Jag är kortare än de flesta vuxna män som lever i landet där jag bor. Jag kallas dvärg och det är ett gammalt ord i det svenska språket, tänkte Valentin Bager.
Nu är det frid i min kropp. Nu vilar också Hilany, Borwilasky och britten Hudson i en insikt som berör hela mänskligheten, antingen den vill veta av det eller inte.
Jag ler, tänkte han.
Maria Tegil besvarade inte min kärlek, men jag förstod henne, och minnet av flickans ansikte, händer och rörelser är hos mig och det gör mig gott.
Jag är far till ett barn.
Vera Aster talade om min lust och svingade sig som en apa i den. Våra möten är heliga i mig nu.
Jag kan se träd, blommor, människor, hundar och jag kan skratta och bli kall och varm i huden.
Smärtan är inte evig. Jag älskar Ulla Ringblom. När människorna smutsar och försöker förklena det som är vackert och gott, gör de det av rädsla.
Så tänkte Valentin där han låg i sjukhussängen.
När han legat ytterligare ett dygn, steg han upp och tvättade sig med omsorg. Han klädde sig och tog litet hårvatten i handen och strök det en bit över öronen och nacken. Eftersom skäggväxten var ovanligt stark, nödgades han raka sig två gånger om dagen, om han ville vara len och slät om haka, kinder och hals. Han frågade efter skokräm, borste och trasa och han godtog endast sina egna gångskor och kläder, medan han var uppe.
Han gick för första gången under de veckorna från dörren och vidare i korridoren i hela dess sträckning och han tittade in i dagrummet och såg en kvinna och två män och hälsade på dem och sa sitt namn. Han frågade en sjuksyster var biblioteket fanns och hon sa att det låg i en annan byggnad och del av det stora sjukhusområdet. Det var möjligt att beställa böcker och få dem med bud till avdelningen.
Den vänstra armen var en aning förlamad. Emellanåt flyttade han tungan och den slog mot kindernas insidor, men det kände han inte. Han stannade och växlade några ord med en av patienterna i korridoren. Det värkte litet i benen. Ulla Ringbloms fingrar löpte och snirklade fortfarande över hans hårbotten på hjässan.
Sjuksystrarna och läkarna på avdelningen såg att Valentins kinder och haka var rakade och att håret inte hängde över öronen och ner på halsen. När en av dem frågade om frisören besökt honom, svarade han att det inte var fallet.
– Ulla Ringblom satt hos mej i går och arbetade med hyvel, sax och kam. Nu är jag säker på att jag älskar henne och nu mår jag bra. Min ena kind är lite stum och den vänstra armen fungerar inte riktigt som den ska, men huvudsaken är att jag lever och att det är meningen att jag ska göra det.
Sa Valentin Bager, och sjukbiträdet hörde det och tittade på hans ansikte och drog i lakanet och filten och bytte vattnet i glaset som stod på det lilla bordet bredvid hans säng. Kanske tänkte hon att han yrade och att febern slagit till igen. I varje fall kände hon redan där att orden som han sagt inte skulle stanna i hennes kropp och det var som om de redan var på väg ur henne, när hon drog örngottet från kudden och la det bland smutstvätten i en korg.
Den dagen talade han under ronden och han bad att få bada i stället för att ligga i sängen och bli tvättad av någon. Han köpte två dagstidningar och undrade när biblioteksvagnen skulle komma och de som hörde det mindes att han klagat på synen och ögonen som sved och tårades när dagsljuset eller taklampan irriterade dem.
Han kände på sina armar och spände musklerna i dem och låren och vaderna och de hade mjuknat och minskat i omfång, men det var en följd av att han legat i veckor och inte kunnat gå av egen kraft och långt mindre träna kroppen i boxningslokalen och den lilla lägenheten där han hade skivstång och hantlar.
Dock var han säker på att han inte krympt på längden, och bara några timmar efter klippningen och rakningen, kände han hunger efter mat och innan kvällen kom bestämde han sig för att acceptera måttet från huvud till fötter. Vreden och sorgen slokade och vissnade i en blomma bredvid honom och han visslade lågt för sig själv och drog samman drygt två årtionden av liv och skrev ner ett flertal meningar på ett papper.
Och denna förändring i honom kunde ingen annan se. Så är det mesta hos oss från en stund till en annan, tänkte Valentin. Mycket händer i våra liv utan att det är synligt för omvärlden, men ändå är det lika verkligt som slipsknuten i halsen, en liten vårta i pannan, näsan och det sneda leendet.
Stolarna, bordet, skåpet och sängen var några av tingen i dagern där som bröt sig genom glasrutan i fönstret. Han tog av de blanka och lätta promenadskorna i brunt läder och satte sig på täcket i sängen. Sedan började han vissla ett stycke av Mozart som Vera Aster spelade för honom och då hördes ingenting annat från de delarna i det stora huset. Det var bara hans ljud, och tonerna var rena och vackra.
Han skulle aldrig kunna tänka sig att vissla om någon bad om det, trots att han var medveten om att han var mästerlig i den konsten.
I den sista meningen hade han skrivit: kom världen, ty nu är jag redo att vara i den.
Vem kunde se på honom att han visslade för Ulla Ringblom och vem kunde tro det, när ljudet rätade sorgens pipor från den andra tiden på sjukhuset.