När Adrian vaknade nästa morgon, hopkrupen intill Raylan mitt i sängen, föll regnet mjukt mot rutorna. Det rytmiska smattrandet lät som musik. Ljuset, dämpat och ljusgrått, tycktes sväva omkring dem som en skir gardin, skimrande i den lätta brisen som viskade genom de öppna fönstren.
Vilken annan dag som helst hade hon kanske tyckt att det kändes dystert, bara fuktigt och dystert. Men just nu kändes det lika romantiskt som Avalons dimmor.
Så hon tryckte sig emot honom, kropp mot kropp, hud mot hud och lät sina läppar följa ansiktets konturer, skäggstubben på hans haka. Och kände hur han blev hård mot henne samtidigt som han slog upp ögonen, gröna och sömniga.
”God morgon”, viskade hon.
”Den visar redan möjligheter.”
”Sannolikheter”, rättade hon honom och tog tag i hans hår för att dra hans mun till sin.
Hon ville ha hettan och gav den till honom, lät den sprida sig som pyrande glöd som sköt gnistor. En gnista som tände en stilla, långsam låga.
Så rullade hon upp på honom för att ta initiativet, för att ta kontrollen – för att ge sig själv, och honom, njutning.
Starka händer som rörde sig över henne fick pulsen att öka och trumma i takt med musiken som regnet skapade. Läppar som sökte läppar, som rörde sig och gled, bara gled ner i djupet, fick hennes hjärta att slå snabbare, som ett eko av hans. Hon ville känna smaken av honom – sidan av halsen, käken, axelns hårda kontur.
Och sedan tillbaka till munnen, ett under av förnimmelser med tungor som gled, tänder som stötte emot varandra. Ett snabbt nafsande för att reta honom, ett raspigt stön till svar. Och de där smakerna fyllde henne tills varje sinne smälte samman till njutning.
Deras blickar möttes utan att några ord yttrades medan hon rörde sig.
Efter att hon gränslat honom sjönk hon ner över honom långsamt, långsamt, djupare och djupare, för att dra ut på njutningen. Och såg den erövra honom samtidigt som den steg inom henne.
Hon hade fört honom från en dröm till en annan med sin mjukhet och hetta och med sin bedövande skönhet. Förlorad i henne, helt förlorad, överlämnade han sig till henne, till ögonblicken, till det de skapade tillsammans.
I det svaga ljuset reste sig hennes långa smidiga kropp ovanför hans, gungade i sin egen lättjefulla rytm medan ljudet av regnet omslöt dem och skapade en värld som bara var deras, långt ifrån allt och alla utom dem själva.
Hennes blick i hans, genom honom, gyllene och grön och tung. Han såg njutning i dem, och makt och kunskap och allt som gjorde en kvinna lockande, farlig och oemotståndlig.
När hon skälvde till, gled över den där stigande vågen, föll huvudet bakåt och kroppen välvde sig i en båge medan händerna höjdes och fångade upp allt det där vilda vackra håret.
Hon stönade, suckade, en kvinna som omfamnade sin egen makt, njöt av sin egen triumf. Och aldrig slutade att röra sig, aldrig stannade upp i sin lättjefulla, långsamma takt.
Han blev tvungen att greppa hennes höfter, hålla sig i henne för att hejda sig från att släppa kontrollen och bara ge efter när hon slängde med håret och log ner mot honom.
Inga ord, fortfarande inga ord.
Med blicken fäst på honom andades hon i korta stötvisa suckar och lät händerna glida uppför kroppen, lät dem glida över brösten tills han kunde känna smaken av dem, han kunde svära på att han kände smaken av dem, och sedan ner igen. Sedan uppför hans kropp.
Hon böjde sig framåt, neråt för att möta hans mun. Han kände hur hon skälvde till igen, hörde den lilla flämtningen när hon rullade över nästa våg.
Det där ljudet, bara det där lilla ljudet, fick hans behärskning att brista.
”Jag kan inte. Jag måste …”
Han svängde runt henne på rygg och lyfte hennes höfter. Oförmögen att kontrollera sig sköt han sig djupare in i henne och var nära att tappa förståndet när hon slingrade de där långa benen runt honom.
Den här gången dränkte tidvattenvågen dem båda.
Hon låg stilla, slapp, och oroade sig lite för att hennes hjärta skulle dunka sig ut ur bröstkorgen.
”Kan vi bara stanna här ett ögonblick?” föreslog hon. ”Eller en timme. Kanske en hel dag, tills vår hjärtrytm har återgått till normalläge.”
”Va? Sa du något? Jag hör inget för allt blod som dunkar i öronen.”
”Det var inte där det dunkade för en stund sedan.”
Han skrattade och skrockade lite. Skrattade igen. Sedan höjde han huvudet och log ner mot henne. ”Du körde slut på mig.”
”Det var planen. Regniga söndagar är vanligtvis inte mina favoritdagar, men den här började väldigt bra.”
”Tur för mig eftersom jag kommer att tillbringa resten av den här regniga söndagen med att försöka underhålla två barn och en hund.” Han sänkte huvudet igen för att gnida näsan mot hennes hals. ”Det här borde ge mig tillräckligt med styrka för att ta mig igenom den.”
”Och så tar du med dem på middagen i morgon?”
”De ser fram emot det. Mo har redan valt ut vad hon ska ha på sig. Fast det gör hon förstås bara för att äta en smörgås.”
”Jag gillar hennes stil.”
”Hon har verkligen stil. Lorilee brukade säga att hon studerade och betygsatte sidorna i Vogue redan i livmodern.”
Han kom på sig själv med att undra om det bästa ögonblicket att nämna sin döda fru var när han låg naken intill Adrian.
”Så … Är det okej om jag tar en dusch?”
”Visst. Jag går ner, släpper ut hundarna och så behöver jag fixa lite frukost.”
”Behöver du fixa frukost?”
”Ja, det gör jag. Jag är utsvulten efter det här träningspasset.”
Medan han duschade funderade han på vad han skulle göra med de här känslorna som började växa inom honom. Om han skulle göra något. Hur han skulle göra det i så fall.
Han hade menat det han sagt till henne på kvällen. Han hade inte vetat att han skulle kunna känna så här igen. Men det gjorde han.
Han lyfte handen och studerade sin vigselring. Han hade burit den så länge att den kändes som en del av honom. Men var det rätt, var det rättvist att bära den när han hade sex med en annan kvinna?
När han uppenbarligen var förälskad i en annan kvinna?
Det var inte bara sex. Kanske hade han nästan lyckats övertyga sig om att det skulle kunna vara det, att det var det, men han kände sig själv bättre än så.
Vad var det hon hade sagt den dagen när hon kom hem till honom med de där förbaskade vikterna? Kärlek handlade inte alltid om sex, och sex handlade inte alltid om kärlek.
Visst, det var sant. Men när det var båda samtidigt då var det ett mirakel. Han visste det eftersom han hade fått uppleva två mirakel i sitt liv.
Men … han visste inte hur hon kände. Hon brydde sig om honom, absolut, och hon gillade honom. Men det var inte bara honom det handlade om.
Två barn och en hund, tänkte han igen.
Många skulle vara rädda för att köpa hela det paketet.
Han skulle kunna fråga henne hur hon kände, vad hon kände. Vanligtvis föredrog han rak kommunikation. Men – ytterligare ett men – var det rätt att ligga på när hon hade allvarliga och högst verkliga problem att tänka på?
En galen stalker som hotade henne.
Hon behövde inte känna pressen från honom när hon redan hade mer att oroa sig för än någon människa skulle behöva.
En sak i taget, sa han till sig själv och sträckte sig efter handduken.
Han skulle hjälpa henne att ta sig igenom problemet, så gott han kunde. Vara tillsammans med henne så mycket han kunde. Låta barnen vara tillsammans med henne så mycket som hon ville.
Sedan fick han se vad som hände.
När han kom ner hade hon hällt upp mat till hundarna som de åt ur en matskål med två fack.
”Perfekt tajming. Kan du hantera espressomaskinen? Jag ska bara göra de här klara.”
”Till att börja med, vad är ’de här’?”
”Du ska få pocherat ägg på fullkornsbagel med tomater och spenat, och till det grekisk yoghurt med färska bär och granola. Det innehåller allt du behöver.”
”Okej. Det låter faktiskt inte allt för skrämmande. Jag kan göra kaffe, men jag tar hellre en Coca-Cola, som jag såg att du har i kylen. Det är så jag brukar få i mig koffein på morgonen.”
”Är det sant?” Hon stannade upp i en rörelse och bara stirrade på honom. Hon hade per automatik serverat honom kaffe på lördagsmorgnarna eftersom hon trodde att det var det han ville ha. ”Det är det bästa jag vet. En kall Coca-Cola på morgonen. Jag unnar mig det kanske en gång i veckan.”
”Varför bara en gång i veckan?”
”Av många anledningar, men jag tar samma som du.”
Hon lade upp maten på tallrikar.
”Jag brukade servera Popi det här – om jag hann före honom till köket. Mitt i veckan åt han oftast flingor och mjölk men på helgerna brukade han vara uppe tidigt och steka pannkakor, french toast och bacon, och ännu mer bacon.”
”Bacon är guden över alla matvaror.”
Han satte sig bredvid henne och tog en tugga av det hälsosamma alternativet. ”Men det här är fantastiskt. Jag skulle själv aldrig ha tänkt på den här kombinationen. Det kan nog funka på barnen också – med äggröra.”
”Kan du inte pochera ägg?”
”Ingen aning, men kan du tänka dig en åttaårig pojke äta det tillsammans med sin syster? Det skulle låta så här: Kolla, Mo, det är ett öga! Sedan skulle han hugga kniven i det. Ööh, kolla vad äckligt, det blöder gult. Och efter det skulle hon aldrig äta ett ägg igen.”
”Jag förstår att du vet detta eftersom du själv har en syster och har gjort liknande taskiga saker.”
”Det var mitt jobb som storebror, och vi män i familjen Wells tar vårt jobb på största allvar.”
”Tänk, jag som brukade önska att jag hade ett syskon. Vilket jag ju faktiskt …”
Han lade handen på hennes arm. ”Gör det inte. Tänk inte på det.”
”Var inte orolig. Jag har tillräckligt att göra i dag för att hålla tankarna på annat håll. Först ska jag träna och därefter ta hand om lördagsstädningen innan jag tar en titt till på Hectors första redigering av high school-videon. Sedan måste jag börja fundera på innehållet i min nästa video. Min egen.”
Han visste hur han skulle få henne att tänka på annat just nu. ”Hur kommer du fram till det? Innehållet?”
”Variation är det viktigaste. Folk tröttnar på att göra samma rörelser om och om igen. De kanske återvänder till en gammal favorit, men de vill alltid prova nya saker. Jag måste hålla mig ajour med det som gäller just nu, se till att det är säkert, vad som funkar för nybörjare och för de som är mer erfarna. Och så måste man se till att det är kul. Och utmanande. Det är som en hälsosam frukost. Man tröttnar om det bara är granola och quinoa.”
Hon log mot honom när han tog den sista tuggan. ”Vill du ha en till?”
”Nej, tack. Men det var en överraskning. Du borde skriva en kokbok.”
Hon stack ett pekfinger i hans axel. ”Det var precis det jag sa till min mamma. Jag har börjat leka lite med tanken.”
”Du skulle vara bra på det.” Han kysste henne på kinden. ”Jag tar hand om disken. Min plan är att göra den här regniga söndagen lite roligare för barnen genom att berätta om solsemestern. Det kommer att mötas av jubel”, sa han medan han började fylla diskmaskinen. ”Och sedan kommer Mariah berätta att hon behöver nya strandkläder.”
”Det är klart att hon gör.”
Han gav henne en misslynt blick över axeln. ”Hon behöver inte din uppmuntran. Och jag kommer att stå inför det som pappor över hela landet fruktar allra mest: en shoppingrunda.”
”Jag skulle kunna följa med henne.”
Nu vände han sig om helt och hållet. ”Va?”
”Jag kommer också att behöva nya strandkläder. Vi kan shoppa tillsammans. Tjejshopping, tjejlunch, tjejsnack. Det kommer att bli kul.”
”Du har ingen aning om vad du ger dig in i. Jag menar allvar.”
Hon smuttade på sin Coca-Cola. ”Jag antar utmaningen. Mariah och jag kan diskutera det under middagen, och så väljer vi en dag när sommarlovet har börjat.”
”Jag vill att du lovar mig en sak, dyrt och heligt. Nu med en gång.”
”Herregud, Raylan, jag kommer inte låta henne springa ut i trafiken eller leka med tändstickor.”
”Inte det. Jag vill att du svär på att du fortfarande kommer att ha sex med mig, även efter att du har gjort det här. Vad som än händer.”
Hon drog ett finger över hjärtat. ”Jag svär.”
”Nu ska jag gå innan du tar ditt förnuft till fånga. Och det finns ingen väg tillbaka för dig för så fort Mariah nämner shoppingen – vilket hon kommer att göra – så säger jag att du ska följa med henne.”
”Det låter bra.” Hon reste sig och slog armarna om hans midja. ”Karlar. Att ni är så rädda för lite shopping.”
”Det är vi, och jag skäms inte för att erkänna det. Jobba nu inte för hårt.”
”Precis lagom hårt.”
Han kysste henne och höll om henne en stund. ”Vi ses i morgon. Ge din älskling en avskedskyss, Jasper. Vi ska gå nu.”
När han kom hem till sin mamma såg han att hon på något magiskt vis hade fått hans barn att sitta – stillsamt – vid matbordet och lägga ett pussel. Jan själv stod på en stege och torkade av de höga hyllorna i köket.
”Gå genast ner. Vad gör du uppe på en stege?”
”Eftersom jag inte har förmågan att levitera så hjälper det mig att nå hyllorna.”
”Gå genast ner”, upprepade han. ”Jag gör det. Du får inte lov att klättra på stegar.”
Hon blickade ner på honom, med en flaska möbelpolish i ena handen och en trasa i den andra. ”Säger du att jag är en gammal tant?”
”Nej, jag säger att du är min mamma.”
”Bra svar. Jag var ändå klar.”
När hon var på väg ner – övervakad av honom – såg han alla dammsamlare hon förvarade på hyllorna. Kokböckerna på understa hyllan, den som var lättast att nå, mindes han.
”Vänta lite”, sa han. ”Jag sätter tillbaka sakerna, du kan räcka dem till mig. Men vänta lite bara.”
Nu satte hon händerna i sidorna. ”Jag måste ändå torka av dem eller diska dem först. Och när började du tro att du bestämmer över mig?”
”När jag såg dig uppe på stegen. Vänta bara en stund så gör jag det.” Han gick in i matsalen, lade en hand på Bradleys huvud och en på Mariahs och studerade pusslet.
”En godisbutik, coolt. Ni är nästan klara.”
”Det regnar, pappa.” Mariah provade att lägga en stor färgglad pusselbit på flera olika ställen innan hon hittade rätt plats. ”Nana sa att hon har ett till som vi kan ta med oss hem om det bara fortsätter att regna och regna.”
”Du kan få hjälpa till med det, men inte med det här.” Bradley stack ut tungspetsen mellan tänderna och hittade mittbiten till en enorm påse med M&M’s.
”Då ska jag bara titta på.”
Medan han gjorde det, och de närmade sig slutspurten, såg han Bradley smyga in två pusselbitar under handflatan medan han sträckte sig efter en annan.
När det bara var ett par bitar kvar var Raylan på väg att ge sin son en knuff, men hans mamma – som stått med ryggen till i köket – vände bara på huvudet.
Raylan hade aldrig, någonsin, trott på myten om ögon i nacken. Ända sedan han var liten hade han tänkt på fenomenet som en mammavariant av vulcanernas ”mind meld”.
Och nu gav hon Bradley ”blicken”.
Bradley förintades inför den, liksom alla människor, däggdjur, fisk eller fågel, eller utomjordiska varelser, skulle göra.
”Bitarna är slut! Var är bitarna?”
Medan hans syster letade på bordet, och till och med under det, smög Bradley över en pusselbit mot henne.
”Här är de. De sista två. Ska vi göra som Nana sa?”
Rosig om kinderna av spänning – och lyckligtvis omedveten om kuppförsöket – ryckte Mariah åt sig sin pusselbit. ”Vi räknar ner! Tre, två, ett!”
De lade ut de sista bitarna samtidigt.
”Hurra! Titta, pappa, vi klarade det själva. Så mycket godis!”
”Nana sa att vi kunde få dela på en chokladkaka om vi lade klart det utan att bråka.” Bradley gav Raylan en frågande blick. ”Får vi det?”
”Nana bestämmer. Men gå upp och samla ihop era saker först. Jag ska hjälpa Nana att plocka undan här, sedan måste vi åka.”
De rusade uppför trappan med Jasper i hälarna.
Raylan tog en handduk och började torka.
”De lyser upp min värld”, sa hon.
”Och du lyser upp deras. Jag vill bara säga, medan ljusspridarna är utom hörhåll, att jag misstänker att du med dina superkrafter har kommit fram till att jag och Adrian lägger pussel tillsammans.”
Hon log och räckte honom den gamla tekannan av Delftporslin som hade tillhört hans mormor. ”Jag har också kommit fram till att pusselläggandet gör er båda lyckliga.”
”Det gör det. Vi är lyckliga. Du vet vad hon går igenom, eller hur?”
”Tillräckligt för att det ska oroa mig. Maya berättade att Adrian – eller Lina – har anlitat en privatdetektiv.”
”Och hon gör framsteg. Men under tiden, för att ge Adrian lite andrum och se vart vi är på väg, har jag fått tillgång till Spencers strandhus i två veckor i juli. Jag har bett henne att följa med mig och barnen dit.”
”Så det är alltså mer än pusselläggande för dig. Upp på stegen nu. Översta hyllan först. Var inte rädd för dina känslor”, sa hon till honom när hon räckte honom tekannan. ”Bara känn dem. Du har ett gott och starkt hjärta, och så mycket plats i det.”
”Jag måste prata med barnen om det. De måste tycka att det är okej.”
”Naturligtvis. Du uppfostrar dem till personer med goda och starka hjärtan, med mycket plats i dem.” Hon räckte honom en kakburk i glas från trettiotalet. ”Var försiktig med den.” Sedan lade hon handen mot hans ben. ”Jag älskade deras mamma som min egen dotter. Hon lyste också upp mitt liv.”
”Det vet jag.”
”Kärleken är inte definitiv, Raylan. Det finns alltid plats för mer.”
Han tänkte på det medan han körde hem och barnen bombarderade honom med berättelser om allt de gjort hemma hos Nana.
De hade byggt en koja av sängkläder, gjort s’mores, spelat Game of Life och Yatzy och Finns i sjön.
Fortfarande uppfyllda av pusselframgången ville de börja lägga det nya så fort de kom innanför dörren. Så han hjälpte dem att lägga upp det, satte sig och var med en stund medan regnet föll utanför och Jasper bestämde sig för att ta en liten tupplur.
”Hur många dagar är det kvar till sommarlovet, Bradley?”
”Tretton! Bara tretton dagar kvar innan vi är fria!”
”Just det. Jag har börjat sätta ihop en lista över sommarsysslor.”
”Pappa!” Bradley sjönk teatraliskt ihop på stolen medan Mariah systematiskt letade efter kantbitar.
”Jodå, och den första är att sätta upp en basketkorg. Jag har tänkt göra det ett tag. Och så ska verandan sopas, växterna vattnas och rummen städas. Jag har en lång lista.”
”Man ska ha kul på sommarlovet.”
”Det står också med på listan. Basketträning, lästävling, cykla, hänga med kompisar, gå till parken, några veckor på stranden, grillkvällar med familjen …”
”Stranden!” tjöt Mariah. ”Vi ska till stranden! Kan vi bo i samma hus som förra gången?”
”Nej”, började Raylan samtidigt som Bradley studsade upp och började dansa omkring. ”Det blir en annan strand den här gången.”
”Varför det?” undrade Bradley. ”Det var en bra strand.”
”Ja, men det är den här också. Ni ska få åka till en annan delstat. North Carolina. Jag ska visa er på kartan. Min kompis Spencer låter oss låna deras strandhus som ligger precis vid vattnet. Och det har en egen pool.”
”En pool!” Bradley började dansa runt igen men Mariah gav sin pappa en misstänksam blick.
”Är huset lika fint som det andra?”
”Det är ett väldigt fint hus.”
”Kommer jag att få mitt eget rum här också och inte behöva dela rum med en illaluktande pojke?”
”Jadå.” Raylan bestämde sig för att ignorera Bradleys högljudda pruttljudsfanfar. ”Det är ett stort hus med massor av rum. Så jag har frågat Adrian om hon vill följa med oss, om ni tycker att det är okej?”
Pruttfanfaren avbröts och Bradley bara tittade på honom.
”Två flickor och två pojkar”, sa Mariah och nickade. ”Hon är snäll. Hon visade mig hur man hjular en gång.”
”Det visste jag inte.”
”Hon kom hem till Teesha när jag lekte med Phin och hjälpte mig att göra det på rätt sätt. Hon kan hjula massor av gånger i rad och hon luktar gott. Jag tycker om hennes kläder. Phin sa att han hade sett dig kyssa henne på munnen. Är hon din flickvän?”
Jaha, tänkte Raylan. Där rök hans tanke om att smyga in det lite försiktigt. ”Hon är en flicka och hon är min vän och vi tycker om varandra.” Han vände sig mot Bradley. ”Du gillar henne, eller hur?”
”Hon kan gå på händer. Det är coolt. Och hon pratar normalt, inte som vissa vuxna: Åh, titta så stor du har blivit”, sa han i en imponerande imitation av en överdriven falsettröst och himlade med ögonen. ”Hon vet saker. Som varför Jokern är Batmans ärkefiende.”
”Viktiga saker.”
”Jag gillar henne.”
”Så då går det bra om hon och Sadie följer med oss till strandhuset?”
”Jasper älskar Sadie. Sadie är definitivt Jaspers flickvän”, sa Mariah och studsade upp. ”Jag måste köpa strandkläder, pappa. Jag behöver nya kläder till stranden. Kan vi göra det?”
”Vilket sammanträffande. Adrian sa att hon också behövde nya strandkläder om hon skulle följa med oss, och hon föreslog att ni två kanske kunde ta en shoppingrunda tillsammans.”
Mariah tappade hakan. Hennes ögon blev runda som tefat. ”Du menar att jag skulle få handla kläder tillsammans med en flicka? Ingen annan?”
”Om du vill. Vi ska hem till henne i morgon och äta middag så då kan ni prata mer om det.”
”Jag vill handla kläder tillsammans med Adrian. Jag måste gå upp på mitt rum med en gång och se vad jag behöver. Jag måste ha sandaler och flip-flops och tre nya baddräkter.”
”Vänta nu. Tre?”
”Man kan inte ha samma baddräkt varje dag.” Nu var det Mariah som himlade med ögonen. ”Man måste skölja bort saltet från havet och det som finns i poolen och därför måste man ha tre. Jag går upp nu. Jag kan skriva en lista!”
Uppfylld av tanken på den förestående shoppingrundan försvann hans lilla fashionista ut ur rummet.
Bradley satt lugnt kvar. ”Jag måste prata med dig, pappa. Om privata saker.”
”Okej.”
”Kommer du att göra sex med Adrian?”
Raylan kände hur hans hjärna exploderade. Han var tvungen att dra en hand över håret för att försäkra sig om att lågorna bara var inbillade. ”Wow. Det var jag inte beredd på.”
”Du kysste henne på munnen.”
”Det gjorde jag. Att man gör det ena innebär inte alltid att man gör det andra.”
När Bradley bara fortsatte att titta på honom insåg Raylan att han inte skulle komma undan så enkelt. ”Sex är något komplicerat och privat. Och så ska det vara. Men eftersom du frågar … Jag har känslor för Adrian, och vi är båda vuxna människor. Så … ja.”
”Du kysste mamma på munnen. Hela tiden. Och du gjorde sex med henne, för det måste man för att man ska få bebisar.”
”Det är sant, det gjorde vi. Vi ville ha dig och Mo. Men … man har inte alltid sex för att få bebisar, så därför …”
Åtta år gammal, tänkte Raylan. Visst, snart nio, men ändå. Hur mycket information var för mycket information?
”Jag älskade din mamma, väldigt, väldigt mycket.”
”Men nu älskar du inte henne längre?”
Raylan kände ett hugg i hjärtat. ”Åh, Bradley, det gör jag.”
Visshet, insåg Raylan. Det var det hans son ville ha av honom, inte en biologilektion. Visshet och tröst.
”Jag kommer alltid att älska henne.” Han drog till sig Bradley och satte honom i sitt knä. ”Och jag behöver bara titta på dig och på Mo för att jag ska se henne. Hon finns i er, och jag älskar att se henne i er.”
”Mo kommer inte ihåg lika mycket för hon var nästan bara ett småbarn. Men jag gör det. Jag pratar fortfarande med henne ibland.”
”Det gör jag med.”
Bradley tittade upp mot honom. ”Gör du?”
”Ja. Jag kommer alltid att sakna henne, men det enda jag behöver göra är att titta på dig och Mo, så ser jag henne. Jag älskar henne. Jag älskar att vi gjorde dig och Mariah tillsammans.”
Han hörde sin mammas ord igen, som om hon hade sagt dem till honom specifikt för det här tillfället.
”Det finns alltid plats för mer kärlek, Brad. Kärleken ser till att göra plats för mer.”
Efter en lång, regnig dag, en lekstund med kompisar och det filmmaraton han gått med på för att själv inte bli tokig tittade Raylan till sina barn en sista gång.
De sov på samma sätt som de alltid gjorde, Mariah hopkrupen med veckans favoritmjukisdjur och Bradley utsträckt i en säng som var full av actionfigurer.
Han gick in i sitt eget sovrum, satte sig på sängen och tittade på sin vigselring.
När hon kom och satte sig bredvid honom suckade han ut hennes namn. ”Lorilee.”
”Jag skulle bli ledsen om du inte sparade en plats åt mig i ditt hjärta.”
”Du kommer alltid att finnas där.”
”Det vet jag och det vet du med. Våra barn vet det. Jag slår vad om att Adrian också vet det. Jag tycker verkligen om henne. Det vet du också.”
”Jag trodde inte att det här skulle hända. Att jag skulle känna så här för någon annan. Någonsin.”
”Men nu gör du det. Jag är glad att du gör det.”
Han tittade på henne. Hon var så ljuvlig, så verklig för honom. ”Är du?”
”Tror du verkligen att jag skulle önska att du var ensam? Jag skulle inte kunna älska dig och önska det. Det är dags att ta av den, älskling. Det är dags. Det betyder inte att du glömmer mig om du tar av den. Du håller på att bygga upp ett nytt liv, för dig själv och för barnen. Det här är ett bra hus, Raylan, ett lyckligt hus. Du visste att det var dags för huset. Och du vet att det är dags för det här.”
”Ja, det vet jag.”
”Lägg den i minnesasken i ditt sängbord, den där vi lade barnens hårlockar, ultraljudsbilderna och alla andra underbara minnen. Förvara den där.”
Han nickade, reste sig och drog ut lådan och tog fram asken.
Han började dra av ringen och vände sig sedan mot henne. ”Jag kommer inte att få se dig fler gånger efter det här, eller hur?”
”Inte på det här viset. Men som du själv sa så behöver du bara titta på barnen.”
”Lorilee. Du förändrade mitt liv.”
”Vi förändrade varandras.”
”Jag kommer ihåg första gången jag såg dig, när du kom in i salen på en av konstlektionerna. Jag tappade andan. Jag kommer ihåg sista gången jag såg dig när … När du körde hemifrån. Och så många ögonblick däremellan, Lorilee. Men nu kan jag tänka på så många av dem och le, eller känna mig tillfreds, eller välsignad över att jag fick uppleva dem med dig.”
Hon lade handen mot hjärtat. ”Spara den där platsen åt mig där inne. Jag har inget emot lite sällskap, älskling. Jag är glad för det.”
Han tittade ner på ringen och slöt ögonen ett ögonblick. Sedan drog han av den.
”Det syns var den har suttit, vart solen inte kunde nå.”
”Det kommer att försvinna med tiden. Du släpper in ljuset.”
Han lade ringen i minnesasken. Och så var hon borta.