Det motoriserade zuavregementet kom i tid. Annars hade de inte klarat sig. Kulspruteskyttarna förmådde ingenting: kulorna från det franska vapnet studsade som hasselnötter mot Tiger-stridsvagnarnas pansarplåt. Ett handeldvapen var chanslöst mot elva centimeter tjockt ogenomträngligt stål. Det hade krävts list; de borde ha grävt jättelika diken tvärs över vägarna och placerat järnstolpar i bottnen eller satt eld på konvojerna som försåg stridsvagnarna med bensin; i så fall hade de äntligen fått höra motorerna utstöta sin sista suck.
Victorien Salagnon låg omgiven av bråte på kakelplattorna i ett demolerat kök, han såg ut över ängarna genom ett hål i väggen och gjorde upp osammanhängande planer. Tiger-stridsvagnar med kantiga torn gled mellan häckarna eller körde helt enkelt över dem och mosade dem. De långa kanonrören som avslutades med en lökformad knöl – han visste inte vad den hade för funktion – svepte hit och dit som hundnosar innan skotten avfyrades. Han duckade vid nedslagen och när han hörde en vägg eller ett tak rasa samman visste han inte om någon av de unga män han kände hade sökt skydd i just det huset.
Det var hög tid att det fick ett slut. Zuavregementet kom i sista stund.
När husen störtade samman bildades täta dammoln som skingrades mycket långsamt och bakom de dieseldrivna stridsvagnarna som ryckte fram bolmade tät svart rök. Salagnon kröp ihop under dörrposten, den stabilaste delen av huset. Golvet var översållat av krossad sten från de delvis raserade väggarna. Han röjde mekaniskt undan på golvet närmast intill. Plockade upp kakelplattor och porslinsskärvor. Tallrikarna som ramlat ned från skänken var dekorerade med blåa blommor och hade säkert gått att laga med klister. Granaten hade förstört köket. Han letade efter bitar som passade ihop. Han sysselsatte sig för att slippa se kropparna bakom sig. De låg under bråte och vita skärvor intill det som återstod av bordet och de omkullvälta stolarna. En äldre man som tappat sin hjälm, en kvinna till hälften dold av den trasiga brandskadade duken, två flickor sida vid sida – deras ålder vågade han inte gissa. Hur lång tid tar det? Granaten når blixtsnabbt sitt mål, ett hus störtar samma på ett ögonblick, och ändå tycktes det ske i ultrarapid.
Han kramade sin kulsprutepistol, en Sten, han hade räknat hur många kulor som återstod flera gånger. Han bevakade stridsvagnarna som närmade sig byn utifrån ängarna. Situationen var ohållbar.
Roseval som var skadad i magen låg också bland stenarna och skärvorna på golvet. Han hade svårt att få luft, vid varje andetag uppstod samma slurpande läte som när innehållet glider ur en konservburk. Salagnon hörde varje in- och utandning och visste att kamraten fortfarande levde, men han undvek att titta på honom, fingrade i stället på porslinsskärvorna och kramade metallkolven på kulsprutepistolen som långsamt värmdes upp. Han iakttog de grå stridsvagnarna som om hans oavvända uppmärksamhet kunde skydda honom.
Och han fick sina önskningar uppfyllda. Stridsvagnarna gav sig av. Han släppte dem inte med blicken när de vände och försvann bakom häckarna som kantade fälten. Han vågade inte tro sina ögon. Sedan fick han syn på zuavregementets små gröna trinda stridsvagnar med korta kanonrör – Sherman-stridsvagnar fick han veta senare. De var många och han kände en oändlig lättnad när de dök upp den dagen. Han blundade och andades ut, och rädslan för att bli upptäckt och dödad släppte. Roseval som låg intill honom märkte ingenting. Det enda han var medveten om var smärtan, han var döende och jämrade sig högt emellanåt.
Det hade börjat bra, men zuavregementet kom i sista sekund. När stridsvagnarna bromsade in under träden mellan häckarna och de halvt raserade husen i byn, var orden som stod att läsa på den gröna pansarplåten franska. De hade kommit i tid.
Det hade börjat bra. Juni månad hade livat upp dem. De fick några veckor i väpnad frihet som kompenserade de långa grå vintermånaderna. Det var marskalken själv som ingjutit mod i dem genom att göra sig till föremål för deras hämningslösa raljerande. Den 7 juni höll han ett tal som sattes upp på plakat i hela Frankrike. Översten läste det högt för de väpnade motståndsmännen som hade ställt upp sig på led med nyputsade nötta kängor, scoutshorts, ordentligt uppdragna knästrumpor och baskrarna käckt på sned – ett uttryck för den franska andan.
Fransmän, förvärra inte vår olyckliga situation med handlingar som riskerar att framkalla tragiska repressalier mot oskyldiga franska medborgare. Vi kan bara rädda Frankrike genom att upprätthålla benhård disciplin. Lyd därför regeringens order. Alla måste göra sin plikt. Under rådande omständigheter kan den tyska armén komma att vidta specialåtgärder i stridszonerna. Acceptera detta som en nödvändighet.
Då talet var slut hördes vanvördiga glädjetjut. Med ett fast grepp om kulsprutepistolerna kastade de upp sina baskrar i luften med den fria handen. ”Hurra!” vrålade de, ”tiden är inne!” Efter talet uppstod ett muntert tumult när de plockade upp sina baskrar från marken igen utan att släppa vapnen, så att gevärspiporna klirrande slog i varandra. ”Hörde ni vad han sa, den där mumien? Han signalerar inifrån formalinburken som en guldfisk i en skål! Men han hörs inte. Det är för att han har munnen full med formalin, det gamla vraket.”
Gräset glittrade i junisolen, en lätt bris satte ekarnas löv i rörelse, de skrattade och kom med stöddiga kommentarer. ”Vad säger han? Att vi ska spela döda? Fast vi inte är det? Är vi döda? Vad säger liket i glasskålen? Att vi ska låtsas som ingenting? Låta utlänningarna slåss här hos oss, huka för kulorna och säga ’Ja, monsieur’ till tyskarna? Han säger åt oss att bete oss som schweizarna, här i vårt eget land, när de slåss i vår trädgård! Kom igen! Vi kommer att få tid att spela döda sedan. Men inte förrän vi verkligen är det.”
Det gjorde gott.
De vandrade på led nedför skogsstigarna, nyblivna vuxna, oskulder i fråga om militärt våld, men deras heta önskan att slåss påverkade deras kroppar som ångan i en tryckkokare. Det regnade på eftermiddagen, ett sommarregn med stora droppar. Det piggade upp dem, men blötte dem inte eftersom det genast absorberades av träden, ormbunkarna och gräset. Den jordiga doften av mysk, kåda och varmt trä som framkallades av det milda regnet omgav dem med en påtaglig aura, det var som om de blivit bestänkta med rökelse, som om man föste dem mot kriget.
Salagnon bar radion på ryggen och Roseval som gick bakom honom bar ammunitionen i en proviantväska. Brioude gick först och de tjugo mannarna bakom honom drog in luften med djupa andetag. När de kom ut ur skogen skingrades molnen och de kunde se den blå himlen. De lade sig på rad bland ormbunkarna ovanför en väg. Runda droppar föll från ormbunkarnas blad, rann nedför deras halsar och utefter ryggen, men den torra halmen de låg på höll dem varma.
När en grå Kübelwagen följd av två lastbilar dök upp i en kurva öppnade de genast eld. Salagnon tryckte av och tömde magasinet, bytte på några sekunder ut det och fortsatte skjuta ur nästan samma skottvinkel. Kamraten som låg bredvid höll ena handen på hans axel och räckte honom de fulla magasinen med den andra. Salagnon sköt under våldsamt oväsen, vapnet blev varmt och studsade till och någonting rakt framför honom splittrades, föll samman av de osynliga slagen, tycktes raseras inifrån. Salagnon älskade att skjuta, han styrde sin vilja med blicken och när han riktade den mot bilen och lastbilarna splittrades de som stubbar av en yxa. Fordonen kröktes, plåten bågnade, rutorna krossades i ett moln av skärvor och eldslågor slog upp mot himlen; allt detta åstadkom han med magkänslan och blicken.
När eldgivningen upphörde blev det tyst. Den demolerade bilen hade vält vid vägrenen, den ena lastbilen stod på vägen med trasiga däck, den andra hade kört in i ett träd och fattat eld. Motståndsmännen smög från buske till buske ned mot vägen. Det enda som rörde sig var eldslågorna och en långsam rökpelare. Chaufförerna som slitits sönder av kulorna var döda, de tycktes klamra sig fast vid ratten i obekväma ställningar. En av dem brann och lukten var fasansfull. På lastbilsflaken som var täckta med presenningar låg säckar med post, matkartonger och enorma balar med grått toalettpapper. De lät allting ligga. I den grå bilen satt två uniformerade män, den ene i femtioårsåldern, den andre runt tjugo, de hade slungats bakåt, nackarna vilade mot sätet, ögonen var slutna och båda hade öppen mun. De hade kunnat vara far och son som parkerat vid vägen för att ta siesta. ”Det är inte elittrupperna som är här nu”, muttrade Brioude när han lutade sig över dem. ”Det är de gamla eller väldigt unga.” Salagnon mumlade instämmande, han försökte se oberörd ut när han såg på de döda, låtsades leta efter något under deras fötter, vad visste han inte, bara att det var något viktigt. Den unge mannen hade träffats av en kula i sidan, det enda som syntes var ett litet rött hål, och han såg ut att sova. Det var märkligt, för bröstet på den mogne mannen vid ratten var uppslitet, uniformsjackan hade tuggats sönder och under de rödaktiga köttslamsorna syntes de vita tvärgående revbenen. Salagnon försökte minnas om han hade siktat mer mot den vänstra delen av bilen. Han visste inte och det spelade ingen roll. De kände ingen glädje när de gick upp i skogen igen.
De fick vapen om natten; när de osynliga flygplanen passerade ovanför den stora ängen satte de eld på bensinindränkta kvistar och efter en stund slog vita blommor ut på den svarta himlen. När ljudet av flygplan avlägsnade sig släckte de eldarna och sprang och hämtade metalltuberna som landat i gräset. Fallskärmarnas siden var vått av dagg när de omsorgsfullt vek ihop dem. I behållarna fanns lådor med materiel och ammunition, kulsprutepistoler, magasin, en engelsk kulspruta, granater och en bärbar radio.
Vid de hopsjunkna blombladen stod män som lugnt spände av sig selarna. När Salagnon och de andra kom fram hälsade de på knackig franska. De gick tillsammans bort till ladan som fungerade som högkvarter. I det flackande skenet från fotogenlampan föreföll de sex kommandosoldaterna mycket unga, ljusa och rödlätta. De unga fransmännen trängdes omkring dem med lysande ögon, ropade till varandra, skrattade och höll utkik efter hur deras frejdighet och ljudliga utrop uppfattades. De unga engelsmännen förklarade oberört målet med sitt uppdrag för översten. Deras urblekta uniformer var som en andra hud, de hade burit dem så länge att det nötta tyget blivit mjukt och följsamt. Blicken i deras unga ögon hade en märklig glans och var mycket fast. De hade redan överlevt mycket och de hade kommit till Frankrike för att utbilda fransmännen i de nya mordiska tekniker som utvecklats utanför Frankrike; man hade slagits på annat håll under de månader Salagnon och hans kamrater gömt sig i skogen. Engelsmännen förklarade allting väldigt väl, deras franska var enkel och de sökte efter ord, men de talade så långsamt att det var begripligt och det gick till och med att föreställa sig vad alltihop egentligen gick ut på.
De satt i ring och lyssnade på engelsmännens föreläsning. En av dem, en ung man vars ostyriga lockar tycktes dansa kring huvudet vid minsta vindpust, presenterade en kniv avsedd att sticka i fiendens nacke. Den såg ut som en fickkniv med flera blad och de hade med sig en hel låda av samma sort. Man kunde använda den på picknick, fälla ut ett knivblad, en konservöppnare, en fil, en liten såg, alltihop användbara verktyg när man levde i skogen. Men man kunde också fälla ut en kraftig fingerlång syl. Sylen var ämnad för nackstick, sade den unge ljushårige mannen och förklarade sedan långsamt hur de skulle närma sig det tilltänkta offret, sätta handen för hans mun och med den högra handen köra in sylen i gropen precis nedanför kraniet, mellan musklerna som håller huvudet uppe, en grop som man kan känna med fingrarna, en lucka i kroppen som tycks finnas där enbart för att bli öppnad. Sticket dödade omedelbart, luften försvann ut genom luckan, offret föll tyst och mjukt.
Salagnon blev osäker inför det enkla verktyget. Han höll en perfekt utformad fällkniv i handen, ett exempel på det praktiska sinne industrin kan visa prov på. Den hade ritats av en ingenjör som avvägt storlek i förhållande till funktion, kanske med ett kranium på ritbordet. Han måste ha gjort beräkningarna med ett skjutmått som ingen annan än han själv fick använda och omsorgsfullt vässat sina pennor när de blev trubbiga av tecknandet. Sedan hade man anpassat verktygsmaskinerna i en fabrik i Yorkshire eller Pennsylvania efter måtten på ritningen och massproducerat nackstickarkniven på samma sätt som en aluminiummugg. Salagnon betraktade människor i sin omgivning på ett annat sätt när han hade kniven i fickan; alla hade en liten lucka baktill precis under skallbenet, en stängd lucka som kunde öppnas så att luften slapp ut ur lungorna och vindarna svepte in. Alla kunde dö en ögonblicklig död för hans hand.
En rödhårig rosenkindad soldat som såg ut som en karikatyr av en engelsman förklarade hur kommandosoldaternas dolk skulle användas. Den hamnade alltid en aning bredvid målet när man kastade den och var så vass och spetsig att den trängde in djupt, men den skar bra också. Men då skulle man inte hålla den som Tarzan när han slåss mot krokodilerna, utan ungefär som en köttkniv med bladet i samma riktning som tummen. Syftet är ju detsamma, att skära upp, eller hur?
Engelsmännens långsamma förklaringar, knackiga franska och önskan att göra sig förstådda, gav pojkarna tid att inse vad de egentligen pratade om och stämningen blev smått olustig. Ingen av dem var längre stöddig, ingen försökte vara kvick, och de hanterade de enkla föremålen lite tafatt. De aktade sig för att röra knivbladen. De blev lättade när man övergick till sprängämnen. Sprängdegen som var mjuk och len och lätt att forma tycktes sakna samband med sitt syfte. Explosionen utlöstes av tråd, en ren abstraktion. De koncentrerade sig på anslutningen och det kändes lugnande. Tack och lov kan man inte tänka på allt hela tiden. De tekniska detaljerna var välkomna och slukade deras uppmärksamhet.
När de anföll lastbilskonvojen som var på väg upp ur Saône-dalen var det allvar. Det kändes som en riktig strid. De trettio lastbilarna med infanterister på flaken blev beskjutna av kulsprutegevär som doldes av häckar och stubbar i sluttningen ovanför. De vältränade soldaterna hoppade av lastbilarna, dök ned i dikena, besvarade elden och försökte gå till motattack men drevs tillbaka. Det låg kroppar i gräset och på asfalten mellan brinnande bilvrak. När magasinen var tömda upphörde attacken. Konvojen slog till oordnad reträtt. Motståndsmännen lät det ske, iakttog förödelsen i kikare och drog sig tillbaka. Några minuter senare kom två flygplan på mycket låg höjd och besköt sluttningen. Grova kulor hackade sönder buskar, rev upp jord och förvandlade tjocka stammar till flis. Courtillots lår genomborrades av en armslång flisa, spetsig som en dolk och fuktig av kåda. Planen flög över den rökfyllda vägen flera gånger innan de gav sig av för gott. När motståndsmännen gick upp genom skogen igen bar de med sig sin första sårade.
Sencey blev intaget. Det var lätt. Det enda de behövde tänka på medan de ryckte fram var att huka för kulorna. Kulsprutan hade siktet inställt på huvudgatan och kulorna passerade ovanför deras huvuden eftersom gatan omärkligt sluttade nedåt. Solskenet var bländande men de såg sandsäckarna i skyddsvärnen, den tyska kulsprutans perforerade käftar och soldaternas rundade hjälmar som stack upp utom skotthåll. Kulorna rispade upp den varma luften med ett gällt vinande och slog i stenväggarna med en torr smäll. De hukade och när de vita stenarna ovanför deras huvuden sprängdes i ett moln av kritdamm luktade det som i ett kalkbrott en solhet dag.
Sencey blev intaget därför att det måste bli intaget. Översten var bestämd, de måste flytta fram positionerna på kartan. Sencey var visserligen bara ett dåsigt litet samhälle utanför Mâcon, men alla tätorter var viktiga militära mål. De ryckte hukande fram och undvek elden från kulsprutan som var för högt riktad. De tog betäckning bakom dörrposter, kröp utmed väggarna och gjorde sig smala bakom pelare, men de kunde inte ta sig över huvudgatan någonstans.
Brioude tog sig fram dubbelvikt i små skutt med vänster hand i marken, i den högra höll han med vitnande knogar sin Sten som han dittills använt sparsamt. Roseval hukade bakom honom, Salagnon och de andra som kom efter spred sig utmed fasaderna, tog skydd bakom dörrposter, gathörn och stenbänkar. Både kullerstenen på gatorna och de ljusa stenhusen reflekterade det skarpa ljuset. De kunde se värmen som en vågrörelse i luften när de kisande mot solen ryckte fram, svetten rann nedför ryggen och armarna, de var svettiga om händerna också och torkade av sig på kortbyxorna för få grepp om vapnen.
Alla dörrar och fönsterluckor i Sencey var stängda, de såg inte en levande själ, de skulle få klara av tyskarna utan invånarnas inblandning. Men när ledet av unga män i vita skjortor ryckvis avancerade hände det att en dörr öppnades och att en hand – de såg aldrig mer än handen – ställde en flaska på tröskeln, varefter dörren stängdes igen med ett klick som lät löjligt bland de smattrande kulorna. De drack det svala innehållet – vin eller vatten – och räckte flaskan till näste man, och den som tog den sista klunken ställde försiktigt ifrån sig flaskan i en fönsternisch. De fortsatte uppför huvudgatan. De måste helt enkelt ta sig över den. Värmen från de vita stenarna brände i ögonen och händerna. Tyskarnas kulspruta som stod i andra änden av gatan avfyrades vid minsta rörelse. På andra sidan förgrenade sig mörka tvärgator och från dem skulle man kunna närma sig värnet. Två språng skulle räcka.
Brioude pekade mot en tvärgata. Han gjorde en gest för att illustrera de två sprången och pekade mot gatan på andra sidan. De andra som satt hopkrupna nickade. Brioude tog ett språng, dök, rullade runt och sökte skydd. Kulorna kom men för sent och för högt. Han var över och gjorde tecken åt kamraterna att följa efter. Roseval och Salagnon kastade sig iväg samtidigt och Salagnon tyckte att han kände vinddraget när kulorna ven förbi. Han visste inte säkert om kulor gav upphov till vinddrag, det kanske bara var ljudet eller luften som sattes i rörelse när han sprang, han tumlade andfådd ned i skuggan med ryggen mot väggen, bröstet höll på att sprängas efter två språng. Det skarpa solskenet som reflekterades i stenarna gjorde det plågsamt att se ut på gatan. De hopkrupna männen på andra sidan tvekade. Brioude gjorde envist tecken åt dem och i den överhettade tystnaden föreföll hans rörelser tröga och långsamma som i en bassäng. Mercier och Bourdet kastade sig framåt, kulsprutan avfyrades och Mercier blev träffad mitt i språnget som en boll av en racket, föll och landade på mage. Bourdet kunde inte behärska sina skakningar. Brioude signalerade åt dem som satt hopkrupna i solskenet mittemot att stanna, och de som tagit sig över gatan dök in i gränden efter honom.
Merciers kropp låg kvar. Kulsprutan avfyrades på nytt, den här gången siktade den lägre, stensplittret yrde och när kulorna träffade kroppen med ett hamrande läte sprutade blodet ur det uppslitna köttet.
De hade glömt all försiktighet när de sprang genom de tysta gränderna i skuggan mellan husen. De fick syn på två tyskar som låg bakom en brunn med gevären riktade mot huvudgatan. När de tyska soldaterna som blockerade passagen uppfattade ljudet av snabba steg bakom sig var det för sent; Brioude sprang med hopknipta läppar, han kisade mot solen och när de vände sig om sköt han instinktivt, han höll sin Sten framför sig med raka armar som om han rört sig i mörker och varit rädd att springa in i något. De båda tyskarna sjönk ihop med hjälmarna på sned och förblödde snabbt. Motståndsmännen sänkte inte farten, de hoppade över kropparna och tog sig närmare kulsprutevärnet.
De kom så nära att de såg hjälmarna ovanför sandsäckarna och den perforerade pipan som rörde sig fram och tillbaka. Roseval slängde snabbt iväg en handgranat och kastade sig till marken, kastet var kort, granaten rullade fram till säckarna och exploderade, jord och stenar flög över deras huvuden och metallbitar föll skramlande till marken. När dammet lagt sig tittade de upp igen, hjälmarna och vapnet var borta. De rörde sig långsamt framåt, cirklade försiktigt kring värnet tills de var förvissade om att torget var tomt. Då rätade de på ryggen, de hade intagit Sencey.
Från kyrkporten såg de ut över landskapet nedanför: åkerlappar kantade av häckar. Fälten sluttade mjukt nedåt mot Porquigny, de kunde se stationen, träden som kantade Saône och slätten bortanför som föreföll urblekt, nästan upplöst i det bländande ljuset. Tre skumpande lastbilar avlägsnade sig på vägen mot Porquigny. I kurvor och gupp uppstod skarpa reflexer i rutorna. Två rökpelare steg från tågen på järnvägsrälsen.
Utanför kyrkan i byns utkant, där man hade utsikt över det omgivande landskapet, blev Salagnon tvungen att sätta sig ned, musklerna darrade, benen bar honom inte längre och han var blöt av svett. Den rann ur honom som om huden varit bomullsväv, han dröp av illaluktande klibbig svett. Han satt och kramade sitt vapen för att dämpa skakningarna i händerna, han tänkte på Mercier som låg kvar på gatan, som haft otur och mött döden mitt i språnget. Men någon av dem måste dö, det var en uråldrig regel, och han kände en oerhörd glädje över det oerhörda, det absurda i att fortfarande vara vid liv.
Att inta Porquigny var enkelt. De följde vägen dit ned och gömde sig mellan häckarna. I Porquigny möttes järnvägsrälsen, landsvägen och Saône, vilket betydde att den nya franska armén och amerikanerna, som var på väg norrut så snabbt deras enorma packning tillät, förr eller senare skulle infinna sig.
De smög fram över fälten till de första husen. De höll sig utmed väggarna och lyssnade. De blev irriterade av svärmarna med stora slöa flugor och jagade bort dem med små handrörelser. De hörde ingenting utom flugorna. Luften omkring dem surrade, men luft som vibrerar av hetta ger inga ljud ifrån sig, däremot löser den upp konturer och gör dem svåra att urskilja så att man tvingas blinka eller gnugga ögonen med en svettvåt hand. Den varma luften ger inga ljud ifrån sig, det är flugorna som låter. I Porquigny samlades flugorna i stora slöa oavlåtligt surrande svärmar. Motståndsmännen jagade bort dem med yviga gester, men de reagerade knappt, utan kom genast tillbaka och landade på samma ställe igen. De var inte rädda, gick inte att sjasa bort, de satte sig i ansiktet, på armarna, på händerna, överallt där det fanns svett. I Porquigny vibrerade luften av hetta och flugor.
Den första döda de fick syn på var en kvinna som låg på rygg, klänningen var utbredd kring henne som om hon slätat till den innan hon lagt sig ned. Hon var runt trettio och såg ut att vara en semestrande stadsbo, såvida hon inte var ortens lärare. Hon var död men ögonen var öppna, hon såg lugn ut; självständig, säker och välutbildad. Såren i magen blödde inte men där klänningen slitits upp surrade en grå päls av flugor.
De hittade de andra på torget utanför kyrkan, uppradade utmed väggarna, hopsjunkna i dörröppningar, staplade på en kärra förspänd med en häst som blinkade och viftade med öronen. Flugorna flög mellan kropparna i svärmar och deras surrande fyllde luften.
Motståndsmännen fortsatte vaksamt framåt på led och respekterade avståndet till varandra på ett sätt de aldrig tidigare gjort. Det enda ljud som hördes var surrandet, det fick dem att glömma att de kunde prata. De höll mekaniskt för munnen och näsan för att utestänga lukten och flugorna, och för att visa varandra att de hade svårt att andas och måste hålla tyst. De räknade till tjugoåtta kroppar på Porquignys gator. Den ende unge mannen var en pojke i sextonårsåldern med en blond lock i pannan, hans vita skjorta var uppknäppt och händerna bakbundna med ett rep. Han hade blivit skjuten i nacken på nära håll och ansiktet var oskadat. Flugorna höll sig till nacken.
De gick ut ur Porquigny, ned över de buskbeväxta ängarna mot järnvägsstationen som doldes bakom en rad popplar. De hörde ett visslande ovanför sina huvuden och marken framför dem slets upp av explosionen. Marken skakade och de vacklade till. När nästa salva avlossades hördes en dov smäll. Marken exploderade igen, jord och fuktigt träflis sprutade över dem. De skingrades bakom träden, de flesta sprang tillbaka mot byn men några av dem blev kvar på marken. ”Pansartåget”, sade Brioude, men ingen hörde honom, det dånande bombardemanget dränkte hans röst. Marken skakade, rök och jord blandades, träflisor och jord haglade kring dem, föll över dem, de var döva och blinda och rusade mot byn så snabbt de kunde utan en tanke på något annat än att fly.
När de var tillbaka i samhället saknades några av dem. Salvorna upphörde. De kunde höra brummandet av motorer. Mellan träden i poppelridån kom tre Tiger-stridsvagnar uppför sluttningen mot Porquigny. I de djupa hjulspår som bildades i marken bakom de stora gnisslande pansarvagnarna gick gråklädda män.
Det första skottet krossade ett fönster och exploderade i ett hus. Takbjälkarna brast, tegelpannorna föll med ljudliga krasanden och en pelare av rödaktigt damm steg upp ur ruinerna och spreds på gatan.
Motståndsmännen sökte skydd i husen. De gråklädda soldaterna avancerade hukande bakom stridsvagnarna för att inte bli måltavlor. De avancerade tillsammans, sköt inte, höll sig dolda, maskinerna banade väg åt dem. De unga stridsberedda fransmännen i vita skjortor skulle bli krossade som snäckskal av en nötknäppare. Om inte av tyskarnas stridsvagnar så av deras organisationsförmåga.
När de kom inom skotthåll studsade kulorna från maskingevären mot pansarplåten utan att ens rispa den. Stridsvagnarna avancerade och mosade gräset under sig. När de tunga fordonen avfyrade sina skott med en djup suck raserades en vägg.
Roseval och Salagnon hade sparkat upp dörren till ett hus och sökt skydd där. Familjen som krupit ihop längst in i köket bestod enbart av kvinnor och en gamling. Roseval gick för att lugna dem medan Salagnon kikade ut genom dörren på det kantigt eleganta stridsvagnstornet som sakta snurrade runt och iakttog omgivningen med sitt mörka öga. Det närmade sig långsamt och avfyrade ett skott som raserade köket. Ett tjockt dammlager lade sig över Salagnon och dörren slets av gångjärnen, bara de grova stenarna i dörrposten förblev oskadda. Salagnon klarade sig eftersom det var där han sökt skydd. Han såg sig inte om, tittade inte in i köket. Han övervakade stridsvagnen som avancerade med vältränade soldater i kölvattnet. Han kunde inte urskilja vare sig utrustning eller ansikten ännu, men de närmade sig. Han satt vit av damm innanför den halvt raserade stenväggen och bevakade dem uppmärksamt, som om hans uppmärksamhet kunde rädda honom.
Söderifrån kom tre flygplan prydda med en vit stjärna. De flög ganska lågt och det lät som om himlen slets sönder när de passerade. Det är så man förväntar sig att det ska låta om himlen slits upp, ingenting annat än en uppsliten himmel kan låta på det viset, ett ljud som får människor att dra upp axlarna och tänka att ingenting kan låta värre; men, jo. De passerade en andra gång och avlossade skottsalvor mot stridsvagnarna, sprängladdningar som slet upp marken, krossade stenarna och med ett våldsamt oväsen studsade mot stridsvagnarna som vände om, fortfarande med de stridsberedda soldaterna bakom sig. Motståndsmännen satt kvar i sina gömställen – att de inte störtat samman var ett under – och hörde motorljudet avlägsna sig. Luften fylldes åter med surrandet från flugorna som de tillfälligt hade glömt.
När de första soldaterna i zuavregementet gick in i byn kom motståndsmännen ut, blinkade mot ljuset, kramade sina ljumma svettblanka vapen och vacklade som efter en väldig ansträngning eller som om de mötte dagen efter en hel natts supande. De vinkade åt de grönklädda soldaterna som ryckte fram mellan Sherman-stridsvagnarna med packning på ryggen, gevär över axeln och tunga, ordentligt nedtryckta hjälmar på huvudet.
Pojkarna omfamnade soldaterna i den franskafrikanska armén, som tålmodigt och vänligt besvarade deras översvallande glädje, vana som de var efter att i veckor ha framkallat glädje var de än de drog fram. De talade franska, men med en annorlunda rytm, med en klang pojkarna aldrig hört förut. De var tvungna att lyssna uppmärksamt för att förstå, och Salagnon som inte hade kunnat föreställa sig att man kunde prata på det viset skrattade. ”De pratar lustigt”, sade han till översten. ”Ja, Salagnon, fransmännen i Afrika är svåra att förstå ibland. Man blir ofta överraskad, men det är inte alltid positivt”, mumlade han och drog åt sjalen kring halsen och rättade till kepin så att den hamnade i just den vinkel den himmelsblå färgen krävde.
Salagnon lade sig utmattad i gräset och såg upp på de stora bulliga molnen. Majestätiska massiv som svävade i skyn, likgiltiga som snön på bergstopparna. Hur kunde så mycket vatten sväva i luften? Han låg på rygg och kände hur kroppen slappnade av allt mer och hade ingen bättre fråga att ställa. Han blev medveten om att han hade varit rädd, så rädd att han aldrig någonsin skulle bli rädd igen. Det organ som förmedlade rädslan hade plötsligt brustit och utplånats.
Zuavregementet slog läger kring Porquigny. Väldiga mängder materiel forslades dit med lastbilar och lastades av på en äng. De slog upp tält i snörräta rader och staplade gröna lårar försedda med vit engelsk text i enorma högar. Stridsvagnarna parkerades också på rad som om de vore bilar.
Salagnon satt utmattad i gräset och såg på medan fordonen rullade in och hundratals män skred till verket med att bygga upp lägret. Framför honom passerade stridsvagnar som påminde om groddjur, terrängfordon med mjuka linjer, kortnosiga starka lastbilar, soldater i vida kläder, runda hjälmar och pösiga byxor nedstoppade i kängorna. Allting var dovt mörkgrönt som grodorna i gyttjiga dammar. Det amerikanska krigsmaskineriet har organiska former, tänkte han, det är som hud över muskler, utformat så att det passar mänskliga kroppar. Tyskarna däremot tänker i grå volymer med skarpa linjer, de är vackra och omänskliga som viljeyttringar, kantiga som resonemang ingen tillåts ifrågasätta.
Salagnon iakttog med tomt huvud fordonens former. Nu när han var sysslolös väcktes hans talanger till liv. Till att börja med uppfattade han formerna som linjer, iakttog dem med den stumma och känsliga uppmärksamhet som kännetecknade honom när han hade en penna i handen. Militärlivet tillåter själsfrånvaro av det slaget, men den kan också vara påtvingad och oönskad.
Översten, som var allt annat än eftertänksam till sin natur, samlade sina mannar. Han gav order om att de döda som låg kvar på den sönderskjutna ängen eller under raserade hus skulle hämtas och att de sårade skulle bäras till fältsjukhuset. Militärläkaren Salomon Kaloyannis skötte allt; tog emot sårade, organiserade och opererade. Han var en småväxt älskvärd man som tycktes kunna läka skador enbart genom att vidröra dem med sina mjuka känsliga händer. Han var mångordig när han gav order om att de svårast skadade skulle läggas i tältet och de övriga på bårar i gräset och Salagnon fann hans brytning skrattretande – det var det ord som kom för honom. Han ropade hela tiden på en stor karl med mustasch som han kallade Ahmed, och som varje gång med mycket mild röst svarade: ”Ja, doktorn”. Ahmed upprepade ordern på ett språk som måste ha varit arabiska till andra mörklagda män, bårbärare och sjukvårdare, som med effektiva och väl inövade rörelser tog sig an de sårade. Ahmed såg skräckinjagande ut med sin stora mustasch och sina buskiga ögonbryn men han vårdade de sårade med stor ömhet. En ung motståndsman, som fylld av vrede höll sin söndertrasade och blödande arm tryckt mot kroppen och inte hade sagt någonting på flera timmar, brast i gråt då Ahmed försiktigt tvättade honom med en kompress.
En sköterska i vit rock kom ut ur tältet med bandage och flaskor med desinfektionsmedel. Hon uttryckte sin oro för de sårade med melodisk stämma och vidarebefordrade i fast ton de instruktioner hon fått av militärläkaren, som var upptagen i tältet. De manliga sjukvårdarna svarade leende med tydlig accent. Hon var mycket ung och kurvig. Salagnon som tänkte i linjer betraktade henne, till att börja med drömmande och med konstnärlig blick. Hon försökte dölja sin kvinnlighet, men lyckades inte. En hårslinga hade lossat i det uppsatta håret, hennes mjuka läppar stred mot den seriösa utstrålning hon lade sig vinn om och den knäppta rocken kunde inte dölja hennes former. Hennes kvinnlighet var uppenbar, den avslöjades i alla hennes rörelser, vid varje andetag, men hon försökte så gott det gick att spela sin roll som sjuksköterska.
Alla män i zuavregementet visste vad hon hette och ingen underlät att hälsa på henne. Som alla andra gjorde hon sitt bästa under detta sommarkrig då de gick från seger till seger och hon hade gjort sig förtjänt av sin plats bland dem, doktor Kaloyannis dotter Eurydice. Victorien Salagnon skulle aldrig få veta om det var omständigheterna som gjorde honom förälskad i Eurydice eller hon själv. Men människor kanske är ett med omständigheterna. Skulle han ha sett henne på gatan i Lyon där han aldrig såg någonting, sett henne bland de hundratals kvinnor han mötte där? Eller fick han syn på henne därför att hon var den enda kvinnan bland tusen trötta män? Det saknar betydelse, människor är vad deras omgivning gör dem till. Så en dag 1944 då Salagnon bara drömde om linjer, då den utmattade Victorien Salagnon inte uppfattade någonting annat än föremålens form, då hans stora talang återvände till händerna som äntligen blivit fria, såg han Eurydice Kaloyannis gå förbi och sedan släppte han henne aldrig mer med blicken.
Översten gjorde sig bekant med Naegelin, zuavregementets befäl, en mycket blek fransman från Oran som tog emot honom med den artighet han visade alla frihetskämpar som anslutit sig till honom på vägen från Toulon, men med en antydan till misstro gentemot överstens grad, namn och tjänsteår. Översten gav sina män order om uppställning, skrek åt dem att göra honnör med en pressad röst ingen av de unga männen kände igen, och sköt fram bröstet när han presenterade sig. Men de såg stolta ut där de stod uppställda i solskenet i Chantiers de Jeunesses smått slitna och smutsiga uniformer och med ett hopplock av engelska vapen, deras givakt var inte helt korrekt men de darrade av entusiasm och sträckte på nacken med en iver militärer numera aldrig visar, oavsett om de blivit förslöade av långvarig fred eller desillusionerade av långvariga krig.
Naegelin gjorde honnör och kramade överstens hand men såg redan åt ett annat håll och funderade på andra uppgifter. De blev inordnade som ett extra kompani och lydde under sitt vanliga befäl. När de samlats i tältet på kvällen fick de påhittade grader av översten. Han pekade på dem och utnämnde fyra kaptener och åtta löjtnanter. ”Kapten? Är det inte att gå för långt?” sade en av dem och fingrade förbryllat på de guldfärgade gradbeteckningar han tilldelats. ”Jaså, kan du inte sy? Sätt dit gradbeteckningarna på ärmen och det snabbt! Har ni inga håller ni käft, men när ni har sytt fast graderna på ärmen kan ni öppna käften igen. Här går det undan. Den som sölar får skylla sig själv.”
Salagnon tillhörde dem som blev utnämnda därför att de var på plats och därför att det behövdes folk. ”Jag tycker bra om dig, Salagnon. Du är sympatisk, du kan tänka och du står med båda fötterna på jorden. Sätt fart och sy nu.”
Det gick blixtsnabbt. 1944 drog man inte ut på besluten. Det enda beslut som hade fattats sedan 1940 var beslutet att tiga, men det tog man igen 1944. Allt var möjligt. Allt. I alla bemärkelser.
Hela natten körde stridsvagnar förbi norrut. Strålkastarna, som riktats nedåt, lyste upp stridsvagnen som låg före och tycktes skjuta en bit av den upplysta vägen framför sig. På morgonen passerade flygplan snabbt på låg höjd i formationer, fyra och fyra. De hörde dånet och nedslagen när vinden kom från det hållet; ljud som från en underjordisk smedja och ett dovt muller av granateld. Den mörka horisonten lystes upp av flammande glorior.
Man lät inte motståndsmännen delta i striderna. Översten accepterade alla uppdrag men hade ingenting att säga till om. Han gick ut och gick om kvällarna och högg med sin svepande käpp huvudet av tistlar, brännässlor och andra blomstänglar som stack upp ur gräset.
Det kom lastbilar med sårade; tilltygade, blodiga och nödtorftigt omplåstrade. De som var mest illa däran hade filtar över sig och blev inkvarterade i Kaloyannis fältsjukhus där han hjälpte dem att överleva eller att dö med samma milda vänlighet. Överstens extrakompani bistod med transporterna och bar bårarna med sårade. De hämtade de döda i tältet med det röda korset och placerade dem i rader på marken. I övrigt var de sysslolösa och då blev tiden lång, det är så militärlivet ser ut; perioder med hög aktivitet som gör alla utmattade varvas med tomma perioder som fylls ut med marscherande eller hushållsbestyr. Men där ute på landsbygden gjorde de ingenting. Många sov, rengjorde sina vapen tills de var bekanta med minsta rispa eller letade efter något lite bättre att äta.
Salagnon använde den tomma tiden till att teckna, för när tiden stod stilla kände han hur det började sticka i ögonen och krypa i händerna. På det amerikanska omslagspapper han hade kvar tecknade han mekaniker som med bar överkropp rotade i motorer, reparerade lastbilsdäck i popplarnas skugga eller med ett fast grepp om grova slangar tappade upp bensin under det susande lövverket, han tecknade motståndsmän som låg på den blommande ängen och moln som for över himlen. När han såg Eurydice gå förbi tecknade han henne. Han gjorde flera teckningar. När han utan att egentligen riktigt veta varför tecknade henne ännu en gång, uppslukad av sitt arbete med pennan och linjerna, kände han en hand på sin axel, en beröring så lätt att han inte ryckte till. Kaloyannis såg med beundran på teckningen av sin dotter men sade ingenting. Salagnon stelnade till, visste inte hur han skulle reagera, om han borde visa fram teckningen eller dölja den och be om ursäkt.
”Du har gjort en utmärkt teckning av min dotter”, sade Kaloyannis till slut. ”Kan du inte komma lite oftare till sjukhuset? Och göra ett porträtt av henne åt mig.”
Salagnon accepterade med en lättnadens suck.
Salagnon satt ofta hos Roseval. När kamraten blundade tecknade Salagnon av honom. Ansiktet på papperet var rent, svetten syntes inte, man hörde inte den visslande andhämtningen, anade inte den hopknipna munnen, bandagerade magen eller ryckningarna i kroppen. Salagnon återgav inte den bleka, nästan grönaktiga huden och de osammanhängande fraser Roseval mumlade utan att öppna ögonen. Han gjorde ett porträtt av en utmattad man som låg på rygg. Innan Roseval slöt ögonen grep han tag i Salagnons hand, tryckte den hårt och sade mycket lågt men tydligt:
”Vet du, Salagnon, jag sörjer bara en sak. Inte att jag ska dö, det är inget att göra åt. Det måste alla. Det jag sörjer är att jag aldrig har legat med en kvinna. Jag hade velat veta hur det är. Kan du göra det åt mig? När du gör det kan du väl tänka på mig?”
”Ja. Det lovar jag.”
Roseval släppte hans hand och slöt ögonen och Salagnon tecknade honom i blyerts på det grova bruna omslagspapperet från de amerikanska ammunitionslådorna.
”Det ser ut som om han sover på din teckning”, sade Eurydice över hans axel. ”Fast han har ont.”
”Han är mer sig själv när han inte har ont. Jag vill bevara honom sådan han var.”
”Vad var det du lovade honom? När jag kom in hörde jag att du lovade något innan du släppte hans hand.”
Salagnon rodnade lätt och skuggade dragen så att de blev lite skarpare; mannen på teckningen såg ut att drömma, han låg stilla och sov men levde ett inre liv.
”Att leva i hans ställe. Att leva för de döda som inte får se slutet.”
”Kommer du att få se slutet?”
”Kanske. Eller kanske inte, men då får någon annan se det i mitt ställe.”
Efter en kort tvekan lade han ifrån sig pennan för att inte förstöra teckningen. Han vände sig om mot Eurydice och höjde blicken, hon såg honom i ögonen.
”Skulle du vilja leva åt mig om jag dör innan det är över?”
På teckningen sov Roseval. En lugn och vacker ung man på en blommande äng, i väntan och väntad.
”Ja”, viskade hon och rodnade som om han kysst henne.
Salagnon kände att händerna började darra. De gick ut ur fältsjukhuset tillsammans och skildes med en nick. Ingen av dem vände sig om, men båda kände sig insvepta i den andras tankar som i en slöja, en mantel, ett lakan.
På eftermiddagen gav de sig av i lastbilen för att hämta de döda. Brioude som kunde köra satt vid ratten, de andra trängde ihop sig på passagerarsätet: Salagnon, Rochette, Moreau och Ben Tobbal, det var så Ahmed hette i efternamn. Det var Brioude som ställde frågan innan de steg upp i lastbilen: ”Jag vill inte använda ditt förnamn, det skulle kännas som om jag vände mig till ett barn. Och med din mustasch …” Ahmed svarade: ”Ben Tobbal” och log under mustaschen. Sedan använde Brioude bara hans efternamn, men det var han ensam om. Det hade enbart med hans ordningssinne och plötsligt påkomna jämlikhetsiver att göra, och var ingenting han funderade vidare över. Luften som blåste in genom fönstren förde med sig en doft av sommar och blommor, de skumpade fram på den gropiga vägen över slätten vid Saône, höll sig fast bäst de kunde, studsade mot sätet rufsiga i håret av den varma luften som virvlade runt i förarhytten, slog i varandra och försökte undvika att stöta emot Brioudes hand på växelspaken.
Brioude sjöng medan han körde, de skulle hämta kroppar, ta med sig de döda. Det var ett av de uppdrag Naegelin anförtrodde den irreguljära styrkan som leddes av översten, en titel han efter en kort tvekan uttalade med citattecken och en blinkning.
De for i lastbil genom Saônedalen; en flamländsk målning där de klargröna fälten kantades av häckar som på håll såg ut som mörkgröna ulltrådar. På den blå himlen seglade bländvita moln med platt bas, och nedanför flöt eller snarare bredde Saône ut sig; en spegel av flödande brons som reflekterade den blå himlen och kritvita flodbädden.
Vid vattnet stod brinnande gröna stridsvagnar. Slätten hade inte förlorat sin skönhet eller enorma utsträckning, men i det orörda landskapet stod fruktansvärda föremål. De brinnande stridsvagnarna såg ut som stora idisslare som överraskats av döden under sitt betande. På en höjd mitt på slätten låg en omkullvält Tiger-stridsvagn i en häck med öppen svartbränd lucka.
De skumpade fram över slätten och körde ett varv kring de gröna stridsvagnarna som alla hade träffats vid tornens bas; dåligt bepansrade Shermanstridsvagnar som hickade till då de träffades av pansarskott och sedan exploderade inifrån. De övergivna vraken i gräset brann fortfarande. Den flottiga röken rev i halsen och spred en stank av gummi, bränsle, het plåt, sprängladdningar och ytterligare något annat. Lukten satte sig i näsan som sot.
När de gav sig ut för att hämta kroppar hade de hoppats att de döda skulle se ut att sova, de hade föreställt sig kroppar med skärsår, prydligt avslitna kroppsdelar eller utplånade lemmar. Kropparna de tog omhand såg ut som innebrända djur. De hade krympt och lemmarna hade stelnat; de var lätta att bära men svåra att lasta. Allting som var skört hade förintats och av kläderna återstod nästan ingenting. De lyfte kropparna som om de varit stockar. När en av dessa stockar rörde sig och upphävde en tunn röst – varifrån den kom förstod de inte, för det fanns ingen mun kvar – släppte de den i ren bestörtning och blev stående, darriga och bleka. Ben Tobbal gick fram och föll på knä bredvid kroppen med en spruta i handen. Han stack in den i bröstet, där de kunde se resterna av en gradbeteckning på det sotiga tyget. Rörelsen upphörde och rösten tystnade. ”Ni kan lägga honom på lastbilen”, sade Ben Tobbal med låg röst.
De åkte bort till Tiger-stridsvagnen, klättrade upp på vraket och kikade in. Den hade vält och låg på sidan, det ena drivbandet pekade snett upp i luften men bortsett från lite sot vid luckan föreföll den oskadd. De var nyfikna på hur de oövervinnliga pansarvagnarna såg ut invändigt. Stanken var värre än från de stridsvagnar som brunnit. Den steg inte upp och ut, den låg kvar invändigt, som en vedervärdig beklämmande vätska. Väggarna var täckta med en vidrig gelé, spakar och säten var kletiga och det stack upp skelettdelar ur den svampiga massan på golvet. De såg fragment av en uniform, en krage, en manschett kring en arm, en halv hjälm nedsmetad med klibbig vätska. Stanken fyllde hela tornet. I den ena väggen syntes fyra prydliga hål under varandra där raketerna som avfyrats från himlen gått in.
Brioude kräktes rakt ut och Ben Tobbal dunkade honom i ryggen som för att hjälpa honom att tömma magen. ”Man reagerar bara så där första gången, ska du veta. Sedan känner man ingenting.”
När de for tillbaka gjorde Salagnon en teckning av stridsvagnarna som stod utspridda på slätten. Han gjorde dem små i förhållande till horisonten, resten av papperet fyllde han med ett enormt rökmoln.
De blev placerade på fältsjukhuset under den godmodige militärläkarens kommando. Översten var irriterad och otålig men Naegelin låtsades ha glömt hans namn och existens. Motståndsmännen ägnade sin tid åt de sårade som låg på tältsängar och väntade i dunklet. De väntade på att få komma till sjukhus i de fria städerna, väntade på att tillfriskna, väntade i fältsjukhusets heta halvdager och sjasade bort de surrande flugorna. De som hade synen i behåll stirrade i timmar upp mot tältduken och lät de kroppsdelar som var inlindade i blodfläckiga bandage vila bredvid sig.
Salagnon satte sig hos dem och tecknade deras ansikten, de bara överkropparna som vilade mot lakanet, skadade kroppsdelar och vita bandage. De blev lugna av att posera, det var något som gav orörligheten ett syfte. Salagnon gav dem teckningarna när han var klar och de sårade förvarade dem som dyrbarheter i packningen. Kaloyannis uppmuntrade honom att komma ofta och skaffade via intendenturen fint papper, blyertspennor, stålpennor, tusch och små mjuka penslar som i normala fall användes till att olja in mekanismen i kikarsikten. ”Mina sårade tillfrisknar bättre när någon ser dem”, sade han till kvartermästaren som blev orolig när han tvingades ge bort det fina vita papperet som skulle användas till officiella order och utmärkelser. Kaloyannis försåg Salagnon med allt han behövde för att kunna teckna; en sysselsättning som saknade tydligt syfte men märkligt nog intresserade alla.
Kaloyannis opererade, förband och vårdade de sårade på fältsjukhuset, men injektionerna, som om de gavs på rätt sätt kunde ersätta en bön för de döda, överlät han åt de muslimska sjukvårdarna. Han hade ställt i ordning ett hörn av tältet där han under småprat med andra officerare, framförallt fransmän från Frankrike, tog igen sig under de hetaste timmarna. Ahmed serverade te som luktade mynta. Möblemanget bestod av en matta, kuddar att sitta på, ett draperi och en mässingsbricka på en ammunitionslåda, och när översten drog undan draperiet och steg in utbrast han glatt: ”Men ni har tagit med er en liten bit där bortifrån!” Han sköt sin himmelsblå kepi i nacken och såg så belåten ut att Kaloyannis log.
Översten infann sig ofta i doktorns moriska salong tillsammans med de sysslolösa motståndsmännen, däribland Salagnon. De satt på kuddarna och drack te, lyssnade till Kaloyannis som var pratsam och hade nära till skratt. Han bodde egentligen i Alger, i stadsdelen Bab el-Oued som han sällan lämnade, och var inte alls hemmastadd i Sahara, vilket tycktes lugna översten som bara berättade korta anekdoter om sitt tidigare liv.
Salagnon tecknade Eurydice och hon blev aldrig trött på att bli betraktad. Den observante Kaloyannis såg med ömsint beundran på sin dotter, och den tystlåtne översten iakttog dem med skarp blick. Under de heta timmarna syntes inte landskapet utanför, det förintades av en enorm vit sol men när tältväggarna drogs upp svepte en lätt vind in och svalkade deras svettiga hud. ”Beduinernas tält är utformade efter den principen”, sade översten. Och sedan gav han en etnografisk förklaring till de svarta tältens utseende, han behövde inte påpeka att han själv hade varit i öknen, sannerligen inte. Kaloyannis hade roligt, han låtsades att han aldrig hade sett beduiner eller ens vetat att de bodde i Algeriet. Han hade aldrig umgåtts med araber, med undantag för Ahmed och de andra sjukvårdarna, och han kunde bara berätta underhållande historier om exotiska små skoputsare han sett på gatan. Och han berättade. Med sin godmodighet och glöd fick han dem att glömma var de befann sig.
Salagnon berättade vad han hade sett på slätten. Stanken hade satt sig som träningsvärk i kroppen, den sved i näsan och halsen.
”Det jag såg i den tyska stridsvagnen var vedervärdigt. Jag vet inte ens om jag kan beskriva det.”
”En enda av deras Tigervagnar kan slita upp plåten på flera av våra”, sade översten. ”De måste slås ut.”
”Den var inte ens förstörd, bara urblåst invändigt.”
”Tack och lov att vi har flyget”, sade Kaloyannis. ”Kan du tänka dig att göra något sådant i närstrid? Döda fyra män med svetsbrännare genom ett hål i luckan? Man måste komma så nära att man kan kika in, trycka in svetsbrännaren genom ett hål och tända på. Det tar lång tid att sätta eld på tornet, man måste hålla svetsbrännaren i ett fast grepp och man skulle se besättningen genom rutorna, man skulle man se dem brinna, tvingas hålla svetsbrännaren tills allt där inne hade smält, men det skulle inte ens bildas blåsor i färgen utvändigt. Kan du tänka dig att se det där på nära håll? Höra det? Det skulle vara outhärdligt för den som höll i svetsbrännaren. Det skulle inte gå.
De amerikanska piloterna som brukar vara hyggliga killar har en ganska strikt moral på grund av sin befängda religion, och de skulle inte stå ut med att döda människor om de inte satt i flygplan. Piloten som sköt såg ingenting av det där. Han siktade på stridsvagnen och tryckte in en röd knapp på en spak, han såg inte ens nedslaget för då var han redan på väg därifrån. Med flyg kan man döda en massa killar i stridsvagnar med svetsbrännare. Utan krigsindustrin hade vi inte kunnat döda så många människor, det hade vi inte klarat av.”
”Ni har en säregen humor, Kaloyannis.”
”Jag ser er aldrig skratta, överste. Det är inte ett tecken på styrka. Eller god hälsa. Ni är så stel att ni skulle gå i bitar om ni fick en knuff. Hur skulle ni se ut om ni gick i kras? Som ett pussel?”
”Det går inte att bli arg på er, Kaloyannis.”
”Det är det fina med vårt franska blandspråk, översten. Vi överdriver alltid lite och det går alltid hem.”
”Men det där ni sa om flygplanen tycker jag var bistert.”
”Jag redogör bara för filosofin i det här kriget, överste, och jag kan väl inte hjälpa att sanningen är bister?”
”Er filosofi är paradoxal.”
”Så ni märker det, överste? Humor, medicin, filosofi, jag är med överallt. Vi finns överallt, var det inte ungefär så ni menade?”
”Jag skulle inte ha sagt det själv, men nu när ni gör det …”
”Jaha, då blev det sagt och det är det som är den stora paradoxen:jag är ensam och överallt. Ära vare det Eviga som kompenserar mitt ringa antal genom att göra mig allestädes närvarande. Så att jag kan reta herrar som är uppfyllda av sorgliga känslor. Jag kanske kan få dem att skratta åt sig själva?”
Ahmed satt på huk framför stormköket, han höll sig i bakgrunden och lät teet dra under tystnad, men han log emellanåt åt läkarens kvickheter. När han serverade höll han kannan högt ovanför glasen på ett sätt översten inte försökte härma men sade sig känna väl igen. När de druckit det brännheta teet fladdrade tältduken en aning i vinden, svetten avdunstade och de log lättat.
”Vid den här tiden på dagen tar jag gärna en anisett”, tillade Kaloyannis. ”Men muselmaner är petnoga så Ahmed är emot det och det skulle inte kännas rätt att dricka utan honom. Därför, mina herrar, blir det te åt alla under hela kriget av respekt för individens övertygelser.”
”Säg mig, Kaloyannis”, frågade översten efter en stund, ”är ni jude?”
”Jag såg att den frågan inte lämnade er någon ro. Naturligtvis, överste, jag heter ju Salomon i förnamn. Ni förstår säkert att man inte bär ett sådant namn i dessa tider om man inte har starka familjeskäl.”
Översten snurrade snabbt sitt glas så att det bildades en liten virvel, tebladen sögs mot mitten och teet sveptes nästan över kanten. Han tömde glaset och formulerade om frågan.
”Men Kaloyannis är väl grekiskt?”
Salomon Kaloyannis skrattade glatt och översten rodnade. Sedan böjde sig doktorn fram och höll upp pekfingret som för att läxa upp honom.
”Jag förstår mycket väl vad ni oroar er för, överste. Det är det gamla vanliga temat; den förklädde juden, eller har jag fel?”
Översten mumlade generat något ohörbart, han såg ut som ett barn som hotat en vuxen med ett träsvärd.
”Rädslan för den förklädde juden”, fortsatte Kaloyannis, ”handlar bara om svårigheten att klassificera.
Jag har en vän som är rabbin och bor i Bab el-Oued, precis som jag. Jag är inte religiöst aktiv men vi är fortfarande vänner eftersom vi skolkade från skolan tillsammans. Banden mellan dem som uteblir från skolan tillsammans blir starkare än banden mellan dem som går dit. Vi känner varandra så väl att vi båda vet vad som ligger under den andres kallelse, och eftersom det inte är något ärofullt undviker vi ämnet. Under fastan kan han med knivskarp logik förklara varför vissa djur är orena, eller varför vissa seder är förkastliga. Kosherlagarna kan jämföras med naturvetenskap och det är något jag förstår. De klassificerar och säger vad som är rent, men det orena kan man inte klassificera, ty den Evige har skapat en välordnad värld – vilket var precis vad man kunde förvänta sig av honom – och de missfoster som inte passar in i hans kategorier har inte förtjänat att göra det.
Givetvis ser vi inte längre gränserna lika klart efter några glas. De blir suddiga. Hyllorna i det gudomliga arkivet är inte längre raka. De skevar, kantlisterna lossnar. När vi dricker vår anisett påminner världen inte så mycket om en bokhylla längre, den förvandlas till en bricka med tilltugg där vi plockar till oss det vi tycker om.
Efter några glas tar vi inte anstöt av missfostren, vi slutar vara upprörda och rädda. Vi reagerar på ett sunt sätt inför världens oordning: vi skrattar. Ett hejdlöst skratt som väcker de andra gästernas välvilja. De vet mycket väl att när rabbinen och doktorn börjar diskutera Torah och vetenskap på Place des Trois-Horloges slutar det alltid likadant.
Dagen därpå har jag huvudvärk och min vän har lite skuldkänslor. Vi undviker varandra i några dagar och ägnar oss med stor omsorg och myndighet åt våra yrken.
Men jag ska svara på er fråga, överste. Jag heter Kaloyannis därför att min far var grek, han hette Kaloyannis och man ärver sin fars namn, men han gifte sig med en kvinna vid namn Gattégno från Saloniki och eftersom det judiska ärvs på mödernet gav de mig namnet Salomon. När Saloniki upphörde att vara en judisk stad lämnade de det sjunkande skeppet för en ny båt och hamnade i Constantine. Naturligtvis lämnar vi skeppet när det går till botten, det är en metafor som ni säkert redan har hört i en annan, mer zoologisk form. När skeppet går under måste man lämna det om man inte vill drunkna. I Constantine blev jag fransman, jag gifte mig med en kvinna som bar efternamnet Bensoussan därför att jag älskade henne, men också därför att jag inte ville avbryta en tusenårig tradition. När jag var klar med läkarutbildningen slog jag mig ner i Bab el-Oued, där befolkningen utgör en salig blandning, för även om jag inte har något emot religiös gemenskap vill jag inte leva enbart med mina likar. Så ligger det till, överste, hela hemligheten med den förklädde judens grekiska namn.”
”Ni är kosmopolit.”
”Just det. Jag är född i det Ottomanska riket som inte existerar längre och sedan blev jag fransman eftersom Frankrike tar emot människor från obefintliga länder. Och vi pratar franska, språket i Tankens rike. Riken har det goda med sig, överste, att de lämnar en ifred. Av undersåtar i ett rike krävs bara att de accepterar att vara undersåtar. De får behålla sitt ursprung, hur motsägelsefullt det än må vara, och utsätts inte för förföljelser. I ett rike kan man andas fritt och det faktum att man är både likadan och annorlunda får inga tragiska följder. Medborgare i en nation däremot blir man bara om man har förtjänat det, därför att man fötts till det, därför att man är den man är och har ett noggrant kartlagt ursprung. Det är den dåliga sidan av nationen; antingen är man medborgare eller så är man det inte och det skapar grogrund för misstankar. Ottomanska riket lämnade oss ifred. När den grekiska nationen lade beslag på Saloniki var alla tvungna att uppge sin religion i papperen. Det är därför jag älskar den franska republiken, eller republiker i allmänhet, det är ett vackert ord som kan förses med ett annat adjektiv utan att förlora sin själ. Att jag pratar franska med er gör mig till världsmedborgare.
Men jag måste erkänna att jag blev besviken när jag mötte det verkliga Frankrike. Jag var medborgare i det universella Frankrike, långt från Île-de-France, men nationen Frankrike muckade gräl med mig. Marskalk Pétain är en landsortspolis som har ärvt en metropol och vill förvandla den till en by.”
Översten gjorde en irriterad gest som om det där var ett samtal man borde föra enbart med sig själv.
”Ni har ändå kommit hit för att slåss för Frankrike.”
”Egentligen inte. Jag kom hit för att ta tillbaka något jag blivit fråntagen.”
”Egendom?”
”Nej, inte alls, överste. Jag är en oansenlig fattig jude utan vare sig kapital eller egendomar. Jag är läkare i Bab el-Oued och det ligger långt från Wall Street. Jag levde ett lugnt liv som fransk medborgare i solen när dunkla händelser utspelade sig långt norr om min stadsdel. Följden blev att jag fråntogs mitt franska medborgarskap. Jag var fransman men blev bara jude och de förbjöd mig att utöva mitt yrke, att undervisa och att rösta. Skolan, den medicinska vetenskapen, republiken, allt det jag trott på togs ifrån mig. Så jag steg ombord på båten tillsammans med de andra för att ta det tillbaka. När jag återvänder ska jag dela ut det jag återtagit till mina arabiska grannar. Den tänjbara republiken, vårt språk, kan ta emot ett oändligt antal talare.”
”Tror ni att araberna duger till det?”
”Lika mycket som ni och jag, överste. Det handlar om utbildning. Jag skulle kunna förvandla en pygmé till atomfysiker. Se på Ahmed. Lerhyddan där han är född skulle få en mullvad att skämmas. Men han har fått utbildning och vårdar de sjuka på ett utmärkt sätt. Om han blev placerad på ett franskt sjukhus skulle han smälta in utan problem. Fast då måste han förstås göra något åt mustaschen, ingen i moderlandet har så stor mustasch, vilket har förvånat oss. Eller hur, Ahmed?”
”Ja, doktor Kaloyannis. I högsta grad.”
Han hällde upp te och räckte Salomon ett glas. Doktor Kaloyannis tackade vänligt, han kom mycket bra överens med Ahmed.