Bakom glaset i vitrinen i Veras vardagsrum står ett svart etui med locket uppfällt. Här ligger hennes guldur. På baksidan står ristat: ”För nit och redlighet.”

Vera brukar aldrig ha klockan på sig, eller nästan aldrig. Jo, hon tar den ju på jularna förstås när hon reser till Skåne. Hon är så van vid sin gamla rostfria, den passar henne bäst. Och lite ängsligt rädd om den där fina, som är som en medalj, är hon väl också. Om sanningen ska fram.

Men den dagen då hon mottog kände hon det bra. Det var som en utandning efter ett lopp. Hon stod där och rodnade och hennes tunna glädje hade ingen bismak. Hon stördes inte av det ceremoniella. Hon retade sig inte på högsta chefens lilla fusklapp, som han måste smyga med i handen för att veta deras namn, som skulle tackas och hedras. Hon hedrade sig själv. Hon hade ändå verkat. Om ingenting annat. Hon hade sugits upp och ingått och blivit en beståndsdel. Pulsen i det stora var också hennes puls.

Hon såg sitt liv, särskilt i den stunden, som en rytmisk rörelse, jämn och oavbruten. Kanske påminde den något om dragoxens rundgång kring bevattningsverket, som hon sett den på bild. Och att oxen var förblindad undgick henne inte. Just det tåliga och trägna, det trofast enahanda, tyngde gott på axlarna. Hon kände att hon bar.

När hon som blyg artonåring steg in genom portarna till det stora Verket och fick sitt aspirantbevis var hennes hjärta som en fågel, det pickade i henne av undran och rädsla. Hon var ingenting och hon kunde ingenting. Hon fick börja med det minsta, som att formera pennor och sortera papper, bära pärmar mellan cheferna, byta färgband i maskiner, köpa kaffebröd. Det var på den tiden då man ännu neg för sina överordnade och visste sin plats. Hon var lilla fröken Backman som rodnade så lätt och ibland fick pressa händerna mot läskunderlägget för att inte sätta fläckar på viktiga handlingar.

Hon avskydde Verket till att börja med. Hon mådde illa av lukten i det dammiga arkivet. Hon var blyg för männen som satt vid sina skrivbord. Några av dem rökte. Några hade svalrockar av svart satin och det var mjäll på kragen. När dörren stod öppen till herrtoaletten såg hon den där äckliga vita skålen som var fastsatt vid väggen. I vaktmästeriet drev man med henne. Hon rev åt sig posten det fortaste hon kunde och flydde därifrån, alltid lika rädd att snubbla och tappa hela bunten.

Hon var ännu ovan vid närvaron av män. Hon kände inte till deras rörelser och dofter. Flickskolans värld hade luktat krita och torra gamla planscher och en särskild syrlighet. Hemma var det Alva och modern och hon som rörde sig i rummen. Modern omgavs alltid av en absolut renhet och ett frasande ljud och den där särskilda odören av antiseptisk tvål. Söndagsgänget kom, syster Beda, syster Gertrud, moderns kolleger. Då var det ångorna av kalvstek och nykokt potatis. Men aldrig några män som satt i soffan och rökte med korslagda ben.

Syster Beda hade sagt: Du får tänka dig något annat för Vera, kära Edla! Hon är alldeles för späd för sköterskeyrket …

De höll rådslag i rummet den våren, modern och väninnan. Vera satt med. Syster Beda hade en kusin i Verket. Han var byråchef där.

Till att börja med drömde Vera om att fly. Hon hade inga planer i egentlig mening – vart skulle hon ta vägen? Hon trodde inte själv på sina möjligheter och gjorde inga ansatser när det kom till kritan. Det blev en luddig dröm om den stora förändringen, som tröstade ibland och kittlade lite med sina varianter. Men den kom förstås aldrig.

Hon vande sig naturligtvis och det gick riktigt bra. Hon lärde sig och växte och blev trygg där i Verket. Andra neg för henne som hon hade nigit, det var före du-reformen, sedan blev det bara hej! Hon satte små revirtecken lite här och var, befäste sin ställning undan för undan. Ingen sätter sig numer på hennes invanda plats i lunchrummet vid kaffet. I skrivstolen har hon sin lilla extradyna och galgen i kapprummet är märkt ”Vera Backman”.