Hon skickade verkligen honom en personligt anpassad träningsvideo. Raylan tittade på den och kom fram till att den var kort, överraskande och inte alls särskilt rar.
Han antog att han borde känna sig … han visste inte riktigt vad, över att hon hade tagit sig tiden att sätta ihop ett månadslångt program åt honom? Sju dagar i veckan – allvarligt talat? – i fyra hela veckor.
Med obligatorisk uppvärmning och nervarvning. Varenda förbannad dag.
Han tittade på det första passet på sin dator, stående i köket medan de djupfrysta friterade kycklingbitarna värmdes i stekpannan tillsammans med lika djupfrysta potatiskroketter (han hade haft en lång dag och dessutom skulle han ånga lite broccoli som kompensation) och barnen rusade omkring som galningar ute i trädgården tillsammans med hunden.
Konditionsträning, dag ett. Hon visade hur han skulle jogga på stället med höga knälyft i trettio sekunder, innan han gick vidare till krysshopp, utfall framåt och bakåt, squats, burpees och så vidare. Utan att ens flämta sa hon sedan till honom att upprepa serien två gånger innan han tog en trettio sekunder lång vätskepaus och sedan övergick till fotbollsdribblingar, stående bergsklättraren och andra tortyrliknande rörelser. I en trettio minuter lång svettorgie.
Det här skulle han upprepa en gång i veckan, sa hon och lovade att han skulle ha ökat till fyrtiosekundersintervaller mot slutet av fjärde veckan
Han kunde också – vilket hon varmt rekommenderade – lägga till ett tio minuter långt corepass varje dag.
”Visst, varför inte? Jag har ändå inget annat för mig.”
Han lät videon rulla medan han tog fram broccolin och hon övergick till styrketräning, dag två. Det var ganska fascinerande, tänkte han medan han skar broccolin i bitar, hur lugnande hennes röst lät samtidigt som hon pressade oskyldiga människor att utföra saker som bicepscurls, axelpress med hantlar, bröstpress och något som kallades skallkrossaren.
Kanske fascinerades han också av att se hennes muskler arbeta – något han skulle kunna använda när han tecknade henne – men han hade inga hantlar.
Han hade haft mycket att göra.
Dag tre var det core, eller bålträning, något som såg rakt igenom plågsamt ut.
Trots den lugnande rösten och de fascinerande musklerna stängde han av videon.
Han började ånga broccolin och tog fram tallrikar. Och kom att tänka på den tvätt han hade slängt in i maskinen på morgonen innan de gav sig ut på sista omgången av det maraton av shoppingrundor som skolstarten medförde.
Han flyttade över tvätthögen från maskin till torktumlare och undrade varför han inte bara hade beställt pizza. Innan han kom på att han gjort det kvällen före, efter den dagens shoppingrunda.
Men nu hade barnen sina nya skor och höstkläder, sina nya ryggsäckar och lunchlådor, sina nya pärmar och mappar och pennor med bländvita orörda suddgummin.
Sina allt och lite till.
Och med den entusiasm som följde skolstarten hade de hjälpt honom att organisera allt. Så nu hängde de där ryggsäckarna, utan lunchlådorna som han skulle fylla i morgon bitti, redo och väntade på krokarna i grovköket.
Redo att hängas på ryggen lagom till att skolbussen kom och hämtade upp barnen klockan 07.20 till deras första skoldag.
Var han en usel pappa som kände ett uns lättnad och glädje vid den tanken? Nej, det var han inte, försäkrade han sig. Han var realistisk. Tanken på timmar av ensamhet i huset, i fullständig tystnad utan ständiga avbrott?
Ren lycka, av det slag som kunde få en ensam tår att glida nerför kinden.
Han kollade maten, bedömde att det var cirka fem minuter kvar och gick fram till terrassdörren för att kalla på barnen.
Och stod sedan där och bara tittade på dem.
Mariah rörde sig med glidande danssteg undan Bradleys ninjarörelser medan Jasper rusade runt med en gul tennisboll i munnen.
Mariahs tuggummirosa shorts hade gräsfläckar i baken. Snörena på Bradleys gamla Conversekängor hade gått upp igen och var grå av smuts.
Han älskade dem så mycket att det gjorde ont i honom.
När han öppnade dörren ut till den klistrigt varma och fuktiga kvällen såg han att båda två var glansiga av svett.
Han var på väg att kalla in dem, som en civiliserad människa, men lät sedan impulsen styra, tog vattenslangen som hängde på väggen och vred på vattnet.
Och riktade den mot dem.
Genomblöta började de skrika och dansa undan innan de rusade tillbaka igen.
”Pappa!” tjöt Mariah medan hon försökte komma undan vattenstrålen, samtidigt som hon såg minst lika förtjust ut som Bradley.
”Död åt alla trädgårdsinkräktare! Kapitulera. Ni har inte en chans mot min mäktiga slang!
”Aldrig!” ropade Bradley och tog överdrivna simtag när vattnet träffade honom i magen.
Raylan som uppskattade kreativiteten och lagarbetet när Mariah slöt upp bakom Bradley, lät dem övermanna honom.
Vattenslangen föll ner i gräset medan Jasper lyckligt slickade i sig det forsande vattnet och Raylan brottades med sina barn.
Lika genomblöt som de slängde han sig på rygg med en arm om varje barn. Eftersom han lämnat terrassdörren öppen hörde han ugnens timer pipa inne i köket.
”Middagen är klar.”
Nästa morgon tog han bilder av dem där de stod redo för skolan, i nya skor och ryggsäckar. Och när han såg den där gula skolbussen svälja dem högg det till i hjärtat.
Det varade inte länge, men han kände det innan han vände sig till hunden. ”Nu är det bara du och jag, kompis. Ska du ta hand om frukostdisken medan jag sätter igång och jobbar? Inte? Funkar det inte på det viset?”
Han snyggade till i köket och lyssnade till tystnaden. Jodå, nog kände han en liten lyckokänsla, men han tänkte på dem båda två. De nya eleverna i skolan. De hade fått vänner här under sommaren, men de skulle ändå vara de nya eleverna.
När de kom hem igen skulle de ha massor att berätta – och vara fullastade med blanketter som han skulle behöva fylla i. Så det var nog bäst att han drog nytta av tystnaden medan den varade.
Inne i arbetsrummet satte han sig vid sitt ritbord medan Jasper diskret kröp upp i det Raylan tänkte på som sin funderarsoffa.
Han hade gjort klart sitt manus, redigerat det, finjusterat och putsat. Det kunde fortfarande komma att ändras lite under vägen, och skulle förmodligen göra det, men han kände att han hade träffat rätt.
Han hade kommit en bra bit på sina grundskisser och studerade nu det första uppslaget – två sidor – uppe på tavlan. Han hade sina tanke- och pratbubblor på plats och hade lagt in all övrig text. Nu tog han en blå färgpenna och fyllde i fler detaljer hos karaktärerna, och i bakgrunden. Med andra färger lyfte han fram vissa detaljer och målade fram skuggor och ljus.
Emellanåt kollade han skisserna som satt uppnålade på anslagstavlan för att stämma av med profiler, ansiktsdrag och kroppstyper.
Hans skurk var smal, nästan spenslig, och hade ett konstnärligt romantiskt och poetiskt ansikte med gyllene hår som föll i vågor ner mot axlarna.
Alltihop bara ett tunt lager fernissa över hans monstruösa grymhet.
Raylan lät hans ögon få en lätt uppåtvinkling, nästan lite älvlikt. De skulle vara iskallt blå, ända tills han livnärt sig. Då antog de demonens blodröda färg.
Nöjd med sitt arbete gick han vidare till nästa uppslag, nästa grundskiss, jämförde med manus och de tidiga skisserna för kompositionen. När han väl hade mätt ut och markerat grundskisserna gled Jasper ner från soffan och började vifta uppmanande på svansen.
Raylan släppte ut honom och hämtade en Coca-Cola.
Han började, som alltid, med pratbubblorna. Det var onödigt att teckna något som ändå skulle täckas över. Mer text än dialog på det här uppslaget, tänkte han, där Adrianna först vandrade runt i sitt hus och kämpade med att stå emot Grievous lockrop för att sedan ge efter och förvandlas till Cobalt Flame, med spjutet i sin hand och sorg i blicken.
Jo, det var bara att erkänna. Hon var het.
I takt med att de blå tonerna tog form byggde han upp hennes hus, återigen med ständiga ögonkast på skisserna och på sina tidigare grundskisser för att se så att detaljerna blev rätt.
Tornet, där hon stod i det höga smala fönstret och stirrade ut i natten. Ensam, tänkte han. Kluven. Ansatt. Plågad.
Vem älskade inte en ärrad hjälte?
Markerade kindben – inte sylvassa som hennes härskares, men starka och tydliga. Han skulle behöva experimentera med sina färger för att hitta ögonens rätta gyllene bärnstensgröna ton. Men för tillfället var det formen, uttrycket och kompositionen som var det viktiga.
Han hade precis börjat på den avlånga ruta där hon genomgick sin förvandling när han hörde Jasper yla som om han led alla helvetets kval.
Han släppte allt och rusade till terrassdörren mot trädgården. När han inte såg Jasper kände han hjärtat rusa i bröstet, men sedan hörde han ylandet igen.
Efter att han följt ljudet såg han hunden stående med tassarna på staketet, svansen våldsamt viftande och huvudet bakåtlutat i ett nytt ylande.
Raylan hade inte hört bilen stanna utanför huset, men såg den nu. Han såg också Adrian lyfta ut en gymväska och något som var misstänkt likt en yogaväska ur bilen medan Sadie tålmodigt satt kvar.
Hon slängde upp de båda väskorna på var sin axel och fick syn på Raylan.
”Ledsen för oväsendet. Jag kan släppa in henne till honom en stund om det är okej?”
”Visst, gör det. Jasper, du är en skam för ditt kön. Och du vet att han är …” Raylan klippte med fingrarna i luften.
”Kärlek handlar inte alltid om sex, liksom sex inte alltid handlar om kärlek”, sa Adrian och började gå mot grinden. ”Var så god, Sadie. Gå in och gör honom lycklig. Jag tog med lite prylar till dig.”
Med tortyrvideon i färskt minne gav Raylan henne en misstänksam blick när hon kom in på tomten tillsammans med Sadie. ”Du tog med lite prylar till mig?”
”Det finns mer i bilen, men det behöver jag hjälp med.”
Jasper rusade runt Sadie, rullade runt i gräset och gjorde några höga skutt. Adrian log och räckte Raylan den svarta yogaväskan. ”Hur känns första skoldagen än så länge?”
”Den var okej, men nu börjar jag bli lite orolig.”
Hon räckte honom gymväskan också, vilken var tyngre än den såg ut.
”Yogamatta, block och gummiband, och hand- och fotledsvikter.”
”Nämen. Det är alldeles för mycket.”
”Det är det vänner är till för, eller hur? Fick du instruktionsvideon?”
”Jo. Visst, men det har varit …”
Hon fyrade av ett bländande leende. ”Fullt upp.”
Den där roade förståelsen hon utstrålade var bara ett knep. Han litade inte en sekund på den.
”Vad sägs om att bära in det här, så kan vi hämta de fria vikterna i bilen sedan? Jag kan hjälpa dig att bära ner dem i källaren – om det är där du vill ha dem? Sedan ska jag försvinna igen så att du kan återgå till att ha fullt upp.”
Vad tusan var det som hände? frågade han sig.
”Fria vikter? Har du tagit med fria vikter till mig?”
”Och en månads gratis strömning av Work Out Now så att du kan testa det när du känner dig redo.” Hon gled förbi honom in i köket.
Smidig som en ringlande orm i gräset.
”Åh, Raylan, så fint det är här. Det ser så trivsamt ut. Välorganiserat och trivsamt”, tillade hon. ”Aktivitetskalendern på väggen, anslagstavlan med barnens teckningar och foton.”
Hon vände sig om. ”Får jag vara lite besvärlig och …”
”Det har du redan klarat av.”
Hon skrattade bara och slängde med hårmanen. ”Det tänker jag inte förneka. Men du sa att jag kunde komma förbi någon dag och titta på ditt arbete. Om du har satt igång med din nya karaktär?”
”Jodå, jag har kommit en bit.” Besegrad satte han ifrån sig väskorna på köksön. ”Mitt arbetsrum är här inne.” Han visade vägen, runt köksön och genom de öppna glasdörrarna.
Hon stannade till i dörröppningen. ”Åh, det här är underbart. Alla skisserna. Och ljuset här är fantastisk – vilket jag gissar är viktigt. Och så välordnat även här, med alla pennorna och penslarna och ett riktigt ritbord. Jag hade nog föreställt mig att man gjorde allt i datorn.”
”En del gör det. Ibland gör jag det med. Men jag föredrar det traditionella.”
”Som det här?” Hon gick fram till ritbordet och uppslaget som låg där. ”Jag älskar huset. Det ser ut som vårt fast med inslag av Beetlejuice.”
Det fick honom inte bara att le utan även att känna sig stolt. ”Ja, det stämmer nog.”
”Och hon ser så … så ledsen ut, så ensam. Det gör att man känner sympati för henne, så även om – eller när – hon gör hemska saker så kommer läsaren att förstå henne. Och det här, här tecknar du henne i stort format, hela kroppen är i rörelse.”
”I övergången, ja.”
”Har du studerat anatomi?”
”Jo, på college gjorde jag det. Man måste förstå hur saker hänger ihop för att kunna göra dem levande på sidorna. Muskulaturen, ryggraden, revbenen.”
”Där har vi något gemensamt. Man kan inte lära ut olika träningsformer, inte säkert och bra, utan att veta hur olika kroppsdelar hänger ihop, hur de påverkar varandra. Men du, det var jättefint att få se det här och ditt trivsamma hem, och en dag skulle det verkligen vara kul att få höra om hela processen bakom det här. Men du ska jobba och jag måste tillbaka hem. Ska vi ta och bära in de där vikterna?”
”Hur visste du att jag inte redan hade köpt vikter?”
”Jag frågade Jan.”
”Förrådd av min egen mamma.”
Det tog en halvtimme till, vilket gott och väl kvalificerade som dagens träning kom Raylan fram till. När han väl hade baxat in det sista setet – på femton förbannade kilon styck – hade hon skruvat ihop hyllan med två rader och fyllt den med allt utom de två sista vikterna.
Hans källarutrymme såg nu ganska skrämmande ut.
”Du skulle verkligen behöva en bänk.”
”Lägg av.”
”Du ska få se.” Hon viftade med handen. ”Det är bra att det redan ligger trägolv här och ljuset är inte alls tokigt. Det här rummet kommer att funka bra.”
Hon stod där med sina oändligt långa ben klädda i svarta löparshorts med klarblå kantband. För att matcha det klarblå linnet som framhävde hennes långa vältränade armar, antog han.
Även joggingskorna matchade. Samma blå färg med den diskreta NG-loggan – för New Generation – i svart.
Mariah skulle ha godkänt det, tänkte han.
”Du kommer att avsky det till en början”, sa Adrian medan hon gick runt i rummet. ”Men i slutet av andra veckan känner du fördelarna. Du kommer att sova bättre, må bättre. Och efter tre veckor har det blivit en vana. Du kommer att gå ner här för att träna precis som du tar en dusch eller borstar tänderna. En daglig rutin.”
”Det säger du.”
”Ja, det gör jag. Men tänk på att om något gör ont så slutar du. Om det bara är obekvämt så fortsätter du. Men det ska aldrig vara smärtsamt.”
”Det är redan smärtsamt.”
”Upp med hakan, Wells.” Hon stack ett finger i bröstkorgen på honom innan hon vände för att gå uppför trappan.
Han stod kvar och tittade eftersom han behövde lägga bilden på minnet för sitt arbete.
”Förresten, har du en mixer?”
Han vågade nästan inte svara. ”Ja.”
”Perfekt. Det ligger några prover på vår superfood smoothie i väskan, och ett par förslag på andra hälsosamma drycker du kan blanda till själv.”
”Ut ur mitt hus.”
”Jag är på väg, och jag tar med mig din hunds flickvän.”
När Adrian kom ut i trädgården såg hon Sadie ligga på gräsmattan med Jaspers alla gåvor uppradade framför sig. Pinnar, två bollar, ett halvt uppätet tuggben, en sliten dragknut och ett gosedjur i form av en kattunge.
”Herregud, så förbaskat gulligt. Hon kommer att ge efter”, förutspådde hon. ”Hur skulle hon kunna motstå en sådan kärlek? Vet du, du skulle kunna lämna av honom hemma hos mig någon gång. Låta dem umgås lite medan du jobbar.”
”Du jobbar också.”
”Visst, men vi har stor trädgård och stort hus och Popi skulle älska det.”
”Okej, visst.”
”Toppen. Kom nu, Sadie. Hälsa barnen från mig.”
”Det ska jag.”
Hon böjde sig ner och klappade om den nu molokna Jasper innan hon gick mot grinden.
”Jag säger tack för alla prylarna, fast jag menar det egentligen inte.”
Hon slängde med den där lockiga kalufsen igen. ”Det kommer du att göra.”
För att undvika ännu mer ylande lockade Raylan Jasper med ett hundkex i form av ett ben. Han fick med sig hunden in i huset, och stod sedan där och bara skakade på huvudet.
”Jag fattar att du är helt bortkollrad av den där stora vackra donnan. Men det känns inte helt rätt att jag börjar … känna att något är på gång med den långa, gudomliga fitnessdrottningen. Och jag vet ta mig tusan inte vad jag ska göra åt det.”
Eftersom han kände sig förvirrad åt han några överblivna friterade kycklingbitar till lunch och återgick sedan till sitt arbete.
Sommaren kämpade emot den annalkande hösten hela september. Trädgårdspoolerna fortsatte att användas, växtligheten prunkade och luftkonditioneringsanläggningarna fortsatte att surra. Turisterna kom med sina uppblåsbara gummiringar och flottar och kajaker till Traveler’s Creek för att svalka sig på lata åkturer under de envist gröna trädkronorna som välvde sig över vattnet.
I oktober var det som om någon hade knäppt med fingrarna och stängt av sommaren. Hösten blåste in med friska vindar och målade träden i starka klara färger som lockade till sig vandrings- och cykelturisterna och fick kanadagässen att lyfta och högljutt flyga norrut.
Adrian svängde in på Rizzo’s parkeringsplats. Det var en, i hennes ögon, perfekt höstdag där trädens sprakande eldfängda färger mötte en nästan overkligt blå himmel.
Den friska höstvinden fick några av de där löven att flyga i väg, virvlande och snurrande och dansande som små gymnaster.
Efter att hon och Dom klivit ur på var sin sida av bilen öppnade hon dörren till baksätet och kopplade Sadie.
”Jobba inte för hårt nu, Popi.”
”Det gäller dig också. Barry kör mig hem någon gång innan middagen. Ska jag ta med lite manicotti hem?”
”Vem skulle tacka nej till det?” Hon pussade honom på kinden och dröjde kvar någon minut extra tills han hade försvunnit in genom köksingången.
Det skulle bli hans första hela dag i restaurangen efter att en sen sommarförkylning hade tvingat honom att ligga nerbäddad i några dagar. Antagligen, tänkte hon medan hon gick med Sadie bort mot postkontoret, för att han – de, rättade hon sig – hade farit omkring så mycket och träffat byggnadsarkitekten, byggnadsingenjören och stadsarkitekten.
Det hade varit värt det, tänkte hon, nu när han hade tillfrisknat helt igen. Om allt gick enligt planerna skulle de snart kunna påbörja arbetet med fritidsgården.
Hon var på väg att binda fast Sadies koppel i cykelstället utanför postkontoret när hon hörde det desperata ylandet.
”Aj då, det låter som att din pojkvän är i närheten. Låt mig bara hämta posten så går vi bort och ger honom lite kärlek sedan.”
Sadie satte sig lika lydigt som alltid, men slängde långa blickar mot ylandet. Och Adrian såg längtan i de vackra ögonen.
Hon hade trillat dit, precis som Adrian hade förutspått.
”Fem minuter”, lovade Adrian och klev in i entrén.
Hon såg Raylan stå vid disken med en stor låda framför sig och prata med postkassörskan. Hon lät blicken svepa över honom och nickade för sig själv. Fortfarande smärt men inte längre för smal. Vad hon kunde se var han på god väg att se nästan vältränad ut i sina jeans och sin luvtröja.
Sommaren hade kammat solblekta slingor genom hans hår, observerade hon.
Hon kände själv lite av den där längtan hon hade sett i Sadies ögon, men sköt undan känslan innan hon stack in huvudet innanför dörren. ”Hej, mrs Grimes. Hallå, Raylan. Jag hörde Jasper sjunga sin serenad när jag knöt fast Sadie utanför.”
”Det är nog bäst att jag går ut till honom innan han tuggar sig genom bildörren.”
”Om du har tid kanske vi kan gå en sväng med dem till parken, längs vattnet?” Där hon ändå hade planerat att springa en runda tillsammans med Sadie.
”Absolut. Det gör vi. Tack så mycket, mrs Grimes.”
”Åh, det var så lite. Jag ser till att det här kommer i väg till New York. Och så fin du är i dag, Adrian.”
”Tack. Jag testkör vår nya design på joggingtights.”
”Min dotterdotter älskar era träningskläder. Hon har dem varje dag när hon tränar. Terränglöpning”, sa hon till Raylan. ”På universitetet. Vi kommer att vinna delstatsmästerskapen i år också, sanna mina ord.”
”Vilken storlek har hon?” frågade Adrian.
”Hon är smal som en sticka och har långa ben, precis som du. XS. Jag hade inte kommit i hennes kläder, inte ens när jag var i hennes ålder.”
”Favoritfärg?”
”Hon gillar lila.”
”Jag ska ta med ett par av den här nya modellen, för att se om hon gillar dem.”
”Nej, nej, Adrian, det behöver du inte.”
”Det gynnar oss båda. Bättre löpning för henne och bra marknadsföring för mig.”
”Hon kommer att bli överlycklig.”
”Jag vill ha ett ärligt utlåtande från henne. Jag ska bara hämta posten i mitt fack.”
”Ni får ha en riktigt skön dag, båda två. Och de där fantastiska hundarna också.”
Raylan gick förbi Adrian medan hon plockade upp nyckeln till postfacket ur en av sina sidfickor.
”Betyder det att grönt är din favoritfärg?”
”Ja, hur viss … Ah, färgen på mina tights. Vi kallar den Forest Shadows, liksom färgen på luvtröjan. Färgen på linnet heter Loden Explosion.” Hon gav honom ett oskyldigt leende medan hon satte nyckel i låset. ”Vi gör löpartights för män också.”
”Nej. Aldrig. Hellre dör jag.”
Hon öppnade facket och stack in handen mot brevhögen. Han såg hennes hand stanna till och knytas hårt. Han såg förändringen i hennes ansikte. Den roade minen byttes mot oro. Och kanske rädsla, tänkte han, innan hon slet ut brevhögen och stoppade ner den i väskan som hängde tvärs över bröstet.
”Okej, det var trevligt att träffas. Jag måste vidare nu.”
Han tog ett fast grepp om hennes arm innan hon hann rusa därifrån. ”Vad är det? Vad var det som skrämde dig?”
”Ingenting. Jag måste …”
”Berätta vad det var som gjorde dig så upprörd”, fortsatte han och ledde henne ut från postkontoret. ”Hallå där, Sadie.”
Innan Adrian hann göra det hade han lossat kopplet från cykelstället.
”Inget jag har med att göra, tänker du antagligen.” Sadie drog, så artigt hon kunde, honom mot de klagande läten som hördes från det öppna fönstret i hans bil. ”Och det har du rätt i. Men å andra sidan var det du som helt oombedd lastade ur ett ton hantlar framför mitt hus.”
Jasper började skälla nu – gällt och upphetsat när de närmade sig bilen. De såg honom studsa omkring där inne som om han hade fjädrar i tassarna.
Raylan lämnade över kopplet till Adrian och gick runt till passagerarsidan för att hämta reservkopplet ur handskfacket.
Den desperata hunden kastade sig mot honom och krånglade sig ut för att rusa till sin kärestas sida.
Jasper och Sadie hälsade på varandra som om de båda hade varit ute i krig på skilda kontinenter. När Raylan till sist lyckades koppla sin hund rätade han på sig och drog handen genom det nu rufsiga håret.
”Nu låter vi hundarna njuta av varandras sällskap medan du berättar för mig vad som står på.”
”Och folk säger att jag är bossig.”
”Det är du.”
”Du är själv inte särskilt medgörlig.”
”Inte när det gäller viktiga saker.”
Utan att någon av dem hade föreslagit det valde de en av de mindre gatorna i stället för Main Street, och han gav henne tid att samla sig, eftersom han såg på henne att hon behövde det. Han var bra på att avläsa ansiktsuttryck och kroppsspråk. Det var en viktig del av hans arbete.
Och den vanligtvis så självsäkra och rättframma Adrian Rizzo var uppskakad, rädd och tyst.
Han väntade tills de hade lämnat husen och företagen bakom sig och kommit fram till den vackra gröna parken där ån slingrade sig fram under den första stenbron.
”Du fick något i postfacket”, började han.
”Ja.”
”Från?”
”Det vet jag inte, vilket är en del av problemet.”
De följde gångstigen längs vattendraget som här flöt långsamt kluckande. Men utanför parken visste Adrian att ån breddade sig och blev djupare på vissa ställen. Och bortom staden, där kullarna blev högre med klippor och spetsiga stenformationer, brusade den och rörde sig fortare fram.
Ännu längre in mellan kullarna forsade och skummade det. Vattnet kunde stiga kraftigt i samband med vårfloden och under plötsliga våldsamma sommaroväder, och svämma över.
Ofta, alldeles för ofta, enligt Adrians erfarenhet, kunde det som verkade oskyldigt och ofarligt övergå till något som innebar livsfara.
”Jag måste be dig att inte föra det jag berättar vidare.”
”Okej.”
”Jag vet att du kommer att hålla ditt ord. Till att börja med har jag sprungit på dig kanske tre gånger sedan Maya berättade för dig att hon är gravid. Jag vet att hon berättade det för dig och er mamma innan hon berättade det för mig för några dagar sedan. Men du sa aldrig något.”
”Hon bad mig att inte göra det.”
”Exakt. Jag vill inte göra morfar upprörd. Teesha ska föda om bara några veckor och behöver inte ha det här att oroa sig för också. De kan ändå inte göra något annat än att bli oroliga.”
”Vad var det som låg i postfacket, Adrian?”
”Jag ska visa dig.” Med Sadies koppel virat runt handleden stack hon ner handen i väskan och fiskade upp kuvertet.
”Du har inte öppnat det än.”
”Men jag vet redan vad det är eftersom jag har fått de här breven sedan jag var sjutton. Alltid samma prydliga tryckbokstäver, ingen returadress. Det här är poststämplat i … Detroit. De kommer sällan från samma plats mer än en gång. Det är inte så att du har en pennkniv på dig?”
”Det är klart jag har. Vem har inte en pennkniv?”
”Jag, men jag föredrar att öppna dem försiktigt.”
Han stack ner handen i fickan och plockade upp en liten fällkniv.
Mitt i allt kunde hon inte låta bli att le. ”En Spider-Man-pennkniv.”
”Jag vann den på tivolit när jag var liten. Den gör sitt jobb.”
”Du är rädd om dina saker”, mumlade hon och sprättade försiktigt upp kuvertet.
De stannade till vid nästa stenbro för att släppa förbi några joggare. När hundarna hade lagt sig i gräset drog Adrian upp pappersarket. Raylan läste över axeln på henne.
EN NY ÅRSTID BÖRJAR NU, KANSKE BLIR DET DIN SISTA.
NÄR HÖSTVINDARNA VINER STÅR DU
HÖGST PÅ MIN LISTA.
VART DU ÄN GÅR STÅR JAG BREDVID OCH SER PÅ.
OCH NÄR VI ÄNTLIGEN MÖTS OCH DU VÄDJAR
OM NÅD – DÅ FINNS INGEN HJÄLP ATT FÅ.
”Men vad fan, vilken sjuk jävel. Du måste gå till polisen.”
”Det har jag gjort, sedan jag fick den första dikten. Jag var sjutton och min första dvd i eget namn hade kommit ut en månad tidigare. Det första brevet kom i februari. De kom alltid i februari, som något slags sjukt alla hjärtans dag-kort.”
Hon sköt försiktigt ner arket i kuvertet igen och stoppade kuvertet i sin väska. ”Vi har utvecklat en rutin, ett slags regelverk. Jag gör kopior. Originalet skickas till FBI. Jag har en agent där som har hand om akten – den tredje i ordningen nu sedan breven började komma. Jag gör en kopia till kriminalinspektören i New York. Det var där det började och det räknas fortfarande som ett pågående fall. Jag gör en kopia till polisen här i stan, en till Harry och en som jag själv behåller.”
”Så inga fingeravtryck, inga dna-spår på baksidan av frimärket och inga ledtrådar eftersom avsändaren aldrig har gått vidare.”
”Helt rätt.”
”Det är inte februari nu.”
”De kom en gång om året ända tills jag flyttade hit. Det första blogginlägget jag gjorde med adress här i Traveler’s Creek var för två år sedan i maj. Kort därefter kom det ett brev. Nästa år fick jag ett i februari och ett i juli. Och det här är det fjärde i år.”
”Han trappar upp.”
”Det är det alla säger. Men det är fortfarande bara dikter, alltid bara några rader långa.”
”Stalkning är stalkning”, sa Raylan och tittade ut över parken med dess vackra träd och slingrande stigar. ”Psykisk misshandel är psykisk misshandel. Någon som reser i jobbet verkar mest logiskt.”
”Det är en av sakerna de har att gå på”, sa hon och insåg att hon kände sig lugnare av att prata med honom. ”Billiga enkla kuvert, vitt standardpapper och svart bläck. Alltid svart. En kulspetspenna, enligt analyserna. Alltid tryckbokstäver, aldrig skrivstil, inte skrivet på dator eller skrivmaskin.”
”Att skriva med penna, för hand, det är personligare. Mer intimt.”
Hon tittade på honom och rynkade ögonbrynen. ”Kriminalpsykologen som har tittat på ärendet säger samma sak. Varför tror du det?”
Han ryckte på axlarna. ”Jag skriver oftast manus i datorn, men tecknar, tuschar och skriver pratbubblorna för hand eftersom …”
”Det är personligare.”
”Och det finns ingen du kan komma att tänka på som skulle vilja dig illa, eller vara besatt av dig? Den frågan har du säkert fått av varenda polis som har förhört dig om det. Och du har säkert funderat på det hundratals gånger. Så nej, det finns det inte.”
Ja, tänkte hon, hon kände sig lugnare av att prata igenom det med honom.
”Jag kände knappt någon när det började. Jag hade börjat i en ny skola och hade precis börjat umgås med Teesha och Hector och Loren.”
”Men folk kände till dig, först från de videor du hade gjort med din mamma, och sedan från de du gjorde på egen hand. Så det behöver ju inte vara någon du känner, någon kille du gjort slut med eller någon som ville vara din pojkvän.”
”Jag hade inte haft några pojkvänner när det här började.”
”Synd. Hur som helst känns det inte troligt att någon kille du dumpade när du var sjutton skulle gå omkring med hjärtesorg i alla dessa år.” Han gav henne en snabb blick. ”Inte för att du inte är hjärtesorgsvärdig.”
”Tack för det. Det känns inte som att det är personligt på det viset. Inte som ’jag älskade dig men du ville inte ha mig’-viset.”
”Den här personen känner inte dig mer än du känner honom eller henne.”
Hon tittade på honom igen. Hon hade själv tänkt samma sak, men kunde inte sätta fingret på varför hon trodde det.
”Vad får dig att tro det?”
”Någon som gör det här?” Han klappade på väskan hon bar på. ”För mig låter det som att den här personen vill att du ska bli lika besatt som han eller hon själv är. Det är det som är syftet. Personen vill – eller snarare har behov av – att du ska gå runt och tänka på det här, vill göra ditt liv till ett helvete. Men har inte lyckats med det. Du är för stark för det.”
”Jag känner mig inte särskilt stark just nu.”
Eftersom det föll sig naturligt för honom att erbjuda tröst till någon som behövde det lade han armen om henne och gav henne en snabb kram från sidan.
”Du blir upprörd när det händer – och du skulle vara en idiot om du inte reagerade. Du är ingen idiot. Men sedan följer du din plan och lägger det åt sidan och går vidare med ditt liv och ditt arbete. Jag tror inte att han vet det, vilket betyder att han inte finns i din närhet där han skulle ha lagt märke till det.”
”Det hoppas jag fanimej inte.”
”Nej, han finns inte här. Det är inte tillräckligt med ilska i dikten, inte tillräckligt med frustration. Han tror att han är slug och lömsk. Han är tillräckligt smart för att sopa igen spåren efter sig och knåpa ihop några rader på rim, men han är inte särskilt klyftig. Och han är ingen människokännare. Om han var det skulle han veta utifrån dina videor – och jag slår vad om att han har allihop – att du är en naturkraft.”
”Är jag en naturkraft?”
Han strök omedvetet med handen över hennes hår. ”Det vet du att du är. Du är en människokännare. Det är därför du är så bra på det du gör.”
Medan hon förvånat tittade på honom såg han sig omkring i parken och drog tankspritt handen upp och ner längs hennes rygg.
En tröstande, stöttande gest.
”Det var därför du flyttade hit efter att din mormor hade gått bort. Mamma berättade att hon inte trodde att Dom skulle ha levt mer än ett halvår efter det om det inte vore för dig. Och det visste du. Du tänker ta med de där tightsen – och förmodligen hela setet – till mrs Grimes dotterdotter eftersom du vet vad det skulle betyda för en ung träningsintresserad tjej, och för hennes mormor. Herregud, du kom hem till mig med de där vikterna eftersom du visste att jag inte skulle komma till skott.”
”Men frågan är om du använder dem?” Hon höjde ett ögonbryn och klämde till om hans ena överarm. Och höjde sedan förvånat på det andra också. ”Det gör du minsann.”
”Tja, de ligger ju ändå där.” Han tittade på henne, på de där ögonen – den där underbara, ovanliga färgen han måste lära sig att blanda till. ”Han känner inte dig. Han känner inte ens den Adrian Rizzo som syns i dina träningsvideor, inte på riktigt.”
”Jag vet inte om det får mig att må bättre eller sämre. Bättre”, sa hon snabbt och insåg att hon menade det. ”Jag vill inte att han ska känna mig, den där jäveln. Eller hon, för det skulle kunna vara en kvinna. Hur som helst. Du har fått mig att må bättre, och det tackar jag dig för. Annars skulle jag ha åkt hem och grubblat på det mycket längre än så här.”
”Att jag har fått dig att må bättre betyder inte att du inte ska vara försiktig.”
”Det är jag. Jag har den här stora hunden som inte viker från min sida. Jag ser till att dörrarna är låsta och att larmet är aktiverat varje kväll. Och jag har gått onlinekurser i självförsvar och taekwondo i nästan två månader.”
”Är det sant? Har du några snygga tekniker?”
”Om jag har. Vad har du för middagsplaner i kväll?” Hon skrattade högt åt hans förvånade min. ”Det där var inte en raggningsteknik! Ta med barnen och Jasper och kom hem till mig och käka middag. Popi skulle ta med manicotti hem så jag säger till honom att ta med till alla. Han kommer att bli överlycklig. Gillar dina barn manicotti?”
”Pasta, tomatsås, ost. Självklart.”
”Kom och ät middag med oss.”
”Det gör vi gärna. Barnen kommer att älska det.”
”Är klockan sex för sent?”
”Det funkar fint.”
”Toppen. Dags att gå, Sadie. Jag måste verkligen tillbaka nu”, sa Adrian samtidigt som hennes hund lyfte huvudet från sin plats intill Jasper. ”Jag borde skriva ett blogginlägg. Du borde arbeta.”
”Dags att sätta igång.”
Han behövde inte kalla på Jasper, eftersom hunden redan traskade lyckligt bredvid Sadie med salig min.
”Om jag tar med ett skissblock i kväll, skulle du kunna visa något av det du lärt dig på kurserna? Flame är en fena på kicksparkar, så det skulle hjälpa om jag fick se hennes prototyp demonstrera hur de ser ut.”
”Jag befinner mig mer på försvarsstadiet än på kicksparksstadiet för tillfället. Men jag kan nog ge dig en demonstration.”
Han var inte övertygad om att hon inte redan kunde dela ut kicksparkar, men om det var sant skulle det inte dröja särskilt länge förrän hon kunde det.