Jag har nyckel till Agnes lägenhet och verkstaden i källaren.
Hon ville inte att jag skulle spika, såga, svarva, måla och limma i rummen, och jag förstod henne. Jag har isolerat väggarna här, så att ljudet från maskinerna och mitt arbete inte når hyresgästerna högre upp i huset.
Hon ritar och ger mig förslag på detaljer och helheter i renoveringen, och jag tycker att hon har god smak och att hon har sinne för färger och former. Det händer att hon finner en lösning till ett problem som jag inte tänkt på.
Det tar tid att lossa ekskivorna i taken. I salongen finns arton kvadrater som är fästade med mässingsskruvar i tvär- och längsgående reglar och jag lyfter ner dem, en efter en, slipar dem för hand och med maskin, fäller in bitar som skall ersätta de missfärgade eller skadade hörnen eller större delarna, och lackerar dem slutligen tre gånger.
Parkettgolven är skadade på olika sätt i ytskiktet. Jag frilägger och kasserar avsnitten som är fula. När jag behandlar trät på platsen, går hon till sonen och stannar där över dagen och natten, eftersom lukten av vätskorna är besvärande för ögon, näsa och hals. Jag slipar med maskin, tills jag kommer ner några millimeter och mer behövs inte för att få bort håligheterna i stavar och rutor.
Hon vill behålla alla skåpsluckor och spegeldörrar, om det är möjligt att få dem fina och hela. Det var hon och maken Eugen som valde dem, när de en gång inredde lägenheten.
Somligt är i gott skick och inte särskilt angripet av damm, fukt och smuts, men hon ber mig ändå att ta med det i arbetet och jag gör som hon önskar. Jag har tid och lust varje dag att gå till den stora lokalen i källaren och fullfölja mina uppgifter.
Jag äter i hennes sällskap. Jag tvättar mig och byter kläder till de stunderna och sedan sitter vi en timme eller längre i matsalen och äter och pratar. Någon gång är Johan med vid bordet och det förändrar tonen och ansiktena mellan mig och Agnes.
Hon bjuder in vänner och bekanta, men de är inte många och det sker inte ofta. Gustaf Aulin kommer ibland, när han besöker staden under sina resor och då har han Ingrid Tham i sällskap.
Den senaste tiden har jag sett hans namn i tidningarna flera gånger, men han har inte uttalat sig för journalisterna. Jag frågar Agnes, om hon vill att jag skall komma ut till dem och hälsa och då säger hon att jag kan stanna och sitta med dem.
Gustaf ler och och skrattar korta stunder, när han hör en mening eller strax efter det att han sagt något, men i huvudsak är han lågmäld och lyssnande.
Den andre sonen kommer sällan. Han heter Mikael. Jag föreställer mig att han lever bortom moderns räckvidd och vilja. Endast vid ett tillfälle hittills har jag mött honom här i lägenheten och då växlade vi några ord, medan Agnes stod bredvid och tittade på oss och sedan förklarade hon min närvaro i huset.
Han har barn och hustru och bor i staden. Ibland undrar jag vad sönerna tänker om mitt förhållande till Agnes och då menar jag inte bara skillnaden i ålder mellan henne och mig, utan mycket annat. Hon är rik och jag är fattig. Hon är änka och de är hennes arvingar.
Det bekymrar mig inte.
Jag bestämmer själv mina arbetstider. Agnes har bett mig räkna timmar, och jag har lön efter det talet, men hyran för rummet och maten balanserar mina inkomster för hantverket. Vi talar inte gärna om pengar.
Genom Agnes har jag kommit i kontakt med Axel och Ulla Ringblom som var grannar med Eugen och henne under åren de bodde på Djurgården. Jag har hjälpt dem litet med att snickra, tapetsera och måla i deras hus.
Axel var verksam som ambassadör i många år och en tid var han anställd på Försvarsdepartementet i Stockholm. Ulla var läkare på Karolinska sjukhuset och senare på Sophiahemmet. De bodde och levde i ett flertal länder från 1950 fram till mitten av 60-talet. Nu är de båda pensionerade.
De är vänliga mot mig. De säger att Agnes vänner är deras, och jag protesterar inte. Jag är litet orolig inför tanken att jag skall drabbas av ett anfall, medan jag är hos dem i det vackra och stora huset. Kanske har Agnes berättat för dem att det kan hända.
Jag springer på Gärdet eller Skeppsholmen ett par gånger i veckan. Medicinen ger biverkningar i min kropp. Jag blir litet trött när som helst på dagen. Då sätter jag mig inte på en stol eller lägger mig på sängen. Jag arbetar och förflyttar mig i verkstaden, lägenheten och på gatorna.
Agnes och jag åker bil till huset vid kusten i Skåne eller båt till skärgårdsön. Vi går på vernissager, teaterföreställningar och tittar på filmer i biografer. Då förvandlar hon sitt ansikte och utseende, så att endast jag och möjligen några till kan identifiera henne. Hon bär glasögon, gör konstverk av håret och lägger färger på kinder, läppar och kring ögonen.
Hon är en offentlig person till namnet, men vem känner hennes själ?
Vi delar inte säng under natten. Jag förstår att hon vill vakna ensam och jag går efter några timmar till mitt rum. Hon gör omsorgsfull toalett varje morgon och badar eller duschar en lång stund, sminkar ansiktet, smörjer huden med krämer som doftar och målar naglarna på tår och fingrar. Jag tänker att hon är vacker utan den tillsatsen, men hon går inte till överdrift med färgen och mängden.
Hon smeker och kysser min lem. Jag riktar mina sinnen mot hennes bröst, mun, sköte, lår och hals, och språket i ögonen hetsar och lockar mig. Jag kan dröja länge i ett ljud som hon ger ifrån sig, när jag drar tungspetsen som ett mjukt stift över brösten, stannar, fortsätter över magen och ner till lårens insidor och skötet. Jag skjuter rygg som en katt och ligger över henne. Då samlas mina fantasier i senor och muskler och de bildar små glödkulor som rullar kors och tvärs i mig. Min lem vilar ett ögonblick i hennes mungryt, medan jag känner gommen mot det blottade huvet, och hon slickar och suger som en liten flicka på en sötad stång. Hon är ljus i skötet och doften av henne rinner i mina skuldror och följer ryggpelaren ner till ljumskarna. Hon är som slipad ask eller björk i den lilla tegen från vecken och en bit över stjärtfrukterna. Hon ljudar som en skolfröken på mjuka och hårda vokaler och jag hör tydligt y och å och o som hoppar plint över ett litet mörkare a ner i halsgrottan. Då släpper jag säden i hennes munhåla och kattryggen spänner från Oluf Bagers hus där jag brukade klättra på det utskjutande trätaket till sängen i lägenheten på Rådmansgatan. Hon ger mig tecknet, när hon kommer. Vi sträcker ut och kryper ihop, och jag formar en liten tofs som är blöt av saliv och sekret och tänker att det är rart att skåda de små kramperna i skötets läppar. Jag för in pekfingret, tills jag kan förnimma detta liv i henne.
Det är gott, det är vackert och skönt. Jag blåser en lätt stöt i den mjuka kornetten av laxfärgat kött, och hon skrattar som ett barn.
En dag väntar hon på mig, när jag går över tröskeln från toaletten som finns i anslutning till mitt rum, och jag kommer från arbetet i verkstaden och jag skall gå för att hjälpa henne att duka bordet till middagen. Klockan är ett. Hon är naken under en kimono i siden. Håret hänger fritt ner mot axlarna. Hon doftar tvål och parfym och läpparna är röda, ansiktshuden en aning blank, men blek.
Jag spelar på trumpeten eller kornetten, när hon ber om det. Hon sitter i soffan och lyssnar, och jag ser hennes ansikte, medan jag blåser.
Jag ser inga fotografier av människor i lägenheten, men på väggarna hänger i denna stund trettiofyra konstverk. Jag läser namnen och signaturerna: Jolin, Engström, Kandinsky, Picasso, Braque, Sven X-et Erixson, Dali, Manet, Zorn, Carl Larsson och så vidare. Hon kan tala länge om dessa målningar. Ett par av tavlorna har hon köpt av Gustaf Aulin, och jag förmodar att även Antonio varit inblandad i de handlingarna.
Jag förstår att jag tittar på stora penningvärden. Johan samlar på Matisse. Agnes fruktar inbrott och att svindlare skall lura sonen på något sätt. Hon säger att lömska kvinnor går till honom och de kan hitta på vad som helst. Han ärvde en del av förmögenheten efter Eugens död och han har friheten att spendera pengarna efter egen vilja.
Efter den otäcka händelsen på Rådmansgatan stannade hon i lägenheten i månader. Hon ringde till bud som bar matvaror till dörren och hon begärde polisbevakning runt huset och bytte låset i porten. Hon läste hotelser i några brev som hon överlämnade i original till en kommissarie på Östermalmsroteln och bad att få kopior på dem.
Johan fortsatte efter händelsen att studera uppslagsverken och läsa om krig och fältslag. Han stannade hemma, och tecknade och målade med akvarellfärger på stora, vita ark. Han sa att han inte var rädd och han försökte lugna modern, men lovade henne att han inte skulle gå ensam i staden, när det var mörkt på kvällarna.
Han läser aktiekurserna i Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet. Jag har hört honom diskutera affärer med Gustaf Aulin.
Han grät inte, när han hörde att statsministern Olof Palme var mördad. Han satt med tidningarna i timmar i salongen och läste och mumlade och drack svart kaffe.
Jag figursågade en dekorationslist till en skåpslucka, när jag hörde rösten i radion. Klingan skar genom orden och jag kunde inte uppfatta en del av dem, eftersom maskinen lät i en skarp och hög ton. Jag såg mina bleka tummar som pressade mot trät, och ljuset från lampan föll över mig och tingen. Klockan var sju eller några minuter över. En halv timme tidigare hade jag lämnat sängen och vaktat mina rörelser i lägenheten, medan Agnes sov.
Jag tryckte på den svarta knappen av bakelit och maskinen tystnade efter fyra, fem sekunder. Det var en kvinna som talade. Ljuden doftade i min mun. Jag höll om eklisten och såg fönstergluggarna, de vitmålade väggarna. Jag var ensam med tingen. En samling av tankar rörde vid mitt struphuvud och jag svalde saliv. Denna röst ur radion och jag.
Sedan gick jag i trapporna upp till lägenheten och knackade på dörren till rummet där Agnes sov. Hon svarade, och jag tog fyra, fem steg på golvet, innan jag sa orden och drog en hand genom håret och det hade aldrig tidigare hänt att jag gått in till henne på det sättet en morgon.
– Kom ner i sängen, sa hon.
Jag tog av arbetsbyxorna, skjortan, skorna och kalsongerna. Jag doftade slipstoft från trät om ansikte, händer och hår. Fönstret stod på glänt och luften i rummet var sval.
– Det är inte klokt, sa jag. Är det möjligt? Det är inte tillåtet att skämta i radions nyhetssändningar. Olof Palme gick på en gata med Lisbet i stan och nu är han död, borta, mördad. Dom kom från en biograf. Dom såg Bröderna Mozart och dom var på väg hem, när det hände. Han är skjuten. Sveriges statsminister. Jag stod och slipade en list, när jag hörde det.
Mina händer darrade och jag frös så att huden knottrade sig. Agnes grep om min nacke, när jag satt några sekunder på sängen, och sedan la jag mig på rygg bredvid henne. Hon var naken och varm. Jag vred mig på sidan och började kyssa hennes kind och smeka brösten. Det kändes som om jag var nära att gråta. Jag blundade och såg Olofs leende för mitt inre öga. Han satt i televisionen och försvarade sig mot en flock av aggressiva och sanslösa ungdomar som hetsade varandra. Hans ögon var särskilt blåa denna gång. Han tycktes vara lugn och balanserad, medan en yngling släppte ut några vilda och råa påståenden om arbetstillfällen och bostäder i Stockholms innerstad. Han svarade och gav argument. De skrattade som en pöbel på ett torg någonstans i en svensk köping. En ung flicka visade tänderna, och det svarta, färgade håret spretade åt alla håll och det var högt och konstlat. Hennes språk saknade ett subjekt i varje mening och efter var andra eller tredje stavelse föll ett ”liksom” som försökte komma upp på ryggen till ett allmänt ”man”. Hon tuggade på någonting. Tänderna var jämna och nästan vita. Läpparna blänkte i en brunröd nyans. Hon bar ett svart linne under en läderjacka i samma färg. Axlarna rörde sig upp och ner, medan hon talade. Kameran tog in Olofs ansikte, när han lyssnade och han log litet. Flickan såg hans näsa, haka, kinder och ögon. De var inte i hennes kärlek, om hon besatt någon i stunden. Hon talade gatans och torgets språk. Orden var varma och glödde i vintern, och det var meningen att Gud, staten och kungen skulle huka sig och bli skrämda i hennes närhet. Olof satt i stolen och vek inte med blicken. Programledaren förmådde inte klyva statsministerns ögonfång och omdöme. Ungdomarna var eniga som ett jaktdrev. En pojke med smycke i örsnibben viftade med händerna, när orden flydde från honom. Han brummade åt Olof som tänjde gränsen mellan ett skratt och ett leende.
Detta såg och hörde jag, medan jag låg bredvid Agnes den morgonen.
– Tänk att det kunde hända, sa hon.
Jag penslade smaken av mordet på hennes bröstvårta. Tårarna rann på mina kinder. Min kropp blev ett fyrtal i döda: Tine Hestrup, far, mor och en statsminister som jag endast sett en gång på ett torg då jag stannade och lyssnade till ett valtal.
En timme senare knackade Johan på ytterdörren. Agnes öppnade, och jag låg kvar i sängen. Jag tänkte på människorna. Deras röster hördes in till sovrummet och jag urskilde några ord, men modern och sonen var lågmälda och stämmorna var jämna och litet dova i tonen.
Sedan tvättade och klädde jag mig. Jag gick ut i staden och mötte ansikten, händer och fötter. Alla individerna bar skor. Bilarna rullade på gatorna. Män, kvinnor och barn trängdes på trottoarerna, och jag tänkte att de inte rymdes i husen och lägenheterna i den stunden. De försummade eller övergav plötsligt väggarna mellan granne och granne och tog trapporna och hissarna rakt in i den allmänna meningen och händelsen. Inga ögon undkom rörelsen i massan.
En ljusklädd kvinna hade inte tålamod med sin hund som dröjde vid ett mätarskåp och hon ryckte i kopplet och sa seså och såja och nejnej och kom då Tessan, men djuret kunde inte veta vad som pågick.
Doften av modellera kom till mig från fars garage i Odense och den fördes med sinnenas hastighet som översteg ljusets på färden från den lilla villan och över Öresund och den drog ett obrutet streck och sken över Malmö, Lund och Jönköpings höjder och fram till Sveavägen där jag promenerade. Den innehöll allt som var oförklarligt och vidunderligt hos mig och andra varelser på Jorden. Far var anställd av och arbetade på Thrige-Titan A/S och han var kanske den främste konstruktören på företaget. Han ritade och talade om förslag till förbättringar på elektriska maskiner som gräsklippare, skördetröskor, traktorer, jordfräsar och mycket annat och förmän och verkstadschefer nämnde och behandlade honom med respekt och beundran. Ingen av dem kände till att han sjöng italienska arior i sitt inre när som helst på dagen och det var inte en dröm eller flykt, utan ett behov lika starkt som att äta, dricka och tömma tarm och blåsa. Tenoren Kaj Sabel existerade endast i sitt eget ljudrum. Jag hörde honom dock sjunga många gånger, när han trodde att ingen kunde höra honom. Och rösten var stark och vacker och han klarade höjderna på ett sätt som förbluffade mig. Det sa jag till honom vid flera tillfällen.
– Far, du kan sjunga. Du sjunger lika bra som dom gör på Operan i Köpenhamn och på grammofonskivorna i radion. Varför går du inte med i kör eller låter en pedagog lyssna och bedöma kvaliteten?
Då skrattade han och sa att det räckte med att han själv hade glädje av sången.
Fars ögonvätska doftade också när den drog ett par sekunder i glaskroppen, innan den föll efter det att mor la sig på gräsmattan i oktober det året med en hand knuten kring skaftet på en räfsa och de vackra färgerna i löven blänkte av fukt och frost. Det var också smaken på hennes död, när den förekom mörkret i vinterkvällarna och de kalla nätterna som väntade oss. Därtill gällde sjukhusets syrliga blandning av kiss, bonvax, sängtyg och medicinerna som följde luften i fars lungor då han andades ut sin smärta. Jag förnam ammoniak och instängda drömmar om en ålderdom med den kära hustrun som inte blev av och han var stum och sluten och omöjlig för omvärlden att nå. Han låg i salen på avdelningen för sinnesslöa, senila och slagrörda och stirrade i taket och ingen utöver hans själ kunde veta vad han tänkte och ville.
Jag promenerade på David Bagares gata och såg folkmassan. Sorlet blev huden i människornas fingrar, när de grep efter mynt, nycklar och näsdukar i fickorna. En kvinna grät. Ett litet barn ropade ett namn.
Jag blev rädd att jag skulle falla på denna plats. Främlingarna stötte mot min kropp och jag tänkte att fick de bara den rätta signalen, kunde de ledas vart som helst. De hade inget gemensamt mål, trots att de avsåg att gå till brottsplatsen.
Gud syntes inte till. Och Johans ängel var inte där.