Allt gjorde ont. Hon kunde inte tänka genom smärtan, och hela kroppen darrade av chocken.
En fruktansvärd dröm, tänkte Nikki. Vakna nu. Vakna.
När hon kämpade sig igenom lager efter lager av smärta och förvirring kände hon smaken av blod i munnen.
Kunde man känna smaker när man drömde?
Men det smakade metalliskt och obehagligt och hon ville hosta och spotta. Och hennes ansikte, herregud, vad det bultade och värkte. Huvudet dunkade inifrån och ut när hon kämpade för att slå upp ögonen och vakna till.
Hon insåg att hon låg på golvet, kände de kalla klinkerplattorna och såg det skarpa ljuset. Det var för skarpt och fick hennes ögon att värka och tåras.
Hon försökte sätta sig upp, häva sig upp, men hennes högra arm satt fast. Med en blick som fortfarande var suddig stirrade hon på metallbojan runt handleden.
Skräckslaget tittade hon på kättingen som var fastsvetsad i handbojan och i en kraftig bult som stack ut ur kakelväggen.
Gästtoaletten under trappan, hennes förtjusande toalett där hon hängde fram vackra handdukar till gäster som aldrig kom.
Panikslaget försökte hon rycka loss sin arm, men handbojan skar bara djupare in i handleden och gjorde ännu mer ont.
Så hon skrek. Trots att det fick hennes huvud att explodera av smärta skrek hon.
Hon hörde fotstegen och försökte krypa ihop. För nu kom hon ihåg. Herregud, hon kom ihåg vad som hade hänt.
JJ kom fram till dörren bärande på en av hennes förvaringslådor som han satte ifrån sig på golvet.
Han sjönk ner på huk och flinade mot henne. ”Jösses, jag råkade visst bryta den där högfärdiga näsan på dig, Nik. Det blir nog ett par tjusiga blåtiror också.”
”Du slog mig. Du slog mig.”
”Inte så hårt som jag kunde ha gjort. Du borde tacka mig.”
”Vad gör du? Vad gör du?”
Han log mot henne, precis som hon kom ihåg att han brukade göra. Ett brett grin med ögon kalla som is.
”Jag dödade dig inte. Du kan tacka mig senare. Om du hade släppt in den där snokande bitchen här hade jag fimpat er båda två. Men du stod emot henne, Nik, så nu gör vi så här.”
”Vad har du gjort, JJ?”
Han vickade på fingret framför sig. ”Det vet du. Om du inte visste det innan så vet du det nu. Liksom du vet att du kan skrika tills lungorna blöder utan att någon kan höra dig. Ett rum inuti huset, syrran. Tjocka fina gipsväggar, inga fönster. Då ska vi se.”
Han rotade runt i lådan, plockade upp en burk värktabletter och en flaska vatten och slängde dem till henne. ”Jag skulle ta fyra om jag var du.”
”Du dödade de där kvinnorna. De som utredaren pratade om.”
”De förtjänade det. De förtjänar det allihop och jag ska ta hand om dem alla. Jag har tagit det ganska lugnt, men jag ser att jag blir tvungen att öka tempot lite. En förbaskad tur att jag var här när den där subban kom hit för att grilla dig. Jag hade egentligen bara tänkt be dig om lite mer pengar, ta en varm, skön dusch och äta lite gott. Det här var en stor bonus.”
”Varför? Varför? Varför?” Hennes svullna ögon började rinna igen. ”Han var otrogen, han …”
”Du säger inte ett förbannat ord om honom! De särade på benen för honom, eller hur?” Han slog knytnäven i det lilla toalettbordet. ”Hur många gånger måste jag förklara för dig att det var deras fel? En man tar för sig av det som bjuds, det ligger i hans natur. Det är deras fel att han är död, att vi tvingades växa upp i skam. De har ingen rätt att existera i den här världen, och det borde du veta! Särskilt inte den där horungen vars slyna till morsa vägrade att döda henne i livmodern. Hon mördade vår pappa. Det är hennes fel alltihop.”
Hon hade hört det förut, oräkneliga gånger, och visste att det inte skulle gå att resonera med honom. Särskilt inte som en del av henne, en mörk del som hon skämdes över, höll med.
Med darrande händer öppnade hon vattenflaskan och tablettburken. Hon var tvungen att döva smärtan så att hon kunde tänka.
”Är det du som har skickat dikter till henne? Adrian Rizzo?”
”Jag har alltid varit bra på det där, eller hur? Det sa alltid pappa. Mamma också, men pappa visste vad han snackade om. Han var stolt över mig. Stoltare än han var över dig.”
Han satt på golvet i dörröppningen med blicken över hennes huvud. ”Han älskade mig. Mamma gnällde alltid på mig, men han älskade mig. ’Tjata inte på honom’, brukade han säga till henne. ’Grabben har stake. Och du vet hur pojkar är.’ Det sa han alltid.”
Det var sant, tänkte Nikki. Han hade sagt det även när de fick reda på att JJ hade snattat i någon butik eller kommit i slagsmål eller smugit ut om kvällarna.
”Hon försökte bara se till att du inte råkade illa ut.”
”Hon var svag. ’Ta en tablett till, Catherine.’ Det brukade han också säga när hon började gnälla. Och hon gav honom inte det han behövde, för då skulle han inte ha vänt sig till alla de där hororna och slamporna, eller hur?”
”Jag vet att hon var svag”, sa Nikki försiktigt. ”Hon var beroende av tabletter. Och jag tog hand om dig, JJ. Jag försökte ta hand om dig, det vet du. Jag såg till att du fick mat i dig när ingen ville arbeta hos oss längre. Jag hjälpte dig med läxorna och tvättade dina kläder.”
”Förväntade dig att jag skulle lyda dig. Förväntade dig att jag skulle skrubba golv och tvätta kläder.”
”Jag kunde inte göra allt själv.” Hon försökte le mot honom, men herregud, det gjorde så ont. ”Jag behövde din hjälp.”
”Och sedan drog du till college, eller hur? Bara lämnade mig.”
”Jag bodde kvar här hemma, men jag behövde få en utbildning. Så att jag kunde skaffa mig ett bra jobb.”
”Du ljuger. Vi hade gott om pengar.”
”Vi hade mammas arv.” En gång till, tänkte hon. Bara gå igenom alltihop en gång till och håll dig lugn. ”Men mamma mådde inte bra, JJ. Det vet du att hon inte gjorde, och det var hon som hade hand om pengarna.”
Du mådde inte heller bra, tänkte hon. Det visste jag. Det visste jag hela tiden.
Jag gjorde så gott jag kunde! Det är inte mitt fel.
Hon tvingade sig att ta långsamma andetag för att hejda orden från att läcka ut.
”Jag bodde hemma hela tiden jag läste på college. Jag bodde kvar hemma även när jag började jobba. Jag ville att du också skulle läsa på college, JJ. Att du skulle ta dig härifrån och började leva ditt liv, men …”
”Skolan är för idioter. Och du började resa runt i dina tjusiga kostymer.”
”Jag tog dig med mig så ofta jag kunde. Särskilt efter att mamma hade dött.”
”Innan dess lämnade du kvar mig här, lämnade mig med henne så att jag fick städa upp efter henne, gömma hennes tabletter och lyssna på hennes gnäll. Du var inte här. Du behövde inte höra henne klaga på pappa när hon fick sina utbrott. Du var inte här när hon skrattade och skrattade och berättade hur glad hon var att han var död. Hur glad hon var att hon hade sett till att världen fick veta vilken otrogen jävel han var. När hon bara skrattade och skrattade och grät och grät.”
Hon hade aldrig gått på en dejt, tänkte Nikki. Aldrig gått ut och dansat eller gått på bio. Det hade varit skolan och direkt hem, och sedan jobbet och direkt hem.
Resorna? Hon hade ofta tänkt att det var de nödvändiga jobbresorna som hade hindrat henne från att bli galen.
Men hon var tvungen att hålla honom lugn, få honom att släppa henne.
”Jag är ledsen, JJ. Jag är ledsen att jag inte var här hela tiden, men …”
”Du var inte här när hon berättade att hon alltid hade vetat, att hon hade en hel lista med namn på kvinnor som han hade legat med. Att jag kunde sluta avguda min döda pappa om jag ville vara en riktig man. Hon hade kvar den där listan. Och hon letade fram den och slängde den mot mig. Sa att han inte skulle ha brutit sina löften om han nu älskade mig så mycket. Hon sa hemska saker, om och om igen. Jag hade kunnat strypa henne på fläcken.”
Han tittade på henne. ”Men det gjorde jag inte.”
Nikki kände kylan sprida sig i magen. Det var mer än rädsla nu. ”Vad gjorde du?”
”Jag gav henne det hon ville ha. Tabletter. Och ännu fler tabletter. Hjälpte henne uppför trappan och i säng och gav henne fler tabletter. Sedan såg jag henne dö, och gick ut och tog några öl.”
”Hon var vår mamma.”
”Hon var en pillerknaprande subba som dödade vår pappa. Hon dödade honom lika mycket som alla de andra. Och sedan kom du hem och hittade henne, larmade ambulansen och ringde mig när jag satt och drack öl. Du grät för hennes skull – som om hon inte hade varit en börda för oss i åratal.”
Han log igen. ”Men vi fick pengarna, eller hur?”
Han stack ner handen i lådan, plockade upp ett litet paket med Frosties och började tugga på flingorna. ”Jag följde med dig på dina resor för att jag ville se mig omkring i landet, se om jag hittade ett ställe som kändes som mitt. Och du bara tjatade om att jag skulle börja plugga på college eller gå något praktisk utbildning eller skaffa mig ett bra jobb. Jag var så händig, brukade du säga, och det hade du rätt i. Jag använde mina händer till att bryta mig in i hus och ta det jag ville ha, om jag ville ha det. Men jag tänkte hela tiden på den där listan.”
Han stoppade munnen full av sockrade flingor. ”Visst, det var kul att sno saker, men det fanns liksom inget syfte med det. En man måste ha ett syfte med sitt liv. Jag tänkte på att döda de som hade dödat min pappa. Och vad får jag se en dag på tv när jag är uttråkad som fan och du är ute någonstans för att försöka få folk att göra det du vill att de ska göra? Jo, jag ser den där lilla slynan på någon förbannad talkshow där hon sitter och pratar om sig själv. Pratar om en ny generation. Bara en massa skitsnack. Så jag satte mig och skrev en dikt. Dra åt helvete, du borde vara död. Och jag tänker döda dig en dag. Fast på rim.” Tanken verkade roa honom så mycket att han började skratta. Och skratta och skratta.
Alldeles för likt deras mamma, tänkte Nikki.
”Jag ville döda henne med en gång, men jag visste att något så njutningsfullt måste få ta tid. Inte bara som en rätt som bäst serveras kall, utan som något man kan värma upp igen och som smakar ännu bättre då. Så jag dödade en av de andra i stället. Det kändes så bra. Det räckte för mig ett tag. Och jag gillade att skriva dikterna. En om året till att börja med. Jag tänkte att då vet hon att de kommer, och går och oroar sig för det.”
”JJ, du måste lyssna på mig.”
Han lyssnade inte, han hörde henne inte. Han hörde bara sina egna tankar.
”Men hon bara fortsatte att göra sina förbannade träningsvideor, fortsatte att göra vad fan hon ville. Hur som helst.” Han stängde paketet med flingor igen. ”Det kommer hon inte att göra så länge till.”
”JJ, du måste släppa loss mig.”
Han gav henne det där leendet igen, det som fick blodet att isas i hennes ådror.
”Efter att jag har gjort mig besväret att sätta den där bulten i väggen? Jag hade tänkt använda det här rummet till henne när jag var redo. Tänkte att vi skulle ha ett långt, trevligt samtal här innan jag klubbade ihjäl henne. Det är så jag vill göra slut på henne.”
”JJ, du vet att jag inte kommer att berätta det här för någon. Jag har alltid tagit hand om dig.”
”Du tog hand om mig när det passade dig.”
”Det är inte sant och det vet du. Jag är orolig för hur det ska gå för dig. Du måste sluta med det här – annars kommer du att åka fast. Det är inte ditt fel, men du måste sluta. De vet inte var du bor så du kan åka tillbaka dit, bara bestämma dig för att nu räcker det. Jag skulle aldrig berätta för dem var du är. Du är den enda familj jag har kvar.”
”Åt helvete med familjen.” Han fnös åt ordet och fick något hett i blicken.
För hett.
”Å andra sidan, om du inte hade varit min syster skulle jag bara ha dödat dig. Nu har jag dig här i stället. Du har en toalett och ett handfat så att du kan dricka. Jag har mat i den här lådan.”
Han slog lätt mot den med handen och sköt den mot henne.
”Och oroa dig inte för ditt jobb. Jag messade kontoret från din telefon. Sa att du hade en akut familjeangelägenhet att ta hand om och var tvungen att resa från stan i två veckor. Att du tog ut det som semester. Just det, jag messade din städfirma också. De kommer inte hit på några veckor.”
Hon började andas snabbare, korta snabba andetag.
”Snälla, lämna mig inte fastlåst så här. Jag ser suddigt och jag mår illa, JJ. Jag kanske har fått hjärnskakning.”
”Du överlever nog.” Han reste sig upp. ”Nu ska jag ta den där varma sköna duschen. Jag har varit på resande fot ett tag. Sedan tar jag det jag vill ha, för allt som finns i det här huset är lika mycket mitt som ditt. Eftersom jag lämnade pickupen jag stal i Kansas i ett suspekt område gissar jag att den är länsad nu. Så jag tänker använda din bil.”
”Gör inte det här. Gör det inte. Jag är din syster.”
”Du når både handfatet och toaletten. Jag kommer tillbaka när jag är färdig med den här delen av världen.”
”JJ, snälla. Lämna mig inte så här.”
Han stängde bara dörren bakom sig.
Hon var tvungen att slå handen för munnen för att hålla inne skriket. Han kanske skulle komma tillbaka och slå henne igen. Eller något ännu värre.
Så småningom skulle han göra något ännu värre, det visste hon nu. För nu hade hon sett och accepterat det hon alltid hade vetat.
Ingen av deras föräldrar hade varit helt frisk.
Och hennes bror var galen.
Hon satt där och grät en stund och försökte tysta rösterna i huvudet, de som sa det hon alltid hade vetat, att det var något fel på hennes bror.
Men hon hade inte vetat att han dödat deras mamma – det hade hon inte. Fast hon hade undrat. Hans röst i telefonen när hon ringde och berättade det, så avslappnad och oberörd. Och blicken när han kom hem, tom fast han försökt se sorgsen ut.
Men hon hade inte vetat. Och det var inte hennes fel.
Även om deras mamma hade tappat kontrollen ibland och skrikit att alla män var otrogna, att hon aldrig skulle lita på dem, så hade hon inte varit säker. Och även om hennes mamma hade slängt ur sig en siffra, kanske till och med namn, så hade Nikki inte vetat att hon hade pratat med en reporter. Hon hade inte vetat. Det var inte hennes fel.
Hon skulle inte behöva betala för det. Hon skulle inte behöva råka illa ut. Hon skulle inte behöva vara rädd.
Hon hade gjort så gott hon kunnat. Hon hade jobbat hårt för att lösa andra människors problem.
Hon hade skyddat JJ oräkneliga gånger och så gjorde han det här mot henne.
Hon grät och grät, bittra självömkande tårar, tills hulkandet och det ringande ljudet i öronen fick henne att kräkas i toaletten.
Till sist slumrade hon till av utmattning, och vaknade sedan med ett ryck när hon hörde ytterdörren slå igen.
Hysteriskt började hon dra i kättingen tills handleden blödde. Hon skrek tills hon inte hade någon röst kvar.
Ingen hörde henne. Ingen kom.
Vanligtvis när JJ förberedde ett mord lade han veckor, ibland månader, på att lära sig allt om sitt byte. Han observerade henne, lärde sig hennes vanor och analyserade hennes svaga punkter.
För honom var det själva nöjet med det hela.
Han var stolt över sin kvicktänkthet. Herregud, det var bara att titta på hans pappa. Han hade varit lektor på ett av landets mest prestigefulla universitet. Men själv hade han inte lockats av tanken på att tillbringa all sin tid i något klassrum.
Tråkigt!
Alla de där reglerna, all den där strukturen skulle ha kvävt hans medfödda intelligens i stället för att få den att blomma.
Hade han kanske inte lärt sig, nästan helt på egen hand, att dyrka upp ett lås, avaktivera larmsystem och stjäla bilar? Och framförallt, att försvinna mitt framför ögonen på folk.
Han kunde konsten att smälta in, att bli en del av omgivningen.
Vilket innebar, tänkte han medan han körde – exakt fem kilometer i timmen över hastighetsgränsen – att han behövde raka sig och klippa sig.
De senaste åren hade han levt som en enstöring som förberedde sig på den stora katastrofen ute i Wyomings vildmarker. Hållit sig för sig själv, inte gjort något väsen av sig. Bara en hårdför, flaggviftande (när det passade sig) överlevare som bodde ensam på sin markplätt och vars sällsynta besök i den närliggande bonnhålan för att handla det nödvändigaste inte väckte någon uppmärksamhet.
Han hade inte skaffat sig några vänner, men inte heller några fiender.
De gånger han gav sig ut på någon av sina längre resor – på det han såg som sitt uppdrag i livet – var det ingen som märkte det eller brydde sig om det.
Han smälte in överallt där han behövde göra det. En hipster här, en affärsman där, kanske bara en resenär på livets väg.
Han visste hur han skulle göra för att se ofarlig ut. En vit man av medellängd och medelvikt utan några särskilda kännetecken.
Han hade alltid två uppsättningar falska id-handlingar med sig. Efter att ha betalat ett hutlöst pris för dem, i samband med att han hoppade av systemet och flyttade ut i vildmarken, hade han med tiden lärt sig att tillverka dem själv.
Han förvarade dem, och sina kontanter, i en brandsäker metallåda under golvbrädorna i sin stuga.
I lådan förvarade han även fotografierna på alla de kvinnor han hade dödat. De han hade tagit under förföljelsefasen – med zoomobjektiv – eller hittat och skrivit ut från tidningsartiklar eller sociala mediekanaler.
Efter att han dödat fel kvinna i Foggy Bottom hade han börjat ta ett foto efter mordet också, för att vara säker på att aldrig göra det misstaget igen.
Man lärde sig så länge man levde.
Han hade ofta funderat på att åka tillbaka och rätta till misstaget, men bara tanken på misstaget gjorde honom irriterad.
Han hade sina id-handlingar redo inför den här resan, sitt körkort, sitt Visakort, sitt röstkort och sin vapenlicens. Han förväntade sig inte att bli stoppad, men olyckor hände eftersom folk var idioter. Det stora problemet nu var förstås att han körde sin systers bil. Eller det skulle ha varit ett problem om han inte hade lagt tid och energi på att tillverka ett falskt registreringsbevis som borde lura vilken polis som helst.
Allt var ordnat, tänkte han, alla omständigheter beaktade.
Han hade tänkt köra i nordvästlig riktning från D.C. och sedan slå läger ett tag i närheten av Traveler’s Creek.
Eftersom han hade lagt år på att observera Adrian Rizzo hade han räknat med en vecka, max, innan han gjorde slut på henne.
Men den subban hade utmanat honom. Hon hade spelat in den där förbannade, arroganta skitvideon för att håna honom, och det tänkte han inte tåla.
Han hade planerat att vänta till augusti, till de där varmfuktiga, lättjefulla dagarna, innan han fimpade henne, men hade bestämt sig för att snabba på processen.
Vilket var tur, och det var tydligt att han hade turen på sin sida. Om han inte hade kommit hem tidigare, om han inte hade varit i huset när hans idiot till syster öppnade dörren för den där jävla fittan, då skulle han inte ha vetat att någon hade börjat komma honom på spåren. Han skulle inte ha vetat att någon kanske letade efter honom.
Han kunde inte begripa hur de hade kommit på det, vilket bekymrade honom.
Han hade varit smart. Han hade varit försiktig.
Det måste ha kommit från reportern, men varför skulle någon kontakta honom efter alla dessa år? Han tänkte fråga den jäveln innan han dödade honom. Men just nu behövde han en kick.
Den där utredaren – en flata, helt klart – hade läst upp namnen på listan. En av dem var reporter, och inte så långt härifrån, så hon fick duga som ersättning för den där skitstöveln i Pittsburgh så länge.
Han hade inte hunnit granska Tracie Potter särskilt ingående, men han visste tillräckligt och skulle ta reda på mer.
Så han tog sikte på Richmond. Han skulle hitta ett billigt motellrum för en natt eller två. Högst tre. En om den där turen höll i sig.
Men oavsett så skulle hon vara död innan han lämnade Richmond.
Och eftersom den där flatan hade lämnat sitt förbannade visitkort skulle hon också få ett besök, på vägen till Traveler’s Creek.
Han skulle ta god tid på sig med Adrian. Jodå. Han hade väntat så många år på att dra ut på ögonblicket med den där subban som hade dödat hans pappa, förstört hans liv.
Och när han hade klubbat ihjäl henne – den enda rättvisa metoden – skulle han köra tillbaka till D.C. Vid det laget hade han nog kommit fram till vad han skulle göra med Nikki.
Antigen släppa henne eller ge henne ett skott i huvudet.
Det andra alternativet vägde tyngre, för Gud visste att man inte kunde lita på en kvinna.
När tanken slog honom att han skulle döda fyra kvinnor – inklusive subban som hade satt igång alltihop – inom ett par veckor kände han sig lyckligare än han gjort på flera månader.
Ett nytt rekord! Personbästa!
Om han lyckades hitta den där reportern Browne i Pittsburgh skulle han toppa serien med honom – femstjärnigt! – innan han gav sig tillbaka till Wyoming.
Och bestämde sig för vad, eller vem, som stod näst på tur.
Adrian satt på sin veranda och njöt av en perfekt sommarkväll medan hon gick igenom Kaylas länkar till möbler och andra inredningsval på läsplattan. Hon hade ett glas vin, en skål med syrliga gröna vindruvor och en sovande hund vid sina fötter.
Så nära perfekt man kunde komma, tänkte hon ögonblicket innan Sadie lyfte huvudet och gav till ett kort skall.
Sedan såg hon Raylans bil komma uppför backen och konstaterade att mer perfekt än så här blev det inte.
Sadie höll uppenbart med henne eftersom hon började dunka med svansen.
Adrian såg Raylan kliva ut och Jasper skutta ut.
”Var är resten av familjen?”
”Bradley har gitarrlektion. Mariah är på födelsedagspyjamasparty hemma hos sin näst bästa kompis. Hennes allra bästa kompis och de sex följande är också där. Jag hoppas att föräldrarna tar sig igenom det med förståndet i behåll.”
Han kom upp på verandan medan Sadie och Jasper slickade varandras ansikten.
”Jasper ville träffa sin tjej. Jag ville träffa min. Och ge henne den här.”
Han lade den färdiga serieromanen på bordet. ”Rykande het, så att säga, från tryckeriet.”
”Åh, herregud, det är den färdiga boken. Den är underbar!” Hon ryckte den till sig och lät ett finger löpa över omslagsbilden av Cobalt Flame, ridande på sin drake med ett spjut i handen. ”Jag älskar det, älskar det.” Hon bläddrade igenom boken. ”Åh, Raylan. Det är fantastiskt. Jag kommer att sluka varenda sida om och om igen.”
Hon lyfte ansiktet mot honom och drog honom till sig i en kyss.
”Vi är förbaskat stolta över den och förbeställningarna strömmar in.”
”Låt mig hälla upp ett glas vin till dig så firar vi.”
”Det får bli en Coca-Cola, och jag kan hämta den själv. Jag har bara en halvtimme på mig. Bradley och jag ska ha grabbkväll hemma och jag ska hämta pizzan. Sedan blir det popcorn och X-Men-maraton.”
”Jag är så glad att du kom hit först. ”Jag kommer att tillbringa min tjejkväll hemma med att läsa den första Cobalt Flames-romanen.”
”Vill du att jag ska fylla på ditt vinglas när jag ändå går in?”
”Tack, det är bra.”
I samma sekund som han gick in slog hon upp boken och läste första sidan.
När han kom tillbaka ut stirrade hon bara på honom. ”Mitt namn står med i dedikationen. ’Till Adrian Rizzo, för inspirationen.’ Det sa du ingenting om tidigare. Det fanns inte med i prototypen. Jag är så … hedrad. Jag menar verkligen hedrad.”
”Den skulle inte existera om det inte var för dig.” Han satte sig och sträckte ut benen. Jag tror att det är något av det bästa vi gjort, det gör jag verkligen, och det väckte dessutom tankarna på Front Guard.”
”Hur går det med det?”
”Stadigt framåt, utöver några mindre fallgropar och stickspår. Och hur är det med dig?”
”Bara bra. Jag satt och gick igenom fler alternativ till fritidsgården. Det ser så bra ut, Raylan. De jobbar på utomhusmiljön nu, innergården, lekplatsen. Och jag har ett färdigt koncept för min nya träningsserie som ska finnas ute i höst. Allt är bra, med andra ord.”
Han lade handen ovanpå hennes. ”Allt?”
Hon släppte ut ett tungt andetag. ”Okej. Rachael fick slutligen till det där mötet med Nikki Bennett, och hon tror inte att Bennett var helt ärligt mot henne. Hon vill prata med sin morbror som är polis, och höra vad han tycker att nästa steg borde bli. Om hon har tillräckligt med material för att de ska kunna, inte vet jag, förhöra henne eller söka igenom huset eller vad i helskotta de nu gör.”
Hon tvekade ett ögonblick. ”Det här … Hela den här delen … Det känns som att det inte har med mig att göra på något vis. Jag vet att det inte är sant, men det är så det känns. Jag känner inte henne. Jag känner inte hennes bror. Och så sitter jag här ute den här underbara kvällen efter en väldigt produktiv dag och känner bara att det inte har med mig att göra.”
”Det borde det inte ha.”
”Men det har det. Det vet jag.”
”Du sitter här och vem som helst kan komma körande uppför backen.”
”Jag kan inte sitta inne i huset med låsta dörrar. Försök inte få mig till det. Min mamma tjatar på mig att jag ska komma till New York och låsa in mig i hennes våning. Det tänker jag inte göra, så nu kommer hon hit i stället. Och Teesha och Maya eller Monroe eller Jan kommer förbi nästan varje dag. Och du.”
”Vi älskar dig. Jag älskar dig.”
”Raylan.”
Han tog ett hårdare grepp om hennes hand. ”Jag trodde aldrig att jag kunde eller skulle bli förälskad igen. Men det blev jag.”
”Du har tagit av dig vigselringen”, sa hon.
”Ja, det har jag. Om det bara hade varit sex hade jag fortfarande haft den på mig. Men det vet du redan.”
”Grejen är att …” Hon visste inte riktigt hur hon skulle sätta ord på det hon kände eller menade. ”Jag har inte haft … Jag har medvetet och omsorgsfullt undvikit alla seriösa förhållanden. Jag har aldrig haft ett.”
”Du har det nu. Det vet du också.”
”Jag vet inte om jag är särskilt bra på det.”
”Än så länge går det alldeles utmärkt.”
”Det är lite tidigt att säga, eller hur?” påpekade hon. ”Och du ser inte mina brister.”
”Jodå, jag ser dem.”
Nu slängde hon tillbaka håret och gav honom en blick. ”Jaså, det gör du?”
”Japp. Du är impulsiv, särskilt när du är förbannad eller upprörd. Som den utmanande videon du spelade in, i ren ilska, och riktade mot det där arslet till poet. Du är skrämmande målinriktad. Du är bossig men försöker maskera det som hjälpsamhet. Kolla här, jag har satt ihop ett litet träningsprogram bara till dig, och här får du utrustning också. Och du vill tvunget sköta allting själv. Jag antar att det handlar om att din mamma alltid har försökt styra dig, och att du bröt dig fri från hennes grepp – impulsiviteten igen – så fort du bara kunde. Inte för att jag klandrar dig.”
Hon smuttade oberört på vinet. ”Vissa människor skulle säga att det där är positiva drag.”
”Det skulle de säkert.” Han ryckte på axlarna. ”Precis som de skulle se mitt tvångsmässiga planerande som, du vet, tvångsmässigt. Eller min tendens att alltid vara sent ute, trots mitt tvångsmässiga planerande, som slarvighet. En del skulle antagligen tycka att jag är galen som pratar med min döda fru om att ta av mig vigselringen.”
Adrian suckade. ”Eftersom jag är lika mycket tvångsmässig planerare anser jag inte att det är en brist. Och jag har aldrig sett dig som slarvig. Du är absolut inte galen som pratar med Lorilee. Men … Jag vet inte om jag är bra på att ha ett riktigt förhållande. Om jag är bra på att sköta underhållet, för jag vet att det kräver underhåll.”
”Det är ett lagarbete. Som kräver ansträngning från bådas sida”, tillade han. ”Men främst är det ett lagarbete.”
Han hade de där ögonen, tänkte hon, och det där hjärtat.
”Jag vet att jag aldrig har känt så här för någon som jag känner för dig”, sa hon. ”Och jag vet att jag har ett djupt och medfött behov av att vara riktigt bra på det jag gör, vilket jag vägrar att se som en brist. Och jag vet att du var gift med en person som var riktigt, riktigt bra på det vi pratar om här. Förmodligen perfekt. Det är skrämmande.”
”Hon var verkligen bra på det vi pratar om här. Men för att använda en klyscha: Ingen är perfekt.”
Han tystnade ett ögonblick, drack lite Coca-Cola. ”Det är svårt för mig att berätta det här för dig, om henne.”
Med förskräckt min slängde Adrian upp händerna. ”Nej, Raylan, gör det inte. Jag ber dig inte att jämföra oss, för att på något sätt få mig att sluta tvivla på mig själv.”
”Jag tror att du behöver höra det här. Det kommer att hjälpa dig att förstå att det finns saker man lär sig att leva med i ett förhållande, hur svårt det än kan vara. Saker man lär sig att tolerera, kanske till och med att förstå, när det gäller den man älskar. Lorilee …”
Han hejdade sig, skakade på huvudet. ”Jag tänker bara säga det rakt ut, få det ur världen. Under alla de år vi var tillsammans, oavsett hur många gånger vi pratade om det, så kunde hon inte … Herregud, hon lärde sig aldrig att skilja på Star Wars och Star Trek.”
Adrian bara stirrade på honom. Hon kände skrattet bubbla i halsen. Svalde det. ”Herregud, Raylan, det där är … Jag förstår inte hur du klarade att leva med det.”
”Jag älskade henne. Hon försökte kompensera för det på alla möjliga vis, men … Hon kallade faktiskt Spock för ’Dr Spock’. Det slog aldrig fel. Ibland tror jag att hon gjorde det medvetet, bara för att tortera mig.”
”Nej!” Adrian höll upp ena handen och vände bort ansiktet. ”Jag vet inte om jag orkar höra mer.”
”En gång kom jag hem med en ljussabel till Brad, och hon tyckte att det var så gulligt att jag hade köpt något från Star Trek till honom. Eller så kanske vi satt ett gäng och diskuterade historien bakom Millennium Falcon och dess fördelar, och då kunde hon fråga om det var kapten Kirks rymdskepp. Det var förödmjukande.”
”Du behöver inte säga mer. Jag har hört tillräckligt.”
”Jag skulle kunna fortsätta, men det ska jag inte. Det jag ville säga var att kärleken vinner över bristerna. Jag älskade henne. Jag älskar dig. Jag antar att det gör mig till en riktig lyckost.”
”Det här är inte ett samtal jag förväntade mig att ha när jag satt här på verandan i kväll.”
”Jag får nog komma hit mellan gitarrlektioner och pizzakvällar oftare.” Han kastade en blick på klockan och flög upp. ”Helvete, nu kommer jag att bli sen. Du ser, jag visste exakt hur mycket tid jag hade på mig, jag hade räknat ut det och nu kommer jag ändå att bli sen till att hämta Bradley hos Monroe.”
När han lutade sig ner och kysste henne tog hon hans hand.
”Om jag säger att jag älskar dig med, kommer du att bli ännu senare då?”
Han stannade upp och lade händerna om hennes ansikte. ”Jag måste gå, men säg det ändå.”
”Jag älskar dig med.”
Med ögonen öppna och blicken fäst på henne kysste han henne igen. ”Jag visste det redan, men det känns ändå bra att höra dig säga det.”
”Där har vi en brist till. Din vitsiga självgodhet.”
”Måste ändå dra. Jasper! Tusan också, varför beställde jag inte pizzan medan vi satt här? Jasper, nu!”
”Vad vill ni ha?” ropade hon medan han halvsprang mot bilen. ”Jag ringer och beställer åt er.”
”En stor med pepperoni och salami. Och inga dömande blickar angående köttet. Vi är män. In i bilen, Jasper.” Han fick knuffa in den motvilliga hunden.
Han stannade till igen. ”Jag lovade barnen att jag skulle ta med dem till sommartivolit i övermorgon. Följ med oss.”
”Jag gillar tivoli.”
”Vi kommer att äta friterade trattkakor och pommes frites och minihamburgare, så det är bara att köpa det.”
När han satt i bilen lutade hon sig tillbaka. Hon skulle köpa det, tänkte hon medan hon tog telefonen för att ringa och beställa hans pizza – och en sommarsallad för två. Hon skulle köpa det, för det var det man gjorde när man älskade någon.