Efter samtalet med sin morbror bestämde Rachael sig för att gå till polisen i D.C. med det hon hade. Inte tillräckligt för att kunna göra en husrannsakan, inte ens tillräckligt för att tvinga Nikki till förhör, det visste hon, men hon vädjade till en kriminalinspektör hon kände att knacka på hemma hos Rachael.
En polisbricka hade mer tyngd än en privatutredarlicens.
Kriminalinspektören, som hon hade jobbat tillsammans med för många år sedan, tog emot hennes akt och höll med om att något inte stod rätt till.
Det skulle inte hamna högst upp på listan, det fick hon acceptera, men han och hans partner skulle titta på det.
Särskilt sedan hon nämnt att hon hade ännu ett samtal inbokat med den FBI-agent som hade hand om Adrians fall.
Inget var så effektivt som lite konkurrens från FBI om man ville få saker att hända.
Så de följande dagarna kunde Nikki förvänta sig besök av både lokalpolisen och FBI.
Skaka trädet lite, tänkte hon. Något ramlade alltid ner.
Efter sina möten körde hon, genom den mördande trafiken, tillbaka till sitt kontor för att färdigställa sin rapport. Hon sprang genom hällregnet till byggnaden där kontoret låg intill en mindre advokatfirma (som ofta skickade vidare kunder till henne) och en fotoateljé.
Hon tog trappan upp till andra våningen och öppnade den frostade glasdörren in till sin lilla reception. Mot båda väggarna stod tre stolar med vadderad skinnsits och skinnrygg och en liten alkov tjänade som garderobsutrymme. En svärmorstunga som var lika lång som hon själv växte rakryggad i en klarblå kruka vid dubbelfönstret. Receptionisten vattnade och skötte om den.
Hennes företag prenumererade på en handfull tidskrifter, inklusive Forbes och Vanity Fair. Och hon hade personligen valt ut de tre blyertsskisserna av en lokal konstnär som inramade hängde på de kaffelattefärgade väggarna.
En högklassig reception lockade in högklassiga kunder, sa hennes marknadsföringsgeni till make.
Under de år som gått sedan hon öppnade dörrarna till McNee Investigations hade hans råd till största del visat sig stämma.
”Trafiken.” Rachael himlade med ögonen. ”Helt otroligt. Och det hällregnar.”
”Det ska dra söderut, sägs det, men långsamt. Rusningstiden kommer att bli en mardröm.”
”Toppen. Något att se fram emot.”
På vägen in till sitt kontor uppdaterade hon sig under korta samtal med sina två kollegor och stannade till i den lilla fikahörnan för att ta en kaffe. Efter ytterligare ett längre samtal – där även prat om bröllopsplaner smög sig in – med sin kontorschef slog hon sig ner på sitt kontor.
Hon lutade sig tillbaka, smuttade på kaffet, slöt ögonen och lät spänningen efter att ha kämpat sig genom D.C.-trafiken mitt i ett sommarskyfall rinna av.
Regnet innebar även att hennes mans softbollmatch skulle bli inställd, vilket betydde att hon – eller han – behövde tänka på middag. Det fick bli hämtmat, bestämde hon. Ingen av dem skulle ha något emot det, särskilt inte med tanke på att de båda måste ge sig ut i rusningstrafiken för att komma hem.
Och om ingen av dem måste ta med jobb hem kunde de öppna en flaska gott vin och äta en avslappnad måltid som de inte behövde tillaga. Kanske till och med klämma in lite sex innan de slocknade.
Fast om hon ville att allt det skulle hända måste hon bli klar med sitt jobb.
Hon skrev rapporten och bifogade den i ett mejl till Lina, eftersom det var så hennes betalande klient föredrog att få dem.
Sedan skickade hon sina arbetstimmar till kontorschefen så att hon kunde fakturera sagda klient.
Innan hon hann sträcka sig efter telefonen för att kontakta Adrian med en uppdatering – vilket var det kommunikationssätt de båda föredrog – så ringde telefonen.
”McNee Investigations, det är Rachael McNee.”
”Ms McNee, det här är Tracie Potter.”
”Hur kan jag hjälpa er?”
”Det kanske handlar mer om hur jag kan hjälpa er. Jag har luskat lite – fast jag vet att ni rådde mig att inte göra det, men det är mitt jobb. Hur som helst, medan jag gjorde det så kom jag att tänka på en del saker från förr. Bland annat kom jag ihåg ett samtal som jag råkade höra mellan Jon Bennett och hans fru. Ja, jag tjuvlyssnade.”
”Det skulle jag också ha gjort under de omständigheterna.” Eller under vilka omständigheter som helst, erkände Rachael. Nyfikenhet var något som satt i ryggraden på en utredare.
”Jag mindes att han var väldigt avvisande mot henne. Det var något om barnen, eller ett av barnen. Att han minsann inte kunde släppa allt och bara komma hem. Han hade jobb att ta hand om först. Hon fick reda ut det själv. Och sedan minns jag att han snäste åt henne. ’Om du inte klarar av det får du väl ta en tablett till. Jag kommer när jag kommer.’ Eller något liknande.”
”Jag förstår.”
”Jag måste erkänna att det roade mig. Jag stod i dörröppningen till sovrummet i den lilla lägenhet han höll sig med för sina hemliga möten. Jag sa något i stil med ’Problem där hemma?’ eller ’Problem i paradiset?’. Jag minns hans svar eftersom det var exakt så jag själv tänkte på den tiden: ’Gift dig aldrig, och om du gör det se till att inte skaffa några förbannade ungar.’ ”
Ett kort skratt från Tracie. ”Så är det när man är nitton. Hur som helst började han beklaga sig över sin familj, vilket förvånade mig eftersom han aldrig annars pratade om dem. Men vi hade båda druckit några glas.”
”Kommer ni ihåg vad han sa?”
”Jag kommer ihåg andemeningen. Han sa att det var hans fru som hade velat ha barn till att börja med, och att han borde ha tvingat henne att göra sig av med dem innan de föddes. För nu kunde hon inte hantera dem, trots att hon hade folk som hjälpte henne att städa och laga mat.”
Tracie tystnade ett ögonblick. ”Jag var inte intresserad av att höra om hans familjeproblem, men jag kommer ihåg att jag undrade hur han hade råd med all den där hushållshjälpen med sin lärarlön. Jag visste inte att det var hennes pengar då, så jag reagerade på det. Men annars tyckte jag mest att det var ointressant så jag sa något i stil med: ’Varför kommer du inte hit och hanterar mig i stället?’ Och sedan var det inte mer med det.”
”Intressant.”
”Det tyckte jag med. Det slog mig också att Lina Rizzo kanske inte var den enda sängkamrat han gjorde gravid, eftersom han vägrade att använda kondom.”
Rachael hade redan funderat på den möjligheten, och hade även ställt frågor om det tidigare.
”Jag antar att det där inte gäller er själv.”
”Nej. Men å andra sidan hade vi bara ett kort förhållande. Jag åt p-piller och insisterade på att han skulle skydda sig. Han ville inte använda kondom, beklagade sig och vägrade, men det var ett krav från min sida. Kanske är mina minnen något färgade i dag, men det slog mig att han inte kände något annat än förakt för sin fru, och såg sina barn som en börda. Vilket leder in mig på ett annat, något diffust minne.”
”Fortsätt.”
”Jag kom ärligt talat inte ihåg några av namnen på den där listan ni visade mig, men collegetiden är väldigt långt borta. Fast det här minnet fick mig att tänka på en tjej i Shakespeareklubben – den som Jon höll i. Jag stannade kvar i klubben, för oavsett vem Jon var så var han en utomordentlig lärare och kunde allt om Shakespeare. Jag kunde inte komma ihåg hennes namn, inte ens när jag tänkte på henne. Jag vet att hon var ny – en förstaårsstudent – och jag tror att jag hade pluggat några år vid det laget.”
”Tror ni att hon och Jon hade ett förhållande?”
”Jon hade en typ, skulle jag säga. Han gillade tjejer som var unga, klipska och attraktiva, med snygga kroppar. Hon hade allt det där. Lite blyg, men hon blommade upp i den där klubben. Och eftersom jag själv hade haft ett förhållande med honom kände jag igen tecknen.”
”Vad var det som fick er att tänka på henne nu?”
”Plötsligt slutade hon att dyka upp, och som jag sa så hade hon blommat upp där. Jag antog att förhållandet hade tagit slut och att hon var förtvivlad eller generad. Jag sa något om det till en vän som råkade bo i samma studenthus som hon. Lite fult, det erkänner jag. Det var då jag fick höra historien.”
Hon suckade och fortsatte sedan. ”Tjejen – jag kollade med en av mina gamla collegekompisar som kom ihåg vad hon hette. Jessica. Jessica hade kommit hem till korridoren en kväll, alldeles blåslagen. Nu är det här tredjehandsinformation eftersom min kompis inte ens bodde på samma våning, men hon hade i alla fall hört Jessica komma stapplande in i korridoren med blåmärken i hela ansiktet, ett svullet öga och, dessutom, byxorna genomdränkta av blod. Ett missfall.”
Rachael ringade in namnet Jessica på anteckningsblocket framför sig och strök under ordet missfall. ”Gjordes det en polisanmälan? Eller något läkarbesök?”
”Jag hörde bara att hon sa att hon hade blivit överfallen men inte kunnat identifiera angriparen. Eller inte ville. Hon vägrade att låta sina korridorskompisar ringa efter en ambulans eller polisen, vilket de förstås borde ha gjort ändå. Enligt min kompis så hoppade hon av efter det.”
”Jag skulle gärna vilja ha er kompis namn och kontaktinformation.”
”Jag frågade henne och hon sa att hon helst inte ville att jag skulle lämna ut det – såvida det inte blir absolut nödvändigt.”
”Det är en del av utredningen, ms Potter.”
”Jag håller med, men en källa är en källa. Jag ska försöka få henne att ändra sig, men för närvarande kan jag inte ge er den informationen. Och jag kan inte berätta var den här tjejen Jessica bodde på den tiden, eller ens ge er hennes efternamn. Däremot vill jag minnas, även om jag inte kan vara hundra procent säker, att det här var samtidigt som Jon kom till en föreläsning med ena handen bandagerad. Han skämtade om att en lektor i engelska aldrig skulle försöka sig på att reparera saker i hemmet. Alla skrattade och så var det inte mer med det.”
”Det här är till väldigt stor hjälp.”
”Finns det en Jessica på listan?”
”Två stycken, faktiskt. Det är ett vanligt namn. Minns ni hur hon såg ut?”
”Ähm … Brunett, och som jag minns det var hon ung, söt och naturlig. Smal men kurvig. Men det är allt. Jag skulle inte känna igen henne om jag såg henne, tyvärr. Vi pratade i Shakespeareklubben, men det var en gång i veckan under ett par månader.”
”Minns ni när det här hände?”
”Jag är ganska säker på att det var under mitt sista år, och efter jullovet. Jag vet att det var kallt och att jag precis hade flyttat in i ett hus som jag delade med andra studenter, utanför universitetsområdet. Vänta, jo, nu när jag tänker på det så är jag säker på att det var tidigt i januari. Kanske det första eller andra klubbmötet efter jullovet. Det första, tror jag.”
Rachael nickade för sig själv och skrev ner det förmodade året, ringade in det. ”Okej.”
”Jag skulle gärna vilja att ni meddelar mig om och när ni hittar henne. Jag hade kunnat varna henne, men gjorde det aldrig. Hon skulle kanske inte ha lyssnat, men jag hade kunnat berätta hur han var.”
Hon avslutade samtalet. ”Makeupen väntar på mig nu. Jag måste göra några korta inslag före femnyheterna.”
”Om ni kommer ihåg något annat vill jag gärna höra det. Tack för att ni delade med er av den här informationen.”
Rachael lutade sig tillbaka och funderade.
Hon hade lyckats spåra båda Jessicorna på listan. Den ena, som hade haft ett förhållande med Bennett långt innan Lina, bodde i London. Hon var född och uppvuxen i England och Tracie skulle definitivt ha kommit ihåg någon som talade brittisk engelska. Dessutom var detta en tidigare relation.
Men den andra Jessican var i rätt ålder. Hon hade kraftfullt förnekat att hon någonsin haft en sexuell relation med Bennett, vilket Rachael även under det korta samtalet hade uppfattat som en ilsken lögn.
Hon tog fram sina anteckningar. Ja, Jessica Kingsley, född Peters, gift med Robert Kingsley – pastor i Frälsarens kyrka – i tjugofyra år, en fyrabarnsmor bosatt i sin hemstad Eldora i Iowa.
Första gången hemifrån, tänkte Rachael, blyg och uppfylld av spänning. Faller för den charmiga universitetslektorn. Åker hem under jullovet och upptäcker att hon är gravid. Berättar för Bennett som reagerar på samma sätt som han gjorde med Lina Rizzo, men den här flickan kan inte försvara sig. Skamsen och chockad lyckas hon ta sig tillbaka till sin korridor där hon får ett missfall. Diktar ihop en historia och återvänder hem.
Tycker förmodligen att det var hennes eget fel, säger inget om incidenten och försöker glömma den.
Berättar hon för sin blivande man före bröllopet, eller någonsin? Förmodligen inte. Hon är rädd att han inte skulle förlåta henne. I stället skapar hon sig ett liv i den lilla staden och begraver hemligheten inom sig.
”Jag hade kunnat varna henne”, hade Tracie sagt. Och även om Rachael hade gjort det, eller åtminstone försökt, så visste hon att hon måste försöka igen.
Hon tog en flaska vatten från sin minikyl och vandrade runt på sitt kontor medan hon törstigt drack ur den och funderade på nästa steg.
Om hon inte försökte och något hände Jessica Kingsley skulle hon behöva leva med det. Hon ville inte leva med det.
Hon stängde dörren till sitt kontor – signalen för att hon inte ville bli störd – och satte sig sedan och letade fram telefonnumret i sitt arkiv.
Kvinnan svarade, tydligt upptagen med något. ”Vänta ett ögonblick. Jag måste plocka ut en paj ur ugnen.”
Rachael hörde köksljud, någon som nynnade och fotsteg.
”Jag ber om ursäkt. Hej.”
”Ms Kingsley, det här är Rachael McNee. Vi talades vid för några veckor sedan.”
”Jag sa till er att det här inte har något med mig att göra, och bad er att inte kontakta mig igen.”
”Snälla, lägg inte på. Ni behöver inte säga något. Jag ber er bara att lyssna en stund. Vad som än hände eller inte hände i Georgetown så finns ert namn med på en lista. Det jag inte visste när vi pratade senast, men nu har fått bekräftat, är att fem kvinnor på den här listan är döda. Har blivit mördade. Jag vill att ni ska vara medveten om detta, vara medveten om att det kan finnas fler kvinnor som jag ännu inte har hittat. Polisen och FBI utreder saken och kan komma att kontakta er. Jag skulle inte med gott samvete kunna undanhålla er den här informationen och jag ber er bara att vara försiktig.”
”Varför skulle jag tro er?”
”Varför skulle jag ljuga?”
”Så vitt jag vet kan ni vara någon reporter som försöker sprida osanningar, som de gör allihop.”
Rachael slöt bara ögonen. ”Ni kan googla mitt namn, namnet på min firma. Jag vill bara att ni ska vara medveten om att någon dödar kvinnor som läste på Georgetown University, kvinnor vars namn finns på en lista. Liksom ert gör.”
”Bra. Ni har meddelat mig. Låt mig nu vara ifred.”
Rachael skakade bara på huvudet när luren smälldes på i örat. Uppenbarligen hade Jessica inte bara begravt händelsen utan även stoppat den i en betongbunker, fyllt den med förnekelse och sänkt ner den i havets djup.
”Jag gjorde så gott jag kunde”, sa hon till sig själv.
Hon hade en timme på sig innan hon måste börja kämpa sig hemåt. Kanske skulle regnet dra söderut, men det verkade inte direkt ha någon brådska. Hon tänkte använda den timmen till att försöka spåra ännu ett namn på listan.
Bara ett namn till i kväll.
Det tog närmare två timmar, vilket innebar att hennes biltur hemåt skulle bli ett brutalt slag, men hon hittade två stycken.
En som levde – den här kvinnan var själv lektor på Boston College – och som inte bara erkände förhållandet utan även tog Rachael på allvar.
Och en död, en advokat som hade blivit knivhuggen upprepade gånger på en parkeringsplats utanför en stormarknad några kilometer från sitt hem i Oregon.
Eftersom varken hennes handväska eller klocka hittades, och hennes bil återfanns mer än en vecka senare i norra Kalifornien, utgick man från att motivet varit bilstöld och personrån.
”Han tog bilen, så hur tog han sig till parkeringsplatsen? Han måste ha följt efter henne dit i en annan bil. Var den också stulen? Definitivt, skulle jag säga. Men det får jag ta reda på.”
Hon kastade en blick på klockan och svor till.
”Senare.” Hon samlade ihop sina saker och stängde datorn.
Och lämnade kontoret efter att alla andra hade gått, noterade hon. Än en gång.
Hon måste verkligen sluta med det där.
Hon tog sitt paraply och låste kontoret efter sig. Och ringde sin man och berättade att hon var på väg hem.
Och bad honom beställa pizza. Och öppna en flaska vin.
Hon åt med sin familj, drack vin och lyckades till och med smyga in en – tyst – snabbis med sin man.
Men hon visste att hon inte skulle kunna somna.
Hon gled ur sängen, slängde på sig ett par joggingbyxor och en T-shirt och gick in i sitt arbetsrum. Eftersom hon hörde tv:n från vardagsrummet stängde hon dörren.
Klockan kanske var över elva i D.C. men den var knappt åtta i Oregon. Hon skulle kunna ha tur och hitta någon som var tillräckligt intresserad för att vilja kolla upp vilka stulna bilar som hade hittats på den parkeringsplats där Alice McGuire – född Wendell – hade dödats fem år tidigare.
Ungefär samtidigt som Rachael använde sin övertalningsförmåga på en inspektör hos Portlandpolisen satt Tracie Potter i sitt lilla omklädningsrum och tvättade av tv-makeupen, som i slutet av elvasändningen kändes som att den vägde tjugofem kilo.
Och när hon hade smort in ansiktet med fuktkräm kunde hon svära på att hon hörde hyn smacka tacksamt när den sög åt sig fukten.
Eftersom regnet öste ner ville hon byta den tv-anpassade kostymen mot något ledigare och de högklackade skorna mot de gummistövlar hon alltid hade stående där för kvällar som denna.
Hon svor inom sig när hon kom på att hon hade parkerat längst bort på parkeringsplatsen, vilket hon alltid gjorde när hon var rädd att hon inte gått sina tiotusen steg om dagen.
Vilket var de flesta dagar, måste hon erkänna.
Hennes man skulle sova när hon kom hem, och det var helt förståeligt. Men hon tänkte nog varva ner med ett litet glas brandy innan hon gjorde honom sällskap.
Eftersom kollegorna hade gått hem för länge sedan sa hon bara hejdå till de eftersläntrare som satt kvar. Hon gick ut genom bakdörren och lät den slå igen bakom henne innan hon slog upp sitt paraply.
Trots säkerhetsbelysningen såg hon knappt mer än en halv meter framför sig i regnet som föll i hårda sjok och vinden som pressade det mot henne.
Hon skänkte en tacksam tanke till gummistövlarna och var nöjd med att hon bytt om till jeans när regnet stänkte upp längs benen.
Hon hade bilnyckeln i handen och tryckte på knappen för att låsa upp bildörrarna.
Ljuset blinkade till. Hon hörde inte det vanliga ljudet när dörrarna låstes upp, men regnet var öronbedövande. Hon halvsprang resten av biten fram till bilen och så gott som kastade sig in i framsätet efter att ha fällt ihop paraplyet.
”Herregud”, muttrade hon och sträckte handen mot startknappen.
Hon hann inte ens skrika. Det hårda rycket i hennes hår fick huvudet att falla bakåt. Kniven skar ett djupt snitt tvärsöver halsen.
Det hördes ett gurglande ljud när hennes ögon rullade bak och armarna höjdes och sänktes.
”Som en fisk på en lina.” JJ frustade av skratt. Han knuffade henne mot passagerarsätet. Klädd i engångsskyddsoverall – med huva, skor och handskar – hoppade han ut från baksätet.
Han gav henne en hård knuff och klev själv in i förarsätet. Gurglandet hade slutat.
”Du stökade till det rejält här”, sa han medan han startade bilen. ”Men det gör inget. Vi ska inte så långt.”
Han var stolt över sitt beslut att välja just den här kvällen. Allt hade känts rätt. Regnet, ett perfekt tecken, en perfekt täckmantel. Han skulle dumpa hennes bil på parkeringsplatsen utanför gallerian några kvarter bort, där han även hade lämnat sin systers bil.
Stoppa skyddskläderna i en säck och slänga den någonstans på vägen till D.C. En bensinmack fick duga.
Han kastade en blick på Tracie och tänkte: En bitch avklarad, tre kvar!
Adrian brukade ofta använda Maya eller Teesha som försökskaniner. I dag var det Teeshas tur att hjälpa henne att finjustera ett konditionsdanspass till ett av projekten.
”Kom igen, Teesha, det är meningen att det ska vara kul.”
”Barn med tandsprickning. Störd sömn. Såriga amningstuttar.”
”Ett konditionspass som det här ger en härlig energikick. Och så ett trippelsteg. Höger, vänster, höger. Rör på höfterna! Det ger bålmusklerna något att bita i. Var är din taktkänsla? Är inte du en svart tjej?”
”Inga stereotyper, tack!” Men Teesha skrattade. ”Och min taktkänsla längtar bara efter att få sova.”
”Chassé, bakåtsteg, höger, vänster, höger. Och så svängen. Tänk glada höfter!”
”Ta dig i arslet.”
”Visst, du kan svänga på det också.”
Hon piskade, lockade och pikade Teesha igenom passet.
”Det här kommer att funka.”
”Jag vill aldrig se den här inspelningen.”
”Det är bara jag som kommer att se det här. Jag tror att jag behöver lägga till några rörelser. Det kan vara lite för enkelt.”
”Som sagt, ta dig i arslet.”
När Teesha hade slängt sig i en fåtölj i studion hämtade Adrian en energidryck till henne. ”Upp med hakan. Jag måste jobba lite på styrkeyogapasset.”
”Jag tänker inte vara med på det.”
”Jag måste ändå sätta ihop det först. Jag vill ha fått programmet på plats när mamma kommer hit. Jag har nästan hela veckan på mig. Fast bara en kort dag i dag. Jag ska gå på sommartivolit med Raylan och hans barn senare.”
”Tivoli, med barn. Det börjar bli allvar, Adrian.”
”Det kan man säga. Han kom förbi en halvtimme för två dagar sedan, och det enda ledde till det andra …”
Teesha lutade sig framåt. ”Berätta allt.”
”Inte på det viset. Herregud, har du bara sex i skallen?”
”Snacka om det. Monroe och jag är nere i 1,6 ligg i veckan nu.”
”1,6?”
”Coitus interruptus. Vi snittar 1,6 just nu och har lovat varandra att få upp snittet till en jämn tvåa, och sedan jobba oss upp därifrån när Phin – tack och lov – börjar i sin förskoleklass i slutet av augusti. Då kan vi hinna med en snabbis medan Thad sover en gång i veckan.”
”Jag hör att ni har en plan.”
”Spontant sex är överskattat … om jag minns rätt. Hur som helst. Vad var det för något som ledde till något annat?”
”Han sa att han älskade mig. Jag blev livrädd. Jag visste att det skulle komma – jag är inte korkad – men jag blev ändå livrädd.”
”Åååh.”
Teeshas stjärnögda suck fick Adrian att slänga upp båda händerna. ”Så jag började babbla om allt möjligt och hittade på ursäkter eller anledningar till att vi borde ta det lugnt, men han är så förbaskat tålmodigt bestämd. Bestämt tålmodig? Båda delar, och dessutom stillsamt och obevekligt säker på sig själv. Och på mig. Och oss. Han upplyste mig om mina brister.”
”Jaha, det var ju romantiskt.”
”Det var det faktiskt. För han ser dem, är medveten om dem och bryr sig inte om dem. Han räknade upp några av sina egna och det enda jag kunde tänka på var att jag inte bryr mig om dem. Och så … så sa jag till honom att jag älskade honom med. För det gör jag.”
”Ni sa alltså att ni älskar varandra, ni använde det största och viktigaste ordet som finns. Hurra! Det var på tiden.”
”På tiden? Teesh, vi har bara varit tillsammans i några månader. Knappt.”
Teesha bara viftade bort hennes invändning. ”Ni har känt varandra sedan ni var små. Och du har alltid varit lite tänd på honom.”
”Nej, det har jag inte.”
Nu riktade Teesha ett bestämt pekfinger mot henne. ”Det har du visst – och tvinga mig inte att låta som Phin. Varje gång du berättade något om Maya pratade du om hennes storebror. Och det fanns alltid en gnista.”
”Nix.”
”Joho. Det där var mer än tio år sedan. Du pratade alltid en massa om honom.”
”Gjorde jag?”
”Om hans teckningar, hans gröna ögon.”
”Åh, herregud.” Adrian satte sig och började skratta åt sig själv. ”Du har rätt. Det gjorde jag. Nu när jag tänker på det så tror jag faktiskt att jag föll för honom samma dag som jag såg teckningarna på väggen i hans rum. Och när jag såg den där blicken han gav mig – de där ögonen – när jag sa att jag gillade dem. Vad kan jag ha varit? Sju? Herregud.”
Lika förvånad som road slog hon händerna för ansiktet och skakade på huvudet. ”Och sedan smällde han igen dörren i ansiktet på mig, som vilken normal tioårig kille som helst skulle ha gjort. Jag antar att jag aldrig erkände de där känslorna för mig själv, särskilt inte efter att han träffat Lorilee.”
”För i det oändliga flöde där tid och rum vävs samman i ett kontinuum var det just här och just nu det skulle hända.”
”Visst, det är ju en trolig förklaring.”
”Det är det faktiskt. Ni är bra för varandra, Adrian, så det är en anledning, eftersom många människor som faller för varandra faktiskt inte är det. Och nu måste jag gå.” Hon reste sig ur fåtöljen. ”Du vet att Raylans barn kommer att berätta för Phin om tivolit, eller hur? Vilket betyder att jag kommer att bli medsläpad dit.”
”Ja! Vi kan ses där. Det kommer att bli kul. Jag messar Maya och ser om hon och Joe och barnen också vill hänga med.”
”Försöker du dra ihop ett gäng för att dölja att ni är ett par?”
”Nej. Vi kan behöva lite kul allihop. Och hallå, det är ett tivoli.”
Långt innan sommarsolen hade gått ner pumpade musiken medan karusellerna snurrade och blinkade och barnen – och även de vuxna – tjöt av förtjusning. Luften fylldes av doften av friterade sötsaker, grillat kött, fräsande olja och fuktig värme.
Det fanns rader av stånd med olika spel där man till priset av tjugo dollar kunde vinna leksaker värda två dollar. Klockor klämtade, hjul snurrade och luftpistoler smällde.
I samma ögonblick som de parkerade bilen på det stora parkeringsfältet tog Bradley Raylans hand. ”Kom nu, pappa! Jag är vrålhungrig. Jag vill ha två varmkorvar med pommes frites och trattkaka och glass och …”
”Om du äter hälften av det innan du åker karusellerna kommer du att spy.”
”Kommer jag inte alls!”
”Kommer du visst. Åk några karuseller först, sedan käkar vi och ser om vi kan vinna något innan vi tar några karuseller till.”
”Jag vill åka Matterhorn och Tilt-A-Whirl och pariserhjulet”, pep Mariah förtjust och hjulade i en perfekt cirkel.
”Är du med på det?” frågade Raylan Adrian.
”Absolut.”
I biljettluckan köpte han fyra åkband som gav tillgång till alla attraktionerna. Och tittade sig sedan om bland myllret av karuseller och stånd. ”Det ser ut som att Matterhorn står först på tur.”
”I år kan jag åka den”, sa Mariah och sträckte sig efter Adrians hand. ”Jag var inte tillräckligt lång förra året men jag har vuxit. Vi mätte och allt. Jag behöver bara åka småbarnskaruseller om jag vill.”
”Vill du åka med mig, Mo?”
”Jag kan åka med Adrian, pappa. Vi är tjejer båda två.”
”Det går bra”, försäkrade Adrian honom.
Och det gjorde det. De satt där tätt intill varandra och svängde ut och in, fortare och fortare tills hela världen var ett töcken. Bredvid Adrian tjöt Mariah, och skrattade och tjöt igen.
När de saktade ner igen strålade hon mot Adrian. ”Det var det roligaste jag någonsin gjort i hela mitt liv!”
”Och det här var bara den första.”
I samma ögonblick som de kom ner på marken igen kastade sig Mariah upp i Raylans famn. ”Kan vi åka en gång till? Snälla!”
”Min orädda flicka.” Han gned sin kind mot hennes. ”Klart vi kan. Men ska vi inte prova något annat först?”
”Meddelande från Teesha. De håller på att parkera bilen och Maya och Joe kom precis efter dem”, sa Adrian.
”Säg till henne att vi väntar på dem vid Tilt-A-Whirl.”
”Kan jag få sockervadd när vi ska äta?” bad Mariah.
Raylan tittade ner på henne medan de gick, och sedan upp mot Adrian. ”Du får kanske sätta på dig ögonbindel.”
”Här är ringkastning, pappa. Kan jag få en pennkniv om du vinner?”
”När du är tretton”, sa Raylan till Bradley.
”Det är ju jättelänge dit!”
”Och ändå påstod du att du var så gott som tonåring för någon dag sedan?”
Bradley fångade upp returen blixtsnabbt. ”Det är jag, alltså borde jag få en pennkniv.”
”Tyvärr, håller inte.” Men Raylan stannade vid ringkastningsståndet och köpte biljetter. Han fick syn på en tjusig rosa pennkniv och kastade ringen. Och träffade flaskan.
”Hur gjorde du det där?” undrade Adrian.
”Det handlar bara om koordination mellan handen och ögat och lite grundläggande fysik.” Han räckte henne priset. ”Du är gammal nog att hantera den här. Ansvarsfullt.”
Han vann ett pråligt halsband till Mariah och en penna med flerfärgat bläck till Bradley.
”Det där borde inte ha varit möjligt”, sa Adrian när de fortsatte till nästa attraktion.
”Det brukar killen som förestår ståndet också säga.”
När de var samlade allihop betraktade Phineas sorgset den snurrande karusellen. ”Jag är inte tillräckligt lång.”
”Nästa år kommer du att vara det”, tröstade Mariah. ”Jag har precis blivit tillräckligt lång.”
”Det är ingen förlust, grabben”, sa Monroe. ”Jag är tillräckligt lång men jag åker ändå inte de där kräkmaskinerna.” Han sköt vagnen med den sprattlande babyn framför sig. ”Du och jag och Thad tar sikte på de andra karusellerna. Langa över din kortis, Maya, så tar jag hand om henne också.”
”Tre på en person?” Maya klappade Quinns blöjbak där hon hängde mot hennes bröst, och skakade på huvudet. ”Jag hänger med dig den här rundan.”
”Vi kan turas om.” Joe lutade sig fram och kysste Maya. Sedan gnuggade han händer. ”Jag älskar kräkmaskinerna. Är du redo för din första åktur, Collin? Du har precis nått upp till gränsen.”
Collin bet sig i läppen. ”Jag antar det.”
”Du behöver inte åka”, sa Maya. ”Du kan följa med oss.”
”Nej, jag ska åka.”
Och det gjorde han, men till skillnad från Mariah klev han av storögd och blek. Han klarade av två åkturer till även om ögonen såg ut som klarblå fullmånar.
”Ska vi låta mamma få testa också?” sa Joe. ”Så kan vi hjälpa Monroe med småttingarna.”
”Okej. Det låter rättvist.” Collin vinglade lite när han tog Joes hand och började gå mot barnkarusellerna. ”Jag kräktes inte.”
”Du är en riktig tuffing.”
Efter första omgången karuseller gick de mot matstånden. Och åt vad Adrian ansåg vara en obscen mängd kött, socker och fett innan de promenerade av en del av det i mittgången mellan alla stånden medan skymningen sänkte sig och ljusen började glittra.
Som i en saga, tänkte hon.
Och som en sagoprins träffade Raylan ballonger med pilar och vann en gigantisk mjuk enhörning åt Mariah. Vid skjutbanan träffade han vargen, tuppen, björnen och prärievargen allteftersom de rullade förbi och vann en robot åt Bradley.
”Men alltså, på allvar”, sa Adrian. ”Hur bär du dig åt?”
Han ryckte bara på axlarna. ”Det är min superkraft. Där borta är bollkastningen.” Han pekade. ”Ser du något du gillar?”
Adrian skrattade. ”Visa lite förbarmande över de som har stånden, Midway Man.”
”Jag gillar bläckfisken”, sa Phineas. ”Bläckfisk heter octopus på engelska eftersom de har åtta armar och octo betyder åtta.”
”Vi ska se om jag kan ordna det.”
Raylan kammade hem bläckfisken till Phineas och en mjukisorm till Collin.
”Nu är det min tur”, sa Joe och pekade mot släggan. ”Svinga en hammare, det kan jag. Jag ska få den där klockan att ringa.” Han gav Maya ljussabeln han hade vunnit och rullade på axlarna.
Sedan svingade han hammaren och lät den falla. När vikten stannade precis under klockan hävdade han att det bara var en träningsrunda och lämnade fram fler biljetter.
På andra försöket ringde klockan och lamporna blinkade.
”Min starke Adolf.” Maya fladdrade med ögonfransarna och tog emot den storögda mjukiskossan.
”Titta inte på mig.” Monroe skrattade och viftade avvärjande med händerna. ”Jag har redan vunnit de här magiska kristallerna med ren tur. Jag är musiker, ingen muskelman.”
Innan Raylan hann anmäla sig höjde Adrian handen. ”Jag provar gärna.”
Maskinskötaren gav henne ett leende. ”Lycka till, stumpan.”
Hammaren var tyngre än hon väntat sig men hon intog positionen, höjde hammaren och lät den falla.
Vikten stannade gott och väl två decimeter under klockan.
”Det var ett bra försök, lilla damen.” Maskinskötaren gav henne ett diadem med blinkande färgglada blommor.
Hon satte på sig det, rullade axlarna bakåt och sedan framåt. ”En gång till.”
Raylan rev av biljetterna.
Adrian greppade hammaren, intog sin position och lutade huvudet först åt ena sidan och sedan åt andra. Tog ett djupt andetag. Släppte ut det. Andades in igen och svingade på utandningen.
Vikten flög upp och fick klockan att ringa och lamporna att blinka.
”Små damer har inte sådana här”, sa hon och flexade sina biceps.
Maskinskötaren skrattade. ”Nä, de har väl inte det.”