När nu tiden blev lång tog hon sig för med att utforska huset där hon bodde. Där fanns många dörrar som hon aldrig hade öppnat och hemliga gångar och trappsteg upp och ned. Hon gick från rum till rum och i alla fanns det speglar där hon såg sin egen bild. Ibland blev hon glad, ibland blev hon ledsen och ibland fick hon rakt lov att skratta åt sig själv.

Men en dag kom hon in i ett avlägset rum där hon aldrig tillförne hade satt sin fot. Där fanns en dunkel spegel längst inne i ett hörn. Djupt i det gröna glaset såg hon bilden av en häxa med ondskefulla ögon och förvridna anletsdrag. Prinsessan blev förskräckt. Hon slog förklät för ansiktet och började gråta.

– Det där är inte jag, ropade hon och svängde om på klacken och försökte fly. Men hur hon än försökte kom hon inte ur fläcken.

Då sträckte häxan ut sina avskyvärda klor genom spegelglaset och drog henne till sig.

– Nu är du i mitt våld, skrockade hon. Det ska du snart bli varse!

Och så satte hon flickan i det mörkaste hålet och drog rigeln för dörren.

Där fick hon nu sitta helt övergiven. Inte en bit bröd och inte en dryck vatten bjöd häxan henne på. Och på tredje dagens morgon stod den elaka gumman framför dörren med ett ris.

Prinsessan skalv av skräck. Hon föll på knä och bad för kärlekens skull, men det båtade till intet.

Häxan slog och slog och hennes ögon glödde och snoret rann som snören över hennes tjocka läppar.

– Här får du, skrek hon. Ditt dumma stycke! Kärleken? Bah! Vad är det för något? Det finns bara ensamhet och ondska i världen. Så mycket du det vet!

Och så slängde hon ut flickan i den mörka natten. Där låg hon nu och jämrade över sina sår. Det värkte i kroppen och rädd och hungrig var hon. Men just som hon låg där och huttrade på den kalla jorden fick hon höra någon andas alldeles intill. När hon lyfte blicken fick hon syn på en hund, som stod ett stycke ifrån och betraktade henne. Han var stor och luden och hade milda ögon och prinsessan förstod att han hade gott i sinnet.

Nu började hunden att slicka hennes sår. När allt var fint och rengjort hämtade han groblad från en dikesren och lade över ryggen och det lindrade som balsam. Både mat och dryck hade han i ränseln och det bjöd han flickan på och stödde hennes huvud under tiden som hon åt.

När hon nu var mätt och nöjd satte han sig ned och började att fläta en korg av mjuka grässtrån. I den fick hon en bädd. Korgen hängde han runt halsen och så började han gå. Han lufsade och lufsade i dagar och nätter. Flickan låg i vaggan inunder hans nos och den varma andedräkten var just såsom ett täcke.

Men en kväll i skymningen kom de till ett vägskäl. Där ställde han ner flickan.

– Nu skils våra vägar. Jag går åt mitt håll och du går åt ditt. Kanske möts vi aldrig mer i detta livet.

Med det tog han farväl och försvann i djupa skogen.