Det var inte så enkelt som att bara fylla bilen och börja köra söderut. Det handlade inte ens om något så lätt som att packa, upptäckte Raylan. Först var man tvungen att sortera och rensa och slänga och organisera. Och dessutom få två barn att göra detsamma med alla deras saker.
Hur och när hade de samlat på sig så många prylar?
Sedan måste han ta tag i alla babysaker som han och Lorilee hade stoppat undan i väntan på ett eller två barn till.
Eftersom han kunde skänka allt – vaggan, gungställningen, skötbordet, babyskyddet till bilen, bärselarna, alltihop – till Bick gjorde det inte lika ont i hjärtat som det hade kunnat göra.
Det Bick och Pats inte ville ha skulle han ge till välgörenhet.
Och eftersom det var Lorilee som gjort de flesta inredningsvalen – i alla rum utom hans eget hemmakontor, fick han erkänna – och han inte visste vad han skulle vilja ha eller behöva i nästa hus, så erbjöd han dem en del av möblerna också.
Trots det tog det ganska lång tid att gå igenom och packa ner åtta år: alla minnen som hörde till en sänglampa eller en samling grytor, födelsedagspresenter och julklappar – och till och med vardagsrumsmattan som saknade ett hörn efter att Jasper tuggat på den som valp.
Han hyrde ett förråd, anlitade en flyttfirma, stängde av det som behövde stängas av, överförde det som behövde överföras och höll sig fullt sysselsatt i tre veckor.
I gryningen på själva flyttdagen gick han omkring i det nästan tomma huset och lyssnade till ekon av det liv han levt där. Mestadels skratt, men även tårar. En gråtande baby med tandsprickning klockan två på morgonen, tupplurarna i soffan. En tå som slog emot ett bordsben, utspilld mjölk, morgonkaffet, hoptrasslad julgransbelysning, de första stegen.
Förhoppningar och drömmar.
Hur tog man farväl av allt det där?
Med händerna nerstoppade i joggingshortsen han hade dragit på sig kom han tillbaka in i vardagsrummet. Och såg Bradley sitta i trappan.
Hans lilla pojkes blonda hår var rufsigt, han hade en sovrynka på vänster kind och ögonen var fortfarande sömngrusiga. Blicken var fäst på Raylan.
”Tjena, kompis.”
”Var inte ledsen, pappa.”
Raylan gick fram till trappan, satte sig bredvid sin son och lade armen om hans axlar. Bradley var fortfarande varm och sömndoftande där han satt i sin Batmanpyjamas.
”Jag är inte så ledsen.”
”Jag har sagt hejdå till mina kompisar och mitt lag och till mrs Howley på andra sidan gatan. När jag vaknade sa jag hejdå till mitt rum.”
Raylan tryckte honom intill sig och pussade honom på hjässan. ”Är det rätt beslut, grabben?”
”Mo tycker att det är jättespännande, men hon är bara en barnunge, vad hon än säger. Jag älskar Nana och faster Maya och farbror Joe, och Collin är ganska rolig. Jag gillar Nanas hus och att vara på pizzerian där hon jobbar. Och Ollie som bor granne med Nana är kul. Men det kommer att vara annorlunda eftersom vi inte bara ska hälsa på.”
”Ja, det kommer att vara annorlunda.”
”När vi hittar ett nytt hus, kommer hon att följa med oss då?”
Raylan behövde inte fråga vem han menade. ”Hon finns inom dig och inom Mo liksom jag finns hos er. Vart ni än tar vägen så följer hon med.”
Bradley lutade sig mot sin pappa. ”Då är det okej. Men när vi köper ett nytt hus så ska det väl inte vara rosa, va? Även om hon säger det.”
Raylan förstod att ”hon” syftade på Mariah den här gången. ”Inget rosa hus. Det är en överenskommelse oss män emellan. Vad sägs om att käka en riktigt manlig frukost bestående av Pop-Tarts innan vi klär på oss, och ser till att Mariah kommer upp? Så att vi kan kasta oss ut på det här äventyret.”
”Pop-Tarts! Kan vi stanna på det där stället där det finns ett McDonald’s och äta Happy Meal till lunch?
”Jag lägger in det i reserutten.”
Reserutten innefattade även ett högtidligt överlämnande av nycklar till Bick och Pats, mottagande av avskedspresent från Jonah, som bland annat innehöll två enorma påsar bilgodis, tv-spel och serietidningar som hade kunnat hålla en busslast med barn sysselsatta under en fem timmar lång bilresa, tutande och vinkande – och en kisspaus mindre än en halvtimme efter att de hade börjat köra när Mariah kom på att hon var nödig.
Den där obekväma proceduren – där Raylan tassade omkring utanför damernas och kände sig som en snuskgubbe – upprepades under lunchstoppet, som ingen egentligen behövde med tanke på mängden snacks de ätit, och även en kvart innan de nådde sitt mål när båda barnen behövde kissa.
Och vid varje stopp var han, naturligtvis, även tvungen att koppla Jasper och gå en liten runda så att han också fick kissa.
De anlände till Traveler’s Creek med tomma blåsor och blodsockernivån på topp.
Jan kom rusande ut ur huset där hon bott i mer än trettio år, med den långa flätan studsande mot ryggen och ögon som blänkte av glädjetårar.
”Ni är här! Välkomna hem! Kramar! Jag måste ha kramar!”
Lite omtumlad efter den fem och en halv timme långa bilresan, och en smula hög på sötsaker även han, krånglade Raylan sig ut ur bilen. Jan som redan hade lossat Mariahs bilbälte vände sig om och slog armarna om honom.
Jasper rusade ut och cirklade två varv runt trädgården, som en hund som varit instängd i flera veckor.
”Jag har en kall öl som väntar på dig”, viskade hon. ”Jag kan slå vad om att du har förtjänat den.”
”Det har jag och jag tackar inte nej. Mamma. Tack.”
”Sluta nu.”
Barnen pratade nonstop och Jan inflikade diverse lämpliga läten – förvåning, överraskning, förtjusning – medan hon lotsade dem upp mot huset.
”Era rum står färdiga. Med överraskningar.”
”Vadå för överraskningar?” undrade Mariah. ”Vad är det för något?”
”Gå och titta.”
Skrikande och jublande kastade de sig uppför trappan medan Jasper skällde och rusade efter dem.
”Jag har fått en American Girl-docka! Nana!”
”En fjärrstyrd Batmobile! Wow!”
”Batmobile. Du gör det inte lättare för mig.” Raylan lade armen om Jan och vilade kinden mot hennes hjässa. ”Mamma.”
”Åh, min gosse, min älskling. Det kommer att gå bra. Allt kommer att bli bra.” Hon vände sig om och lät armen vila runt hans midja medan hon ledde honom mot köket. ”Nu ska du få den där ölen. Och om du vill så kommer Maya och familjen över för en grillkväll, men om du inte känner för det så väntar vi.”
”Det blir toppen.”
Hon tog fram hans öl och öppnade den. När hon hade gett den till honom drog hon handen genom hans hår. ”Du är trött. Du behöver klippa dig och raka dig och sova en hel natt.”
”Det har varit några helt galna veckor.”
”Men nu är ni här. När du har hämtat dig lite och druckit upp din öl bär vi in dina väskor så att du kan komma i ordning. Och jag skulle verkligen vilja att du tog sovrummet, Raylan.”
”Jag tänker inte ta din säng. Inte en chans. Jag klarar mig med bäddsoffan i gästrummet.”
”Med fötterna hängande över kanten?” Hon lutade sig mot den snövita köksbänken. ”Om jag fick bestämma skulle jag fixa till källaren och övertala er att bo kvar här tills barnen har gått ut college.”
”Om barnen fick bestämma skulle vi flytta in i en hybrid mellan ett rosa slott och Wayne Manor.”
”Just det vet jag inte om jag kan hjälpa till med, men det finns ett hus som jag tror att du skulle vilja titta på.”
”Är det sant?”
”Jag hörde det ryktesvägen – eller Dom hörde det, rättare sagt. Två våningar, fyra sovrum, hemmakontor på första våningen, en tomt på tusen kvadratmeter. Nyrenoverat. Någon köpte det för att rusta upp och sälja och är på väg att lägga ut det på marknaden.”
”På väg?”
”Ryktesvägen, som sagt. Det ligger på Mountain Laurel Lane.”
”Du skojar. Spencer bodde på Mountain Laurel Lane.”
”Hans föräldrar bor kvar, ett par hus längre ner på gatan. Det ligger granne med Adrian Rizzos vänner, Teesha och Monroe och deras lille pojke. De är trevliga så ni skulle få bra grannar.”
Han log mot henne över ölen. ”Det låter som att det redan är klart.”
”Jag antar att du vill titta på mer än ett hus, men jag skulle tro att det här har ganska många rätt. Dom sa till ägaren att han visste någon som skulle vilja titta på det med en gång, och jag har fått hans namn och nummer ifall du vill ringa.”
”Då gör jag det. Hur är det med Dom?”
”Det är bra. Han tar det lite lugnare nu, men han mår bra. Det har gjort honom gott att ha Adrian boende hos sig. Liksom det kommer att göra mig gott att ha dig och barnen här.”
Barnen kom springande in i köket, slängde armarna runt Jans ben och överöste henne med tack.
Hon log mot honom. ”Hur gott som helst.”
De släpade in resväskor och leksaker och Raylans kontorsmaterial och arbetsredskap. Eftersom det verkade göra henne glad lät han sin mamma hjälpa Mariah att flytta in sina saker i Mayas gamla rum och Bradley i hans eget pojkrum, medan han själv gjorde sitt bästa för att installera sig i gästrummet på första våningen.
Han klämde in ett arbetsbord och satte resten av sakerna i garderoben i hallen som Jan redan hade tömt åt honom. Det lilla badrummet på första våningen hade en minimal hörndusch som skulle duga åt honom. Ett tag.
Mountain Laurel Lane, tänkte han och sträckte ut sig på soffan i gästrummet. Bara en minut. Han hade cyklat och sprungit längs den gatan och på de trottoarerna som barn. Så kanske.
När han vaknade visste han inte var han var. Han tittade sig förvirrat omkring, stel som en pinne. Sedan såg han sin syster stå i dörröppningen, leende och med två glas vin i handen.
”Vad bra, nu behövde jag inte väcka dig.”
Han satte sig upp och gned sig om sin stela nacke. ”Herregud, hur kunde jag glömma hur obekväm den här bäddsoffan är?”
”Det är bara att bita ihop, soldat. Middagen serveras om en timme, barnen – dina och mitt – är i trädgården med hundarna. Joe och mamma slåss om vem som är chef över grillen.”
”Vad blir det för mat?” Han reste sig, rullade på axlarna och försökte sträcka ut ryggen.
”Till din ära blir det grillade biffar, bakad potatis, grillade majskolvar och grönsaker, tomat- och mozzarellasallad och körsbärspaj.”
”Det låter förbannat gott.” Han log mot henne. ”Tjena.”
”Tjena.” Hon gav honom en kram och räckte honom ett vinglas. ”Ska vi ta en runda runt huset, så att du får igång blodcirkulationen och vi hinner prata lite innan vi går ut till de andra?”
”Det var inte meningen att bara däcka sådär, och låta mamma ta hand om barnen.”
”Hon är i sjunde himlen, och det är barnen också. Du har gjort ett bra jobb, Raylan.”
”Jag hoppas det.” När de gick ut på framsidan stannade han upp för att överblicka grannskapet där han vuxit upp. Visst, en del hade förändrats men inte särskilt mycket. Det kändes fortfarande lika hemtamt. ”Det känns bra. Jag var inte säker på att det skulle göra det. Hur går affärerna?”
”De går bra. Jag älskar att ha butiken, vilket jag inte var säker på att jag skulle göra. Tur för oss båda.”
”Mamma har gjort ett bra jobb.”
De vandrade omkring bland hortensiabuskar som blommade med stora rosa bollar.
”Jag hörde att du kanske tänker slå dig ner på Mountain Laurel Lane.”
”Jag har inte ens sett huset än. Eller några andra.”
”Det är ett fint hus, åtminstone från utsidan sett. Du vet Paul Wicker, han som gick i din klass?”
”Mc-snubbe, en riktig tuffing.”
”Det här är hans storebror, Mark. Han jobbar som byggnadsentreprenör och köpte huset för att fixa till det och sälja vidare. Paul, som förresten har lugnat ner sig, jobbar för honom. Hur som helst kan jag berätta om de som bor i huset intill.”
De duckade under den stora rödlönnens grenar när de rundade huset och började gå längs sidan av det. ”De är toppen. Monroe är låtskrivare och Teesha är Adrians affärschef. Deras pojke, Phineas, är Collins bästa kompis, så jag känner dem väl.”
”Jag kanske ska ta och ringa den före detta tuffingen Pauls byggnadsentreprenörsbrorsa i morgon.”
Hon höjde sitt vinglas till en skål innan hon smuttade på det. ”Varför inte med en gång?”
Han hörde sina barn leka i trädgården där han själv en gång hade slagits mot superskurkar, övat kast med sin basketboll och klippt gräsmattan.
Kanske det här telefonsamtalet var ett steg på vägen mot att ge dem deras egen.
”Varför inte?”
NEW ORLEANS, LOUISIANA
Det ångade i gränden från en puttrande gryta med gumbo, trots att klockan var mer än två på natten. Sopcontainern stank efter dagens gassande solsken. Men hon var alltid den sista att lämna baren, alltid genom bakdörren ut mot gränden.
Korkat, så korkat, av en kvinna med dubbla utbildningar – en i ledarskap och affärsutveckling och en i service och kundbemötande. Men eftersom hon höll sig vältränad och alltid hade en elpistol redo – och en kniv, även om det var olagligt – trodde hon att hon kunde klara sig ur vilken situation som helst.
Hon skulle inte klara sig ur den här situationen, eller någon annan efter i kväll.
Ännu en slampa. Den här hade två skilsmässor bakom sig och ett ego som var så stort att hon hade döpt sin bar efter sig själv. Stella’s. Stella Clancy, som redan hade serverat sin sista shot.
Nu var det bara att vänta. Sitta här och svettas i den svarta engångsoverallen och vänta på att hon skulle komma ut genom dörren och låsa den innan hon gick det halva kvarteret hem till sin lägenhet.
Hon skulle aldrig komma dit. Hon skulle dö här i den stinkande gränden som hon förtjänade.
När klockan var närmare tre på natten kom hon ut. Det slampigt rödfärgade håret var kortklippt för att visa tatueringen i nacken.
Järnröret träffade henne där först.
Hon föll som en fura. Den muskulösa kroppen klädd i ett linne med smala axelband och ett par shorts som knappt täckte skrevet bara föll.
Hora.
Hon gav inte ens ett ljud ifrån sig.
Blodet stänkte när järnröret slog emot bakhuvudet. Ett slag till, och ett till så att benflisorna yrde, långt efter att hon slutat andas.
Det var för kul! Ja, alldeles för kul.
Dra dig tillbaka, inte tappa kontrollen nu. Jobbet är klart.
Ta hennes klocka, den fula smaklösa ringen och den billiga handväskan.
Får jag se ett leende, bitch. Ta bilden.
Ner med souvenirerna i väskan, av med den blodiga overallen. Knöla ner i påsen tillsammans med järnröret.
Släng påsen i Missisippi.
Sedan leta upp en bar och ta ett glas. Kanske prova en hurricane som en riktig turist innan det var dags att bege sig vidare.
Hunden väckte honom tidigt. Raylan gissade att bäddsoffan hade fått honom själv att åldras närmare trettio år när han kravlade sig ur den. Han drog på sig ett par joggingshorts, tog med sig den ivriga hunden ut i köket och ryckte åt sig en Coca-Cola ur kylen innan han öppnade köksdörren.
Jasper störtade ut som skjuten ur en kanon, och i den redan varma morgonluften lutade sig Raylan mot dörrposten medan Jasper sniffade runt i trädgården för att hitta den bästa platsen att uträtta sina behov på.
Som den nogräknade och förvånansvärt diskreta hund han var letade han sig bort till bakre delen av trädgården och satte sig bakom en fjärilsbuske. Raylan, som var van vid proceduren, stod kvar och väntade i lugnet och tystnaden. Det var så annorlunda mot ljudnivån och pulsen i Brooklyn.
Han hade gjort rätt val. Om han fortfarande haft några tvivel om flytten så hade de försvunnit under gårdagskvällen när de satt runt det gamla trädgårdsbordet, nyligen ommålat i klarblått, och hans barn studsade och tjattrade som kokainstinna skator medan Joe, med John Lennon-glasögon och Orioles basebollkeps, gungade Collin på knäet – trots pojkens ketchupkladdiga händer och ansikte.
Medan han hörde sin syster diskutera det senaste Barbiemodet med Mariah såg hans mamma ut som om han just gett henne hela världen.
Raylan gav hunden mat och satte på kaffe, så att det skulle vara klart när mamma kom ner, och försökte sedan skölja bort den värsta stelheten i duschen.
Han påminde sig om att raka sig och när han stod framför spegeln övervägde han att ta risken att låta en okänd frisör klippa honom.
Det var inte så akut att han inte kunde skjuta upp det ett tag till.
När han hade klätt på sig såg han Jan sitta vid köksön med en kopp kaffe i handen och Jasper utsträckt vid sina fötter.
”Vilken lyx att vakna till nybryggt kaffe.”
Han gick runt köksön och gav henne en kram. ”Sover barnen fortfarande?”
”Vi tröttade ut dem i går. Vill du ha lite frukost?”
”Jag åt tillräckligt i går för att hålla mig mätt ett par dagar.”
”Du skulle gott kunna lägga på dig lite, spinkis.”
Hon hade nog rätt, tänkte han. Han hade fått tillbaka lite av det han gått ner i vikt under det första året efter Lorilees bortgång, men han var ännu inte uppe i sin matchvikt.
”Om det är du som lagar maten får jag nog se upp så att det inte blir mer än lite. Du kanske kan sätta upp ditt arbetsschema på väggen, som du gjorde när vi var små, så kan vi dela på matlagningen. Jag är betydligt bättre på att svänga ihop en måltid än jag var förr.”
”Du kan inte ha blivit mycket sämre.”
”Hallå där.”
”Bröd i äggklumpar. Flamberade ostmackor.”
”Min experimentella fas.”
”Eftersom barnen ser friska och välnärda ut får jag väl utgå från att du har gått vidare till nästa fas.”
”Du kommer att bli förvånad”, sa han och pussade henne på hjässan. ”Jag måste gå och väcka sjusovarna och se till att få fart på dem om vi ska hinna i tid till husvisningen.”
”Låt dem sova en stund till. De kan följa med mig till jobbet sedan.”
”Vill du ta med dem till jobbet?”
”Jag brukade ta med dig och Maya när jag hade tid. Du vet hur det funkar.”
Han satte sig bredvid henne. ”Hjälpa till med dukningen, kolla så att stängningspersonalen inte har slarvat med att torka av bord och stolar, och tjäna några slantar till spelmaskinerna.”
”Den som arbetar ska ha lön.”
”Är du säker?”
”Jag skulle tycka att det var kul, och du borde kolla på huset utan dem till att börja med. Om det känns rätt kan du komma förbi och hämta upp dem, och se vad de tycker om det.”
”Du är en förnuftig kvinna, Jan Marie.”
”Det kan du ge dig på.” Hon reste sig för att ta lite mer kaffe, och en skvätt grädde. ”Och vem vet bättre än jag hur det är att vara ensamstående förälder med två barn och ett heltidsjobb? Dom och Sophia Rizzo hjälpte mig mer än jag någonsin hade kunnat förvänta mig.”
”Det vet jag.”
”Liksom grannarna och alla omkring oss. Det där har du också nu, och mig och Maya och Joe förstås. Vi kan dela på mer än ansvaret för matlagningen, och det kommer vi att göra. Men till att börja med har du mer än husletande att tänka på. Du måste välja en barnläkare, en tandläkare, skriva in dem i skolan och hitta en veterinär. Klippa dig.”
Han drog fingrarna genom håret. ”Jag är inte redo för det än. Just den biten får vänta. Men allt det andra ska jag ta tag i nu i dag.”
”Jag kan meddela att vi har en tandläkare i stan nu. Jag har gått till honom i lite mer än ett år och har varit nöjd. Han har sin mottagning mittemot brandstationen, så man behöver inte ens parkera längs gatan.”
”Taget.” Han drog med tungan längs tänderna. ”Tror jag.”
”Och vill du klippa dig kan du alltid gå till Bill’s.”
”Och bli skalperad?” Han stötte till henne med armbågen. ”Du vet att de skalperar en där. Du tvingade aldrig mig att gå dit.”
”För att jag älskade dig i din guldlockar.”
Han himlade med ögonen och skrattade. ”Då kommer du att älska min man bun när jag har sparat ut till den.”
Hon skrattade och skakade på huvudet. ”Jag ska gå upp och klä på mig nu. Jag ser till att barnen kommer upp och ger dem frukost.”
Han hade glömt hur det kändes att ha någon annan som hjälpte till med en så självklar sak. ”Om du är säker så tar jag Jasper med mig. Vi kan behöva en promenad båda två. Och jag får se mer av området om jag går dit i stället för att köra.”
”Gör det. Bara så du vet så finns det ett annat hus också, som redan är ute på marknaden. Det ligger på andra sidan stan, närmare skolan, så det kanske passar ännu bättre. Tomten är mindre, men det har en trädgård. Det är inte renoverat så det kommer antagligen att bli billigare. Ett rejält hus i rött tegel med en hyfsat stor veranda på framsidan, på Schoolhouse Drive.”
”Bra att veta.”
”Ta gott om tid på dig”, sa hon och reste sig. ”Vi ses på restaurangen när du är klar.”
Han satt kvar en stund innan han kallade på hunden, hämtade kopplet och stoppade ner några bajspåsar i fickan. Sedan letade han upp sina solglasögon och var just på väg att sätta på sig New York Mets-kepsen när han kom på att det var Orioles som gällde häromkring och lät den ligga.
Jaspers nos pendlade från ena sidan till den andra, i jakten på alla nya spännande dofter. Eftersom Raylan inte hade någon brådska lät han hunden stanna så ofta han ville för att sniffa lite mer noggrant eller för att lyfta på benet och lämna en skvätt efter sig som ett bevis på sin manlighet.
Han stannade till vid korsningen ett kvarter efter Main Street där en kvinna i stråhatt höll på att klippa av vissna blommor på en enorm klätterros. Hon var klädd i ett par knälånga rosa short som avslöjade pinnsmala kritvita ben täckta med ett nät av tunna lila blodkärl.
Mrs Pinsky, mindes han. Han hade klippt hennes gräsmatta en gång i veckan under tre somrar. Med gräsklipparjobbet och sitt deltidsarbete på Rizzo’s hade han kunnat spara ihop tillräckligt för att kunna köpa sin första skrothög till bil.
Han hade tyckt att mrs Pinsky var uråldrig när han själv var femton, och här stod hon nu, fortfarande, och klippte sina rosor.
”Hallå, mrs Pinsky!”
Hon tittade upp, kisade mot honom innanför glasögonen och satte handen bakom örat, och hörapparaten. ”Va?”
”Det är Raylan Wells, mrs Pinsky. Jan Wells son.”
”Är du Jans pojke?” Hon satte handen på höften. ”Är du här för att hälsa på din mamma?”
”Jag har flyttat tillbaka hit.”
”Där ser man. Visst flyttade du i väg till någon gudsförgäten håla?”
”Det stämmer, frun.”
”Din mamma är en bra kvinna.”
”Den bästa som finns.”
”Det gläder mig att du inser det. Du brukade klippa min gräsmatta. Behöver du jobb?”
”Ähm, nej, inte direkt. Jag har ett jobb.”
”Jag kan inte hitta någon som vill hjälpa mig att klippa det utan att det kostar mig en förmögenhet.”
Hon hade bevakat honom som en hök, kom han ihåg, men hade alltid betalat bra. Och oftast smugit till honom några kakor och ett glas kall lemonad som dricks.
”Jag kan klippa det”, hörde han sig själv säga och ångrade sig i samma sekund.
Hon spände ögonen i honom. ”Hur mycket vill du ha för det?”
”Ingenting.”
”Gör man ett jobb ska man ha betalt.”
”Jag kanske köper ett hus här på Mountain Laurel Lane. I så fall blir vi grannar. Och grannar hjälper varandra.”
Nu fick han ett leende. ”Din mamma har uppfostrat dig ordentligt. Gräsklipparen står i skjulet i trädgården på baksidan.”
”Visst, mrs Pinsky. Jag måste gå och titta på det där huset först. Jag har stämt träff med ägaren. Men jag ordnar det på vägen tillbaka om det går bra?”
”Det låter utmärkt. Jag tackar så hjärtligt.”
Han fortsatte att gå och påminde sig om att inte erbjuda sina tjänster om han stötte på någon annan han kände igen.
Nu var han tvungen att frigöra lite tid varje vecka för att klippa hennes gräsmatta, och han hade redan lovat – sig själv – att ta över det jobbet i sin mammas trädgård.
Dessutom måste han köpa ett hus, flytta in i det och klippa gräsmattan där också.
”Varför sa du inte till mig att hålla käften?” frågade han hunden. ”Innan jag blev gräsklippare på heltid?”
När han kom fram till nästa gathörn, som var Mountain Laurel Lane, tvärstannade han.
Det var inte själva huset – uppenbarligen inte det han hade kommit för att titta på, eftersom en kvinna som var påtagligt gravid stod i dörröppningen.
Och det var inte själva kvinnan i dörröppningen som hade fått honom att tvärstanna, utan kvinnan som stod med ryggen mot honom.
Hon hade ett moln av kolsvart hår som ringlade sig i korkskruvar ner över axlarna. Hon var lång och smal och klädd i ett par åtsmitande leggings – blå med guldfärgade eldsflammor som slickade sig upp längs benen. Ett blått linne som var lika åtsmitande framhävde de långa solbrända armarna. Blå skor, även de med eldsflammor på sidorna.
Han såg inte hennes ansikte, och behövde det inte heller. Inte än.
Cobalt Flame, tänkte han. Halvdemon. Fångad i Grievous nät, plågad av honom. Slaget mellan henne och Angel skulle bli legendariskt. Helt jävla episkt. Och till slut skulle de två stå på samma sida.
Historien bara vällde fram inom honom, som lava ur en vulkan.
För det var just där hon skulle komma ifrån, det var där hennes krafter skulle ha uppstått.
Hans inspiration, som fortfarande stod med ryggen emot honom, tog ett steg ner från verandan. Och ett berg av svart päls kom gående från andra sidan av verandan, fram till henne.
Vid Raylans fötter gav Jasper ett ljud ifrån sig. Det var inte ett morrande, inte ett varnande skall, utan lät snarare – om det var möjligt för hundar – som att han drog efter andan. Sedan började han darra. När Raylan böjde sig fram för att lugna honom tog Jasper ett skutt upp i luften.
Den oväntade rörelsen fick Raylan att snubbla framåt. ”Vad tusan, Jasper!”
Rösten och mannen och hundens rörelser fick kvinnan att vända sig om.
Hon sänkte solglasögonen och skrattade till. ”Raylan? Raylan Wells?”
Adrian Rizzo, tänkte han medan han kämpade för att få sin hund att sansa sig. Japp, det där ansiktet skulle funka. Hon hade alltid varit snygg. ”Adrian, tjena. Jag är ledsen, jag vet inte vad det är med honom. Han bits inte.”
Jasper slängde sig på marken framför verandan, och började sedan långsamt åla sig upp mot det svarta berget.
”Inte hon heller.” Adrian lade huvudet på sned och såg på när Jasper lade sig platt vid Sadies fötter. ”Vad gör han?”
”Jag har ingen aning.”
”Jag tror att han friar till henne.” Den andra kvinnan klev ut på verandan. Hon hade långa flätor som hon bundit ihop i nacken och en pojke på ungefär fyra år med en plasthammare i handen som klängde runt hennes ena ben.
Sadie lade en gigantisk tass på Jaspers huvud och sneglade upp mot Adrian.
”Jag tror att hon säger till honom att skärpa sig. De har inte ens blivit presenterade än. Det här är Sadie.”
”Jasper. Lägg av, hörru. Du gör dig till åtlöje.”
”Jag tror faktiskt att jag ser stjärnor i hans ögon. Välkommen hem, Raylan.”
”Tack. Ursäkta att jag stör er.”
”Det gör du inte. Jag var ute på en liten joggingtur och stannade till. Det här är Teesha Kirk och Phineas Grant. Teesha, Phineas, det här är Raylan Wells.”
”Trevligt att träffas, Raylan”, sa Teesha med ett leende. ”Jag vet att Maya och Jan är glada över att ha dig hemma.”
”Och vi är glada över att vara här. Jag är faktiskt på väg att titta på huset här intill.”
”Åh, det är underbart!” Teesha såg ner på Phineas som satte sig ner och började slå i osynliga spik med hammaren.
”Jag måste bli klar med det här jobbet”, sa pojken med eftertryck.
”Jag har varit inne i det ett par gånger”, fortsatte Teesha. ”Mark är verkligen duktig. Och du har två barn, eller hur?”
”Japp, sju och fem. Eller, snart åtta och sex.”
”Det skulle vara så kul att få grannar med barn.”
Phineas slutade spika. ”Måste bajsa”, sa han och marscherade in i huset.
”Ledsen, måste bajsa”, sa Teesha och rusade efter honom.
”Ja, måste man så måste man.” Adrian skrattade och gick nerför verandatrappan. ”Och jag måste tillbaka hem nu, men morfar skulle verkligen vilja träffa dig och dina barn, och din kärlekskranka hund.”
”Han har aldrig betett sig så här. Men hon är verkligen imponerande.”
”Sexiga Sadie. Teesha har rätt angående huset, förresten. Jag har också varit inne i det, och det är ett bra hus. Och angående grannarna?” Hon nickade mot Teeshas hus där han nu hörde musik – pianomusik – strömma ut genom ett fönster. ”Du hittar inget bättre.”
”Maya sa samma sak. Du ser fin ut, Adrian. Jag menar, det är fint att se dig.”
”Detsamma.” Hon böjde sig ner och klappade Jasper innan hon kopplade sitt svarta hundberg. ”Jag är säker på att vi ses snart igen, Jasper. Det går inte förneka äkta kärlek. Kom nu, Sadie!”
Sadie tog bara ett kliv över den stjärnögda Jasper, ruskade på sig och anpassade sedan takten till Adrians långa spänstiga steg.
”Imponerande.” Raylan tittade ner på sin bortkollrade hund. ”Hon kanske är mer än du klarar av, kompis, men vi bestämmer inte över våra hjärtan. Nu går vi och tittar på ett hus.”