Taxin – en ovanlig syn i Traveler’s Creek – stannade framför huset. Det okända fordonet fick Sadie att ge ifrån sig ett varnande skall.
”Det är ingen fara.” Adrian lade en lugnande hand på Sadies hjässa och tittade ut genom fönstret. ”Åh, det är Mimi! Mimi! Glad”, tillade hon, vilket fick Sadie att börja vifta på svansen.
Hon rusade ut och kastade sig om halsen på Mimi. ”Du är här! I en taxi! Åh, det är så underbart att se dig. Min Mimi.”
”En liten förändring i planerna”, sa Mimi och pussade henne på båda kinderna. Hon tog emot den lilla weekendbag på hjul som chauffören räckte henne och tackade honom.
”Är det allt du har med dig? För en vecka? Åh, säg att du stannar hela veckan.”
”Det gör jag. Din mamma och Harry har min resväska eftersom de kör hit. Jag bestämde mig för att ta tåget eftersom de skulle ge en intervju i D.C. först, och jag kände inte för att åka så tidigt eller behöva följa med dit. De borde vara här om en timme ungefär.”
”Kom, följ med in. Jag ska se till att du får ett glas vin.”
”Klockan är inte ens fyra!”
”Det räknas inte på resdagar. Ställ bara väskan vid trappan så tar vi hand om den senare. Glad”, sa Adrian igen och fick Sadie att svänga på hela kroppen och luta sig mot Mimis ben.
”Har hon blivit större?” frågade Mimi och tog emot tassen som Sadie höll fram. ”Jag kan svära på att hon är ännu större.”
”Kanske lite. Åh, du ser helt fantastisk ut”, sa Adrian medan hon drog Mimi med sig genom huset ut till köket.
”Jag sov på tåget. Jag jobbade inte. Jag läste en bok tills jag somnade och det var så skönt.”
Hon såg verkligen fantastisk ut, tänkte Adrian, och avslappnad i sina jeans och klarröda skjorta och sitt lockiga axellånga hår.
”Slå dig ner, koppla av.”
”Jag har suttit, min älskling. Och det känns i häcken.”
”Då tar vi med oss vinet ut och promenerar runt. Hur är det med Issac och barnen?”
”Det är bra med alla. Och det här vinet är underbart. Natalie har fått en praktikplats under sommaren. I Rom.”
”Va? När då? Wow!”
”Hon fick reda på det i går. Hon är i sjunde himlen. Herregud, jag kommer att sakna henne så, men …” Mimi skrattade och höjde glaset. ”Jag är så glad för hennes skull.”
”Det är helt fantastiskt. Hon kommer att klara det galant.”
”Min son, läkarstudenten, och nu min flicka som ska tillbringa sommaren i Rom och jobba inom finansvärlden. Jag fattar inte hälften av vad de pratar om nuförtiden, men jag är så stolt över dem.”
”Det skulle jag aldrig ha kunnat gissa.”
Mimi slog armen om Adrians midja och drog henne intill sig. ”Mina ungar, alla tre, håller på att bli vuxna. Titta bara vad du har gjort med den här trädgården. Du har massor av ljuvliga blommor och … tomater?”
”Tomater, paprikor, gurkor, morötter, pumpor, zucchini, kryddörter och ännu mer kryddörter.”
Mimi sköt upp solglasögonen och granskade raderna av grönsaker. ”Du har ju en hel lantgård här.”
”Det här är bara en köksträdgård, stadstjejen.”
”Sak samma för mig. Har du gjort det här helt själv?”
”Ja, och än så länge verkar de överleva. Jag ville prova. Nonna och Popi odlade alltid grönsaker. Jag tänker försöka hålla den traditionen vid liv. Det är avkopplande och jag har gott om tid när jag inte jobbar aktivt.”
”Vilket du gör för det mesta.”
”Ungefär halva dagen när jag inte förbereder, är mitt i eller håller på att avsluta en produktion.”
Hon såg sig omkring i grönsakslandet med uppenbar stolthet.
”Jag har fått in en bra dagsrytm och jag gillar den. Jag slutade att resa när jag flyttade hit, för Popis skull, och det tog inte lång tid för mig att inse att jag uppskattade att inte alltid vara på väg. Jag kan förstå vad Monroe menar när folk undrar varför han bara skriver musik och inte uppträder själv. Jag tycker också om lugnet och tystnaden runt omkring.”
”Du var aldrig särskilt förtjust i att resa.”
”Nej”, erkände Adrian. ”Det var jag inte.”
”För Lina är det ett behov. Och innan hon kommer ska jag fråga dig en sak, och jag vill att du svarar ärligt. Jag har hört hennes version av det, så nu vill jag höra din. Och det här stannar mellan oss. Hur är det mellan dig och din mamma?”
”Jag hoppas att hennes version är att det är bättre, för det är det. Vi förstår varandra bättre, kanske för att hon har lättare för att umgås med vuxna. Jag tänker på dig som min mamma när jag var barn.”
”Åh, min raring. Hon älskade dig alltid, Adrian.”
”Jag förstår det bättre nu också.” Adrian plockade upp bollen som Sadie släppte vid hennes fötter och kastade den högt och långt. ”Att hon utan allt för många protester gick med på att göra den här produktionen, och att göra den här i skolan, är en stor grej för henne. Jag uppskattar det verkligen.”
”Hon är nervös inför det.”
”Va?” Adrian började skratta och tittade sedan på Mimi. ”Menar du allvar? Lina Rizzo, nervös?”
”Ja, Lina Rizzo är nervös. För att återvända till sin egen high school och för att två av lärarna där känner henne sedan förr. En av dem är till och med någon hon dejtade en gång i tiden.”
”Du skojar. Hur kommer det sig att jag inte känner till det här?”
”Jag antar att hon inte har nämnt det. Det var inget allvarligt, säger hon, eftersom hon blev tillsammans med någon fotbollskille som bodde på en gård.”
”En fotbollskille på en gård? Mamma?”
”Bondson som spelade fotboll. Det var tydligen ganska allvarligt, så länge det varade.”
Det var fascinerande, tänkte Adrian. Vad man kunde få reda på när ens barnflicka, som nästan varit ens mamma, plötsligt såg en som vuxen.
Helt enkelt fascinerande.
”Hon har aldrig sagt något om det till mig.”
”Pratar du med henne om killarna, eller männen, du har dejtat?”
”Absolut inte.” Hon kastade bollen igen.
”Du sa ’glad’ till Sadie. Du ser glad ut, Adrian.”
”Det är jag. Jag har mitt arbete, mitt hem. Jag har odlat en köksträdgård. Jag har fantastiska vänner och en fantastisk hund. Det gör mig glad.”
”Och jag vill inte prata om tråkiga saker, men har du hört mer från utredaren?”
”Hon följer ett spår i Pittsburgh. Eller gjorde det för några dagar sedan. Och det är okej att prata om det. När hon tog hand om det kändes det som att jag kunde släppa det.”
Sadie kom springande igen och skällde.
”Hon hör en bil. Det måste vara Harry och mamma – fast jag väntar mig att alla de andra kommer snart också. Och här sitter vi och dricker vin innan klockan fyra.”
Mimi skrattade och lade armen om hennes midja. ”Det är nog bäst att vi hämtar fler glas.”
På fredagskvällen stod Adrian i skolans gymnastiksal tillsammans med sin mamma, sina vänner och produktionsteamet. Hector och hans assistent stod böjda över sina kameror – för att komma fram till den bästa placeringen av dem. Ljusregissören arbetade med sina tekniska ljussättare och scenarbetare för att få all utrustning på plats och bestämma vilka ljuseffekter som skulle användas.
”Det är en fin lokal.”
”Jag antar det”, sa Lina.
”Väcker den minnen?”
Lina ryckte på axlarna. ”Jag spelade inte basket eller var särskilt intresserad av det.”
”Men jag har hört att det anordnades skoldanser här också.”
”Jo.” En antydan till ett leende syntes i Linas ansikte. ”Med levande musik. Väldigt gammeldags. Ska vi gå igenom kläderna?”
”Mot tjejernas omklädningsrum.”
När de började gå ditåt tittade Lina sig omkring. ”De har åtminstone moderniserat lite här under de senaste årtiondena. Och det luktar inte tonårssvett och Love’s Baby Soft längre. En populär parfym under åttiotalet”, sa hon när hon såg Adrians oförstående blick.
”Som du inte använde.”
”Nej, det gjorde jag inte. Hur visste du det?”
”För att du aldrig har velat vara som alla andra. Du stack ut, såg till att du gjorde det. Och det är ingen kritik.”
”Jag tar det inte som kritik.”
”Där är din”, sa Adrian och nickade mot klädställningen som klädavdelningen redan hade förberett. ”Och här är min. Precis som vi diskuterade kommer vi i varje filmklipp antingen att ha koordinerade färger eller färger som kompletterar varandra. De ska förbereda de medverkandes kläder – tjejernas här inne och killarnas i det andra omklädningsrummet. Tjejerna kommer att ha tights eller vadlånga leggings. Vi har allas storlekar.”
Hon svepte ut med handen medan hennes mamma tittade igenom de olika alternativen.
”Killarna kommer att ha träningsshorts eller joggingbyxor – och med tjejer och killar menar jag även lärarna. Tjejerna har sport-bh och antingen linne eller T-shirt och killarna har linne eller T-shirt. Linnena och T-shirtarna kommer att ha antingen Yoga Baby- eller New Generation-loggan tryckt på bröstet. Jag tänkte att vi kunde blanda lite. Vi har strumpor, skor, svettband, vattenflaskor och våra egna energidrycker. Allt med våra loggor. De medverkande får behålla det de använder och så ska vi ha luvtröjor med allas efternamn tryckt på ryggen. Det var Harrys idé.”
”Han tänker alltid på sådant. Introduktion och konditionspass först”, sa Lina fundersamt, ”så då passar det röda, eller hur? Ett orangerött linne och de svarta tightsen med eldsflamman på sidan för min del.”
”Då tar jag den röda bh:n och det svarta linnet med rödsvarta vadlånga leggings.” När hon hade märkt ut kläderna vände hon sig mot Lina. ”Nästa pass är styrketräning.”
”Välj du.”
Saker kunde ändras, tänkte Adrian medan hon gick igenom alternativen. Det var möjligt, och även små revor i relationer kunde läka.
Tidigt på lördagsmorgonen satt Adrian på läktaren och gick igenom manuset en sista gång medan Teesha satt bredvid och pratade i telefon med Monroe.
”Ja, det ser ut som att vi kommer att komma igång enligt tidsplanen. Adrian och hennes mamma har redan klarat av inledningen. Om du kommer in med dem om en timme ungefär kan jag amma Thad i pausen och Phin kan ställa sina miljontals frågor. Du är bäst, Monroe. Vi ses om en timme.”
Hon stoppade ner telefonen. ”Har du sett att din mamma småflörtar med den där läraren?”
Adrian tittade förvånat upp och såg sin mamma på andra sidan gymnastiksalen tillsammans med en man med gråsprängt hår och hornbågade glasögon. Båda två hade träningskläder på sig och såg faktiskt ut att småflörta.
”Det måste vara killen hon dejtade i high school.”
”Okej. Varför viskar du?”
”Jag vet inte. Jag har aldrig sett henne flörta förut. Inte ens småflörta. Det känns konstigt.”
”Det kanske kan bli lite rajtantajtan medan hon är i stan?”
”Sch. Jag vill inte ens tänka på det. Dessutom är han gift och har barn – till och med barnbarn. Han berättade det själv.”
”Antagligen därför de bara småflörtar. Av nostalgiska skäl. Loren å andra sidan flörtar skamlöst med den där skitsnygga lärarinnan.”
Adrian vände blicken mot basketkorgen i andra ändan av salen, där Loren definitivt flörtade med blondinen med håret i hästsvans. ”Hon är varken gift eller har barn. Allyson – eller Ally. Hon är tjugosju, biologilärare, tränar fem dagar i veckan och älskar yoga.”
”Har du memorerat dem allihop?”
”Jag har inte ditt sinne för siffror – eller märkliga fakta – men namn och ansikte är viktiga för produktionen.”
Hon såg en produktionsassistent lotsa ut killarna och de manliga lärarna. Ljudnivån steg genast.
”Du har rätt. Vi kommer att sätta igång i tid.” Adrian klappade Teesha på benet och gav henne manuset.
Hon klev ner från läktaren samtidigt som tjejerna kom ut, och gick fram till Hector som kollade kameran på stativet igen.
”Är du redo att köra?” frågade hon.
”Det kan du ge dig på.” Han tittade i kameran medan assistenter hjälpte de medverkande att inta sina positioner för det första klippet. ”Det ser bra ut.”
Adrian tittade på skärmen. ”Precis det jag var ute efter. Vi ska ge dem ett litet peptalk och några påminnelser, sedan kan vi presentera det här passet och bara köra.”
Hon fick ögonkontakt med sin mamma och tillsammans gick de mot mitten av salen.
”Det här var din idé”, sa Lina. ”Du kan ta introduktionen.”
”Okej. Okej, allihop!” Adrian höll upp händerna tills rösterna, fnisset och de nervösa skratten hade tystnat. ”Lina och jag vill tacka er allihop för att ni är med i det här. Vi kommer att köra hårt med er under de kommande dagarna.” Hon gav dem ett stort leende när hon hörde stönen. ”Och ni kommer att ha kul. Ni skulle bara våga annat. Jag vill påminna er om några saker …”
”När du säger vänster menar du höger”, ropade en av killarna.
”Helt rätt. Kameran vänder på bilden. Om ni rör ihop det är det bara att fortsätta. Om ni behöver sänka tempot eller ta en paus, så gör det – men inte av lathet! I det här första klippet kommer Mandy att visa hur ni kan anpassa rörelserna, så ni kan alltid titta på henne om det behövs. Vattenflaskorna är märkta med era namn. Drick ur era egna flaskor.”
Hon tittade på sin mamma för att låta henne avsluta.
”Hector och Charlene kommer att gå runt med kamerorna. Om ni vill titta in i kameran så gör det, men fortsätt med rörelserna! Adrian och jag kommer också att röra oss runt bland er, kanske hjälpa er att hitta rätt position, peppa er att ta i lite mer eller föreslå att ni tar det lite lugnare. Vi kommer att ta en vätskepaus på en minut – och det är en minut – när vi är halvvägs. Efter nervarvningen blir det en paus då ni kan torka av er, byta om och inta nya positioner. Några frågor?”
När frågorna tog slut intog Adrian och Lina sina positioner, vända mot kameran. ”Kom ihåg att andas, allihop”, sa Adrian och väntade på Hectors signal.
”Det här är Fitness 101, konditionsträning”, började Lina. ”Gör dig redo att jobba och att svettas.”
”Och det här är elever från min mammas gamla skola, Traveler’s Creek High. De är redo att sätta igång.” Hon kastade en blick bakåt. ”Är ni redo att sätta igång?”
Hon möttes av spridda Ja!, men satte handen bakom örat. ”Jag hör er inte. Är ni redo att sätta igång?”
Den här gången var responsen rungande. Hon vände sig mot kameran igen.
”Då kör vi lite uppvärmning.”
Fyrtio minuter senare tog Lina sin vattenflaska. ”Det där kändes bra.”
”Det gjorde det verkligen. Jag skulle vilja kolla på det, men …”
”Det var förbannat bra. Jag var lite rädd att några av dem skulle tappa fokus eller reta varandra, eller börja fnissa när du hjälpte de som behövde lite extra motivering – både elever och lärare.”
”Vi har bara kört första passet, men jag tror inte att de kommer att göra det.”
”Inte jag heller. Och om det fortsätter lika problemfritt, med en paus på två timmar för lunch och återhämtning efter det här passet, så kanske vi kan hålla tidsplanen. En sak bara.”
”Visst.”
”Den där killen, Kevin? Jag vill inte ge honom för mycket uppmärksamhet, för jag ser att han blir generad. Men du kanske kan kolla med honom om han skulle vara intresserad att få lite hjälp på tu man hand? Det är delvis det som gör honom generad, att han är lite överviktig och otränad. Och det är modigt av honom att vara med på det här.”
”Du har alltid gjort det där”, sa Adrian tyst för sig själv.
Lina stelnade till. ”Vadå?”
”Uppmärksammat de personer som behöver lite mer hjälp och vill ha det, men inte vågar be om det. Jag har alltid beundrat den förmågan. Det är det som gör dig så bra på det du gör.”
”Oj. Jag … Tack.”
”Jag har redan pratat med honom om det, för tydligen så är jag min mammas dotter. Jag har satt ihop ett program han kan jobba med på egen hand, hemma – hans föräldrar är helt med på det. Och så ska han komma till min studio en gång i veckan så att jag kan utvärdera hur det går.”
”Och det inkluderar en kostplan?”
”Naturligtvis. Han började för en vecka sedan och jag kan redan se vissa framsteg. Vill du att jag ska hålla dig uppdaterad om hur det går för honom?”
”Gärna.” Lina gav inte Adrian en kram, för det var inte så hon fungerade, men hon frågade: ”Gör vi också framsteg?”
”Ja, mamma.” Eftersom det var så Adrian fungerade gav hon Lina en puss på kinden. ”Vi gör framsteg.”
På söndagskvällen, efter två fullmatade, svettiga och produktiva dagar, satt Adrian på sin yogamatta med benen i kors och händerna vilande på knäna, med handflatorna uppåt. ”För samman handflatorna och buga för att tacka er själva för att ni har gett er den här stunden. Och namaste.”
Hon log. ”Grattis, allihop. Ni har nu tagit er examen i Fitness 101. Med högsta betyg.”
De medverkande började resa sig upp, någon gav sin granne en high-five, andra kramades.
”Tack för att ni har gjort det här tillsammans med oss”, sa Lina in i kameran. ”Och kom ihåg. Målet är att må bra, och det gör man genom att sätta upp nya mål.” Hon lade armen om Adrian. ”Varje dag är en ny möjlighet. Jag heter Lina Rizzo.”
”Och jag heter Adrian Rizzo. Kom tillbaka och träna med oss, när som helst.”
De gick runt i salen och tackade de medverkande. Fler händer som möttes i luften och fler kramar.
”Och där är vi klara!” ropade Hector. ”Bra jobbat, allihop.”
När de hade plockat ner och samlat ihop all utrustning och packat ner alla reservkläder, hade det redan börjat skymma.
Lina stannade till när de klev ut på skolgården och någon ropade hennes namn.
Adrian såg en man komma fram ur halvskuggorna – och kände hjärtat rusa.
Handen knöts och hon ställde sig på tå.
Mannen tog bara ett steg framåt, med en keps i handen och ett snett leende. Han såg lite bekant ut, tänkte hon, men lade handen på sin mammas arm för säkerhets skull.
För säkerhets skull.
Men Lina bara skrattade förvånat. ”Matt! Matt Weaver! Men alltså … Herregud. Matthew.”
Hon gick fram till honom och slog armarna om honom.
Adrian såg honom sluta ögonen och andas ut.
”Adrian, det här är en gammal vän till mig. Matt, det här är min dotter, Adrian.”
”Trevligt att träffas, Adrian. Det är ingen tvekan om vems dotter du är. Hur i helsike kan vi ha vuxna barn, Lina?”
”Ja, det undrar jag med.”
”Jag vill bara säga med en gång att jag är ledsen … för mr Rizzo. Jag var på minnesstunden men det var så mycket folk och jag ville inte störa.”
”Du har aldrig gillat folksamlingar.”
”Ingen förändring där. Men, jo … min kusins grabb, Cliff, han var med där inne i dag.”
”Visst, Cliff. Fotbollsspelare. Precis som du.”
”Det var då det.” När han gav henne ett leende fick han en liten smilgrop intill högra mungipan.
”Jag ska inte uppehålla er. Jag undrade bara om du skulle vilja ta en bit mat, kanske prata en stund.”
”Åh, vi ska käka middag hela gänget på restaurangen.”
Han nickade och snurrade kepsen mellan händerna. ”Kanske någon annan gång. Vid ett annat tillfälle.”
”Vet du, hela gänget kommer att sitta i stora matsalen och förmodligen sprida ut sig lite. Men jag kan nog skaffa ett bord till bara oss. Jag har tumme med ägaren.”
Adrian log. ”Det ska vi nog kunna fixa.”
”Vi ses där, Adrian. Kör du fortfarande en pickup, Matt?”
”Jag tog bilen i dag eftersom jag kom ihåg att du aldrig var särskilt förtjust i pickupen.”
Adrian funderade för sig själv när hon gick till sin bil. Kantigt hakparti, blont hår som började gråna vid tinningarna, slätrakad och lite blyg med snälla ögon. Det där leendet och smilgropen.
Intressant.
Ännu mer intressant blev det i slutet av kvällen när Adrian gick för att betala notan.
”Jag ska försöka få ut dem nu, Jan. Jag är ledsen, jag vet att vi är på väg att stänga.”
”Inga problem, Adrian. Vi gillar stora glada hungriga sällskap här.”
”Ja, vi motsvarade nog allt det.” Hon tittade sig omkring i matsalen och såg bara ett par gäster som fortfarande satt kvar vid borden. ”Jag ser inte min mamma och hennes vän.”
”Just det. De gick för en halvtimme sedan ungefär. Hon bad mig att säga till dig att hon skulle följa med Matt och titta på hans gård.” Jan räckte Adrian hennes betalkort och kvittot. ”Om jag var du skulle jag inte sitta uppe och vänta.”
”Tack, det … Va?”
Jan böjde sig fram över disken med ett illmarigt leende. ”När man har jobbat i restaurangbranschen så länge som jag lär man sig att läsa av människor. Kroppsspråk, uttryck, blickar, gester, allt det där. Och det jag såg var … Jag skulle säga två personer som närmade sig en romantisk fullbordan. Gamla känslor, vännen.”
”Visst, men …”
”Jag har känt Matt länge. Han är en bra man. Och jag ska tillägga att de såg lyckliga ut båda två och hade massor att prata om.”
”Jaha, det här var ju … oväntat. Vad det nu än är. Jag ska se till att eftersläntrarna kommer härifrån. De flesta är ändå på väg hem till mig.”
Hon bestämde sig för att inte säga något, inte ens till Harry eller Mimi. Det var bara för märkligt.
När de kom hem och Harry påpekade att det verkade som om Lina redan hade ramlat i säng kunde Adrian inte hålla inne ett kvävt skratt. ”Det verkar så.”
Nästa morgon gick hon upp tidigt, tog ett snabbt träningspass medan de andra i huset sov. Tillbaka i köket gjorde hon frittata till deras avskedsfrukost och skickade in den i ugnen. Och höll tummarna.
Hon kollade så att det fanns vatten i espressomaskinen, fyllde på med färska bönor och gjorde sedan en smoothie till sig själv.
Sedan satte hon sig vid köksön med smoothien och läsplattan för att kolla sina mejl. När hon hörde ytterdörren öppnas och stängas antog hon att någon av gästerna hade gått ut för att ta en nypa luft.
Men när hon tittade upp såg hon sin mamma komma gående mot köket.
Hon hade utgått från att Lina kommit hem sent, inte förväntat sig en övernattning. Efter ett ögonblicks övervägande följde hon sin instinkt.
”Du förstår säkert att det här betyder utegångsförbud.”
”Kul.”
När Lina sträckte sig efter en mugg och började programmera den tjusiga espressomaskinen höjde Adrian på ögonbrynen.
”Kaffe? Du?”
”Det händer. Det handlar om att njuta med måtta och välja med omsorg, inte att förneka sig saker.”
”Jag önskar att du hade sagt det till flickan som älskade Coca-Cola.”
Lina gav henne en blick. ”Det gör jag med.”
”Jag menade det inte så. Glöm det. Och nu tar jag en Coca-Cola.”
Hon reste sig och gick till kylskåpet. ”Där ser man. Du och Matt Weaver.”
”Det är inget allvarligt. Ingen av oss är ute efter det.” Lina tog sin mugg med svart kaffe och satte sig vid köksön med Adrian.
”Ingen riktig gnista?”
”Jodå, gott om gnista”, sa Lina och drog handen över det släta håret. ”Både då och nu. Det var fint att träffa honom igen, att prata gamla minnen. Herregud, trettio år. Han och hans yngsta son har hand om gården. Hans äldsta son har läst juridik och gör sin praktik i nästa county. Hans dotter är sjuksköterska och bor några kilometer härifrån. Han har varit skild i mer än tio år och har fem barnbarn.”
Hon smuttade på kaffet. ”Men gården är fortfarande hans liv, liksom min karriär är mitt. Det fanns alltid något mellan oss, och jag inser nu att det alltid kommer att göra det. Men vi vill väldigt olika saker med våra liv. Vi hade nostalgisex, och det var alldeles underbart.”
Hon log. ”Och vi kom överens om att när jag är i stan, så länge som vi båda är obundna – vilket vi verkar vilja vara båda två – kommer vi att ha det igen.”
”Nattliga möten. Min mamma.”
”Jag har inte levt i trettio år utan sex, Adrian. Jag är bara nogräknad och diskret av mig. Någonting doftar underbart här.”
”Jag gör frittata.”
”Frittata.” Lina studerade Adrian över kaffekoppen. ”Det verkar som om du fick Rizzogenerna.”
”Jag försöker underhålla dem, vilket påminner mig om en sak. Jag funderar på om vi inte borde göra en kokbok. Nyttiga – men oemotståndliga – recept. Rizzo och Rizzo, Ät dig i form. Eller något ditåt.”
”Vi kan se. Vi vet båda att jag inte är någon kock, men … Låt mig fundera på det, så kan vi prata mer om det nästa gång jag är i stan. Men nu ska jag ta med kaffet upp och byta om. Jag behöver ju inte avslöja min bortamatch för alla.”
Med ett roat leende drog Adrian till sig sin läsplatta igen. Hon såg ett nytt mejl från utredaren på sin privata mejl.
Adrian!
Jag är tillbaka i D.C. och skulle vilja boka in ett möte med dig den här veckan, om det är möjligt. Jag kommer förstås att lämna en skriftlig rapport, men vill gärna prata med dig personligen.
Var vänlig och meddela vilken dag och tid som skulle passa dig, så bokar jag in den tiden.
Vänliga hälsningar
Rachael
Adrian kollade sin kalender för att se när hon hade bokat möten på byggarbetsplatsen, med Teesha angående sitt företag och när hon skulle träffa sin unga träningsnovis för utvärdering.
Hon svarade med de datum och tider som var lediga under den kommande veckan.
Sitt eget arbete skulle hon kunna passa in runt deras möte. Det var fördelen med att vara sin egen chef, tänkte hon.
Sedan lade hon undan läsplattan och glömde allt det där. Mörka tankar hade inget på avskedsfrukostar att göra.