Som kompensation för att hon missat julen hos sina morföräldrar tillbringade Adrian två veckor av sommarlovet hemma hos dem. Hon tog upp kontakten med Maya, lekte med de åldrande hundarna Tom och Jerry, hjälpte till i trädgården och lagade mat tillsammans med sin mormor och morfar.
De tog med glädje emot hennes tre kompisar från New York i en vecka, så att de kunde spela in en ny video.
Adrian skulle alltid bära med sig minnet av Popi och Nonna som satt på den stora verandan och tittade på när hon förberedde yogapasset de skulle filma utomhus. Minnet av att komma ner på morgonen och se sin mormor och Teesha sitta och prata över en kopp kaffe i köket.
Sedan kom hösten med en ny skoltermin och färgsprakande löv. Trots att Harry ville anlita någon som gick igenom hennes beundrarpost insisterade Adrian på att själv öppna den. Och visst, det förekom både obehagliga och obscena brev, men de positiva var helt klart övervägande.
Hon glömde inte hotbrevet, men hon lade det åt sidan.
FOGGY BOTTOM, WASHINGTON D.C.
Det gjorde däremot inte poeten. Tankarna på henne levde kvar i den där ilskna och tålmodiga hjärnan. Men det fanns tid, gott om tid än. Och det fanns andra. Många andra som skulle komma före henne.
Hon var själva crescendot, kulmen. Men innan man nådde crescendot måste man börja någonstans.
Från en lista valdes ett namn ut som det första. Adrian Rizzo skulle bli den sista och Margaret West den första.
Det började med förföljandet, jakten, bevakningen, inspelningarna. Vilken kick det var! Vem hade kunnat tro att själva förarbetet skulle vara så spännande?
En välplanerad inledning med en snabb, okomplicerad avslutning kändes som det bästa upplägget. Små promenader förbi det tysta huset, långa timmar vid datorn. En middag på en trendig restaurang, som vilken gäst som helst, medan bytet åt och drack och skrattade.
Se henne röra sig, utan en aning om att klockan tickar för henne, tick, tack. Se henne stoppa en sked av desserten i munnen och njutningsfullt himla med ögonen och skratta mot mannen hon gladeligen skulle sära på benen för senare.
Frånskild och ständigt på jakt, det var Maggie, det!
Och när planerna sedan gick i lås, känslan av pulsen som rusar i blodet. All tid, all skicklighet, all träning som plötsligt faller på plats. Bara att koppla ur larmet till det där tysta, nu sovande huset. Dyrka upp dörren på baksidan av huset, i säkerhet inne bland skuggorna.
Ytterligare en kick, att gå genom huset, närmast glida uppför trappan. Ta sikte på rummet där lampan alltid släcktes sist om kvällarna.
Sovrummet.
Där var hon. Sovande. Fridfullt sovande. Så svårt att motstå frestelsen att väcka henne, visa henne pistolen och berätta varför.
Dubbelhandsfattning för att hålla vapnet stadigt. Skälvande, inte av nervositet utan av upphetsning. Ren och skär upphetsning.
Första skottet, inte mycket mer än en viskning på grund av ljuddämparen. Det andra, lite högre, och det tredje, ännu högre. Sedan ett fjärde, bara för skojs skull.
Som kroppen hade studsat. Som det där lilla ljudet hon hade gett ifrån sig hade ekat i det mörka rummet.
Så fruktansvärt, skulle de säga. Mördad i sin egen säng! Ett så trevligt område. En så fin kvinna!
Men de kände inte den där bitchen, eller hur?
Stjäla några saker för att leda poliserna – de idioterna – på villospår.
Souvenirer.
Tanken på att ta en bild av det utförda arbetet dök upp för sent, några kvarter bort från det tysta huset.
Nästa gång. Nästa gång skulle det finnas bilder att titta tillbaka på.
Adrian skulle släppa sin andra video i januari, men eftersom hon insisterat på att ta körkort körde hon till Maryland i bilen hon köpt för det hon tjänat, för att fira jul i huset på kullen.
Hon hade gått med på att göra en del telefon- och videointervjuer, men hon skulle tillbringa julhelgen i Traveler’s Creek.
Lina tillbringade större delen av månaden, inklusive jul- och nyårshelgerna, på Aruba med ett filmteam.
Den andra dikten kom, liksom den första, i februari, fast den här var poststämplad i Memphis.
DU TROR ATT DU ÄR SÅ SPECIELL OCH UNIK.
MEN JAG SER VAD DU ÄR: BILLIG OCH RIK.
INTE OSKYLDIG OCH REN SOM NYFALLEN SNÖ.
OCH DÄRFÖR, MIN VÄN, SÅ MÅSTE DU DÖ.
Den här gången brydde hon sig inte om att berätta det för sin mamma. Som Lina själv hade sagt: det fanns ingen anledning. Hon gjorde en kopia till sitt eget arkiv och gav Harry originalet.
Hon koncentrerade sig på skolan, på att ta fram ett nytt koncept till sin nästa video.
Och försökte att inte tänka för mycket på antagningsbeskedet från Colombia, efter att Teesha hade fått sitt brev, efter att Loren hade kommit in på Harvard och Hector på UCLA.
Hon hade förstås sökt till andra college också. Hon var inte dum. Men det var till Colombia hon ville. Och hon ville dela rum med Teesha.
Hon ville det så gärna.
När hon öppnade välkomstpaketet från Colombia dansade hon runt genom våningens alla tre plan.
Hon ringde sina morföräldrar och messade sina vänner och Harry. Eftersom hennes mamma var i Las Vegas på något evenemang kopierade Adrian antagningsbrevet och lade det på Linas skrivbord.
Hon tog farväl av high school utan att fälla några tårar och påbörjade det hon tänkte på som nästa sträcka av hennes väg i livet.
Adrian tog sig an college strategiskt, valde de tillvalsämnen hon kände förde henne närmare hennes mål, lade kraft och energi på att förkovra sig och skaffa sig bra betyg – och reserverade somrarna för videoinspelningar och långa vistelser i Maryland.
Hon hade planer, massor av planer, och när hon började sitt sista år på Colombia hade många av dem börjat falla på plats. Hon och Teesha delade en lägenhet på bekvämt promenadavstånd från campus – och betalade hyran med förtjänsten från Adrians årliga dvd-utgivning.
Hon började samarbeta med en annan student, vars huvudämne var modedesign, för att ta fram en egen kollektion yoga- och träningskläder.
Medan Teesha avverkade den ena förälskelsen – eller åtminstone förlustelsen – efter den andra såg Adrian dejtandet som bekymmersfri underhållning.
Hon hade inte tid att bli förälskad. Lust däremot var något hon tänkte på som helt okomplicerat, och inte minst som hälsosamt och avslappnade för både kropp och själ – så länge det var säkert och kravlöst.
Även om affärsrelationen hon inlett med sin mamma inte var helt okomplicerad gav den båda deras varumärken en rejäl skjuts. På ett personligt plan förblev deras relation, som Adrian såg det, oförändrad: reserverad men vänskaplig.
Så länge båda två höll sig på sin sida av spelplanen.
En stormig, iskall februarikväll gick Adrian in på en restaurang i ett försök att dämpa ångesten över det hon tänkte på som sin årliga alla hjärtans dag-fasa. Årets brev var poststämplat i Boulder i Colorado, den sjätte februari. Att det aldrig hade hänt någonting, eller att breven inte kom oftare, var inget som lugnade henne. Den jämna och oförändrade takten tydde snarare på ett fokus och en onaturlig besatthet hos avsändaren.
Hon hade varit nära att avboka middagsmötet med sin agent och Harry, men tvingat sig ut ur lägenheten med den senaste dikten vilande blytung i handväskan.
Eftersom hon, som alltid, var tidigt på plats bestämde hon sig för att ta en drink i baren. Det skulle förmodligen vara bättre för hennes nerver än att sitta ensam vid ett bord inne i matsalen.
Det glada sorlet och energin i rummet hjälpte. Hon gav sitt namn till hovmästaren och vände sig sedan mot baren med dess mörka träinredning och tegelväggarna. Hon var på väg att ta en barstol när hon fick syn på ett bekant ansikte vid ett av de höga småborden.
Hon hade sett Raylan en handfull gånger sedan han flyttade hemifrån för att läsa på college i Savannah, och eftersom Maya höll henne uppdaterad visst hon att han hade knipit en eftertraktad praktikplats hos Marvel Comics som sedan hade lett till en plats som tecknare på ingångsnivå på deras huvudkontor i New York.
Pojken vars sovrumsväggar varit fulla av teckningar hade nu det hon föreställde sig måste vara hans absoluta drömjobb.
Och den vackra blondinen bredvid honom måste vara konstnären han blivit förälskad i på college och nu hade ett distansförhållande med medan hon, liksom Adrian, pluggade sitt sista år.
Hon tvekade – de såg ut att vara så uppslukade av varandra att de lika gärna hade kunnat befinna sig på en öde sandstrand i månskenet. Men hon kunde knappast låtsas att hon inte hade sett sin äldsta kompis storebror.
De såg ut som konstnärer, tänkte hon när hon började gå mot deras bord. Raylan med det där gyllenbruna håret som lockade sig lite över skjortkragen, och kvinnan – Adrian kunde inte komma på namnet – med den rågblonda flätan som ringlade sig halvvägs ner på ryggen.
Raylan tittade upp när hon närmade sig och hon såg blicken i de där gröna ögonen glida över hennes ansikte, först lite frågande och sedan igenkännande.
Hon kände ett litet pirr i nacken – fast den effekten hade hans ögon förstås alltid haft på henne.
”Adrian! Hej.”
”Hej själv, Raylan. Jag hörde att du jobbar i New York nu.”
”Jajamän. Lorilee Winthrop, det här är Adrian Rizzo, en av Mayas bästa kompisar. Och Adrian, det här är Lorilee, min …”
”Fästmö. Från och med i dag!”
Lorilees röst glittrade av glädje och fick Adrian att tänka på magnolior, spansk mossa och kallt sött te serverat på skuggiga verandor. Hon höll fram ena handen och visade upp den vackra diamanten på ringfingret.
”Åh, herregud.” Adrian tog instinktivt den framsträckta handen och kände värmen och lyckan. ”Den är underbar. Grattis. Wow, Raylan, grattis. Jag fattar inte att Maya inte har skvallrat för mig.”
”Vi har inte berättat det för någon än.”
”Det är jag som inte kan hålla munnen stängd”, sa Lorilee. ”Jag är hopplös.”
”Men gör mig en tjänst och berätta inte för Maya att du fick reda på det först”, fortsatte Raylan. ”Du vet, verka överraskad när hon berättar det.”
”Inga problem. Se det som min förlovningspresent.”
”Vill du slå dig ner?” frågade Lorilee. ”Maya har pratat så mycket om dig och jag har träffat dina morföräldrar. De är helt underbara, eller hur? Och förresten, jag älskar dina träningsvideor. Gud, vad jag babblar. Raylan, älskling, du kan väl ta en stol till Adrian?”
”Nej, nej, men tack ändå. Jag ska träffa några andra här – jag var bara lite tidig.”
”Du bor i New York. Jag kan inte fatta att jag ska flytta hit till våren.”
Raylan tittade på sin fästmö som om hon var den enda kvinnan i världen, eller i universum. Adrian kände ett litet, litet styng av avundsjuka.
”Ifall du inte förstod det så är Lorilee sydstatstjej.”
”Nähä, det menar du inte. Och konstnär dessutom, har jag hört.”
”Jag försöker i alla fall. Det jag verkligen skulle vilja är att jobba som bildlärare. Jag älskar barn. Raylan, älskling, vi måste skaffa ett helt fotbollslag.”
Han log mot henne. Adrian svor på att hon kunde se stjärnor glittra i de där mörkgröna ögonen.
”Kanske ett halvt.”
”Det låter som att förhandlingen har börjat”, skrattade Adrian och försökte föreställa sig pojken hon känt sedan hon var liten, omgiven av barn.
Förvånande nog var det inte särskilt svårt.
”Raylan, din mamma och Maya kommer att bli överlyckliga. De avgudar dig”, sa hon till Lorilee.
”Åh! Så gulligt av dig att säga så.”
”Det är sant. Maya har pratat mycket om dig också, och en sak hon nämnde är att Raylan inte förtjänar dig.”
”Det där är sant”, sa Raylan. ”Men så länge hon inte inser det förrän i juni nästa år, när det är officiellt, så klarar jag mig.”
”Din knäppgök.” Lorilee lutade sig fram över bordet för att kyssa honom.
”Och där ser jag mitt sällskap. Jag är så glad att vi sprang på varandra. Och vad Maya än tycker så skulle jag säga att ni två ser ut att vara gjorda för varandra. Grattis än en gång.”
”Det var underbart att få träffa dig.”
”Detsamma.”
Adrian gick vidare för att hälsa på sin agent och Harry, och ge dem var sin snabb kram, men innan de slog sig ner vid sitt bord beställde hon en flaska champagne till Raylans.
Som gjorda för varandra, tänkte hon igen, och blev så upplyft av deras lycka att hon inte insåg förrän långt senare att hon hade glömt dikten i väskan.
Tre dagar senare fick hon ett tackkort – med handmålade tulpaner på framsidan – från Lorilee.
Kära Adrian!
Tack så hjärtligt för champagnen. Det var otroligt omtänksamt, och så oväntat. Vi ville tacka dig personligen, men ville inte störa er i mötet.
Jag är så glad att vi träffades, och dessutom på den lyckligaste dagen i mitt liv. Jan och Maya tycker så mycket om dig, och jag tycker så mycket om dem. Vilket i förlängningen innebär att jag tycker mycket om dig med. Jag hoppas att det är okej!
Jag kommer att fortsätta att följa dina workoutpass, och med hjälp av dem se fantastisk ut på min bröllopsdag.
Tack än en gång,
Lorilee (blivande mrs Wells!)
Även om Adrian inte ansåg sig särskilt känslosam blev hon så rörd av kortet att hon sparade det.
Efter att hon tagit sin examen på våren kastade hon sig direkt in i ett nytt videoprojekt. Även om hon till tidigare inspelningar hade anlitat professionella dansare och instruktörer bestämde hon sig den här gången för att övertala Teesha och Loren att medverka.
”Jag kommer att se ut som en idiot.”
Loren, som nu var en och åttiotvå lång, stod där i joggingbyxor och en New Generation-T-shirt. Han hade blivit slankare och låtit sitt eldröda hår växa ut tillräckligt för att kunna stajla det i vad Teesha kallade hans advokatfrilla.
”Det kommer du inte alls”, försäkrade Adrian honom. ”Du klarade det utmärkt när vi övade. Bara följ mina instruktioner.”
”Du kan inte lära mig att plötsligt få taktkänsla. Jag kommer att göra bort mig i den där dansgrejen. Varför skulle du tvunget välja latinska rytmer, Ads? Med höftrullningarna och allt det där.”
”För att det är kul.” Hon satte ett finger i magen på honom. ”Och du ser fantastisk ut. Hur mycket har du gått ner?”
Han himlade med ögonen. ”Nästan tolv kilo, efter att jag hade lagt på mig de obligatoriska fem kilona första året på college och du började tjata på mig på avstånd.”
Nu var det Teeshas tur att himla med ögonen. ”På avstånd? Kom igen när du har bott tillsammans med henne. Hon gav mig aldrig ens en chans att lägga på mig de obligatoriska fem.”
”Du ser också fantastisk ut.”
Teesha vickade på höfterna och fluffade upp det moln av kolsvarta korkskruvar hon gått över till sedan hon klippt av sig flätorna. ”Det gör jag faktiskt. Jag är skitsnygg i den här outfiten.”
”Det lilla som finns av den”, sa Hector när han gick förbi.
Teesha hade på sig ett par korta tajta shorts, en svart sport-bh med tuggummirosa resårkant och en rosa New Generation-luvtröja knuten runt midjan.
”Varför dölja sina tillgångar?”
”Mm-hm.” Hector, som hade anlagt ett kort pipskägg och snott ihop håret till en liten hästsvans, sköt upp sina stålbågade glasögon. ”Vet du om att det finns duvor här inne, Adrian?”
”Det gör det mer autentiskt.”
Adrian hade valt den gamla byggnaden, där taket hade rasat in här och var, just för att få till den rätta stämningen. Än så länge hade hon aldrig använt sig av en studio eller något tjusigt gym, och att döma av responsen verkade publiken uppskatta hennes ganska okonventionella miljöer.
När de hörde en ambulanssiren tjuta skrattade hon bara. ”Autentiskt, som sagt. Och i stället för proffs har vi två vanliga människor.”
Utöver Hectors assistenter förstås, ljus- och ljudteknikerna.
Men hur som helst, inte långt ifrån en helt vanlig helg uppe på ett hustak som fick vänskapsband att stärkas och gjorde hennes drömmar till verklighet.
”Okej, vi kör igång med ett trettiofyra minuters konditionspass.”
Adrian var klädd i ett par knallrosa shorts med bälte (bara som dekoration) och en rosa sport-bh med svart resårband i halterneckmodell. Hon tänkte låta sitt axellånga lockiga hår köra sitt eget race under det här passet.
Hon gjorde sig redo och väntade på att Hector – som extraknäckte som regissör – skulle ge henne klartecken. Och log in i Hectors kamera.
”Hej, jag heter Adrian Rizzo. Välkommen till For Your Body. Det här setet med två dvd-skivor kommer att guida dig genom ett kul och utmanande konditionspass med latinska rytmer. Ett halvtimmespass med fokus på dina coremuskler, en halvtimme styrketräning med lätta och medellätta vikter, en bonusrunda på trettiofem minuter för en helkroppsworkout som får varje muskel i kroppen att kännas. Och slutligen, ett yogapass på trettiofem minuter.”
Hon blickade upp mot en duva som flög förbi ovanför henne. ”Vi befinner oss i centrum av New York i dag, tillsammans med djuren som lever här. Jag har mina vänner med mig. Teesha.”
Teesha höjde raskt handen till hälsning.
”Och Loren.”
Adrian kunde inte hålla sig för skratt när Loren höll upp handen i vulcanhälsningen.
”Kom ihåg att du kan göra vilken del som helst av den här videon, blanda och kombinera. Gör det som känns bra för dig, men gör något för det här är för din kropp.”
Det funkade, hon kände att det funkade. Hon visste det när hon hörde Teesha skratta och Loren räkna taktslagen tyst för sig själv.
Det funkade trots att Loren, mitt under coreövningarna, slängde sig ner på mattan och ropade på mamma.
Det funkade i tre hela, långa dagar och avslutades med pizza och vin på golvet i lägenheten som Adrian och Teesha delade.
”Mina magmuskler skriker fortfarande”, klagade Loren.
”Vi väckte dem.”
Han tog en rejäl tugga pizza. ”De vill gärna fortsätta sova. Kanske för alltid. Nästa gång är det jag som står bakom kameran och så kan Hector få bada i en pöl av sin egen svett.”
”Jag är mer en bakom-kulisserna-snubbe”, sa Hector och tog en försiktig klunk av vinet han hoppades få smak för. ”Och de närmaste två månaderna kommer jag att befinna mig bakom kulisserna på Nordirland.”
Teesha satte sig spikrakt upp. ”Vad då för kulisser?”
”Till en HBO-serie. Jag kommer att assistera fotograferna som sköter inklippsbilderna, men jag har fått in en fot.” Han log med hela ansiktet. ”Hollywood, baby. Eller, Nordirlands version av det i alla fall.”
”Det här är stort, grabben”, sa Loren och riktade ett pekfinger mot honom. ”Förbannat stort.”
”Det är ett steg mot något hyfsat stort som kan leda till något förbannat stort. Så våga inte ge mig sparken som din videofotograf”, sa Hector och riktade sitt pekfinger mot Adrian.
”Aldrig. Herregud, Hector Sung, det här är helt enormt! När åker du?”
”Vi börjar filma nästa vecka, men jag flyger dit i övermorgon så att jag hinner se mig omkring lite. Ni borde komma över allihop, nu i sommar.”
”Visst, det är ju ungefär som att ta tunnelbanan till Queens.” Teesha skakade på huvudet. ”Jag kommer att plugga hela sommaren, Hec. Jag satsar på att ta min MBA så fort som möjligt.”
”Så att hon kan bli min affärschef”, sa Adrian. ”Och när Loren är klar med sin juridikutbildning och har fått sin advokatexamen ska han bli min jurist.” Hon höjde glaset till en skål. ”Så ni ser. Vi håller ihop gänget.”
Under de följande månaderna försökte Adrian hinna med både att göra intervjuer och framträdanden, hälsa på sina morföräldrar, marknadsföra sin nya kollektion med träningskläder och förbereda ett nytt projekt.
En träningsblogg med ett inlägg i veckan, inklusive ett kort klipp med det hon kallade Veckans workout på fem minuter.
Eftersom hon kunde ladda upp sina videoklipp var hon än befann sig – när Hector väl hade lärt henne att göra det – brukade hon ofta ha med andra personer i sina små filmer. Ägaren till en delikatessbutik i kvarteret där hon bodde, en person som var ute och rastade sin hund, en patrullerande polis (som hon sedan dejtade några månader).
Ett av hennes favoritavsnitt, och ett hon skulle se om oräkneliga gånger under de kommande åren, var det där hennes mormor var dagens gäst.
Med ett tjockt lager snö utanför fönstret, en sprakande brasa i öppna spisen och hela huset julpyntat riggade Adrian sin utrustning i köket.
”Bara slappna av och släpp loss”, sa hon till Sophia.
”Köket är till för att laga mat i. Det är en plats där man samlas och äter.”
Adrian justerade kameran. ”Och när man har lagat maten, samlats och ätit så behöver man röra på sig.” När hon var nöjd vände hon sig om och log mot sin mormor.
”Du är jättefin. Nej, förresten. Du är skitsnygg.”
Sophia viftade bort kommentaren, men skrattade sedan och slängde med håret. ”Det är klädernas förtjänst. Din design.”
”Mitt varumärke i alla fall. Men det är personen som bär kläderna som räknas.”
De var verkligen smickrande, tänkte Adrian: den skogsgröna toppen med inbyggd sport-bh, de vadlånga tightsen i grönt, blått och rosa och de rosa tygskorna.
”Du har sett tillräckligt många av de här för att veta hur det funkar. Följ bara mina rörelser. Och vill du säga något så gör du det. Det är kul, kort och kvickt.”
”Jag skäms redan.”
Med ett skratt stack Adrian handen i fickan och tryckte på fjärrkontrollen. ”Till den här veckans workout har jag sällskap av den ljuvliga Sophia Rizzo, eller Nonna, som jag alltid har kallat henne. Vi är i hennes kök där hon – och min morfar – lagar mat som kulinariska änglar. Han är just nu upptagen med att kasta pizzadeg i luften på deras restaurang här i Marylands bergiga inland. Så Nonna och jag tar en liten paus i julbaket för att röra oss en smula och få fart på pulsen. Är du redo, Nonna?”
Sophia tittade rakt in i kameran. ”Det här var inte min idé, men hon är mitt enda barnbarn, så …”
”Marsch med höga knälyft, se till att få upp knäna ovanför midjan så att det känns i magmusklerna. Bra jobbat, Nonna. Vi vet att vi inte kommer att tacka nej till julgodiset. Jag kommer i alla fall inte att göra det, inte när det är gjort av Dom och Sophia Rizzo, så när du har stoppat i dig – med måtta – kommer du att vilja röra dig.”
”Bara du skulle kunna få mig att göra det här, och låta folk se den här stackars gamla kvinnan.”
”Stackars gamla kvinnan, så tusan heller! Och nu är det dags för häcken. Squats, Nonna. Du vet vad som gäller. Nu spänner vi rumpan allt vad det går.”
Hon fortsatte med utfallssteg, väl medveten om de ilskna blickar Sophia skämtsamt gav henne, och sedan en kombination av rörelserna innan hon avslutade med höftcirklar och stretch.
”Och det var allt. Se till att få in fem minuter mellan shoppingen, baket, julklappsinslagningen och godiset, och har du tur kommer du snart att se lika vältränad ut som min otroliga mormor.”
Adrian lade armen om Sophias midja. ”Visst ser hon fantastisk ut? Tur för mig att jag har de här generna att brås på.”
”Hon smickrar mig eftersom allt hon säger är sant.” Med ett skratt slog Sophia armarna om Adrian och pussade henne på kinden. ”Nu tar vi var sin kaka.”
”Det gör vi.” Adrian vände på huvudet så att de stod med kinderna tryckta mot varandra och log mot kameran. ”God jul och gott nytt år önskar vi er alla. Och glöm nu inte, se till att hålla igång och låt kroppen röra sig, så ses vi nästa år!”
Adrian tryckte på fjärrkontrollen. ”Du var helt perfekt!”
”Jag vill se hur det blev. Spela tillbaka.”
”Absolut. Men med kakor.”
”Och vin.”
”Och vin. Jag älskar dig över allt annat, Nonna.”
ERIE, PENNSYLVANIA
En kall molntäckt kväll sent i december, medan det lätta snöfallet målade skira spetsmönster i luften, satt poeten hopkrupen i baksätet i en skinande blank blå sedan.
Billarmet, låset? Inga problem om man hade läst på ordentligt.
Det hade gått för lång tid mellan kickarna, men det var viktigt att välja med omsorg. Det var dags för pistolen igen, även om andra hade fallit offer för kniven och slagträet. Men känslan av pistolen, sättet den levde i ens hand när den utförde sitt arbete.
Oslagbart.
Liksom det här bytet.
Hade hon inte bevisat att hon var en hora? Var hon inte just nu där inne i det där billiga motellrummet och lät någon annans man sätta på henne?
Det var bäst för henne att hon njöt av det, eftersom det här skulle vara sista gången hon kände något överhuvudtaget.
Inget gott nytt år för dig, din bitch.
Helt klädd i svart, en skugga, osynlig när horan till slut öppnade dörren. Ljuset från rummet lyste upp henne. Hon kastade en slängkyss till den otrogna jäveln där inne och log sedan hela vägen fram till bilen.
Hon höll fram fjärrkontrollen för att låsa upp bilen, öppnade dörren och gled in bakom ratten.
Blicken i backspegeln, ögonen som hastigt spärrades upp, för sista gången, innan kulan borrade sig in i hjärnan.
Ett andra skott för säkerhets skull. Och den nu traditionsenliga bilden.
Bara ett ögonblick senare, en lätt promenad genom de virvlande snöflingorna till bilen som stod parkerad tre kvarter därifrån.
Men jag hörde ett rop och ett bullrande skratt:
”God jul till er alla, och en riktigt god natt!” *
Det var februari när Adrian fick dikten. De lyckades alltid göra henne upprörd, men den här fick henne att tappa andan och på skakiga ben sätta sig i en fåtölj.
DEN GAMLA KVINNAN MED SITT FUSKRÖDA HÅR –
DEN IDÉN VAR NY.
ERT TRAMS OCH FLAMS FÅR MIG ATT VILJA SPY.
TÄNK PÅ VEM DU NYTTJAR FÖR VINNING AV POÄNG!
EN DAG DE KANSKE ALLA LIGGER DÖDA I SIN SÄNG.
Hon anmälde det, som alltid, och gjorde kopior, som alltid. Men den här gången kontaktade hon även polisen i Traveler’s Creek.
Och sedan sina morföräldrar. Även om det inte var helt lätt lyckades hon till slut övertala dem att installera ett larmsystem.
Sju år nu, tänkte hon medan hon vankande runt i lägenheten och längtade efter att Teesha skulle komma hem. Vilken sorts människa skrev och skickade en dikt till någon en gång om året i sju år?
En som var sjuk, tänkte hon. Lika sjuk som dikterna. En som uppenbarligen följde hennes blogg och hennes offentliga liv.
”En feg människa”, mumlade hon.
Hon måste komma ihåg det. En fegis som ville att hon skulle bli upprörd och orolig. Även om hon visste att hon inte borde ge den okända brevskrivaren den tillfredsställelsen kunde hon inte bli av med ilskan och oron.
Hon gick fram till fönstret och tittade ner mot bilarna som gled förbi i en strid ström och människorna som skyndade fram längs trottoarerna.
”Varför visar du dig inte?” muttrade hon. ”Var du än är, vem du än är, kom bara fram så löser vi det här öga mot öga.”
Medan hon stod där och blickade ut började ett snöblandat regn falla i den tilltagande skymningen. Och hon visste att det enda hon kunde göra var att vänta.