Jag föll fyra meter från ett hustak. Då var jag tretton år. Bakhuvudet slog i stenytan. Sedan låg jag medvetslös i Odense i två dygn och läkarna tittade på röntgenbilderna och pekade i blödningsfälten och talade med far och mor, innan de lämnade över fallet till Rigshospitalet i Köpenhamn.
Sex veckor senare drabbades jag av yrsel. Syner och ljudminnen drog sig samman till en här i musklerna och senorna, och jag föll i kramper en kväll när jag lagade kedjan till min cykel. Den doften av olja och några lerklumpar som jag en gång fick av far i födelsedagspresent blev en stjärna i mitt sinnesliv. Fallet från hustaket blev evigt och det trotsade naturlagarna och språket och de klena, förrädiska orden.
Jag blåste i kornetten från mitt sjunde år, och läraren påstod att jag förändrade tekniken och hörseln, när jag spelade efter olyckan och jag instämde i omdömet, ty så var det. Jag sa att jag inte kunde återgå till de gamla styckena som jag studerat och övat tusentals gånger. Verkligheten var förändrad inför mig eller var det så att jag skapade den annorlunda än tidigare? Människorna, tonerna och själva instrumentet var förbytta.
Agnes sitter i en fåtölj, och jag ser henne från min plats i rummet. Den senaste veckan har hon knackat på dörren och bett mig komma till salongen i lägenheten. Jag tänker på henne, när jag håller i trät och svarvar eller slipar. Då doftar hon ask, furu och ek. Och det händer att jag doppar den vackra kroppen i terpentin och linolja. Jag överlämnar mig helt till bilderna och ljuden av henne.
Hon ber mig berätta om min barndom, och jag ler och funderar en stund, innan jag släpper in de första orden i hennes ansikte.
– I Odense fanns en kvinna som älskade katter. Hon bodde i ett litet, gult hus två hundra meter från oss, och hon var ogift och inte en dag över femti. Hon drejade krukor och stickade tröjor och vantar och mössor och hon sålde böcker från ett förlag i Köpenhamn per telefon. Det sas att hon läste alla romanerna och diktsamlingarna, innan hon bjöd ut dom. Hon deltog i frågeprogram i radion och svarade för den danska och utländska litteraturen. Mänskor i staden talade om henne. Dom åkte förbi den gula träkåken och tittade genom bilrutorna. Grannarna klagade på doften eller stanken från katterna och sillen, dag efter dag ställde hon ut små porslinsfat i trägårn och traktens vildmissar sniffade och hittade dit. Ingen visste hur många hon hade i huset, men man gissade på sexti, åtti eller hundra. Postbud och försäljare och hantverkare tråcklade på nätta och söta historier om tanten och djuren och dom kom fram till att hon själv låg på en madrass på golvet, medan älsklingarna trängdes i sängen och alla utrymmen som stod att finna mellan tak och väggar.
– Var du innanför dörren nån gång? frågar Agnes.
– Jag spelade fotboll med några kamrater på gatan utanför hennes hus och vi kom överens om att bollen skulle lägga sej i trägårn och att vi inte kunde hitta den sen. Jag åtog mej att ringa på dörrn och det gjorde jag, och fru Hestrup var vänligheten själv och följde mej ut bland grusgångarna och letade i rabatterna och tittade upp i träkronorna. Jag hade lagt bollen under en buske som rörde vid marken och efter tie minuter gick jag dit och tog fram den.
– Vad hette hon mer än Hestrup?
– Tine. Tine med kattpisset och sillrumporna. Vantarna och mössorna och tröjorna som hon stickade lämnade hon till en affär i Odense några månader, men ingen ville köpa dom, eftersom dom kom från katthuset. Kanske satt doften i, jag vet inte. Myndigheterna var villrådiga och det var ett känsligt ärende på många sätt. Ingen kunde sälja granntomter med dom fina villorna och många föreslog att vi skulle fånga katterna eller lägga ut gift och tvinga henne att göra sej av med dom eller flytta. Det blev en häxjakt utan like, och det var sant att vildkatterna sprang på gatan och i trägårdarna året om. Köpte någon hennes krukor? frågade vi oss. Vad levde hon av? Böckerna som hon sålde åt köpenhamnsförlaget, kanske. En betrodd man i kvarteret sa att hon slagit rekord i försäljning flera år i rad. Hennes röst var vacker och hon kunde tala klokt och inlevelsefullt om varan. Sillen och katträcket luktade inte i telefonledningarna, och romanerna och novellsamlingarna fanns långt därifrån.
– Hade hon släktingar och vänner som besökte henne? frågar Agnes.
– Polisen och hälsovårdsmännen kom dit och ringde på dörrklockan och bad att få stiga in och det fick dom några gånger, men sen öppnade hon inte när dom återkom. Grannarna försökte med en församlingspräst, en diakonissa och ett flertal vänliga brev och telefonsamtal, men allt förblev som det varit, katter i huset och ett jämnt flöde på allmänningarna och dom privata ägorna. Några fastnade i fällor och andra sänktes säkert i närmsta vattendrag. En dag bröt polisen sej in i huset. Ingen hade då hört eller sett till Tine på sex, sju veckor. Hon låg på ett stort, vitt pappersark som täcktes helt av hennes kropp. Stanken var nästan outhärdlig, när dom väl kom till hallen, och två av konstaplarna vände och gick ut. Den återstående var yngst av dom och han var barnfödd i kvarteret och han tog upp en näsduk och tryckte den mot näsa och mun. Han hade sett henne många gånger. Katterna låg och stod och kröp överallt. Det var precis som man hade tänkt sej och alla grannar trott. Djuren vilade på kylskåp, bord, stolar och hyllor i kök och rum. Hon var naken och förruttnelsen hade börjat i stora delar av kroppen. Senare spreds ryktet att katterna ätit av hennes ansikte: näsa, läppar, ögon och öron. Kanske var det så som dom sa. Poliserna läste texten på arket och det fanns en lång berättelse på fram- och baksidan, flera tusen ord som hon plitat dit med en liten och sirlig stil. Det stod årtal och dagens datum och ett namn under, Tine Hestrup. Hon uttryckte en bestämd vilja att kroppen skulle brännas och att en viss person skulle läsa varje ord, innan hon kom i graven. Och det skulle ske i samband med jordfästningen.
– Vad dog hon av? undrar Agnes och stryker ett finger mot näsan.
– Förmodligen av undernäring. Hon slutade att äta och dricka.
– Kom det någon till begravningen, förutom prästen?
– Flera hundra människor från kvarteren omkring hennes hus och många andra medborgare i Odense gick dit. Det var märkligt och oväntat. Katterna hade förvandlats till män och kvinnor i dräkter och prydliga kostymer, och hon hade fångat mej i en uppgift som gjorde mej sömnlös på nätterna. Jag var fjorton år då och ingen kände till att jag gick till tanten då och då och lyssnade när hon berättade historierna från böckerna. Jag led av kattstanken och sillen, men innan jag hann blinka stöpte hon om huset och rummet där vi satt. Hon släppte in äventyr och dramer och mitt luktsinne vilade sej en lång stund tills allting var över. Mord och kärlek och tragedier härjade i min kropp och Tine blev vacker och djärv och god. Hon sjöng och visslade, spottade och dansade fram orden och mänskorna. Hon tog mej till Indien, Afrika, Stockholm och Sydamerika. Jag var bländad och betagen. På tjugo sekunder reste hon en man och själv blev hon en kvinna under medeltiden eller antiken och dom älskade varandra och hatade och slogs. Jag luktade på exotiska frukter och seglade på dom stora haven. Och varje gång var jag lite rädd att jag skulle få varsel av leran och smörjoljan och färgerna och falla i kramperna. Det hade inte varit bra på den platsen med alla katterna och sillfaten på golven och tänk om hon blivit rädd och sprungit ut på gatan och hojtat åt grannarna att Fredrik Sabel singlat ner och var på väg att dö i hennes hus. Jag vet inte hur det kom sej att jag sökte mej dit ibland. Det kan inte bara ha varit historierna, även om dom var värda ett besök. En gång sa hon att hon själv skrev och att hon gjorde det bättre än många av dom berömda författarna i världen. Kanske tog stanken av kattpiss och sill bort aningarna av leran och oljan och höll mig på fötterna. Hur som helst. Hon lämnade efter sej en helig önskan och en förtätad levnadsteckning i fem, sex tusen ord på dom vita arken.
– Vad stod det på dom?
– Mycket. Allt som hon älskat och avskytt och längtat efter och förlorat. Hon höll av poeter, konstnärer och några statsmän och älskade sina föräldrar och en dotter som föddes med vattenhuvud och vanskapta lungor och hon levde några månader. Hon skrev kloka ord om människan, och många blev rörda och grät öppet i kyrkan. Hon önskade och ville alltså att jag skulle läsa upp hela texten i kyrkan och att det skulle vara det enda talet där. Det fick inte plats i min kropp och jag hittade ingen räddning. Mor och far ställde några frågor till mej och syskonen tog skamgrepp och kamraterna hyllade Tine Kattpiss och Fredrik Sabel som ett äkta par. Dom var obarmhärtiga, men på begravningen stod dom där i vita skjortor och putsade skor och såg ut att lyssna till varje stavelse, när jag läste Tines avsked eller inbjudan till livet och döden. Jag darrade i benen och rösten var ostadig. Huvet blev ett valv och alla ljud slog som ekon mellan väggarna. Om jag mött ett par ögon i den stunden hade jag försvunnit in i dom och aldrig återkommit till mej själv igen. Jag ville inte förlora mej till dom andra och inte svika Tines önskan. Dom ville fånga mej och tigga om förlåtelse, men det fanns ingen i hela världen just då. Det var för sent och skulden klädde av människorna dräkterna och kostymerna och grimaserna. Hon tog mej till Indien och Afrika och kalla Norden och räddade mej. Femton, tjuge år av katter, sill och skvaller och förtal och sedan detta. Kistan var vit och lika lång och vacker som en drottnings. Jag såg kandelabrar och hörde prästernas välsignelse. Kristus hängde på korset och Gud var kanske i himlen eller bland oss, men Tine fanns bland katterna och dom bästa orden om människan. Tänk dej att hon var så klok att hon la sej på sitt livs berättelse med ryggskinnet, nacken och det andra hos sej mot bokstäverna, jag darrade, men klarade mej genom läsningen och på kvällen flera timmar senare släppte jag ut allt som jag hållit inne och det rann som en flod genom staden och nådde långt upp på väggarna i husen.
– Jag lovar att du inte skall få läsa något efter mej, säger Agnes. Mänskorna är grymma och smutsiga. I sista hand är vi alltid ensamma och övergivna. Fortsätt nu att berätta. Kvällen är lång och jag lyssnar.
Jag förnimmer doften av hennes parfym och ser halsen och den ljusa huden i blusöppningen. Ett svagt ljud av bilarnas motorer når upp till rummet där vi sitter och gatljusen reflekteras i ett av fönstren. Hon har dragit upp fötterna under sig i fåtöljen, och knäna vilar mot ena karmen av den. Jag tänker en kort stund att hon aldrig handlar så att vi går bredvid varandra i staden och mitt namn står på en dörrskylt som leder till den minsta lägenheten i fastigheten, men där bor ingen. Mitt rum finns i ena änden av den långa serveringsgången och jag kommer nästan direkt in i utrymmet från den smala trappan som vetter mot gården. Jag har uppenbarligen fört in en värld till henne som hon aldrig tidigare mött. Jag skrattar och säger att det bor en epileptisk finsnickare hos Agnes Blad och hon är rikare än kungen och drottningen i landet. När han smekt och kysst hennes kropp en natt och en morgon blir han en mästare i att hantera trät och snäll och god och vacker som få. Han sjunger, visslar och steppar i verkstaden i källaren och glömmer vad som kan hända med huvudet och sinnena.
Tränaren, lagledaren och kamraterna menade att jag var en sällsynt begåvad fotbollsspelare och det blev så att jag ändrade stil i matcherna från och med att jag förstod att jag hade en särskild kropp och ett speciellt liv i den. Jag greps ljuvligt av rörelserna, dom möjliga omslagen i musklerna, kontrollen över situationen då jag satt i skolsalen eller gick på marken och sedan sekundsnabba varsel av färger och dofter som jag drog in i näsgångarna och sorterade och sparade i huvet, innan kramperna och koman övermannade mej. Kanske var jag medvetslös några minuter och minnena löpte amok i ett oändligt rum.
Jag var skolans främste elev i idrott. Människans kraft och förmåga blev en konst i mej. Jag blåste ut hjärnskadan genom kornettens långsmala hålighet och det blev vackra toner i den korta sträckan mellan hustaken och gatstenarna fem meter under.
Jag spelade för Odense i alldanskans division två, när jag var sjutton år. Jag var rask i fötter och ben och finurlig och tilltagsen, när jag dribblade med motståndarna på deras planhalva.
Tidningarna skrev om mina framgångar, och tre dagar efter en vänskapsmatch i Malmö, kallade mor på mej och sa att någon i telefonen ville tala med mej. Jag hörde ett namn och lyssnade, innan jag förstod vad saken gällde. I samma vecka fick jag ett brev från mannen och läste en inbjudan att komma till laget i grannlandet och spela och träna på prov.
En dag satt jag på båten som tog mej från Köpenhamn till Malmö. I vänthallen stod en gammal man och han hojtade åt mej och bredvid honom rörde sej en kortvuxen och rundnätt herre. Han kunde vara grek eller möjligen spanjor.
En av dom var tränare och den andre lagets direktör. Deras namn var Eric Persson och Antonio Duran. Vi åkte bil till ett hus i det inre av staden, och kanske var jag lite nervös inför arrangemangen som väntade mej. När vi kom till föreningens klubblokal fick vi sällskap av lagledaren som presenterade sej på ett konstigt sätt. Han pekade först på sina ben och bad mej att noggrant studera dom och sen skrattade han hest och svängde en cigarett i handen, medan han gurglade sej i att dom var hemliga, benen alltså. Han sa att ingen målvakt kunde avgöra riktningen på hans skott genom att snabbt titta på dom. Ledband, korsband och menisk var sargade och kloka gummor i Svedala, Genarp och Hönsinge menade att han skulle bre på rikligt med smör och lägga fyra tjocka pappskivor mellan strumpan och knäskålarna. I en match i Degerfors på Stora Valla fick han en smäll på stödjebenet och underdelen vek sej och la sej nästan parallellt med lårets insida. Bårbärarna blev bleka, men två månader efteråt var han med i leken igen.
Det var tänkt att jag skulle visa upp mej under träningarna i en vecka och spela en match utanför serien mot ett holländskt lag i en tipscup. Min fästmö Jytte hade följt mej på resan. Hon lutade sej över det gröna staketet som omgav träningsplanen och ibland sprang jag så nära att jag kunde titta in i hennes ögon och svänga min kropp i leendet, precis som jag kan göra med ditt, Agnes, när jag ser det nu.
Jag berättar detta en gång för dej och sen aldrig mer. Du skall veta att några minuter av denna historia kom att ändra en del av kursen i mitt liv.
En gång det första året i kärleken mellan mej och Jytte höll hon sina händer på mina kinder när jag vaknade efter ett anfall och jag tänkte någon minut senare att hon samlat rädslan och obehaget i händerna, eftersom dom var heta och tålmodiga.
Jag kom att spela center i den enda matchen för Malmö Fotbollsförening. Det hände en fredag. I fyra dagar hade jag tränat med dom andra i laget, och ledarna hade varit vänliga och generösa mot mej.
Dom hyrde ett rum åt oss på Savoy och vi hade utsikt över Centralstationen och hamnen där båtarna la till. Jag svalde medicintabletten, innan vi gick till sängs och vi somnade kring midnatt, men jag vaknade mer än en gång och sträckte mej efter Jyttes kropp. I gryningen fantiserade vi lite om framtiden och smekte varandra i ljuset från gatan, medan någon städade korridoren på den våningen.
Jag bar nummer nio på tröjan. Efter arton minuter sprang jag längs sidlinjen efter en passning från en medspelare och jag nådde fram till bollen och en motståndare följde efter mej. Jag mindes att jag gjorde en häftig rörelse med kroppen i syfte att skaka av mej den andre i en djärv skenmanöver. Det lyckades jag med och kom förbi honom och började avancera snett inåt mot målgården. Jag såg två ansikten och färgerna på kortbyxorna och tröjorna och kanske var det så att jag fick känningar, innan jag löpte efter bollen.
Håret var blött av svett, armarna blev tunga och ensamma. Jag såg fullkomligt tydligt bokstäverna på en reklamskylt som var placerad långt bort ifrån min plats på planen, och doften av lite fuktigt gräs blandade sej med den gula, blå och röda modelleran som låg i vackra strängar på fars hyvelbänk i garaget i Odense. Cykelkedjan var lös och tung av smörjolja. Någon skrek ord på holländska, och jag böjde huvet bakåt och tänkte att himlen var ljus för kvällen. I kransen av ansikten urskilde jag lagledarens näsa, ögon och mun. Det var den hemlige mannen med dom bågformade benen. Han frågade mej: De e jau, hur känner du daj?
Och jag låg mjukt mot gräset. Kramperna slet sej från mej och fulländade sej på egen hand och lyfte Jytte från sittplatsläktaren och hedersbänken för gäster. Hon var arton år och talade till mej som en vis gammal gumma. Jag var övertygad om att jag aldrig sett hennes kära ansikte i dom färgerna förut och hennes röst kom ur Tine Hestrups mun. Det blev liksom en uppenbarelse för mej. Och flera månader senare tänkte jag att det var i den stunden jag första gången förstod att verkligheten stod och föll med mej, med mitt liv. Skolklockan i Odenses äldsta småskola ringde, och jag hann öppna min smörgåslåda och dra kapsylen av mjölkflaskans hals. Kanske pågick det i tre, fyra minuter.
Spelarna bildade ring, och holländarna såg ynglingen från den danska staden. Det som skedde i dom kunde inte bli till utan min insats. Svetten rann i mitt ansikte och jag tänkte att det regnade ljust och milt från kvällshimlen över Malmö och detta gräs och människorna där. Domaren gav tecken åt bårbärarna, medan lagledaren lutade sej över mej och sa: De e himskt. Jag har sitt det en gång fore. En av materialförvaltarna föll ihop när han skruva i dobbar till en gammal fin vänsterytter.
Bärarna la mej på tyget mellan järnrören och gick på löparbanorna fram till spelargången under den stora läktaren. Jag spelade på kornetten och det var vackert och stort. Det var det ena i det andra. Jag föll inte över pianotangenterna och jag höll inte en stråke till en cello i handen. Boxare och fotbollsspelare kan inte förväxlas med en människa som tänker över ett schackbräde. Detta är min insikt, Agnes, och jag är säker på att ingen brottare suttit i denna stol och berättat om en avgörande match i ett mästerskap av något slag. Här har ni talat om affärer, räntor, aktier och fastighetspriser.
– Jag vet aldrig vad du ska säja från stund till stund, Fredrik, säger Agnes.
– Nej, det må så vara. Jyttes ansikte täckte precis hela himlen och hon talade hela tiden med kattmammans röst. Det blandade sej med tonerna ur kornetten och det var vackert att höra. Lagledaren upprepade att någon borde sätta en trasa i min mun. När armarna, buken, ryggen, vaderna och låren mojnade, befann jag mej i omklädnadsrummet och jag hörde den gamle mannen säja några ord, medan Jytte intog min blick. Någon drog av mina kängor och strumpor och lyfte mej från midjan och uppåt så att tröjan också kom med. Jag frös, och ryggskinnet klibbade mot galonen på massagebänken där jag låg, ett fönster stod på glänt. Eric Perssons ögon blev stora i glasen som hjälpte honom att se. Han rökte cigarett och bar slips i den stunden. Mina ben värkte från tårna till bålen. Jag sa ett par meningar på danska till Jytte och hon svarade, men jag var inte redo för hennes godhet.
Jag hade redan bestämt mej då. Jag hade upptäckt min kropps möjligheter och den gränslösa själen. Jag ville blåsa kornett och arbeta i trä och älska Jytte Kappel.
Och nu sitter jag här hos dej, Agnes.