Ensam hemma i New York följde Adrian sin vanliga morgonrutin. Hon gick upp när väckarklockan ringde och gjorde sin morgonyoga. Sedan duschade hon och fixade håret – vilket alltid var en utmaning – och sminkade sig lätt, eftersom makeup fortfarande var något hon gillade att leka med.
Hon klädde sig i den förhatliga skoluniformen – marinblå byxor, vit skjorta och marinblå kavaj. Och varje dag hon gjorde det lovade hon sig själv att aldrig mer sätta på sig en marinblå kavaj efter att hon tagit studenten.
Hon åt sin frukost: grekisk yoghurt med blandad frukt, en skiva fullkornstoast och ett glas juice.
Eftersom Mimi hade gjort det till en vana hos henne så diskade hon upp efter sig och bäddade sin säng.
En snabbkoll av vädret på telefonen sa henne att det skulle bli fortsatt varmt och soligt, så därför struntade hon i jackan.
Hon slängde ryggsäcken över axeln och tog penthousevåningens privata hiss ner.
Att behöva gå de fem kvarteren till skolan var inget som störde henne, särskilt inte när vädret var så fint. Hon använde tiden till att gå igenom sin plan, som var hennes enda avsteg från rutinerna.
Och den enda av sin mammas regler hon tänkte bryta.
När telefonen ringde kastade hon ett öga på skärmen. ”Hej, Mimi.”
”Jag gör bara min plikt.”
”Och när mamma frågar kan du berätta för henne att jag var på väg till skolan när du kollade. Fast i stället för att gå till skolan kommer jag förstås att ta tåget till Jersey Shore och lägga mig på stranden, använda mitt falsklegg för att köpa ett sexpack öl och ha en massa sex med främlingar på något billigt motell.”
”Bra plan, men jag tror att jag utelämnar den biten från min rapport. Jag vet att allt är bra, vännen, men jag håller bara koll på dig för att jag älskar dig.”
”Jag fattar det.”
”Har du lust att komma hit till helgen?”
”Tack, men jag har det bra här. Skulle det ändras kommer jag och knackar på.”
”Det är bara att ringa om du behöver något.”
”Det lovar jag. Vi hörs igen.”
Med det samtalet avklarat stoppade hon undan telefonen.
Hon hade en reservplan om hennes ursprungsplan inte skulle funka. Men hon hade läst på ordentligt och trodde att huvudplanen hade potential att lyckas.
Hon knäppte fast sin legitimation på kavajen när hon gick uppför den korta stentrappan till det respektingivande brownstonehus som hyste en skola för high school-elever – de som var tillräckligt rika och smarta.
Hon öppnade dörren och gick genom den lilla säkerhetsslussen.
Stillheten, det glänsande trägolvet, de orörda väggarna var något helt annat än i hennes gamla skola där det varit högljutt och stökigt och betydligt mer slitet.
Hon saknade det, alltihop.
Två år, påminde hon sig och gick från den stora entréhallen mot korridoren på vänster hand. Två år, sedan kunde hon fatta sina egna beslut.
Hennes plan var att tjuvstarta lite med att ta ett i dag.
Tredje året i high school hade de flesta elever redan bildat sina grupperingar. Att ta sig in någonstans som nykomling tog tid, och hon hade inte ens varit här i tre veckor.
Hon visste att de här etablerade grupperingarna granskade henne, bedömde henne och försökte avgöra om hon skulle passa in. Även om Adrian aldrig hade varit blyg tog hon tid på sig.
Sportfånarna skulle kunna vara rätt val för de kommande åren. Även om hon inte såg sig själv som den sportiga typen så var styrka och träning något hon var intresserad av. Modetjejerna skulle kunna vara kul, med tanke på att hon verkligen gillade kläder. (Ytterligare en anledning att avsky uniformen.)
Festprissarna intresserade henne inte mer än de skrämmande seriösa plugghästarna.
Som alltid fanns det i alla grupper inslag av både snobbar och mobbare – vilka ofta kunde vara samma personer.
Och nördarna var – alltid, i alla sammanhang – livsfarliga för ens sociala status.
Men för det här projektet var det just ditåt Adrian siktade.
Hon tog beslutet under lunchrasten: ett beslut som med största säkerhet sabbade alla hennes chanser att stiga i den sociala hierarkin.
Inne i lunchmatsalen gick Adrian med sin bricka – grönsallad med grillad kyckling, årstidens frukt och kolsyrat vatten – förbi bordet med sportfånarna, förbi modetjejerna och vidare mot platsen som stod allra lägst i rang: nördbordet.
Hon uppfattade att samtal avstannade och hörde de spridda viskningarna i samma ögonblick som hon stannade vid det illa ansedda bordet och de tre personer som satt runt det.
Eftersom hon hade gjort sin hemläxa – gått igenom gamla nummer av skoltidningen och lusläst förra årets årsbok – siktade hon in sig på Hector Sung.
Asiat, smal som en sticka med mörkbruna ögon bakom ett par fyrkantiga svarta glasögon. De där ögonen blinkade förvånat mot henne samtidigt som handen som var på väg att stoppa en vegetarisk pizzaslice i munnen stannade mitt i rörelsen.
”Är det okej om jag sitter här?”
”Ähm …”
Adrian bara log och slog sig ner mittemot honom. ”Jag heter Adrian Rizzo.”
”Okej. Tjena.”
Tjejen som satt bredvid honom, med hy som påminde om gräddkola och en imponerande man av flätor, himlade med sina stora, svarta ögon. ”Han heter Hector Sung och kan inte fatta att någon annan än vi vill sitta här. Jag heter Teesha Kirk.”
Hon riktade en tumme prydd med en kraftig silverring mot killen som satt på andra sidan om Adrian och såg osäker och generad ut. ”Rödtotten här heter Loren Moorhead – den tredje. Du har cirka fem komma tre sekunder på dig att flytta innan du kontamineras av nördbaciller och förpassas till samhällets utkant.”
Adrian hade läst på om Teesha också, som egentligen skulle ha platsat bland plugghästarna om det inte vore för hennes nördgener. Hon föredrog Dungeons & Dragons-turneringar eller Doctor Who-maraton framför möten med studentorganisationen eller nationella meritprogrammet.
”Nåväl.” Adrian ryckte på axlarna, pressade citron över sin sallad och åt lite av den. ”Jag antar att tiden är ute. Trevligt att träffas, Hector, Teesha och Loren. Förresten, Hector, jag har ett förslag som du kanske är intresserad av.”
Han släppte den flottiga pizzaslicen på sin tallrik. ”Va?”
”Ett affärsförslag. Jag behöver en videofotograf, och eftersom det är ditt stora intresse så tänkte jag att du kanske kunde hjälpa mig med ett projekt.”
Han flackade med blicken mellan sina två vänner. ”Ett skolprojekt?”
”Nej. Jag vill göra en serie med sju femton minuter långa videor. En för varje veckodag. I vissa av dem skulle jag behöva röstpålägg och i andra ljudinspelning i realtid. Jag tänkte först att jag skulle använda ett stativ och en kamera och bara göra det själv. Men det är inte den känslan jag är ute efter.”
Nu riktade han blicken mot henne igen, och hon kunde se att hans intresse var väckt. ”Vad är det för slags videor?”
”Träningsvideor. Yoga, konditionsträning, styrketräning och så vidare. För att lägga upp på Youtube.”
”Hur vet vi att du inte driver med oss?”
Adrian vände sig till Loren. Hans hår, som var plågsamt rött och väldigt kortklippt, ramade in ett mjölkvitt, fräknigt ansikte. Han hade milda blå ögon och närmare tio kilo babyhull på kroppen.
Hon tänkte att hon skulle kunna hjälpa honom bli av med det, om han ville.
”Varför skulle jag göra det? Jag behöver någon som hjälper mig att filma, och jag betalar femtio dollar för var och en. Det blir trehundrafemtio dollar för sju stycken. Jag antar att det är förhandlingsbart, inom rimliga gränser.”
”Jag kan fundera på det. När vill du börja i så fall?”
”På lördag morgon – vid soluppgången. Jag vill filma några i soluppgången och några i solnedgången. Jag har en stor terrass och den skulle funka bra för det här.”
”Jag kommer nog att behöva assistenter.”
Adrian åt lite mer sallad och funderade. ”Sjuttiofem per video. Dela det hur ni vill.”
”Hur dags går solen upp?” undrade Loren.
Innan Adrian hann svara – hon hade redan kollat upp det – sa Teesha: ”Nu på lördag går solen upp tjugosju minuter över sju på morgonen. Och ner tjugo över sju på kvällen, sommartid.”
”Fråga inte”, sa Loren varnande. ”Hon bara vet sådant.”
”Perfekt. Ni måste vara där i tid så att ni hinner få allt på plats och i ordning. Här är min adress och en ungefärlig beskrivning av hur jag vill att det ska se ut, med manus.”
Adrian plockade upp ett usb-minne ur fickan och lade det bredvid Hectors bricka. ”Titta på det, fundera på det och ge mig besked.”
”Det är din mamma som har Yoga Baby, eller hur?”
Adrian nickade mot Teesha. ”Det stämmer.”
”Varför låter du inte hennes filmteam göra det? Hon har ju sitt eget produktionsbolag.”
”Eftersom det här är min grej. Det är mitt projekt. I alla fall, om ni bestämmer er för att ta jobbet så ser jag till att ni blir insläppta. Det kommer förmodligen att ta hela helgen. Kanske längre. Jag vet inte hur mycket tid ni behöver för postproduktion, för att få allt klart och lägga upp det.”
”Jag ska kolla på det och så lämnar jag besked, kanske i morgon.” Hector gav henne ett litet leende. ”Du är medveten om att det verkligen är kört för dig här nu, va? Jag hoppas att du tycker att det är värt det.”
”Jag med.”
Hon tog sig igenom resten av dagen genom att ignorera diverse hånleenden, gliringar och viskningar bakom ryggen.
När hon gick ut i den varma sensommarluften igen dök Hector och hans lilla klan upp bakom henne.
”Hallå, vänta. Jag har hunnit kolla lite på ditt upplägg. Det skulle nog kunna funka.”
”Toppen.”
”Men jag vill gärna se inspelningsplatsen innan jag tar ett beslut. För att vara säker på att den funkar för det du har tänkt dig.”
”Jag kan visa dig nu om du har tid. Det är bara några kvarter härifrån.”
”Det funkar bra nu.”
”Vi följer med allihop”, sa Teesha.
”Visst.”
”Alltså …” Hector sköt upp glasögonen på näsan där han gick bredvid henne. ”Jag kollade på några av din mammas träningsvideor under en håltimme. Hon har högt ställda produktionskrav, eller hur? Min utrustning är helt okej, men jag kommer inte att kunna matcha det de gör i hennes studio.”
”Jag vill inte ha det hon har. Jag vill ha något som är mitt.”
”Jag läste på lite om henne, och dig.”
Adrian kastade en blick över axeln mot Loren.
Ständig medlem i debattlaget, mindes hon. Alltid sist kvar när det var dags för lagbildning på gympan – och alltid först att anmäla sig som korridorvakt.
”Och?”
”Världen är full av folk som lurar andra på pengar så jag ville få en bild av er. Din mamma dödade verkligen din pappa.”
Det var inte första gången någon hade dragit upp det där, tänkte Adrian, men ingen hade någonsin varit lika rakt på sak som Loren.
”Han var inte min pappa, utöver rent biologiskt. Och han försökte döda mig när hon gjorde det.”
”Varför det?”
”För att han var full och elak och möjligen galen. Jag vet inte. Det var första och sista gången jag träffade honom. Och eftersom det hände för nästan tio år sedan har det inget att göra med något av det här.”
”Herregud, Loren, lägg ner.” Teesha stötte armbågen hårt i sidan på honom. ”Hade inte du en morbror som satt inne för något insiderfiffel?”
”Förvisso, men det är ett manschettbrott, inte …”
”Talat som en sann vit överklasspojke”, slängde Teesha blixtsnabbt tillbaka. ”Den vitaste av dem alla. Lorens familj är själva definitionen av begreppet WASP, white anglo-saxon protestant. Tre generationer högklassiga svindyra advokater.”
”Han gillar att argumentera, med andra ord.”
”Det kan man lugnt säga. Påstår du att något är upp kommer Loren hävda att det är ner, och tjata om det tills du ger dig.”
”Om det är upp eller ner beror på var man står.”
Teesha gav honom ännu en armbåge i sidan. ”Du ser.”
”Tja, eftersom vi står här nere så ska vi in till att börja med och sedan upp. Tjena, George.”
Portvakten gav Adrian ett brett leende och höll upp dörren för dem. ”Hur var det i skolan i dag?”
”Som vanligt. Det här är Hector. Och Teesha och Loren. De kommer att hälsa på här lite då och då.”
”Där ser man. Ni får ha en fortsatt bra dag.”
När de hade korsat den väldoftande lobbyn med sina små exklusiva butiker plockade Adrian upp sitt nyckelkort. Hon gick förbi raden av hissar och stannade framför en som enligt skylten var PRIVAT och som gick till PENTHOUSE A.
”Om ni bestämmer er för att komma på lördag så meddelar jag säkerhetsvakterna och receptionen. Receptionen kommer att ringa när ni är här, och då skickar jag ner hissen för att hämta er.”
”Vilken våning går den här till?” frågade Loren när de gick in i hissen.
”Fyrtioåttonde. Det är högst upp.”
”Aj då”, mumlade Teesha när hon såg Loren blekna. ”Han är lite höjdrädd.”
Eftersom det var en detalj som inte framkommit i Adrians efterforskningar vände hon sig om och gav Loren en beklagande blick.
”Jag är ledsen. Du behöver inte gå ut på terrassen.”
”Äh, det är ingen fara”, sa han och stack händerna i byxfickorna. ”Det är lugnt. Det är lugnt.”
Knappast, tänkte Adrian, som redan såg en liten svettpärla rinna vid hans högra tinning.
Men hon sa inget. Det fanns ingen anledning att genera honom.
”Hur som helst. På lördag tar ni den andra hissen, och då kommer ni till vår entrédörr på nedersta våningen. Man måste ha både nyckelkort och larmkod för den här hissen.”
Teesha höjde ögonbrynen. ”Tjusigt värre.”
Adrian ryckte på axlarna. ”Det är så min mamma vill ha det.”
Hissen öppnades direkt in mot Linas hemmagym. En hylla med fria vikter löpte längs en spegelvägg, och på ömse sidor fanns ställ och hyllor med pilatesbollar, yogamattor och yogablock, träningsband, hopprep, medicinbollar och hantlar.
En gigantisk storbildsskärm dominerade ena väggen ovanför en avlång gaseldad braskamin. I det lilla öppna köket stod en vinkyl fylld med energidrycker. Ett vitrinskåp innehöll vattenflaskor med Yoga Baby-loggan.
En vägg med skjutdörrar i glas ledde ut till den stora terrassen, och staden nedanför.
”Inga maskiner?” undrade Teesha som gick runt och såg sig omkring.
”Din kropp är maskinen, enligt min mamma.”
”Fast organisk substans är ju något helt annat än mekanisk substans.”
”Terminator bestod av både organisk och mekanisk substans”, påpekade Loren.
”Skynet ligger fortfarande flera år fram i tiden”, kontrade Teesha. ”Men visst, jag fattar att hon menar att man använder sin kropp, sin kroppsvikt, och kalibrerar den och så där.”
Adrian bara tittade på henne. ”Okej. Det finns ett badrum till vänster om köket om någon behöver använda det.” Hon låste upp och öppnade glasdörrarna till terrassen. ”Det är här ute jag vill spela in videoklippen.”
”Schyst.” Hector gick ut på terrassen. ”Schyst. Vi kommer behöva flytta på möblerna och skapa en öppen yta. Han kastade en blick mot poolen som gav ifrån sig ett lågt hummande där den stod övertäckt på en upphöjning. ”Och den där får stängas av. Man hör lite av stadens ljud ända upp hit, men det bidrar bara till stämningen. Filmar vi hitåt så får vi med floden i bakgrunden.”
”Och soluppgången”, tillade Adrian. ”När vi gör solnedgångsklippen filmar vi åt andra hållet. Man skulle kunna få med Chrysler Building och Empire State Building. Jag vet inte vilken vinkel som passar bäst till förmiddags- och eftermiddagsklippen. Jag vill bara att det ska vara olika vinklar.”
”Helt rätt. Jag kanske kan låna lite utrustning av min pappa, så att vi kan reflektera ljuset. Han kanske till och med låter mig använda hans kamera.”
”Hectors pappa är filmare”, sa Loren från sin plats innanför glasdörrarna, där han hade stannat. Och stod kvar. ”Han jobbar med Blue Line – polisserien. Förresten, finns det något att dricka här, utöver de där hälsogrejerna? Som, typ, läsk?”
”Strikt förbjudet här hemma – men jag ska fixa lite till lördag. Det finns juice nere i det stora köket.”
”Äh, det är lugnt.”
”Okej, så …” Hector tog en runda till, studerade olika vinklar. ”Skulle vi kunna göra en testrunda, kanske ett klipp, bara för att få en känsla?”
”Ähm, visst. Jag måste bara byta om. Jag kan inte röra mig i de här kläderna.”
”Gör du det”, sa Teesha, ”så flyttar jag och Hector på möblerna så länge. Och så kan Loren gå ut och köpa lite dricka, kanske några Coca-Cola.”
”Det ligger en butik precis utanför lobbyn där nere, om du har lust att göra det.” Adrian gick bort till sin ryggsäck och plockade upp en tiodollarssedel. ”Jag bjuder.”
”Schyst.”
När Adrian hade bytt om till yogatights och linne hade Hector och Teesha baxat undan två bord, två soffor och en fåtölj till andra änden av terrassen.
Hon tog med sig en yogamatta och placerade den så att hon hade ansiktet i sydostlig riktning.
”Jag testade det här för någon dag sedan, och du borde kunna få med både mig, floden och soluppgången.”
”Jag kommer att filma med min kamera, bara för att testa. Jag menar, ljuset kommer att vara annorlunda och så, men vi kan kolla tajming och vinklar, och då blir det lättare för mig att planera.”
”Perfekt.” Adrian vände sig om när hissdörren öppnades. Loren lade hennes nyckelkort ovanpå hennes ryggsäck och satte sedan ifrån sig kassen på köksbänken.
”Jag köpte Coca-Cola och lite chips och annat.”
Adrian tänkte på sin mamma och kunde inte låta bli att skratta. ”Det måste vara första gången något av det kommer innanför de här dörrarna sedan vi flyttade hit.”
”Vad tusan äter ni?”
”Du menar som mellanmål?” sa Adrian och log mot Loren när han delade ut läskburkar. ”Frukt, råa grönsaker, hummus, mandlar … Ugnsbakade sötpotatischips skulle kunna gå an. Det är inte så illa som det låter. Jag är van.”
”Din mamma låter strikt.”
”Träning och hälsa? Det är hennes religion. Och hon lever som hon lär så det är svårt att beklaga sig för mycket.” Hon ställde sig längst fram på mattan. ”Okej. Som jag sa vill jag göra det här utan ljud, och sedan fixar vi röstpåläggen efteråt.”
”En kvart, eller hur?” sa Teesha och tog fram sin telefon. ”Jag tar tiden.”
Adrian hade gått igenom upplägget tusentals gånger, gjort små justeringar här och där tills hon kände att det var precis som hon ville ha det. En stillsam och vacker solhälsning för att möta dagen.
Hon släppte alla andra tankar.
Eftersom hon var van vid kamera och produktionsteam när hon spelade in träningsvideor med sin mamma blev hon inte distraherad av Hectors och de andras närvaro. När hon avslutade med en savasana började hon prata.
”Jag kommer att göra den här rörelsen med tal så att ni inte tror att jag bara har somnat. Röstpålägget kommer att instruera tittaren att andas på rätt sätt, att slappna av och bara låta kroppen flyta ut. Att slappna av i tårna, i anklarna, i vaderna och resten av kroppen. Att visualisera mjuka färger eller ljus i inandningen och låta mörker och stress följa med i varje utandning.”
”Du har ungefär nittio sekunder kvar”, sa Teesha.
”Det stämmer. Jag kommer att säga att det går bra att stanna kvar i savasana så länge man vill, och sedan …”
Hon sträckte ut sig, med armarna ovanför huvudet, innan hon vände sig på sidan och drog upp knäna. Mjukt och smidigt rullade hon över till sittande ställning med korslagda ben, på mitten av mattan.
”Lätt meditationsställning”, sa hon och lade sin högra handflata över den vänstra, med tummarna mot varandra. ”Andas in och andas ut, bla, bla …” Hon korsade armarna över bröstkorgen och bugade lätt. ”Tacka er själva för att ni var med, för att ni gav er själva den här stunden, och sedan …”
Hon rätade på sig igen, satte ihop handflatorna och böjde på nacken. ”Namaste. Det var det.”
”Femton minuter och fyra sekunder.” Teesha nickade och såg imponerad ut. ”Inte illa.”
”Du är verkligen vig.” Loren hade vågat sig ut på terrassen och satt nu i en av sofforna och tryckte i sig chips. ”Jag kan inte ens röra vid mina tår.”
”Smidighet är viktigt. Men grejen är att den som är väldigt vig måste gå längre i rörelsen än den som inte är det, för att få ut något av den.” Hon skulle kunna hjälpa honom, tänkte hon igen. ”Ställ dig upp och försök röra vid dina tår.”
”Det är pinsamt.”
”Det enda som är pinsamt är att inte försöka.”
Han gav henne en skeptisk blick men böjde sig framåt från midjan, med armarna hängande. Fingertopparna stannade nästan två decimeter från tårna.
”Känner du hur det stramar?”
”Shit! Ja!”
Hon imiterade rörelsen. ”Jag känner ingenting förrän jag kommer hela vägen ner.” Hon böjde kroppen tills handflatorna vilade mot golvet och näsan rörde vid knäna. ”Vi får ut lika mycket av rörelsen. Res dig nu upp och andas in. Nej, när du andas in blåser du upp ballongen. Fyll lungorna, låt magen flyta ut.”
”Min flyter ut dygnet runt.” Han skrattade själv, liksom de andra. Adrian log bara. ”Prova bara. Andas in, fyll ballongen. Och nu tömmer du den, genom att dra naveln mot ryggraden samtidigt som du böjer dig framåt och försöker röra vid tårna.”
När han provade igen nickade hon. ”Och nu är du redan ett par centimeter närmare. Andningen. Allt handlar om andningen.”
Hon kastade en blick mot Hector som stod lutad mot väggen och studerade kameraskärmen.
”Hur ser det ut?”
”Helt okej. Jag kommer att titta närmare på det och komma fram till de bästa vinklarna. Jag kommer kunna övertala pappa att få använda en del av hans prylar. Du kommer att behöva en mikrofon för ljudupptagningen, och så behöver du typ en introduktion eller en välkomsthälsning, eller hur?”
”Japp. Jag har jobbat på det. Åh, tack.” Hon tog emot Coca-Colan som Teesha räckte henne och drack utan att tänka. Sedan stannade hon upp och slöt ögonen. ”Okej, det här var förbaskat gott.”
”Jag har ungefär tjugo minuter på mig innan jag måste hem”, sa Hector och stängde av kameran. ”Vi kanske kan gå igenom introduktionen, och övergången mellan de olika klippen.”
”Vi kan brainstorma i morgon”, föreslog Loren och gjorde ett nytt försök att nå tårna. ”Under lunchen, om du vill ta risken att sitta med oss två dagar i rad.”
”Jag tar risken.”
När de gått därifrån och Adrian höll på att plocka undan tomma Coca-Cola-burkar och chipspåsar insåg hon att hon inte bara hade hittat ett produktionsteam till sitt eget lilla projekt.
Hon hade hittat sitt gäng.
De brainstormade under lunchrasten och repeterade och finjusterade efter skolan.
Till fredagskvällen hade hon beställt pizza och fyllt på läskförrådet. Hon hjälpte sitt team att sätta upp utrustningen som Hector hade lyckats komma över. Lampstativet och ljusavskärmarna och färgfiltren till kvällstagningarna, reflexskivan och reflexskärmen till eftermiddagen, mikrofonen och alla sladdar.
De lyckades få till en provisorisk filmstudio med det Hector hade lånat och tiggt till sig.
De åt pizza i matsalen på bottenvåningen medan Lorens spellista pumpade ut åttiotalshits.
När Adrian hörde Wham! be om att bli väckta innan hon gick var hon tvungen att fråga: ”Varför just åttiotalet?”
”Varför inte?”
”För att ingen av oss var födda då?”
Han riktade ett pekfinger mot henne. ”Det där svarar på frågan ’Varför?’, inte på ’Varför inte?’. Det är ju historia, för sjutton. Musikhistoria. Jag funderar på att sätta ihop en nittiotalslista också. Du vet, för att analysera vad det var som byggde samhället – i fråga om musik – under det årtionde vi föddes.”
”Det där är supernördigt.”
”Jag vet.” Han lyfte upp en ny pizzaslice och tog en tugga. ”Musik är min grej, helt enkelt. I’m a music man.”
”Music Man”, sa Teesha, mellan två tuggor. ”Robert Preston och Shirley Jones – i filmversionen från 1962. Preston spelade även huvudrollen i Broadwayproduktionen från 1957, mot Barbara Cook som Marian.”
”Hur vet du det där?” undrade Adrian. ”Och varför?”
”Hon kommer ihåg allt hon läser”, svarade Hector.
”Så klart”, sa Loren. ”Jag måste ju göra en låtlista med bara musikalmusik från Broadway. Det vore supernördigt.”
”Det är bara att sätta igång, grabben”, sa Hector och såg sig omkring. ”Det här är verkligen ett schyst ställe.”
”Säger killen som bor i värsta lyxvillan varannan vecka och i en penthousevåning som inte är helt olik den här varannan”, sa Teesha och tog en klunk Coca-Cola.
Hector bara ryckte på axlarna. ”Mina föräldrar är skilda, så jag flyttar fram och tillbaka. Styvföräldrarna är helt okej, än så länge. Dessutom har jag fått en lillebror av pappa och en lillasyster av mamma. Det är ganska coolt.”
”Jag brukade önska att jag hade syskon”, sa Adrian. ”Men sedan insåg jag att det aldrig kommer att hända så det var bara att glömma. Och du, då?” frågade hon Teesha.
”Två äldre bröder, och föräldrar som sitter ihop som ler och långhalm. Mina brorsor är okej för det mesta, förutom när de irriterar skiten ur mig.”
”En syster”, sa Loren och plockade av en pepperoniskiva från pizzan och stoppade den i munnen. ”Hon är tio. Mina föräldrar var separerade ett par månader vid den tiden, blev sams igen och bestämde sig för att fortsätta tillsammans – och ut ploppade lilla prinsessan Rosalind. Hon är ganska odräglig.”
”Ganska?” sa Teesha och skrattade.
”Okej, fullkomligt odräglig, men de skämmer bort henne så det är egentligen inte hennes fel. Du ska vara glad att du är enda barnet”, sa han till Adrian. ”Du får all uppmärksamheten.”
”Mammas karriär får all uppmärksamheten, och jag får det som blir över. Men det är okej”, sa hon snabbt. ”Det innebär att jag sköter mig själv för det mesta. Och jag tänker skaffa mig en egen karriär. Ni hjälper mig just nu att komma igång med den.”
”Och när du är en stor Youtubestjärna …”, sa Teesha och suckade djupt, ”kommer vi fortfarande att vara de tre nördarna medan du får sitta vid coola gängets bord.”
”Inte en chans. Och eftersom det är nördbordet som gäller för mig under resten av skoltiden borde jag få bli hedersnörd.”
”Finns ingen heder i det”, sa Hector. ”Men du är en nörd. Du dricker morotsjuice och äter granola frivilligt. Din mamma är bortrest i några veckor och du jobbar i stället för att leva rövare. Du är träningsnörden.”
Adrian hade aldrig sett sig som en nörd, i något avseende, men när hon hade avslutat sitt kvällsyogapass och krupit ner i sängen klockan tio insåg hon att det var precis det hon var.
Och att hon inte hade något emot det.