Hon nänns inte störa honom än. Han är en dyrbarhet. Han är en kostbar gåva, som hon måste vårda. Han får sova där på mattan en liten stund till.

Hon öppnar fönsterdörren från sovrummet och stiger ut på balkongen. Nattluften är kylig och hon lägger armarna i kors över bröstet. Huttrar lite. Lönnarna på motsatta sidan mot parken är genomlysta av neonljus. Lövmassan har glesnat och är avklarnat gul. I uppehållen mellan billjuden hör hon hur det sveper och brusar, grenarna vaggar och rör sig hela tiden.

Lång, lång väg. Samma himlavalv. Slätter och skogar och slätter igen. Dunket av skenskarvar. Timme efter timme. Långt där borta bor Alva. I det vita huset. Där står Alva i hallen bredvid mammas emmastol.

Hon återvänder in och skjuter till balkongdörren med en liten smäll. Börjar göra sig i ordning. Borstar tänderna, drar på sig nattlinnet. Letar fram ett par stickade sockor av ylle ur den höga byrån. Struntar väl i Alva. Inte lönt att räkna med Alva alls! Hon viker sängöverkastet lika rakt och prydligt som hon alltid brukar göra. I morgon är det lördag. Ska bli skönt att gå i säng. Och tänker inte åka dit den här julen. Neej. Det ska dom få se!

– Kom nu Makken! Kom! Nu ska vi sova.

Hon står med armen utsträckt och handen på dörrvredet, beredd att stänga mellan hall och vardagsrum. Han reser sig motvilligt, tänjer och gäspar ljudligt ett par gånger, sedan ruskar han på sig och kroppen får liv, svansstumpen viftar. Han lunkar fram till Vera och hon böjer sig ned och trycker hans huvud mot sitt knä. Släcker lampan i taket. Tillsammans går de in i sovrummet, sida vid sida. Hon sätter sig på sängkanten där täcket redan är undanvikt. Läslampan lyser över hennes kudde. Mister Mac är med. Han är nyvaken nu och snufsande ivrig, han bockar och fnyser, ett tunt fint stänk stöts ut från hans näsborrar.

Hon ler ömkande med huvudet på sned. – Vi struntar i dom, Makken. Det gör vi. Eller hur?

Hon klappar med handen mot sina lår och han hoppar upp och vilar med bakbenen mot golvet. Hon trycker honom till sig. Hon kramar honom hårt, hon glider med läpparna över hans öron, de är som mjuka lappar av det finaste silke. Hon formar inga ord nu, bara ummar lågt i huvudet bakom slutna läppar. Det är tröstande och klagande och frågande ljud som går direkt från hennes kropp över i hans. Hon sjunger in i honom och han finns och tar emot. Han har jämkat sig tillrätta över henens knän. Han har borrat in huvudet i hennes armveck under vänstra bröstet och hon smeker oupphörligt hans blänkande sida, gräver i bogen och är nästan lite hårdhänt, han är så stark och fast. – Makken, Makken, Makken, lullar hon med munnen och kinden mot hans hals. Han suckar av välbehag. Han är varm mot hennes mage genom tunna linnet. Han luktar liv. Han är tung av liv och värme, tung som ett barn … En ljuvlig känsla genomströmmar henne ända ifrån benen, den rullar upp kring ryggen och omsluter skuldrorna, den virar sig runt dem båda som en sjal och avgränsar mot rummet och allting utanför. – Du och jag, Makken. Du och jag. Dom vet ingenting. Dom skulle bara veta. Dom vet ingenting!

Nu vaggar hon med kroppen långsamt i sidled, huvudet hänger, ögonen är slutna, saliven rinner till och fyller hennes mun och i tänderna har hon en pirrande känsla. Handen glider bakåt. Hon känner svansstumpens strävare hår, bakbenets muskler och den varma hålan mellan buk och lår. På insidan är huden hårlös och mycket, mycket len. Det går heta strålar genom hennes ljumskar. Han breddar en aning och högerhanden sluter sig kring hans testiklar, fingrarna glesar, sträcks ut och dras ihop, handflatan masserar med varsamma rörelser. Djupt i skötet har hon ett pickande rede. En svullenhet. En värk.

Då faller bilan.

Kapprak står hon med ens framför sängen med armarna från sidorna och utspärrade fingrar. Hunden har dråsat ner i en hög på mattan. Hon kliver över kroppen och ställer sig på golvet mitt ute i rummet.

– Herre Gud i himmelen! Vad håller jag på med? Vad är det jag gör?

I högra handens flata har hon en förnimmelse som om hon hade bränt sig på en isande kyla. Hon måste ut i badrummet, fort, fort, fort! Hon spolar på vattnet ur båda kranarna, hon tvålar in och gnider, men den brännande fläcken blir hon inte kvitt. Hon ser den som en gulnad inne i handen.

Nu känner hon också att det finns en punkt på låret. På lårbenets utsida strax ovanför knäet finns ett våtkallt centrum som borrar in i köttet, det är inte större än en tvåöring till ytan. Full av vämjelse förstår hon vad som har vidrört. Hon drar upp nattlinnet och synar i det skarpa lysrörsljuset, men det syns ingenting. Huden är blekvit med tunna blåa ådror. Hon blöter en tvättsvamp och gnider obarmhärtigt tills skinnet är illrött. Det hjälper inte. Känslan sitter kvar.

Hon ser sitt ansikte i spegeln och blir rädd för sina ögon. De är uppspärrade och gråblå. Hon går in i sina ögon. Det är grått där bakom. Det är moderns långa gråa sköterskeklänning och den stärkta vita mössan. – Vad har du för dig, Vera? Du tvättar dig väl, Vera? Kom hit får jag lukta på dina händer, Vera?

Är det sant att hon skrek en gång för länge sedan? Att hon fyllde hela rummet med ett stort, stort skrik? Hon hör det på avstånd, det ekar någonstans. Är det sant att Alva hällde iskallt vatten mellan hennes ben när hon hade kissat på sig? Eller är det inte sant? Det är nog inte sant. Det är något som hon drömt eller fått för sig efteråt. Kanske gjorde hon det själv?

– Jag sticker dig med saxen om du skvallrar för mamma! Nej, det var nog inte då. Det var en annan gång.

Nu känner Vera mattigheten komma. Hon tar tag om tvättställskanten. Den förhatliga blodhettan sköljer uppför ryggen i våg efter våg, svetten sprider sig kring halsen. Det sticker i hårbottnen, det kliar överallt. Bestämt är hon tvungen att tvätta hela kroppen. Hon måste bli ren!

Ytterst försiktigt spolar hon i vatten. Hon lägger en handduk på bottnen av karet för att dämpa ljudet, man får inte bada så sent i det här huset, det står i hyresreglerna. Hennes överjag är med i vilket fall som helst och ser till att hon är lydig. Karet fylls mycket långsamt. Hon sätter sig kurande och väntar på det nedfällda locket över toaletten. Dörren har hon stängt mellan sig och det där som är förnimbart därute, men som inte har namn. Inte nu längre.

Ångan från badet stiger upp mot kaklet och fälls ut som droppar, det tillrar över spegeln. Vera ryser till. Nu känner hon riktigt hur frusen hon är. När hon äntligen kan låta sig glida ned i vattnet får hon krystningar i kroppen, som om hon hade frossa. Men sedan blir hon lugnare och kan dåsa bort. Allting flyter ut och börjar lösa upp sig som om det aldrig hade funnits, aldrig hade hänt. Det finns ingen hund! Det är tomt där ute. Och här är vattnet och vattnet är varmt, hon är innesluten i dess ljuvlighet och skyddad från allt.

Hon ligger helt och hållet nedsänkt i karet ända jäms med hakan. Den tunna kroppen lättar och vill lyftas upp till ytan. Hon pressar sig nedåt och lyfts upp igen. Hon ser sin platta mage och de ynkliga klattarna med brunrosa gårdar och vårtor som är mjuknade och insjunkna av värmen. Tårna sticker upp. Fötterna får så lustiga proportioner genom vattnets brytning, de ser förkrympta ut. Hon vippar lite och mungipan dras uppåt en aning i en ansats till ömkan. Hon tänker på kineser. Kinesiska flickor. Om de kanske hade just sådana fötter?