September månad går mot sitt slut. Fälten utomkring staden är stubbiga och gula. Stararna har börjat samla sig i flockar. Lyfter och slår ner och prövar på nytt. Det lyser lingonrött på tuvorna i skogen bortom ån och på mornarna glittrar det av spindelväv på riset.

Parken prunkar ännu i högsta färgpotens. Där är drivor av flox i rosa och vitt, där är tung syrenhortensia och lejongap som sammet. Rönnarna dignar. Tidlösan är blek. Penséerna är inne på sin kanske sista omgång. Men rosorna har ledsnat lite undan för undan. Och brudslöjan har lagt sig. Allt har sin tid.

Förste kanslist och registrator Vera Backman går nu sjukskriven för armen inpå sjätte veckan. Berit Hjelm, vikarien, har ringt ett par gånger och frågat om ärenden i handläggningspärmen. Men det var de första dagarna. Sedan har det tydligen gått bra ändå.

Ester har ringt och sagt: Hur är det, Vera? Titta upp en dag!

Alva är informerad. De har talat med varann i telefon ett par gånger. Alva har så mycket jämt. Men hon hade förstås sagt att Vera kunde komma. Det hade hon ju. Och Bertil är snäll, så för den delen så … Men nu är det ju det här med sjukgymnasten varje vecka. Förresten, vad skulle hon där nere att göra? De har ju sitt. Fullt upp med vänner. Det låter då på Alva som att det är fester och bjudningar jämt.

Så hon går sin runda. Dag efter dag. Hon vet att hon är ensam, men hon tänker sällan på det. Det är bara så. Ensamheten är en livsform, hon är nedskruvad i den som i en spiral. Det finns ingenting av tillfällighet i dess natur. Den är inte framkallad av något akut, en olycka, en sorg. Den är inte en kupa av tunn glasklar is, som man kan slå sönder med en björkkvist om våren och säga: Kom ut! Kom ut nu Vera, återvänd till livet!

Hon har inte något förutvarande att återvända till, inte som hon minns och vill erkänna nu längre. Hon beklagar sig inte och vill inte bli beklagad. Hon är van vid sin ensamhet, hon har besegrat den med ett otal små riter. Och så länge som formen, det spiralformade skalet, har vilat fast i klippan, i det orubbliga blocket av nyttighet och möda, har hon känt sig trygg.

Men nu. Här i parken. Träden är så höga. Ljuden från gungorna och rutschkanan därborta stannar upp och blir stående bakom hennes rygg. Ett par pensionärer med käppen mellan knäna vinkar från en bänk. En ekorre kilar över gräset, vänder sig och stirrar med blanka skrämda ögon.

Vart är hon på väg?

En gnagande oro har börjat göra sig påmind. De fasta väggarnas omslutenhet har avslöjat en spricka. Genom den öppningen skymtar hon något som hon inte vill se.

Hon har kommit på sig själv med att ha börjat räkna år under den här tiden. Hon har börjat länka samman långa kedjor åt sig av månader och år och hängt dem runtom halsen. Hon har känt att kroppen liksom pressats ner av tyngden, ändå har hon varit tvungen att traggla om igen. Trettiåtta år, har hon till exempel gått och tänkt. Trettiåtta år, nästan trettinio. Är det verkligen så länge? Jo, hon var ju arton när hon började i Verket, nu är hon femtisju. Det måste ju stämma. Nu är hon femtisju. Bara åtta år så är hon framme vid pensionen. Om hon blir frisk förstås. Men det måste hon ju bli! Hon kan se ett ord som lösgör sig och flaxar som ett hånfullt litet spöke. Ordet är sjukpension. Hon spottar åt det invärtes. Vad är det för fåniga idéer hon har fått? Klart att hon blir frisk! Hur ska det annars bli? Ensam där i lägenheten resten av livet. Med musiken sipprande upp genom golvet. Nej! Nej!

Det var tretton år i våras sedan modern dog. I tretton år har hon bott på Dragbyleden. Det tänker hon på. Hon kan gå och minnas hur det var den där gången då hon flyttade in. Så mycket som hon trodde skulle bli annorlunda, men som bara gick vidare i samma gamla trall. Vad har hon gjort för fel? Var det meningen så här? Var detta livet?

Det är nästan sju år sedan hon kunde sluta smyga med sitt Mimoseptpaket i snabbköpsbutiken. Hon var alltid så generad, men det tog också slut. Svettningarna kom och hon blev fuktig på halsen och trodde alla såg hur hon blossade och brände. Låg och slängde sig på sängen och hade svårt med sömnen. Tyckte att hon luktade och hade jämt en flaska Diorissimo Konvalj till hands i skrivbordslådan. Tänkte inte mycket då på att en möjlighet var definitivt förbi. Nu kommer den tanken. Herregud så dumt! Som om det någonsin egentligen hade varit möjligt? Kanske en gång. Men det måtte väl ha varit något fel på henne. Hon hade aldrig dugt. Hade aldrig vågat. Det hände ingenting. Det bara slutade att hända.

Nere vid ån, strax intill gångbron, står en grönmålad soffa. Där brukar hon sätta sig en stund och titta på vattnet om vädret så tillåter. Hon har alltid med sig lite hushållspapper i nylonpåsen jämte näsduk och portmonnä och torkar noga först både på sitsen och ryggstödet, hon är rädd om sin kappa av ljusblå poplin. När hon knölat hop sudden och slängt i papperskorgen kan hon sätta sig förtröstansfullt och ha ansiktet mot solen om hon vrider sig lite i sidled mot vänster. Att ändra soffans läge faller henne aldrig in.

Hon brukar inte sitta länge, hon är rädd att bli kall, särskilt om axlarna och den högra armen. Så snart den första ansatsen till rysning kommer reser hon sig, slätar ut och borstar av och går tillbaka uppför backen. Dock har hon tagit som regel under den här tiden att gå ända hit till soffan vid morgonpromenaden och sedan vända om. Det har blivit ett slags mål och mening med det.

När hon sitter där, knappt tillbakalutad ens, känner hon sig ändå tillfreds på något sätt. Det är som om hon hade uträttat något. Vara hur det vill, hon har ändå gjort något för dagen som hon har föresatt sig.

Det är mycket stillsamt här i utkanten av parken. Knappast en människa, i varje fall inte på vardagsförmiddagar den här tiden på året. I det nya höghusområdet på andra sidan ån är det annorlunda. Där tycks verksamheten alltid vara lika febril. Ljud från bilar och bussar och grävskopor och pålkranar vävs ihop och hänger som en svajande gardin bakom träden därborta. Men de inkräktar inte, de är bara kulisser. I stillheten kring bänken härskar de små ljuden i klar tydlighet.

Så vaggar några bredbenta änder över gräset exempelvis, och ger ifrån sig ett kvackande då och då. Det plumsar till i vassen när någon av dem lägger ut, men krusningen på ytan förlänger sig ljudlöst. Det knäpper i buskarna och sisar lite grann. Vera känner att dofterna från marken och träden bebådar höstens ankomst trots att löven sitter kvar och knappt har börjat gulna. Hon hör nog tonen tydligt när vinden drar fram genom åfårans öppning, men värjer sig mot vemodet, vill inte dras med. Därför fäster hon ögonen på nära håll, tänker sådant som att bänken behövde då målas, ser att vänstra handskens tumme har spruckit i sömmen, det ska hon ta sig an. Hon är mycket praktisk. Men ibland kan det hända att hon följer en nedblåst tallruska med blicken när den sicksackar mot bron och sugs in och försvinner. En otillåten sekund kan hon då vara den där ruskan och känna det där suget och viljelösheten. Ibland glider en kartong eller annat skräp förbi och plötsligt är hon mycket trött.

Vad skulle kunna hända en kvinna som Vera? Inom rimlighetens gräns?

Hon tillhör den sorten som inte blir sedd. Hennes ögon signalerar inte heller något annat än diffus vänlighet och en fladdrande vilja till något obestämt. Hon går aldrig hela vägen, det har hon aldrig gjort. Det finns ett underlag av rädsla djupast i blicken, som hon inte vet om och säkert skulle förneka, men som fungerar effektivt.

Måste något hända? Hon vill det inte själv. Hon dagdrömmer inte, inte nu längre. Vill bara att allting ska återgå till gamla ordningen och fortsätta så i det gamla jämviktsläget, i lugna säkra hjulspår, där hon vet vem hon är och vad hon har att göra. Arbeta, gå hem, se lite på TV, kanske läsa en bok och en ny dag i morgon. Kunna svara: Jotack, bra! Tack, det är som vanligt!