”Och sedan?”
”Ingenting. Det rullade på och slutade illa. Jag överlevde, det är det enda som är värt att rapportera. Någonting skyddade mig. Alla runt omkring mig dog men jag överlevde. Den lilla buddhafiguren som jag ständigt hade på mig måste ha sugit till sig all den tur som fanns och överfört den till mig, för alla runt omkring mig dog, det var bara jag som blev kvar.
Titta”, sade han. ”Jag har behållit den.”
Han knäppte upp de översta knapparna i skjortan och blottade sitt magra bröst. Det såg ut som en eroderad slätt med uttorkade flodfåror. Här och var växte grå hårstrån, den rynkiga huden stramade över skelettet och bildade ett fossilt nätverk som påminde om de uttorkade flodbäddarna på Mars, men någonstans nere i djupet rann kanske fortfarande lite blod.
I en lädersnodd som jag inte tidigare sett hängde en liten Buddha i silver. Han satt i lotusställning iförd en veckig klädnad, den ena handen var öppen och om man såg efter kunde man ana ett leende. Han blundade.
”Har du den alltid på dig?”
”Ja, alltid. Jag har burit den sedan jag fick den. Titta.”
Han visade mig rostfläckar i vecken på buddhafigurens hals och korslagda ben.
”Jag har aldrig putsat den. Silver rostar inte, det där är blod. Jag bär med mig minnet av den dag jag skulle dö. Jag borde inte ha överlevt, resten av mitt liv är något jag har fått i gåva. Jag bär den på mig, den är ett monument till minne av de som inte hade tur och en välgångsönskning till de som hade det. Om det varit en trofé hade jag putsat den, men det är en votivgåva och därför putsar jag den inte.”
Lädersnodden glänste, ingrodd med årtiondens svett. Han hade säkert inte bytt ut den, det måste vara hud från en av de svarta bufflarna som betade i Indokina under förra århundradet. Den kanske luktade buffelhud, men jag kom inte tillräckligt nära för att känna det. Han släppte den och knäppte skjortan.
”Den där blundande figuren är som ett hjärta. Jag vågar inte ta den av mig, lägger den aldrig ifrån mig någon längre stund, jag är rädd att allting ska stanna upp och att livet ska vara över. Den är tillverkad av exakt den mängd silver som går åt till en pistolkula, en silverkula av det slag man använder mot varulvar och vampyrer, ondsinta väsen som inte går att döda på vanligt sätt. Så jag tog emot den där kulan som inte träffade mig, den bar mitt namn och så länge jag inte visar den, så länge jag bär den på mig, träffar den mig inte. Ingen har sett min Buddha utom Eurydice och de andra fallskärmsjägarna som såg mig i kalsongerna eller i duschen, men de är döda nu. Och nu har du sett den. Det enda jag har kvar därifrån är döden som inte drabbade mig.”
”Tog du ingenting med dig, behöll du ingenting? Inga exotiska föremål som du kunnat ha som minnen?”
”Ingenting. Bara en talisman och mina sår. Jag har inte kvar någonting av de där tjugo åren av mitt liv, utom målningarna förstås, men jag har gjort så oändligt många att jag försöker göra mig av med dem nu. Hettan där borta botade mig från exotism. Och ändå var Indokina som en satans basar, alla röjde på vinden, man kunde hitta vad som helst; amerikanska vapen, japanska svärd, sandaler tillverkade av Michelindäck – det var sådana Viêt-minhsoldaterna hade – antika kinesiska föremål och trasiga franska möbler, och allt som hamnade där blev på något vis tropiskt. Jag behöll ingenting. Jag lämnade kvar allt, förlorade mina ägodelar en efter en, de togs ifrån mig, blev förstörda eller konfiskerade, och det som blev kvar var sådant som skräpar på vinden hos en gammal militär: en basker, gradbeteckningar, medaljer, kanske ett vapen. Jag har kastat alltihop. Jag har inga minnessaker. Här finns ingenting från den tiden.”
Med tanke på de idiotiska föremålen i rummet som med all tydlighet bekräftade att de inte hörde ihop med någonting annat än sig själva och enbart vittnade om sin egen absurditet hade jag inte svårt att tro honom.
”Det enda jag har kvar är min Buddha och penseln som jag fortfarande använder, den köpte jag i Hanoi på inrådan av min mästare. Och ett foto. Ett enda.”
”Varför just det fotot?”
”Jag vet inte. Buddhafiguren har jag haft med mig hela tiden, jag har inte lämnat den utom synhåll på femtio år, och penseln använder jag fortfarande, men jag vet inte varför jag har behållit fotot. Kanske är det bara en slump, men någonting måste ju bli kvar. Jag har hållit mängder av föremål i min hand de senaste tjugo åren, några finns kvar och förr eller senare undrar man varför man har behållit dem.
Jag hade kunnat bestämma mig för att riva sönder det där fotot och kasta det, men jag har inte haft hjärta till det. Jag har behållit det, det är en alldaglig kvarleva och man kan fråga sig varför det har överlevt fem årtionden när allt annat är borta; spår i sanden, en trasig sandal eller en leksak i bränd lera. Av något slags arkeologisk slump bevaras vissa spår utan uppenbara skäl.”
Han visade mig en bild med vit tandad kant av det slag fotografier hade förr. Den var hälften så stor som ett vykort och oskarp och det var svårt att urskilja ansiktena på soldaterna som stod grupperade kring en stor stridsvagn med larvfötter. Fotolabben i de små städerna i Indokina var sparsamma med fotopapper och vätskor och de som arbetade där var amatörer som hade alldeles för bråttom.
”Ett av skälen till att jag har sparat det är att det är så suddigt. Jag lovade mig själv att aldrig glömma dem som var med och att hålla reda på hur många som var kvar i livet. Och med tiden blev de färre, och nu är det bara jag kvar, tror jag. Och kanske stridsvagnen, ett stort vrak som rostar i skogen. Kan du se vem som är jag?”
Det var svårt att urskilja ansiktena, de var bara grå fläckar, ögonen syntes som två mörkare punkter och de leende munnarna som ljusare partier. Jag kände inte igen stridsvagnen, tornet såg konstigt ut och eldröret var väldigt kort. Bakom den kunde man ana suddiga trädkronor.
”Skogen i Tonkin, förr sa man djunglen, men ingen uttalar det så längre. Hittar du mig?”
Till slut kände jag igen hans högvuxna slanka gestalt och rakryggade militäriska hållning.
”Där?”
”Ja. Det är det enda fotot av mig från de där tjugo åren och det är nästan omöjligt att känna igen mig.”
”Var är ni någonstans?”
”Just då? Överallt. Vi tillhörde en stödtrupp. Vi ryckte in när det hade uppstått problem. Jag blev placerad där efter min konvalescens. De behövde män som var i form, odödliga män med tur. Vi var alltid på språng, störtade oss över fienden. När de kallade på oss kom vi.
Jag lärde mig att hoppa ur flygplan. Det hände inte så ofta, vi gick mest till fots, men att hoppa var en stark upplevelse. Vi satt där, likbleka och stumma på rad i den vibrerande Dakotan och det enda som hördes var motorn. Vi satt beredda innanför flygplansdörren som stod öppen mot tomma intet, luften svepte in med väldig kraft, propellrarna dånade och under oss skiftade marken i grönt. Vi hoppade en efter en på kommando och landade på fiendens rygg med blottade tänder, utspärrade klor och rödsprängda ögon. Vi störtade oss över motståndarna efter en snabb flygfärd och ett fall där vi bara var nakna vibrerande kroppar i tomheten, vi kastade oss in i striden fyllda av kamplust men med en klump av rädsla i magen.
Det var ingen barnlek att vara fallskärmsjägare. Vi var atleter, hopliter, bärsärkar. Vi fick inte sova eftersom vi hoppade på natten, vi kunde marschera i dagar och nätter, sprang långa sträckor med fruktansvärt tunga vapen som vi var tvungna att hålla i trim, och samtidigt måste vi ha krafter kvar att sticka kniven i fiendens mage eller att bära en sårad som inte kunde gå.
Vi var trötta när vi steg ombord på det stora flygplanet med en packe sidentyg på ryggen och vi satt tysta medan vi flög över skogar, träsk och slätter med elefantgräs. Uppifrån såg man bara gröna skiftningar men därnere mötte vi olika världar, olika slags svårigheter, faror och död. Vi dök ner på fienden som dolde sig i gräset, under träden, i gyttjan, hoppade på dem bakifrån för att rädda en vän som fastnat i en fälla, undsätta en belägrad postering eller ett förband som kallat på oss. Det var vår enda uppgift; vi räddade andra, ryckte in snabbt, slogs och räddade oss själva. Vi hade rena händer och rent samvete. Att kriget föreföll smutsigt berodde bara på gyttjan, vi utkämpade det i ett fuktigt land. Riskerna vi tog renade oss från allt. Man kan säga att vi räddade liv. Vi ägnade oss enbart åt det. Räddade andra och räddade oss själva och där emellan sprang vi. Vi var enstående smidiga krigsmaskiner, vi var det lätta luftburna infanteriet, magra och muskulösa, och vi var lätta att ta död på. På så vis förblev vi rena, vi var den franska arméns vackraste krigsmaskiner, de vackraste krigare som någonsin funnits.”
Han tystnade.
”Du förstår”, sade han efter en stund, ”hos fascisterna finns en enfaldig brutalitet som är tillgänglig för alla, ett slags överspänd dödsromantik, de tar gärna farväl till livet då det är som intensivast, och den där mörka glädjen leder till att de föraktar både sitt eget och andras liv. Fascisterna ser människan som en melankolisk krigsmaskin, det märks i varenda gest, vartenda ord, och det syns i deras ögon – de har en metallisk glans. På så vis var vi fascister. I alla fall låtsades vi vara det. Det var därför vi lärde oss att hoppa fallskärm; för att rensa ut, ta reda på vilka som var starkast, sålla bort dem som tog till flykten när det gällde, så att bara de som inte var rädda att möta sin egen död blev kvar. De som kunde se döden i vitögat och fortsätta framåt.
Vi slogs hela tiden, vi var desorienterade soldater, men att vi var desorienterade skyddade oss från det onda. Jag såg lite mer på grund av mitt målande. Tuschet dolde mig, gav mig lite distans, fick mig att se lite klarare. När jag målade satte jag mig ner, höll tyst, iakttog. Vårt begränsade synfält skapade en otrolig sammanhållning, men den gick förlorad sedan. Vi levde sida vid sida i en pojkdröm och det enda som existerade var den som stod bredvid oss, vi var leder i samma ben. Vi önskade att vi alltid skulle få leva så och att alla skulle få göra det. Det blodiga kamratskapet framstod som en lösning på allt.”
Han tystnade igen.
”Den där stridsvagnen med larvfötter”, sade jag, ”släpptes den också ner med fallskärm?”
”Det hände att de släppte ner tunga vapen, del för del, för att vi skulle kunna bygga befästningar i skogen, det var ett sätt att locka till sig Viêt-minh. Vi var lockbetet och de blev spetsade på pålar. De var på jakt efter fallskärmsjägare och vi var ute efter deras reguljära styrkor, de enda som kunde mäta sig med oss. När de var fem mot en tyckte vi att vi var jämnstarka. Vi lekte kurragömma. Det hände att vårt flyg släppte ner stridsvagnar. Vi satte ihop dem och de gick sönder. I det där satans landet var det bara vi som fungerade, den nakna människan med vapen i hand.”
”Tornet ser konstigt ut.”
”Det är en stridsvagn med eldkastare. En amerikansk stridsvagn från kriget i Stilla havet, den användes när de anföll stränderna och brände japanernas befästningar på öarna. De där befästningarna var lätta att bygga, bestod bara av palmstammar, sand och hårda korallblock, men de stod emot kulor och bomber. De var tvungna att använda eldkastare som brände ut allt invändigt för att kunna rycka fram.”
”Gjorde ni så i Indokina?”
”Viêt-minh hade inga befästningar, och hade de några var de anlagda på ställen dit stridsvagnarna inte kunde ta sig eller så väl dolda att vi inte hittade dem.”
”Vad hade ni dem till då? Det ser ut som om ni har ställt upp er kring er favoritelefant.”
”Vi åkte på den och brände ner byarna med den. Inget annat.”
Nu var det jag som blev tyst.
Det var en märklig armé som blev skickad till Indokina med ett enda uppdrag: att klara sig själv. En disparat armé som leddes av aristokrater från en förgången tid och vilsna män från motståndsrörelsen, en armé sammansatt av spillror från flera europeiska länder; romantiska välutbildade unga män, nollor, dumskallar, skitstövlar och helt normala män som hamnade i en situation som var så abnorm att de blev något de annars aldrig skulle ha blivit. Och alla poserade de leende vid stridsvagnen. De tillhörde en brokig armé, Dareios armé, imperiets armé och man hade kunnat använda den till tusen saker. Men stridsvagnen hade en tydlig bruksanvisning: den var till för att sätta omgivningen i brand. Och den användes enbart till att bränna ned byarna och allt som fanns i de lättantändliga husen. Redskapet i sig definierade användningsområdet.
Huset och alla som befann sig i det brann. Eftersom det var byggt i trä och bambu brann det bra. De torra löven på taket flammade upp, elden tog sig i väggarnas flätverk och slutligen även i pålarna och golvet, och dånet överröstade skriken. Människor skrek på ett språk som bara tycktes bestå av skrik, ljud som hörde hemma i skogen, de skrek och dånet från branden överröstade skriken, men när elden lagt sig, när allt var borta utom de svartnade störarna och det rykande golvet, blev det tyst; det enda som återstod var knastrande glöd och en vedervärdig stank av bränt fett och förkolnat kött som låg kvar i gläntan flera dagar.
”Gjorde ni så?”
”Ja. Vi såg fruktansvärt många döda, högar med döda huller om buller. När vi hade återtagit en by eller slagits mot ett vietnamesiskt regemente begravde vi dem med bulldozer. De var så många att vi inte såg dem längre, det var bara lukten som störde oss och vi begravde dem för att slippa den. De döda var bara del av problemen som måste lösas och dödandet ingick i våra uppgifter. Vi hade styrkan, vi använde den för att åstadkomma skada. Vi försökte överleva i ett land som drog sig undan, det enda vi hade att stödja oss på var varandra. Vi stack oss och brände oss på växtligheten, marken var förrädisk, människorna flydde. De liknade inte oss, vi visste ingenting om dem. Vi tillämpade djungelns lag för att överleva; vi höll ihop, var noga med var vi satte fötterna, högg oss fram med machete, sov aldrig och sköt direkt när vi hörde ljudet av rovdjur. Det är priset man får betala för att överleva i djungeln. Men egentligen borde vi inte ha varit där.”
”Allt detta blod”, sade jag.
”Ja. Blodet var ett problem. Jag fick blod under naglarna under min tid i djungeln, blod som inte var mitt. När jag äntligen kunde duscha blev vattnet först brunt och sedan rött. Smuts och blod rann av mig. Sedan blev vattnet klart igen. Jag var ren.”
”En dusch och så var det borta?”
”Det var i alla fall en dusch som hjälpte mig att leva vidare. Jag överlevde alltihop och det var inte lätt. Har du tänkt på att det bara är de som överlevt ett krig som berättar? När man hör dem tror man att det är möjligt att överleva, att man blir hjälpt av försynen och att döden bara drabbar andra. Man tror att döden är en sällsynt olyckshändelse. Där jag befann mig var det lätt att dö. Indokina var ett museum över olika sätt att dö; man kunde dö av en kula i huvudet eller en kulsprutesalva i bröstet, man kunde trampa på en mina, träffas av en granatskärva och förblöda, bli sönderhackad av granatkastare, krossad under ett fordon, brinna inne i ett skyddsrum som träffats av en pansargranat, spetsas på förgiftade pålar eller helt enkelt – även om det förefaller obegripligt – dö av utmattning eller sjukdom. Jag överlevde allt, men det var inte lätt. I grund och botten är det inte min egen förtjänst. Jag klarade mig bara undan, jag lever fortfarande. Jag tror att måleriet hjälpte mig. Det dolde mig.
Men slutet närmar sig. Även om jag inte riktigt tror på det kommer jag snart att vara borta. Det jag berättar för dig har jag aldrig berättat för någon annan. De som har upplevt ett krig har inget behov av det och de som inte har upplevt det vill inte höra. Och för Eurydice har jag berättat med min pensel. Jag har målat för henne. Jag visade henne hur vackert det var utan att lägga till något, och jag lät det svarta tuschet breda ut sig kring henne för att hon inte skulle ana något.”
”Varför berättar du för mig?”
”Därför att slutet närmar sig. Och du kan se genom tuschet.”
Jag var inte säker på att jag förstod vad han menade. Jag vågade inte fråga. Han stod vid fönstret med ryggen mot mig och kunde förmodligen bara se några av villorna och de omgivande höghusen i Voracieux-les-Bredins. Vintern kändes ändlös och ljuset var grått.
”Döden”, sade han.
Och han sade det med den där typiskt franska rösten, en röst som hör hemma i kyrkor och palats, han lät just så som jag föreställde mig att Bossuet måste ha låtit, rösten vibrerade som rörbladet i en fagott och gav det han sade en opersonlig men skrämmande ton; den ton man använder när man bekräftar sakernas tillstånd, förkunnar något man står hjälplös inför. Eftersom man måste fortsätta leva.
”Döden! Äntligen kommer den! Jag är trött på odödligheten. Jag tycker att ensamheten känns tung. Men säg ingenting till Eurydice. Hon räknar med mig.”
Jag gick tillbaka in mot Lyon på en väg som inte var avsedd för fotgängare. Jag knöt händerna i rockfickorna, drog upp axlarna, bet ihop och stretade vidare.
Det är inte tänkt att man ska gå till fots i Voracieux-les-Bredins, det är ingen som gör det. Hyreshuskomplexen omgärdas av ett konturlöst ingenmansland där man tvingas snubbla fram. Jag traskade sammanbitet på och det uppstod en rytm; mitt hjärta trummade, mina steg trummade, de stora husen jag passerade trummade. Jag gick över tomma ytor och körfält tänkta för rusningstrafik, jag sjönk ned i jorden där det växte ogräs med stora ludna blad som vätte byxorna, blev tvungen att ta mig över ett antal låga murar och följde smala stigar mellan nedskräpade ytor som inte tycktes höra samman. Stadsplaneringen var avsedd för bilar, men svettiga människor fogar samman ytorna med sina steg, går där i alla fall, trampar upp stigar ingen förutsett på kartan. Det är inte meningen att man ska gå till fots från en plats till en annan. I Voracieux-les-Bredins passar inte bitarna ihop, det är planerat så.
Medan jag gick mot staden på åsnestigarna såg jag ett tiotal av SIFF:s affischer uppklistrade på väggarna. Slarvig stadsplanering innebär att det uppstår en mängd tomma väggar, stora gråa inbjudande ytor som lockar människor att skriva, vilket leder till att de pryds av graffiti och affischer som lossnar när det regnar. På SIFF:s blå affischer syntes de Gaulles välbekanta ansikte; den stora näsan, kepin, den lilla mustaschen från Londontiden och den högmodigt höjda blicken. Under den fanns ett långt citat i vitt:
Det är utmärkt att det finns gula, svarta och bruna fransmän. Det visar att Frankrike är öppet för alla raser och att vi har en global uppgift. Men de måste förbli en liten minoritet. Annars kommer inte Frankrike att förbli Frankrike. Vi är framför allt ett kristet vitt europeiskt folk med grekisk och latinsk kultur.
Det var allt utöver SIFF:s logotyp under texten.
De klistrar upp texten och får folk att tro att det är skriftställaren de Gaulle som skrivit den. De lägger inte till någonting och klistrar upp affischerna på alla brandgavlar i Voracieux-les-Bredins. De behöver inte göra några tillägg, alla förstår ändå. Voracieux är en plats där sådana tankegångar frodas. Man klistrar upp en text och en bild av de Gaulle från hans heroiska period och det räcker. Jag känner igen den där texten: det är inte skriftställaren som har skrivit den. Det är ett yttrande som blev publicerat tillsammans med andra uttalanden. Han inleder med följande ord: ”Tomt prat är inte nog.” Men att det ger utdelning visste han. Man kan föreställa sig att han sitter mitt emot en samtalspartner som antecknar, att han blir uppeldad och säger: ”Låt oss inte hymla! Har ni varit där och sett muselmanerna? Har ni sett att de går omkring i burnuser och turban? Det syns tydligt att de inte är fransmän. De som förespråkar integration må ha utbildning, men de har hjärnor som kolibrier. Försök blanda olja och vinäger. Skaka flaskan. Efter en liten stund har de delat sig igen. Araber är araber, och fransmän är fransmän. Tror ni att Frankrike kan införliva tio miljoner muselmaner? I morgon är de tjugo miljoner och i övermorgon fyrtio. Och om vi bedriver integrationspolitik, om alla araber och berber från Algeriet betraktas som fransmän, hur ska vi då kunna hindra dem från att slå sig ner i moderlandet där levnadsstandarden är mycket högre? Då skulle min by inte längre heta Colombey-les-Deux-Églises utan Colombey-les-Deux-Mosquées.”
Man kan för sitt inre höra honom uttala de där orden. Man hör orden väl eftersom den nasala stämman, ironin och glöden är bekanta, likaså förmågan att utnyttja alla nivåer i språket till att överrumpla, förföra, locka fram ett leende, skapa förvirring, förskjuta perspektiven och övertyga. Han var en mästare i retorik. Det är alltid ett nöje att lyssna till honom. Han njuter av att höra sin egen röst. Men om man antecknar vad han säger och läser hans ord efteråt, när leendet har slocknat på läpparna, blir man bestört över att han är så ovederhäftig, oärlig, förblindad av förakt och mästerlig på att formulera sig. Det som har framstått som en tydlig och förnuftsbaserad vision är bara snömos avsett att rycka med sig åhörarna, förvirra tankarna och ge talaren sista ordet. När skriftställaren talar är han bara en man med ytterst banala motiv. Ingen kan vara en stor man varje dag och i alla situationer.
Men läs då! Burnuser, turban! Vad handlar det om? Den som bor i Alger eller Oran är alltså totalt annorlunda? Hjärnor som kolibrier? Genialiskt! Man förväntar sig att han ska tala om höns men i stället nämner han en exotisk fågel, man ler och redan då man ler har man förlorat första ronden. Olja och vinäger? Men vem är olja och vem är vinäger och varför dessa två oförenliga vätskor när människor per definition kan beblanda sig i det oändliga? Araber och fransmän? Som om det vore en gång för alla naturgivna kategorier och som om de kunde jämföras trots att de inte definieras som likvärdiga. Man ler, det är väldigt spirituellt, för det franska kynnet karakteriseras av sin esprit. Vad är esprit? Den som har esprit har många fördelar; man kan behålla sin tro men slipper olägenheten med att vara godtrogen. Man kan låta sina handlingar styras av enfald och låtsas att man inte är lättlurad. Esprit är charmerande, lockar till skratt, men den kan vara värre än enfald, för när man skrattar tror man att man står över enfalden, men det gör man inte. Esprit är bara ett sätt att dölja okunskap. Fyrtio miljoner, säger han, fyrtio miljoner andra människor, lika många som vi, och de förökar sig mycket snabbare än vi och utgör ett hot, en befolkningsexplosion. Är inte det han uttrycker en uråldrig och ständigt närvarande fruktan för att den andre, ständigt den andre, ska bli starkare på det enda område som är viktigt: det sexuella?
Han använder många tomma ord, skriftställaren. Han använder ord som bländar och slänger dem till oss som guldmynt, och vi plockar villigt upp dem men pengarna är falska. Den som talar om likhet blir alltid förstådd eftersom vårt tankemönster bygger på likheter. Rastänkandet saknar substans, det bygger på vårt starka behov av likhet men ingen kan lägga fram några teoretiska bevis eftersom de inte existerar. Fast det spelar ingen roll, det viktiga är att det sprids. Rasbegreppet är en fjärt, samhällskroppens fjärt, ett stumt vittnesmål om att den har matsmältningsproblem, ras är något man tar till för att roa publiken, för att folk ska vara upptagna med sin identitet, med att definiera något som är omöjligt att definiera och när det inte går blir det en tanke som sysselsätter alla. Målet för SIFF är inte att sortera medborgare efter hudfärg, målet för SIFF är laglöshet. De drömmer om våld, ett enfaldigt måttlöst utövande av våld som ska befria de fullvärdiga från deras kedjor. Och medan publiken applåderar rasfarsen avhandlas de viktiga frågorna, som alltid är samhälleliga, bakom scenen, i kulissernas mörker. De som stenhårt tror på den koloniala färgkoden har aningslöst låtit sig luras. Det koloniala Algeriet kan – fast i liten skala eftersom fransmännen var så få där – jämföras med dagens Frankrike, hela Frankrike; det panikslagna Frankrike där själva språket angripits av kolonial röta. Vi känner tydligt att vi saknar något. Fransmännen söker det, SIFF låtsas söka det; vi söker vår förlorade makt, vi vill så gärna utöva den igen.
Jag gick med uppdragna axlar. Jag visste inte riktigt var jag befann mig. Jag gick mer eller mindre västerut, på avstånd såg jag Monts du Lyonnais och Parc du Pilat, tack och lov finns det berg som talar om var man befinner sig. Jag visste inte var i den vidsträckta förorten jag befann mig, jag visste inte ens vilken dag det var. Det är för- och nackdelen med att leva ensam och med att bara arbeta ibland; man är utlämnad till sig själv. Man är hänvisad till sig själv och ensam är man ingenting.
Jag kom till ett inhägnat område där en skock barn gungade och klättrade utanför en byggnad med platt tak och dubbeldörrar, förmodligen en skola. Det var vid femtiden. Barnen sprang med jämna mellanrum mellan gungorna och klätterställningen. Jag slog mig ned på en bänk där det inte satt några mödrar. Jag satt med händerna i fickorna och uppslagen krage och det syntes att jag inte kommit dit i sällskap med ett barn. Jag blev övervakad. Barn i dunjackor klättrade uppför stegen till rutschkanan, jagade varandra och gungade på gungbrädor, de skrek hela tiden men ingen slog sig. Deras vitalitet skyddar dem. De slår sig knappt när de ramlar och reser sig direkt, jag däremot skulle bryta en arm eller ett ben om jag föll.
Jag retade mig på deras flängande och oväsen. Jag liknar inte dem. Barnen i Voracieux-les-Bredins är oräkneliga och befinner sig ständigt i rörelse, de är svarta och bruna under sina mössor och halsdukar, svarta och bruna i alla nyanser, ingen av dem är ljus som jag. De gör livsfarliga luftsprång utan att någonting händer, deras vitalitet utgör ett skydd, de reser sig bara och fortsätter. De är cementen som finns överallt och automatiskt reparerar sprickorna i det gemensamma huset. De har fel färg. Tja, än sedan? Man kan måla om huset. Det viktigaste är att taket som ska skydda oss inte rasar in. Färgen på väggarna har inget att göra med om taket är stabilt eller inte. Det måste hålla.
På vilket sätt liknar de mig, de svarta och bruna barnen som skrikande far upp och ned på gungbrädorna? De som är min framtid, hur liknar de mig där jag sitter i min vinterrock på en parkbänk? Inte på något synligt sätt, men vi har druckit samma språkliga mjölk. Språket gör oss till bröder; det som kan sägas på detta språk har vi hört tillsammans och det som viskas på detta språk har vi förstått innan vi ens har hört det. Vi förstår varandra till och med när vi smädar varandra. Vi förstår varandra; den formuleringen är fantastisk. Den beskriver en nära förbindelse; vi är sammanfogade, utgör delar av varandra, en bild som är omöjlig att konkretisera men som är självklar i språket, vi är oupplösligt förenade av det språk vi är förtrogna med. Inte ens konflikter kan lösa upp det bandet. Försök gräla med en utlänning, det är som att ränna mot ett stenblock. Det är bara med de sina man verkligen kan slåss, det är bara de sina man kan döda som jämlikar.
Jag vet ingenting om barn. De senaste månaderna hade jag tillbringat tillsammans med en man som lärde mig måla och berättade om sitt liv. Efteråt var jag tvungen att gå hem till fots för att skaka av mig det jag hört. Jag var tvungen att tvätta mig och önskade att jag sluppit höra. Men att man inte hör något innebär inte att det försvinner, det finns där och verkar i tysthet, precis som tyngdkraften.
Jag har också varit barn, även om det är svårt att minnas nu. Jag har också skrikit enbart därför att jag var så full av liv, jag har också sprungit hit och dit utan mål, jag har också lekt; barndomens viktigaste syssla. Men när jag satt där och hukade på bänken med händerna knutna i fickorna och hakan innanför den uppslagna rockkragen var det svårt att minnas. Jag satt fast i nuet på bänken i förorten dit jag förirrat mig. Det var mitt misslyckande, min olycka, att jag gjorde det. Jag var rädd för det som varit, skräckslagen inför det som väntade, irriterad över det jag såg och hörde, men jag satt kvar och tänkte att detta nu var allt.
En liten pojke kom springande – de förflyttar sig bara springande – och stannade framför mig. Halsduken var uppdragen till nästippen, det stack fram några svarta lockar under mössan och han betraktade mig med en mild blick i sina mörka ögon. Han hade tumvantar på sig och när han drog ned halsduken bildades ett litet ångmoln i den kalla luften.
”Varför är du ledsen?”
”Jag tänker på döden. På alla de döda vi lämnar bakom oss.”
Han tittade på mig och nickade med öppen mun och det bildades ett nytt ångmoln.
”Du kan inte leva om du inte tänker på döden.”
Och sedan sprang han därifrån för att leka med de andra barnen som skrek och tjöt på gungorna eller sprang runt på gummimattorna där de kunde trilla utan att göra sig illa.
Fan. Han kunde inte vara mer än fyra år och sade en sådan sak. Jag är inte riktigt säker på att det var medvetet, jag är inte säker på att han förstod vad han sade, men han sade det, med just de orden. Barn kanske inte är medvetna om vad de säger, orden kommer ut via barnen utan att de märker det. Tack vare språket förstår vi varandra. Det förenar oss.
Jag reste mig och gick. Jag höll inte händerna knutna längre, tiden hade på något vis satt sig i rörelse igen. Jag vandrade hemåt, gatlyktorna tändes medan jag gick, gatorna var väl upplysta och fasaderna stod i räta led utmed trottoarerna, jag var tillbaka i Lyon, i en stad som i likhet med mina tankar fått struktur. Jag gick lugnt mot centrum.
Jag har också varit barn och som så många andra på den tiden bodde jag i en hylla. Människor blev anvisade bostäder i stora hyllor i ljus betong, långsmala höga byggnader i parker. Lägenheterna i de rätvinkliga hyreslängorna var placerade som böckerna i en bokhylla med fönster på framsidan och balkonger som såg ut som cellerna i en honungskaka på baksidan. På balkongen kunde alla visa upp det de ville visa upp. Man kunde se alla balkonger från gräsmattan och från den stora parkeringen mellan husen, de gick att avläsa som titlarna på bokryggarna i en hylla. Man kunde luta armbågarna mot balkongräcket och titta på människor som gick förbi, låta tvätten hänga ute längre än nödvändigt, ropa till varandra, inleda gräl med en granne om barnen, sitta och läsa, ta ut en stol och ett litet bord, ägna sig åt olika sysslor: skala grönsaker, laga strumpor eller utföra beställningsarbeten åt småindustrier. Vi utgjorde en blandning av olika samhällsklasser som levde inför varandras blickar. Alla iakttog roat balkonglivet men alla ville därifrån. Alla ville skrapa ihop pengar till att köpa eller bygga ett eget hus så att de fick vara ifred. Många gjorde det också. Men de där åren under min barndom, under de nybyggda förstädernas guldålder, levde olika samhällsklasser fortfarande tillsammans. Husen var nya och vi hade gott om plats. På gräsmattan där vi brukade leka stod en cypress och den var omgärdad av höga längor, hyllor där mänsklig erfarenhet samlades, där alla åldrar, alla inkomstnivåer – från blygsamma till medelgoda – och alla möjliga slags familjekonstellationer fanns representerade. Jag såg det ur grodperspektiv, jag var ju bara ett barn, men alla strävade efter att ta sig uppför samhällsstegen. Alla tänkte redan på att köpa och bygga, att få leva i fred innanför en tujahäck.
Vi lekte. Vi åkte rullskridskor på asfalten mellan bilarna. Spelade landhockey med en pingpongboll och klubbor tillverkade av två hopspikade brädlappar. Vi fäste pappbitar med klädnypa på cyklarnas ekrar för att de skulle låta som mopeder. Vi lekte bland bråten på de eviga byggplatserna mellan stora jordhögar, plankor med intorkad cement och berg av sand som doldes av presenningar, vi klättrade upp på byggnadsställningarna i hamprepen som var till för att hissa upp hinkar, och använde långa fjädrande plankor som studsbrädor. Hur många hus byggde man under de där åren? Vi var själva ett pågående bygge. Överallt byggde man, rev, återuppbyggde, grävde, fyllde igen och åstadkom förändringar. Byggbranschens pampar var världens herrar, allsmäktiga herrar över landskapet, boendemiljön och tänkandet. Det är nästan omöjligt att jämföra min barndoms landskap med dagens. Det sköt upp bostadshus överallt. De blev snabbt byggda, fick snabbt tak, var snabbt klara. Husen saknade vindar, men de hade källare. Det låg inga tydliga avsikter bakom och det fanns inga minnen bevarade där, bara begravda fasor. Vi lekte i underjordiska källargångar med råa stenväggar där jordgolvet var mjukt och kallt som de dödas hud och där de svaga gallerförsedda glödlamporna i gångarna släcktes automatiskt efter en liten stund, som om mörkret skrämt dem. Vi lekte krigslekar i källaren, men de var inte särskilt våldsamma och inte särskilt sexuella, vi var ju barn. Vi smög omkring i mörkret och sköt, några hade kulsprutor i plast som åstadkom ett svagt knattrande, vi andra som hade leksakspistoler blåste upp kinderna och härmade ljudet av skott så gott vi kunde. Jag minns att jag blev tillfångatagen i källaren, jag låtsades vara fastbunden och de andra låtsades förhöra och tortera mig för att jag skulle prata, alltihop var på lek, men plötsligt fick jag en riktig örfil.
Vi var väldigt upphetsade, kinderna hettade, vi andades snabbt och var svettiga i pannan, men vi avbröt genast leken. Den hade gått för långt. Min brännande kind var ett tecken på att den hade gått för långt. Vi kom stammande överens om att leken var slut, att vi måste gå hem. Vi gick upp till ljuset, hem till våra platser i hyllan.
Vi var barn, vi visste varken vad vi skulle säga om våld eller kärlek, var inte medvetna om vad vi gjorde. Vi kunde inte sätta ord på det.
En sommarkväll målade vi med liv och lust stora rosa hjärtan genomborrade med pilar på asfalten. Vi försåg dem med krusiduller och de förnamn som dök upp i huvudet, vi turades om att skriva och var så ivriga och uppspelta att kritorna gick av; det kändes som om det vi skrev var oanständigt men kärleksfullt och hade en vuxen kommit förbi skulle vi rodnande och skrattande ha skingrats med kritdamm på fingrarna utan att kunna förklara varför vi var så glada och generade. Det var en sommarkväll och vi ritade våra hjärtan under en balkong på första våningen, där ett ungt par nyligen flyttat in. En skock småpojkar ritade hjärtan under balkongen, himlen tonade långsamt från rosa till violett, och det unga paret såg leende på med armarna om varandra, hennes huvud vilade mot hans axel medan det blå skymningsljuset långsamt avtog.
Vi gick helhjärtat in för det vi gjorde, vi delade de vuxnas passion för byggarbeten och organiserade miniatyrbyggen varenda dag. Vi bearbetade den lösa jorden och plattade till den för att kunna spela kula, anlägga vägar där leksaksbilarna obehindrat kunde ta sig fram och cykelbanor åt våra tennfigurer. Till att börja med använde vi små bulldozers med metallskopa, men vi kom inte långt med våra leksaker. Vi grävde med avbrutna käppar och plastspadar, använde krattorna och plasthinkarna vi brukade ta med till stranden eller till andra ställen där det fanns sand. Men nu grävde vi i jorden utanför våra hus och väldigt snart började lukten sprida sig.
Våra hyreslängor, våra tre bokhyllor med prydligt uppradade lägenheter, stod i en slänt som hade blivit utfylld innan man göt grunderna. Vi åkte rullskridskor på den mjukt sluttande parkeringsplatsen, gatan in mot staden utgick därifrån och den utgjorde en liten kust kantad av en betongmur som var minst två meter hög längst bort – alldeles för hög för oss – och långsamt blev lägre när den närmade sig huset. Den där betongmuren som var helt slät på ovansidan var viktig i våra lekar. Den fungerade som en fantastisk autostrada för leksaksbilarna. Varenda dag körde en massa småpojkar brummande sina bilar och lastbilar fram och tillbaka, vände i ena änden där muren planade ut och uppgick i asfalten och i den andra när den blev så hög att att vi inte nådde upp. De längre pojkarna kunde köra en bit till.
Ovanför muren som byggts på sluttningens ena sida fanns en tom yta där man inte hunnit plantera någonting, och det var där vi anlade våra byggplatser. Gräset fick aldrig fäste eftersom vi ständigt grävde; vi byggde vägar, garage och tillfarter till motorvägen där miniatyrbilarna som ständigt for fram och tillbaka bara gjorde uppehåll när det var matdags. En sommarkväll då mörkret tvekade, då vi varit aktivare och hade grävt mer än vanligt, var vi ett helt gäng som utrustade med spadar, hinkar och käppar grävde en grop. Lukten gjorde oss upphetsade. Ju mer vi grävde ju starkare blev den. En hel svärm barn gick lös på jorden i sluttningen ovanför muren där de små bilarna stod parkerade eftersom ingen längre hade en tanke på att köra. De största och djärvaste grävde upp jord och rötter och skyfflade med viktig min undan schaktmassorna, andra utsåg sig själva till förmän och organiserade en kedja med hinkar. De flesta gjorde ingenting, de kom och gick med rynkad näsa och upphävde små skrik av avsmak, darriga av spänning. Den kväljande lukten som steg ur marken spred sig, den blev tyngre, klibbigare och starkare ju mer vi grävde. Vi hittade tänder. Tänder som tillhört en människa, för de såg exakt likadana ut som dem vi hade i munnen. Och benbitar. En vuxen iakttog oss roat på avstånd, en annan tittade ut genom köksfönstret. Den vedervärdiga stanken nådde dem inte, den låg kvar på marken. De förstod inte att det var allvar, trodde att vi lekte, men det kändes inte som en lek längre. Den motbjudande stanken var ett bevis för att vi hade med något verkligt att göra. Den gjorde oss säkra på att det vi höll på med var på riktigt. Fragmenten av ben och tänder blev fler. En av de stora pojkarna tog upp några av dem, gick hem och kom tillbaka. ”Min pappa säger att det är en grav. Han sa att våra hus är byggda på en gammal kyrkogård. Han sa att det är vedervärdigt och att vi måste lägga tillbaka jorden och inte får röra den igen.”
Det blev mörkt till slut och skocken upplöstes långsamt, stanken hade stigit upp till knäna, vi kände den när vi satt på huk. Kvar var bara några få villrådiga pojkar. Stanken upplöstes inte i den svala kvällsluften. Vi föste igen gropen med fötterna. ”Kom och tvätta händerna, ungar. Det där är äckligt.” En av de vuxna som leende betraktat oss var kvar. Han hade kommit närmare, satt sig på huk, följt våra rörelser utan att säga något, hela tiden med ett leende. Han började prata med oss precis när vi skulle gå. ”Kom, jag bor här på bottenvåningen. Ni måste tvätta händerna, det där är äckligt.” Han log hela tiden och hade en barnslig gäll röst som skapade en smått obehaglig närhet mellan oss. Han envisades. Vi var tre som följde med honom. Han bodde på bottenvåningen, den första dörren innanför porten var hans. Alla fönsterluckor var stängda. Det luktade inte så gott där inne. Dörren slog igen efter oss med ett metalliskt ljud och han pratade oavbrutet. ”Den där lukten är fruktansvärd, jag känner igen den, man känner alltid igen den om man har känt den någon gång, så där luktar det i massgravar, när man öppnar massgravar. Ni måste tvätta händerna. Ordentligt. Genast. Ansiktet också. Jord som stinker är verkligen äcklig och man kan bli sjuk av den.”
Vi gick genom ett överbelamrat vardagsrum där det var svårt att urskilja något i dunklet; ett vitrinskåp med inbyggd belysning, ett gevär och en kniv i en slida på en vägg, under kniven satt av någon underlig anledning en läderbit uppnålad på tapeten.
Badrummet var litet och vi trängdes kring handfatet, det hårda ljuset ovanför spegeln skrämde oss, vi såg hans leende mun ovanför våra huvuden, läpparna förvreds när han pratade och han hade dåliga gulaktiga tänder. Han rörde vid oss när han räckte oss tvålen och vred på kranen i det trånga badrummet. Det kändes som om vi skulle kvävas. Vi tvättade oss snabbt, vi ville därifrån. ”Vi måste gå hem, det är mörkt”, sade den av oss som till slut vågade avbryta honom. ”Redan? Ja, visst, om ni vill det så.” Vi gick genom det mörka vardagsrummet igen, tätt intill varandra som om vi slagit till reträtt på ett slagfält. Han tog ned geväret från väggen och räckte det till mig. ”Vill du hålla i det? Det är ett riktigt gevär, det har blivit använt. Ett gevär från kriget.” Ingen av oss ville ta emot det, vi höll armarna tätt intill kroppen. ”Min pappa vill inte att jag rör vapen”, sade en av oss. ”Synd. Där har han fel.” Han hängde upp geväret igen med en suck. Sedan strök han med handen över läderbiten som satt på väggen. Han tog ned kniven, drog upp den ur slidan, tittade på det rostiga bladet och lade ned den på bordet. Vi gick mot dörren. Han öppnade vitrinskåpet och tog ut ett svart föremål som han också räckte fram. ”Titta.” Han kom närmare. ”Titta. Känn på det. Säg vad det är.” Vi såg att det var ett ben, men vi rörde inte vid det. Ett stort avbrutet lårben, lökformat i ena änden, lätt att känna igen. Det satt lite torrt, till synes förkolnat kött kvar på benet. ”Känn på det. Känn.” – ”Vad är det? Grillat kött? Ville hunden inte ha det?” Han hejdade sin rörelse, tystnade och såg på oss. ”Eller har du ingen hund?” – ”Hund? Åh, jo, jag har haft en hund. Men den blev dödad. De skar halsen av min hund.” Rösten förändrades och vi blev rädda där vi stod i det mörka vardagsrummet. Den absurda läderbiten på väggen hade en obehaglig rosa glans. Vi vände på klacken och kastade oss mot dörren. Den var låst, men bara med en regel. ”Adjö då, monsieur, adjö och tack!” Det var enkelt att dra undan regeln. Äntligen ute. Luften var blåviolett, gatlyktorna var tända och parkeringsplatsen tom och jag har aldrig känt en sådan lättnad som när landskapet och himlen öppnade sig omkring mig och jag kunde andas fritt igen. Vi skildes åt utan att se på varandra och sprang hem. Jag tog mig nedför sluttningen, jorden vi skyfflat tillbaka gav efter under mig och fötterna sjönk ned. Vi hade grävt i den, och den var full med ben och tänder. Jag hoppade över betongmuren och landade på asfalten; jag sprang. Jag tog tre steg i taget uppför trappan, större kliv kunde jag inte ta. Äntligen hemma.
Vi grävde aldrig så djupt igen, vi höll oss till ytan, nöjde oss med ytarbeten utmed vår lilla motorväg. De större utgrävningarna gjorde vi på andra ställen, långt därifrån. Jag växte upp på en igenskyfflad kyrkogård där jorden stank när man grävde i den. Jag fick det bekräftat senare, vi hade bott på en övergiven kyrkogård. Äldre människor mindes den. Man hade fyllt ut marken med jord och byggt hus på den. Det enda som fanns kvar var den gamla cypressen på gräsmattan mellan husen där vi aningslöst lekte.
Nu undrar jag om det fanns mördare i hyllorna där vi bodde. Jag kan inte säga det med säkerhet, men statistiken ger svar. Alla män mellan tjugofem och trettiofem, alla mina föräldrars manliga vänner som bodde i den lyckliga förorten kan ha varit det. Alla. Mördare. Två och en halv miljon före detta soldater, två miljoner expatrierade algerier, en miljon landsflyktiga franskalgerier; en tiondel av Frankrikes nuvarande befolkning var direkt inblandade i de koloniala kränkningarna, drabbade av en smitta som överfördes via kontakt och ord. Bland mina kamraters fäder och mina föräldrars vänner måste det ha funnits män med blod på sina händer, och på grund av språkets dolda kraft stänkte det på alla. Man uttalade ordet ”algerier” efter en kort, knappt märklig tvekan, men örat uppfattar även de allra minsta skiftningar. Man visste inte vad man skulle kalla dem, så man gjorde miner och föredrog att inget säga. Man såg dem inte och därför såg man bara dem. Det fanns inget ord som passade, så de fick klara sig utan namn, de hemsökte oss, vi hade ordet på tungan, och tungan försökte på tusen sätt forma det. Ordet ”algerier” som föreföll neutralt, eftersom det avsåg medborgare i den algeriska delen av vår republik, passade inte heller eftersom det betecknade helt andra människor. Det franska språket är ett krigsbyte, sade en författare som skrev på detta språk, och han hade rätt, men det var ordet algerier också; avsliten blodig hud, en skalp med levrat blod, namnet hade annekterats precis som lägenheterna i Algers centrum där invånarna drivits bort. Man visste inte längre vad man skulle kalla dem. Ordet ”arab” hade en smutsig klang, ”infödd” användes bara inom etnologin, ”muselman” underströk något som inte borde understrykas, man använde en hel radda okvädingsord hämtade från Algeriet, man kallade människorna man inte kunde namnge för ”de grå”, man rekommenderade ordet ”maghrebiner” och använde det utan övertygelse ungefär som när man uppger det latinska namnet på en blomma. Den koloniala rötan angrep språket och när vi försökte gräva bort den kände vi lukten.
Fönsterluckorna på bottenvåningen var alltid stängda vad jag kan minnas, jag såg aldrig mannen med den barnsliga rösten igen och vi fick inte veta vad han kunde förvandla sig till eftersom vi tog till flykten. Efter ett tag flyttade jag och mina föräldrar ut på landet, till ett ensamt hus på en tomt omgiven av en häck. Huset låg på en höjd, dolt av en grönskande barriär och vi kunde se alla som närmade sig på långt håll.
Under den där förfärliga krigskavalkaden som varade utan avbrott i tjugo år var varje krig ämnat att sudda ut det föregående. Man måste göra rent hus efter den blodiga banketten, torka upp blodet, röja av bordet så att man kunde duka och äta tillsammans igen. I tjugo år avlöste krigen varandra, och det nya kriget gjorde rent hus efter det förra, mördarna försvann in i nästa krig. För krig – alla krig – förvandlar människor som inte ens skulle drömma om att slå sin hund till mördare och till dessa mördare överlämnade man mängder med nakna bakbundna män, man lät dem styra över människor som reducerats till djur, en människohjord ingen räknade; man slaktade delar av den för att skydda resten precis som när en farsot bryter ut i en boskapshjord. De som fått smak för blod gick från ett krig till nästa. Alla dessa blodtörstiga och vettlösa män som kriget frambringat och använt i sina syften, alla dessa män som inte hade kunnat tänka sig att göra någon illa men ändå deltog i blodbaden, detta uppbåd av krigare som i likhet med vapenindustrins produkter utgjorde ett överskott, hamnade när kriget var över i smutsiga lågintensiva krig, begick tvivelaktiga attentat och terroristdåd, ställde sig i tjänst hos skojare och bedragare. Men resten? Vart tog det mänskliga överskottet från vårt allra senaste krig vägen?
Med tanke på min ålder träffade jag dem nog i skolan, på gatan eller i trapphuset när jag var liten. Fäder till mina kamrater, vänner till mina föräldrar, rara människor som kramade om mig, hjälpte mig upp när jag trillat, lät mig sitta i knäet och matade mig, kanske med händer som skurit halsen av andra, skjutit, dränkt eller torterat vrålande fångar med elstötar. De öron som hörde våra barnröster hade kanske hört fasansfulla vrål, mänskliga skrik som förryckte hela evolutionen; skrik från barn, hundar, apor och reptiler, den sista sucken från döende fiskar och det blöta krasandet av mosade maskar, jag kanske levde i en mardröm och var den enda som sov. Jag levde med vålnader, men jag hörde dem inte eftersom alla vände sin smärta inåt. Var fanns de människor som fått lära sig att göra det? Hur bar vi oss åt för att rentvå de sista mördarna efter det allra senaste kriget när vi äntligen lade ned vapnen? Vi spolade som hastigast av dem blodet innan de fick åka hem. Våldet finns naturligt hos alla, det är inte främmande för någon, det finns i oss, men om man släpper det löst sprider det sig, när man väl har öppnat locket till asken låser sig fjädern och det går inte att stänga den igen. Vart tog de vägen alla de som hade blod på sina händer? De måste ha funnits i min närhet, levt tysta i betonghyllorna där jag växte upp. De som var märkta av våldet var störande därför att de var så många, och det enda som kunde rena dem var de organisationer som drevs av nationalistiska aggressioner.
”Jag?” sade Victorien Salagnon. ”Jag tecknar åt Eurydice. Det räddar mig från bitterheten.”
Och han lärde mig måla. Jag besökte honom regelbundet. Han lärde mig penselföringens konst, som han behärskade naturligt eftersom hans läromästare visat vägen, visat dess oändliga möjligheter. I enfamiljshuset med den gräsliga inredningen undervisade han mig i ett måleri som var så subtilt att det enbart styrdes av andetag.
Jag åkte tunnelbana och sedan buss till ändhållplatsen, det var långt men jag hade all tid i världen. Jag såg ut på stadslandskapet, på höghus och hyreslängor, gamla villor, stora träd som sparats av en slump, små träd som planterats på rad, moderna fabriker i fönsterlösa hangarer och köpcentra med enorma parkeringar där man knappt kunde urskilja människorna i andra änden. Jag satt tyst och såg ut genom fönstret i bussen på väg till ändhållplatsen där jag skulle lära mig måla. Landskapet förändrades, i förorten byggs det ständigt och om någonting bevaras beror det enbart på ett förbiseende. Jag drömde, tänkte på måleri, såg ut på former och linjer som gled förbi. Plötsligt fick jag syn på poliserna, storvuxna män med en uppsättning icke-dödliga vapen i bältet. De gick i grupper på de breda avenyerna, stod vid sina fordon – bilar med blå ränder, blåljus och starka motorer – eller bevakade ett köpcentrum med korslagda armar och dinglande vapen. När jag betraktade dem slog det mig att våldet som bredde ut sig alltid såg likadant ut. Det handlar alltid i stort som smått om samma konst: krigskonsten.
Förr överlät vi våldet åt staten och log i mjugg åt de lokala poliserna. De såg ut som forna tiders landsortspoliser, den enda skillnaden var att de hade diskretare mustascher och inte gick omkring med en trumma på magen. De lokala poliserna var länge herrar på moped med hjälmen högt upp på skulten som rasande bromsade in och sade nej, här får ni inte parkera, varefter de snabbt gav sig av igen i ett avgasmoln som luktade oljeblandad bensin. De kunde också vara mogna damer i missklädsam uniform som jagade felparkerare på stadens gator, läxade upp tonåringar som dök i Saône och förkunnade att de minsann inte tänkte rädda dem, eller grälade med affärsinnehavare som ställde ut sopor och påpekade att de måste hålla rent på trottoaren och hantera sina vattenhinkar mindre vårdslöst. Sedan utvecklades polisväsendet som allt annat. Man anställde män av ett annat slag. De blev fler. De bar inte skjutvapen, men de hade annan utrustning som de lärt sig att hantera. De var kraftigt byggda och såg ut som soldater.
Efter valet såg jag hur de dök upp i grupper i Voracieux. De var lika axelbreda som de statliga poliserna och hade samma frisyr. De bar specialbatonger i bältet. De var imponerande. Jag såg dem genom bussfönstret, jag hade aldrig sett dem förut, jag undrade hur många lokala poliser, vakter och väktare det fanns i Frankrike utöver den statliga polisen. De var allihop klädda i korta blå jackor och byxor nedstoppade i höga kängor. Gatorna blir militariserade precis som gatorna i Algeriet.
Den nya sortens poliser dyker upp i Voracieux, för där finns vår framtid. I städernas centrum bevaras traditionerna, förstäderna är en tillämpning av det som hänt i nyare tid. Jag såg muskulösa kommunanställda poliser genom bussfönstret. När vi åkte genom höghusområdet såg jag att de skruvade fast en skylt på en vägg. På skylten som syntes väl fanns en svart bokstav på vit botten, följt av en punkt och en något mindre siffra. De satte upp den på den hårda betongen vid porten, jag hörde ljudet av den stora borrmaskinen trots avståndet, trots det stängda fönstret, trots sorlet i den fullpackade bussen där radion av någon okänd anledning alltid var påslagen. Jag såg sådana skyltar på alla höghus i området: en svart bokstav som syntes på långt håll och en siffra. Vid trafikskyltarna i rondellerna satt det flera stycken och på dem var även gatunamnen angivna. Jag undrade varför den lokala polisen tog på sig gatuförvaltningens uppgifter. Man sedan tänkte jag inte mer på saken.
När jag kom till Salagnon var Mariani där, iförd en förskräcklig grönrutig kavaj och de tonade glasögonen som dolde hans blick. Han var uppspelt, underströk sina ord med gester och skrattade efter varje mening.
”Hör på här nu, grabben, du som är intresserad av sådana saker men inte vågar delta. Vi har tagit ett steg mot en lösning på våra problem. Vi har äntligen fått gehör. Den nye borgmästaren tog emot mig och några av våra killar, de som har lite utbildning, för ett samtal. Det är trots allt jag som måste föra ordet och det är mig de vänder sig till. Han tog emot oss precis som han lovade innan han blev vald, men han har inte basunerat ut det eftersom vi inte är särskilt populära. De gillar inte att vi säger som det är, att vi talar högt om det som alla vill hålla tyst om, nämligen vår nationella förödmjukelse. De fogar sig, ser ner i backen och väntar på att det ska bli andra tider eller så skrapar de ihop pengar och sticker utomlands när de har blivit rika. Men vi försöker få dem att lyfta på huvudet, det gör ont, det har fastnat, låst sig, och då blir de arga på oss. Men borgmästaren vet vad vi tycker. Han är diskret eftersom folk inte gillar oss, han är diskret men han förstår oss.”
”Förstår han er?”
”Det var vad han sa. Han tog emot oss på sitt kontor, mig och mina killar, skakade hand med oss allihop och bad oss slå oss ner, och vi satt mittemot honom som vid ett arbetsmöte. Det var så han sa: ’Jag förstår vad ni menar. Jag vet vad som har hänt här.’”
”Verkligen?”
”Verkligen. Han använde exakt de orden. Och sedan fortsatte han i samma ton: ’Jag vet vad ni har velat göra. Och jag tänker se till att det sker förändringar.’”
”Jag undrar var han fick det ifrån”, skrockade Salagnon.
”Säg det. Vem vet ur vilka källor han öser. Eller så blev han inspirerad när han träffade oss, fick en vision av sin roll i historien. Förfäderna kanske talade genom honom.”
”Eller så skämtade han.”
”Nej. Han är alldeles för ärelysten, tar sig själv på för stort allvar för att skämta. Han frågade oss vad som krävdes i Voracieux. Hur man skulle använda polisen för att få kontroll över invånarna. Han utnämnde mig till rådgivare i säkerhetsfrågor.”
”Dig?”
”Jag har faktiskt referenser. Men det är ingen tjänst som finns på papperet. Vi är inte populära, folk föraktar oss fast vi bara ger ord åt något många drömmer om. Jag ska vara rådgivare åt polisen och de kommer att vara lyhörda. Vi kommer att kunna tillämpa våra idéer.”
”Är det ni som ligger bakom de nya muskelknuttarna, patrullerna och skyltarna på alla höghus?”
”Det är min idé. Kartlägga, kontrollera, samla information och agera. De platser polisen har undvikit ska vi återerövra och pacificera. Som där borta. Vi är starkare än de.”
Rösten var lite darrig, det berodde delvis på hans ålder, delvis på glädjen, men jag visste att man skulle lyssna på honom. Historien som hejdat sig skulle sätta sig i rörelse igen, utgå från den plats där vi lämnat den. Vålnaderna från förr dyker upp igen, vi försöker sätta likhetstecken mellan problemen nu och då, lösa dem på samma sätt som tidigare trots att vi misslyckades då. Vi älskar makten nu när vi har förlorat den. Vi tror alltid att lite mer våld vore räddningen, lite mer våld än det vi har till vårt förfogande. Och vi kommer att misslyckas igen.
Eftersom vi inte längre vet vilka vi är kommer vi att göra oss av med dem som inte liknar oss. Då kommer vi äntligen att veta vilka vi är för då kommer vi alla att likna varandra. Då kan vi säga ”vi”. Detta ”vi” kommer att utgöras av människor som har gjort sig av med alla som inte liknar dem. Blodet förenar oss. Blodet förenar alltid, det klibbar, blod som flyter förenar, det blod som spillts, vårt eget och andras, bildar en stor kletig blodklump där vi kommer att fastna.
Våld och likhet är två befängda idéer med otrolig motståndskraft, omöjliga att bli kvitt. De bygger på övertygelser som är knutna till kroppen, två tankegångar som är så enkla att ett barn kan förstå dem, och när en människa med makt drivs av barnsliga idéer blir förödelsen fruktansvärd. Likhet och våld är idéer som ligger nära till hands, de är så självklara att alla uppfinner dem utan att ha hört talas om dem. På de grunderna kan man bygga ett intellektuellt monument, en politisk rörelse, ett storslaget regeringsprogram som faller av sig självt (uttrycket är ett förebud), men är så absurt och falskt att det rasar vid minsta beröring och drar med sig tusentals människor i fallet. Men man lär sig ingenting av det, idéerna om våld och likhet utvecklas aldrig. När man har misslyckats och räknar de döda tänker man att det hade krävts lite mer våld, att man borde varit lite mer noggrann när man definierade likhet. Enfaldiga idéer är odödliga eftersom de har känslomässig grund. De är barnsliga, barn drömmer alltid om att bli starkare och försöker alltid komma underfund med vilka de liknar.
”Det där är barnsliga idéer”, sade jag högt.
Mariani som vankat av och an i Salagnons bedrövliga vardagsrum hejdade sig och såg stint på mig. Han höll en ölflaska i handen och det hade fastnat lite skum i mustaschen, ja, mustaschen, han hade en tunn grå mustasch, det är ingen som har det nu för tiden, folk är slätrakade, jag vet inte varför men jag kan förstå det. Han såg på mig med sina trötta ögon och huden innanför de tonade glasen såg grådaskig ut. Han betraktade mig med öppen mun och det var svårt att avgöra om tänderna var hans egna. Hans skrikiga kavaj skar sig mot de fasansfulla möbeltygerna.
”Vi måste visa dem.”
”Det har ni gjort i evigheter och det har alltid gått åt skogen.”
”Vi ska inte låta oss luras som … som där borta.”
”Av vilka?”
”Det vet du mycket väl, men du vägrar att se skillnaderna. Och att vägra se leder till att man blir lurad. Och ändå är du ingen idiot och du är inte blind, du slipar din blick med hjälp av Salagnons målningar och ser tydligt skillnaderna.”
”Att tillskriva likheten förtjänster är barnsligt. Likhet bevisar ingenting, den bekräftar bara det man trodde redan innan man fann den. Vem som helst liknar alla andra eller ingen, det beror på vad man söker.”
”Likheterna finns, öppna ögonen. Se dig om.”
”Det enda jag ser är olika människor som kan tala med en röst och säga ’vi’.”
”Salagnon, din kille här är blind. Du får sluta ge honom lektioner i måleri. Undervisa honom i musik i stället.”
Samtalet tycktes liva upp Salagnon, men han bytte ämne.
”Eftersom du pratar om musik”, sade han retsamt, ”och eftersom du nämner mitt namn, kanske du har tänkt på att av oss tre, eller fyra om man räknar med Eurydice som kommer snart, är jag den ende som har ett klassiskt franskt namn? Det den unge mannen här säger är inte bara dumheter.”
”Ska du också lägga dig i! Om jag är den ende som inte spårar ur kommer vi att bli lurade allihop, och när jag säger lurade menar jag verkligen skinnade, de skulle mycket väl kunna flå oss levande. Man kan ju inte gå ut längre utan att få en kniv i sig.”
”Men det är väl ingen som har kniv nu för tiden!” utbrast jag.
Ingen bär en vanlig kniv på sig längre. Mattknivar, skjutvapen och klorbomber, men inga vanliga knivar. Ingen vet hur man använder en kniv längre, utom vid matbordet, och ingen viftar med kniv på gatan. Men det pratas mycket om att folk blir knivhuggna. Förr brukade de farliga pojkarna, de unga männen från kolonierna, bära kniv som en symbol för sin manlighet. Det är vad man syftar på: en sexuell aggression av gammal modell. Den som förlorade skar man pitten av. Den som kom in på någon annans revir blev påsatt. Vi var ganska bra på den där leken. Våra militärer gjorde bra ifrån sig.
”Det spelar ingen roll, det är en bild. Bilder är effektiva, de fastnar och de är användbara.”
”Tänker ni göra om det ni gjorde där borta?”
”Och vad skulle du ha gjort i våra kläder?”
”Jag var inte där.”
”Det är ingen ursäkt. Tänk om du hade varit där då? Vet du vad de kunde göra med människor? Vi försvarade folk som dig. Vi höll deras terror i schack.”
”Genom att sprida terror.”
”Vet du vad de gjorde med oss? Och med människor som dig? Sådana som såg ut som du och var klädda som du? De skar upp magen på dem och fyllde den med sten. Ströp dem med tarmarna. Vi stod ensamma inför våldet. De som höll sig undan och slapp bli nedsölade med blod påstod att den koloniala situationen var orsaken till våldet. Men de som använder den sortens våld är inte mänskliga, oavsett situationen. Vi stod ensamma inför barbariet.”
”Invånarna i kolonierna var inte fullvärdiga människor, inte officiellt.”
”I mitt kompani fanns vietnameser, araber och en kille som förirrat sig dit från Madagaskar. Vi var vapenbröder.”
”Krig är den enklaste delen av livet. Man blir lätt bröder. Men sedan, när kriget är över, blir allting mer komplicerat. Jag kan förstå att det finns de som inte vill att det ska ta slut.”
”Vad skulle du ha gjort om du stått på trottoarserveringen utanför ett kafé bland döda kroppar och bråte och hört människor jämra sig, om du hade sett blodiga gråtande barn som blivit av med ett ben eller trasats sönder av glassplitter? Vad skulle du ha gjort om du visste att det bara skulle fortsätta? Med hackor, bomber, trädgårdsredskap och käppar. Vad skulle du ha gjort när människor blev styckade levande enbart på grund av sitt yttre? Vi gjorde det vi måste göra. Det enda rätta.”
”Ni spred terror.”
”Ja. Vi blev beordrade att göra det. Vi gjorde det. Vi spred terror för att få slut på terrorn. Vad skulle du själv ha gjort? Blod överallt, glasskärvor som krasade under sulorna, vi klev på avslitna kroppsdelar som fortfarande blödde, tvingades höra jämmern från dem som blivit lemlästade. Vad skulle du ha gjort?”
”Ni misslyckades.”
”Det är en bisak.”
”Det är huvudsaken.”
”Vi var nära att lyckas. Vi fick inte stöd hela vägen. Ett absurt beslut omintetgjorde åratals arbete.”
Jag tittade på Salagnon och såg tydligt att han inte var med på noterna, att han varken höll med Mariani eller mig. Han reste sig, sköt undan ölflaskorna, gick bort till fönstret och tillbaka igen. Det ena benet släpade en aning, hans gamla höftskada gav sig till känna när han inte var med på noterna. Jag kunde se det i hans ansikte som blivit så bekant. Jag såg att han plågades, jag hade velat fråga varför, men jag var så inne i diskussionen, både jag och Mariani försökte få sista ordet, tysta varandra, och den som blev tystad skulle bara vara värd förakt. Jag var så upptagen med att få tyst på Mariani att jag inte försökte förstå och inte ställde några frågor.
”Krig är enkla när man berättar om dem”, suckade Salagnon. ”Alla utom de vi utkämpade. De var så komplicerade att folk har försökt smita undan genom att komma med sina egna gnälliga historier, och ingen berättelse är den andra lik. Om målet med krig är att skapa en identitet misslyckades vi rejält. De krig vi utkämpade förstörde glädjen i att vara tillsammans, och när vi berättar om dem nu påskyndar de bara vårt eget sönderfall. Vi förstår ingenting. Det finns ingenting att vara stolt över och det sörjer vi. Och att vi ingenting säger gör det omöjligt att leva.”
”Vad skulle du ha gjort?” sade Mariani till mig. ”Skulle du ha gömt dig för att slippa delta? Skulle du ha smitit? Skulle du ha skyllt på att du var sjuk för att slippa bli inblandad? Skulle du ha hållit dig undan? Men var? Under sängen? Hur kan den som gömmer sig ha rätt? Den som inte var där finns inte!”
Han hade inte fel, Mariani, trots sin provocerande ton, vår enda bragd bestod i att skolka från skolan. Att delta på ett eller annat sätt handlar om att stödja en sak, bara att vara levande innebär ett slags stöd, så vi försökte leva på sparlåga, inte vara riktigt närvarande, som om vi haft med oss en lapp hemifrån som gav oss giltigt förfall.
Jag vet inte var vi borde ha varit de stunder då vi inte var närvarande. På bio kan man få en inblick i vad som bör göras. Filmerna är ett fönster som öppnar sig mot vuxenvärlden. Man lär sig hur man ska köra när man blir förföljd, hur man hanterar vapen, hur man utan förlägenhet kysser en underskön kvinna; allt det där som man aldrig kommer att göra men som är så viktigt. Det är därför vi älskar filmerna, de ger oss snabba lösningar på situationer som är hopplösa i verkligheten, men att skilja dåliga lösningar från goda gör det möjligt att leva. Filmen ger oss tillfälle att leva flera liv. Man sitter framför fönstret, det man ser är utom räckhåll men det visar vad som är förkastligt och vad som är föredömligt. Fiktionen visar vad man ska göra och filmerna som alla har sett visar de vanligaste lösningarna. När man sitter tyst i salongen tillsammans med andra får man se hur det en gång var och vad som kunde ha hänt och man gör det tillsammans. De stora franska filmerna visar hur man överlever sin frånvaro. Givetvis är ingen av lösningarna övertygande, det finns ingen lösning på frånvaron, alla lösningar är skamliga men alla används, alla ger ett trovärdigt alibi; det är våra lappar hemifrån.
Jag hörde talas om Nattens gäster långt innan jag såg den. Filmen utgör ett kulturarv, den tillskrivs estetiska kvaliteter, moraliskt värde och historisk tyngd. Den är inspelad 1942. Manuset bygger på en medeltida saga. När jag satte mig i salongen frågade jag mig i egenskap av filmälskare automatiskt vilka kopplingar det kunde finnas mellan år 1942 och en medeltida saga. Det är en akademisk reflex att försöka hitta kopplingen mellan en film och den tid då den är gjord. Men den här gången är det ingen risk, tänkte jag där jag satt i min bekväma fåtölj, kopplingen är tydlig. Filmen visar den mörka sidan av år 1942. Djävulen är ute efter ett kärlekspar, han vill åt deras själar, vill förgöra dem. De förvandlar sig till stenstoder och han blir rasande eftersom han inte längre kan komma åt deras själar. Deras kroppar är orörliga men deras hjärtan slår fortfarande och de väntar på att försteningen ska släppa. Jaha, tänkte jag mekaniskt när jag äntligen såg Nattens gäster, det var ju en fransk lösning på det ondas problem; att inte göra något vad man än tänker om saken, förvandla sig till en staty så att det onda blir maktlöst. Vi själva också.
Det finns skäl att inte gå närmare in på känsliga perioder i vår historia, vi var inte där. Vi hade våra skäl. Var befann vi oss? Det får vi veta i de Gaulles memoarer; vi befann oss i London och sedan lite varstans. Han tillfredsställer på egen hand vårt behov av hjältemod.
Man kan också låtsas att man handlade, men att man var ensam. Man hade sina skäl. Den mest kväljande franska film som gjorts på det temat var oerhört populär: Dubbelbössan. Den redogör ingående för enskilda individers våldsanvändning och rättfärdigar den. Huvudpersonen lever ett lyckligt liv med sin oerhört vackra hustru och önskar inget annat. Han är inte intresserad av vad som sker i omvärlden, han äger ett förfallet slott, han är fransman. Tyskarna, som han har bemött kyligt men korrekt, kommer till byn. De dödar hans hustru på ett fruktansvärt sätt i en utdragen scen. Han bestämmer sig för att ge soldaterna en grym död. Kameran visar ingående hur han dödar dem med sadistisk uppfinningsrikedom. Filmen ägnar sig åt utpressning; den vackra hustrun som inte har med saken att göra utan lever ett fridsamt liv i ett slott på landsbygden, möter en grym död, hon blir levande bränd – i närbild – och sedan får åskådarna delta i makens dödande in i minsta detalj, de har rätt att njuta av det, tvingas rentav njuta av det. De måste njuta av mördandet för annars blir de medskyldiga till det första mordet. Åskådarna som sitter med vidöppna ögon i den mörka salongen tvingas ta till våld, de blir medskyldiga till våldet mot förövarna av det ingående och vällustigt skildrade våldet mot hustrun. Våldet svetsar oss samman och när åskådarna går ut ur salongen har de varit delaktiga. Den filmen var på sin tid fransmännens favoritfilm. Den gjorde mig spyfärdig. På slutet, när alla onda är döda och huvudpersonen är ensam i sitt renskurade slott kommer motståndsmännen med sina baskrar och lorrainekors i en Citroën. De frågar vad som har hänt och om han behöver hjälp. Han säger att han inte behöver det. Ingenting har hänt. Motståndsmännen ger sig av igen. Åskådarna ler och tänker att de där motståndsmännen som anslutit sig till en kollektiv rörelse har en sida som är absurt tjänstemannamässig. De håller på den ensamme mannen som hade sina skäl. De har blod på händerna.
Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Ingen dusch kan skölja bort det där blodet, det går inte att tvätta bort, man kan bara låtsas att man inte varit med. Jag kan inte få det som hänt att utplånas: förödmjukelsen, försvinnandena och blodbaden som skulle ge återlösning, den obehagliga tystnaden som infann sig efteråt – jag är uppvuxen i den; man fick inte tala om våld och blod överhuvudtaget. Det passade sig inte att tala om det, vi föraktade i tysthet. Vi tålde inte militärfärger, gladdes åt arméns ständiga motgångar och betraktade rakade skallar som en symbol för enfaldig brutalitet. Våldet fanns där onekligen, men inte hos oss. Det var inte vi. Vi skydde våldet som pesten, vi drömde skamsna drömmar om det.
I de mentala spillrorna som belamrade marken efter det tjugoåriga kriget fanns bara offer som inte ville höra talas om något annat än sin egen smärta. Offren sökte spår efter bödeln i bråtet, för ett sådant lidande kräver en bödel. Någon måste ha utövat våldet, någon som var alltigenom ond och fortfarande är det, ty en sådan skändlighet kan inte botas, den finns i blodet. Samhällskroppen fragmenterades i ett oändligt antal krigsofferföreningar, alla pekade ut sin bödel, alla hade blivit utsatta, alla som blivit utsatta var oskyldiga, alla hade blivit angripna av de andra.
Det förekommer för mycket våld, finns för många offer, för många bödlar, helheten är förbryllande, historieskrivningen hänger inte ihop, nationen ligger i spillror. Om nationen ska stå för viljekraft och stolthet är vår nation tillintetgjord av förödmjukelse. Om en nation innebär gemensamma minnen har vår nation splittrats av enskilda minnen. Om en nation innebär en önskan att leva tillsammans har den sönderfallit i takt med att man styckar tomter och bygger nya områden; det uppstår undergrupper som inte beblandar sig med varandra. Vi dör långsamt därför att vi inte längre vill leva tillsammans.
”Alla är oskyldiga, alla är offer i de där krigen, se på Porquigny till exempel”, sade Salagnon. ”Jag åkte tillbaka till Porquigny efteråt. Där minns de massakern, det är till och med det enda de minns. Folk kommer dit i buss och det finns skyltar som visar vilka platser de bör se. Det finns ett litet museum med tyska vapen, shorts från Chantiers de Jeunesse, granatskärvor och en modell av ett pansartåg som döpts till Helveteståget. Man kan titta på den blodiga sommarklänning som bars av en ung kvinna som jag såg ligga död på marken. I byn finns en vägg med kulhål som skyddas av en glasskiva. De skulle ha bevarat flugornas blod om de kunnat. Gatorna har namn som Martyrgatan och De oskyldiga offrens gata. Utanför rådhuset finns en sten med namnet på de döda i två decimeter höga bokstäver. Den understa raden är förgylld och där står: ’Besökare, minns.’ Som om det vore någon risk att glömma i den där byn, som om vi skulle glömma att göra våra minnesläxor annars. Vi har alltid varit duktiga på att göra våra läxor i Frankrike.
Bredvid stenen finns en bronsstaty av de utmärglade och uppenbarligen oskyldiga offren, men det finns ingen bödel. De ser förskräckta ut, förstår inte vad som händer. För att man inte ska glömma heter torget framför rådhuset 20 augusti-torget. Eller Massakertorget eller Dödens torg. Men det är faktiskt inte det enda som har hänt i Porquigny! Varför inte döpa det till något annat, varför välja olycka och död i all evighet? Varför inte kalla det Frihetstorget, Den återfunna värdighetens torg, De välkomna zuavernas torg, De 120 döda tyska soldaternas torg, Det förstörda pansartågets torg?
I Sencey däremot finns inte ett spår av kriget. Där finns en Rådhusplats, en gata döpt efter republiken, ett monument över soldaterna som dog i första världskriget. På fundamentet sitter en skylt med namnen på de sju som dog 1944. Men de dog med vapen hand, i Porquigny blev människor bakbundna och avrättade mot en vägg. Man vill hellre minnas oskyldiga offer och betrakta kriget som ett utslag av vädrets makter; Frankrike blev oförskyllt våldtaget. Vi förstod ingenting och det gör vi fortfarande inte, alltså har vi rätt att använda våld. Frankrike jämrar sig och hotar och när vi reser oss igen är det för att sparka på hunden. Gör era läxor, minns, det ger er rätt att använda våld.”
”Salagnon”, suckade Mariani, ”du pratar för mycket, du gräver och gräver, men vart leder det? Du borde stå på vår sida.”
”Eurydice kommer hem snart.”
”Är du rädd för henne?” frågade jag roat Mariani. ”Åh, det är vackert, det lätta luftburna artilleriet!”
”Om problemet gick att lösa med knytnävarna skulle jag inte tveka en sekund, men Eurydice är inte ett problem som går att lösa. När hon får se mig vänder hon bort blicken, hon blir sammanbiten och tvär när jag är här, hon slår i dörrarna och sedan får hon ett utbrott.”
”Skäller hon på dig?”
”Jag tror inte att det är personligt, men det går ut över mig. Hon är arg på alla.”
”Hon utsätter alla som var inblandade för spott och spe”, sade Salagnon. ”Hon är inte rädd av sig. Hon är uppvuxen vid Medelhavet och där har det utspelat sig tragedier, där har greker, judar och araber i århundraden gett uttryck för sin smärta så hon vet hur man gör och träffar mitt i prick.”
”Jag tänker inte stanna. Det hon säger sårar mig och i grund och botten har hon inte fel.”
”Vad förebrår hon dig?”
”Vi borde ha skyddat henne men det gjorde vi inte.”
Mariani avbröt sig, han såg gammal och trött ut och blicken innanför de tonade glasen var dunkel. Han vände sig till Salagnon som fortsatte i hans ställe.
”Vi sådde fruktan men det vi skördade var värre, och hela hennes värld förintades i flammorna, alla hon älskade blev slaktade. Allt försvann. Hon får mig att tänka på kungadöttrarna i Troja som irrade omkring i främmande palats utan ättlingar, berövade sina tidigare liv i blodbad och bränder. Och man förvägrar henne minnet. Man tillåter henne inte att klaga, man vägrar förstå, så hon ylar som en gråterska vid en begravning och kräver hämnd för den mördade i kistan.”
”När hon ser mig blir hon både påmind om att hon förlorade en stor del av sig själv och om tystnaden som lägrade sig efteråt. Hon och hennes likar är påfrestande. All deras bitterhet, all deras smärta är instängd i en flaska och min närvaro får korken att flyga ur så att innehållet sprutar ut. Du kan inte ana hur den där sörjan stinker. Jag skulle vilja säga att jag förstår henne, att jag delar hennes känslor, men det vill hon inte. Hon vill tvinga ner mitt huvud i sörjan och få mig att svälja den. Och det gör jag. Fransmännen i Algeriet är vårt dåliga samvete, ett misslyckande vi fortfarande lever med. Vi önskar att de bara ska försvinna, men de finns kvar. Man hör fortfarande deras skränanden och språkliga överdrifter. Man kan fortfarande höra accenten även om den är på väg att försvinna, och det är som att höra vålnader hånskratta.”
”Men det där är över nu, eller hur? De blev ju repatrierade.”
”Det ordet är skrattretande. För repatrierade blev vi allihop. Repatrieringen överträffade våra förväntningar. Vi tog med oss allt och alla tillbaka. Vi använde det där absurda ordet om människor, om och om igen, hur ska man kunna repatriera någon som inte ens har sett Frankrike? Som om detta att vara fransman vore en medfödd egenskap, vilket för övrigt visade sig oriktigt. Det vi repatrierade var inte människor utan den anda vi tagit med oss dit bort, vår syn på gränser, på erövring, på vår orättmätiga kolonisering och bruket av våld. Och vi tog med oss alltihop tillbaka.”
Jag kan se båtarna som kom 1962 framför mig, kan se dem dyka upp i middagshettan; havet är en glödhet blå plåt och den vita luften som bågnar mot den molnfria himlen ovanför förvränger båtarnas silhuett, de närmar sig långsamt, knappt synliga när man kisar mot det varma grymma havet. Jag kan se båtarna som vibrerar av vrede och tårar komma med trötta propellrar i ett mörker bestrött med ljuspunkter. På däck, mellandäck och i hytterna trängs passagerarna; soldater, flyktingar, mördare och oskyldiga, människor som återvänder hem och människor som lämnar sitt land och mellan dem, mellan passagerarna på de överfyllda båtarna 1962, finns vålnaderna som blir repatrierade med hjälp av ett visst språkbruk. Bland människor som sitter eller ligger på däck, står vid relingen eller vankar fram och tillbaka, bland människor som inte släpper taget om sina väskor och människor utan bagage uppfyllda av vrede eller sorg, bland passagerarna som brådstörtat transporteras med båtarna 1962, finns vålnader som inte sover. De vakar hela resan, de är tydliga och lättbegripliga, och så snart de nått det nya, begränsade Frankrikes stränder, så snart de stigit iland på Marseilles kajer tillsammans med de vilsna passagerarna, får de fotfäste och sprider sig snabbt.
Vålnaderna skapas av språket, är enbart språk, man föreställer sig att de döljer sig under ett lakan men det är bara en metafor eller en duk där man projicerar bilder, vålnaderna är formuleringar vilkas ursprung vi glömt, består av vissa ord, anspelningar, pronomen med osynliga konnotationer, ett visst sätt att se på lagen, en viss önskan att ta till våld. Repatrieringen lyckades över all förväntan. De repatrierade vålnader som anlände med båtarna 1962 fann sig väl till rätta, smälte in i befolkningen, vi tog emot dem och sedan kunde vi inte bli av med dem. De utgör vårt dåliga samvete. Och för dessa vålnader som hemsöker oss kunde Frankrike lika gärna vara Algeriet.
”Jag måste gå nu”, sade Mariani.
”Som du ser går det att prata med grabben här.”
”Ja, men jag blir trött av det.”
”Skäller hon på dig också?” frågade jag Salagnon.
”På mig? Nej. Men jag ser aldrig tillbaka. Jag målar för henne, bara för henne, jag omger mig med ett moln av tusch som döljer mig. Vi bor här, vi visar ingenting utåt, och om Mariani inte kom hit emellanåt skulle allt det där ligga långt bakom oss. Men jag vill inte förbjuda honom att komma, jag vill inte avstå från att träffa honom. Så jag trixar och försöker se till att de inte möts.”
”Jag sticker nu”, sade Mariani.
Salagnon och jag satt kvar. Tysta. Stunden kanske var inne att fråga vad som plågade honom, men det gjorde jag inte.
”Vill du måla nu?” frågade han till slut.
Jag sade ja direkt. Vi satte oss vid det stora bordet i valnötsimitation där han hade lagt fram allt som behövdes; det vita papperet som oåterkalleligt suger åt sig tuschet, stället med de kinesiska penslarna, rivstenarna, lite vatten och tuschstängerna som måste rivas med lätt hand. Jag satte mig till bords som vid en festmåltid, jag var lite svettig i handflatorna och fingrarna var lika fuktiga som min tunga. Jag var hungrig.
”Vad ska vi måla?” frågade jag och såg mig omkring utan att hitta något värt att återge med tusch och pensel. Han log åt min undrande blick och förväntan, log åt att jag såg ut som en skolpojke.
”Ingenting”, sade han. ”Måla.”
Det han lärde mig i sin lilla och gräsligt inredda villa var att det inte behövs något motiv, det räcker med att måla. Jag var tacksam över att han lärde mig att man kan måla vad som helst. Innan han gjorde det undrade jag alltid vad jag skulle måla, jag sökte utan framgång ett lämpligt motiv, jakten på motiv var ett hinder och jag slutade måla. När jag berättade det log han, motivet var oväsentligt. ”Måla träd, måla klippor”, sade han, ”hämta dem ur verkligheten eller ur fantasin, det finns oändligt många, de liknar varandra allihop och är alla olika. Det gäller bara att välja ett och måla det, man behöver inte ens välja, bara bestämma sig för att måla så öppnar sig en oändlig värld av motiv. Kineserna har målat samma imaginära klippor i århundraden, samma vatten som faller utan att vara vatten, samma växter – fyra till antalet – som bara är symboler, samma moln som består av mer vatten än tusch; det är inte motivet som skänker målningen liv utan penseln, spåren av erfarenhet.”
Jag är tacksam över att han lärde mig det, han sade det bara i förbigående. Sedan rev vi tusch och åstadkom vackra djupsvarta spår som föreställde träd. Undervisningen gjorde mig lugn, måleri är bara tusch och andhämtning, det är livet som tar vägen genom händerna och avsätter spår. Han lärde mig något som går snabbt att förklara men tar lång tid att förstå, han lärde mig något som är viktigare än alla hemliga knep, mer grundläggande än den tekniska kunskapen – den är alltid otillräcklig och bedräglig – och det var att man inte behöver välja motiv, bara måla. Vilken lättnad! Motivet är oviktigt.
”Måla bara. Vad som helst. Bara måla”, sade han. ”Ställ dig framför ett träd, föreställ dig trädets liv och måla det, välj en sten, måla dess väsen. Betrakta en människa, måla hennes närvaro. Bara det, hennes unika närvaro. Till och med en öken är full av sten som man kan måla. Att se sig omkring är en god början.”
De oändliga möjligheterna gjorde mig lugn; man behöver bara se sig om och måla. Han lärde mig att se blodet flöda utan att rysa och att måla det, att känna hur tuschet flödade, strömmade genom mig utan att darra på handen. Jag kunde se, förstå, måla. Bara måla.
Jag gick till platser där det var mycket folk. Jag gick till stationen för att måla människor. Jag satte mig på en av de gjutna plastsitsarna där folk sitter och väntar, och betraktade strömmen av människor som passerade. Järnvägsstationen i Lyon är en central där en mängd grova rör kopplats samman. Det anländer ständigt nya människor. Jag satte mig där för att teckna folk som gick förbi, jag tecknade vem som helst, jag valde inte och jag skulle aldrig se dem igen. En stor station är ett perfekt ställe om man vill måla det som kommer till en.
Det tog en bra stund innan jag kunde räkna ut vad mannen som satt bredvid mig sysslade med. Han tittade också på folk som gick förbi, han hade en skrivplatta i knäet och kryssade i rutor på en blankett. Jag förstod inte varför han gjorde kryss, jag lyckades inte läsa vad som stod på papperet och kunde inte begripa vad han räknade. Jag såg att han iakttog poliserna som gick omkring på stationen: unga axelbreda män som gick av och an i folkhavet. De rörde sig i grupp med batongen dinglande mot låret, de hade handfängsel i bältet och mössor med skärm som pekade åt det håll de tittade. Emellanåt utförde de kontroller. De sade åt folk att ställa ifrån sig bagaget och visa biljetten, krävde att de skulle hålla upp armarna och grävde i deras fickor. De begärde legitimation och använde kommunikationsradion då och då. De grep ingen. Mannen bredvid mig gjorde ett nytt kryss på papperet.
”Vad är det du räknar?”
”Kontrollerna. Jag försöker ta reda på vilka de kontrollerar.”
”Jaha?”
”De kontrollerar inte alla. De väljer utifrån etnisk tillhörighet.”
”Hur kan du avgöra det?”
”Med blicken, precis som de.”
”Det är väl ingen säker metod.”
”Men den tillämpas. Etnisk tillhörighet är omöjlig att definiera men den får konkreta effekter, den går inte att definiera men utlöser mätbara handlingar. Araber blir kontrollerade åtta gånger så ofta som andra, svarta fyra gånger så ofta. Fast ingen blir gripen. Det handlar bara om kontroll.”
Människor behandlas inte lika, det skulle man bara kunna påstå om det fanns åtta gånger så många araber som infödda fransmän. Som där borta, i Algeriet. Där borta var de fler. De har inget namn men de är lätta att känna igen. De finns där i skuggorna runt omkring oss och de är många. De bortträngda minnena därifrån hemsöker till och med siffrorna.
Och sedan fick jag syn på henne, hon gick genom stationshallen med en rullväska, hon gick på det där smidiga sättet som jag älskar, jag kunde själv känna det i höfterna och i händerna när jag såg henne. Jag reste mig och sade adjö till sociologen som fortsatte kryssa och följde efter henne. Jag kom inte långt. Hon tog en taxi och försvann. Jag måste se till att få träffa henne, tänkte jag, jag måste äntligen få prata med henne.
Hur kan det komma sig att någon i min situation fortfarande kan ha kärleksaffärer? Att jag fortfarande får ta kvinnor i min famn? Jag vet inte. Vi är fortfarande skytiska ryttare. Vi erövrar kvinnor med våra starka hästar, våra pilbågar, vår snabba framfart. De kvinnor som invänder borde titta på statistiken. Statistik kan framstå som meningslös, men den visar hur vi beter oss utan att ens vara medvetna om det. Social degradering leder till ensamhet. Social integration leder till kontakter. Hur kommer det sig då att jag som sjunkit så djupt fortfarande får kyssa kvinnor? Jag vet inte. De är syret och jag är lågan. Jag tittar på kvinnor, tänker inte på något annat, mitt liv hänger på dem; utan dem skulle jag slockna. Jag skyndar mig alltid att föra in samtalet på dem och det jag berättar är deras historia. Det håller dem varma och jag får syre. Just det, precis så är det, säger de när jag berättar vad jag ser. Lågan brinner. Men sedan slocknar den. Av syrebrist. Jag lämnar dem flämtande, jag har nästan slocknat.
Men hon fick mig av någon anledning att spraka, jag var inte längre en låga utan en smältugn, väntade bara på att få mer syre så att jag kunde förvandlas till en flammande eld inför henne.
Jag såg henne ofta, men bara på gatan. Jag fick alltid syn på henne redan på långt håll. Det var som om de känsliga delarna av mig, ögat, näthinnan, den del av hjärnan som uppfattar omgivningen, allt i mig som var mottagligt, anade hennes närvaro var hon än befann sig; trots strömmen av bilar, skotrar, cyklar och stora bussar, avgasmoln och fotgängare som gick åt alla håll fick jag genast syn på henne. På min giriga näthinna fanns redan spår av henne, jag behövde bara fånga upp en nästan omärklig signal för att upptäcka henne bland alla de andra fotgängarna och bilarna som for åt alla håll. Jag såg bara henne. Jag kunde fånga upp hennes närvaro som om jag varit en fotonfälla. Jag såg henne ofta. Hon måste bo i närheten av mig. Jag visste ingenting om henne, var bara bekant med hennes sätt att röra sig och hennes utseende.
Hon gick väldigt snabbt med studs i stegen. Jag såg henne ofta. Hon korsade gatorna där jag släpade mig fram, rörde sig fjädrande men elegant och smidigt utan att någonsin förlora sin inneboende kraft, det var som om kroppen tillfördes ny energi och drev upp hastigheten vid kontakten med marken. Jag visste direkt att hon befann sig på den bullriga trafikerade gatan, fick genast korn på hennes dansande gång i mängden, uppfattade inget annat än hennes rörelser. Och jag såg hennes hår på långt håll. Hennes hår var grått med inslag av vitt. Och det gjorde hennes plötsliga uppdykanden märkligt tydliga. Håret dansade kring nacken i takt med stegen, det var inte alls matt, det var levande, fylligt och glansigt; grått med inslag av vitt. Håret som inramade ansiktet såg ut som en fjäderprydnad av mjuka dun, ett levande moln som lagt sig som snö på nakna grenar, perfekt, formfulländat och självklart. Hennes fint tecknade mun med fylliga läppar var rödmålad. Jag visste inte hur gammal hon var. Hennes motsägelsefulla yttre gjorde mig aningen förbryllad. Djupt förbryllad. Hon hade ingen ålder, hon var i min ålder, en ålder jag skulle glömt bort om jag inte emellanåt räknat efter. Men min ovetskap om hennes och min egen ålder utgjorde ingen lucka utan var någonting beständigt, varaktigt; tidens eget långsamma förlopp. Hos henne fanns alla åldrar, de gör det hos äkta människor; det förflutna hon bar med sig, nuet där hon dansade fram och framtiden som hon inte bekymrade sig om.
Jag kände hennes själ som min egen trots att jag aldrig pratat med henne. Vi levde i en stad och möttes några gånger om året, men de känslor hon väckte fick mig att tro att det skedde dagligen. Första gången såg jag henne bara i några sekunder. Den tid det tar för en bil att i normal hastighet passera skyltfönstren i ett varuhus. Jag hade fortfarande bil då, jag tillbringade mycket tid i bilen på jakt efter en parkeringsplats, jag stannade vid rödljus, lade mig i rätt fil bakom de andra och tog mig inte fortare fram än fotgängarna. Jag såg henne i några sekunder men bilden etsades in i mig som fotspår i lera. Ögonblicket varade bara den tidsrymd som krävs för att ta ett steg, men sedan finns hela foten där in i minsta detalj, och om leran torkar finns den kvar länge. Bränner man leran bevaras den för evigt.
Jag hade fortfarande en hustru, vi satt i bilen på väg hem, det hade redan mörknat och plötsligt såg jag henne i det upplysta fönstret till ett bageri där jag själv hade handlat. Hon stod i det vita neonljuset. Jag minns färgerna; de violblå ögonen med svarta konturer, de röda läpparna, huden som var översållad med fräknar, det brunglänsande lädret i den nötta jackan och det gråa håret med vita inslag; ett gnistrande snötäcke som ramade in ansiktet och underströk hennes rörelser, hennes skönhet, hennes rena drag. De där sekunderna gjorde mig andlös. Jag fick ett helt liv till skänks, hopvikt till en papperslapp som trycktes in mellan sekunderna. De där sekunderna utanför det upplysta skyltfönstret hade en oerhörd densitet, en tyngd som deformerade min själ. Det höll i sig hela kvällen och natten och dagen därpå.
Jag tänkte att jag borde ha stannat mitt på gatan, lämnat bilen där med öppen dörr och stigit in på bageriet och kastat mig för hennes fötter, trots att hon skulle ha skrattat åt mig. Jag skulle vilja ge henne en gigantisk bakelse med snövit luftig grädde. Och medan hon slickade i sig den fluffiga grädden skulle jag titta på henne och tyst söka efter ord och min bil som stod mitt på gatan med öppen dörr skulle hindra trafiken. Andra bilar skulle fastna bakom den, blockera gatan, de angränsande gatorna, hela kvarteret och slutligen halva Lyon. När de inte kunde ta sig fram skulle de medan jag sökte efter ord tuta ursinnigt och oavlåtligt, utstöta maktlösa och ljudliga stönanden, och min första blyga kärleksförklaring skulle ackompanjeras av en väldig hornkonsert.
Jag gjorde det inte, den tanken slog mig inte just då, jag var så tagen att jag inte kunde tänka. Min kropp körde vidare på egen hand, parkerade bilen och gick hem, min kropp klädde av sig på egen hand och lade sig, sov med slutna ögon som kroppen brukar göra, men min själ sov inte, den sökte efter ord.
Jag såg henne med jämna mellanrum utan att hon visste om det och det kändes nästan som om vi hade ett gemensamt liv. Jag visste vad hon hade i sin garderob. Jag kände igen hennes paraply på långt håll, såg att hon köpt en ny väska. Men jag tittade bara. Jag gjorde ingenting, sade ingenting. Jag följde aldrig efter henne. Jag suddade snabbt och effektivt som en censor ut de män jag såg i hennes sällskap. De kom och gick, tror jag, men jag visste aldrig vilket slags relation hon hade med dem. När jag kom tillbaka till Lyon och började ett nytt liv mötte jag henne igen, på gatan där jag sett henne så ofta, hon var ständigt närvarande precis som platsens själ.
Det finns människor som anser att det som ska ske också sker, det där vet jag ingenting om. Men möjligheten hade så många gånger envist och ihärdigt knackat på min dörr utan att jag öppnat, och jag ville prata med henne. Jag satt på ett stort tomt kafé, hon satt några bord bort och jag blev inte ens förvånad. Hon satt tillsammans med en man som hon lyssnade till med road distans. Plötsligt reste han sig och gick, sårad eller förnärmad, hon smålog fortfarande, leendet fick henne att lysa och hon var medveten om det. Jag såg lättad efter honom. Vi var ensamma på det tomma kaféet, satt en bit ifrån varandra med ryggen mot fönstret, tacksamma över att det äntligen blev tyst. Vi såg efter mannen som ilsket gick därifrån och när han försvunnit ut genom dörren såg vi på varandra i det tomma kaféet, mångfaldigade av våra spegelbilder i fönstret, och log mot varandra. Kaféet rymde säkert femtio personer men vi var bara två, det var mörkt ute och i det gulröda skenet från gatlyktorna syntes bara skuggestalter som skyndade förbi, jag reste mig och satte mig mittemot henne. Hon hade fortfarande ett leende på sina fylliga läppar och väntade på att jag skulle säga något.
”Vet du”, började jag utan att veta någonting. ”Vet du, jag har haft ett förhållande med dig i åratal.”
”Utan att jag har märkt det?”
”Jag har väldigt gott minne. Vill du att jag ska berätta om livet vi lever tillsammans?”
”Gör det. Så kan jag berätta om jag gillar det där livet jag inte lever.”
”Du lever det.”
”Utan att veta om det.”
”Vet man alltid vad man gör? Det man vet och känner till är bara träden kring en glänta i en mörk skog. Det vi verkligen upplever är större än så.”
”Berätta då.”
”Jag vet inte hur jag ska börja. Jag har aldrig närmat mig en kvinna på det här sättet förut. Och jag har aldrig levt ihop med en kvinna så länge utan att hon vetat om det. Jag har väntat på att något jag inte kan styra över skulle sammanföra mig med den jag vill ha, att något som existerar oberoende av mig skulle ge mig möjlighet att fatta handen på den jag vill slå följe med. Men jag vet ingenting om dig, vi möts av en slump och det gör mig oändligt lättad. När slumpen upprepas skapas en historia. Efter hur många möten börjar en historia? Jag måste berätta den för dig.”
Jag berättade om alla gånger vi mötts, jag började med första gången då jag blev bländad av hennes färger. Hon lyssnade. Hon sade vad hon hette. Hon gick med på att träffa mig igen. Hon kysste mig på kinden med ett leende som gjorde mig knäsvag. Jag gick hem. Jag ville skriva till henne.
Jag småsprang hela vägen. Jag stormade uppför trappan som var alldeles för lång. Jag kämpade med låset. Jag tappade nycklarna. Jag var darrig av irritation. Till slut fick jag upp dörren, smällde igen den efter mig, tog av mig jackan och skorna, och satte mig vid bordet som jag hela tiden vetat att jag en dag skulle använda som skrivbord. Till slut började jag skriva. Jag visste att enbart prat inte var tillräckligt. Endast ord på papper kunde hålla henne kvar ett tag. Jag skrev. Jag skrev till henne. Jag skrev flera sidor och kuvertet blev tungt. Det var inget glödande kärleksbrev. Jag berättade en historia, min och hennes historia. Jag berättade om vartenda steg jag tagit i Lyon, berättade att hennes närvaro lyste upp hela gatan, gjorde alla som befann sig där självlysande. Jag beskrev mitt liv i Lyon tillsammans med henne, hennes närvaro var ett skimrande gasmoln som följde mig överallt. Jag skrev som i feber, med vanvettig frenesi, men det jag skrev var ett porträtt, ett milt leende porträtt med ett storslaget landskap i bakgrunden. Porträttet visade det jag sett av henne, hon tittade på mig och landskapet i bakgrunden var staden där vi bodde, återgiven i hennes färger. Hon ville gärna träffa mig igen. Hon hade läst mina brev och tyckte om dem. Jag kände mig lättad. ”Allt det där för min skull?” sade hon med ett milt leende. ”Det är bara början”, sade jag. ”Det är ingenting.” Hon suckade och utandningen, syret hon tillförde, fick min låga att flamma upp.
Men egentligen ville jag måla henne, det hade varit enklare att visa henne allt i ett enda penseldrag. Jag beundrade hennes yttre, de smidiga rörelserna, jag beundrade hennes kropp, linjerna den tecknade var konturerna av en mandel eller av två kupade händer som förs samman.
Jag trodde att jag skulle kunna fånga hennes gestalt i ett penseldrag. Jag fylldes av lycka när jag betraktade henne. Hövligheten kräver att man föredrar själen framför kroppen, men själen kan man inte se, den kan man bara avläsa via kroppen. Hennes kropp fyllde mig med glädje, jag ville tolka den, jag brann av lust att måla den så att jag fick visa, bekräfta och bejaka den och på så vis förena mig med den.
Det penseldrag som skulle återge hela hennes kropp, från fötterna som bara snuddade vid marken till molnet av silvrigt dun kring ansiktet, måste vara mjukt välvt, jag älskade axlarnas rundning och längtade efter att få lägga armen om dem, och jag älskade hennes ansikte, framför allt näsan, som beskrev en perfekt livfull linje som underströk skönheten i hennes övriga drag. Näsan är det mänskliga ansiktets underverk, den är det grundläggande draget, principen som samlar de utspridda detaljerna: ögon, ögonbryn, läppar och öron. Det finns slappa principer och fasta principer, skrattretande och ointressanta principer, lätt avfärdade och lustiga principer, men också sådana som tränger sig på och blir kvar. Medelhavsländernas bidrag till den kvinnliga skönheten är den arroganta näsan, oförfärat tecknad i en svepande gest som av en matador och möjlig att översätta till alla de språk som omger vårt hav.
Jag beundrade henne, beundrade hennes yttre, och jag ville måla hennes kropp, avbilda mandelformen som bildas när man för samman två kupade händer. Vilket jag också gjorde.