På en konsert i Östersund spelade jag som sista låt Evert Taubes ”Så skimrande var aldrig havet” – en av de vackraste kompositioner jag vet. Nästa dag kunde man läsa recensionen i lokaltidningen: ”Som avslutning spelade Janne Schaffer ett långsamt segt stycke.”
En musiker vill alltid kliva av scenen när publiken mår som bäst. Men vem kan förhindra att någon i sällskapet redan har somnat på vägen?
Är du kvar, du läsare? Bra, då kör vi den sista skåpstädningen, det sista uppsamlingsheatet.
Monica Zetterlund, som jag en gång kompade, döpte sin självbiografi till ”Hågkomster ur ett dåligt minne” och egentligen är det förstås vansinne att försöka skriva sina memoarer när man med råge har fyllt folkpensionär och hjärncellerna påstås slockna lika snabbt som schlagerstjärnor.
Alternativet vore å andra sidan svårgenomförbart. Den brittiske skådespelaren Kenneth Branagh skrev visserligen sin självbiografi redan vid 29 års ålder. Det borde jag kanske också ha gjort. Men då hade jag å andra sidan missat en hel del sentida gods, som nu släpas ut i ljuset av mitt självsvåldiga minne.
Som när jag skulle debutera som videoproducent i samband med plattan ”Traffic” 1985 och lyckades övertala SAS att sponsra ”Flight 05”. Med följd att tittarna mitt i låten kunde beskåda hur ett flygplan lyfte från en landningsbana och ... Ja, det hände egentligen ingenting mera spektakulärt än så. Jag spelade gitarr. Ett flygplan lyfte. Inget mer.
Eller när jag och Bosse Westman skulle kompa Astrid Lindgren på Bo Strömstedts brygga och Bosse försynt påpekade: ”Ursäkta fru Lindgren, men ni ska vänta en fjärdedel, ni sjunger för fort”, och den levande legenden blixtsnabbt svarade: ”Så här har jag alltid sjungit och så ska jag alltid sjunga!”
Eller när jag en dag med klar, hög luft klev ur turnébussen någonstans norr om Östersund och första gången verkligen såg fjällvärldens skönhet och efteråt for hem och på ren inspiration skrev tre, fyra låtar liggande i sängen, en av dem ”Norrland”.
Eller när jag nyligen kom över en DVD med min första idol Elvis Presley i ”Ed Sullivan Show” och det gick upp för mig – när jag såg studiomusikernas dragspel och reklaminslagen som skapades direkt framför tevekameran – vilken revolution rock’n ’roll roll faktiskt innebar, ett tankesprång nästan i klass med 1700-talets upplysningsfilosofi.
Eller när jag producerade Monica Törnells ”Big mama” (jag hade spelat gitarrsynt på hennes ”En vintersaga”) och hon som gästartist ville ha vår gamla idol från Small Faces, Steve Marriott, som då och då vistades i Stockholm.
Vi bad honom komma förbi med sin ljusa, fina röst. Men vad som anlände var något helt annat. Med åren hade stämman förvandlats till något mörkt och raspigt. Marriot var dock inte rådlös. Föreslog att om jag bara drog ner tempot på bakgrunden medan han sjöng så skulle rösten låta ljus när vi sedan körde normal hastighet igen. Jag gjorde som han sa.
Det lät som om Kalle Anka hade dragit in i studion.
Eller när jag fick turnera i dåvarande Västtyskland och lärde mig att när publiken skrek något som lät som ”Zu-ga-be!”, betydde det inte ”klipp dig och skaffa dig ett jobb!” utan ”en gång till!”
Vi hade hamnat i händerna på en tvivelaktig tysk manager som bokade in oss på ett så slitet och smutsigt hotell att mina medmusiker backade redan i korridoren. Det var inga rum, snarare celler. Jag ringde min amerikanske skivbolagsdirektör, som befann sig turnéns kölvatten tillsammans med sin svenska hustru Hillevi. Han undrade vad rummen kostade.
– 80 mark.
Fem minuter senare ringde han tillbaka:
– Jag har fixat Sheraton för 60!
Problemet var bara att lopphotellet ville ha betalt för de nio förhandsbokade rummen. Medan alla andra for till Sheraton blev jag kvar som gisslan. När managern dök upp blev det en stunds högljutt dividerande. Plötsligt försvann portieren in i ett rum för att ringa. I samma ögonblick hörde jag en väsning:
– Janne, är det din väska? Ta ut den till Hillevi och be dem starta bilen. I samma ögonblick som jag hade stuvat in mig i baksätet kom han farande ur porten med raska steg, hoppade in och skrek:
– Kör!
När samme amerikanske skivbolagsdirektör skulle betala mina studiomusiker på ”Traffic” skickade han över en bunt checkar ”att lösas in i vilken bank som helst”. Efter två dagar ringde Peter Ljung:
– Du Janne, jag har lite problem med checken …
Snart hade resten av hans kolleger hört av sig med samma klagomål. På en bank hade man till och med asgarvat, när musikern försökte få loss sina pengar. Jag ringde USA-snubben. Han lugnade mig:
– Inga problem, då skickar jag över pengarna till ditt konto istället!
Två veckor senare hade fortfarande inga pengar kommit. Jag ringde igen och möttes av den klassiska repliken:
– Åh fan, då måste dom ha skickat pengarna med båt!
Eller när jag strax därefter gjorde ”Electric graffiti” och telefonen ringde:
– Hej, är det Janne Schaffer? Det här är Michael Jacobi på VeraBra Records i Köln. Vi vill släppa din platta i Europa. Hur kommer vi i kontakt med skivbolaget?
Jag bad dem vänta ett ögonblick och svarade sedan:
– Janne Schaffer, record manager!
Med följden att jag inom kort var på väg söderut för att skriva skivkontrakt. Men först efter att ha ringt runt bland kompisarna och frågat vad en skivbolagsdirektör egentligen gör. Jag hade ingen aning om vilka av de finstilta paragraferna man borde hålla ett extra öga på. Och så hade jag nyinköpt kostym. En mörkblå. Sådana jag trodde skivbolagsdirektörer bar.
Jag möttes på flygplatsen av min tyska kollega, som klätt sig i skinnjacka och jeans. Nästa dag bytte jag också till skinnjacka och jeans. Då hade han i sin tur bytt till kostym.
Men trodde jag att mitt vackra anlete skulle bli berömt i Tyskland så bedrog jag mig. På det tyska omslaget syntes bara ovandelen på min gitarrhals, vilket VeraBra Records ansåg vara ett genidrag. Det är för övrigt samma röda, handbyggda gitarr som jag fortfarande spelar på vid varje konsert, en Larrivée, som inte längre tillverkas och snart borde betinga ett rätt okej samlarvärde.
Eller när vi 1977 skulle spela på en festival i norska Horten och vaknade upp efter en hård efterfest i Åmål och insåg att vi saknade Björn J:son Lindh.
Till slut kom någon på att han senast setts i samspråk med hotellets kock. Jag ringde dit och möttes av ett svagt:
– Hallå ... ?
Jodå, Björn fanns mycket riktigt där, han sov i ett hörn. Väl framme i Horten tiggde vi om att få spela senare än tänkt, eftersom vi allesammans fortfarande var slitna efter nattens fest. Vårt gig flyttades fram och lades först framåt midnatt, vilket ledde till en braksuccé och en evig kärlek till Horten och norska musiker som Terje Rypdal, Radka Toneff och Jahn Teigen, han som kom sist i Melodifestivalen.
Men inte minst till en vänskap med den följsamme arrangören Arve Ringstad som varar än i dag. Det var till Arve jag först skickade kondoleanser när jag hörde om massakern på Utöya.
Eller när jag ett annat år i Horten insåg att även min gamle spelkompis Bob Marley var på plats och skickade ett meddelande till logen via hans manager:
– Fråga Bob om han minns Sigurdsvägen 11.
Svaret kom:
– Bob hälsar att han inte minns någonting av sitt liv före plattan ”Catch a fire”.
Eller när jag ringde Håkan Hellström och bad honom vara en av gästartisterna vid utdelningen av Ted Gärdestad-stipendiet – det som har inneburit ett första avstamp för blivande artistproffs som systrarna Bondesson i gruppen Baskery, Jonathan Johansson, Dan Viktor, Maia Hirasawa och Albin Gromer.
Kunde Håkan möjligen tänka sig att sjunga ”Äntligen på väg”? Han tackade snällt ja. Efteråt kröp det fram att han själv varit en av de förhoppningsfulla sökande premiäråret 1991, 24 år gammal.
– Men du nobbade mig, Janne. Du tyckte inte jag var tillräckligt bra.
Om inte en missbedömning i klass med när skivbolaget Decca tackade nej till Beatles med motiveringen ”Tyvärr, men gitarrband är ute”, så knappast något jag är stolt över idag. Sorry, Håkan!
Eller när jag 1982 skulle spela i ”Måndagsbörsen” med Phil Collins, som var i stan för att producera Fridas soloplatta ”Something’s going on”. Mitt band samlades för att repa in hans hit ”In the air tonight” och en av låtarna från hans hobbyband Brand X.
Sändningen närmade sig med stormsteg, men ännu hade ingen Phil Collins dykt upp. Producenten Peter Goldman blev allt nervösare. Klockan gick, ingen Phil Collins. Men till slut kom äntligen den efterlängtade artisten, lugn som en filbunke. Han morsade glatt, slog sig ner vid pianot, slog några ackord, testade micken:
– Hello? Hello?
Sedan gjorde han tummen upp och sa:
– Bra, nu går vi och fikar!
Han var fullkomligt avslappnad, berättade glatt att Stikkan Anderson inte var någon gentleman eftersom han tydligen ville få Fridas platta att låta som Abba. När det var dags för vår entré slog han sig ner vid pianot med samma lugn som hade det varit placerat i hans eget vardagsrum och gjorde en helt sagolik version av ”In the air tonight”. Jag kände hur håren reste sig på mina armar, så bra var det.
Sen spelade jag min egen ”Andrea Doria” och då hoppade han spontant in och spelade congas, helt lysande. Där blev han också stående under Brand X-låten och lät istället Per Lindvall sköta trumsetet. Efteråt gick Phil Collins fram och klappade Per berömmande på axeln:
– Hur i hela friden fixade du den här låten? Jag har försökt att lura ut den i flera år, men först nu fattat hur den går.
Sedan gick han.
Eller en luciaafton i Växjö i början av 70-talet.
Arrangören på diskoteket Barbarella – där för övrigt Gary Moore också spelat – begår dumheten att servera alkohol till vårt band Marsfolket före spelningen. Basisten Mike Watson måste därför kliva av scenen och gå på toaletten mitt under pågående låt. Och efterfesten med några gymnasieelever övergår framåt gryningen i ett luciatåg där Björn Skifs och Clabbe lockas med, inlindade i lakan från topp till tå. Efteråt talar de uppvaktade lärarna lyriskt om sina elevers dolda talanger som sångare:
– Speciellt de där två som stod längst bak i ledet.
En eftermiddag i Köpenhamn,också på 70-talet:
Vi står i begrepp att åka till Roskilde och spela på en klubb, när J:son hastigt insjuknar på hotellrummet. Samtidigt kommer en engelsman fram och presenterar sig som ”Rick Fenn, medlem i rockbandet 10cc”. Han har länge haft mig som idol, visar det sig.
– Vad kul, säger jag, du råkar inte vara ledig ikväll? Vi har fått en vakans.
Han skrattar och säger att tyvärr, han ska strax ta färjan till Sverige för 10cc ska spela i Lund. Vi skiljs, men bara en halvtimme senare är Fenn tillbaka på hotellet. Färjan har blivit inställd på grund av storm.
– Kvarstår fortfarande det där erbjudandet att spela i Roskilde?
Jag säger att jag bara ska ringa den danske arrangören som nyss gick i taket för att vi lämnade återbud i sista stund. Som förstås blir överlycklig.
Jag minns en i dag nästan skrattretande duell med Stikkan Anderson i samband med min första soloplatta, 1973. Mitt skivbolag Europafilm beslöt att göra två promotionfilmer på ”Halkans affär” och ”Fillins mignon” – tidiga musikvideor skulle man nästan kunna kalla dem. De var tänkta att visas på alla biografer, inbakade i reklampaketet före huvudfilmen. Men motstånd kom från oväntat håll. Stikkan hävdade att det var ”illojal konkurrens” och menade att det skulle skada andra artister (mest hans egna, kan man förmoda) om jag släpptes lös under tre minuter i biografmörkret.
I dag låter Stikkans argument löjliga. Men då såg världen annorlunda ut. Sponsring och reklamfinansiering var känsliga saker. Att någon på den tiden skulle sälja sin platta tillsammans med en specialgjord tidning på Pressbyrån, som The Ark gjorde 2010, var otänkbart. Stikkan var den svenska skivindustrins okrönte kung och gudfader. Om mina filmer visades på bio kunde han få alla svenska skivbolag att bojkotta Europafilm, inklusive Metronome i vars studio jag dittills hade spelat in mina plattor. Mot en sådan uppvisning i makt och muskler tordes ingen av oss protestera.
Jag inser nu att jag också glömt att berätta storyn bakom en av min och Björn J:son Lindhs mest önskade låtar, ”Brusa högre lilla å”.
Björn J:son Lindh på väg till en ökenspelning.
Eller ”Berusa högre lilla Ålborg”, som den kanske snarare borde ha hetat.
Det hade varit tre tuffa veckor on the road. Vid avslutningsmiddagen tog sig Björn tre mycket välförtjänta öl och sjönk ihop i sin krogstol. Vår snälle ljudtekniker Markus ”Mackan” Pettersson tog på sig uppgiften att baxa hem Björn till vårt hotell. Hissen visade sig dock vara trasig och efter tre våningar av sex bröt Mackan ihop i trappan. Då piggnade Björn plötsligt till:
– Vad du ser sorgsen ut, Mackan! Har turnén varit hård? Häng med till mitt rum, vetja. Vi ringer en tjejkompis till mig, som är bra på att trösta.
Till samma hotell brukade svenskar åka med färja från Göteborg för att partaja. Portiern, som var trött på folk som smet från notan, vägrade att koppla igenom Björns telefonsamtal.
– Ni måste först betala i förskott!
Björn blev förbannad och tog med sig Mackan ner till receptionen. Där stod två av våra roddare och hängde glatt på som moraliskt stöd. En av dem fick syn på en telefon på ett bord. Han lyfte luren och hörde att linjen var klar. Diskret vinkade han till sig Björn, som slog numret till Sverige, samtidigt som portiern fick syn på vad som försiggick. I ilskan slet han ur väggkontakten så den sprack. Björn blev nu ännu mer förbannad, tog sin rumsnyckel och drämde den i disken. Som visade sig vara av glas ...
Vi andra satt i godan ro och avslutade vår middag på en krog intill, när Christian Veltman och Malando Gassama rusade in och meddelade att våra kamrater hade åkt in i finkan på den lokala polisstationen. Jag har sällan blivit så nykter så snabbt. Såg framför mig morgondagens löpsedlar. Blev inför poliserna den ödmjuke medlaren:
– Det måste ha blivit något missförstånd. Det här måste vi kunna reda ut.
När vår danske promotor dessutom nästan gick ner på knä och erbjöd sig att betala överpris för den trasiga telefonen och den ännu trasigare glasdisken, muttrade poliserna något och ryckte sedan på axlarna och sa att vi kunde gå. Ur källaren kom Björn, Mackan och de båda roddarna med skorna i handen, molokna och dödstysta. På hotellet mötte oss portieren, som nu var lika ångerfull:
– Jag hade ingen aning om att ni var musiker. Jag trodde ni tillhörde det andra gänget!
Jag meddelade kyligt att vi hade beslutat att omedelbart lämna hans hotell. På färjan över Öresund och tåget hem till Stockholm höll den dämpade stämningen i sig. En vänlig konduktör som sa: ”Men tjenare, är det inte Janne Schaffer?” fick bara en dyster nick till svar.
Det var Björn J:son som själv bröt tystnaden:
– Ursäkta att jag frågar, men finns det någon möjlighet att gå till restaurangvagnen och ta en liten öl?
Det var det förlösande ordet. Snart satt vi där, hela bunten, och i takt med att ölen inmundigades började turnén framstå som en rätt rolig upplevelse. Framme på Centralen var vi så i gasen att vi lyckades tigga skjuts längs perrongen med en liten truck som körde cyklar.
Några veckor senare på en spelning på Mosebacke överlämnade Björn en bunt notpapper till mig och meddelade att han fått i uppgift att skriva musik till filmen ”Barnens ö”. Han skulle vidare hem med filmregissören Kay Pollak. Nästa dag frågade jag hur mötet hade gått. Björn var mörk i synen:
– Jag ska inte skriva musiken till ”Barnens ö”.
– Men låten du gav mig, då?
Jag hade suttit hemma och spelat hans noter och känt att det här var ju något helt nytt. Vi hade i alla år spelat jazz och fusion, men det här var annorlunda, mer eftertänksamt. Jag fick veta att Björn istället hade beslutat att plocka med låten på sin nästa platta. Jag frågade hur han ville att jag skulle spela den. Han svarade:
– Det tycker jag att du kan räkna ut själv.
Jag hade just hört en låt på radion med Carlos Santana och slagits av hur högt upp på gitarren han spelade. Jag tänkte: ”Okej, jag testar att lägga upp den en oktav.” Sedan strålade vi samman i Metronomes studio, Björn och jag, och på bara två tagningar satt den där, rakt av.
Låten som egentligen var tänkt för ”Barnens ö” var alltså ”Brusa högre lilla å” och den hamnade på Björn J:son Linds LP ”Våta vingar”. Om man studerar skivomslaget noga kan man se en amatörbild från den nyligen avslutade turnén av någon som ser ut som en mumie. Det är basisten Christian Veltman, inlindad i toalettpapper. Bilden är tagen före bråket på hotellet. Varför Björn ville ha den med är lika gåtfullt som varför han tackade nej till ”Barnens ö”.
Jag har frågat, men Björn säger ingenting. Mumiens hemlighet är och förblir förborgad – och jag fick aldrig veta vad som hände i sällskap med Pollak.
En annan favoritstory är min turné under sent 80-tal med den indiske flöjtisten Hariprasad Chaurasia. Upprinnelsen var ett telefonsamtal från jazzprofilen Lennart Åberg, som oss emellan blir sur av att ofta förväxlas med Lasse Åberg. Jag brukar ringa Lennart och fråga efter ”Lasse”, vilket först gör honom irriterad, och sedan, när han hör att det är jag, får honom att bryta ut i ett fnittrande skratt. En skön prick.
Det var även Hariprasad Chaurasia, skulle det visa sig. Jag har alltid varit intresserad av ny musik, så när Lasse, förlåt Lennart, undrade om jag ville spela med en indisk mästare som tidigare spelat med John McLaughlin och Jan Garbarek blev jag förtjust. Jag hade knappt varit på indisk restaurang, visste noll om indisk musik men hade sett Ravi Shankar, han som inledde ”A concert for Bangladesh” och efter den första stormande applåden lätt förläget sa:
– Om ni blir så här förtjusta när jag stämmer min sitar, vad ska ni då säga när jag väl börjat spela?
Lennart hade fixat fram Hariprasads senaste platta. Tillsammans med keyboardisten Bosse Westman började vi förbereda oss inför flöjtmästaren och hans indiska medmusikers ankomst. Lennart berättade att det i indisk musik finns över 3 500 olika ragor, skalor och tonföljder, som ska spelas i olika ordning, beroende på religiös kontext eller tidpunkt på dagen. En slinga som på morgonen skulle vandra uppåt, kunde plötsligt byta riktning om den istället spelades framåt kvällen.
– Inte så lätt, alltså? sa jag.
– Nej, nej, det tar en livstid att lära sig!
Jag kände hur jag krympte ihop en aning bakom min gitarr. Det var redan svårt att höra vilka toner som spelades på skivan.
– När kommer de egentligen, indierna? undrade jag.
– De brukar komma på torsdagar. Med nioplanet.
– Hur menar du?
– Vår turné ingår i ett svenskindiskt kulturutbyte. De kommer direkt från Sovjet.
– Hur länge har de varit i Sovjet?
– I två månader.
– Och du tror att de landar just på torsdag klockan nio?
– Ja, vi har telegraferat och jag tror det ska funka.
Inte kom det några indier med nioplanet. Klockan ett var Lennart tillbaka från Arlanda, stressad och blek. Dagen efter skulle vi ha turnépremiär. Men vid sextiden kom ett glädjande besked: indierna hade landat och var redo att ta emot på Hotell Oden. Lennart bad mig ta med en akustisk gitarr för att kunna dra igång övandet meddetsamma. Vi möttes av fem, sex indier i ett stort hotellrum. Hariprasad Chaurasia tronade som en guru i mitten. Han var mycket vänlig. Berättade om Sovjetresan. Pratade om ditt och datt. Till slut sa Lennart:
– Ni vet att första konserten är i morgon?
– Vi vet, vi vet!
Sedan fick Hariprasad syn på mitt gitarrfodral och sa lite förvånat:
– Ska ni spela, ni också?
Lennart och jag sneglade på varandra. Hariprasad Chaurasia visste alltså inte att vi skulle spela ihop på turnén. Det kändes plötsligt inte riktigt läge att föreslå en repetition.
Första giget skulle vara på Olympen i Lund nästa kväll och vi flög dit tillsammans. Lennart hade nu lyckats förklara att vi tre svenskar också förväntades delta i konserten. Att detsamma gällde de följande tre veckorna undvek han däremot att nämna.
I själva verket var det inte Hariprasad Chaurasias namn utan mitt som stod överst på affischerna. Det var något jag hade blivit upprörd över. Jag ville inte ha en publik som kommit för att höra ”Brusa högre lilla å” eller ”Halkans affär”. Ännu mer förvirrat blev det när indierna meddelade att de inte tänkte delta i turnéns sista konserter. De måste hem tidigare än beräknat. Lennart svor tyst i sitt flygsäte. Hur skulle han förklara det här för arrangörerna?
I Lund kallades vi till Hariprasad Chaurasias hotellrum. Han tog emot i lotusställning på hotellsängen. Det första han undrade var om jag hade ätit ordentligt. Jag sa att jag hade gjort det, och då berättade han om vådan av att spela på fastande mage.
Lennart undrade vilka låtar vi skulle spela. Flöjtmästaren log sitt outgrundliga leende:
– Vi kan spela vad som helst, no problem.
– Jag menar, mästare Chaurasia, att vi har försökt att förbereda oss. Vi har lyssnat på er skiva med John McLaughlin och Jan Garbarek. Vad tror ni om andra låten på B-sidan?
– Åh, det var så länge sedan. Jag minns ingenting av den låten.
– Första på A-sidan då?
– Jag är väldigt ledsen, men det var evigheter sedan jag spelade in den. Jag minns ingenting. Men no problem, låt oss istället göra lite basic!
Jag sneglade på Lennart. ”Basic”, vad var det? Lennart såg lika oförstående ut. Nu var det bara fem timmar kvar till konserten. Vi beslöt att avslöja vår okunskap:
– Vad menas med basic?
– Åh, det är väldigt enkelt, no problem. Ni spelar bara så här:
Och så fattade Hariprasad Chaurasia flöjten och spelade en jättevacker, lång passage. Vi kastade oss över våra medhavda pennor och försökte rafsa ner de noter vi kunde identifiera.
– Och sen spelar vi så här.
Nu spelade han dubbelt så snabbt. Vi skrev så pennorna glödde.
– Och i slutet går den så här:
Varvid han avrundade med en riktig rökare, en blixtsnabb tonföljd som var i stort sett omöjlig att sätta på pränt. Lennart stirrade djupt imponerad på Hariprasad Chaurasia och frågade:
– Men hur kan ni minnas allt det här, när ni står på scenen i kväll?
– Åh, det är enkelt, no problem. Ni har just skrivit ner det. Ni spelar först!
Där slutade repetitionen. 4,5 timme senare var det konsert. Hariprasad Chaurasia inledde med att spela solo i 50 minuter. Det var en fullkomligt lysande uppvisning. Sedan spelade vi svenskar några egna låtar och därefter skulle vi allesammans förenas i konsertens huvudavdelning. Hariprasad Chaurasia slog sig ner på golvet med två medmusiker på tabla och tampura. Sedan nickade han vänligt mot mig:
– You start!
Jag vet inte riktigt hur jag överlevde dessa inledande, smått fasansfulla minuter, men efter en stund ansåg jag att det var Lennarts tur att drabbas av en nära döden-upplevelse, så jag lämnade över till honom:
– Din tur!
När Hariprasad Chaurasia sedan tog över gjorde han det alldeles underbart. Så ock hans medmusiker. Så höll vi på, som en stafett, och efter ett tag kände sig även Bosse Westman så trygg att han vågade sig på en liten improvisation. Hariprasad vände sig om och skakade på huvudet. Bosse blev livrädd och tystnade direkt. Men efter en stund kände han att det återigen var läge för en liten musikalisk utflykt, varvid han spelade ännu vackrare, ännu känsligare. Bara för att mötas av en ny huvudskaknning.
Först efteråt fick den tillintetgjorde Bosse veta att en huvudskakning betyder ”ja” på indiska.
Även publiken älskade oss. Efteråt drog någon mig entusiastiskt i ärmen:
– Det var en fantastisk konsert, Janne. Hur länge har ni spelat ihop egentligen?
– Ärligt talat?
– Ja.
– Lika länge som låten varade.
När Lennart efteråt delade ut gaget, möttes han av förvånade indiska blickar:
– Får vi ... betalt?
Nästa morgon kom Hariprasad Chaurasia & co ner till frukosten och meddelade att de nu var redo att genomföra hela den planerade turnén.
– Vi ringde Delhi och sa att vi var sjuka!
Det var pengarna som var den springande punkten, tydligen. Turnén i Sovjet och Sverige skulle genomföras med en blygsam lön från indiska staten. Att de skulle få pröjs även av oss kom som en glad överraskning.
Nu var allt frid och fröjd, förutom att indierna envisades med att resa med bilfönstren öppna, trots att det var iskallt utanför. Den enda förklaring vi fick var:
– India is very hot, you know.
Efter hand började de också förstå att vi skulle spela ihop varje kväll. Jag kunde snart plocka fram egna låtar, ”Titus” bland annat, och få dem att hänga med på sina indiska instrument. För varje konsert kom vi närmare och närmare varandra. Jag kom att beundra denne lille store man som inledde varje konsert med att visa upp sin flöjt och säga:
– Denna flöjt är gjord av bambu. Den har åtta hål. Men detta är inte min flöjt. Detta är Krishnas flöjt. Jag är bara en budbärare.
Hariprasad Chaurasia förblev alltid lika vänlig, lika ödmjuk, lika lättsam. Till slut var jag tvungen att fråga:
– Varför säger du alltid ”no problem”?
Då svarade han något som jag senare ofta har tänkt på:
– Om du har ett problem, så är det bara upp till dig själv om du vill se det som ett litet eller ett stort problem.
Mötet med denne indiske flöjtmästare fick mig att känna en än större vördnad inför konsten, börja fundera på musikens innersta ursprung, upptäcka kompositioner från andra världsdelar och tider, utveckla mitt intresse för andra kulturer och ta ställning mot främlingsfientlighet – vilket i sin tur ledde mitt engagemang i fallet John Hron, 14-åringen i Kungälv som 1995 dödades av skinnskallar när han försökte försvara en invandrarkompis. Hariprasad Chaurasia lärde mig värdet av en öppen attityd, av att inte stänga av för tidigt. Vi hör så ofta: ”Nej, det går inte” istället för att försöka se möjligheterna. Jag beundrade honom allt mer.
Men det fanns förstås gränser för efterföljelsen. I Västerås råkade vi svenskar bli vittne till hur Hariprasad Chaurasias medmusiker knäböjde i vördnad inför sin mästare och kysste hans fötter. Lennart vände sig mot mig:
– Vad säger du, Janne? Ska vi kyssa dina fötter också?
På min CD-box ”Music story” försökte jag formulera hur jag ser på mitt låtskrivande och gitarrspel. Jag insåg att bara för att en låt hamnar på en platta, är det inte säkert att den har nått sin slutdestination. Medan åren går lever den sitt eget liv och förändras, förnyas och förädlas i mötet med nya musiker, nya sammanhang, ny publik.
Ibland hittar jag plötsligt ett nytt ackord, ett nytt riff som helt enkelt måste in och samsas med de gamla. Ibland kräver en instrumental låt en text, ibland sker det motsatta. Ibland lägger jag till, ibland tar jag bort. Ibland märker jag hur en liten detalj som mest skymtat förbi i originalversionen plötsligt lösgör sig ur skuggorna, kliver fram och kräver att ta större plats.
Allt detta är lika omöjligt att förutse som att förklara. Jag menar, vad är hemligheten med att en speciell ackordföljd skapar en odödlig melodi och en annan inte? Vad är det i våra gener, våra hörselgångar, våra hjärnvindlingar och vår själ som svarar på vissa toner, men inte på andra?
När jag skrev ”Norrland”, som med åren blivit något av min signaturmelodi, gick alltsammans mycket snabbt. Jag låg där i sängen, kände mig fram till ackorden, reste mig, gick fram till rullbandspelaren (som jag fortfarande använder) och tryckte på ”Record”. Jag tror inte jag tänkte någonting särskilt. Men jag kände direkt, instinktivt, att det var en låt som hade potential att gå hem hos den stora publiken.
Det är så jag oftast jobbar. Inte i sängen kanske, men jag sitter med gitarren i knät och låter tonerna avlösa varandra, tills jag hittar något jag gillar. Ibland skriver jag ner ackordföljden mycket noggrant. Ibland spelar jag istället upp låten för mina kamrater, som i sin tur plockar ut den på sina egna instrument. Det brukar bli ett magiskt ögonblick Jag vet ju vilka toner de ska spela, men inte exakt hur, eller vilka nya klanger som kommer att uppstå.
På det där kårhusgiget 1974 som ledde till plattan i USA gjordes en inspelning, och det jag slås av så här efteråt är vilka vansinnigt långa solon vi körde på den tiden. Speciellt i ”Jordbruksmaskinen”, där jag håller på och gnager runt i en halv evighet, känns det som. Men detta var tydligen inget problem under det tidiga 70-talet, det märker jag när jag till exempel ser Led Zeppelin från den här tiden. Jimmy Page lyckas dra ut ”Dazed and confused” på Madison Square Garden till 24 minuter – och det intressanta är att publiken är helt med på noterna.
Tiderna var väl sådana. Världen snurrade aningen långsammare. Publiken ägde ett aningen större tålamod. Rockmusiken befann sig i sin förmodligen mest kreativa, nyfikna och experimentella fas. Solon kunde vara långa, spretiga och krävande. Jag menar, när hörde du senast ett trumsolo live? Minst 20 år sedan, inte sant?
I Montreux, ett år senare, hade solona krympt ihop åtminstone en smula; jag finner dem aningen mer koncentrerade och fokuserade. Men fortfarande långa jämfört med dem jag spelar idag, då jag försöker vara mera trogen melodierna och snarare eftersträvar nya sätt att gestalta dem.
Många undrar hur mycket i ett gitarrsolo som är inövat och hur mycket som föds i själva ögonblicket. Sanningen är att det är omöjligt att svara på. Det beror på dagsformen, lokalen, medmusikerna och – inte minst – publiken.
Som grundsten för en improvisation ligger alltid det omsorgsfullt inrepeterade. Ju fler konserter jag spelar, desto friare känner jag mig att lämna de rösade lederna. Även om jag snart måste ha spelat ”Jag vill ha en egen måne” över tusen gånger händer det alltid något nytt, något som jag inte är förberedd på. Det är en del av musikens magi.
– Man vet vad man vill säga, men inte vilka ord man ska använda, sa trummisen Egil Johansen en gång, när någon bad honom förklara hur han skapade sin musik.
Det är en bra bild, tycker jag. Jag vet var slutackordet är i mitt solo, men inte riktigt hur jag ska ta mig dit. Det får stunden utvisa. Resan pågår ständigt. Äventyret fortsätter.
Min son Fredde har jag förstås inte glömt. Jag har bara väntat med det bästa till sist.
Hans mamma Ami och jag träffades 1972, när jag var 27 år och hon 20. Fredde kom redan året efter. Vi gifte oss först när han var född. Det blev ett slitigt äktenskap, mycket på grund att jag ofta var ute på turné. Vi försökte rädda det flera gånger, men det föll snart i bitar.
Många år senare skulle jag be författaren Rolf Börjlind skriva texter till mig. Han lämnade över en bunt papper och mina ögon föll på en rad som löd: ”Ingen minns vem det var som försvann”. Jag kastade mig över texten och skrev snabbt en melodi. Det var mitt äktenskap i ett nötskal, tyckte jag. Vi var ju så unga. Vi kämpade och slet så gott vi kunde, men … ja, det fungerade inte. Vi gled isär. Levde allt mer separata liv.
Fredriks mamma Ami.
Men Ami flyttade inte ut ur villan i Bromma förrän en bit in på 90-talet och det var mycket för Freddes skull. Den här lilla blonda, gulliga killen tycktes till en början växa upp till ett fullkomligt normalt barn. I början tyckte han skolan var jättekul och gick glatt iväg på morgnarna till Bromma kyrkskola, sedan till Norra Ängby. Men ju längre tiden gick, desto sämre trivdes han. Jag hoppades och trodde att det kunde vara en fas, något han skulle växa ifrån.
Fredde var mycket speciell. Jag minns en gång när jag berättade att jag skulle uppträda i teve samma kväll. Nästa dag berättade Fredde andäktigt att han hade sett mig spela i programmet:
- Och vet du pappa, du var på Håkans teve också!
Året efter fick han följa med på Hörselmats turné, han och Björns dotter Sissel. Fredde ville alltid sitta med uppe på scenen och lyssna. Han njöt verkligen av musiken och vi tyckte mest det var gulligt. Men mitt under en låt var han plötsligt uppe och dansade. Nästa låt var ”Så skimrande var aldrig havet” och jag sa till honom:
– Nu kommer det en långsam låt, Fredde. Nu är det viktigt att du sitter stilla och lyssnar.
Men mitt i mitt solo, när jag koncentrerat stod böjd över gitarren, hörde jag hur hela publiken började fnittra. Jag tittade upp och såg Fredde stå där och dansa igen. Jag tappade kanske skärpan i solot en smula, men hela scenen var så rar att ingen kunde ta illa upp.
Min son Fredrik tar studenten.
Att han tog studenten var en oerhörd prestation, en bragd. Men sedan orkade Fredde inte mer av pluggandet. Han bor i dag i Bromma. Har egen lägenhet, jobbar på ett företag som alltiallo, är jättetrevlig och sköter sig fint. Har en gullig tjej som han har hängt ihop med länge. I dag är jag en mycket stolt pappa.
Har jag varit en bra sådan? Ja, så bra jag har kunnat, tror jag. Alla föräldrar önskar säkert att de hade varit ännu klokare, ännu mer närvarande, ännu tydligare i sin kärlek. Men jag vet ärligt talat inte hur det skulle ha gått till.
Det viktigaste är att jag vet att han är lycklig i dag.
Och jag älskar honom av hela mitt hjärta.
Nej, det lär väl aldrig bli någon minnesvandring i Janne Schaffers fotspår, kan jag förmoda. Jag har onekligen en bit kvar till Stieg Larssons och Abbas försäljningssiffror.
Men för de verkliga fansen och tabellbitarna kan jag avslutningsvis avslöja att mina favoritkrogar i Stockholm är Bar på Blasieholmen, Regissörsvillan vid Råsunda och Kalaset Corner i Bromma, att mina favorithak för konserter är Nalen, Södra teatern och Högberga gård på Lidingö, att det fortfarande går att kika in i Bob Marleys pannrum på Sigurdsvägen 11 i Nockeby, att denna bok i huvudsak tog form under ett 15-tal sejourer hemma i min skriftställares fårskinnsfåtölj med utsikt över Sickla sjö i Nacka, samt att mina viktigaste skivomslag är tagna på följande platser: ”Katharis” på Knivsta järnvägsstation, ”Earmeal” på stranden i Los Angeles, ”Traffic” vid Mariatorget, ”Electric Graffiti” vid den del av Mosebacke torg som vetter ner mot Götgatan, ”Av ren lust” i ett grustag på Värmdö och ”På andra sidan månen” mot en vägg i Norra Ängby.
Slutklämmen måste bli att utan dig, kära läsare och lyssnare, hade jag inte varit någonting. En musikers publik är alltid hans bästa vänner (ungefär vad gamla fotbollsmålvakter säger om sina målstolpar, alltså – utan närmare jämförelser …).
Undantaget var en gång i Växjö. Mitt under konserten började plötsligt en mobiltelefon att ringa. Alla vände sig irriterat mot ägaren, som istället för att snabbt knäppa av ljudet lugnt satte luren till örat och svarade med orden:
– Du får tala lite högre, för jag sitter på konsert!
THE END