Man lämnar inte Alger utan vidare. Man tar sig inte över havet så lätt. Man kan inte göra det för egen maskin, man måste ha en biljett. Man kan inte lämna Alger till fots, vandra landvägen, smyga mellan buskarna. Nej. Det går inte. Det finns inga buskar, ingen väg, bara vatten, ett hav omöjligt att ta sig över; ska man lämna Alger måste man göra det per båt eller flyg. Man kan blicka ut över havet och horisonten från balustraden ovanför hamnen. Men för att ta sig vidare krävs båt, biljett och stämpel.
Victorien Salagnon väntade i dagar på att hans båt skulle lägga ut. När han betraktade havet kände han landets samlade tyngd som en börda på sin rygg. Det bullriga blodiga Alger som dånade bakom honom gled som en glaciär mot vattnet, och han koncentrerade sig på havet och den platta horisonten dit han ville, bort därifrån.
I den grå gryningen den sista sommaren kom några fallskärmsjägare farande i jeep på Boulevard de la République ovanför hamnen. Boulevardens ena sida kantas av hus, den andra vetter mot havet. Jeepen stannade och de klev ut, sträckte på sig och gick långsamt bort till balustraden. De vilade armbågarna mot muren och betraktade det grå havet som färgades rosa.
När en jeep med män i kamouflagekläder stannade vid trottoaren avlägsnade sig människor; soldaterna hoppade ut, rusade in i ett hus, stormade uppför trappor, sparkade upp dörrar och kom ut igen med män som knappt kunde hålla sig på benen. Men den morgonen, den sista sommaren, steg de lugnt ut och sträckte på sig i det grå gryningsljuset. Fem franska fallskärmsjägare i kamouflageuniformer med uppkavlade ärmar och händerna i fickorna som utan att se på varandra tysta och med trötta steg släntrade över gatan. De ställde sig en bit ifrån varandra och vilade armbågarna mot balustraden ovanför hamnen. Röken låg tjock över gatorna. Emellanåt hördes en explosion som satte luften i dallring och fönsterglas föll ljudligt klirrande till marken. Innanför de trasiga fönstren dånade elden. De betraktade havet som färgades rött.
De stod där och njöt av morgonsvalkan med fjärrskådande blick, såg mot horisonten och drömde om att snart få ge sig av, tysta och utmattade som efter en lång sömnlös natt, flera sömnlösa nätter, åratals sömnlösa nätter. Anblicken av det förödda Alger var nedslående.
Det hade inte tjänat något till. Blodet hade flutit i onödan. Blodet hade flutit i onödan och nu gick det inte att hejda, det rann i en strid ström nedför Algers gator till havet där det bredde ut sig i stinkande fläckar på ytan. På morgonen när det ljusnade blev havet rödskimrande. De franska fallskärmsjägarna som stod vid balustraden ovanför hamnen såg hur det färgades rött, mörknade och förvandlades till ett hav av blod. Bakom dem dånade elden innanför de trasiga rutorna i byggnader som blivit förstörda under natten, den svarta röken kröp uppför gatorna och överallt hördes skrik som uttryckte nakna känslor; hat, vrede, rädsla, smärta, och i bakgrunden ljöd sirener, sirenerna från de sista ambulanserna som vidunderligt nog fanns kvar. Sedan gick solen upp i vanlig ordning, havet blev blått, värmen steg och fallskärmsjägarna gick tillbaka till bilen som de förbipasserande ängsligt undvek. De ångrade ingenting men visste inte vem de skulle säga det till. Alltihop hade varit förgäves.
Till slut lämnade de staden på ett enormt fartyg. De hade packat sina ägodelar i cylindriska väskor som inte var särskilt praktiska men lätta att bära och åkt genom staden på lastbilsflak täckta med presenningar utan att se någonting. De föredrog att inte göra det. Alger brann, husväggarna smulades sönder av kulor, på trottoarerna stelnade blodpölarna. Tvärs över gatorna stod bilar med öppna dörrar, utanför husen låg sönderslagna brinnande möbler och nedanför de krossade skyltfönstren låg högar av glasskärvor, men det var ingen som plundrade butikerna. De gick uppför landgången i en perfekt rad som vanligt, med en känsla av att det var sista gången. De hade en känsla av att alltihop varit förgäves, att de inte varit till nytta och aldrig mer skulle vara det.
När båten lade ut och lämnade kajen stängde många av dem in sig på mellandäck för att slippa se, för att bli bedövade av ljudet från motorerna och äntligen få sova, andra stod kvar på däck och såg Alger avlägsna sig, piren, hamnen och kasbahn; en smältande kalott av is, och det var därifrån allt blod kom strömmande, de såg på människorna i hamnen och på folkmassorna på gatorna ovanför havet. Alger avlägsnade sig och vrålen från de infödda i reservtrupperna som fick halsen avskuren hördes ut till båten. De försökte tänka att de infödda soldaterna fick halsen avskuren, försökte tänka så av något slags taktkänsla. Men de visste, de hade bott i detta blodiga land, de visste att skriken som hördes i den upphetsade folkmassan kom från soldater som blev lemlästade, kastrerade och levande brända, soldater som genom diset av blodiga tårar, sina egna tårar och sitt eget blod, såg båten ge sig av. De som gav sig av tänkte att vrålen de hörde var vrålen från infödda soldater som fick strupen avskuren, försökte försiktigt lugna sig med den tanken, för att undvika andra fasansfullare minnen som för alltid skulle göra dem sömnlösa. Men de visste. Det spelade ingen roll att de befann sig på avstånd. Människans förmåga att skrika har en gräns och när den väl är uppnådd kan man inte skrika högre, vare sig man får halsen avskuren eller blir styckad med trädgårdsredskap. De franska fallskärmsjägarna som stod på däck och såg Alger avlägsna sig föredrog av finkänslighet att tro att männen som vrålade fick halsen avskuren och att det gick snabbt.
När båten med dovt dunkande motorer hunnit halvvägs till Frankrike och befann sig mitt ute på Medelhavet stod Victorien Salagnon på däck och grät i mörkret, för första och sista gången i sitt liv, han befriade sig från tårar som samlats under lång tid. Han grät över att han berövats sin mänsklighet, över att han varken lyckats erövra sin manlighet eller bevara den. När det blivit dag såg han det solbelysta Marseille. Han var utmattad och ögonen var torra.
Och ändå hade det börjat bra. De kom till Alger mitt i vintern, den grymma Medelhavsvintern då solen håller sig dold bakom en grå sylvass vind. De marscherade på gatorna i den europeiska stadsdelen och i täten gick Josselin de Trambassac, som alltid med beundransvärt rak rygg, beundransvärt väl avvägda rörelser och beundransvärd spänst. Kapten Salagnon marscherade med sina män på gatorna i den europeiska delen av staden som påminde om Lyon eller Marseille och var befolkad av fransmän som hälsade dem med jubel. Truppen med magra vältränade fallskärmsjägare i prydliga fältuniformer och uppkavlade ärmar, spända käkar och frusna leenden marscherade i takt. Den här gången skulle de vinna. De gick in i staden, de var fria att göra precis som de ville för att vinna, de var fria att göra precis som de ville om de vann.
De marscherade in i Alger en januaridag i vintersolens sken, marscherade på gatorna till den europeiska massans jubel; smidiga, lätta och oövervinneliga män som saknade skrupler, härdade av det grymmaste krig man kan föreställa sig. De hade överlevt, de överlevde allt, de skulle segra. De var krigsmaskiner utan samvetsbetänkligheter och Salagnon tillhörde ledarna, han var kopplets anförare och centurion, en vägvisare för de unga män som förlitade sig på honom och som nu välkomnades med jubel av Algers franska invånare. Franska invånare; fanns det några andra? De syntes inte till.
Det exploderade bomber i Alger. Ofta. Allt kunde explodera; en barstol, en väska, en busshållplats. När man hörde en bomb på avstånd ryckte man till men lugnade sig efter några minuter. Suckade. Sedan börjat hjärtat slå snabbare igen, en annan bomb kunde explodera på gatan och man gick vidare med en känsla av att avgrunden när som helst kunde öppna sig, att marken kunde rämna. Man tog en omväg för att slippa möta en arab som bar på en väska, undvek kvinnor som kunde dölja något under sina vita slöjor, önskade att de stått stilla, att man fått döda dem så att ingenting kunde hända. Man kände obehag inför alla man inte genast kunde placera med hjälp av utseendet eller kläderna. Man bytte trottoar av det skälet. Likhet tycktes kunna rädda liv. Man visste inte vad man skulle ta sig till, det var därför de blivit ditkallade. De skulle klara det, de magra vargarna som återvänt från Indokina, de hade överlevt och man förlitade sig på deras styrka.
De bodde i en stor morisk villa ovanför Alger. Där fanns en rymlig källarvåning med små rum och galler för fönstren, en vindsvåning som de delade upp i flera sovrum, och en stor festsal där man förr hållit baler och där Josselin de Trambassac samlade sina officerare. De lyssnade till honom med händerna på ryggen i en reglementsenlig viloposition som på intet vis var nonchalant. På avstånd exploderade en bomb.
”Ni är fallskärmsjägare, mina herrar, ni är krigare. Jag vet vad ni går för. Men krigföringen förändras. Det handlar inte längre om att hoppa från flygplan eller att springa genom djungeln, det handlar om att skaffa underrättelser. Under slaget i Azincourt var det otänkbart för en riddare som ville bevara sin heder att på avstånd och utan risk för eget liv skjuta någon med pilbåge. Frankrikes ridderskap blev halshugget av fattiglappar beväpnade med pilbågar. Ni är Frankrikes nya ridderskap, ni kan vägra använda det moderna krigets vapen men då blir ni slaktade.
Vi är de starkare och vi har fått i uppdrag att segra. Vi skulle kunna göra som de amerikanska flygarna och utplåna den del av Algeriet där vi har våra fiender. Men det skulle inte tjäna något till. De skulle överleva, gräva sig ut ur ruinerna, vänta på att det blev lugnt och vara fler än tidigare när de gick till anfall igen. De som strider mot oss gömmer sig inte, för vi vet inte vilka de är. Vi kan möta dem, hälsa på dem och prata med dem utan att de ger sig på oss, men de väntar. De håller sig dolda, deras ansikten och kroppar avslöjar ingenting. Vi måste spåra fienden, slita av masken han bär för ansiktet. Ni kommer att hitta dem. Ni ska hålla hårda förhör med de skyldiga, använda alla medel, även de som väcker er motvilja. Men ni kommer att vinna. Är ni medvetna om vilka ni är? Då kan vi inte förlora.”
Han avslutade sitt tal med ett lågt skratt. En antydan till leende syntes hos hans vältränade beslutsamma män. De gjorde honnör, slog ihop klackarna och gick tillbaka till sina kontorsrum som var provisoriskt möblerade med skolbänkar. I den moriska villans festsal satte Josselin de Trambassac upp ett stort papper med tomma rutor som bildade pyramider och bands samman av pilar. De tomma rutorna skulle fyllas med namn, varje namn hade förbindelse med tre till.
”Det här är fiendens läger och hans stridsordning”, sade han. ”Ni måste sätta ett namn i varje ruta och gripa dem allihop. Det är allt. När alla rutor är ifyllda är hela armén avslöjad och förintad.”
Det tilltalade Mariani. Han läste inte mycket längre, men hans fantastiska bokliga kunskap kom till användning och han arbetade hårt för att fylla rutorna. Han använde sig av människor som av ord. Han skrev namn och suddade ut dem, arbetade med penna och suddgummi. Och som ett blodigt eko av tanken som exponerades på det vita papperet grep man verkliga människor, utsatte deras kroppar för behandling, drog ur dem namn och gjorde sig sedan av med dem.
Hur bar de sig åt för att hitta människor? Människan är ett zôon politikon, hon lever aldrig ensam, känner alltid andra människor. De fiskade med harpun, stack ned den i det grumliga vattnet och iakttog fångsten som kom upp till ytan. Varje gripande ledde till ett nytt. Salagnon åkte med två beväpnade män till polishögkvarteret. De bad om registret över den arabiska befolkningen. De talade med en tjänsteman i skjortärmarna som inte ville lämna ut det. ”Det är konfidentiella uppgifter som tillhör polisen.” – ”Ge mig det, annars tar jag det”, sade Salagnon. Han hade pistolen i ett hölster i bältet och stod med händerna på ryggen, hans följeslagare höll sina skjutklara kulsprutepistoler mot höften. Mannen i skjortan pekade på en hylla, och de gick därifrån med de bruna trälådorna med registerkort.
Där fanns namn och adresser på alla människor som haft med polisen att göra. Tiggare, agitatörer, aktiva fackföreningsmän som visat prov på någon form av nationalism, upprorisk inställning eller önskan att agera. Verbformen i alla akter var konditionalis; uppgifterna grundade sig på rykten eftersom det var ont om både angivare och poliser. Lådorna innehöll alla tänkbara frön till uppror i det arabiska Alger.
De tog med sig människor som fanns i registret till den moriska villan och frågade dem varför bomberna exploderade och vem som placerade ut dem. Om den gripne ingenting visste bad man om namnet på någon som kunde veta, grep honom och började om igen. Fallskärmsjägarnas uppgift var att skaffa underrättelser och de gjorde sitt bästa. De höll ständigt förhör. De spårade människor i djungeln av kroppar, lade sig i bakhåll, lät ingen slippa undan. Den som gjorde motstånd blev dödad. Även den som lämnat uppgifter försvann ibland för gott.
Dag och natt for jeepar i skytteltrafik till och från villan. Fallskärmsjägarna, som alltid var på språng, kom tillbaka med förvirrade, skräckslagna män i handfängsel, somliga fullt påklädda, andra i pyjamas, men de var sällan skadade eller misshandlade. Det var alltid bråttom. Så snart någon uppgett ett namn i den moriska villans källare gav sig fyra fallskärmsjägare i kamouflageuniform av i jeep, for snabbt nedför den slingrande vägen, bromsade in vid ett hus, hoppade ur innan den hunnit stanna, rusade in, stormade uppför trapporna och kom ut igen med en eller två män som de knuffade upp på jeepen. Motorn var fortfarande igång och de for snabbt upp till den moriska villan igen, satt baktill i jeepen precis som när de åkte ned, men nu med en eller två män hopkrupna vid sina fötter. De försökte ta reda på varför bomberna exploderade, framhärdade tills en ny jeep med fyra fallskärmsjägare i kamouflageuniform gav sig av med tjutande däck. Efter en stund kom de tillbaka med nya män och tvingade fram nya upplysningar. Och så vidare. När de fått namnet på någon blev han genast hämtad av fyra fallskärmsjägare i kamouflageuniform och i sin tur förhörd i källaren där hans namn uttalats. Orden som uttalades fick konkret resultat och man talade bara franska. På morgonen kom officerarna upp ur källaren med sina skrynkliga, solkiga anteckningsböcker och blyertspennor. De gick in i festsalen där anslagstavlan lyste vit i skenet från den uppgående solen. De stannade på tröskeln, bländade av ljuset, den stora tomma golvytan och morgonens tystnad. De sträckte på sig, betraktade himlen som färgades rosa och gick sedan fram till schemat, tittade i sina anteckningsböcker och skrev namn i rutorna. Salagnon såg dag efter dag hur ruta efter ruta fylldes i, hur namnen matades fram i jämn takt som i en tryckpress. När alla rutor var ifyllda skulle det vara över.
Josselin de Trambassac följde utvecklingen i rutsystemet med samma spända uppmärksamhet som kejsardömets fältmarskalker då de studerade knappnålarna på sina kartor. Han var närvarande på morgnarna när de fyllde i schemat och han bad alltid männen som kom upp ur källaren att först visa sina händer. Den som hade smutsat händerna under nattens arbete skickade han irriterad iväg till handfatet i rummet bredvid. Det var viktigt att de tvättade och torkade händerna noga. Bara rena händer fick komma i beröring med papperet. Josselin de Trambassac stod inte ut med tanken på att schemat skulle bli nedfläckat. Hade det skett skulle han ha skaffat fram ett nytt.
Villan låg i en dammig trädgård med palmer. Deras skugga var splittrad och opålitlig, ingen promenerade i trädgården och ingen brydde sig om att samla upp de vissna palmbladen på gångarna. De spjälförsedda fönsterluckorna var alltid halvt neddragna, halvslutna som kattögon. Det enda de såg av Alger dagtid var strimmor av det bländande ljuset och palmernas dansande skugga. De öppnade aldrig fönstren. Luften inomhus stank av svett, tobak, dålig mat, skit och lite annat. Ibland kom en vind från havet nedanför, en mycket svag vind. Syrsorna filade men det doftade inte pinje. De befann sig i en stad, de arbetade.
Det var Mariani som först kom på idén att använda den stora grammofonen och spela skivor på hög volym när de arbetade i källaren. Villans trädgård vette mot en gata där det passerade många människor och ljuden från arbetet i källaren hördes upp i huset. Det var störande. De spelade musik på partyvolym vissa tider. De som gick förbi villan hörde skivan med schlagersånger som framfördes av en populär sångerska. På full volym. Men knappt förnimbara ljud som döljs av musik ger upphov till små knappt hörbara dissonanser som bara ger sig tillkänna i det oförklarliga obehag de skapar. Människor som gick förbi den moriska villan fylldes av en märklig olustkänsla när de hörde den sydländskt influerade franska schlagermusiken.
När kapten Mariani iförd mörka guldbågade pilotglasögon steg in i sitt kontorsrum pressade den misstänkte som satt där omedvetet ihop benen.
Mariani log och satte sig med ena skinkan på skrivbordet där det varken fanns papper eller pennor. Här skedde arbetet man mot man. Hans blodhundar lydde minsta vink. Framför honom satt en ung arab med handfängsel. Hans kläder var trasiga och ansiktet blåslaget, och han gjorde en smått patetisk grimas.
”Vad sysslar du med?”
”Jag har inte gjort något, herr officer.”
”Snacka inte skit. Vad sysslar du med?”
”Jag studerar medicin. Jag har inte gjort något.”
”Medicinstudent? Du drar nytta av Frankrike men du vill inte hjälpa till.”
”Jag har inte gjort något, herr officer.”¨
”Din bror är försvunnen.”
”Det vet jag väl.”
”Du vet var han är.”
”Nej, det vet jag inte.”
”Ni är bröder allihop, va?”
”Nej, jag har bara en bror.”
”Jaha, och var är han då?”
”Jag vet inte.”
”Din bror har gått med i motståndsrörelsen.”
”Jag vet inte. Han försvann en natt. Jag vet ingenting. Vi har letat efter honom.”
”Hur ska man kunna lita på en man som har en bror i motståndsrörelsen?”
”Jag är inte min bror.”
”Men du är hans bror. Du liknar honom. Du är av samma skrot och korn och han är med i motståndsrörelsen. Så hur ska vi kunna lita på dig? Vi vill att du talar om var han är. Vem tog kontakt med honom? Vi vill veta hur man gör för att gå med i motståndsrörelsen.”
”Jag vet ingenting. Jag studerar medicin.”
”Du måste berätta var din bror finns. Ni liknar varandra. Du vet att det syns i ditt ansikte. Och när jag ser på dig ser jag hans ansikte också. Det kan omöjligt stämma att du inte vet.”
Den unge mannen skakade på huvudet. Han grät, men mer av förtvivlan än av smärta och rädsla.
”Jag vet ingenting. Jag studerar medicin. Jag studerar bara.”
”Ja, men du är bror till din bror. Och han har gått med i motståndsrörelsen. Du vet lite grand, i den del av dig som liknar honom vet du. Och du döljer det för oss. Du borde berätta.”
Mariani satte sig på stolen, höll upp händerna och överlämnade fången till sina hundar. De tog honom under armarna och släpade ut honom. Mariani satt oberörd kvar vid bordet, han hade inte tagit av sig de guldbågade mörka glasögonen. Bordsskivan var strimmig av ljuset som föll in genom fönsterluckorna. Han väntade på att de skulle komma tillbaka, väntade på näste man, väntade på fångar som skulle avlösa varandra i hans rum, som skulle berätta det de visste, skulle berätta allt. Det var så hans arbete såg ut.
Salagnon höll alltid andan när han gick ned, väl nere fick han kväljningar när han drog efter luft men efter en stund vande han sig. Stank håller aldrig i sig, efter några andetag känner man den inte längre. Ljuden som trängde ut genom de stängda dörrarna ekade under valven, och när de blandades lät det som om larmet på en järnvägsstation komprimerats i källarens begränsade utrymme. De hade druckit upp de flaskor som fanns kvar av vinet som förvarats där, dragit elledningar, hängt upp glödlampor i valven och kånkat ned stålbord och badkar i den trånga trappan. Fallskärmsjägarna som arbetade i källaren gick omkring i smutsiga oknäppta och blöta uniformer. De stängde alltid dörren noga efter sig när de gick ut i korridoren, de såg slitna ut, hade stirrig blick och pupiller som bottenlösa brunnar. Trambassac ville inte se dem sådana. Han krävde att hans män skulle vara rena, välrakade och raska; han tillrådde ett paket tvättmedel per uniform. I hans närvaro uttryckte sig alla tydligt, rörde sig ekonomiskt och var hela tiden på det klara med vad som måste göras. Inför pressen visade han upp oklanderliga, starka och farliga män som uppfattade allt med sin skarpa blick, röntgade Alger, demaskerade fienderna och spårade dem i labyrinten. Men somliga irrade i den moriska villans fängelsehålor flera dagar i sträck och de var skrämmande att se, till och med för officerarna som var kvar där uppe och organiserade räderna med jeep, hämtade misstänkta, fyllde i det stora schemat. De männen visade man inte upp för Trambassac och han krävde inte att få träffa dem.
Somliga av de misstänkta som försedda med handfängsel släpades och knuffades in i villan av fallskärmsjägarna, bröt ihop redan när de kände lukten av den fuktiga källaren och såg sig själva speglade i blicken hos de levande döda som klibbiga av svett och med öppen genomblöt uniformsjacka passerade i källargångarna. Andra höll huvudet högt och dem stängde man noga dörren om. Under en naken glödlampa i det lilla rummet satt flera personer; en officer med anteckningsbok som ställde frågor, bara några få frågor, och två, tre smutsiga tystlåtna män som såg ut som trötta bilmekaniker. Skriken som emellanåt trängde genom oväsendet i källaren sipprade utmed väggarna. I rummen fanns verktyg, en balja, elsladdar och ett fullt badkar. Badkaret var en överraskning. Vattnet i badkaret var inte längre vatten utan en sörja som glänste i skenet av den nakna glödlampan i valvet. De satte igång. Ställde frågor. Förhöret hölls på franska. Ibland fick man bära upp de misstänkta efteråt. Dem fick de anhöriga aldrig se igen.
När Salagnon gick uppför trapporna med sin anteckningsbok med namn, tänkte han förvirrat att om de lyckades gripa dem som tillverkade och placerade ut bomber tillräckligt snabbt, skulle de kanske kunna förhindra att bussar exploderade. De tänkte ungefär samma sak allihop, kanske med undantag för de levande döda nere i källaren; ingen visste längre vad de tänkte när de outtröttligt upprepade samma frågor till halvdränkta misstänkta som inte svarade eftersom de spottade vatten eller hade kramp i käkarna efter eltortyr. Trambassac var mycket tydlig i sina uttalanden för pressen. ”Vi måste agera snabbt, vi har inte tid att ifrågasätta det vi gör. När vi får hit någon som inte vill prata men har placerat ut tjugo bomber som kan explodera när som helst, måste vi använda specialmetoder för att få svar. Om vi griper en terrorist och vet att han har gömt en bomb någonstas måste vi förhöra honom snabbt för att undvika nya offer. Vi måste få fram upplysningar. Med alla medel. Det vore brottsligt att inte göra det, då skulle vi ha offrens blod på våra händer.”
Ser man det på det viset är det ett oklanderligt resonemang. Det har inga svagheter och tål att upprepas. Förnuftiga resonemang är alltid oklanderliga eftersom de är skickligt konstruerade. Förnuft är förnuft, det är dess princip. När man får tag i en terrorist och vet att han har placerat ut bomber måste man pressa honom. Pressa, trycka, klämma, krossa, bara det går fort. Det är svårt att bemöta. Men de visste inte om någon av de gripna hade placerat ut tjugo bomber. De grep tjugofyra tusen personer, men visste inte vad någon av dem gjort sig skyldig till. De blev förda till den moriska villan och förhörda. Vad de gjort sig skyldiga till avgjordes vid förhören.
Trambassac påstod inför alla som ville lyssna att de grep skyldiga och förhörde dem, inte för att utreda deras skuld utan för att begränsa deras missdåd. Men de grep inte skyldiga, de skapade skyldiga genom att gripa och förhöra dem. Några råkade vara det redan innan, andra var det inte. Många försvann oavsett om de var skyldiga eller ej. Militären kastade ut sina metrevar och fångade alla möjliga sorters fiskar. Det var inte nödvändigt att veta vem som var skyldig. Det räckte med ett namn för att de skulle agera.
Den där dagen var Trambassac genial. De svar han gav på pressens frågor, förklaringarna till det som skedde i den moriska villan, upprepades mer eller mindre ordagrant under ett halvsekel. Det som är utmärkande för stora litterära skapelser är att de gör avtryck, regelbundet citeras aningen förvanskade och utan att man vet vem som ursprungligen skrev dem – i det här fallet Josselin de Trambassac.
De såg Teitgen gå ned i källaren i sällskap med en civilklädd kommissarie från polismyndigheten som blivit fråntagen sina befogenheter. Båda hade med sig papper med namn på misstänkta, hela buntar som skulle undertecknas. De hade med sig ett fotoalbum också. De visade bilderna för alla de mötte, de visade dem för Trambassac; fruktansvärda fotografier av stympade kroppar i tyska läger.
”Vi har upplevt det personligen och nu ser vi samma sak här.”
”Jag har också upplevt det, Teitgen. Men låt mig visa vad som händer här.”
Han viftade med L’Écho d’Alger som på förstasidan publicerat en stor, lyckligtvis svart-vit bild av förödelsen på baren Otomatic, där gästernas söndertrasade kroppar vilade på en bädd av glasskärvor.
”Vi letar efter de som gjort det här. Vi gör allt vi kan för att hitta dem så att det upphör. Allt.”
”Man kan inte göra allt.”
”Vi måste vinna. Om vi inte vinner har slaktandet skett i onödan, det har ni rätt i. Men om freden återställs har det bara varit ett pris man måste betala.”
”På så vis förlorar vi.”
”Hur då? Tänker ni på lagen? Tycker ni inte att lagen framstår som skrattretande här? Den är inte skapad för krigstider, den fungerar bara i vardagslag. Men jag undertecknar gärna era papper på löpande band.”
”Att det vi gör är olagligt håller jag obetingat med om, Trambassac, jag instämmer. Men nu handlar det om mer än så. De som grips är namnlösa och ingen är ansvarig, vilket leder till att vi begår krigsförbrytelser. Jag vill ha ett namn och en läslig underskrift på vart och ett av mina papper, som ni kallar dem.”
”Låt mig sköta mitt arbete, Teitgen. Ingen av mina män blir tvingade till någonting. Men de som inte lämpar över sin börda på andra, tja, de får bära den själva.”
”Alla dina män blir besudlade. Det kommer att drabba oss alla. Hela Frankrike.”
”Lämna mig ifred, Teitgen, jag har en del att göra.”
De gav sig ut på uppdrag i trapphus, korridorer och sovrum. De slog in dörrar, bröt upp lås, låg i bakhåll i tamburer, spärrade nödutgångar, fönster, tak och bakgårdar. De arbetade dag och natt. Källaren i den moriska villan var aldrig tom. Där såg man aldrig dagsljus. Temperaturen var alltid densamma, det var varmt och fuktigt under de nakna glödlamporna. Salagnon var dödstrött. Han fick sova ibland. När han gick uppför trapporna blev han förvånad över att ljuset i festsalen ständigt skiftade. Det var bråttom att få fram namn och adresser, att gripa misstänkta innan de hann försvinna. De skrev upp nya namn, strök över namnen på de gripna med rödpenna, hängde upp passfoton på ledare som fortfarande höll sig undan; de såg bilderna av dem varje dag, levde med dem, visste hur de såg ut, skulle ha känt igen dem om de mötts på gatan. De skulle ha känt igen dem i folkmassan där de gömde sig. De gömde sig. Fienden gömde sig i lönnrum, bakom nyuppförda väggar, fienden gömde sig i lägenheter, i mängden, innanför ansikten. De måste hitta dem. Slå in väggar. Kroppsvisitera. Slita av masken som dolde deras rätta ansikte. De arbetade dag och natt. Utanför briserade bomberna. Människor de hade pratat med blev dödade. De måste agera snabbare. Jeepar med skräckslagna misstänkta anlände i en strid ström till källaren i den moriska villan. Teitgen krävde att de gripna skulle bli räknade, få ett namn. Så blev det. Teitgen var en småvuxen, envis, aningen fetlagd och tunnhårig man som svettades ymnigt i sina sommarkostymer, han påminde lite om en groda, hade tjocka glasögon och var den ende civile bland de muskulösa vargar som rusade in i hus, grep människor och tvingade fram namn. Men Teitgen hade en vilja av stål. De tvingades skriva under hans papper varje dag och han fick ihop tjugofyra tusen namn. När någon släpptes kontrollerade han att allting stämde. Han jämförde listorna. Människor saknades. Han ställde frågor. Han fick till svar att de var försvunna.
”Vi kan inte släppa dem”, sade Mariani när de gripna var svårt lemlästade. ”Det är kört för dem i alla fall.” Salagnon transporterade de fångar som inte kunde släppas i en täckt lastbil. Han körde till en plats i närheten av Zeralda. Han stannade vid en grop som var upplyst av strålkastare. Marianis hundar var där. De lastade av. Sedan blev de stående med hängande armar, några med en pistol i handen, andra med en kniv. Salagnon hörde skott och den dova duns som uppstår när någonting mjukt landar på ett mjukt underlag, när en säck landar på andra säckar. Ibland föregicks inte dunsen av skott utan bara av ett gurglande, han ryckte inte ens till när han hörde det och det var ännu värre, detta att han inte ens ryckte till.
Han bad Trambassac att slippa köra lastbil till Zeralda, att slippa fara till hamnen eller till helikoptrarna som lyfte mitt i natten och flög en sväng över havet.
”Okej, Salagnon. Om du inte vill göra det så slipper du. Någon annan får göra det.” Han satt tyst en liten stund. ”Men det är en annan sak jag vill att du ska göra.”
”Vadå, överste?”
”Måla mina män.”
”Är det här rätt tidpunkt att måla?”
”Nu eller aldrig. Måla en stund då och då. Gör porträtt av mina män, av dina kamrater. Du målar snabbt vad jag förstår, så de behöver inte posera. De behöver se sig själva. Se sig som vackrare än de är just nu. För annars kommer vi att förlora dem. Därför att vi gör det vi gör. Ge dem lite mänsklighet. Det kan du, eller hur?”
Han lydde, tog på sig det märkliga uppdraget att måla porträtt av kolonialmaktens fallskärmsjägare som undvek funderingar och speglar, och som arbetade dag och natt tills de föll ihop som berusade. Han avbildade dem som hjältar, män som inte tänkte längre än till nästa uppdrag, nästa gripande av en misstänkt.
När upphetsningen lade sig kring den blodiga fången som spytt och tuggat fradga, i tystnaden efter anspänningen såg de tydligt vad de hade för ögonen: en kropp som stank avföring. ”Vi kommer inte längre med honom”, sade Mariani. Han såg till att kroppen fördes bort. De befann sig bland likar. Det spelade ingen roll vem som gjorde vad, vem som gjorde mer eller mindre, vem som deltog eller bara tittade på. De som bara tittade och lyssnade och de som deltog var likar. De kände enbart förakt för dem som inte låtsades veta, som påstod att de inte var inblandade. De hade velat trycka ned deras ansikten i en blodpöl eller skicka hem dem till Frankrike. De var inte så roade av att Salagnon målade av dem. De ville vara tillsammans med varandra eller bli lämnade ifred. När de gått och lagt sig rullade de in sig i lakanet och vände ansiktet mot väggen. Sedan låg de stilla, vare sig de sov eller inte. När de var tillsammans skrattade de högljutt, var grova i mun, drack och skränade tills de spydde och stupade. Och nu krävde Salagnon att de skulle sitta stilla utan att säga ett ord. De ville inte men Salagnon var en av dem, så de fogade sig, en efter en. Han gjorde stora porträtt i tusch, framställde dem som hårda, starka, spända, medvetna om sin egen bräcklighet, medvetna om döden runtomkring, uthålliga och ständigt på sin vakt. De sade ingenting men de uppskattade den mörka romantiken. De accepterade att posera för Salagnon, som inte pratade utan bara målade. Trambassac hängde upp flera av porträtten i sitt rum. Han tog emot överstar, generaler, höga tjänstemän och företrädare för generalguvernören, och alla möttes av fallskärmsjägarnas mörka blickar. Han hänvisade ständigt till dem. Han pekade på dem när han talade: ”Det är dem vi pratar om. De som försvarar er. Titta noga på dem.” De mörka högspända porträtten ingick i den utpressning han med hänvisning till sina soldaters hjältemod dagligen bedrev på sitt kontor. Den stora liemannen i Alger 1957 var en skördetröska och Salagnons porträtt var en del av metallkarossen som höll ihop delarna och fick den att fungera. Och det gjorde den. ”De är alla skyldiga, men det de gör, gör de för er skull. Så de håller ihop, hjälper varandra. Det spelar ingen roll vad de gör. De gör det tillsammans. Det är det enda som räknas. Den som sviker? Han får ge sig av. Vi önskar honom inget ont, men han måste bort.”
De civilanställda kände sig olustiga varje gång de kom för att få underrättelser om resultaten. Trambassac tog emot dem i sin oklanderliga fältuniform och hjältarna på väggen bakom honom betraktade oberört besökarna medan han redogjorde för insatsernas fantastiska, imponerande resultat; antalet terrorister som eliminerats, listan över spårade bomber. Han pekade på sina fantastiskt klargörande scheman. Teitgen hade med sig namnlistor och krävde redovisning. Blicken innanför de tjocka glasögonen var fast, han räknade ihop och visade resultatet för Trambassac. ”Om jag har räknat rätt, överste, saknas tvåhundratjugo män. Vart har de tagit vägen?”
”Tja, de är helt enkelt försvunna!”
”Vart har de tagit vägen?”
”Om ni får den frågan kan ni säga att det var på Trambassacs order.”
Teitgen visade varken rädsla eller motvilja, han lät sig aldrig avskräckas. Han såg utan att blinka på översten, på nekropolen i tusch på väggen och siffrorna som utgjorde spåren efter de döda. Han var den ende som räknade människor. Till slut sade han upp sig och förklarade offentligt varför. Han kunde uppfattas som skrattretande med sitt yttre och sina papper som skulle undertecknas; en groda som begärde räkenskaper av en vargflock, men det var en groda utrustad med övernaturlig energi som inte gav uttryck för sina egna åsikter utan för hur saker och ting rätteligen borde gå till. Under hela striden om Alger satt han som en grodgud vid helvetets portar, vägde själarna och förde in dem i Dödsboken. Man kan göra sig lustig över den kortvuxne mannen med tjocka glasögon som plågades av hettan och ägnade sig åt att fylla i papper när andra vadade i blod, alternativet är att vörda honom som man vördade de egyptiska gudarna i djurgestalt och ägna honom en diskret kult.
”Mariani mår inte så bra. Prata med honom. Jag har gett honom tre dagars ledighet. Dig också. Fånga upp honom innan han spårar ur. När gränsen är nådd vet man aldrig hur det kan gå.”
Det var behagligare att vistas på gatorna i Alger än i Saigon, värmen var torr och det var skuggigt på kaféerna utmed gatan; livliga och sorlande grottor där man kunde sitta och se på folk. Mariani och Salagnon slog sig ned vid ett bord, de utgjorde en tydlig måltavla i sina uniformer, men de gömde sig inte. Mariani tog av sig de mörka glasögonen som han alltid hade på sig. Ögonen var röda av sömnbrist och blicken dyster.
”Du ser inget vidare ut.”
”Jag är helt slut.”
De såg på människorna som strömmade förbi på Rue de la Lyre.
”Araberna går mig på nerverna. De hatar oss. De visar ingenting utom möjligen underdånighet, men bakom masken döljer sig mördare. Och du lämnar oss i sticket, Salagnon. Du håller på och målar som om du befann dig i en flickskola. I Indokina kluddade du också, men det var inte det enda du sysslade med.”
”Jag gillar inte det här, Mariani.”
”Än sedan då? Jag skulle hellre vilja vandra i bergen jag också, men fienden är här. Och vi kommer snart att ha läget under kontroll. Är du med oss eller inte?”
”Jag har inget emot att gripa folk. Men jag gillar inte att de har pyjamas på sig. Och det vi gör när vi har hämtat dem klarar jag inte av längre.”
”Jag känner inte igen dig, Salagnon.”
”Inte jag heller, Mariani.”
De satt tysta. De betraktade människorna som gick förbi, smuttade på sin anisett, beställde mer. Salagnon kunde inte avläsa Marianis tankar, hans ansiktsuttryck skiftade hela tiden; det var som att titta på tvätt som böljar för vinden. Plötsligt blev Mariani lugn.
”De säger åt mig att utrota råttorna och då gör jag det.” Han såg hård och beslutsam ut, tittade bort, såg inte ens åt Salagnon. ”Jag trivs här”, fortsatte han. ”Jag vill inte åka härifrån. Jag känner mig hemma här.”
”Vi måste åka hem i alla fall. Och vi har förändrats. Vad ska det bli av oss i Frankrike?”
”Tja, Frankrike kommer att förändras.”
Salagnon befann sig i Alger därför att man i Paris hade bestämt att han och hans likar skulle åka dit. Man hade beslutat sig för att använda våld och ingen klarade det bättre än de magra vargarna med sina erfarenheter från djungeln. De hade kommit med båt, färdats långsamt över det blekblå januarihavet och sett Alger växa fram vid horisonten. När han steg iland på kajen undvek han nogsamt att tänka på Eurydice. Han var upptagen dag och natt och hade inte tid att skriva till henne, men trots att han var bedövad av trötthet och fasor och hade andras blod på händerna tänkte han nästan mot sin vilja ständigt på henne.
Han sökte inte kontakt med Salomon, det var Salomon som hittade honom; en dag stod han vid dörren till den moriska villan. Solen var på väg upp när Salomon Kaloyannis med sin svarta hatt på huvudet och läkarväskan i handen gick uppför trapporna, klev över de vissna palmbladen och sanden som ingen sopade bort. Salagnon kom utrusande med kulsprutepistolen över axeln, på väg till jeepen som väntade nedanför med motorn igång. De hejdade sig båda två, häpna över att stöta på varandra på en plats de trott sig ensamma om att känna till, där de trott sig ensamma, trott att de måste vistas ensamma till slutet oavsett hur det skulle gestalta sig.
Jeepens motor rusade, tre fallskärmsjägare väntade, en vid ratten, en med fötterna på instrumentbrädan, den tredje med benen dinglande utanför dörren och kulsprutepistolen i en rem över axeln. Salagnon hade namn och adress på en lapp i fickan.
”Kom och hälsa på, Victorien. Och träffa Eurydice, det skulle göra henne glad.”
”Är hon gift?” frågade Salagnon, det var hans första tanke och det enda han kom på att säga på trappan utanför den moriska villan, trots att han aldrig undrat det tidigare.
”Ja. Med en man som fick henne att skratta och följaktligen tråkar ut henne nu. Hon saknar dig, tror jag.”
”Mig?”
”Ja. Sabelskramlarnas tid är inne igen. Om den nu någonsin har upphört. Kom och hälsa på någon dag om du kan.”
Han gick in i den moriska villan med sin läkarväska och Salagnon hoppade upp i jeepen som genast gav sig av. De körde nedför så snabbt att de nästan välte i kurvorna. ”Snabbare, snabbare”, mumlade kapten Salagnon, han höll sig fast i dörren och njöt av att se solen stiga upp över havet, de vita byggnaderna och båtarna vid kajen i Alger.
De tolv år som gått hade satt spår hos Salomon Kaloyannis, djupa spår.
”Varje år är en sten i min packning”, sade han. ”Och stenarna blir större för varje år. Åren tynger mig, kröker mig mot marken och stenarna jag plockar gör mig böjd, se på min rygg, jag kan inte stå rak längre. Och se på fårorna kring min mun, när jag lyckas få upp mungiporna är det ingen som förstår att jag ler. Jag kan inte få någon att skratta längre, Victorien, och jag ser ingenting att skratta åt i min omgivning, det är som om jag hade blivit angripen av rost. Jag är en slocknad oljelampa. Jag är medveten om det, jag försöker flamma upp igen men jag kan inte.
Vad jag gör i villan? Jag mäter smärtan. Jag säger till soldaterna i källaren att de måste hålla upp en stund eller att de kan fortsätta. Jag avgör om någon bara har svimmat eller om han är död. Det är krig, Victorien. Jag har varit militärläkare. Och jag har varit i Tyskland, jag vet när någon är döende. Varför jag? Varför åker en liten doktor från Bab el-Oued till villan med sin väska? Varför vill jag hjälpa er att göra något ni aldrig kommer att våga berätta för era barn? Jag är rädd för deras våld, Victorien. Jag har sett hur de hugger av näsor, öron och tungor. Jag har sett dem slakta människor, skära halsen av folk, sprätta upp magar och slita ut tarmar. Inte bildligt talat utan bokstavligen. Ungdomar som jag känner har blivit mördare och rättfärdigar det. Jag är rädd för utvecklingen, Victorien. För vart den ska leda oss. Och jag blir inte mindre rädd av att veta att det finns hur många som helst som kan bli slaktare, eftersom orättvisorna här är så uppenbara. Det är bara rädslan som har hindrat dem från att mörda oss. Förr mördade de varandra. Men nu är de inte rädda längre, det är vi som är rädda. Jag är rädd, Victorien. Och nu placerar de ut bomber som kan explodera var som helst när som helst och skada den jag har mest kär. Jag vet att det som krävs är rättvisa, men bomberna gör ingenting bättre, bomberna skapar mer terror. Jag bryr mig mer om min dotter än om rättvisa, Victorien. Jag söker skydd hos er, ni är starka. Ni har blivit världens bästa soldater. Ni kommer att se till att det upphör, klarar ni det inte är det ingen som gör det.”
Han tystnade. Han höjde glaset mot Salagnon och de drack av sin anisett. De knaprade på lupinfrön och morotsstavar i vinägrettsås. Folk strömmade förbi åt båda håll, gick över Place Les Trois Horloges och fortsatte på Avenue Bouzaréah.
”Men jag tror nog ändå att du överdriver”, sade Salagnon med låg röst.
Då fick han syn på henne trots att det vimlade av människor på gatorna i Bab el-Oued, vimlade av vackra mörkhåriga kvinnor i tunna småblommiga klänningar som böljade och virvlade kring benen, kvinnor som rörde sig som vinden i gräset med en doft av parfym i sitt kölvatten. När han såg gestalten som närmade sig och långsamt växte inför hans blick sattes hans inre i gungning. Han visste att det var hon, redan på långt håll, han visste det så snart hon dök upp på avstånd i vimlet, en knappt synlig gestalt som han följde med blicken. Mitt minne är fantastiskt och nu kommer hon, tänkte han snabbt och förvirrat, jag minns att jag blev bländad av hennes oerhörda skönhet, den bländade mig fast jag bara hade skymtat henne; mina ögon brände, ansiktet brände, kroppen flammade, och nu kommer hon, hon kommer emot mig, och jag kommer att inse att hon bara är en vanlig kvinna, de tolv åren måste ha satt spår i hennes ansikte, jag har inte sett henne på tolv år, hon är en vanlig kvinna med bred bak och ett tilltalande men åldrat ansikte, hon har fått rynkor och en smått vämjelig tyngd i kroppen. Han såg på hennes höfter, glansen i ögonen och läpparna som formades till ett strålande leende innan hon kysste honom på kinderna. Han blev bländad, såg bara hennes leende, ett lysande leende som åstadkom ett mirakel; han fann hennes skönhet fulländad, makalös.
”Du har knappt förändrats, Victorien. Bara blivit lite starkare och lite stiligare. Precis som jag hade hoppats.”
Han reste sig artigt och drog ut en stol. Deras ben snuddade vid varandra som om det aldrig funnits något avstånd mellan dem och som om de båda burit med sig minnet av den andras kropp. Hon passar mig som ett plagg man burit länge, tänkte han, fortfarande förvirrad, hennes ansikte bländar mig, det är strålande vackert och jag förmår nästan inte omfatta hennes kropp med min blick. Hon rör helt enkelt vid mitt innersta. Hon är min tvillingsjäl. Och när hon ser på mig med det där leendet känner jag mig lättad, jag har kommit hem. Hon är som skapt för min själ, ryms där precis, min själ är som ett plagg i exakt hennes storlek. Jag anade hennes skönhet på långt håll och det skänkte mig hopp. Eurydice, min själ, nu är jag här hos dig igen.
Den plats Eurydice hade i Victoriens hjärta var perfekt avpassad för henne. Allt hos henne, ögonen, rösten, ansiktet och kroppen strålade av samma ljus som för tolv år sedan, det ljus han sett framför sig i tolv år. ”Hon bländar mig”, mumlade han knappt hörbart och det var bara Salomon som uppfattade det. Allt gick så fort, allt, han fick inte luft, orden kom inte, han kunde inte prata. Tack och lov stod Salomon för samtalet, han var överlycklig och hade återfått sin talförhet.
Han skrattade, ropade och hälsade på bekanta som gick förbi, pratade om allt och ingenting och retades med sin dotter som inte svarade; hon slukade den stilige Victorien med blicken, slukade Victoriens blå ögon och granskade hans ansikte som mognat, Salomon märkte det mycket väl, han lät henne hållas och frågade kapten Salagnon om hans resor och äventyr, Salagnon gav osammanhängande svar, pratade om djungler, floder och nattlig flykt i drypande skogar. Han rabblade upp minnen som om de varit en serie vykort, han kunde inte förmå sig till något bättre än att visa upp dem, för hans själsliga resurser var upptagna med att avläsa Eurydices ansikte, att snudda vid hennes ben under bordet, och när han gjorde det var huden och benens rundning och tyngd så välbekant att de kunde varit hans egna.
Eurydices man dök upp, hälsade hjärtligt på alla, slog sig ned och blandade sig genast i samtalet, en perfekt samtalspartner till Salomon. Det var en stilig man med mörkt lockigt hår och solbränd överkropp under den uppknäppta bländvita skjortan, han var teatralisk och hans konversationsförmåga kunde mäta sig med Salomons, han kom oavbrutet med intelligenta och kvicka inlägg, men i längden var de varken övertygande, meningsfulla eller ens charmerande utan enbart tröttsamma. Det gällde att visa överdrivna reaktioner och skratta ofta när man lyssnade till honom. Salomon var en mästare på det, Salagnon blev snabbt trött och reserverad, och nöjde sig med att vara betraktare.
Han såg mycket bra ut, den mörkhårige mannen som lapade sol och använde språket som ett instrument i en dansorkester. Men så snart Salagnon fick se honom, så snart han kommit fram till bordet och med ett strålande leende sträckt fram handen undrade han vad Eurydice såg hos honom. Vad han såg hos henne förstod han mycket väl. Eurydice var Salomon Kaloyannis dyraste skatt, en skönhet man inte kunde annat än begära, men han var henne inte värdig. Det stod helt klart för Salagnon när han med det fasta leende som anstod en fallskärmsjägare hälsade med ett handslag. Inom sig avfärdade han maken med en brysk gest. Han hör inte hemma här, tänkte han, han upptar en plats som är min. Men under det långa samtalet som interfolierades av vitsar, utrop, hälsningar på förbipasserande och skratt, i det inhemska teaterstycket som spelades upp på kaféet i närheten av Trois Horloges sade inte Salagnon särskilt mycket. Han hann inte, han var inte tillräckligt snabb, han klarade inte av att flika in en kvickhet när de andra drog efter andan, han kunde inte åstadkomma yviga iscensättningar av meningslösa historier. Medan fadern och maken spelade sitt spel betraktade han Eurydice och Eurydice kände hur hon långsamt rodnade.
Hon mindes teckningarna, breven han skrivit under tolv år utan att få svar och hon rös till vid tanken på hur de tunna håren i hans pensel smekt hennes själ. I detta märkliga Alger där språket är gatukonst var inte målandet visuellt, det var tyst, långsamt och taktilt.
När de skildes åt gjorde maken manligt honnör åt Salagnon och bjöd hem honom, Eurydice nickade besvärat. Salagnon såg efter dem, de var ett vackert par. Han som hade skärpt sin hörsel i djungeln hörde tydligt vad maken sade, kanske med avsiktligt hög röst: ”De visar gärna upp sig de där typerna, paraderar med värjor och uniformer. Skyltar med sina löjliga mössor och trånga byxor, men mellan fyra ögon får de inte ur sig ett ord.”
Han lade armen om Eurydice som inte svarade och de försvann i Bab el-Oueds vimmel. Salagnon såg efter dem tills de försvunnit och höll kvar blicken vid det ställe där de slukats av Algers myller.
”Visst är hon vacker, min dotter!” sade Salomon och klappade honom på låret med en smittande entusiasm som fick Salagnon att le.
Morbrodern väntade i en jeep vid trottoaren utanför villan, han halvlåg på sätet med armen utanför dörren och rökte med fjärrskådande blick. Salagnon kysste honom tyst på kinderna och satte sig i bilen. Morbrodern slängde sin cigarett över axeln och körde till ett litet kafé med utsikt över viken. Terrassen skuggades av pinjeträd och mellan stammarna skymtade kalkstensklippor; till och med om vintern kände man att man befann sig på andra sidan Medelhavet. Ägaren, en fet franskalgerier med forcerad svada, serverade anisett till fallskärmsjägarna som besökte hans kafé. Han gick runt bardisken och betjänade dem i egen hög person med ett förkläde runt magen, formulerade med kraftig stämma uppmuntrande fraser och dunkade handen i bordet för att få uppmärksamhet. ”Man måste sätta araberna på plats. Våld är det enda de begriper. Sänker man garden får man en örfil, vänder man andra kinden till blir man dödad. Ser man sig inte om får man en kniv i ryggen. Men tittar man dem i ögonen, som ni gör, då håller de sig lugna. Blir som förstenade. De kan stå blick stilla en hel dag. Jag undrar hur deras blod ser ut. Det måste vara kallt och klibbigt. Som hos ödlor.”
Han ställde anisetten och lite tilltugg på bordet.
”Skål, mina herrar, jag bjuder”, sade han och gick tillbaka till baren, där han diskade glas och lyssnade till radion som på ganska låg volym spelade sirapssöta evighetslånga sånger.
Salagnon och hans morbror satt tysta och såg ut över viken nedanför. Havet var blekblått på vintern och de vita husen stod tätt intill varandra utmed vattnet.
”Så där säger de alltid”, sade morbrodern. ”Att de känner araberna eftersom de har gått i skola tillsammans. Det är därför det är så fruktansvärt grymt. Just därför.”
”Hur menar du?”
”Fransmännen som bor här förstår inte vad våldet beror på. De trodde att de kom bra överens med de infödda. Men konstigt nog förstår araberna vad våldet beror på. Så antingen tillhör de olika arter eller så lever de i skilda världar. De har gått i samma skola men sedan har de levt i skilda världar och det skapar spänningar. Man kan inte ostraffat förvägra människor frihet, jämlikhet och broderskap när man väl lärt dem vad det innebär.”
De drack och betraktade den skarpa horisontlinjen, vintersolen värmde och ärmarna i deras uniformsjackor var fortfarande uppkavlade.
”Vad sysslar du med?” frågade Salagnon till slut.
”Detsamma som du, skulle jag tro. Men på annat håll.”
Morbrodern sade inte mer. Han såg sliten ut. Han var sjukligt blek, mungiporna pekade nedåt och de djupa fårorna tycktes på väg att sluka munnen.
”Om vi inte lyckas, om vi måste ge oss av, då kommer det vi har gjort bara att betraktas som förbrytelser”, sade han knappt hörbart. ”Vi kommer att bli hatade.”
Det blev tyst igen och tystnaden var tryckande. Salagnon såg sig om efter något som kunde avleda samtalet, föra in det på något annat. Pinjeträdens grenar rörde sig sakta för vinden, det spegelblanka Medelhavet sträckte sig till horisonten och de stora vita husen nedanför, som stod så tätt ihop att det var skugga i gränderna, såg ut som gipsblock.
”Håller du fortfarande på med Odysséen?” frågade han.
Morbroderns ansikte blev avspänt, han log till och med.
”Det går framåt, jag läste något märkligt. Odysseus beger sig till underjorden för att fråga siaren Teiresias hur det kommer att sluta. Han erbjuder sig att offra till de döda och Teiresias är törstig.
Dra nu tillbaka ditt slipade svärd, vik undan från gropen
så jag kan dricka av blodet och röja sanningen för dig.
Teiresias berättar hur det kommer att sluta; tio år av krig och tio år fyllda med våldsamma äventyr där en efter en av Odysseus kamrater kommer att dö, och därefter en avslutande massaker vid hemkomsten. Ett tjugoårigt blodbad som bara Odysseus överlever. Teiresias som för de dödas talan har druckit blodet som utgjorde Odysseus offergåva och berättar i gengäld hur han ska bära sig åt för att överleva efter kriget.
När du fått hämnd och dräpt, helt öppet eller i bakhåll,
friarnas skara där i ditt hus med den slipade bronsen,
ta en hanterlig åra då och bege dig på vandring
till dess du finner ett folk som inte hört talas om havet […]
Se här ett tydligt tecken som snabbt skall skänka dig visshet:
du får på vandringen möta en man som kommer att påstå
att du på axeln bär en skovel för rensning av säden.
Då skall du strax plantera i marken din välgjorda åra
och sedan offra rikt till havets herre Poseidon,
både en gumse, en tjur och en suggbetäckande fargalt.
Vänd så tillbaka hem och hylla med festhekatomber
alla de eviga gudar som bor i den vida Olympen,
var och en för sig. Det blir inte döden på havet
utan en skonsam död du får sedan lugnt du har vissnat
efter en blomstrande ålderdom, med ett lyckligt och troget
folk omkring dig …
När ingen längre känner igen krigets verktyg är det över.”
På det spegelblanka havet nedanför närmade sig ett vitt fartyg. Det blev långsamt större, blänkte i vintersolen och svallvågorna lade sig snabbt, lämnade nästan inga spår på den oljiga blå ytan. Det måste finnas passagerare ombord, människor som återvände till Alger, tjänstemän från Frankrike och värnpliktiga, oräkneliga värnpliktiga som kom för att göra något de inte kunnat föreställa sig att de förmådde göra. Några skulle inte återvända, andra skulle göra det med blod på händerna, alla skulle vara skadade.
”Tror du att det någonsin tar slut?”
”Det dröjde tjugo år innan Odysseus kom hem. Tjugo år är den tid det brukar ta att återbetala en skuld. Vi är inte färdiga riktigt än.”
De fortsatte att utföra sitt uppdrag. De kväste alla frön till uppror i Alger. Gjorde sig av med förbrukade kroppar. Målade stora siffror med tjära på husväggarna. De missade ingenting, vartenda hus var ett registerkort där de förde in namn. De förhörde snickare som kunde bygga gömställen, de förhörde färghandlare som kunde sälja explosiva varor, de förhörde urmakare som kunde tillverka mekanismer till bomber, de förhörde människor som gick ut vid udda tidpunkter, män som i egenskap av goda familjefäder borde ha varit hemma men inte var det eller som utan familjeskäl befann sig i någon annans hem. Minsta avvikelse krävde förklaring. Fyra fallskärmsjägare i jeep hämtade alla som hade något att förklara. De ställde sina frågor i den moriska villans källare.
De sökte svaret i ansiktena innanför maskerna, bedrev sin jakt i människokroppens djungler, spårade fienden inom fången de hade framför sig. De använde medeltida förhörsmetoder, använde instrument eftersom det inte fanns något annat sätt att föra detta inre krig, detta trolösa krig, detta krig som inte syntes eftersom alla dolde det inom sig. De använde de indicier de hade, klassificerade ansikten, trodde att sanningen stod att finna i smärtan. De höll hårda förhör. Och när de tvingat ur fångarna svar återstod bara döda hudar som de gjorde sig av med. De ödelade när de inte kunde vinna; detta inre krig kunde inte utkämpas på vanligt sätt. Striden fördes på intellektuell, moralisk och militär nivå och gav upphov till häpnadsväckande tekniker, nya polismetoder; ett aldrig tidigare skådat hån av de mänskliga rättigheterna, ett helt nytt sätt att använda det man kallar sunt förnuft, och det blev en lysande framgång som banade väg för ett totalt nederlag.
Det upphörde när bomberna slutade explodera i Alger. Det blev tyst i den moriska villans källare, men den motbjudande lukten låg kvar som tung oupplöslig gas. Alla uppviglare hade flytt eller blivit dödade. Alla som kunde opponera sig hade tystats. Det som återstod var ett stumt ömsesidigt hat, dovt dunkande som hjärtslag på de lugna gatorna. Man kunde höra det i gränderna i den arabiska stadsdelen, men dit gick inga européer. Fallskärmsjägarna skickades till inlandet för att jaga de laglösa som höll till där. Fallskärmsjägarnas uppgift var att tillintetgöra motståndsrörelsen. Man hade tömt Alger på vatten och det fanns inga fiskar kvar.
Han fick ansvar för unga män från Frankrike, omyndiga pojkar som nyss gått ut skolan och ännu inte flyttat hemifrån. De steg av båten med en stor grön väska i handen, klättrade upp på lastbilar som kördes av fåordiga fallskärmsjägare i snäva uniformsjackor med uppkavlade ärmar, och for sedan genom Alger med de skrymmande gröna väskorna inklämda mellan benen. De flesta hade aldrig sett en stad av det slaget; en livlig, fattig stad vid havet där det myllrade av underligt klädda människor som inte såg på varandra, och överallt soldater, beväpnade soldater i uniformer av olika slag som patrullerade, stod på vakt, gick till fots, körde jeep, for förbi i lätta pansarfordon eller dammiga lastbilar. Om de anlände en vacker dag då solen reflekterades i de vita fasaderna, gjorde staden ett positivt intryck och den illavarslande spänningen under den brännheta himlens väldiga blå plåt var elektrifierande. Lastbilarna körde till kasernerna som var befästa med spanska ryttare och sandsäckar och stannade på exercisplanen. Under den hissade flaggan stod kapten Salagnon i kamouflageuniform och den röda baskern aningen på sned, lång och smal, rak i ryggen med benen brett isär och händerna på ryggen. De unga männen på lastbilen visste ännu inte vad färgen på baskrarna stod för, men det skulle de lära sig, det och mycket annat. Märkligt nog tycktes färgen på baskrarna och uniformerna höra till det viktigaste de måste lära sig; det gällde att se skillnad på blå, gröna, röda och svarta baskrar och förhålla sig på olika sätt till andra soldater utifrån baskerns färg. Man sade åt dem att kliva av, skrek, gav order om uppställning i givakt med packningen på marken framför fötterna. De väntade stramt uppställda framför kapten Salagnon och den franska flaggan.
De unga männen från Frankrike var alla frivilliga och de hade aldrig varit så långt hemifrån tidigare. Deras ansikten var släta och det gick inte att avläsa deras personligheter. De hade fått grundutbildning i Frankrike, hade lärt sig att skjuta, bära den tunga packningen och hoppa fallskärm – de fick hoppa enbart för att visa att de klarade av det, i själva verket skulle de på sin höjd hoppa från en helikopter som nyss landat med snurrande propellrar. I deras klara blickar fanns både den naivitet och hårdhet som hör barndomen till, och de försökte hålla glöden vid liv, försökte ge intryck av stridsvilja. När de stått stilla länge och tystnaden började bli tryckande tog Salagnon till orda med hög tydlig röst. Han pratade alltid högt för att de skulle höra och tydligt för att de skulle förstå. ”Mina herrar, jag ska göra fallskärmsjägare av er. Det är något man måste göra sig förtjänt av, det kommer att bli hårt. Ni kommer att bli soldater som ingjuter respekt, ni kommer att tvingas uthärda saker ni aldrig utsatts för tidigare. Ni kommer att bli beundrade och avskydda. Men jag kommer aldrig att lämna någon som står under mitt befäl i sticket. Det är allt jag kan lova.”
Och han höll sitt ord. Det var precis vad de väntat sig, det var därför de kommit.
Första gången de träffades igen var på ett litet hotell på Rue de la Lyre. Salagnon kom för tidigt, han låg på sängen och väntade. Han tyckte inte om rummet, tapeterna var dystra, möblerna gamla och mörka, spegeln förvrängde hans kropp, gardinerna var murriga och ljuden från gatan trängde in. Hon skulle inte heller tycka om det. Han funderade på att stiga upp och be om ett annat rum, men innan han hann göra det knackade hon på dörren, steg in och lade sig bredvid honom. Hon tryckte sig tätt intill honom med ansiktet mot hans hals och viskade hans namn och ord han inte förstod. Sedan satte hon sig upp och tittade på honom.
”Jag har väntat på den här stunden, Victorien. När situationen blev värre här drömde jag om att ni skulle komma. Att man skulle skicka hit den lille Victorien som blivit vuxen och erfaren så att han kunde rädda oss, och inte minst mig, från det fruktansvärda våldet, från dumheten, sveken och den ändlösa ledan.”
”Du sa ingenting till mig.”
”Jag visste inte att det var så. Jag förstår det nu när jag säger det, men jag har känt så hela tiden. När jag läste i tidningen att ni skulle komma blev jag själaglad. Min tysta önskan blev uppfylld. Allt det här, kriget och fasorna, har lett till att vi befinner oss tillsammans nu. Vi var så långt ifrån varandra, föddes så långt ifrån varandra att det krävdes ett krig för att vi skulle hitta varandra igen. Jag önskade i hemlighet att situationen skulle förvärras så att du skulle komma. De andra vet inte varför de slåss, det är bara jag som vet; de slåss för vår skull, för att vi skulle få träffas igen.”
Hon kysste honom. Han brydde sig inte längre om hur rummet såg ut. Det var oväsentligt. De blev kvar hela dagen och natten, skildes inte åt förrän morgonen därpå. Klockan sex steg kapten Salagnon in i en bil och gav sig ut på uppdrag i täten för en lastbilskolonn.
Han skrev ett kort brev till henne där han ur minnet tecknade höfternas rundning i ett penseldrag. Han uppgav adressen till sin förläggning för att hon skulle kunna svara. Eurydice lånade sin fars Citroën och åkte dit. Hon hade på sig en vit haik som hon höll ihop med tänderna. Hon väckte förundran och munterhet. Att en kvinna i vit haik körde bil i hög hastighet på landsbygden hörde inte till vanligheterna. Hon passerade inte obemärkt; alla hon for förbi insåg att det rörde sig om en förklädnad. De visste inte vem hon var, men de visste att hon gömde sig, att hon inte var den hon utgav sig för att vara. Hon var exalterad när hon dök upp som en vålnad på fallskärmsjägarnas förläggning och förklarade för den förstummade ordonnansen att hon sökte kapten Salagnon. Hon drog av sig haiken medan hon pratade, tvingade sig in och kastade sig i armarna på den förvånade Salagnon, som sade att hon var galen och oförsiktig, att vad som helst kunnat hända på vägen.
”Jag har haft slöjan på mig, ingen kunde se att det var jag”, sade hon med ett skratt.
”Det är krig, Eurydice, det är ingen lek.”
”Jag är här.”
”Din man?”
”Han finns inte.”
Svaret gladde honom.
Ett kort regn hade rensat luften. Marken blev snabbt torr igen men regnet hade svept bort det ockrafärgade dammet som beslöjat himlen, horisonten och bergen i fjärran. Landskapet bredde ut sig som bländande vit tvätt på marken under den klarblå himlen. De gav sig av på den gropiga vägen i Salomons Citroën och körde i riktning mot Om Saada, ett ganska lågt bergspass. De visste att det var skugga i det korta gräset under träden. Salagnon hade smugit in pistolen under framsätet och visat Eurydice anteckningsboken som han alltid bar med sig. De körde långsamt, pratade och skrattade mycket, och doften av varmt grus, örter och pinjeträdens kåda svepte genom de nedvevade rutorna. Ojämnheterna i vägen var mer än den dåliga fjädringen klarade av och bilen ryckte hit och dit som en ballong i ett snöre. De stötte emot varandra och skrattade, lade handen på den andras lår eller arm, försökte kyssas och skrattade åt det fåniga i situationen när deras huvuden stötte ihop. Eurydice körde, han överlät med glädje ratten till henne, betraktade ömsom landskapet i den klara luften, ömsom henne och när han såg hur koncentrerad hon var fylldes han av ömhet och glömde vapnet han gömt under sätet. Vid Om Saada vek de in på en smal väg som ledde till en skog med knotiga pinjeträd. Framför skogen låg en äng med kort gräs som såg välkomnande ut. På våren tror växtligheten att den kan besegra stenar och grus; härligt gröna tuvor, blommor med korta stjälkar och gräsplättar försöker erövra världen. När sommaren kommer har växterna inte en chans, men den dagen betvivlade de inte sin förmåga. De steg ur bilen och satte sig i skuggan under pinjeträden där de lägsta kraftiga grenarna vilade mot marken. Hon hade tagit med sin vita haik och de lade sig på den. Under den blå himlen bredde en matta av böljande gröna och guldfärgade kullar ut sig ända bort till horisonten och varken vägen eller byn syntes; husen som var byggda av människohand och bestod av sten som lagts på sten var alldeles för små och oansenliga för att synas där uppifrån. Det blåste en svag ljummen vind, de drog djupt efter andan och lät sig uppfyllas av landskapet. Nedanför bredde det lyckliga Algeriet ut sig.
Den dagen tillbringade de så: de småpratade, kysstes tills tungorna ömmade, älskade nakna i solen, ensamma i det oändliga landskapet, åt av maten de haft med sig i korgen, somnade med armarna om varandra, viftade bort en störande fluga som surrade omkring dem. De kunde inte begripa att det gått tolv år sedan de setts. Tolv år är en lång tid, en tunnel de passerat där minnena borde ha dolts i det förflutnas dimma, och de borde själva vara förändrade. Men så var det inte. De tolv åren hade bara varit en sida i en bok; att läsa en sida och sedan nästa tar tid om man följer varenda rad, men den första sidan finns där på motsatt sida av det tunna papperet, på motsatt sida men tätt intill.
Kvällen var mäktig, den nedgående solen färgade landskapet kopparrött. De låg tätt intill varandra och deras hud smälte samman. Victorien kände att hans kön var ömt, men han förmådde mer. Han hade kunnat fortsätta att röra sig fram och tillbaka i Eurydice, dyka in i henne som i ljummet vatten, och han skrattade som man skrattar när någon stänker i en simbassäng, lycklig över den gränslösa friheten.
”Vi måste åka tillbaka nu”, viskade han i hennes öra.
”Utfärdar herr officern utegångsförbud?”
”Jag vet vad jag sysslar med. Kom nu.”
Den dammiga bilen stod parkerad lite på snedden vid vägkanten. Den startade inte. Motorn gav bara ifrån sig en hes hostning när Salagnon vred på tändningen. Han undersökte motorn, kontrollerade sladdarna, men ingenting hjälpte. Solen hade gått ned och himlen blånade.
”Vi är fast här.”
”Vi kan gå tillbaka. Det är inte så långt.”
Han skakade på huvudet.
”Det är farligt för oss att gå i mörkret.”
”För oss?”
”Två européer. En ensam officer. Vi har inte kontroll över området.”
”Visste du det innan vi kom hit?”
Han svarade inte. Han tog upp pistolen som låg under sätet och fäste hölstret i bältet. Han tog haiken och korgen med den överblivna maten också.
”Vad ska vi göra?”
”Gömma oss och vänta, sova lite. Och i gryningen kommer de och hämtar oss.”
”Kommer de att hitta oss?”
”Ja”, sade han och log. ”Levande och oskadda om vi har lite tur, eller misshandlade och döda om vi råkar på en stor stygg varg i skogen.”
De lade sig i gräset mellan två klippor. De såg upp på den mörka gnistrande himlen, de hade aldrig någonsin sett så många stjärnor utom möjligtvis en oförglömlig kväll i Frankrike. De såg stora och halvstora stjärnor och ett oändligt antal glimmande stoftkorn. Pinjeträden doftade.
”Tillbaka där vi började”, sade Eurydice och kramade hans hand.
”En ny början”, sade Victorien och drog henne till sig.
Han var bra på att hålla sig vaken. Han kunde slumra lätt, dra ned sin mentala och fysiska aktivitet till ett minimum som om han låg i ide, men han uppfattade fortfarande plötsliga ljud, röster, steg i grus eller grenar som knakade. Eurydice sov med huvudet på hans axel. Han hade lagt sin vänstra arm om henne, i den högra höll han vapnet; metallen i kolven hade blivit varm.
Han vaknade till ur sin slummer när han hörde låga röster. De fördes med av vinden, närmade sig och avlägsnade sig, det var flera röster som talade med varandra och han tyckte att det lät som arabiska, men han visste inte om det var motståndsmän eller djinner och höll fingret mot avtryckaren. Eurydice sov tätt intill honom. Han vakade över henne. Hon suckade lågt och en hårslinga föll ned över ögonen. Hon andades mot hans hals och log. Han kände könet växa. Det är inte rätt stund, tänkte han, men det är tur att det inte hörs. Rösterna försvann.
Mörkret gav långsamt vika. Han vaknade av ljudet från en Alouette, en helikopter med kabin i plexiglas som flög mycket högt för att undvika beskjutning. Det avlägsna ljudet av propellrar hördes tydligt i den klara morgonluften, solen färgade den genomskinliga kabinen rosa men på marken var det fortfarande skugga. Salagnon ställde sig på en stor sten och viftade med armarna. Helikoptern svarade med att göra snäva cirklar och flög sedan därifrån. Han kröp ihop intill Eurydice som svept in sig i den skrynkliga haiken som blivit fläckig av jord och gräs. Hon såg på honom med en sådan blick att han genast förvandlades till ett våldsamt dunkande hjärta.
”Goda nyheter. De kommer att hitta oss levande.”
Hon drog av sig slöjan, nyvaken och sömnskrynklig, och avfyrade ett ömsint leende som bara var riktat till honom; det bländade honom och hindrade honom från att se något annat.
”Kom. Innan de hinner hit.”
Han hörde motorerna närma sig på avstånd. På vägen skumpade två lastbilar och en jeep med halvband, utrustad med en kulspruta. De hade slätat till kläderna och håret och stod vid bilen. Salagnon hade stoppat ned pistolen i hölstret.
”Allt det här för vår skull?” frågade han den lättade löjtnanten som hoppade ur jeepen och gjorde honnör.
”Området är inte säkrat, kapten.”
”Jag vet. Det är jag som flyttar omkring de små flaggorna på kartan.”
”Tillåt mig att upprepa det, det är oförsiktigt att ge sig av på egen hand. Kapten.”
”Men jag är inte ensam.”
Löjtnanten såg tyst på Eurydice. Hon hade svept haiken kring sig och besvarade hans blick.
”Ni är kapten Salagnon som överlever allt”, suckade han. ”Ni ska få se att odödligheten kommer att tynga er en vacker dag.”
Han gick för att övervaka bärgningen av Citroënen.
Han är tio år yngre än jag, tänkte Salagnon, och han vet vad han gör. Vi utbildar en generation krigsingenjörer. Vad ska de göra sedan?
”När vi körde upp hit till posteringen …”
”Det heter bordj, kapten, bordj”, avbröt Chambol. ”Det håller jag styvt på. Det betyder torn på arabiska och det är ett ord med djup innebörd på deras språk. Ett ord som andas värdighet, en signal i öknen.”
”Jaha, ja, när vi var på väg upp mot er … bordj, såg vi åsnekadaver utmed vägen. I olika stadier av förruttnelse.”
”Vi befinner oss i den förbjudna zonen, kapten.”
”Förbjuden för åsnor?”
”Det finns ingen befolkning kvar, zonen är förbjudet område. Vi bevakar den, ser till att ingen kan komma med förnödenheter till de laglösa. Svälter ut dem för att de ska krypa ut ur sina gömställen och slåss. Regeln är enkel, kapten, det är enda sättet att behålla kontrollen över landet. Och eftersom det här är en förbjuden zon är alla vi träffar på laglösa.”
”Men åsnorna då?”
”Här är åsnorna ett transportmedel. I den förbjudna zonen utgör de alltså en fiendekonvoj.”
Salagnon såg förbryllad på överste Chambol som allvarligt fortsatte:
”Vi har legat i bakhåll och dödat en mängd åsnor lastade med oliver och vete. Man kan betrakta det som ett misstag, men det vore fel: vi svälter ut fienden.”
”Har ni sett några partisaner?”
”Laglösa? Aldrig. De är väl inte tillräckligt hungriga för att komma ut ur skogen. Men vi väntar ut dem. Segern tillfaller den som har tålamod att vänta.”
”Eller så håller de inte till där.”
”Jag måste invända. Vi har lagt vantarna på en åsna med vapen i lasten. Kvinnorna som ledde den hade herrskor och det väckte våra misstankar. Vi dödade dem omedelbart. När vi undersökte kropparna visade de sig mycket riktigt tillhöra män och det låg gevär i korgarna under sädessäckarna. Den döda åsnan rättfärdigar de övriga, kapten. Vi är inne på rätt väg.”
”Jag antar att ni tänker fortsätta jaga åsnor.”
”Vi fortsätter. Vi viker inte en tum. Till de förnämsta mänskliga egenskaperna hör en fast karaktär. Det är värdefullare än intelligens.”
”Jag förstår. Sanningen är en lång väg kantad av döda åsnor.”
”Vad menar ni, kapten?”
”Ingenting, överste. Jag försöker se meningen med det.”
”Ser ni den?”
”Nej. Förstörelsen lär väl fortsätta”, sade Salagnon med ett leende.
Chambol såg oförstående på honom och besvarade inte leendet.
”Av vilket skäl är ni här, kapten Salagnon?” sade han till slut.
”Vi ska lägga vantarna på en katiba som faktiskt har vapen med sig.”
”Och ni tror inte att vi är kapabla att göra det?”
”Hundratjugo vältränade beväpnade män, överste, som är på sin vakt. Vi kommer i alla fall inte att vara i vägen.”
”Som ni vill. Men ni hade kunnat bespara er resan hit.”
Salagnon brydde sig inte om att svara. Fallskärmsjägarna inrättade sig på Chambols kontor; de röjde undan, installerade en radio, hängde upp en svart tavla och bredde ut kartor, och ställde sig sedan kring Salagnon som tyst väntat på att de skulle bli klara. Chambol stod med armarna i kors i ett hörn, han kokade av ilska och visade tydligt sitt missnöje.
”Vignier, Herboteau?”
”Ja, kapten.”
”Vilken väg skulle ni ta om ni var i deras kläder?”
De båda unga löjtnanterna böjde sig över kartan. De studerade den allvarligt och koncentrerat, den ene gnuggade sig över näsan, den andre bet sig i läppen och sedan pekade båda två på höjderna: ”Här”, sade de lågt; de visade att de tvekade och tänkte efter, visade att de gav ett noga avvägt svar på frågan. Det hade de inte gjort om de varit ensamma, men nu var de iakttagna av Salagnon.
Bortsett från uniformerna hade de inga likheter. Vignier och Herboteau var varandras raka motsatser: den ene kraftig, den andre trådsmal, den ene gladlynt och pratsam, den andre bleksiktig och ordkarg, den ene kom från en arbetarfamilj i Denain, den andre från en högborgerlig familj i Bordeaux, den ene måste arbeta sig upp, den andre skulle få ärva en förmögenhet, men som genom ett under kom de oerhört väl överens, det fanns en ordlös förståelse mellan dem och de hängde ihop som ler och långhalm. Det enda de hade gemensamt var att de båda var fallskärmsjägare och löjtnanter. De andra skämtade om dem; den ene var kort och tjock, den andre lång och smal, och när de gjorde samma gester samtidigt såg de ut som varandras förvrängningar i en skrattspegel.
Salagnon tyckte om de unga männen som med stort allvar försökte besvara hans frågor. Han tyckte om tanken på att han hade tränat dem och lärt dem reglerna för krigets kurragömmalek.
”Där, kapten”, sade Vignier och pekade på en trång dalgång.
”Nej, här”, sade Herboteau och pekade på en annan dalgång.
”Två, det är en för mycket. Ni måste välja.”
”Jaha, ni tror att ni kan gissa er till hur de tänker”, muttrade Chambol.
Han hade upplåtit sitt rum, men han kunde inte tåla att fallskärmsjägarna ignorerade honom. Kartorna låg utbredda på hans hänsynslöst avröjda bord och de tittade på flygfoton över regionen med stereoskopiska glasögon. Som om man kunde göra sig hemmastadd med höjderna utan att själv ta sig dit. De borde fråga honom. Det var han, Chambol, som befann sig på den centrala posteringen i regionen, men de där övermodiga männen i clownkostymering som vägrade bära hjälm och i stället stoltserade med löjliga små skärmmössor på sina snaggade skallar låtsades som om han inte fanns.
”De går upp i rök när de själva behagar, och sedan hittar man dem aldrig.”
”Trots era posteringar?”
”Det är väl ett bevis för att de går upp i rök.”
”Eller så ser ni ingenting och fyller ingen funktion.”
”Vi kontrollerar regionen.”
”Med all respekt, överste, så har ni inte kontroll över någonting. Och det är därför vi är här.”
”De kan terrängen. De smälter in som smör på rostat bröd. Ni kommer inte att hitta dem.”
Liknelsen föll platt. Salagnon betraktade honom under tystnad. De båda löjtnanterna lyfte på huvudet och väntade. Ordonnanserna som ägnat sig åt radion hejdade sig och männen som stod kring den svarta tavlan stelnade till som för att göra sig osynliga.
”Att de känner terrängen betyder ingenting, överste. Det säger man alltid, men det betyder ingenting.”
”De är på hemmaplan, de känner till terrängen, de går upp i rök framför ögonen på oss.”
”Det handlar om hundratjugo man som transporterar lådor med vapen och ammunition. En åsnekonvoj, överste. Den kan inte gömma sig bakom stenarna. Den syns när den kommer.”
”De kan terrängen, sa jag ju.”
”Ingen av dem är härifrån. Hälften av dem är uppvuxna i en stad, som ni och jag, resten kommer från andra platser. Man känner bara till omgivningarna hemmavid, och då krävs det att man har sett sig om. Det är inte herdar vi söker, utan en armé som tränats enligt konstens alla regler, de är kompetenta och försiktiga, och de vet hur man förflyttar sig utan att synas. Era män lämnar aldrig sina posteringar och på natten sover de. De vet ingenting om platsen de befinner sig på, de väntar bara på att få ge sig av.”
”De är araber och vi befinner oss i Algeriet.”
”Ingenting predisponerar en arab till att känna till terrängen i Algeriet, överste. Araberna som bor i Algeriet måste se sig om som alla andra.”
Chambol himlade irriterat med ögonen.
”Ni vet ingenting, Salagnon. Ni vet inget om det här landet eller befolkningen.”
”Men jag vet hur det är att ta sig genom en region med en väpnad trupp. Jag tillhör själv en väpnad trupp. Världen är densamma för oss alla, överste.” Han vände sig till sina löjtnanter.
”Mina herrar?”
”Där!” sade de samstämmigt och pekade på en dalgång.
”Det är idiotiskt”, sade Chambol. ”Det går inte ta sig dit utan att korsa vägen, och den ligger inom synhåll för en av våra posteringar.
”Ja, men det är det snabbaste sättet att ta sig dit de ska.”
”Och vägen och posteringen?”
”Det handlar om hundratjugo beväpnade stridsberedda män som är säkra på att posteringen inte kommer att ställa till bekymmer.”
”Varför det?”
”Ni sa det själv, posteringarna ser dem inte. De blundar eller tittar åt ett annat håll. De bevakar inte regionen, de bevakar sina egna intressen. Posteringarna är bara till för att hålla våra soldater på plats. Man strör ut dem över hela landet som måltavlor. Deras främsta uppgift är att överleva.”
”Löjligt.”
”Jag säger inte emot er. Och var ska vi placera oss?”
På den svarta tavlan markerade de var de skulle lägga sig i bakhåll, var trupptransporterna skulle mötas och var helikoptrarna skulle landa medan Chambol hånfullt såg på.
”Lycka till med fällan, mina herrar. Vi väntar er till middagen när ni har fått nog och inte orkar vänta längre.”
Fallskärmsjägarna låg på vakt mellan stora stenar uppe på bergskammen, gömde sig bakom kalkstensblock som blivit brännheta i solen. De såg ut över den uttorkade dalen, där det på vintern – om det överhuvudtaget blev vinter i Algeriet glömde man den så snart det blev sommar – rann en bred bäck, men om våren återstod bara en rännil och fuktiga gropar där det växte oleander. Gräs med torra blomställningar glänste i solen och träden utmed bäcken bildade en tät skogsremsa med förvridna grenar och blanka blad som klättrade uppför hela dalsidan och bildade en lång tunnel där det var lätt att gömma sig. En stenig väg ledde till dalen nedanför och över bäcken gick en bro som kunde vara romersk, den föreföll överdimensionerad för rännilen, men den var byggd med tanke på översvämningarna efter skyfallen. Vägen fortsatte uppåt på andra sidan bäcken och försvann bakom nästa bergskam. Där låg en annan grupp, även den dold av stora stenblock och stora grå buskage vilkas skuggor bildade ett ojämnt mönster på marken. Man kunde inte ens se soldaterna i kikare. De dammiga kamouflageuniformerna smälte in bland stenarna; så långt blicken nådde fanns bara sten och grus, all växtlighet på dalgångens båda sidor och på höjderna var förtorkad. Fältuniformerna gjorde dem osynliga. Färgerna var urblekta, tyget så nött och tunnslitet att det rämnade ibland och de tunga gröna kanvasväskorna med utrustning var skamfilade. De var iförda sina arbetskläder. Till och med vapnen var buckliga och repiga som flitigt använda verktyg. Stenarna där de låg skyddade dem från blickar, men inte från värmen. De kisade mot solen, orörliga som ödlor på en vägg. De höll utkik och dåsade till ibland; de hade legat där hela natten och känt solen i ryggen hela dagen. De hade sett himlen färgas violett, rosa och vackert blå som i Frankrike om sommaren, resten av dagen var den nästan vit, färgerna skiftade långsamt som en gradvis upphettad plåt. De låg stilla och svettades.
Om jag verkligen satt alldeles stilla, tänkte Salagnon under de långa timmarna, kanske jag inte skulle svettas eller åtminstone inte känna det. Kroppen vänjer sig inte, men det kan vara detsamma. Värmen förföljer mig, hela mitt vuxna liv har jag badat i svett. Men här är det i alla fall min egen svett. I Indokina var luften tryckande. Den klibbade, jag höll på att förgås av fukten och alla omkring mig stank svett. Här är det bara min egen svett som klibbar.
De bevakade det mörka skogsbrynet där marken var täckt av torra knastrande löv. De räknade med att en trupp på hundratjugo beväpnade män skulle dyka upp och ta sig över vägen. De väntade. Hundratjugo män, en hel armé med det krigets mått mätt. För det mesta hittade de inte fienden. De finkammade ett område utan att hitta någon, trots att de visste att fienden höll sig gömd där. En jeep kunde bli attackerad på en ödslig väg som om stenarna och buskarna plötsligt kastat sig över den, och efteråt låg passagerarna på vägkanten med avskurna halsar. Det krävde vedergällning. De fick nöja sig med att anfalla närmaste by, gripa invånarna i stenhusen och förhöra dem. De gripna förstod inte frågorna och soldaterna förstod inte svaren men de måste ju gå till motattack. Nu väntade de på hundratjugo beväpnade män och det var lättare. Det var bättre att slåss än att ständigt frukta överraskningar. De unga männen som låg mellan stenarna försökte undvika solsting, försökte få hjärtat att slå långsammare; de befann sig på sparlåga men var beredda att flamma upp igen när de etthundratjugo motståndarna kom ut ur skogen.
Salagnon hade installerat radion under ett tanigt mimosaträd, antennen syntes inte bland grenarna, den blanka mörkgröna metallen hade slipats matt av sand. Trettio kilometer därifrån väntade de båda helikoptrarna, piloterna satt i skuggan, beredda att ge sig av och släppa ned en grupp eller enstaka män där de behövdes. Trambassac förlitade sig numera enbart på helikoptrarna. Han flyttade ständigt nålarna med flaggor på kartan. Hans män meddelade honom via radion när de var på plats. Han gillrade fällor, spelade dam med kartan som bräde, spärrade av fiendens reträtt, låg i bakhåll bakom en krök, omringade motståndaren med nålar. Och hans män väntade på att gå till anfall i hettan mellan stenarna där man kunde överblicka horisonten åt alla håll. När han satte fingret på en punkt på kartan flögs soldaterna dit.
Två Siko H 34 kunde släppa ned en hel tropp var som helst. Trettio man var inte mycket, men överraskningen, precisionen och automatvapnen kunde vara förödande. De femton man som flögs ut med varje helikopter visste att de kunde räkna med varandra. En grupp unga män som känner varandra och värdesätter varandra är oövervinnelig eftersom ingen av dem förmår ta till flykten inför ögonen på sina vänner, ingen lämnar sina stridskamrater i sticket; de lever ihop och det vore att lämna sig själv i sticket.
Salagnon kisade mot solen och väntade på att få se något röra sig nedanför. I en olinjerad anteckningsbok han haft i fickan gjorde han en skiss av den uttorkade dalgången, tecknade konturerna med blyerts, skuggade och tillfogade detaljer. Sedan tecknade han samma motiv igen på ett nytt blad. Han tecknade tills han var bekant med varenda grop och vartenda träd i dalen de bevakade, han missade inte en enda av de förtorkade buskarna som stått där i århundraden. Om han snabbt gjorde teckning efter teckning skulle han uppfatta om något rörde sig, se när de kom. Bredvid honom stod radion lutad mot ett träd och slumrade i sin låda.
Vignier smög ljudlöst mellan stenarna och dök plötsligt upp framför Salagnon som ryckte till, men Vignier rörde lugnande vid hans arm och höll upp ett finger för munnen.
”Titta, kapten”, viskade han. ”Mitt i bäckfåran, vid bron.”
Salagnon tog automatiskt upp kikaren.
”Nej”, sade Vignier lågt. ”Akta, det kan uppstå en reflex. De är där.”
Salagnon lade ifrån sig kikaren och kisade med ögonen. Flera gestalter kom långsamt och försiktigt ut ur skogen där de dolts i skuggan mellan stammarna. De gick på rad och ledde åsnor lastade med lådor. På vägen hördes motorljud. Ett moln av damm kom långsamt svepande tillsammans med ljudet av militärlastbilar. Den här gången glömde Salagnon all försiktighet, tog upp kikaren och reste sig. På lastbilarna satt soldater och framför dem körde en jeep. De kom nedifrån dalen och var på väg mot bron.
”Fan också! Det är Chambol!”
Den första granaten kom från flodbädden och slog ned på vägen framför jeepen. Den sladdade och stannade på vägrenen. En ny granat träffade motorn i en av lastbilarna som genast flammade upp. Männen hoppade ur, spred ut sig och slängde sig på marken där gruset sprutade i kulregnet.
”Vilka idioter!” vrålade Salagnon. ”Hitåt!”
Fällan som omsorgsfullt gillrats i timmar slog ihop vid fel tidpunkt. Granater exploderade i bäckfåran, kulsprutegevären som dolts bakom stenarna avfyrades smattrande och luften fylldes med splitter. Fallskärmsjägarna som hållit sig gömda ålade framåt och när männen i katiban drog sig tillbaka reste de sig och gick till attack. Flera åsnor föll gällt skriande med sin packning, åsneförarna tvekade innan de övergav djuren och rusade bort mot träden för att ta skydd. Där besvarade de eldgivningen med gevär och kulsprutor, och fallskärmsjägarna slängde sig på marken, men det gick inte att avgöra vilka som automatiskt kastat sig ned och vilka som sårats och fallit.
”Det här är ju vansinne”, muttrade Salagnon. ”Vansinne!”
Han anropade Trambassac, bad honom att spärra av dalgången, beordra helikoptrarna att lyfta och låta fällan slå igen. Fallskärmsjägarna avancerade från stenblock till stenblock och nådde bäckfåran. Det förbättrade situationen för soldaterna på vägen. De reste sig försiktigt. På avstånd hördes skott som avlossades regelbundet som vid en skjutövning. Katiban som rörde sig uppåt i dalgången utsattes för beskjutning av fallskärmsjägarna på åsen. Två helikoptrar flög under stort oväsen över deras huvuden.
”Det fungerar något så när, men vilket slöseri!”
I den torra bäckfåran låg döda i slitna uniformer från ALN, den nationella befrielsearmén som utan större framgång försökte framstå som en reguljär armé. De sårade undvek att göra häftiga rörelser och betraktade tysta fallskärmssoldaterna som gick från kropp till kropp. Bland männen låg också åsnor som fallit med sin tunga vapenlast, några av dem lyfte på huvudet och skriade högt på åsnors vis. De hade alla fruktansvärda skador av det slag grov ammunition och granatskärvor åstadkommer, tarmarna vällde ut och pälsen var kletig av blod. En sergeant gick från åsna till åsna med en pistol i handen, närmade sig försiktigt, förde den till djurets panna och tryckte av, och när skriandet och ryckningarna i benen upphörde rätade han på ryggen och gick till nästa. Han dödade de skadade åsnorna en efter en tills det blev tyst. Vid varje skott ryckte de sårade till. De laglösa bar uniform och hade militära vapen. Fallskärmsjägarna föste ihop dem. De som såg ut att vara yrkesmilitärer fördes åt sidan. De skulle bli kvar. Soldater som tillhört den franska armén betraktades som desertörer. De som fick behålla livet blev bakbundna och beordrade att sätta sig bredvid fallskärmsjägare med skjutklara vapen. En av officerarna hade kartor och en del andra papper på sig.
Vignier låg i sluttningen. Kulan hade träffat i pannan, på precis det ställe där det bildas rynkor när man är bekymrad. Han måste ha dött direkt, varit död när han föll. Herboteau stod tyst och såg på honom en stund. Sedan tog han upp en näsduk ur fickan, fuktade den med saliv och torkade bort blodet kring det runda kulhålet.
”Så där, ja. Nu är han åtminstone ren.”
Han rätade på ryggen och vek ihop näsduken. Han tog upp sitt vapen och bad om tillstånd att ge sig av efter resten av katiban med sina män. Det fick han. Striderna pågick fortfarande ovanför bäckfåran i den svårgenomträngliga skogen.
Chambol hade stukat foten när han föll ur jeepen. Han närmade sig haltande. Soldaterna som suttit på lastbilarna linkade fram till sina fordon. De var pojkar med släta gossansikten i bylsiga infanteriuniformer; de såg ut att ha knyckt för stora kläder i ett kostymförråd. Det var nyanlända värnpliktiga. De hade varit livrädda. Salagnon visste inte om han skulle örfila dem eller trösta dem. De hanterade sina vapen tafatt. Deras tunga hjälmar var alldeles för stora och satt på sned. Fallskärmsjägarna var noga med sin klädsel inför strid. Den kunde förefalla oviktig men hade stor betydelse. När de samlats såg han att två sergeanter utgjorde deras enda befäl. Den ene luktade sprit och den andre såg trött och sliten ut, han måste ha bott i landet i årtionden, kommit dit redan långt före kriget. De borde hålla sig på posteringen i stället för att ge sig ut på det där idiotiska sättet och utsätta sig för faror. Han sade det till Chambol som grimaserade av smärta när han försökte stödja på foten.
”Vad i helvete gjorde ni här?”
”Vi var på väg med förstärkning till en av våra posteringar.”
”Jaha, bara så där lite av en slump skulle ni till en av posteringarna i ert idiotiska nätverk?”
”Vi hade hört av en informatör att den skulle anfallas. Vi skulle vänta på fienden där. Överraska dem. Vi hade tänkt ligga steget före.”
”Litar ni på era informatörer?”
”Det är en av våra gamla soldater, mycket tillförlitlig.”
”Se er omkring på marken, titta på dem vi dödat. Flera av dem är våra gamla soldater. Ni kan inte lita på någon här. Utom på mina killar. Ni är en idiot, Chambol.”
”Jag ska krossa er, Salagnon …”
”Och om inte jag är kvar här och kan rädda skinnet på er, vad gör ni då? Ska ni ligga och trycka i era idiotiska posteringar? Hur lång tid tar det innan ni blir attackerade? Krossar ni de respektlösa fallskärmsjägarna kommer rebellerna att skära ballarna av er när ni sover. Utan att era vakter märker något. De kommer inte att märka något förrän de känner den kalla kniven mot huden – killarna ni kör omkring på era lastbilar är värdelösa och era underofficerare är vrak.”
”Jag förbjuder …”
”Ni förbjuder mig ingenting, överste. Och ni kan åka tillbaka nu, jag har annat att göra.”
På kvällen förde man Ahmed Ben Tobbal till honom. Salagnon kände igen honom på den jättelika kolsvarta mustaschen som hade gjort så stort intryck på honom innan han själv börjat raka sig. Den var fortfarande tät och vildvuxen, men anletsdragen hade blivit skarpare. När kvällen kom upphörde larmet och det blev lite svalare. Den frodiga växtligheten doftade starkt, de upphettade stenarna luktade flinta och träden kåda. Fallskärmsjägare återvände i långsam takt med bakbundna fångar och åsnor som var lastade både på ryggen och på sidorna. När Ben Tobbal fördes till kapten Salagnon satt han i sin kamouflageuniform som en romersk härförare omgiven av döda soldater, hans drag var slitna efter ett och ett halvt dygn utan sömn, men när han kände igen fången måste han le.
”Om du hade fallit i mina händer, Victorien, skulle du ha råkat illa ut”, sade Ben Tobbal.
”Inte en chans, Ahmed, inte en chans.”
”Det kan hända, kapten, det kan hända.”
”Men det har inte hänt.”
”Nej. Så det är ute med mig. Och ganska snart, tror jag”, tillade han med ett leende, ansiktet slappnade av som om han andats ut, som om han skulle få lägga sig och sova efter en lång marsch, det var ett sympatiskt leende som inte var riktat till någon.
”Jag kommer inte att låta det hända.”
Ben Tobbal ryckte på axlarna.
”Det där bestämmer inte du, kapten Salagnon. Att dina killar inte satte en kula i skallen på mig beror på att jag förde befäl över konvojen. De tog mig med sig. Jag vet mycket väl vad som kommer att ske. Och om du skulle släppa mig blir jag avrättad av den andra sidan. För att jag förlorade katiban och blev tillfångatagen; nu är jag smutsig och hos oss tvättar man sig i blod. Har du märkt att man bara tvättar sig i blod i det här landet? I en störtsjö av blod i stället för vatten. Här är det ont om vatten, men inte om blod.” Han skrattade. Han satte sig på huk, avspänd som under ett lätt rus. ”Så jag ser min framtid tydligt, den är kort även om du är snäll och lyssnar på mig, lille Victorien. Doktor Kaloyannis tyckte mycket om dig och han ville att du skulle gifta dig med hans dotter. Men allting har förändrats, jag vet inte varför. Den gode doktorn har blivit en räddhågsen man, den vackra Eurydice är gift med en man som inte förtjänar henne, jag som var sjukskötare skär strupen av folk, och du, lille Victorien, som tecknade så vackert, har blivit en högmodig krigare som kommer att avrätta mig om några timmar eller dagar. Det har gått illa och det kommer att bli värre; alla kommer att döda varandra. Jag sörjer inte att det är över. Du kan inte ana hur trött man blir när man måste hålla sig undan på landsbygden i åratal och bara möter människor man tänker döda. Jag sörjer inte att det är över.”
”Ben Tobbal, du är bara fånge.”
Ben Tobbal log igen där han satt på huk och tittade upp på fallskärmsjägarnas kapten som vänskapligt böjde sig fram.
”Minns du din vän där borta i Frankrike? Han var den ende fransman som någonsin frågat vad jag heter i efternamn. För de andra räckte det med förnamnet. Jag är ju arab. Och jag blir duad därför att det sägs att man duar varandra på mitt språk, men ingen av de som påstår det talar mitt språk. Fransmännen vet allt om oss, de talar inte arabiska men känner alltid igen en arab.”
Herboteau granskade buttert Ben Tobbal och knöt nervöst händerna som om han hade svårt att behärska sig.
”Vad ska vi göra med honom, kapten?” frågade han utan att släppa fången med blicken.
”Vi tar honom med oss. Han är fånge, vi förhör honom.”
Herboteau suckade.
”Så blir det, löjtnant”, sade Salagnon. ”När vi för en gångs skull utkämpar en strid i stället för att skära strupen av folk i något mörkt hörn ska vi följa krigslagarna.”
”Vilka lagar?” muttrade Herboteau.
”Lagarna.”
Salagnon tog upp fältflaskan ur bältet och räckte den till Ben Tobbal som drack med en suck och torkade av mustaschen.
”Tack.”
”Vi kommer och hämtar dig.”
Helikoptern landade och det tog några minuter att föra ombord sårade och döda. Mariani som inte tagit av sig solglasögonen trots att det var mörkt, hukade i vinddraget från propellrarna, i handen höll han en nött läderportfölj som innehöll alla FLN:s papper; formulär, listor och kartor.
”Det borde räcka”, sade han och såg på Ben Tobbal som gick mot helikoptern.
Han hade svårt att ta sig ombord eftersom hans händer var bakbundna. Han tog avsked av Salagnon med en maktlös nick, nästintill omärklig, som en blinkning, och försvann in i helikoptern.
”Du tar hand om honom”, sade Salagnon.
”Inga problem”, sade Mariani och daskade till portföljen innan han steg upp i helikoptern som lyfte med ett dån.
Det kom en sval vind från bergskammarna, den violetta himlen mörknade, helikoptern steg så högt att den färgades rosa av den sista solstrålen i höjden innan den styrde mot Alger. Solen hade gått ned, himlen var rödlila och de såg att något föll från helikoptern, snurrade runt i luften och försvann bortom de mörka höjderna. Helikoptern fortsatte rakt fram och slukades av mörkret.
”Visste ni att det skulle sluta så?” frågade Herboteau.
”Det var vad man kunde förvänta sig av Mariani. Nu åker vi tillbaka.”
Lastbilarna hade kommit för att hämta dem. Helljusen lyste upp den tomma grusvägen. Herboteau höll inte händerna knutna längre men han lyckades inte somna i den skumpiga förarhytten, de andra sov utmattade på flaket där det fanns bänkar. Han mådde illa och dåsade med öppna ögon. Vägen var gropig och till slut kräktes han genom fönstret, varpå chauffören skällde på honom men inte stannade.
”Är du sjuk, Herboteau?” frågade Salagnon när de var framme.
”Ja, kapten. Men det är ingenting allvarligt.”
”Klarar du dig?”
”Ja.”
”Bra, gå och lägg dig då.”
De skulle snart få sova. De var utmattade efter vakan, marscherna, väntandet och den plötsliga striden där de utfört hjältedåd, nu drömde de om stränder, kall öl och sina sängar. De var slitna. Korridoren i förläggningen som var nödtorftigt upplyst av små lampor med låg spänning föreföll lång, det gick inte att se var den slutade, de släpade fötterna efter sig, de dammiga gummisulorna skrapade mot den nötta linoleummattan och de rörde sig mekaniskt som sömngångare. De rödögda männen som kom tillbaka i smutsiga uniformer och svettblank hud var en skugga av sig själva, de vacklade mot logementet, mot järnsängarna där de drog upp lakanet och sedan låg orörliga. Den här gången kom nästan alla tillbaka, bördan av de döda var inte så tung den här gången, de hade bara tre döda och sig själva att släpa på; den egna trötta kroppen och själen som glänste i dunklet efter blodbadet. I grund och botten hade allt gått bra, de hade överraskat fienden, inte själva blivit överraskade och var tillbaka nästan allihop. I grund och botten. I förläggningens svaga belysning kunde man inte skilja dem åt, men den framhävde de rakade skallarnas konturer, skuggade ansiktsdragen och de krampaktigt hopknipna läpparna. Blicken i ögonen som vilade djupt i sina hålor hade slocknat, de såg ingenting. De var trötta, trötta på varandra, men de höll ihop, stödde sig mot varandra. De vill sova, tänkte Salagnon, bara sova. Jag ser dem i det gulaktiga skenet som lockar till sig svärmar av insekter, jag ser hur de släpar sig fram i den dystra korridoren i förläggningen, vet att de bara tänker på att få sova, de tror att de är starka men ser ut som levande döda och jag är deras befäl. Det är mörkt, morgonen kommer, vi återvänder till källaren där jag stänger dörren om oss, och så går dagen. Jag lever fortfarande fast jag inte borde, det är därför jag luktar svett; stanken som förföljer mig är lukten av grav, jag blev dödad i Indokina, skjuten på nära håll när jag åt en hönsklo och jag borde inte vara här. Men jag är kvar. Vi är kvar allihop, vi borde inte vara här, det vi upplever, det vi gör, är outhärdligt, ingen klarar sig oskadd, men vi fortsätter i alla fall, vi är en zombiearmé som sprider sig över jorden och sår förintelse. Mättade stiger vi ned i graven igen och tillbringar dagen där, på natten stiger vi upp på nytt och vädrar blod. Hur länge ska det pågå? Tills vi blir stoft, förvandlas till sand när man rör vid oss, precis som de förtorkade kropparna i öknen. Allt vatten borde ledas bort, det var så det var bestämt. Marken borde vara torrlagd så att alla fiskar dör och det enda som återstår är damm. Det är det vi försöker göra, och när natten blir dag går vi ned i källaren.
”De stoppar kulorna”, sade han. ”Jag har prövat. Kanske inte på tio meters håll, fast det lär väl visa sig, men jag har testat och de hejdar skott från en kulspruta på femtio meters håll. Det kan hända att någon kula går igenom, men jag har i alla fall en chans.” Föraren knackade på den ena plåten som han hade skruvat fast på dörren, den andra täckte övre delen av vindrutan. ”Jag skulle vilja ha pansarglas”, fortsatte han, ”men jag är inte president. Pansarglas hittar man inte hos en vanlig glasmästare.”
Han hämtade Salagnon och hans män två dagar efter bakhållet. Salagnon satt i förarhytten, i det svalkande vinddraget från det nedvevade fönstret, hans kläder var sandiga och den intorkade svetten hade förvandlats till vita kristaller i ansiktet och på den urblekta uniformen.
”Jag är plåtslagare och jag är metodisk”, sade föraren utan att släppa vägen med blicken. Han var tvungen att hålla utkik efter gropar, men trots det skumpade lastbilen eftersom stigen man kallade väg var belamrad med stenar i skiftande storlek. Den utplånades, rasade utan förvarning när det var oväder, och försköts långsamt mot ravinerna under de långa sommarregnen.
”Är det till någon hjälp?” frågade Salagnon tankspritt och såg ut på landskapet.
”Ja, för jag är utsatt för större risker än ni.”
”Tror du?”
”Det finns statistik på det, kapten. Det går åt fler förare än fallskärmsjägare. Fast vi dör på vår post, hamnar över ratten i en brinnande lastbil, ni dör ute i det fria, får en kula i panna och blir liggande med ansiktet mot himlen.”
”De bra gångerna”, sade Salagnon.
”Det är bara en bild. Men när de ligger i bakhåll siktar de på chaufförerna, för om den första lastbilen stannar blir hela konvojen stående och sedan pepprar de allihop med maskingevär. Den som går åt först är jag, killen vid ratten. Ibland när jag kör bränner det till i skallen vid tanken på hur utsatt jag är.”
”Därav pansarplåten?”
”Jag hade gärna haft fler, men jag måste ju kunna se vägen. Fast om de ska döda mig nu måste de ha bra vapen och sikta bra. Jag är inte lika lätt att pricka längre och då kanske de försöker träffa någon i en annan lastbil i stället. I teorin klarar jag mig.”
”Du är metodisk”, sade Salagnon och skrattade.
”Och plåtslagare. Jag har gjort plåtarna för hand. Tio millimeters plåt tillskuren som papper. Arbetet är noga utfört, kapten.”
De åkte förbi Chambol, han hade parkerat jeepen vid vägkanten och stod på fotsteget. Han betraktade byn nedanför med ett fast grepp om vindrutan och i kvällsljuset såg hans ansikte ut att tillhöra en krigarstaty. Han stod blick stilla.
”Vad gör den där idioten där?”
Salagnon gjorde honnör och Chambol besvarade den med en nästan omärklig knyck på nacken. Två halvpansarfordon blockerade infarten till byn. Här och var stod unga sysslolösa soldater med sina tunga hjälmar på sniskan, de såg ut som barn i för stora byxor och höll gevären som om de varit sopkvastar. Solen gick ned vid horisonten, dammet i luften skimrade kopparrött, soldaternas unga ansikten tycktes avspegla aftonens stillhet. De stod där de fått order att stå, vad skulle de annars göra? Salagnon steg ur bilen. Kvällsluften var tryckande, solen stod så lågt att han tvingades kisa och han hörde flugornas surrande. Surrandet genljöd i bärnstensmassan där alla hade fastnat; de orörliga och tigande soldaterna som höll så tafatt i sina gevär och skyttarna i pansarfordonen som satt orörliga och såg rakt fram med skjutklara kulsprutor. Han hörde att någon skrek på franska, rösten bröts nästan, men han uppfattade inte orden. Det låg flera kroppar i gruset mellan husen. Det var därifrån surrandet kom. Väggen ovanför var perforerad av kulhål, kulorna från kulsprutorna hade utan svårighet trängt igenom och slitit upp den torra jorden. Det var en sergeant som vrålade, på marken låg en arab, en skräckslagen gamling som saknade flera tänder och bara mumlade till svar. Flera soldater, några av dem med händerna i fickorna, betraktade scenen, men de vågade inte röra sig eller säga någonting. Sergeanten överöste gamlingen med sparkar och vrålade sig hes. Till slut förstod Salagnon vad han sade:
”Var är han? Var är han?”
”Vad är ni ute efter, sergeant?”
Sergeanten rätade på ryggen med blixtrande ögon, han hade vrålat utan att hämta andan och hade fradga i mungiporna.
”Jag letar efter en skitstövel som har gett mig falska upplysningar. Jag har förlorat fyra man, fyra unga pojkar, och jag vill ha tag i honom.”
”Vet han något?”
”Alla vet något. Men de säger inget. De skyddar varandra. Men jag ska hitta honom. Gubben ska berätta var han finns. Den jäveln ska få betala dyrt för det här. Om jag så ska behöva riva hela byn. Man måste visa dem. Vi ser aldrig mellan fingrarna.”
”Släpp honom. Han vet ingenting. Han förstår inte ens frågorna.”
”Vet han ingenting? Jaha, då måste vi ju genast sluta, det har ni rätt i.”
Han drog snabbt upp pistolen ur bältet, siktade på gamlingens huvud och sköt. Blodet stänkte ned kängorna på den närmaste soldaten som förfärat hoppade undan och kramade geväret så hårt att ett skott gick av, dammet yrde när det träffade marken, han ryckte till, rodnade skuldmedvetet och mumlade ursäkter. Salagnon gick snabbt fram till sergeanten som såg på honom med dimmig blick. Han luktade sprit. Salagnon gav honom en rak höger. Sergeanten föll ihop och blev liggande.
”Se till att göra vägen fri. Flytta på fordonen.”
Pansarfordonen startade i ett moln av avgaser och körde åt sidan. Salagnon gick tillbaka till lastbilen. De for långsamt genom byn och försökte undvika gropar och stora stenar. Flugornas surrande blev ett med motorljudet. Sergeanten låg kvar på marken. De förstummade soldaterna rörde sig inte ur fläcken, de blinkade mot kvällssolen och höll gevärspiporna riktade mot marken. De dödas kroppar slukades av mörkret.
”De behöver bara röja upp lite”, sade Salagnon. ”Det klarar de utan oss.”
”De verkade inte särskilt alerta”, sade chauffören.
”De får order om att göra fruktansvärda saker, underbefälen är idioter, deras överste skulle passa bättre i en operett och deras uppdrag är inte särskilt tydligt. De kommer att hata oss länge för det här.”
År 1958 blev Skriftställaren statsöverhuvud. Han var militär skriftställare, i den bemärkelse man använde ordet om personligheter under kejsardömet eller Ludvig XIV:s tid, en man som planerade fältslag med rödpenna på stora kartor, hade en älskarinna vid varje förläggning och var bekant med soldaterna i sin armé som en hundägare med ett hundspann; det slags person som till synes lyder sin furstes vilja men gör som han själv vill i fält, som skriver briljanta brev dagen före ett slag och memoarer i flera band mot slutet av sitt liv. Men han som nu åter blev statsöverhuvud hade aldrig lett ett krig, höll sig inte med älskarinnor och hittade ingen furste att lyda.
År 1958 gjorde militären skriftställaren till statsöverhuvud, och den posten kan bara innehas av en person. Det var märkligt att man tillsatte en militär på en post avsedd för en furste. Det var märkligt att man utsåg en militär som inte deltog i några strider, som bara använde verbala vapen och ihärdigt byggde upp bilden av sig själv med hjälp av sin stora litterära begåvning. Men hans storslagna verk består inte av enbart av böcker, utan också av tal med teatral kraft, hans anföranden var värdiga ett orakel och man tillskriver honom en oerhörd mängd anekdoter, de flesta apokryfiska eftersom han inte skulle ha hunnit berätta dem alla, men de utgör också en del av hans verk. Han hade talang, den store generalen som saknade armé och verkställde sina operationer med ord, han hade litterär talang. Han använde sig av den i sina verk och påverkade läsarna i deras innersta. Den franska andan var författarens verk, han skrev fram den, fransmännen var hans stora roman. Man läser den fortfarande. Han var spirituell och spiritualitet är det franska sättet att använda ord i kampen för eller emot något.
Militärerna som inte själva kunde skriva gjorde honom till statsöverhuvud med uppdrag att skriva Historien. Han hade redan skrivit första bandet, nu skulle han skriva resten. Han skulle inneha rollen som den allestädes närvarande författaren i ett epos med femtio miljoner gestalter. Han skulle skapa verklighet med sina ord och det han inte nämnde hade aldrig existerat, det hade däremot det han antydde i halvkvädna ordalag. Han hade en beundransvärd episk förmåga. Han blev en allsmäktig skapare och fransmännen hade samma slags relation till honom som romangestalter till sin författare. De brukar hålla tyst, de utgör bara någon annans ord, de är inte självständiga. Berättaren har ordet, han avgör vad som är sant och vilka kriterier som avgör vad som är sant, han låter förstå vad som är sant och resten, det som inte låter sig inordnas i hans kategorier, är bara rykten, klagomål, rapningar och gurglanden som är dömda att tystna. Gestalterna plågas av sin betydelselöshet och dör under öronbedövande larm, sönderslitna i sitt innersta.
Från helikoptern såg han kommandosoldaterna marschera på långa led i ödemarken med sin tunga packning, han såg fältflaskorna och vapnen de bar över axeln, såg hur de spred sig i den förbjudna zonen i en gles rad mörka prickar mot de ljusa klipporna. De finkammade zonen utan att missa någonting, de spårade upp spillrorna av varenda tillintetgjord katiba, målet var små grupper med utsvultna män beväpnade med tjeckiska vapen. Kommandosoldaterna tillbringade dagarna i grottor och gick om natten och de gick långt, för det mesta utan att hitta något, men deras muskler förvandlades till stålvajrar, de var seniga och solbrända, kände igen fienden på hans ansikte, hans namn, skrovligheten i hans röst. Blodet berörde dem inte längre. Salagnon flög över zonen i helikopter och landade bara när de måste ta till storsläggan för att slå sönder låset. Han och hans vältränade män utgjorde släggan, de gick till attack mot en grotta och tillfångatog en numerärt överlägsen grupp ledd av officerare utbildade i Östeuropa. ”Vi är attacksoldater”, sade Trambassac till de andra officerarna som i hans ögon var gubbstruttar, ”vi letar upp dem, tar oss dit och besegrar dem.” De flög dit i helikoptrar, segrade varje gång och åkte därifrån i lastbilar. Men det förändrade ingenting. De tömde landsbygden. En stor del av befolkningen förflyttades till läger och efter varje insats visade de upp kropparna efter de laglösa; de höll räkningen men det förändrade ingenting. Fransk-algerierna i Alger utsattes för den allmänna fientligheten. Terrortekniken spred skräck, lade sig överallt som fint vitt damm, som en envis lukt, en kletig gyttja som fastnade överallt och var omöjlig att tvätta bort. Den rationella terrorn skapade en rädsla som kunde liknas vid industriavfall, föroreningar, den feta röken från en fabrik som svepte in himlen, marken och kropparna. Salagnon och hans män fortsatte, de slog till hårt, men det förändrade ingenting, rädslan trängde in i stenarna de gick på, luften de andades, lade sig som damm på huden och i själen, gjorde blodet trögflytande och täppte till hjärtat. Blodet koagulerade och människor dog av blodstockning, av cirkulationsrubbningar.
”Det kan inte fortsätta så här. Jag har inga araber kvar att prata med”, sade Salomon. ”De som inte är döda eller på flykt tiger ogillande, ser skräckslaget på mig och svarar inte när jag pratar med dem. De undviker mig. Jag känner mig som en sten i en bäck när jag går på gatan. Vattnet glider undan, undviker mig, rinner av mig; jag blir inte blöt men den där stenen dör om den inte blir blöt, om den inte kan suga upp vattnet som rinner förbi. Jag har blivit en sten, Victorien, och jag är olycklig som bara en sten kan vara.”
”Han påstår att han känner dig”, sade Mariani.
Salagnon kände igen Brioude trots att ena ögat var igenmurat och ansiktet svullet. Hans kläder var skrynkliga och fläckiga, kragen trasig och knapparna hade lossnat, men Salagnon kände igen Brioude som satt lutad mot en vägg med bakbundna händer. Bredvid honom satt en ung arab i samma skick, märkligt nog med ett litet silverkors på slaget till sin slitna jacka.
”Fader Brioude”, fortsatte Mariani, ”katolsk präst, den saken är klar, och före detta soldat, påstår han. Den andre säger att han heter Sébastien Bouali och är elev på prästseminariet.”
”Libanes?”
”Muselman från Algeriet. Som har konverterat. Lite väl grovt.”
Mariani hade kallat ned honom till kylrummet i den moriska villans källare; ett naket källarrum där de gripna fick vänta. Ibland räckte det med några timmar i kylrummet; fångarna hörde skriken genom väggarna och kände mögellukten. I dunklet mötte de storvuxna män i uppknäppta uniformsjackor och ögon som svarta brunnar i ögonhålornas djup. I kylrummet bröt skräcken ned dem, men det räckte inte alltid. Då tog man fången till ett annat rum i den moriska villans källare och förhörde honom tills han pratade eller dog.
Brioude hade inte förändrats och trots att han bara kunde öppna ena ögat föreföll han snarare mer högmodig än förr, otåligare och mer förbittrad över de hinder världen envisades med att ställa i hans väg. Salagnon satte sig på huk och sade med låg röst:
”Vad gör du här?”
”Jag hjälper till, gamle vän. Jag hjälper till.”
”Vet ni åtminstone vem ni hjälper, fader?” frågade Mariani torrt.
”Absolut, min son”, sade Brioude med ett ironiskt leende på sina tunna läppar.
”Ni hjälper mördarna som placerar ut bomber på gatorna och de bomberna dödar alla som råkar befinna sig i närheten. Vet ni vad FLN är?”
”Ja, det gör jag.”
”Hur kan ni som är fransman stödja dem? Och till och med förstå dem? Om ni vore kommunist – men ni är ju präst!”
”Jag vet vilka de är. En fruktansvärd blandning som vi själva är upphov till. Men vilka de än är har algerierna rätt att köra ut oss.”
”Algerierna är fransmän födda här och det här är Frankrike.”
Salagnon reste sig.
”Vad har han gjort?”
”Det vet jag inte ännu. De misstänker att han är sambandsman åt FLN.”
”Släpp honom.”
”Skämtar du? Vi har gripit honom och vi släpper honom inte. Han kommer att ge oss en massa information.”
”Släpp honom. Skicka honom till Frankrike med det han vet, vilket säkert inte är mycket. Och se till att han inte blir mer skadad. Han har redan fått vad han tål. Vi slogs tillsammans under kriget. Vi ska inte gå till överdrift.”
Salagnon hjälpte honom på fötter och tog av handfängslet. Brioude masserade lättat sina röda handleder.
”Och han då?”
De betraktade den unge araben som satt mot väggen och tyst såg på dem.
”Hans förnamn och korset, är det en täckmantel?”
”Han är faktiskt katolik, han är döpt. Han valde sitt förnamn vid dopet, förut hette han som profeten men han har lämnat det där bakom sig. Han konverterade för att bli präst. Han ville lära känna Gud, han tyckte att de muslimska studierna var idiotiska. Fyrtio pojkar som sitter och reciterar Koranen utan att förstå vad de säger inför en galning som tar till käppen vid minsta misstag, det leder bara till underkastelse, men det de underkastar sig är käppen, inte Gud. Kärlek och inkarnation var mer i hans linje. Han är inte muselman längre utan katolik. Jag kan svara för honom, ni kan släppa honom och skicka honom till Frankrike med mig.”
”Han stannar hos oss.”
”Han vet ingenting.”
”Det ska vi själva försäkra oss om.”
”Han är inte muselman längre säger jag ju! Ingenting hindrar att han blir fransman som vi.”
”Ni känner inte Algeriet tillräckligt väl, fader. Han är och förblir muselman, det vill säga fransk undersåte, inte medborgare. Arab, inföding om ni så vill.”
”Han har konverterat.”
”Man slutar inte vara muselman för att man konverterar. Han kan vara katolik om han vill, det är hans ensak, men han förblir muselman. Det är inte bara ett adjektiv. Man kan inte ändra på sin natur.”
”Religionen är ingen natur!”
”Jo, i Algeriet. Och naturen ger och tar ifrån oss rättigheter.”
Den unge mannen som satt vid väggen rörde sig inte och kom inte med några invändningar. Han följde sorgset samtalet. Skräcken skulle gripa honom senare.
”Kom nu, fader, de vet vad de gör. Det de säger kan verka orimligt, men de har rätt.”
”Det här är anförarnas krig”, viskade hans morbror.
De torra kvistar han hade slängt på elden flammade plötsligt upp och belyste alla runt omkring. Salagnon såg inte ens uniformerna längre, han delade sitt liv med män i uniform. Han såg bara kamraternas ansikten och händer, såg ansikten men inte det korta håret, händer och underarmar men inte de uppkavlade ärmarna. Lågorna framkallade dansande skuggor i de unga ansikten som omgav honom. Han tänkte på tusch. Elden lade sig. De tjocka grenar och kraftiga rötter han lagt under kvistarna brann långsammare. Vinden förde med sig en doft av blommande buskar och svalnande stenar. De såg stjärnorna igen. Det kändes att de befann sig på hög höjd; de tillbringade natten i bergen.
”Det här är våra män. De följer oss och vi tar oss dit vi vill. Vi är anförarna. Vårt liv och vår död hänger bara på oss själva. Var det inte det du ville?”
”Jo.”
De kände hettan från glöden i ansiktet. Små blå lågor dansade på de svarta grenarna. Den kraftigare veden brann långsamt och värmen strålade ut i mörkret.
”Victorien, är du med oss?”
”På vad?”
”Att ta makten, döda de Gaulle om så krävs, bevara det nuvarande Frankrike, se till att det vi uppnått består. Vinna.”
”Det är lite för sent. Det är för många som har dött. Alla som vi hade kunnat tala med är döda.”
”FLN är inte folket. De håller sig kvar vid makten med hjälp av terror. Vi måste slå ner dem, se till att gripa dem en efter en.”
”Jag har fått nog, det är för många som har dött, för många som kommer att dö.”
”Du kan inte sluta nu. Inte nu.”
”Jag kan förstå att de vill jaga bort oss.”
”Varför måste vi ge oss av? Det är vi som har byggt Alger.”
”Ja. Men det pris vi betalar orsakar ett sår hos oss själva. Kolonin är en mask som gnager republiken och masken kommer att följa med oss över havet när vi återvänder, vi kommer att ta den koloniala förruttnelsen med oss. Vad som krävs är en amputation. de Gaulle vill amputera.”
”Det är fegt att ge sig av och låta folk här klara sig själva. de Gaulle är bara en pratmakare. Han tror att han kan representera Frankrike med sina ordlekar och sin franska esprit. Han tänker krossa oss nu när vi nästan har nått målet. Anslut dig till oss, Victorien, i namn av den du velat vara.”
”Jag tror inte att det var det jag ville.”
”Gör det för Eurydices skull. Om vi ger oss av är det ute med henne.”
”Jag ska skydda henne. Själv.”
Morbrodern suckade och de satt tysta länge.
”Som du vill, Victorien.”
Soldaterna somnade en efter en i sina militärsovsäckar runt glöden. Vaktposterna som låg på klipporna vakade över dem.
Insatsen pågick i flera veckor och efteråt återvände de till Alger. De höll noga räkning på dagarna för att inte tappa orienteringen, höll reda på det exakta antal veckor de tillbringat under den brännande solen i den steniga ödemarken där det luktade vedeldad ugn; de avlossade gevärssalvor i dammet, låg i bakhåll bakom buskar, tillbringade sömnlösa nätter under kalla stjärnor, drack stora klunkar ljummet vatten med plåtsmak och åt sardiner direkt ur burkarna. Salagnon halvlåg i förarhytten med huvudet mot sidorutan och de andra slumrade in mellan bänkarna på lastbilsflaket. Alla kom inte tillbaka, de visste exakt hur många som saknades. De visste hur många kilometer de hade gått till fots och hur många de avverkat i helikopter, de visste hur många skott de hade avfyrat också, intendenturen höll räkning. De visste inte exakt hur många fiender de själva hade dödat. De hade dödat människor, men exakt hur många visste de inte. Alla liknade varandra: partisaner, sympatisörer, missnöjda som inte vågat ta till vapen och oskyldiga. De var döda allihop. Men kan de som betraktar sig som oskyldiga vara oskyldiga när de är så lika varandra allihop? Kolonisationen gav upphov till våld och eftersom de koloniserade hade blodsband drabbade våldet alla. De visste inte vilka de hade dödat, motståndsmän, visst, ibland bybor eller herdar de mött på vägen; de räknade kropparna de lämnade efter sig på den steniga marken, i buskarna, i byarna, de ökade på siffran med kroppar de sett falla, med försvunna och bortförda, och höll summan i minnet. Alla kroppar tillhörde laglösa. De döda hade alla något att förebrå sig. Straffet var beviset för deras skuld.
De återvände utan brådska till Alger i sina lastbilar och för en gångs skull respekterade förarna hastighetsbegränsningarna, lämnade företräde och undvek gupp och gropar i vägen eftersom soldaterna på flaken behövde vila. De for sakta genom Alger, släppte fram andra bilar, stannade vid rödljus. Flickorna i Alger vinkade diskret, svarthåriga flickor med livlig mörk blick och röda läppar som log och pratade, flickor i blommiga klänningar som fladdrade kring benen. De andra räknades inte. Alger hade en miljon invånare och hälften av dem hade talförmåga. De andra teg på grund av sin härstamning. De saknade talförmåga eftersom de inte behärskade det språk med vilket man uttryckte tankar, makt och styrka. De ville till varje pris behärska maktens språk, och när de gjorde det lyckönskade man dem. Men man nosade upp minsta avvikelse, minsta brytning, minsta misstag. Man fann felet när man sökte det, om det så bara handlade om en smått avvikande satsmelodi. Man log. Man lyckönskade dem till att behärska språket, men det var inte deras. De hörde inte till oss, det var tydligt. När man flerfaldigar kontrollerna finner man spår. På kroppen, i själen, ansiktet, i röstens klang. Man tackar dem för att de lärt sig språket, men de kommer aldrig att få rätt att yttra sig. Det tar aldrig slut. Vi skulle behöva känna stolthet över något vi åstadkommit tillsammans, tänkte Salagnon. Något bra. Det är barnsliga tankar, men det är bara barnsliga tankar som förmår väcka känslor.
Vi kan vara stolta över att vi vägrade ge vika. Man kommer att berätta om motståndet som räddade vår ära. Resten kommer man av anständighetsskäl att dölja, beslöja. Och slöjan, svepningen som inte helt kan dölja de stympade kropparna, kommer att kväva oss. Men just nu vinkar flickorna i Alger åt oss, obeslöjade flickor med solbrända ben och djärva blickar vinkar åt oss, krigarna som kommer ned från bergen i lastbilar, orakade, magra och brunbrända som herdar, med intorkade saltkristaller och svartnade blodfläckar på kläderna; vi bär med oss en lukt av trötta rovdjur, av rädslan vi övervunnit, krut, vapenfett och diesel, de vinkar och vi besvarar lamt deras vinkningar. De andra räknas inte. Fallskärmsjägarna halvsov på lastbilsflaket med huvudet mot kamratens axel, benen brett isär och de välsmorda vapnen vid fötterna. De kom inte tillbaka allihop. De såg ut att vara just det de var; nittonåriga pojkar som satt tätt intill varandra. En av dem körde, Salagnon som var äldre satt bredvid föraren och pekade ut vägen. Han talade om vart de skulle åka. De blundade och följde honom.
Det gick inte att köra de stora GMC-bilarna i kasbahns gränder och trappor. Annars skulle de ha gjort det; kört sin last av soldater genom de arabiska kvarteren med dånande motorer i ett moln av stinkande avgaser eftersom inget territorium fick vara laglöst och eftersom man måste visa det. Men lastbilarna klarade inte de branta gränderna och de tvingades fara genom ett område med vita hus där folkvimlet förde tankarna till en myrstack, fortsatte till gatorna nedanför, Rue Randon och Rue Marengo, innan de for genom Bab el-Oued för att visa upp sig där också.
Lastbilarna sänkte hastigheten, på trottoarerna gick oräkneliga människor. Där är de! tänkte han plötsligt. Han blev klarvaken och sträckte på sig. De! Dumheten i utropet gjorde honom hänförd: så enkelt var det! Männen på flaket sträckte också på sig som jakthundar på helspänn, de hade vaknat. De. Lastbilarna tog sig långsamt fram på den livliga gatan, snuddade vid människor som inte tittade på dem utan bara på de stora dammiga manshöga däcken, måna om att akta sina fötter. De. De är så många, tänkte han, en hel flod och vi är ogenomträngliga stenar, men de är så många att de kommer att svepa bort oss.
Han var utmattad efter veckorna i bergen och hade slumrat i timmar, sövd av lastbilskonvojens mjuka brummande, men när de for in i Alger drabbades han av panik vid tanken på landets demografi. Det kanske berodde på människomassorna och de trånga gränderna eller kanske på de giftiga svarta avgaserna från de stora motorerna. Tanken på demografi och födelsetal fyllde honom plötsligt med avsmak. Det var en form av galenskap att känna avsmak för siffror, men när det handlade om ras var allt galenskap. Åtgärderna var vanvettiga.
Araberna höjde inte blicken, vände inte bort den, de såg honom inte. De förkastar oss, tänkte Salagnon. De väntar bara på att vi ska ge oss av. Och vi kommer att ge oss av såvida vi inte lyckas krossa dem allihop, och det kan vi inte. Åtta mot en och otaliga barn. En enorm flod och vi är bara några stora stenar. Vattnet når alltid sitt mål. Vi kommer att ge oss av förr eller senare därför att de kan vänta, kan härda ut.
Vi och de; vi ser varandra utan att titta. Vi på våra stora lastbilar och de nedanför, våra blickar möts inte, alla ser på något annat, men vi står i ständig kontakt med varandra. Vi sluter oss orubbligt samman mot dem, och de mot oss, de förkastar oss. Jag har inte lärt känna en enda av dem under min tid här, tänkte Salagnon. Jag har inte talat med någon utan att förvänta mig det svar jag vill höra, ingen har vänt sig till mig utan att darra av rädsla. Jag har inte talat med någon av dem, och det har ingenting med språk att göra. Jag har använt franskan för att tvinga dem att tiga. Jag ställer frågor, deras svar är framtvingade. Orden mellan oss har varit taggtråd och under många år framöver kommer orden som använts att vara strömförande. När man försöker uttala dem orsakar de kramp i käkarna och blir omöjliga att få fram.
Men han såg deras ansikten när lastbilen i låg hastighet snuddade vid deras kroppar och han kunde avläsa ansikten eftersom han målat så många. De förkastar oss, tänkte han, jag ser det, de väntar bara på att vi ska ge oss av. De är stolta över att de orubbligt och gemensamt förkastar oss. Vi kommer att ge oss av därför att de härdar ut tillsammans och är stolta över det. Vi låtsas att vi inte förstår vad som försiggår. Om vi erkände att vi är lika skulle vi genast förstå dem. Vi har samma önskningar; till och med FLN:s värderingar är franska och de uttrycks på franska. Alla order som ges, alla räkenskaper, rapporter och blodiga papper som vi hittar hos döda officerare är skrivna på franska. Det solglittrande Medelhavet är en spegel. Vi är varandras spegelbilder och separationen är fasansfullt plågsam och blodig, vi dödar varandra vid minsta oenighet, som bröder. Det extrema våldet är en reflexhandling som framkallas av lätt förvrängda spegelbilder.
Lastbilen längst fram i ledet stannade, vimlet på gatan nedanför de arabiska kvarteren hade tätnat och de kom inte längre. När föraren rusade motorn och tutade skingrades folkmassan mycket långsamt eftersom trängseln var stor. De är så många att de kommer att svepa bort oss, tänkte Salagnon, åtta mot en och otaliga barn. Frankrikes regering vill inte ge dem rösträtt därför att det skulle reta upp hundra deputerade här i Nationalförsamlingen. Européerna härifrån vill inte ha jämlikhet för då skulle vi bli bortsvepta. Åtta mot en och otaliga barn.
Vi är starka. Om vi har något att ta stöd emot kan vi förändra världen. Och det vi kan ta stöd emot är det korta ordet ”de”. Genom att använda ordet ”de” kan vi göra bruk av vår styrka. I detta krig som försiggår i en spegelsal tar alla spjärn mot varandra. ”Vi” utgår ifrån att det finns ett ”de”, utan ”de” finns inget ”vi”. De finns därför att vi gör det, de skulle inte finnas utan oss. Att vi skulle ha något gemensamt ligger inte i någons intresse. De är annorlunda. På vilket sätt skiljer de sig från oss? Genom språket och religionen. Språket? Den största delen av mänskligheten pratar minst två språk. Religionen? Är den så viktig? Ja, för dem, säger vi. Den andre är alltid irrationell, det är den andre som är fanatiker.
Islam håller oss isär. Men vem tror? Vem tror på religionen? Det är med den som med gränserna på kartan över djungeln, man är överens om att inte rubba dem och till slut tror man att de är naturliga. Frankrike vill att islam ska utgöra en barriär mellan arterna, en barriär som betraktas som naturlig av medborgare och undersåtar. En republik kan inte rättfärdiga att det finns både medborgare och undersåtar i ett land. Religionen sörjer för den saken, den betraktas som ett medfött karaktärsdrag; den tillhör somligas natur och gör dem för evigt oförmögna att bli medborgare i en demokrati.
FLN betraktar islam som en närmast fysisk, ärftlig egenskap, vilket innebär att den koloniala undersåten och Frankrike är oförenliga och att en framtida självständig nation därför måste vara muslimsk och arabisktalande.
Vad är man rädd för? Den andres styrka, kontrollförlust, den höga nativiteten. Man betonar det lilla ordet ”de” och håller envist fast vid det. Islam upptar hela det gemensamma utrymmet. Människor som egentligen inte är intresserade blir tvingade att enbart tänka på islam och de som inte vill göra det blir dödade. Alla blir ombedda att välja plats på endera sidan gränsen som dragits på papperet och nu anses naturlig. Det skulle räcka med att flytta den lilla sten som hävstången vilar på, ta bort de, byta ut det mot ett mer omfattande vi. Så länge det handlar om oss och dem är det begripligt att de vill att vi ska ge oss av. Vi kan bara stanna om vi trampar på våra egna principer och grundvalar. Det är hos oss spänningarna är starkast, det är vi som bryts ned av motsägelserna; de trasar sönder oss och vi kommer att ge oss av innan smärtan vi tillfogar motståndarna fått dem att släppa taget. Vi kommer att ge oss av därför att vi fortsätter att använda ordet de.
Hur länge kommer det att fortgå?
En glädjestrålande Eurydice hade flyttat in i en mycket liten lägenhet, ett rum på sjätte våningen med balkong mot gatan. Hon stod lutad mot det svarta räcket och såg på vimlet nedanför, långt nedanför, med ett lyckligt leende. Victorien sprang uppför de sex trapporna och tog henne i famnen. Deras hjärtan slog snabbt i takt, han började skratta åt att han flåsade, han tvingades dra djupt efter andan trots att han var van vid att både springa och marschera i bergen, hade starka ben och var uthållig. När han hämtat sig och slutat flämta, kysstes de länge. Hon arbetade som sjuksköterska på Hussein-Dey, omväxlande dag- och nattpass, och när hon kom hem på morgonen vaggades hon till sömns av larmet från gatan som trängde in genom balkongdörren och de halvöppna fönsterluckorna. Han brukade glida ned bredvid henne utan att väcka henne och när han tog henne i sina armar slog hon upp ögonen.
Hon tillbringade många timmar av den splittrade tiden med att titta ut eller se upp i taket ovanför sängen, och de tomma timmarna fyllde henne med outsäglig lycka. Hon läste Salagnons brev, granskade teckningarna han skickat, letade efter spåren av hans rörelser i penseldragen, kontrasterna och tuschet. Nu besvarade hon hans brev. Han kom då och då när hans förband återvände för att vila, läka sina sår, fylla på förråden – männen tillbringade några dagar i staden som skepp i en torrdocka och kunde tänka på annat innan de måste ge sig av igen. De var aldrig fulltaliga när de kom tillbaka. Han sprang uppför de sex trapporna, ibland nyrakad i ren och struken permissionsuniform, ibland svettig och dammig. Vid de tillfällena parkerade Salagnon jeepen slarvigt på trottoaren, men med sitt utseende och sin slitna uniform kunde han göra som han ville i Alger. Folk hälsade på honom trots att de blev tvungna att kliva ut i gatan för att ta sig förbi jeepen. Han tog en dusch och när han gled ned intill henne hade han stånd.
”Och din man?”
”Han har inga synpunkter. Han umgås flitigt med sina vänner. Han har skällt på pappa och sagt att han är feg. Jag tror inte att han hade något emot att jag flyttade. Han och de andra har skaffat vapen och de är högljudda. De har förvandlat lägenheten till en befästning. Det finns ingen plats för mig där. De vill förvandla Bab el-Oued till ett fort, ett ointagligt Budapest där ingen kommer åt dem. De vill döda alla araber. Så länge jag inte visar mig tillsammans med dig bryr han sig inte om vad jag gör, men han dödar den som gör sig lustig över honom. Han skulle döda dig om han träffade oss tillsammans.”
Hon sade det med ett underligt leende och kysste honom.
”Han tvekar inte att slå till hårt”, sade Salagnon och log.
”Algeriet håller på att dö, Victorien. Det finns så mycket vapen och alla vill ha ett. Det man förr bara tänkte eller nöjde sig med att säga, det gör man nu. Du kan inte ana hur jag glädjer mig åt en blindtarmsinflammation, en förlossning, en bruten arm, allt det där som andra sjukhus tar sig an, för till oss kommer dag och natt människor som blivit skjutna, knivskurna eller brännskadade. I korridorerna utanför salarna står beväpnade poliser och militärer på vakt för att förhindra att de sårade blir skjutna, knivhuggna eller bortförda. Jag drömmer om en enkel epidemi, en influensa, jag drömmer om att få vara sjuksköterska i fredstid och behandla skråmor och trösta förvirrade gamlingar. Håll om mig, kyss mig, älska med mig, Victorien.”
De låg länge intill varandra, andfådda och svettblanka med slutna ögon. Emellanåt svepte en vind från havet in genom fönstret och smekte deras hud. Den förde med sig en doft av blommor och grillat kött. Genom de halvöppna fönsterluckorna hörde de larmet från gatan och ibland skakades den varma luften av en explosion. Det fick dem inte ens att rycka till.
Hans morbror kom och hämtade honom.
”Nu är stunden inne då man måste veta vad man vill, Victorien. Och jag vill behålla det vi har erövrat. Vi har räddat vår heder. Vi måste bevara den.”
De skulle träffa Trambassac. I korridorerna kom och gick grupper med beväpnade män i olikfärgade baskrar, och när grupperna möttes granskade de varandra utan att riktigt veta hur de skulle förhålla sig. De kastade en snabb blick på baskrar och gradbeteckningar och såg sig misstänksamt om över axeln med ett finger på avtryckaren. Statskuppen var allestädes närvarande, alla var kuppmakare för egen räkning. Trambassac satt vid sitt skrivbord. Han hade sorterat sina papper i buntar och röjt undan, det enda som skulle bli kvar var porträtten på väggen, i övrigt var han flyttklar. Han väntade.
”Vad tänker ni göra, överste?”
”Lyda regeringen, mina herrar.”
”Vilken?”
”Vilken den än är. Byts den ut lyder jag den nya regeringen. Men räkna inte med mig om ni vill störta den. Jag lyder bara order. Jag har blivit beordrad att återerövra det här landet av vissa skäl och jag har gjort som jag blivit tillsagd. Säger man åt mig att ge upp av andra eller av samma skäl gör jag det. Order och kontraorder, anfall och motanfall, det är militär rutin.”
”Man kräver att vi ska avträda det vi har erövrat.”
”Soldater sysslar inte med sådana frågor. Vi är handlingsmänniskor, vi agerar. Att avträda något är också en handling. Framåt marsch! Bakåt marsch! Jag lyder. Min roll är att upprätthålla allt det här.” Han gjorde en gest som omfattade uniformen, skrivbordet och Salagnons inramade målningar. ”Det spelar ingen större roll vad jag gör. Jag ska upprätthålla det här.”
Hedersvakten med fallskärmsjägare på väggen såg stint på honom, de hade alla ett namn, flera av dem var döda men Trambassac vårdade deras minne. ”Jag upprätthåller det här”, sade han. ”Jag är stolt över mina män. Jag lyder. Gör det ni måste göra, mina herrar.”
Morbrodern reste sig och gick rasande därifrån.
”Och du då? Victorien?”
”Jag är inte intresserad av makt.”
”Inte jag heller. Jag vill bara att vi ska få respekt för det vi har gjort. Och det kommer vi att få. Vi måste få det. Jag måste få det. Annars kommer jag aldrig över de gångna tjugo årens förödmjukelse. Annars har alla de som dött omkring mig dött i onödan.”
”Jag är också omgiven av döda. Alla i min närhet tycks dö. Det har gått för långt. Jag kan inte fortsätta. Jag borde ha slutat för länge sedan.”
”Att sluta nu är att förlora allt. Förlora allt det som har skett innan.”
”Det är redan förlorat.”
”Är du med oss?”
”Ni får klara er utan mig.”
Måleriet räddade hans liv och hans själ. Han målade i flera dagar. När man målar uppnår man det underbara tillstånd då språket tystnar. Han blev ett med tystnaden och sina rörelser. Han målade Eurydice. Han målade Alger. Han sov på förläggningen för att man skulle veta var han fanns. I förvirringen efter statskuppen kom fyra civilklädda män för att gripa honom. De störtade in på hans rum och ställde sig i en ring kring honom för att inte stå i vägen för varandra om de måste skjuta. De sade smått nervöst men bestämt åt honom att följa med. Han reste sig långsamt och såg till att händerna var synliga, han sköljde av penslarna och följde med. Han fick veta att morbrodern var försvunnen, att han flytt till Spanien. De civilklädda männen förhörde honom länge men rörde honom inte. Han blev satt i isoleringscell. Han fick behålla en anteckningsbok och en penna. Han kunde sitta långa stunder böjd över ett vitt papper som inte var större än en handflata.
De släppte honom. De hade inte gripit alla. Vilka skulle då vakta fångarna? Han återförenades med sin bataljon som hade ombildats och fått ett nytt namn.
De stridande blev allt fler. Soldaterna var inte ensamma om att vara beväpnade. De unga värnpliktiga som kom direkt från sina föräldrahem bar vapen. De uniformerade poliserna bar vapen. Polisanställda tjänstemän bar vapen. Civilklädda män från Frankrike bar vapen. De förvirrade och ursinniga européerna i Alger bar vapen. De glädjestrålande och disciplinerade araberna bar vapen. Sporadiska gevärssalvor hördes ständigt. Dova explosioner fick fönsterglasen att skallra. Ambulanser for genom Alger med sårade till Hussein-Dey. Patienterna dödade varandra i salarna. De militära operationerna hade upphört, man utförde inga husrannsakningar längre, man försökte överleva. Andra människor slogs i stället, attackerade kaféer, sprängde villor och kastade stympade kroppar i havet. Trambassac satt på sitt kontor, hans vackra maskineri hade blivit överflödigt och han var utled.
Fallskärmsjägarna sändes hem. De färdades i båt över havet. Salagnon blev placerad i Tyskland. Tillbaka igen, sade han sig med ett leende, men vilken omväg! Han blev förlagd till en bas i sällskap med soldater från ett pansarregemente. Helikoptrarna som stod uppradade på den prydliga betongen användes aldrig. De stora splitternya husen i Tyskland var bara avsedda att ge tak över huvudet, allt var funktionellt och gatorna låg tomma och öde. Den ständigt mulna himlen var grå och vattenfylld; en ständigt droppande baldakin på väg att rämna.
När kriget i Algeriet var slut begärde han avsked. Det skulle inte bli något nytt krig på länge och han hade inte lust att sitta i en stridsvagn och gå lös på andra stridsvagnar i blindo. Han tog kontakt med Mariani som också hade lämnat armén och inte visste vad han skulle göra. I juli tog de flyget till Alger.
De liknade varandra; båda var bredaxlade, kortsnaggade och vaksamma, de rörde sig smidigt och bar sina enfärgade skjortor ovanpå byxorna; de såg ut som hemliga agenter på hemligt uppdrag förklädda till hemliga agenter på hemligt uppdrag.
De var de enda passagerarna i kabinen. Flygvärdinnan kom och pratade med dem en stund, sedan tog hon av sig skorna och satte sig på ett av de tomma sätena. Ingen åkte till Alger längre, men planet skulle återvända överfullt, folk slogs för att komma med. På långt håll såg de svarta rökpelare över havet. Planet gjorde en snäv sväng innan det gick ned för landning och genom fönstret såg de röken från bränderna stiga från de vita husen på de välbekanta gatorna. De hade varsin liten resväska och en pistol i bältet under sina vida skjortor. De blev inte kontrollerade, ingen kontrollerade någonting längre, och de båda axelbreda tvillingarna med militärisk klippning och väskor som borde ha väckt misstankar fick passera. De släpptes igenom av militärer, poliser beväpnade till tänderna och civila agenter, alla klev åt sidan och hälsade på dem. Flygplatsen var överfylld av familjer med berg av bagage och många av de väntande hade sjunkit ned på sina väskor. Där fanns barn och gamla, män som kom och gick med svettränder på sina vita skjortor och kvinnor som grät och snyftade. De var européer allihop. Araberna som skötte städning, service och bagage försökte undvika att stöta till någon när de rörde sig genom mängden, de var noga med var de satte fötterna och följdes av hatiska blickar. Algers européer väntade på sina flyg. Planen kom tomma och avgick utan förseningar med hundratals fransmän. Det såldes inga biljetter längre, folk tog sig ombord på planen med hjälp av fräckhet, mutor och hot.
Alla husväggar bar spår efter striderna, i några fanns enstaka kulhål, i andra hela svärmar. Fönster och dörrar i utbrända kaféer var igenspikade med plankor. De flesta butiker hade dragit ned plåtjalusierna, men här och var hade man bänt eller brutit upp dem med kofot. Det låg mycket skräp på gatorna. Högar med brinnande möbler; sängar, bord och byråer. De såg en man som öppnade en bildörr, ställde en bensindunk i framsätet och tände på. Han stod kvar och tittade på den brinnande bilen, men de förbipasserande som hade fullt upp med att undvika möbler och föremål på trottoaren kastade bara en förströdd avtrubbad blick på branden. En säng vräktes ut genom ett fönster och brakade i marken. På alla väggar där det fanns en tom yta stod det OAS med stora vita suddiga bokstäver. En kvinna insvept i en haik gick snabbt över gatan. En skoter med två ungdomar kom sicksackande för att undvika glassplitter och sönderskjutna bilar. När de befann sig bakom kvinnan som hastade vidare utan att se sig om drog föraren upp en pistol och sköt henne med två skott i huvudet, hon föll och blev liggande på marken med blodig haik och skotern for sicksackande vidare. Folk klev över den döda kvinnan som om hon varit en sopsäck. De såg ytterligare två döda kvinnor i blodpölar på gatan. En hel familj kom ut ur ett hus med en enorm packning, den korpulente mannen släpade på två resväskor, hans hustru hade flera stora väskor över axeln, de fyra barnen och mormodern bar det de mäktade med. Mannen svettades och skällde på dem men de kom inte längre än tjugo meter. De blev hejdade av unga män i vita skjortor som sade åt dem att gå tillbaka. Sedan följde en ordväxling, höjda röster och gestikulerande, varpå mannen lyfte upp resväskorna och tog ett steg framåt. En av de unga männen tog upp en pistol ur bältet och sköt honom. ”Ingen ger sig av härifrån!” vrålade han mot de öppna fönstren och balkongerna där folk lutade sig ut för att se vad som stod på. ”Vi stannar!” Sedan gick de sin väg och hela gatan instämde vagt, sänkte huvudet och undvek döden. Mariani och Salagnon stannade inte. De gick genom Bab el-Oued för att hämta Eurydice. Hennes lilla lägenhet var tom. De hittade henne hos fadern.
Salomon var skräckslagen och gick inte längre utanför dörren. Han levde i dunkel med stängda fönsterluckor och hade skruvat fast plåtar för den nedre halvan av fönstren. När Victorien knackade på dem hörde han att de var tunna.
”Var har du hittat de där, Salomon?”
”Det är spisplåtar.”
”Tror du att de kan skydda dig?”
”Victorien, de skjuter på gatorna. De skjuter på människor och man kan bli dödad därför att man råkar gå förbi ett fönster. Jag vet inte ens vem som skjuter. Och de vet inte vilka de skjuter på. De skjuter människor som ser fel ut och då är vi ändå ganska lika varandra här. Jag skyddar mig. Jag vill inte dö av en slump.”
”Salomon, en kula går igenom en sådan där plåt som smör. Den skyddar dig inte och du ser ingenting. Du spikar bara in dig i en kista. Du måste härifrån. Vi tar dig med härifrån.”
När Salagnon och Mariani steg in i den mörka lägenheten som börjat lukta källare blev Eurydice oändligt lättad vid åsynen av deras breda axlar, ekonomiska rörelser och vaksamma blickar, och hon smög sig tätt intill Salagnon.
”Jag har kommit för att hämta dig”, viskade han och kände med ens den starka doften av hennes hår.
Hon nickade med huvudet mot hans axel, hon sade ingenting för om hon öppnat munnen hade hon börjat snyfta. En explosion i närheten fick rutorna att skallra och Eurydice ryckte till men öppnade inte ögonen. Salomon drog upp axlarna en aning. Han stod stilla och blundade mitt på golvet.
”Jaha, Kaloyannis, nu sticker vi”, sade Mariani.
”Vart?”
”Till Frankrike.”
”Och vad skulle jag göra i Frankrike?”
”Du har ju franskt pass. Och med tanke på plåten framför fönstren så känner du dig inte hemma här längre.”
”Nu ger vi oss av, pappa”, sade Eurydice.
Hon gick och hämtade två väskor som redan var packade. Det bankade på dörren. Mariani öppnade. Mannen som stormade in var iförd en vit oknäppt skjorta som tycktes självlysande i dunklet. Han stannade framför Eurydice.
”Vad är det där för väskor?”
”Jag ger mig av.”
”Vem är det där?” frågade Mariani.
”Min man.”
”Är det du som tar henne med dig, Salagnon?”
Han tog upp ett vapen ur bältet och gestikulerade med fingret på avtryckaren.
”Det kommer inte på fråga. Ni kan åka, men inte hon. Ni kan åka tillbaka till Frankrike. Ni har inte lyckats tygla araberna, så åk tillbaka, vi tar hand om det här själva nu. Eurydice är min hustru, hon stannar. Doktor Kaloyannis är både jude och grek, men han hör hemma här. Han stannar, annars skjuter jag honom.”
Han var mycket stilig, Eurydices man. Han var upphetsad, det tjocka mörka håret föll ned i pannan och han hade lite fradga i mungipan. Han siktade på Kaloyannis medan han pratade. ”Kaloyannis, om du rör den där väskan skjuter jag dig. Och du, Salagnon, du är en värdelös fallskämsjägare, en feg förrädare och du sticker härifrån i din blommiga skjorta innan jag blir riktigt förbannad. Överlåt det här åt oss.”
Han siktade mot Salagnons panna och höll ett darrigt pekfinger på avtryckaren. Mariani höjde armen som om han befunnit sig på en skjutbana och satte en kula i nacken på honom. Blodet sprutade på plåtarna i fönstret och han föll mjukt till golvet.
”Du är en idiot, Mariani, om han hade ryckt till hade jag blivit skjuten.”
”Man kan inte ha full kontroll jämt, men det gick ju bra.”
Eurydice bet sig i läppen och följde med dem. Salomon gjorde inte motstånd när de ledde ut honom. Ännu en explosion satte luften i dallring och ett moln av vitt damm steg i andra änden av gatan. Det låg mängder av bråte och trasiga möbler på trottoaren och en av butikerna stod i lågor. Tvärs över gatan stod bilar med öppna dörrar och spruckna vindrutor, i en av dem låg den blodige föraren över ratten. En elegant arab synade Citroënen som stod vid trottoaren.
”Doktor Kaloyannis, trevligt att råkas.”
När han rätade på ryggen syntes kolven på pistolen i byxlinningen. Han log avspänt.
”Ni kom i rättan tid. Jag har precis köpt familjen Ramirez butik. Inte för någon större summa, men mer än om den bara blivit beslagtagen. Jag hade tänkt köpa er bil också.”
De ställde ned väskorna i bagageutrymmet.
”Jag insisterar, doktor Kaloyannis.”
”Han säljer inte”, sade Mariani ilsket.
”Jag kan ta den, men jag erbjuder mig att betala”, sade araben leende.
Skotten avlöste varandra snabbt, men det var ingen som uppfattade dem i larmet på gatan. Mariani sköt honom i bröstet, han snubblade till och föll ihop med några skrynkliga sedlar i handen som varit på väg upp ur fickan.
”Mariani, du kan inte döda alla.”
”Jag har inga problem med att döda. Jag har sett så många döda nu. Den som står i vägen får sätta livet till. Kom nu.”
De for genom en stad som var på väg att störta samman, Salagnon körde, Mariani vilade armbågen mot den nedvevade rutan och fingrade på sitt vapen. Eurydice satt i baksätet och höll sin far i handen. På vägen till flygplatsen blev de stoppade vid en vägspärr. Soldaterna som svettades i sina svarta hjälmar höll kulsprutepistolerna skjutklara framför sig. Strax bakom dem satt en grupp araber i nya uniformer på motorhuven till en jeep.
”Vilka är det där?”
”Soldater från FLN. Vi ger oss av i kväll. Sedan tar de över och då kommer ingen att slippa igenom. Vi vet inte vad som kommer att hända egentligen. Det är inte vår sak. De får klara upp det här själva nu.”
Salomon öppnade bildörren och steg ut.
”Vart ska du, pappa?” sade Eurydice med kvävd röst.
”Frankrike ligger för långt borta”, muttrade han. ”Jag vill stanna. Jag vill vara kvar här hemma. Jag ska höra vad de säger.”
Salomon gick bort till FLN-soldaterna och pratade med dem. Han blev vältalig, araberna log brett och en av dem lade handen på hans axel. De sade åt honom att sätta sig bak i jeepen och en av dem slog sig ned bredvid honom. De pratade men Salagnon kunde inte höra vad de sade. Salomon såg bekymrad ut, araberna log, och handen låg kvar på hans axel.
”Ska ni inte åka?” frågade den franske soldaten irriterat.
”Eurydice?” Salagnon som satt vid ratten vände sig inte om när han ställde frågan, han höll blicken fäst vid sina händer på ratten, beredd att göra som hon ville.
”Gör som du vill, Victorien.”
Han tittade inte på henne i backspegeln, nöjde sig med att hon lät så bestämd, startade och körde genom avspärrningen. Bilar av alla slag stod i vild oordning utmed vägen. Flygplatsen var överfull. Det kom ständigt fler människor. Soldater som bildade kedja hindrade folk från att ta sig ut på startbanorna. Salagnon och Mariani slöt upp kring Eurydice när de tog sig fram genom mängden. Människor trängdes och knuffades, skrek och viftade med biljetter, det täta ledet av soldater hejdade dem. Planen lyfte i en strid ström. Victorien fick syn på en officer och viskade något i hans öra. Efter några minuter kom Trambassac körande i en jeep. Han steg ut och gick fram till kedjan.
”Inte så muntert, ert sista uppdrag, överste.”
”Jag lyder. Och jag antar att du inte gör några teckningar av det heller.”
”Nej.”
Han ordnade plats åt dem i ett litet plan som flög hem höga tjänstemän från generalguvernementet, tjänstemän som gav sig av med portföljerna proppfulla med dokument och lämnade allt bakom sig.
Planet lyfte, gjorde en sväng över Alger och styrde norrut. Eurydice grät tyst. Som om hon tömde sig med hjälp av tårarna. Victorien tog henne i famnen, de blundade och satt så hela resan.
Mariani kunde inte slita sig från fönstret, han tittade ut så länge han kunde se något; allt föll samman i ett moln av bensinrök och han svor över förödelsen. När de kommit ut över havet och han inte längre kunde se något, var han så arg att han inte förmådde blunda och han såg hela tiden framför sig hur vreden, vreden som drivit honom att föra krig mot ett broderfolk, gjorde honom förebråelser. Han visste inte hur han skulle bemöta den.