Agnes berättar att hon ofta promenerade vid faderns sida i den lilla staden där hon föddes och växte upp till en ung kvinna. Han valde kläder åt henne, tyger, färger och modeller som passade årstiden och hennes ålder. Modern Viola låg i sin säng och tittade, när Agnes gick några steg fram och tillbaka i rummet och visade blus, kjol eller klänning. Hon log, viskade och sa att det var vackert eller näpet och käckt: Den nyansen står sej bra till det ljusa håret och dom mörkbruna ögonen, lilla Agnes. Pappa har god smak. Det är hans yrke och arbete och han väljer det bästa åt dej, eftersom han älskar dej. Snart har du odlat dina egna sinnen och kan bestämma själv.
När de kom till klosterkyrkan på den första skyltsöndagen innan julen, bar Baltsar hatt, kostym, slips, vit skjorta och gabardinrock som han ritat och sytt med egna händer. Då var hon nio, elva eller tretton år och hon hade ingen längtan att gå i sällskap med en jämnårig väninna i stället för fadern. Det var odramatiskt och naturligt att handla och bete sig som hon gjorde; som de gjorde. Människor hälsade på dem och hon neg och Baltsar nickade eller lyfte på hatten. Ingen undrade hur det kunde komma sig att inte Viola var med, men någon kvinna hälsade hem till henne och önskade henne en god jul. Han köpte kolor, karameller, pepparkakor som en man spritsade deras namn på. Sedan gick han in i ett av de minsta rummen där det doftade varm stearinmassa och kalk från väggarna och han beställde fem, sex handstöpta ljus åt hustrun och de hängde på en järnstång i sina långa vekar och han slog själv in dem i silkespapper och knöt ett rött snöre kring omslaget.
Det fanns inte många ögon i staden som såg kvinnan i sängen, och därav följde bland annat en frihet för människorna att beskriva och tolka henne för stunden. En kamrat till Agnes gav ifrån sig en fjärils flykt med blicken i rummet där Viola låg. Den slank genom springan mellan fönstret och karmen och sedan var den ute i det fria. En gång om året kom en av hennes ungdomskamrater och de mötena inträffade aldrig, när Baltsar var hemma.
Hon erfor ingen vrede eller olycka från de fåtaliga gästerna, vilket gjorde att hon slapp att plåga sin själ med otäcka bilder och upplevelser nära inpå sig. Det mesta av det som kom till henne hade först mött Baltsar eller Agnes och på så sätt kunde de bestämma vad som skulle föras vidare. Hon läste visserligen tidningen och lyssnade på radion, men det som stod och hördes där skedde inte inför hennes ögon i levande form.
Många år senare kom Agnes att tänka att det kanske var så att fadern var tillfreds med Violas begränsade livsrum. Han masserade hennes vader och lår och rörde hennes ben och armar i olika mönster i en halv timme varje dag.
Agnes frågade henne om hon saknade någonting och då svarade hon att hon hade allt som hon önskade sig. Hon hade sett träd, buskar och hästar och andra djur och hon mindes hur blommor, gräs, sädesslag och hav doftade. Det fanns inga ansikten eller människor i staden som hon längtade efter att se på gator och torg, och blundade hon kunde hon utan svårighet föreställa sig kyrkan, rådhuset, läroverket vid Surbrunnsvägen, affärsgatan, sjukhuset och mycket annat. Och ingenting förvanskade nu dessa bilder och sinnesintryck. Om det stora vattnet blev smutsigt av nederbörd eller utsläpp från båtarna och fabrikerna, stod hon inte på stranden och förnam det. Revs ett av de fina husen någonstans, fanns kanske bilden av händelsen i lokaltidningen, men hon passerade inte grävskopan, slungbollen av bly eller gropen med damm, tegelsten, bruk och virke från takstolar, bjälkar och fönster. Människor som såg henne när hon var barn och ung kvinna, registrerade inte förändringar i hennes ansikte och förresten var hon märkligt fri från ålderns demoner i hud och former på kroppen. Brösten var fasta och magen kunde sitta på en tjugoåring som visade spänst och grace i figuren.
Hon doftade gott där hon låg, och Baltsar brukade smörja henne med en särskild kräm, när han masserade henne och den köpte han av en inflyttad tysk som drev parfymeriet på Östergatan. Håret var ljust och självlockigt, och en gång var femte, sjätte vecka kom en frisör hem till dem och klippte litet i topparna och mera arbete av honom tillförde henne ingenting i skönhet. Då stod Baltsar intill dem. Många kvinnor hade skäl att avundas henne den lätta kroppen och ansiktet som helhet i den.
Agnes lyssnade från sitt rum på kvällarna efter deras ljud i sängarna. Hon hörde då Violas viskningar och Baltsars dova stämma, ett skratt från honom, steg på golvet och då måste det vara av honom. I en tidig natt lät det som om små hundvalpar gnydde och dessemellan en drömmande tik eller hanne som släppte ut sömnstoffet genom nosen eller en nästan sluten mun. Då tänkte hon att de kysste och smekte varandra, men hon blev inte illa berörd eller svartsjuk av detta. Hon log litet för sig själv och såg Violas mörka ögon och de ljusa brösten. Och Baltsar hade kvar sin idrottskropp och han var mån om att behaga hustrun. Han brynte sitt skinn på sommaren och tränade armarna varje dag genom att häva sig upp och ner från en stång som han monterat på insidan över dörren i den stora klädkammaren. När han rakat sig färdigt, brukade han sätta sig på sängkanten och be henne kyssa den släta kinden och hakan.
– Jag lever ett rikt liv, sa Viola till dottern.
Agnes hade ögonfärgen efter fadern och håret efter modern. Hennes kroppslängd la sig nästan mitt emellan deras och hon mätte en meter och sjuttiofyra centimeter i det artonde levnadsåret. De spensliga lemmarna gjorde henne förmodligen ännu längre hos en betraktare.
En dag när Agnes och Viola var ensamma i huset, berättade modern att hon förstått att olikheten och döden var människans tjänare. Kropparna åldrades eller skadades till döds och ytan av planeten var begränsad. Män och kvinnor föll under tunga bussar, tåg och bilar. Flygplan störtade och båtar förliste. Det fanns gränser för vad läkarna kunde hela och lappa ihop. Ambition, vilja och mål för människans handlingar var en följd av vetskapen om den relativa livslängden. Olikheterna lärde oss att upptäcka likheten och de var i själva verket en förutsättning för varandra och det kunde inte vara annorlunda. Hon viskade och nästan nynnade fram de orden i det ljusa rummet. Agnes tänkte att det levde en växt i moderns kropp och den avgjorde armarnas och benens liv. Baltsar arbetade i skrädderiet och kunde inte höra. Avvikelserna skärper och utvecklar våra sinnen och den kloka människan lär sig att tolerera och fördraga genom variationerna inom släktet. När ska du besöka ditt barn? Om tio tusen år. När blir flickan kvinna, om vår tid är evig? Det funnes ingen ålderdom och inga försenade avsikter och gärningar. Skulle tingen runtom oss – våra fortskaffningsmedel, böcker och kläder – också vara evinnerliga? Det förflutna sträckte sig oskattbart långt framför oss. Detta lärde Agnes sig av kvinnan i sängen och hon tyckte att det var behagligt att sitta där i den stunden och titta och lyssna.
Viola sa att hon förstod varför människan levde och dog och att hennes främsta fiender i förhållande till nästan var fruktan och rädslan inför densamma. Hon ansåg sig vara fri från detta. Och hon älskade Baltsar och mellan dem fanns ingen kamp och ingen avsikt att skada och såra.
Då satt Agnes tyst och tänkte på att modern, trots allt utan någon rimlig förklaring, låg i en säng och levde villkorligt i det avseendet att hon var hänvisad till Baltsars och hennes sällskap. De fåtaliga besöken följde den andra människans vilja och val.
En vecka innan hon dog kallade hon Agnes till sig en eftermiddag och berättade att hon kände tidpunkten för sin död. Hon talade om sin barndom och äktenskapet med Baltsar och utan att förlänga akten eller mildra den öppnade hon för första gången ett okänt rum för dottern. Baltsar var alltså inte där. Det var i månaden augusti och trädgården prunkade och dörren ut dit stod på glänt och en svag luftström svalkade Agnes nakna fötter i tygskorna med spännen. Viola hade ringt efter dottern som rest från Stockholm.
– Min kropp blev som den blev av ett slags insikt, men jag vill inte säga att jag offrade mej eller underkastade mej Baltsars vilja, sa Viola. Du är nu en vuxen kvinna, Agnes, och du bör veta detta. Vi har levt gott och vi har aldrig plågat varandra med gräl och svek, Baltsar och jag. Du kanske tycker att det vore bäst, om jag överlevde honom, men i så fall hade jag förlorat min uppgift i livet. Han kommer att sörja mej och han kommer att bli befriad. Om jag hade svikit eller lämnat honom, hade han dött i livet, Agnes, och det ville jag inte. Han önskade mej ren i sinnena, i köttet och tanken. Och plötsligt en dag bar inte benen mej. Jag blev liksom förlamad från midjan och neråt, och läkarna kunde inte förklara händelsen. Kanske trodde många i staden att jag var en hysterika eller inbillningssjuk fjolla, men så var det inte alls. Jag är fullbordad och jag har fått tecknet att lämna detta liv. Om jag kunnat röra mej fritt, hade jag förmodligen sökt mej till ett bländverk och tystat mitt hjärta och dödat en annan människa.
Så talade Viola Fernström till sitt enda barn.
Agnes berättar detta, när vi promenerar på Djurgården och passerar huset där hon och Eugen bodde i åtta år. Trädkronorna är gröna och gräsmattorna förhållandevis jämna och täta. Hennes steg är lätta och spänstiga. Hon är klädd i en ljusblå anorak med vita och ljusblå tvärband över axlar och bröst och beige långbyxor. Det duggregnar, men då och då tittar solen fram mellan molnen. Tiden är slutet av augusti.
– Viola ville dö en sommardag, säger Agnes.
Vi når Singelbacken och Oakhill och fortsätter utmed Ryssviken och ser Frisens park. Jag tänker på skräddaren Baltsar Fernström och Viola. Emellanåt sänker Agnes solglasögonen för att hon skall se ljuset som det är eller färgerna omkring henne. Det blonda håret står vackert mot den blå baskern på hennes huvud. Den arrangerar hon smakfullt. De mörka pupillerna är blanka, och jag passar på att stanna och kyssa hennes panna och en bit ner på kinden. Då skrattar hon och säger att jag är rolig, nej lustig. Jag är inte rädd för att drabbas av varsel i hennes sällskap. Det är min lott i livet att falla till toner och helst sekunden efter ett skratt. Det gjorde jag, när jag sträckte ut i luften från taket i Odense, innan jag slog i marken. Hon säger att en ung finsnickare är bättre än en sextioårig miljonär för henne. Tar vi bort ordet prins, är detta Eugens väg, påpekar hon. Luften är litet syrlig och lätt att andas. Jag älskade inte honom, säger hon. Han var rik och framgångarna smyckade honom och jag ansågs väl vara en representativ hustru åt honom. Vi blev föräldrar åt två söner, och det har inte varit mycket gott för mej utav dom. Henrik och jag träffas tre, fyra gånger om året och det är mera plikt än kärlek och omtanke och vad Johan och mej beträffar kan jag säga att han aldrig tyckt om mej. Och kanske förstår jag honom, eftersom han avslöjade mej långt innan Eugen anade hur det stod till. Han var nio, tio år, när han sa att jag var elak mot hans far och det var ju konstigt. Ordet var inte det som man kunde vänta sej i sammanhanget, men han hade rätt. Det var nämligen så att han menade att jag skadade Eugen genom att låtsas känslor och kärlek. Och det är en allvarlig synd bland människorna. Det är värre än att inte kunna älska alls. Jag tror att han äcklades av vårt sätt att leva. Han var inte solidarisk mot våra pengar och vänner och ägodelar. När han gått ett par år i Franska skolan, sa han att han hatade dom flesta av klasskamraterna. Och när han var sexton, sjutton träffade han flickor som såg att han var ful och klumpig, men dom log och smickrade honom, eftersom dom kände till familjen och vad vi var värda i pengar. Om han varit skräddarson, hade ingen av dom ägnat honom en sekund av intresse. Det var annorlunda med kvinnor. Det räckte i dom flesta fall med att dom var vackra för att dom skulle hitta en rik man. Han vill mej ont, Johan. Han säjer att jag sparat på arvegodset och ställt det i lägenheten därför att jag egentligen håller mer av det än fastigheterna och aktierna som jag äger. Om man en gång som barn lekt med dom enkla tingen, kan man aldrig tycka om det som ska skilja ut det påvra från det mycket värdefulla. Då låtsas man. Kärleken till rikedom och prakt förutsätter att man är blind. Nu tror han att Emilia älskar honom för att han är en särskild människa, men inte för pengarnas skull.
Agnes pekar på en ek och berättar att där stod hon och Eugen en gång och kysste varandra, när de var nygifta.
Jag tänker att lögnen och skenet saknar smak.