den definitivt borta nu, förstod jag.
Men istället hände motsatsen. Plötsligt var alla på min sida. Nu ville alla snacka med mig. Jag var en jävla kändis från Stockholm, javisst, men jag hade också visat att jag inte var rädd om min prestige. Jag hade just ramlat i sjön som ett fån, och det var hedervärt eftersom jag därmed visade att jag vågade göra bort mig. Istället för att bli avvisad blev jag nu oroligt utfrågad om jag hade slagit mig, om jag frös, om jag trodde att jag kunde fortsätta lektionerna trots detta livsfarliga äventyr?
Det blev en fantastisk vecka. Mina gitarrister slet som djur med sina låtar och alla grupper gjorde stora framsteg.
Utom en.
I gruppen befann sig en kille som var trasigare än de andra. Efteråt fick jag veta att han hade svåra missbruksproblem. Var i princip berusad jämt. Levde i rännstenen. Frågan om är om han ens hade en säng att sova i. I gruppen spred han en aggressiv, mörk, destruktiv stämning.
Kommunens representant, tjejen som hade kläckt hela idén om denna workshop, sa i förtroende att hon aldrig trodde att killens grupp ens skulle dyka upp till söndagens slutkonsert. De skulle aldrig klara av sina interna spänningar, än mindre orka hålla sig nyktra. Jag minns att jag samlade alla grupperna efter den sista lektionen och sa med speciell adress till den här trasiga grabben:
– Jag räknar med er allihop på söndag!
Jag var noga med att inte komma med några pekpinnar. Jag visste att det förmodligen bara skulle ge motsatt effekt.
Sedan kom söndagen och som fjärde band klev den här killens gäng ut på scenen. De var nyktra som konfirmander hela bunten och spelade om inte fantastiskt så i alla fall på ett sätt som gav rysningar. Efteråt bjöd jag alla på fika nere på pizzerian. Då plockade plötsligt den här trasiga killen fram sin gitarr och satte igång att spela egna kompositioner inför alla. Det var helt otippat och samtidigt helt magiskt. Alla visste om killens problem, ingen hade ens trott att han skulle orka genomföra slutkonserten, och här satt han helt ensam och spelade gitarr på en pizzeria, inför mängder av jämnåriga.
Otvivelaktigt en av mina största musikaliska upplevelser någonsin. Att en av kursdeltagarna, Hans Lind, så småningom skulle bilda bandet Sha-Boom var bara en kul bonus.
Jag fick nyligen ett brev från en musiklärare i Mariestad:
Under höstterminen var det svårt att få lugn och arbetsro i en del klasser. Förmaningar hjälpte inte. Tipset fick jag av att min son Thure, 11 år, kunde sitta och jobba med din låt Norrland i lurarna långa tider i sträck. Han blev märkbart avspänd och koncentrerad. I några klasser började jag alltså inleda VARJE lektion med Norrland med nedsläckt klassrum. För varje tillfälle blev fler och fler lugna och avspända, tills hela klassen slutligen blev det. Nu går det att ARBETA i klasserna. Tack!
För musik är glädje och underhållning, visst. Men den kan också bygga broar, skapa möten, ge tröst, lindring och stöd till eftertanke. I sina bästa stunder skänker den ett drag av försoning till tillvaron. Någon ville en gång att jag skulle skriva en låt för självmordsbenägna, men hur skriver man en sådan? Däremot vet jag att min musik då och då används som terapi, när det ofattbara redan har hänt.
Hösten 2011 mördades två små pojkar av sin mamma vid en badplats i Sigtuna. När de skulle begravas, hade den ena pojkens pappa en enda önskan: Att jag skulle komma och spela ”Brusa högre lilla å” bredvid kistan. Efteråt skrev en mamma till en av pojkarnas åttaårige lekkamrat:
Ända sedan den tragiska händelsen har jag knappt kunnat sova, andas eller äta, och allting har varit en rejäl uppförsbacke. Kulmen kom igår på begravningen. Trodde jag skulle svimma när jag gick in i kyrkan. I alla fall, när du började spela, så infann sig ett märkligt lugn, som jag inte känt sen de små fina barnen dog. Spelade din låt på kvällen om och om igen, och fick samma känsla varje gång. Det har hjälpt mig mer än du någonsin kan ana att lyssna på detta vackra alster, och det här stycket, tillsammans med de kenyanska flickorna som sjöng, samt att solen strålade ner på den lilla vita kistan som nu hjälper mej vidare i mitt eget privata sorgearbete.
En annan dag ringde en skolkurator och berättade om att de hade spelat min musik i samband med ett självmord. En elev hade tagit livet av sig efter att ha blivit petad ur fotbollslaget. När alla elever, lärare och föräldrar samlades till en krismöte inledde man med att spela min låt ”Claire”.
– Det var efter det som om samtalet kunde komma igång på allvar, menade kuratorn.
”Claire” har sin egen historia. Jag skrev den efter min mammas död. 1990 togs hon in på Sabbatsberg för cancer. Hon blev bara sämre och sämre. Till slut gled hon in i medvetslösheten. Jag kallades upp till läkarna, som sa:
– Ska vi stänga av funktionerna nu?
– Ska jag bestämma det?
– Ja, du är närmaste anhörig.
Jag visste inte vad jag skulle svara. Att ha mammas liv i mina händer kändes som ett alltför stort ansvar. Jag bad att de skulle fortsätta tvångsmatningen. Men jag var osäker på om jag gjorde rätt.
Dödsbeskedet kom när jag spelade i Göteborg. En del vill till varje pris sitta med när den anhöriga utandas sin sista suck. För mig gjorde det varken till eller ifrån. Mamma var död. En epok var till ända.
Nu var det bara jag kvar av familjen som en gång bodde på Wergelandsgatan 10 i Bromma.