Vilken lycka att få ge sig upp till motståndsrörelsen i bergen i april! När inga strider rasar, när fienden är upptagen på annat håll, när man inte blir jagad av hans hundar och ännu inte hållit i ett vapen, då är det som en dröm att få ge sig upp i bergen.
April är grönskande växtlighet, april tar sats, slår ut, april strävar mot ljuset och bladen trängs för att nå upp till himlen. Vilken lycka att få ge sig upp i bergen i april! Man brukar säga ”ge sig upp” därför att vägen dit bär uppför. Den hemliga skogen där man gömmer sig ligger högt uppe i bergen, ovanför molnen i den andra halvan av landet.
Ledet med pojkar rörde sig uppför i den täta snårskogen. Bladen skälvde när saven steg och pluggarna som förhindrat passagen i stammarna under vintern löstes upp. Med en smula ansträngning kunde man höra ljudet av stigande sav och känna vibrationen i stammarna.
Ledet med pojkar rörde sig uppför i snårskogen som var så tät att ingen av dem såg mer än tre av de andra framför sig. Den som vände sig om kunde inte se fler än tre pojkar bakom sig heller och hade lätt kunnat få för sig att de inte var fler än sju sammanlagt. Lutningen var så brant att pojken närmast framför satte ned fötterna ovanför huvudet på den som kom bakom. Klädseln var militärisk eftersom tiden krävde det; ett hopplock av uniformerna från 1940 som övertagits av Chantiers de Jeunesse. Dessutom bar de baskrar lite på svaj som en symbol för den franska andan. Huvudbonaderna skilde sig mellan arméerna, baskern var originell, uttryckte den nationalsjäl som inte kom till synes i de urblekta ändamålsenliga kläderna.
De gick uppför. Träden susade. De hade ont i fötterna eftersom de kraftiga läderkängorna inte formade sig efter fötterna. Det militära lädret mjuknar inte och det är fötterna som får forma sig efter kängorna när de väl är snörade.
De bar ryggsäckar i kanvas med remmar som skar in i axlarna. Metallstommen skavde och ryggen ömmade, de kämpade under bördan, svetten rann ned i ögonen och klibbade i armhålor och nacke, och de flåsade tungt trots sin ungdom och veckorna de tillbringat under bar himmel.
De hade marscherat i det oändliga under sin tid vid Chantiers de Jeunesse; skolan för vapenlösa soldater. Eftersom de inte kunde skjuta fick de marschera, bära tunga stenar och klättra, gömma sig i gropar eller bakom buskar och sist men inte minst lära sig att vänta. De lärde sig att vänta för krigets konst är framför allt konsten att hålla sig i stillhet och vänta.
Salagnon var en mästare på det och han klagade inte, men han hoppades på något mer, på att blodet i stället för att pumpas runt inneslutet i kroppen äntligen skulle flöda.
”Svett i stället för blod”, upprepade man. Den devisen fanns till och med på en banderoll vid ingången till lägret i skogen. Salagnon förstod den förnuftiga skönheten i det, men han avskydde svett mer än blod. Han hade aldrig förlorat blod, det pumpades oavlåtligt runt i hans ådror, att det kunde spillas var bara en bild, däremot visste han hur det kändes när svetten klibbade i kalsongerna, under skjortan och lakanen så snart det blev sommar, han slapp inte ifrån det vedervärdiga klibbet, det förföljde honom, det kvävde och äcklade honom som saliven i en oönskad kyss. Han kunde bara vänta på att det skulle bli svalare, att tiden skulle gå, och det gjorde honom vansinnig. Det var än mer kvävande. Han ogillade parollen, uniformerna de övertagit från den besegrade armén, avsaknaden av vapen och dubbelspelet som inte bara styrde handlingar och ord utan även det outsagda.
När han kom till Chantiers de Jeunesse med sin förfalskade inkallelseorder blev man förvånad över att han var så försenad, men han visade upp skriftliga förklaringar med stämplar. Ingen läste papperen, det enda som betydde något var det tryckta brevhuvudet, de oläsliga underskrifterna och stämplarna, skälen hade ingen betydelse – alla hade sina egna och de var utmärkta – det viktiga var att de blivit godkända. Papperen blev arkiverade och han tilldelades en tältsäng i ett stort blått tält. Den första natten kunde han inte somna. De andra sov, utmattade efter en dag i friska luften, men de rörde på sig i sömnen. Han tittade på insekterna som fladdrade under tältduken. När mörkret lagt sig och temperaturen sjönk luktade det fuktig jord, växtligheten tycktes ta över och han kände sig beklämd när han tänkte på mottagandet. Det var inte rädslan att bli avslöjad som gjorde honom illa till mods utan att man godtagit hans falska papper utan att ställa frågor. Visst, det var en framgång, men den var bedräglig. Planen hade fungerat, men det fanns ingenting att vara stolt över och han ville känna stolthet. Tankarna snurrade, han hakade upp sig på detaljer, förlorade sig i absurditeter, återvände till utgångspunkten, sökte nya utvägar men fann inga och somnade.
Dagen därpå fick han arbeta i skogen. Pojkarna fällde träd, attackerade med bar överkropp stora ekar som gjorde envist motstånd. Vid varje hugg gav pojkarna till ett dämpat rop som ett eko till yxhugget, skaften vibrerade i deras händer och stora ljusa träflisor, rena som sidorna i ett nytt skrivhäfte, samlades på marken. Snitten dröp av sav och det kändes nästan som om träden var levande blödande varelser. Till slut föll de med ett väldigt brak och högljutt prassel av kvistar och löv.
De torkade svetten ur pannan, stödde sig mot yxskaften och såg upp mot luckan i lövverket. Himlen var klarblå och fåglarna började sjunga igen. De kapade stammarna med stora sticksågar, följsamma och smidiga men farliga som giftormar, samordnade sina rörelser och sjöng skogsarbetarsånger som de lärt sig av en tjugofemåring som de kallade chefen och som i deras ögon var en erfaren och vis man av modernt snitt, det vill säga gladlynt, ordkarg och iförd kortbyxor.
De travade den upphuggna veden vid en farbar väg där den blev hämtad med lastbilar. Salagnon tilldelades en rak graderad käpp som han skulle använda som mått vid sågningen. Innan han hunnit börja lade chefen handen på hans axel. ”Kom och titta.” Han drog med honom till vedtravarna. ”Ser du?” – ”Vadå?” Chefen drog ut ett vedträ så att det uppstod en lucka i traven. ”Stick in handen.” Tomt. Han stoppade tillbaka vedträet som om det varit en kork i en flaska.
”Arbetet mäts i volym, förstår du, inte i vikt. På det här viset fyller vi kvoten utan att ta ut oss totalt. Du ska lägga veden så att det inte syns att travarna är ihåliga. Använd mätstickan: det är den som gäller.”
Salagnon tittade på mätstickan, sedan på chefen och vedtravarna.
”Men när de kommer och hämtar den märker de väl att travarna är ihåliga?”
”Bekymra dig inte om det. Vi arbetar efter volym och den överskrider vi. För killarna i lastbilarna är det vikten som gäller, och de lastar halva flaket med sten, det är förresten alltid samma killar, så det är ingen fara. Och gubbarna på fabriken kan förklara varför hälften av vikten går upp i rök. För det blir träkol till gengasmotorerna. Vi deltar i krigssatsningen, men det är inte vårt krig.” Han avslutade med en blinkning som Salagnon inte besvarade. ”Och kom ihåg, inte ett ord om det här.”
Salagnon ryckte på axlarna och gjorde som han blivit tillsagd.
Han gick och hämtade vedträn. Det fanns inga befäl kvar i gläntan där de arbetade. Ungdomarna hade lagt ifrån sig sågarna och några av dem låg och sov på marken. Två pojkar satt i det doftande gräset under ett träd och sjöng en skogsarbetarsång. En annan pojke låg på rygg med händerna under nacken och åstadkom med trutande mun en perfekt imitation av ljudet från en såg som tränger in i trä. Salagnon blev stående med ett vedträ i var hand utan att förstå vad som försiggick.
”Befälen har gått”, sade en av pojkarna som låg på marken men tydligen inte sovit. ”Du kan släppa de där. Vi bromsar upp krigssatsningen lite och låtsas som ingenting”, sade han och öppnade ena ögat, blinkade och blundade igen.
Flera pojkar stämde in och härmade sågljudet. Salagnon som blivit stående med hängande armar rodnade. Han blev förbryllad när alla började skratta, sedan förstod han att de skrattade åt sitt eget konststycke.
Under sin tid vid Chantiers de Jeunesse gjorde han som han blev tillsagd. Han vågade inte fråga hur högt upp i hierarkin det var känt att vedtravarna var ihåliga och forskade inte vidare i saken. Han visste inte hur många som kände till hemligheten. Han iakttog befälen. Somliga var bara intresserade av att kängorna skulle vara välputsade, de var på jakt efter damm och bestraffade det hårt. Dem måste man se upp med, för människor som är fixerade vid småsaker är farliga, de bryr sig inte om på vilken sida de befinner sig, de kräver bara ordning. Andra organiserade omsorgsfullt fysiska aktiviteter: marscher, tunga lyft och armhävningar. De ingav förtroende eftersom de tycktes förbereda pojkarna inför något annat, något de var förhindrade att berätta om. Att ingen av pojkarna ställde några frågor berodde på att det lika gärna kunnat röra sig om motståndsrörelsen som östfronten. De befäl som bara var intresserade av militärisk ordning, perfekta honnörer och korrekt språkbruk var ointressanta, de tillämpade reglerna enbart som ett tidsfördriv.
Ungdomarna inom Chantiers de Jeunesse benämnde sig själva ”man”, ett indefinit pronomen med samma innebörd som ”vi”, en vag gruppbenämning som inte anger antal eller åsikt. Man höll sig på sin kant och väntade, och under tiden tog man ställning för Frankrike, ett land som var ungt och vackert men dessvärre naket eftersom ingen visste hur det skulle kläs. Medan man väntade försökte man undvika att nämna att det var naket, man låtsades som ingenting, man var inte så petnoga. Det var i april.
Morbrodern dök upp i spetsen för ett nytt led ungdomar. Han hälsade inte på sin systerson, låtsades inte känna honom, men de visste båda var de hade varandra. Hans närvaro gav Salagnon tillförsikt, Chantiers de Jeunesse var alltså bara en förberedelse och pratet om en nationell revolution var bara falskspel eller borde vara det. Hur skulle man kunna veta? Flaggan betydde ingenting. De gjorde honnör för trikoloren varje morgon när den hissades, och i dess veck såg var och en de ansikten de ville se. Det var ingenting man vågade prata om, men att man höll tyst berodde inte – som när man håller inne med sina innersta drömmar eller aningar – på rädsla för att bli hånad. Här handlade det om rädsla för att bli dödad.
De fick dålig mat tillagad på fältkök; vedervärdig grönsaksstuvning och överkokta bönor som de skrapade upp med brödbitar. De diskade i en stenho, kallvattnet leddes dit från en källa och de turades om att diska. Den kväll det var Salagnons och Hennequins tur hade den osmakliga grönsaksstuvningen bränt fast i botten på aluminiumkärlen. Hennequin, som var en lång och kraftig vänstersinnad kille, gnuggade dem med stålull. När han gned bort matresterna från metallen bildades en vedervärdig grågrön sörja av spenat och aluminium som han sköljde bort med rent vatten.
”Det gäller att hyvla bort det, det är det enda som fungerar”, sade Hennequin med ett skratt. ”Om ett halvår har det gått hål i botten.”
Han började vissla och gnuggade hårdare, underarmarna blev röda av det kalla vattnet och han drog upp axlarna när han tog i. Han visslade flera kända melodier, därefter några mindre kända, nägra fräcka, och avslutade med God Save the King, mycket högt och i repris. Salagnon som inte visste mycket om musik stämde in i alla fall, han sjöng andrastämman och lade till några bump bump med basröst. Det uppmuntrade hans kamrat att vissla högre och tydligare, han började till och med nynna men hans kunskaper i engelska inskränkte sig till titeln. De gnuggade i takt, de fastbrända matresterna försvann och hymnen hördes tydligt trots gnisslet av stålull mot metall och vattenledningens brus och plaskande. Befälet som kom rusande tillhörde de som fäste lika stor vikt som föräldrar eller lärare vid att ordningen upprätthölls.
”Här sjunger vi inte sådant!” sade han ursinnigt.
”Lully? Är Lully förbjuden? Det visste jag inte, kapten.”
”Vilken Lully? Jag pratar om det du sjunger.”
”Men det är ju Lully. Han är inte subversiv, han är död.”
”Driver du med mig?”
”Inte alls, kapten.”
Hennequin visslade igen. Med lite extra drillar lät det faktiskt som en 1600-talskomposition.
”Var det det du sjöng? Jag trodde det var något annat.”
”Vadå, kapten?”
Befälet muttrade bara till svar och vände på klacken. När han var utom synhåll log Hennequin i mjugg.
”Du är inte lite fräck”, sade Salagnon. ”Var det sant det där?”
”Musikaliskt, ja. Jag hade kunnat argumentera not för not, och den där skoputsardåren hade inte kunnat hävda att jag visslade något förbjudet.”
”Det krävs inga bevis för att döda någon.”
De ryckte till och vände sig om med stålull i ena handen och matkärl i den andra. Rösten tillhörde morbrodern som med händerna på ryggen tycktes inspektera fältköket ingående.
”I vissa situationer räcker en kula i huvudet mycket väl som argument.”
”Men det var Lully …”
”Spela inte dum inför mig. På andra ställen blir folk dödade direkt enbart därför att de visar betänkligheter, inleder en diskussion, säger något annat än ’ja, monsieur’ eller glömmer bort att slå ner blicken. Avlivade som djur när man inte har någon nytta av dem längre. En dumhet av det slag du nyss begick kan få ett befäl att ta upp sin revolver och skjuta dig på fläcken utan att ens föra dig åt sidan. Efteråt kliver han bara över kroppen och överlåter åt andra att bära bort den, vart bryr han sig inte om.”
”Men man dödar inte människor utan vidare.”
”Jo, nu för tiden gör man det.”
”Man kan inte döda alla, det skulle bli för många kroppar. Vad skulle de göra med alla lik?”
”Kropparna är ingenting. De ser solida ut när de är levande och de tar plats därför att de är fyllda med luft och gaser. Efter döden, när andningen har upphört, sjunker kropparna ihop. Du skulle bara veta hur många kroppar man kan stapla i en grop. De sjunker ihop, förruttnar och blir ett med jorden. Om man inte bränner dem. Då blir det ingenting kvar.”
”Varför säger ni så? Ni bara hittar på.”
Morbrodern sträckte fram armarna. Runt båda handlederna löpte ärr som såg ut som spår efter gnagande råttor.
”Jag har sett det. Jag har varit fånge. Jag rymde. Det jag har sett vill jag inte att ni ens ska föreställa er.”
Hennequin rodnade och vägde från ena foten till den andra.
”Ni kan gå återgå till disken”, sade morbrodern. ”Intorkad spenat är nästan omöjlig att få bort. Tro mig, jag har varit scout.”
De båda pojkarna var så generade att de undvek att se på varandra när de under tystnad återgick till sitt arbete. När de höjde blicken var morbrodern försvunnen.
Tidigt en förmiddag började det hända något. Befälen som föreföll spända började packa ihop och göra sig beredda för avfärd. En lastbilskonvoj anlände och man tog ned tälten. All materiel lastades på flaken för vidare befordran till Saône-dalen. Pojkarna skulle följa med. Det var dags att delta i krigssatsningen.
Pojkarna blev vittnen till ett märkligt gräl mellan två befäl som inte var eniga om lastningen och bilarnas plats i konvojen. Placeringen föreföll viktig och de diskuterade livligt, höjde plötsligt rösten och gestikulerade ilsket, men ingen av dem avslöjade varför de ville ha den ena eller andra platsen. De stod envist på sig men kom inte med några konkreta argument. Pojkarna som stod på led utmed vägen bredvid sina fullpackade ryggsäckar skrattade åt deras småaktighet och behov av att rangordna de stånkande lastbilarna på grusvägen.
Morbrodern var irriterad och hävdade envist sin rätt att åka i den sista lastbilen tillsammans med en grupp han själv valt ut. De andra befälen hade invändningar, särskilt en officer med samma grad som morbrodern. De kom inte särskilt väl överens och nu hävdade den andre att han också ville vara sist i ledet. Han sade det flera gånger med eftertryck, som om det vore ett tillräckligt starkt, tillräckligt militäriskt och viktigt argument för att avgöra diskussionen och pekade sedan ut lastbilen i täten åt morbrodern.
Salagnon väntade, morbrodern gick förbi tätt intill honom och viskade: ”Du stannar med mig och stiger inte upp på flaket förrän jag säger till.”
Förhandlingen fortsatte och den andre gav till slut med sig. Han gick rasande bort till lastbilen i täten och gav order om avfärd med alltför yviga gester. När han satt sig i bilen lutade han sig ut genom dörren, rakryggad som en stridsvagnsförare, och vrålade: ”Håll er inom synhåll för varandra!” Salagnon satte sig till rätta och i sista sekund hoppade Hennequin upp och satte sig bredvid honom. Hennequin skrattade och sade:
”De är knäppa. Det här är som armén i San Theodoros: tre hundra generaler och fem korpraler. Så fort de får en officersgrad börjar de fjäska som käringar för varandra och ingen ville gå in i ett rum före någon annan.”
När morbrodern som satt i förarhytten upptäckte Hennequin öppnade han munnen som för att säga något, men kolonnen hade redan satt sig i rörelse. Lastbilarnas kraftiga motorer mullrade och fjädringarna gnisslade. Pojkarna fick klamra sig fast bäst de kunde på den gropiga skogsvägen som ledde till landsvägen mot Mâcon.
Stenar, hjulspår och grenar som låg på vägen tvingade lastbilarna att köra långsamt. Avståndet mellan dem blev allt större, de främsta var snart utom synhåll och innan de hunnit ut ur skogen svängde de tre sista bilarna in på en smal stig som ledde upp mot bergen igen.
Pojkarna höll sig fast på det skumpande flaket. Hennequin blev orolig. Han såg med runda ögon på den ene efter den andre men kunde inte avläsa någon som helst förvåning i deras ansikten. Han reste sig och knackade på rutan till förarhytten. Chauffören reagerade inte och morbrodern vred på huvudet men rörde inte en min. Hennequin blev livrädd och försökte hoppa av men fångades in. De andra högg tag i honom och tvingade honom att sätta sig. Salagnon insåg att kamraten inte hade förstått, han hade utan att ana oråd hoppat upp efter de andra. Salagnon hjälpte till att hålla fast Hennequin som vrålande kämpade emot. Ingen förstod vad han sade eftersom han sluddrade.
Morbrodern knackade på rutan och visade med en gest att de skulle binda för hans ögon. De tog en scouthalsduk och gjorde som han sade. Hennequin sluddrade nästan ohörbart: ”Inte ögonen, inte ögonen. Jag lovar att inte säga något. Låt mig gå, jag tog fel lastbil. Det var inte meningen att ta fel lastbil. Jag tänker inte säga något, men bind inte för ögonen, det är så hemskt, låt mig se, jag ska inte säga något.”
Han svettades och grät. Han hade börjat lukta illa och de andra höll honom ifrån sig. Hans motstånd mattades och till slut jämrade han sig bara. Lastbilen stannade och morbrodern klättrade upp på flaket.
”Låt mig gå”, sade Hennequin lugnt. ”Ta bort ögonbindeln, det är så hemskt.”
”Det var inte meningen att du skulle följa med.”
”Jag tänker inte säga något. Ta bort ögonbindeln.”
”Att du vet om det här är farligt för dig. Tyskarnas polis knäcker kroppar som man knäcker nötter när de vill ha fram upplysningar. Det är för din egen skull du inte får se något.”
Hennequin hade pissat på sig, och värre än så. Han stank när de lämnade kvar honom bakbunden vid vägkanten; det skulle ta en god stund för honom att befria sig. När lastbilen gav sig av igen höll de sig på avstånd från den fuktiga platsen där Hennequin suttit.
Lastbilarna släppte av dem när vägen förvandlades till en stig mellan träden. De gick snabbt uppför, skyddade av administrativa finter som det skulle bli för långrandigt att redogöra för här, men som fungerade på den tiden.
De vandrade rakt upp genom skogen, upp till motståndsrörelsen. De gick länge och när de till slut kunde se himlen mellan stammarna blev lutningen mindre brant och det blev mindre tungt att gå. De kom ut på en långsmal äng kantad av träd. Jordlagret var så tunt att de kunde höra ljudet av sina steg, här och var stack berget upp i form av stora mossbevuxna stenar som tycktes stötta de undersätsiga ekarna som blivit knotiga efter ett helt liv på hög höjd.
De ställde ned sina tunga ryggsäckar och sjönk svettiga ned i gräset med konstlade jämranden och högljudda pustanden. Mitt på ängen stod en smärt muskulös man och väntade stödd på en käpp. Han hade kolonialtruppernas långa sjal virad om halsen, de franska kamelryttarnas himmelsblå kepi på huvudet och en revolver i läderhölster på framsidan av låret, vilket fick det att se mindre reglementsenligt ut men framhävde att det var ett dödligt vapen. Han tilltalades översten. Nästan ingen av ungdomarna hade någonsin sett en fransk militär som inte såg ut som en lägerchef, intendenturföreståndare eller scoutledare, men den här mannen tålde en jämförelse med de oklanderliga soldater som stod på post vid avspärrningar, bevakade kommendaturer eller patrullerade gatorna i stridsvagnar. Han var en modern krigare, precis som tyskarna, men det fanns något franskt över hans stolta hållning och det kändes uppmuntrade. Han var bergens ensamme invånare och de andfådda pojkarna reste sig leende och fyllda med iver en efter en.
Han kom dem till mötes och när han hälsade på befälen titulerade han dem löjtnant eller kapten utifrån deras ålder. Han nickade kort åt var och en av pojkarna och höll sedan ett välkomsttal som ingen mindes ordagrant men som betydde: ”Nu är ni här, tiden är inne. Ni befinner er precis där ni ska vara just nu.” Han utstrålade lugn och lämnade utrymme för drömmar, han stod både för det bekanta och för något äventyrligt, de anade att det var allvar men att de inte skulle få tråkigt.
De inrättade sig. Huvudkvarteret förlades till en lada. Strax intill fanns en ruin som de försåg med ett tak av tunna noggrant utvalda flata stenar, tälten tillverkade de av presenningar och störar de högg i skogen. Det var vackert väder och roligt med friluftsliv. De ställde i ordning ett förråd och ett kök, de hade vatten och proviant; allt som behövdes för att leva isolerade i bergen.
Gräset mellan stenblocken och de livskraftiga träden växte så att det syntes för blotta ögat, de syrliga stråna svällde långsamt som vispad äggvita. Mängder med gula blommor lyste i solen, bildade en guldfärgad matta som reflekterade solljuset. Den första kvällen gjorde de upp eld, var uppe sent, skrattade mycket och somnade där de satt.
Dagen därpå regnade det. Solen gick motvilligt upp bakom ett molntäcke så tjockt att det inte gick att avgöra var på himlen den befann sig. Barnslig entusiasm är som papp, den tål inte fukt. De fylldes av tvekan där de satt trötta och frusna i det provisoriska lägret och under tystnad såg vattnet droppa från tälten. Dimman som klättrade uppför berget svepte långsamt in dem.
Översten gick en vända i lägret med sin buxbomskäpp; fjädrande hårt trä som han aldrig belastade mer än det tålde. Regnet blötte honom inte, det studsade mot honom som ljus. Hans anletsdrag var markerade och rynkorna bildade ett nätverk av bäckar i ett klippigt landskap. Allt hos honom var mättat med betydelse; den långa sjalen han virat om halsen, den himmelsblå kepin som han skjutit bak i nacken och det reglementsenliga vapnet i hölstret på låret. Medan han gick från tält till tält slog han undan grenar med käppen och åstadkom störtskurar bakom sig utan att en droppe stänkte på honom. Hans oberörda hållning var värdefull regniga dagar. Han samlade pojkarna i den stora ruinen som fått nytt tak. Det låg halm på golvet och en storvuxen kille som kallades kocken delade ut runda bröd som de fick dela på åtta, en sardinburk som de delade på två (det var den första i en oräknelig rad sardinburkar Salagnon öppnade) och varsin rykande mugg kaffe. De drack den med häpen njutning, för det rörde sig varken om blask eller surrogat utan om väldoftande och varmt afrikanskt kaffe. Men det var första och sista gången de fick det under sin tid i bergen – kanske för att fira ankomsten eller för att fördriva regnets effekter.
Träningen hade bara ett syfte: att göra dem stridsdugliga. De fick lära sig hantera vapen av en infanteriofficer som lyckats fly från Tyskland. Han var kortklippt och slätrakad och bar alltid uniformsjackan knäppt; ingenting i hans uppenbarelse avslöjade att han levt två år gömd i skogen, men han kunde röra sig ljudlöst, till synes utan att nudda marken och utan att åstadkomma vare sig prassel eller knakanden.
När han höll sina lektioner satt pojkarna i gräset och lyssnade med lysande ögon. Han ställde grönmålade trälårar mitt i ringen, öppnade dem långsamt och tog upp vapnen.
Det första han visade gjorde dem besvikna, det såg harmlöst ut. ”Det här är en FM 24/29”, sade han. ”Den franska arméns lätta maskingevär.” Pojkarna fick något mörkt i blicken. ”Gevär” lät inte bra, inte ”lätt” heller, och ”fransk” väckte deras misstro. Vapnet föreföll klent och magasinet satt klumpigt placerat ovanpå pipan. Det såg harmlöst, nästan löjligt ut jämfört med de rätlinjiga tyska kulsprutor med ärrade stridsberedda trynen, outtömliga patronband och ergonomiska metallkolvar som de sett i gathörnen. Det franska vapnet hade träkolv och ett rektangulärt magasin som knappast kunde räcka särskilt länge. Var det inte meningen att man skulle kunna skjuta länge med ett maskingevär?
”Där har ni fel”, sade officeren med ett leende. Ingen hade sagt något, men han avläste deras blickar. ”Det här vapnet är det vi ska använda i strid. Det är lätt att förflytta, kan bäras i en axelrem och sköts av två man. En som ställer in siktet och sätter magasinet på plats, och en som skjuter. Man fäller ut stativet under pipan och ställer det på marken innan man siktar. Kulorna är av grov kaliber vilket innebär att man kan träffa på stort avstånd. I magasinet finns tjugofem kulor och man kan avfyra enstaka skott eller salvor. Ser ni magasinet? Det tömmer man på tio sekunder. Men tio sekunder är mycket i strid, på tio sekunder hinner man meja ner en tropp och sticka. Det gäller att aldrig stanna för länge på samma ställe, då hinner fienden samla sig och besvara elden. Man måste se till att fienden förlorar en tropp på tio sekunder, och sedan snabbt ta sig därifrån. Det här är ett perfekt vapen vid snabba insatser, ett perfekt vapen för ett snabbt, lättrörligt och farligt infanteri. Den starkaste i gruppen bär vapnet och de andra tar hand om magasinen. Tunga vapen är inte allt, mina herrar, och det är tyskarna som har dem. Vår största tillgång är våra mannar och vi ska strida som ett infanteri. Ockuperar de vårt land? Vi ska vara regnet och bäckarna de inte kan besegra. Vi ska vara vattnet som urholkar stenen, vågorna som slår mot klippan, och klippan, mina herrar, den står ohjälpligt där den står och till slut störtar den samman.”
Han höjde handen så att alla kunde se den och knöt och öppnade den några gånger.
”Ni kommer att delas in i grupper som var och en utgör ett av handens fingrar, ni kan agera självständigt men ska vara oskiljaktiga. Först låter ni handen försiktigt treva sig fram, sedan knyter ni näven och slår till, och efteråt öppnar ni handen igen och smiter iväg. Vi ska slåss med händerna.”
Pojkarna iakttog hänfört föreläsarens pantomim; han knöt näven till en slägga och höll sedan upp händerna som om han kom med ett oförargligt erbjudande. Han fångade skickligt deras uppmärksamhet och saknade alla likheter med de löjliga gamla stötar som förde befäl på förläggningarna. Han var mager och senig efter sina två år i skogen, hade full kontroll över sina rörelser och gav konkret gestalt åt det pojkarna drömde om att få uppleva.
Han visade Garand-gevär också, han hade fått flera lådor och gott om ammunition. Och granater, som var farliga eftersom man själv kunde bli träffad av skärvorna om man kastade dem som man kastar en sten; en enkel rörelse som alla pojkar behärskade men som måste tränas bort, armen skulle hållas rak när man kastade. Han visade dem sprängdeg som var lätt att forma och exploderade om man hanterade den på fel sätt. Han lärde dem att sätta ihop och plocka isär en Sten, en kulsprutepistol som bara bestod av en pipa och några metallstänger, men aldrig strejkade. De lärde sig att skjuta på redan söndertrasade måltavlor av halm i en dalgång kantad av busksnår som dämpade ljudet av skotten.
Salagnon upptäckte att han var bra på att skjuta. Han låg bland de vissna löven med kolven mot kinden och måltavlan i siktet, och föreställde sig en linje som sträckte sig till målet. Det fungerade alltid; en liten sammandragning i magen, tanken i en rak linje fram till målet som han prickade, allt i ett svep. Han kände sig nöjd med att hantera geväret så väl och lämnade över det med ett brett leende. ”Det är bra att kunna skjuta mitt i prick”, sade officeren. ”Men det är inte så det går till i strid.” Han räckte geväret till näste man utan att säga något mer. Det tog tid för Salagnon att förstå. I strid har man inte tid att lägga sig på marken, sikta och skjuta; måltavlan håller sig också gömd, siktar och skjuter. Man får skjuta så gott man kan. Det är slumpen, turen och rädslan som har huvudrollerna. Han fick lust att teckna. När han var upprörd fick han inte myror i benen utan i händerna. Stämningen på berget den våren då alla drömde om strid fick det att sticka i fingrarna. Han såg sig om efter papper. Och hittade det. Det hade kommit lådor med ammunition och sprängämnen med flygplan under natten. När planen närmade sig tände pojkarna eldar i mörkret och då ljudet av motorerna avlägsnade sig igen slog vita kronblad ut på den svarta himlen. De letade upp lådorna som blivit hängande i träden, trasslade ut linorna, vek ihop fallskärmarna och bar sedan lådorna till den renoverade ruinen, släckte eldarna, suckade av lättnad och lyssnade till syrsorna i gräset.
Salagnon öppnade en låda med ammunition och hittade brunt papper. Händerna började darra och salivavsöndringen ökade. Patronerna låg i grå pappaskar inslagna med kraftigt papper, mjukt som garvat skinn. Han vecklade försiktigt ut omslagspapperet kring askarna. Han slätade ut det, vek det och rev isär det så att han till slut hade en liten hög papper i en storlek som motsvarade två handflator, vilket är ett bra format. Roseval och Brioude som också fått i uppgift att packa upp lårarna iakttog hans omsorgsfulla vikande. De hade snabbt slitit av papperet kring askarna i tanke att använda det till brasan.
”Kan man få veta vad du sysslar med?” frågade Brioude till slut.
”Ett block. Så att jag kan teckna.”
De skrattade.
”Tycker du att det här är rätt ställe att teckna? Jag lämnade kvar pennorna och böckerna i skolan. För gott. Tänker aldrig öppna dem igen. Vad ska du teckna?”
”Er.”
”Oss?” De skrattade igen. Sedan blev de tysta. ”Oss?”
Salagnon skred till verket. Han hade både mjuka och hårda Conté-pennor i en plåtask. Han tog upp dem och vässade dem så sparsamt han kunde med en kniv. Roseval och Brioude intog en hjältemodig pose, satte ena handen i höften och vred på huvudet så att han såg dem i profil; Brioude vilade armbågen på Rosevals axel och Roseval sköt fram benet i en klassisk ställning. Salagnon kände sig lycklig när han tecknade. Blyertsen avsatte glatta spår på det grova omslagspapperet. När han var klar och visade dem resultatet tappade de hakan. På teckningen framträdde två självlysande skiffergrå statyer. De kände igen sig, men det fanns inte längre något löjeväckande över deras parodierade heroism, de var två hjältebröder som värdigt blickade mot den framtid de var på väg att skapa.
”Gör en till”, bad Brioude. ”En åt oss var.”
De packade upp resten av lårarna utan att förstöra omslagspapperen. Salagnon sydde ihop dem till ett häfte och använde tjockare papp från en amerikansk livsmedelskartong till pärmarna, resten av papperet behöll han som lösa blad för att kunna ge bort dem.
Det var i slutet av maj när ängarna blommar och skogen grönskar. Växtligheten som slukade ljus upptog till slut alla tillgängliga ytor. All denna grönska skulle så småningom få samma ton, de oändligt många nyanserna skulle bli färre, mörkna och förvandlas till matt smaragdgrönt. Den elektrifierade grönskan i april och maj skulle när den stabiliserats övergå i det mjuka halvdunkel som råder på havets botten.
De hade bildat grupper och medlemmarna kände varandra väl. Alla visste vem de kunde räkna med, vem som skulle gå i täten, vem som skulle bära ammunitionen och vem som skulle ge order när de måste kasta sig till marken eller springa. De kunde gå på led utan att tappa bort varandra, de kunde vid en given signal försvinna i gropar vid vägen, bakom stenar eller stammar, de kunde göra upp eld tillsammans, hejda sig som en enda man, de hade lärt sig att leva i grupp. Översten övervakade både den militära skolningen och lägret. Han kunde med en enda blick övertyga dem om att ett läger i god ordning redan i sig var ett vapen mot tyskarna. De kände att de växte, att de blev smidigare och starkare.
Salagnon fortsatte teckna, ryktet spred sig och de andra bad om porträtt. Översten beslutade att det skulle ingå i hans uppgifter. Pojkarna kom och poserade för honom under middagsvilan. Han skissade i sitt häfte innan han gjorde slutversionen på lösa blad; heroiska porträtt av pojkar som med baskern på sned och uppknäppt skjorta visade upp sina vapen, självsäkert leende och oklippta pojkar som stolta sträckte på sig och spände musklerna.
De andra slet inte längre vårdslöst av omslagspapperen utan vecklade försiktigt upp dem och överlämnade buntar med utslätat papper i det största format vecken medgav.
Salagnon tecknade scener ur det dagliga livet i lägret också; pojkar som sov, samlade ved, diskade kastruller, smorde sina vapen och samlades kring elden på kvällen. Översten satte upp teckningar på väggarna i ladan där han hade sitt högkvarter. Han brukade drömmande betrakta dem stödd på sin fjädrande käpp eller från sin plats vid skrivbordet som var tillverkat av lårar från en flygleverans. Han fylldes av stolthet när han betraktade de idealiserade bilderna av de unga hjältarna. Han ansåg att Salagnon var värdefull. Pennorna och papperet var ett sätt att ge pojkarna tillförsikt.
Han gav Salagnon en komplett uppsättning Faber-Castell, fyrtioåtta färgpennor i en platt plåtask. Den hade legat i en portfölj med dokument som stulits från en tysk officer vid prefekturen. Flera misstänkta hade gripits och torterats utan urskillning. Den skyldige blev angiven och avrättad. Dokumenten sändes till London och kom till nytta vid flera bombningar av järnvägsknutar där stora konvojer brukade passera. Salagnon använde ovetande pennor som betalats med blod. Skuggorna fick ett större djup när han använde färgerna. Han målade landskapet, träden och de stora mossbevuxna stenarna på marken.
I brist på tusch improviserade han med vapenfett och sot. Det hemgjorda tuschet som han applicerade med en palettkniv i trä hade en glänsande svärta som skapade en oerhört dramatisk effekt. Pojkarna i lägret såg sig själva med nya ögon och Salagnon bidrog till att de trivdes med varandra.
En kväll i början av juni förblev himlen djupblå länge. Det var för ljust för att man skulle se stjärnorna och de behövde inte tända lyktorna. Luften var ljummet blå och ingen ville sova. De låg på rygg i dunklet eller halvsatt mot stenarna och drack rödvin de stulit på eftermiddagen. Översten hade godkänt expeditionen på villkor att de såg till att inte bli tillfångatagna, höll det de lärt sig i minnet och inte lämnade någon på efterkälken.
De gick ned till järnvägsstationen vid Saône utrustade med hinkar, borrar och träkorkar. De smet in mellan tågen som stannat på rangerbangården. De fick syn på tankvagnarna som var försedda med ett tyskt namn, förmodligen slutdestinationen. Kranarna var förseglade men de borrade hål i trätankarna och skrattade när vinet rann ned i hinkarna. De satte igen hålen med korkar innan de osedda smet därifrån. Hettan var stark och de svettades, spillde vin och skrattade allt högre ju längre bort från stationen de kom. De hade inte lämnat någon efter sig utan kom tillbaka allesammans, och översten hade inget att förebrå dem. Han kylde vinet i källan och sade åt dem att de fick vänta en stund med att dricka.
Det ville aldrig mörkna den kvällen och de drack utan brådska, skämtade och skrattade och återkom ständigt till dagens expedition som blev djärvare för var gång den återberättades. Stjärnorna hade fortfarande inte tänts, tiden stod stilla. Den hade hejdat sig ungefär som när pendeln i en klocka hejdar sig i ena änden av sin bana innan den åter sätts i rörelse.
I ladan som utgjorde högkvarter lyste en fotogenlampa och det gula skenet sipprade ut genom dörrspringorna. Översten hade samlat sin stab som bestod av ledarna för varje grupp, pojkar som hade de andras förtroende ungefär som äldre bröder eller unga lärare, och de hade pratat i timmar.
Salagnon var ganska berusad. Han låg på rygg bredvid en hink och krafsade i gräset som var fuktigt av dagg och sav, grävde mellan rötterna och kände den svala andedräkten som steg ur jorden. Han kände mörkret stiga underifrån. Varför sade man att mörkret faller när det steg ur marken och långsamt invaderade himlen som förblev den enda ljuskällan in i det sista? Han såg upp på en stjärna och fick en förnimmelse av hur väldig himlen var, och hur jordklotet, det jättelika snurrande klot han kände under sin rygg, föll i den djupblå oändlighet som rymmer allt, föll och föll i samma hastighet som den orörliga stjärnan ovanför. Människorna klamrade sig fast vid det stora klotet som rusade fram, borrade ned fingrarna i myllan. Förnimmelsen av jorden under ryggen väckte en djup glädje inom Salagnon. Han såg upp mot träden som avtecknade sig mot natthimlen, vart och ett med en oändlig tyngd, och mot de orörliga klippblocken nedanför som glänste svagt och deformerade marken med sin tyngd. Rymden ovanför var ett uppspänt lakan som hölls på plats av pojkarna som låg i gräset och av trädens och de mossbevuxna stenarnas tyngd, och det fyllde honom med en lyckokänsla som dröjde sig kvar länge.
Han kände en oändlig och gränslös välvilja mot kamraterna som låg i gräset intill honom och öste upp vin ur samma hink som han, och den välviljan, som hade sin grund i förhoppningar och förtroende, omfattade även översten som aldrig tog av sig sin blekblå kepi och gruppledarna som samlats i ladan. De hade suttit kring den enda tända lampan i lägret och pratat i timmar, och det gula skenet sipprade ut i det blåsvarta dunklet genom dörrspringorna.
Fotogenlampan släcktes. Gruppledarna kom ut och drack med de andra tills det var kolmörkt och gräset blivit kallt och fuktigt.
Dagen därpå berättade översten högtidligt för pojkarna som stod på led bakom stören med den hissade flaggan att slaget om Frankrike nyligen inletts. Nu måste de ge sig ned från berget och slåss.