Det fladdrade fjärilar framför ögonlocken, gula, röda, blå, alla möjliga färger. De satte sig på ögonen, det var svårt att öppna.

Rummet var sig likt. Ryska gummorna på hyllan. Den vita trådgardinen. Ljuset var som förmiddag. Nyss var hon därborta i den torra backen. Vad var det för dag? Ojojoj! Hon borde gå och ringa.

Man måste meddela sig! Man kan inte bara stanna hemma så här.

Hon slängde av sig täcket. Satte sig på sängkanten. Huvudet värkte, det pinade i ryggen.

Visst ja! Telefonen. Telefonen var ju trasig. Signalerna gick fram, men det hördes ingenting. Nåja. Skit samma!

Hon lät sig sjunka bakåt i bädden igen. Lakanet var då förfärligt skrynkligt. Hon letade i hjärnan och tyckte att hon mindes, hon hade hört ett ljud. Att det hade surrat. Ett par tre gånger. Det hade nog ringt. Klart de hade ringt!

Ni är en dugande kraft, fröken Backman. En kraft!

Joodå. Jag kommer. Ska bara vila lite först. Sedan så. Det …

Vill du hälsa mamma, Alva? Att det är bra. Att det går fint. Jag är mycket respekterad på min arbetsplats.

Jo, det här är fröken Backman. Jag ber så mycket om ursäkt. Jag har inte mått bra, men …

Gud gör säkert så att Alva kommer. Det tror jag att han gör.