I samma ögonblick som Teeshas bil stannade framför huset rusade Adrian ut genom dörren. Och blev överlycklig när hon märkte att Dom inte var långt efter henne. Hon slog armarna om Teesha och kramade och kramade.
”Ni är här! Hit med den där gullungen nu! Hallå, Monroe.”
”Hallå på dig själv, snygging.”
Monroe, som var lång och slank och en av de mesta attraktiva män Adrian hade sett, lutade sig in i baksätet och släppte loss Phineas från bilbarnstolen.
Phineas pappa hade något mörkare hy än hans mamma, korta dreads och sexiga chokladbruna ögon, och ett välansat litet skägg som passade hans kantiga ansikte.
Adrian sprang runt bilen för att krama honom och sträckte sig efter barnet när hon hörde Teesha tjuta till: ”Vad tusan! Är det där en björn?”
Adrian lyfte upp Phineas och började pussa honom över hela ansiktet för att få honom att skratta. ”Det är en hund. Det är vår hund sedan i går.”
”Åh, herrejä … jösses, den är enorm.” Teesha backade instinktivt när det svarta berget till hund började närma sig henne.
”Hon är en newfoundland – det sa de i alla fall på omplaceringshemmet, och veterinären bekräftade det. Hon är ungefär nio månader gammal så hon kommer att bli lite större. Och hon är from som ett nyfött lamm.”
”Jag känner inga nyfödda lamm.”
Hunden satte sig vid Teeshas fötter, tittade upp mot henne med sina stora uttrycksfulla ögon och höll fram en tass.
”Hon är rumsren, sitter, skakar tass och hämtar saker. Den här rasen kallas även barnvaktshundar eftersom de är så tålmodiga och försiktiga med barn.”
Medan hon pratade gick Adrian, med den studsande, viftande Phineas i famnen, fram för att hälsa på hunden.
”Adrian …”
”Tror du att jag skulle skaffa en hund som skulle skada den här ljuvliga gossen? Eller någon överhuvudtaget? Det här är Sadie och hon är ett stort lurvigt berg av kärlek.”
”Sexiga Sadie”, sa Monroe med ett leende och böjde sig ner för att klappa hunden, som slog svansen mot marken och väntade på mer.
”Någon hittade henne – de tror att ägaren helt enkelt dumpade henne så som vissa människor som vi kallar ett fult ord gör när de kommer på att de inte vill ha hund. Hon hade lämnats in på hemmet dagen innan jag och Popi kom dit. Så det var meningen, eller hur, Popi?”
”Kärlek vid första ögonkastet”, nickade han.
Adrian satte sig på huk.
”Vovve, vovve, vovve! Skäll!” Phineas slog med handen mot Sadies hjässa, vilket hon verkade uppskatta lika mycket som när Monroe klappade henne. Hon slickade pojken i ansiktet och fick honom att kikna av skratt.
”Och hon är smart, dessutom”, fortsatte Dom. ”Jag googlade rasen när vi stod där på hemmet efter att hon hade stulit våra hjärtan. Smart, lätt att träna, kärleksfull och vänlig, tålmodig och älskar barn.”
”Jag har alltid önskat mig en hund”, sa Adrian.
”Sophia och jag pratade om att skaffa en ny hund efter att Tom och Jerry var borta. Det blev aldrig så, men jag tror att det var för att vi skulle vänta på Sadie.”
”Ja, alla de där åren av väntan och längtan kulminerade sannerligen i en förbaskat stor verklighet”, sa Teesha och vågade till slut lägga en försiktig hand på hundens huvud.
”Ska vi se till att få er inkvarterade allihop?” Dom stack ett finger i magen på Phineas. ”Och sedan tar vi ett glas vin.”
”Popi”, sa Monroe och öppnade bagageluckan. ”Du talar mitt språk. Nej, nej, jag fixar det här. Men jag skulle inte ha något emot ett glas av det där vinet.”
”Jag hjälper till att bära.” Efter att Adrian gett Phineas en smällkyss till lämnade hon över honom till Teesha. Men han slingrade sig bara ner så att han kunde slå armarna om Sadies hals.
”Popi, du kan väl ge Teesha ett handtag med vår lilla pojke här?” föreslog Adrian. ”Och duka fram de där kakorna du bakade när jag tittade bort ett ögonblick.”
”Man kan inte ha barn i huset utan att ha kakor.”
Hon gick till baksidan av bilen och lastade ut två stora väskor. ”Jaha … Finns det någon chans att man kan övertala er två att flytta ner till de här trakterna?”
Monroe log mot henne. ”Teesha är van vid att bo i stan. Jag vill ha lantlivet så vi kompromissade och bestämde oss för att titta efter något i förorten. Men nu när du bor här tror jag att det kan finnas en chans.”
”Va? Menar du det? Att ni skulle kunna flytta hit?”
”Jag gillar tystnaden”, sa han med sin mjuka lugna röst. ”Jag hör musiken i tystnaden. Teesha behöver något med grannar”, fortsatte han medan de bar väskorna mot huset. ”Och någonstans där hon kan gå till butiker och annat. Vi måste tänka på bra skolor, lugna gator.”
”Jag har sett ut tre hus till att börja med.”
Han gav henne en blick och skakade på huvudet. ”Du ligger då inte på latsidan, Rizz.”
”Popi känner alla, inklusive den bästa mäklaren i stan.”
”Vi ska jobba på det”, sa han.
Adrian visste att hon hade valt rätt person som inredningskonsult när Kayla kom till mötet med en surfplatta full av inredningsappar, ett måttband, en färgkarta och massor av idéer.
Hon var lång och smal med det slingade blonda håret uppsatt i inbakade flätor och sprakade av entusiasm.
”Vilket fantastiskt utrymme.” Hon hade redan sjunkit ner på huk för att klappa om och gulla med Sadie. ”Så mycket mer dagsljus än jag trodde – och så var jag rädd att det skulle vara lågt i tak. Men det här är underbart. Och jag är nervös. Jag försöker att inte låta som ett fån, men jag är nervös. Det här är mitt första riktiga konsultationsmöte. Vänner och familj räknas inte. Jag vill inte sumpa den här chansen.”
”Jag tycker att du klarar dig bra.”
Kayla reste sig medan Sadie artigt satte sig intill Adrian, nästan på hennes fötter. ”Jag borde ha sagt … Jag menar, jag vill berätta hur tacksam jag är att du kan tänka dig att ge mig en chans. Jag har ju inte ens gått ut college än.”
”Jag hade inte gått ut high school när jag gjorde min första träningsvideo.”
Kayla spärrade upp sina vackra hasselnötsfärgade ögon. ”Så det är verkligen sant? Man tror nästan att det är påhittat. Som en modern skröna.”
”Det är absolut sant. Mina tre vänner och jag producerade den själva, och det var det som satte igång allt. Gav mig en helt egen start. Och kanske – om vi klickar och det funkar – kan det här bli din.”
”Men känn ingen press”, sa Kayla med ett skratt och tryckte surfplattan mot bröstet. ”Okej, jag har kollat upp lite hur hemmagym brukar se ut, men du har inga löpband eller typ styrkemaskiner med i dina träningsvideor. Jag har tittat på de flesta av dem också, så jag vet att du gärna använder dig av utomhusmiljöer och det jag antar är olika studior.”
”Det är helt rätt. Kroppen är själva maskinen. Och ibland behöver maskinen redskap.”
”Som vikter, pilatesbollar, yogamattor och sådant.”
”Exakt. Så de behöver vara synliga på ett kreativt sätt – och jag ska ge dig en lista över de redskap jag använder mest frekvent.”
”Jag har en ganska bra bild av ditt sätt att jobba utifrån dina videor, och en del intervjuer, men du kanske kan berätta lite om vad du vill ha här. Vilken stil du är ute efter. Och jag hoppas verkligen att du inte har tänkt riva ut den där baren eller den öppna spisen? De är verkligen coola och ger en skön retrokänsla. Fast på ett lite tjusigt sätt.”
Adrian gav henne ett stort leende. ”Jag hörde just det första klicket.”
En timme och flera klick senare samlade Kayla ihop sina saker samtidigt som Maya kom nerför trappan med lintotten Collin i handen.
”Din morfar sa åt mig att gå ner. Hej, Kayla.”
”Hej! Hej, Collin. Jag är så ledsen för Lorilee, Maya. Jag kände inte henne särskilt väl men hon var så trevlig. Jag är verkligen ledsen.”
”Ja, det är vi allihop. Det är svårt.” Hon tog ett djupt andetag medan Collin storögt tittade på Sadie, som viftade på svansen. ”Just det, Dom hälsade att han skulle ta en sväng till restaurangen.”
”Gjorde han? Ja!” Adrian höjde en triumferande knytnäve i luften och utförde en serie piruetter på ett ben. ”Det här är första gången han har lämnat huset sedan …” Hon slog händerna för ansiktet och försökte hålla tillbaka tårarna. ”Förlåt, Kayla.”
”Nej, nej, be inte om ursäkt.” Kayla, som själv hade svårt att inte börja gråta gav Adrian en hård kram. ”Jag ska ta fram ett par inredningsförslag, och så hörs vi, okej?”
”Ja. Det blir bra. Tack.”
Hon gick ut genom terrassdörrarna medan Maya och Adrian gav varandra en tårfylld blick.
”Till att börja med”, sa Maya. ”Vem har vi här?”
”Det här är Sadie och hon är lika rar och ömsint som hon är stor. Hon älskar barn.”
”Till frukost?”
”I morse tog hon emot den halva baconskiva som Phineas gav henne innan vi hann stoppa honom. Och hon tog den lika försiktigt som en ballerina.”
”Fick han behålla alla fem fingrarna?”
”På varje hand. Bara titta på det där ansiktet, Maya, och de där ögonen. Titta på den där svansen.” Adrian satte sig på huk och lade armen över Sadies rygg. ”Kom ner här.”
”Kanske en bit.” Men när Maya närmade sig började Sadie lyckligt sniffa på dem. Collin som inte var lika orädd som Phineas tryckte sig mot sin mamma. Men lade sedan försiktigt handen på Sadies hjässa och klappade.
Sedan log han och sa: ”Da da da da. Oooooh.”
”Han gillar henne. Annars hade det varit ’nej’. Hans första ord var ett mycket bestämt ’nej’. Det är fortfarande hans favoritord.”
”Jag vet att han inte kommer ihåg mig, men det ska vi ändra på.”
”Jag trodde inte att det var sant när jag hörde att du skulle flytta hit.” Mayas ögon blev blanka igen. ”Jag är så glad att du gör det.”
”Jag med. Maya, jag vill inte få oss båda att börja gråta igen, men jag är verkligen ledsen för Lorilee.” Hon var tvungen att pausa, att svälja undan klumpen i halsen. ”Och att jag inte kunde vara med på minnesstunden, vara där för dig, för din mamma och för Raylan och hans barn.”
”Samma här”, fick Maya fram med darrig röst. ”Jag kände samma sak för dig och Dom med tanke på Sophia.”
”Hur är det med Raylan?”
”Han fungerar. Jag tror inte att han hade gjort det om det inte var för barnen. Han kommer att jobba hemifrån nu, eller ta med dem till sin arbetsplats när de inte är i skolan. Han kan inte tänka sig att anlita en barnflicka eller hitta någon annan lösning just nu, och det är förmodligen rätt beslut. Men så småningom blir han …”
Maya log när Collin drog sig ifrån henne för att sätta sig på golvet, och Sadie lade sig ner så att de hamnade på samma nivå.
”Han berättade att du hade skrivit. Det betydde mycket för honom. Och innan vi båda börjar storböla igen – Collin har sett tårar så att det räcker på ett tag – kan du väl berätta vad du tänker göra här nere? Det var förbaskat bra tänkt av dig att anlita Kayla.”
”Hon är ung och entusiastisk och ser det med nya ögon. Jag tror verkligen att det var ett smart drag. Hon pratade om milda neutrala färger på väggarna, och jag som trodde att hon skulle föreslå något djärvt och energiskt. Men hon sa att hon trodde att det skulle distrahera tittarna.”
”Får jag bara avbryta? De där träningsprogrammen och workoutpassen du har lagt ut online på Work Out Now? Det är så jäkla coolt, Adrian.”
”Har jag nämnt hur hårt jag fick jobba för att övertyga mamma om att gå med på den här streamingtjänstgrejen, och jobba med andra professionella tränare?”
Maya log. ”Kanske en eller två gånger.”
”Varför skulle vi konkurrera med oss själva, med vår dvd-försäljning?” Adrian himlade med ögonen. ”Hon blev lite mer samarbetsvillig när Teesha nämnde siffrorna för medlemspotential, möjlighet till merchandiseförsäljning och marknadsföring, och förväntade tittarsiffror.”
”På tal om Teesha, var är hon? Jag hade hoppats på att sammanföra Collin och Phineas.”
”De borde vara tillbaka snart. De tittar på hus.”
”Hus?”
”Jag är så här nära att övertala dem – eller henne, eftersom Monroe redan är såld på idén – att flytta hit.”
”Hit? Menar du allvar? Jösses, det var inte illa.”
”Om vi tar med oss min stora bebis och din lilla pojke ut i trädgården så ska jag berätta mer.”
Innan Adrian hann resa sig sträckte Maya sig efter hennes hand och kramade den. ”Vi kommer kunna göra så här när som helst nu. Jag avskyr anledningen till det, men jag behöver verkligen min vän nu.”
”Och hon behöver dig. Så berätta lite nyheter nu.”
”Jag har faktiskt en nyhet.” De gick ut i trädgården, med Sadie vid Adrians sida. ”Mrs Fricker ska gå i pension.”
”Hur kunde jag missa det? Jag var i stan tidigare i veckan och lyssnade på skvaller men hörde inget om det.”
”Hon har inte berättat det för så många än. Du vet att jag har haft hand om Crafty Arts sedan college – och jobbar deltid där för tillfället. Hon frågade om Joe och jag skulle vilja köpa ut henne.”
”Köpa ut?” Adrian tvärstannade. ”Ni skulle alltså ta över presentbutiken? Det låter ju fantastiskt.”
”Tycker du det?” Maya höjde axlarna och satte sedan ifrån sig Collin, som tog ett par stapplande steg innan han dunsade ner i gräset. ”Jag menar, jag älskar den där butiken och jag vet hur allt funkar. Men att äga den är något helt annat än att ha hand om den.”
”Jag tror att det skulle passa dig perfekt. När mr Fricker blev sjuk för några år sedan var det ju du som skötte stället. Du hanterade inköp, skyltning, löneutbetalningar, rubbet.”
”Och det var mycket att sköta. Och innan jag hade barn. Om vi bestämmer oss för att göra det här skulle vi behöva någon som tar hand om bokföring och löner och sådant – det där är inte min styrka och inte Joes heller. Dessutom har han sitt eget jobb.”
Adrian höll upp ett finger i luften. ”Är det där en glödlampa ovanför mitt huvud? Jag råkar nämligen känna en utmärkt affärschef som kan vara på väg att slå sig ner i Traveler’s Creek.”
”Tror du att hon skulle vara intresserad? Det skulle vara lösningen på allt. Och har jag råd med henne? Tror du att hon skulle kunna räkna på det och säga om jag är galen som ens funderar på det här?”
”Jag svarar ja på alla dina frågor. Men bortsett från allt det där så är den viktigaste frågan: Vill du göra det?”
”Det är det som är problemet. Jag vill göra det. Jag vill verkligen göra det. Jag kan intala mig själv att det är en dålig idé flera gånger om dagen, men det slutar alltid med att jag tänker att jag vill.”
Hon tittade ner på Collin som såg ut att ha en innerlig diskussion med ett grässtrå.
”Jag har alltid älskat den där butiken. När vi gick i high school tänkte jag att jag skulle flytta till storstan precis som du och skaffa mig något coolt jobb där jag kunde gå omkring i snygga kläder. Och sedan började jag sommarjobba på Crafty för att tjäna lite pengar, och blev förälskad i butiken. Och sedan träffade jag Joe. Och så kom Collin. Och det är det här jag vill.”
”Då är mitt råd till dig att be Teesha att titta på det, räkna på det, och sedan bara köra. För det enda människor ångrar är att de inte har förverkligat sina drömmar. Tror du att jag kan lyfta upp honom?”
”Han gillar tjejer”, sa Maya. ”Han är lite mer blyg för killar tills han har lärt känna dem.”
”Tur att jag är tjej då.” Adrian lyfte upp Collin och snurrade runt med honom tills han skrattade högt. ”Och jag hör en bil här utanför. Det är antingen Teesha och familjen eller Popi. Vi går och kollar.”
”Jag har cirka tjugo minuter på mig, inte mer – sedan måste jag se till att den här killen får lunch i sig innan han ska sova. Annars blir han grinig.”
”Den här ängeln?” sa Adrian och pussade det lilla ansiktet. ”Han kan aldrig bli grinig.”
”Lev mitt liv i ett par dagar så får du se.”
Sadie lämnade Adrians sida och skyndade till och med på stegen när hon fick syn på Phineas. Teesha, som kände sig säkrare nu, satte ner sin son så att han och hunden kunde återförenas.
”Maya! Och Collin har blivit så stor! Och söt! Ge hit honom.”
Hon sträckte ut armarna mot Adrian, som lämnade över honom. Monroe böjde sig ner och vilade hakan mot Teeshas axel.
”Grabben, du ser ut som en solig sommardag.”
Collin log lite försiktigt och började sedan försöka åla sig ner.
”Okej, vem kan tävla med ett berg till hund och en pojkkompis?”
Efter att Teesha hade satt ner Collin slog hon armarna om Maya. Det hon viskade i hennes öra fick Maya att krama tillbaka ännu hårdare.
”Tack. Och tack till er båda för blommorna. De var så vackra, och uppskattade. Åh, det är underbart att se er. Allihop. Titta på Phineas. Han har ju blivit en riktig liten kille.”
Sadie sträckte ut sig med en belåten suck när de två pojkarna klappade och kröp upp på henne.
”Och du”, sa Teesha och pekade på Adrian. ”Jag avskyr dig.”
Monroe skrattade och lade armen om sin fru. ”Rena drömhuset.”
”Jag visste det!” sa Adrian och tog några boogie woogie-steg med rullande höfter. ”Jag slår vad om att det är det där vackra blåmålade tvåvåningshuset med överbyggd veranda, öppen planlösning och en underbar inhägnad trädgård på baksidan. Det som ligger på Mountain Laurel Lane?”
”Jag skulle vilja kalla dig något fult för det, men det finns barn i närheten. Aldrig i mitt liv hade jag kunnat föreställa mig att jag skulle bo på en gata med namnet Mountain Laurel Lane.”
”Vi har lagt ett bud”, sa Monroe och log med hela ansiktet.
”Herrejä … ja, ni vet. Wow och wow igen och …”
I brist på ord gjorde Adrian en rad handvolter.
”Skrytmaja. Det är helt galet”, sa Teesha. Hon satte händerna mot huvudet och skakade på det. ”Jag vet att det är galet, men jag vill ha det. Vi har bara tittat på två. Vi hade bara varit ute ett par timmar, en dag och … så visste vi.” Hon stack upp handen över ena axeln så att Monroe kunde ta den.
”Det är helt perfekt för oss. Vi kan gå in till stan och äta någonstans eller ta en drink, men vi har en trädgård. Vi får grannar i ett område som är trevligt utan att vara något slags Stepfordmiljö.”
”Han har rätt”, sa Teesha och suckade. ”Han har rätt och det är ändå helt galet. Men jag vill ha det där huset.”
”Två – nej, tre med Monroe – av mina bästa vänner som förverkligar sina drömmar. Och just det, jag själv också! Kom hit och ät middag med oss i kväll, Maya. Du och Joe och Collin. Vi måste fira.”
”Jag har inte ens berättat det för Teesha än – och Joe och jag måste prata lite mer först.”
”Om vadå?” undrade Teesha.
”Maya tänker köpa den finaste butiken i stan, men hon behöver din hjälp med att räkna på det. Ta med dina papper i kväll, Maya. Visst kan du ta en titt på det, Teesh?”
”Absolut.”
”Perfekt. Kom vid femtiden så dricker vi lite vin. Teesha kan titta på siffrorna och så tar Sadie och jag hand om ungarna.”
”Hon kör med oss”, sa Teesha till Maya.
”Som alltid.”
”Jag är bara välorganiserad, effektiv och målinriktad. Det har varit några tuffa veckor.” Adrian smög en arm runt Teeshas midja och en runt Mayas. ”Vad vi behöver nu är nya tag, nya utmaningar och drömmar som uppfylls. Allt det där funkar för mig.”
”Vi får se om siffrorna funkar för mig och Joe – och vi får se vad Teesha har att säga om dem. Men jag talar för Joe också när jag säger att vi gärna kommer på middag i kväll. Ingen tackar nej till en måltid i Casa Rizzo.”
Hon böjde sig ner och lyfte upp Collin. ”Men nu måste jag verkligen se till att få hem den här lille gossen. Vi ses i kväll. Och tack på förhand, Teesha.”
”Siffror, affärer, beräkningar. Det är det jag lever för.” Efter att de hade vinkat till Maya vände sig Teesha till Adrian. ”Vad är det för slags butik, hur länge har den funnits, varför säljer ägaren och vad är det för läge?”
”Du ska få svaren på de frågorna och ännu fler när vi sitter på verandan med lite lemonad.”
Tio veckor senare bodde Teesha på Mountain Laurel Lane, Maya ägde en butik och Adrian stod i sin nya studio tillsammans med Kayla.
”Det är perfekt. Det är helt rätt. Jag blev nervös när du pratade om att vitkalka teglet runt den öppna spisen, men du hade rätt där med. Det ger ett mjukare intryck.”
”Älskar du det? Jag älskar det. Jag vill att du ska älska det.”
”Jag älskar det. Du tog det jag önskade mig – eller det jag trodde att jag önskade mig – och gjorde det ännu bättre. Det var verkligen värt arbetet att slipa och olja trägolvet. Och att inreda baren som en smoothiestation, tillsammans med den där keramikbrickan med vetegräs, det lyfter fram hälsoaspekten av själva träningen. Och det känns fortfarande som ett hem, vänligt och inbjudande.”
Det flödande dagsljuset fick de nyslipade golven att glänsa, en stor sjögräskorg innehöll färgglada yogamattor och en gammal tamburmajor fungerade som synlig förvaringsplats för träningsband.
Hon skulle använda vägghängda hyllor till pilatesbollarna, så att de såg ut som konstverk. I stället för en hylla till de fria vikterna hade Kayla byggt om en gammal vinhylla.
”Jag älskar ditt sätt att använda dig av det som fanns här – mina morföräldrars saker, och Popis föräldrars saker – som det där vitrinskåpet. Att använda det som förvaringsplats för handdukar, svettband och yogablock. Och att ställa växter och levande ljus på den där gamla bänken. Det är det som får det här hemmagymmet att se ut som ett hem.”
”Du tycker inte att den lilla sittgruppen borta vid brasan blev för mycket?”
”Nix, och jag kommer att använda den. Färgerna fungerar också. Du hade rätt om den där milda salviagröna färgen. Jag trodde att det skulle bli lite grått och trist, men det är bara mjukt och får de färgglada mattorna och bollarna att sticka ut. Och de gröna växterna ser så levande ut mot den. Det kommer att funka vilken vinkel jag än filmar från.”
Omedvetet lät Adrian handen glida ner till Sadie, som satt vid henne sida, och rufsade om i pälsen. ”Det var en så fin tanke av dig att leta upp de där släktfotona och rama in dem och ställa dem på spiselkransen.”
”Du sa att du ville skapa hemkänsla, och vad är ett hem utan familjen?”
”Kayla, du har precis klarat av ditt första inredningsuppdrag. Det kommer inte att bli ditt sista.”
”Jag är så lycklig!” Kayla studsade upp och ner i sina lavendelfärgade joggingskor. ”Du sa att det var okej att jag tog lite bilder här till min portfölj.”
”Absolut. Och jag ska skriva din allra första kundrecension.”
”Åh, herregud!”
”Jag vet att du snart ska tillbaka till college, men om du har möjlighet att klämma in ett möte till så behöver mina vänner Teesha och Monroe lite hjälp med sitt nya hus.”
Kayla spärrade upp ögonen och bara gapade. ”Du skojar?”
”Inte det minsta. Jag sa till Teesha att du kunde komma förbi om du hade tid när du var klar här. Du ska få adressen. Huset ligger på Mountain Laurel Lane.”
”Jag vet vilket det är. Jag känner till huset. Alla känner till att de har flyttat hit. Det är verkligen ett fantastiskt hus. Jag sticker dit med en gång! Åh, herregud!”
”Tack, Kayla, för att du gav mig precis det jag behövde.”
Adrian höll fram handen men Kayla slog armarna om henne. ”Du är inte bara min första kund, du kommer alltid att vara min favoritkund. Hejdå, Sadie!” Hon satte fart mot glasdörrarna och stannade sedan och satte handen i sidan. ”Jag kan kalla mig inredare nu.”
Hon skrattade och småsprang vidare.
Adrian visste hur det kändes att få en dröm uppfylld. Med den tanken i huvudet plockade hon upp telefonen för att skicka ett meddelande till Hector, Loren och Teesha.
Tjena, gänget. Dags att börja planera vår första produktion i min nya hemmastudio. Som ser helt freaking fantastisk ut. Jag har ett färdigt tema, är så gott som klar med upplägget och utformningen av passen. Jag är flexibel så bestäm när ni kan klämma in mig, så kör vi. Teesha, Kayla är på väg hem till er nu. Och killar? Vänta bara tills ni får se Teeshas nya hus! För att inte prata om min studio. Hörs snart!
Hon joggade två trappor upp i huset och noterade förtjust att hon var ensam, och att det betydde att hennes morfar var på restaurangen. Vilket han var varje dag nu, tänkte hon när hon gick in på sitt rum för att byta om. Ibland bara en timme, men oftast större delen av dagen.
Att arbeta – med det han älskade – gav honom både lycka och tröst, tänkte hon.
Hon kände likadant för sitt eget arbete.
Klädd i träningskläder gick hon tillbaka ner till sin nya studio. Hon öppnade glasdörrarna så att Sadie kunde gå ut när hon ville eller hade behov av det. Sedan satte hon på musiken, bara något enkelt taktfast, och ställde en timer. Så vände hon sig mot spegeln och började jobba.
Medan hon övade på och finjusterade uppvärmningsdelen fick hon en minnesbild av sig själv som barn när hon satt och tittade på sin mamma som övade framför spegeln. Huset i Georgetown, det stilrena rummet med spegelväggar och hennes mammas spegelbild.
Som hon hade längtat.
Och som hon, när hon var ensam i det där rummet, hade dansat och föreställt sig att hon var en ballerina, eller en Broadwaystjärna, eller vad hon nu skulle bli. Så begåvad, så exceptionell att hennes mamma skulle titta på henne med samma dyrkan som hon själv kände.
Sedan hade den där mannen kommit, och allt var bara skräck och blod och smärta.
Hans ansikte – hon kunde se varje liten detalj framför sig – suddade ut allt annat omkring henne, och hon var tvungen att stanna timern.
”Det tjänar ingenting till, absolut ingenting, att tänka på det där.”
Hon slöt ögonen och tog några djupa andetag. Inte ens pressen drog upp den där hemska historien särskilt ofta längre. Det var gammal skåpmat nu. Meningslöst.
Hon påminde sig om att det var sällan hon själv hamnade där nuförtiden, sällan hon kände rädslan pulsera inom sig och göra henne först kall, sedan varm och sedan andfådd.
Andas. Ta dig igenom det. Hon hade tagit sig igenom det.
”Jag är stark”, sa hon till sin spegelbild. Och jag tänker inte låta mig definieras av en enda fruktansvärd dag i mitt liv.”
Hon var på väg att slå på timern igen när hon fick syn på Sadie i spegeln. Hunden låg utsträckt på golvet någon meter bakom henne, med blicken fäst på henne.
Dyrkande, tänkte Adrian.
I stället för att slå på timern gick hon bort och satte sig på golvet för att gosa med den stora björnen till hund, som gav ifrån sig kärleksfulla gurglande ljud. Det där ljudet fick alltid Adrian att skratta.
”Jag kan fortsätta med det här sedan. Nu går du och jag ut i trädgården och kastar boll.”
Man skapar tid för de man älskar, tänkte hon medan hon gick ut och plockade upp den stora orangefärgade bollen som fick Sadies ögon att lysa upp.
Om det var något hennes barndom hade lärt henne så var det att skapa tid för det man älskade att göra, för det som var viktigt. Och för de man älskade.