Raylan satt i sin bil utanför huset i Brooklyn. Det såg likadant ut – naturligtvis såg det likadant ut – men det var det inte.
Det hade gått nästan ett år sedan han lämnade livet här bakom sig. Ingenting var sig likt.
Men hans vän, hans kompanjon, hade fört in nytt liv i det här huset. Det var dags att gå in, sa han till sig själv. Dags att avsluta det här kapitlet.
Han plockade upp blombuketten och den enorma regnbågsfärgade mjukisdraken och gick fram till ytterdörren.
Så konstigt. Naturligtvis kändes det konstigt att knacka på den dörr som en gång hade varit hans egen. Men ett ögonblick senare kunde han inte låta bli att le när Pats öppnade dörren.
Den långa, bredaxlade kvinnan med rufsigt kortklippt brunt hår och glittrande blå ögon slog ut med armarna och drog honom till sig i en riktig björnkram.
”Du är här! Åh, så härligt att se dig, Raylan.”
”Grattis, mamma.”
”Jag kan fortfarande inte fatta det. Jag skulle kunna stirra på henne dagarna i ända. Hon är så vacker. Kom, kom in och hälsa på vår lilla Callie Rose. En drake! En regnbågsdrake! Jag älskar den!”
”Jösses, hade du också velat ha en? Blommorna är till mammorna och draken till babyn. Den kommer att vaka över henne.”
”En väktardrake. Bara du skulle kunna komma på det.”
Hon tog emot blommorna och tog hans hand. Höll kvar den i ett fast grepp medan han såg sig omkring.
Nymålade väggar och en del nya möbler utöver de som lämnats kvar i huset. En babyvakt, en babygunga med volanger, en hopfällbar babysäng med insats, en stor kartong med blöjor och en blöjhink.
Det doftade av blommor i huset – hans bukett var inte den första – och av nyfödd baby. Mjukt och pudrigt.
Nytt liv, tänkte han igen. Inte hans liv. Och han insåg att det kändes helt okej.
”Hur känns det, kompis?”
”Helt okej.” Han vände sig om och pussade henne på kinden. ”Bara bra.”
”Följ med ut i köket. Vill du ha en Coca-Cola?”
”Gärna. Det är fint här, Pats. Jag menar det. Det syns att ni trivs och det gör mig glad.”
”Vi älskar huset. Det har mer än bra struktur. Det har personlighet och själ. Bick tog precis med Callie upp för att byta kläder på henne. Ja, det har visat sig att vi tydligen är den typen av mammor. Vi ville att hon skulle ha en av sina löjligt bedårande klänningar på sig när du träffade henne för första gången. Hur är det med dina barn, och alla andra?”
”Toppen. De ser fram emot att få sova över hemma hos mamma. ’Ska du inte åka snart, pappa?’ Maya är inne på sista dagarna innan vi får en ny baby i familjen. Och ni födde verkligen hemma?”
”Det gjorde vi, och jag ska ärligt erkänna att jag var livrädd.” Hon hällde Coca-Cola över isbitarna. ”Men det gick som en dans. Bick är en krigare. Förlåt, jag blir så rörd när jag tänker på det.”
”Inget att be om ursäkt för.”
”Hon bara kämpade sig genom det, och Sherri, vår barnmorska, var fantastisk. Och sedan kom hon, den vackraste lilla varelsen i hela världen, skrikande och viftande med sina små knytnävar som om hon ville säga: Vad i helvete är det som händer?”
Hon hällde upp ett glas till sig själv också och skålade med honom. ”Och här kommer de.”
Bick kom gående nerför trappan med ett litet knyte klätt i en skir rosa klänning med matchande hårband.
”Det känns som att vi borde ha tända ljus”, sa Bick, ”och musik. Kanske en mässingsorkester. Låt mig presentera världens senaste underverk, Callie Rose.”
Hon hade det där uttrycket som nyfödda barn har, som om hon just simmat upp ur någon mystisk okänd värld, med stora mandelformade ögon i ett ansikte vars färg påminde om guldpudrad choklad. En perfekt skulpterad rosenknopp till mun och en liten knappnäsa.
”Jag håller med, hon är ljuvlig. Bra jobbat, Bick.”
”Det bästa jag har gjort. Vill du hålla henne?”
”Om jag vill.”
Han satte ifrån sig glaset och tog emot babyn. Och kände hur hjärtat smälte. ”Jag kommer alltid att ha godis till dig, vad dina mammor än säger. Det kan du lita på.”
Callie stirrade på honom, som om hon funderade på att acceptera erbjudandet. Och kräktes sedan på hans skjorta.
”Just det, jag hade glömt det där.”
”Förlåt, förlåt.” Bick skrattade och slängde fram handduken som hon hade redo på axeln.
”Ingen fara. Vi klarar oss bra här.”
”Vi kan tvätta din skjorta”, sa Pats. ”Vi har ändå en maskin på gång för det mesta nuförtiden.”
”Ingen fara”, sa han igen. ”Och du ser fantastisk ut, Bick. Inte bara för att vara någon som födde ett barn för en vecka sedan.”
”Vi sover när vi kan, mina bröstvårtor är fortfarande i chocktillstånd och vi har upptäckt att en liten människa på drygt tre kilo skiter ett halv ton om dagen. Och vi har aldrig varit lyckligare. Du tog med en drake till oss!”
”Jag tog med en drake till Callie, och glöm inte det.”
Han satte sig ner med henne medan Bick sjönk ner på en stol och slängde upp fötterna.
Hon hade klippt sig i en Halle Berry-inspirerad pixiefrisyr och var, i hans ögon, nästan lika bedårande som sin dotter.
”Hur är det med din mamma?” frågade hon honom.
”Det är bra. Tufft. Dom Rizzo var som en pappa för henne. Att ha barnen hos sig i dag och i natt kommer att vara bra för henne.”
”Bara en natt?”
”Ja, jag kör tillbaka i morgon. Mo har sin dansuppvisning den här helgen. Och Maya ska föda när som helst. Jag ska ta en sväng förbi högkvarteret senare.” Han strök ett finger längs babyns kind medan han pratade. ”Lämna av lite mer arbete och se hur det är med alla.”
”Du vet att Cobalt Flame: Demonens kval är rena dynamiten, eller hur? Tack, älskling”, sa Bick till Pats när hon gav henne ett glas apelsinjuice.
”Utvecklingen av hennes relation till Angel tillför något oväntat. Mycket känslor. Och så striderna, förstås. Det har fått mig att tänka mer på det där vi pratade om tidigare, att sätta ihop ett team.”
”En superhjälteklubb.”
”Exakt, och inte bara låta dem dyka upp i varandras böcker ibland. Front Guard.”
”Front Guard.” Bick nickade fundersamt och ritade cirklar i luften med foten. ”Det låter krigiskt. Politiskt på något vis. Jag gillar det. Vi skulle behöva en handling som bygger upp mot det och för samman de karaktärer vi vill ska ingå i kärntruppen. Och så behöver vi infrastrukturen. Var finns deras högkvarter, hur ser det ut? Och det måste finnas en riktigt elak superskurk som är drivkraften till att gå samman i Front Guard, och låta det bestå.”
”Jo, jag har tänkt på det. Jag har några tankar nerskrivna, några tidiga skisser. Jag tänkte att jag kunde gå igenom dem med Jonah, och sedan kan vi ha en telefonkonferens.”
”Bick, älskling? Varför följer du inte med Raylan in till kontoret?” Pats höll upp handen innan Bick hann protestera. ”Du vet att du vill. Vi har gott om mjölk i frysen och du ammade henne för en timme sedan, så det är inga problem. Stick i väg ett par timmar.”
”Är du säker?”
”Att få en chans att ha henne helt för mig själv? Definitivt. Det är fortfarande för långt för dig att gå hela vägen tillbaka, men Raylan kanske kan köra dig hem sedan. Så tar vi en promenad med vagnen när du är tillbaka. Ser till att Callie får lite frisk luft. Okej?”
”Två timmar. Det skulle kunna funka. Två timmar”, upprepade hon och tittade på sin dotter. ”Jag har inte ens varit ifrån henne i två minuter. Jag vet inte om jag borde … Nej, jag tänker inte bli en sådan mamma. Eller? Nej.”
Hon tog ett djupt andetag. ”Okej, då sticker vi till dårhuset och pratar Front Guard.”
Det slutade med att han stannade två nätter – påhejad av sina barn och deras farmor – när de började brainstorma kring det nya projektet och inte kunde sluta. En av kvällarna satt de vid hans gamla matsalsbord och åt pizza från samma hämtställe som han och Lorilee brukade hämta från och slängde ut idéer och förslag som antingen gick vidare eller förkastades.
”Alltså, jag gillar bilden av den enorma grottan som deras högkvarter”, sa Jonah och tog en tugga till av pizzan med pepperoni och skinka. ”Stalaktiterna, stalagmiterna och de smala gångarna. Men det känns lite för hemtamt för halvdemonerna i gänget.”
”Jag avskyr när han har rätt”, sa Bick och plockade upp en av skisserna som låg utspridda över bordet. ”För jag älskar verkligen det här gigantiska självlysande stenbordet.”
”Att det är avlägset är det viktigaste. Militären är fortfarande ute efter No One.”
”Vi skulle fortfarande kunna ha en grotta”, spekulerade Jonah. ”Men inte en underjordisk. Kanske i en klippvägg. I Anderna?”
De bollade idéer mellan sig medan Jonah åt sin pizzaslice med en hand och skissade med den andra. Babyn vaknade med ett illtjut.
”Det där är det hungriga skriket”, sa Bick innan Pats hann resa sig. ”Jag tar henne. Vad sägs om Himalaya? Det är mystiskt.”
Hon plockade upp Callie ur insatsen, satte sig igen och knäppte upp skjortan för att amma.
”Jag fattar inte varför ni måste stänga in dem i grottor och andra hålor”, sa Pats med en axelryckning. ”Jag menar, det är mörkt. De slåss ju alltid mot mörka krafter. Kan ni inte ge dem en ö, en avlägsen tropisk ö? Med solsken och stränder.”
I hela tio sekunder var det knäpptyst.
”Förlåt. Det är ni som är experterna.”
”Nej.” Raylan skakade på huvudet. ”Vi sitter här allihop och tänker: Varför i helvete kom vi inte på det där själva? Front Guard-ön.”
”Långt utanför farlederna”, fyllde Jonah i. ”Grönskande och orörd. Skulle No One kunna få ön att försvinna – så att den inte syns på satellitbilder eller när man flyger över den?”
”Det kan jag nog fixa.”
”Den steg ur havet, någon gång i tidernas begynnelse.” Bick strålade mot Pats. ”Jag älskar dig verkligen just nu. Jag vill ha ett vattenfall.”
”Och en vulkan”, sa Raylan. ”Vi måste ha en vulkan. Högkvarteret ska vara byggt av glas. Genomskinligt. Som att det inte finns där.”
”Herrejävlar, jag älskar det här”, sa Jonah och började på en ny skiss. ”Och dig, Pats.”
En bra produktiv resa, tänkte Raylan när han körde över den täckta bron in till Traveler’s Creek. Debutromanen om Cobalt Flame var under produktion, grunden till Front Guard lagd och hans nästa No One-äventyr påbörjat, så arbetet var i full gång.
På ett personligt plan visste han nu att han helt och fullt accepterat att huset i Brooklyn tillhörde hans vänner, och han kunde till och med glädjas över det liv de höll på att skapa sig där.
Han skulle äta middag hemma hos sin mamma och – vilket hon förberett honom på – få höra allt om barnens semester hos henne. Så fort han var hemma med barnen igen och hade badat och nattat dem skulle han fortsätta jobba.
Idéerna fullkomligt bubblade i huvudet.
Då fick han syn på Adrian. Hon kom joggande över vägen med sin stora hund, med långa jämna steg. Hennes åtsmitande tights, i samma färg som skogsvioler, slutade mitt på vaden – han kunde faktiskt se hennes vadmuskler spela härifrån. Det tunna linnet var öppet i ryggen och liksom svävade omkring henne, precis som det lockiga håret.
Återigen kände han det där suget, den där dragningen. Han kände sig inte lika skyldig den här gången, men grimaserade generat när han var nära att köra förbi sin mammas hus.
Han svängde tvärt in på uppfarten och när han klev ur bilen såg han Adrian och hennes hund försvinna runt hörnet på väg hemåt.
Hon hade tänkt springa hem men bestämde sig för att ta en liten omväg. Hon var inte helt redo att möta tystnaden där hemma, så hon svängde upp emot Teeshas hus.
En blick på Raylans uppfart sa henne att han fortfarande inte var hemma. Enligt ryktet på stan hade han åkt till New York ett par dagar. Hon hade inte sett honom sedan hennes morfars minnesstund.
Det var så mycket att ta tag i.
Hon var på väg mot Teeshas dörr men hörde ropen och skratten från trädgården på baksidan av huset och fortsatte dit.
Phineas och Collin, båda med rosiga kinder och klädda i färgglada luvtröjor, kravlade sig uppför trappan till rutschkanan för att kasta sig ner.
Hon öppnade grinden och kopplade loss Sadie.
Hunden lufsade rakt fram till pojkarna, som rusade mot henne.
”Sadie! Hej!”
De kastade sig nästan över henne.
”Hej, Adrian!”
”Hej på er. Vilken härlig söndag, va? Vill ni leka med Sadie en stund, killar?”
”Mamma säger att Sadie är min surrogathund – det betyder ersättning – tills Thaddeus är minst ett år gammal. Och då kan vi kanske skaffa en hundvalp. Det är tvåhundraarton dagar till.”
Ingen annan än Phineas, tänkte Adrian.
”Sadie är gärna din surrogathund. Hur är det med din mamma, Collin?”
”Hon ska få en flicka. De har ingen snopp.”
”Nej, jag har hört det. Men du kommer att bli en duktig storebror, precis som Phin.”
”Kanske det. Men han fick en pojke med snopp.”
”Vet du, jag fick varken en bror eller en syster och har aldrig fått vara storasyster, så ni har tur båda två. Jag ska gå in och säga hej till din mamma, Phin.”
”Hon sa att vi skulle leka här ute eftersom hon skulle mata babyn och få honom att sova. Hon ger honom mjölk ur sina bröst. Det kan inte pojkar göra.”
”Det här har varit mycket lärorikt.”
Hon gick fram till köksdörren och kikade in. Teesha, som satt vid köksön, vinkade till henne att komma in.
”Jag sitter ner för första gången på jag vet inte hur många timmar. Babyn sover och pojkarna leker där ute. Monroe gör musik.”
”Jag hör det.”
”Och vi ska beställa hämtmat till middag för det har jag bestämt. Förse dig själv om du vill ha något.”
”Jag har det jag behöver här.” Hon klappade på sin vattenflaska. ”Du ser trött ut.”
”Han håller på att få tänder. Tänk så snabbt man glömmer. Kom din mamma i väg ordentligt?”
”Det gjorde hon, för några timmar sedan. Det har varit … intressant.”
”Hur går det med … Ska jag säga vapenvilan? Jag menar, jag vet att hon var i D.C. i några dagar, men så här länge har hon aldrig stannat kvar här.”
”Det är nytt rekord. Jag skulle inte kalla det vapenvila. Mer en ny riktning. Och det går bra. Hon menar det och hon anstränger sig. Och jag tänkte berätta att hon har gått med på produktionen. Vi har gjort små ändringar, men vi har fått klartecken till att göra det. Jag kommer att mejla dig allt om du vill sätta bollen i rullning.”
”Det är nog nödvändigt om ni ska göra det andra veckan i maj.”
”Jag vill ha det klart innan skolavslutningen, så ja.”
”Jag tar tag i det. Du ser också trött ut.”
”Kanske lite. Jag träffade chefen för bygget i morse, tillsammans med byggnadsinspektören. Jag ska anlita Kayla som inredare så vi har mejlat varandra med idéer och tankar. Jag vet att du och Jan tar hand om Rizzo’s, men jag måste ändå ha lite koll där också. Han skulle förvänta sig det.”
”Och så det du inte nämner. Har du träffat privatutredaren?”
Adrian lossade sin vattenflaska och tog en stor klunk. ”Japp, och hon känns trygg och smart. Hon tror faktiskt att hon skulle kunna spåra det senaste kortet. Det finns en tillverkare. Det är inte som de andra breven.”
”Vilket är oroande. Han har avvikit från mönstret igen.”
”Han ville sparka mig när jag redan låg, och det gjorde han. Men utredaren – Rachael McNee – säger att det var ett misstag. Innan dess fanns det inga spår att följa. Det gör det nu. Kanske har hon rätt. Hur som helst, min mamma vill göra det här och jag vill låta henne göra det.”
Hon tittade ut genom de stora glasdörrarna och log. ”Sadie är i himmelriket.”
”Liksom killarna. Det är underbart att Phin har fått en bästis. Stora hjärnor behöver verkligen kompisar, och nu kan de vara små irriterande skitar tillsammans.”
”Collin är fortfarande besviken över att hans nya syskon inte kommer att ha en snopp.”
”Han nämner det ofta.”
”Tyvärr hinner jag inte stanna för att träffa Phins snoppförsedda syskon. Jag borde bege mig hemåt.”
”Eller så kan du stanna och käka hämtmat med oss.”
”Det låter trevligt, men jag måste ändra koreografin på ett par saker.”
”Känns det okej att vara ensam?”
”Jadå, huset är mitt hem. Och jag har ju Sadie.”
”Om du ändrar dig är det bara att komma. Och tänk inte på resten. Jag ser till att få allt på plats och bokar ett datum med skolan.”
Adrian reste sig. ”Raylan är inte tillbaka än?”
”Maya sa att han skulle äta middag med dem i kväll.” Teesha lutade sig tillbaka i stolen. ”Varför lägger du inte in en stöt där?”
”Va?” Adrian ryckte till. ”På Raylan? Nej. Det skulle vara … skumt.”
”Varför det? Han är skitsnygg och gullig och definitivt inte en yxmördande knarkande våldtäktsman. Han är singel.”
”Hans syster är min kompis. Hans mamma jobbar hos mig nu. Jag kände hans fru. Och tyckte väldigt mycket om henne. Han har fortfarande vigselringen på sig. Och dessutom var det ett tag sedan jag lade in en stöt på någon. Jag är inte säker på att jag kommer ihåg hur man gör.”
”Du dejtade ju den där killen några gånger förra hösten.”
”Wayne? Två gånger, och det var han som lade in stöten. Jag följde bara med. Och jag kände inget sug. Man måste känna suget.”
Hon tystnade, suckade. Och blåste sedan ut ett andetag. ”Jag saknar att ha sex, det ska jag inte förneka, men inte tillräckligt för att stöta på en kompis, eller gå på dejter utan något sug.”
Hon hakade fast vattenflaskan igen. ”Du kanske kan låna ut Monroe, bara ett par timmar?”
”Han är bra på det. Men nix. Du får hitta en egen man.”
”Kanske senare. Pussa den där gullungen från mig. Nu går jag härifrån med Phins surrogathund.”
Teesha skrattade. ”Berättade han det för dig? Jag var tvungen att hitta på något när han började rabbla upp statistik över barnvänliga hundraser. Jag tänker inte lära en hund att bli rumsren med en blivande femåring och en baby som håller på att få tänder.”
”Låter klokt. Jag skickar över den färdiga planen och upplägget för skolprojektet.”
Teesha reste sig upp och gick fram till dörren. ”Vet du, Monroe och jag var vänner först”, ropade hon.
”Hur länge då?” ropade Adrian tillbaka. ”Fem minuter?”
”Åtta. Vi klarade det i åtta minuter. Fundera på det.”
Adrian lyfte bara handen till en vinkning, kopplade Sadie och joggade vidare.
I slutet av veckan som följde, när april kämpade för att slå ut i blom under de korta uppehållen mellan isigt regn och kalla nätter, satt Rachael McNee tillsammans med Adrian i vardagsrummet.
Rachael, som var en kraftigt byggd kvinna i fyrtioårsåldern, drack sitt kaffe svart och var klädd i marinblå polotröja och rökgrå kostym.
Den före detta polisen vars kortklippta hår hade samma färg som kostymen såg mer ut som en vänlig bibliotekarie än en privatutredare med egen byrå.
Vilket kunde vara anledningen till att Adrian kände sig trygg med henne.
”Jag förväntade mig inte att du skulle ha något att rapportera så snabbt.”
”Jag har en rapport nerskriven till dig, men jag trodde att du skulle föredra att höra om eventuella framsteg personligen.
”Jag förväntade mig inte framsteg så snart heller.”
”Du har gått och burit på det här länge”, sa Rachael med uppenbar medkänsla, ”utan att se några. Men fram till nu har din stalker använt sig av billigt vitt papper, billiga vita kuvert och standardfrimärken med amerikanska flaggan på. Han är tillräckligt smart för att inte slicka igen kuvertet. Han skriver prydligt, för hand, så att texten inte kan spåras till en särskild programvara eller en viss skrivmaskin.”
”Och att skriva för hand gör det mer personligt.”
Rachael höjde ett ögonbryn och nickade. ”Ja. Alltid samma slags bläck – en enkel kulspetspenna. Han är en vanemänniska. Men den här gången har han frångått sin vana.”
”Lyckades du spåra kortet?”
”Det gjorde jag. Och det kommer den FBI-agent som hanterar ditt fall också att göra när hon får tid att titta på det. Just nu är du min enda klient – det var ett specifikt krav från din mammas sida.”
”Det låter likt henne.”
”Ja. Det jag menar är att jag skulle kunna följa upp det här nya spåret med en gång. Och dra nytta av hans misstag. Han kunde ha valt ett massproducerat kort som går att köpa var som helst. Men i stället satsade han på något billigt och ovanligare.”
”Ovanligare?”
”Cat Club Cards. Det är en kvinna i Silver Spring i Maryland som producerar de här korten, och hon började sälja och marknadsföra dem först den artonde februari i år. Det är ett enmansföretag med liten budget, ms Rizzo.”
”Säg Adrian.”
”Adrian. Hon jobbar hemifrån och tar bilder på sina katter – hon har sex stycken. Hennes man hjälper till då och då, berättade hon.”
”Köpte han kortet av henne?”
”Nej. Hon säljer inte hemifrån – eller gjorde det inte, innan hon skapade sin webbsida och började med nätförsäljning. Vilket var förra veckan. Hennes syster förestår en pappershandel i Georgetown och tog in en uppsättning av korten för att sälja där. Den artonde februari. Och mrs Linney – kvinnan med kattkorten – lyckades sälja in sina kort på tre andra ställen under de följande två veckorna. En butik i centrala Silver Spring, där hon själv är återkommande kund, och där korten började säljas den tjugotredje. Och två pop-up-butiker – en i Bethesda i Maryland och en i nordvästra D.C. Där fanns de till försäljning den andra mars.”
”Så kortet han skickade till mig måste ha kommit från någon av de butikerna.”
”Ja. Vilket ger oss ett mindre område att fokusera på. Korten såldes styckvis eller i en förpackning om åtta, och de hade olika motiv. Hennes syster tog in sex förpackningar och tjugofyra enstaka kort, inklusive det du fick. Hon sålde två förpackningar och tio enstaka kort – inklusive Känns livet hårt?-kortet – fram till det datum då ditt brev var stämplat. De andra butikerna har också sålt av förpackningarna med åtta kort och sex stycken av det aktuella kortet.”
”Han bor i området.”
”Eller var på genomresa. Ingen av de här butikerna har något från säkerhetskamerorna sparat så långt tillbaka som vi skulle behöva se. En del av transaktionerna gjordes med betalkort och andra kontant. När jag pratade med föreståndarna och biträdena så är det ingen som kan påminna sig en person som betedde sig udda eller på annat sätt var anmärkningsvärd.”
Rachael satte ifrån sig kaffekoppen och tog på sig ett par röda läsglasögon för att titta i sina anteckningar. ”Tidslinjen. Den senaste dikten som skickades på det vanliga viset var poststämplad den tionde februari i Topeka i Kansas. Du har sagt att du hämtade posten från ditt postfack den trettonde februari och såg kuvertet men inte öppnade det just då.” Hon tittade upp. ”Det var samma dag som din morfar gick bort”, sa hon dämpat.
”Ja.”
”Hans dödsruna, och artikeln om honom, om hans fru och om din familj, fanns i de lokala tidningarna den sjuttonde februari, då det även fanns länkar till dem på Traveler’s Creeks egen webbsida.”
”Ja.” Adrian lutade sig tillbaka. ”Och nästa dag började korten säljas i Georgetown. Ett par dagar senare i Silver Spring och några dagar efter det i pop-up-butikerna.”
”Helt rätt. Det här kortet var poststämplat den sextonde mars, tio dagar innan minnesstunden, som också nämndes i tidningarna och på webbsidan. I stället för att skickas till postfacket skickades det till din restaurang, och du öppnade det dagen efter minnesstunden.”
När Adrian reste sig lyfte Sadie på huvudet och följde henne med blicken för att se om hon behövdes. Och fortsatte att göra det medan Adrian vankade fram och tillbaka. ”De tryckte dödsrunan och artikeln om honom i Kitty Hawks lokaltidning också. Mina morföräldrar öppnade ett Rizzo’s där när de flyttade hit – innan jag föddes. Men de sålde det när morfars föräldrar dog eftersom de inte kunde driva båda ställena. Han kan ha läst om morfars död på flera platser.”
”Det kan han. Jag tänker mig att han har koll på lokaltidningarna häromkring och håller utkik efter något som har med dig eller din familj att göra. Han kan, med andra ord, bevaka dig på avstånd. Han har tillgång till din blogg, han kan titta på dina träningspass i mobilen eller datorn och köpa dina dvd-filmer. Han har dem säkert allihop, Adrian. Och tittar på dem ofta.”
Adrian kände en rysning längs ryggraden. ”Polisen och FBI är överens om att det här inte handlar om något sexuellt.”
”Och jag håller med dem. Han kan vara asexuell, ’han’ kan mycket väl vara en heterosexuell kvinna, men det har aldrig funnits några sexuella anspelningar i dikterna. Han vill ha makt eller kontroll över dig på ett annat sätt. Dikternas regelbundenhet och form, hotet om att skada dig – han njuter för mycket av att störa ditt liv för att avsluta det.”
”Än så länge?”
Rachael slog bara ut med händerna. ”Det har eskalerat och det är inte ett bra tecken. Och även om han aldrig har gjort allvar av sina förtäckta hot – och kanske aldrig kommer att göra det – så borde du kanske fundera på personligt skydd. Jag skulle kunna ge dig några rekommendationer.”
”Jag har Sadie och ett bra larmsystem. Jag har gått kurser i självförsvar och kampsport. Jag kan inte ha en livvakt. Hur länge skulle det pågå? Det här kan mycket väl fortsätta i ytterligare tio eller tolv år. Det är en del av tortyren, eller hur? Att inte veta om det någonsin kommer att sluta. Och, herregud, att undra vad det skulle innebära i så fall.”
Hon satte sig igen. ”Jag vill tacka dig för det arbete du har lagt ner på det här. Det är den mest konkreta rapport jag har fått sedan det här började.”
”Åh, jag är inte färdig. Jag har fortfarande ett par spår att följa. Din mamma bad om en grundlig utredning, Adrian. Jag är bra på att göra saker grundligt.”
Rachael tog fram ett stort vadderat kuvert ur sin portfölj. ”En kopia av min rapport. Jag har skickat en till din mamma. Om du har några frågor, eller om det kommer en ny dikt, så hör du av dig.”
”Det ska jag. Får jag fråga varför du lämnade polisen?”
”Efter två barn började min man och jag prata om det. Det är ett farligt jobb. Jobbet som utredande polis har inga likheter med det du ser på tv. Det är research, insamling av information och rapporter som ska skrivas.” Hon reste sig. ”Dessutom ville jag driva min egen verksamhet, där jag bestämde hur jobbet skulle skötas.”
”Jag vet vad du menar.”
Rachael sträckte fram handen. ”Var förnuftig. Och försiktig. Jag hör av mig.”
Adrian tog med sig koppen och fatet till köket och diskade dem. Hon hade jobb hon kunde göra – det fanns alltid jobb att göra.
Men om hon stannade kvar i huset skulle hon läsa rapporten och gå igenom allt hon redan hade fått veta. Och bli ännu mer orolig.
”Solen skiner för ovanlighetens skull, Sadie. Vad säger du, ska jag byta om så går vi ut? Ska vi springa en runda?”
Sadie kände igen orden ”ut” och ”springa” och rusade till grovköket där hennes koppel hängde. Och gav ifrån sig ett enda kort skall.
”Ge mig fem minuter att byta om, sedan kör vi.”