Axel Ringblom sa mer än en gång att Dvärgen kunde ställa till med obehag för vem som helst: Han är farlig, eftersom han väljer sin egen moral. Han står bredvid ordningen och nyttan och det gör honom oberäknelig.
Diplomaten kalkylerade i resor, tjänster, utgifter och relationer till människor. Han spred sin blick och höll kvar käglan en stund, innan han såg en fiende eller vän och ibland kände han förtröstan i att vara likgiltig inför en man eller kvinna som råkade komma i hans väg. Han bar kostym och språk för olika tillfällen och behärskade etiketten intill fulländning, så länge ingen saboterade eller störde honom i stunden.
Valentin Bager rätade den slingan och mätte enfalden och rädslan i den. Han spände sin vilja mellan kvarteren och tvingade det vänstra benet att anpassa sig till det högra och han gick som en egenmäktig beväring i kolonn på parad och bakom och framför sig hade han det förgångna och framtiden, när han ansträngde sig i övningarna för kroppen. Om den vänstra armen och skuldran trilskades, talade han förtroligt till dem och förmanade och lovade belöning bara de uppförde sig som syskon till den högra sidan och bildade en koordinerad rörelse i förhållande till de andra lemmarna.
Han visslade och gick som en tennsoldat rakt in i parkernas och torgens fång i staden och spottade styvt mot de fula kontorshusen och affärskomplexen i två eller tre våningar. Vad gjorde dårarna med hans stad? I trakterna av Hedvig Eleonora blev han mästerlig i sinnena och måtten och färgerna i den stund han avgjorde skönheten och de fula fläckarna i bilderna: Har man som jag ett stort huvud och korta och krumma ben är man den rätte att döma över proportioner, vinklar och symmetrier. Det går för sig att blanda gammalt och nytt, om det sker med smak och skarpsinne, nej, kärlek och åter kärlek till människorna och de små barnen. Vi måste uppfostra varandra i detta. Vi vänjer oss vid förfallet. Leken och lättsinnet ska råda över rädslan och den strama själen.
Han såg Vasa gymnasium och lämnade Karlbergsvägen. Då tänkte han att de fula människorna hade makten över de vackra, eftersom de senare slavade under rädslan att bli gamla, skrynkliga och otympliga. Och han umgicks hellre med kvinnor än med män. Karlarna var i allmänhet blinda och enfaldiga. De förbrukade sina liv på ära och makt. Han förstod att någon måste arbeta och bestämma i fabrikerna och ämbetsverken, men det kan ske utan ett dödligt allvar och framför allt är det inte en uppgift för trettio, fyrtio år av det enda livet.
Han rullade fram längs trottoarerna och svängde armarna i bilderna av några nakna kvinnokroppar som kom för honom, när han nådde krönet på motlutet i Eriksbergsgatan. Elektrikern Valentin Bager kunde inte sörja att han var sjukpensionär till åttio procent. De återstående tjugo räckte mer än väl för viljan och lusten.
Han kände sig ledig och fri. När han upptäckte tre arbetare på en byggnadsställning, stannade han tvärt och tittade på dem och frågade om de skulle måla om fasaden eller byta fönster i fastigheten. Han fick svar och önskade dem en god dag.
Ulla Ringblom är nära en avgörande insikt, tänkte han. Hon älskar inte Axel, i varje fall inte tillräckligt för att ställa undan mig i raden av gamla patienter. Alla lemlästade, sjuka och kroniskt lidande människor borde göra som jag: Tvinga vårdarna och läkarna till att behandla dem som syskon, systrar och bröder, älskare och älskarinnor i omsorger.
Det är varmt i luften i dag. Går jag in på Utrikesdepartementet och frågar efter Axel Ringblom, undrar vaktmästaren om jag har ett särskilt ärende, och då säger jag att det må så vara, eftersom jag ska berätta för en av de fina tjänstemännen i verket vad som väntar honom i äktenskapet: Jag ämnar bjuda dej kamp om Ulla, din kära hustru som fortfarande längtar efter ett barn. Vet du att hon blev lidelsefullt förälskad i en afrikan i Etiopien, medan du satt i Addis Abeba och planerade administrationen för skolor, vägar och vattenreservoarer. Jag säger sanningen utan förbehåll.
Axel lejde poliser och advokater som skulle hålla ett öga på mig. Han är ängslig att jag skall skada honom i arbetet och äktenskapet, tänkte Valentin där han gick.
Jag söp mig berusad en kväll och tog bussen till deras hus på Djurgården, men upptäckte att jag var på väg norrut i stället för den motsatta riktningen. Jag kom i bråk med några passagerare och chauffören. De hotade med att slänga av mig, men jag höll händerna på stången och sparkade vilt omkring mig. Det roade mig. Sedan gick jag av, utan att de behövde tigga om det. En av dem kallade mig en liten jävel och då skrattade jag. Han blev ursinnig och menade att jag skulle buras in som en apa. Det konstiga var att min vänstra arm och benet på samma sida fungerade som i gamla dar. Jag hade pengar på fickan och det räckte till en taxi, men den möjligheten lockade mig inte. Jag längtade efter Ulla så att jag led av det, och jag var förbi de fina maneren. Valentin Bager, är mitt namn, tänkte jag, och jag förmår inte vara avhållsam. Jag skruvade upp min lust tills den nådde himlen och sedan smorde jag stången, vilket gjorde att jag kunde glida på längden mellan höjdernas höjd och plågans åker där jag sjönk ner till knäna i dy och mylla. Det är inte lätt att vara människa, man och älskare alla gånger, förstod jag. Jag försökte orientera mig och fastställa min position i terrängen. Jag som behärskade kartan bättre än stadsingenjörerna och kalenderbitarna.
Jag vinglade omkring en god stund, innan jag fick ett fäste i Tennisstadion och Fältrittklubbens ägor mellan Östermalms idrottsplats och Sveriges Radio. Min blick lossnade och for vidare runt hörnen av byggnaderna och upp i träden. Min hjärna dansade och jazzade så stiligt.
Jag tycker inte om tunnelbanan i staden, tänkte Valentin. Den är ful, smutsig och oförlåtlig. Människorna blir osmakliga där, djuriska rakt igenom i tid och tempo.
När han efter en timme kom till trakterna av Ringbloms pampiga hus, hade berusningen tilltagit, trots att han inte druckit sedan han ställde flaskan på bordet i lägenheten. Benen slumrade och hjärtat var fyllt av Ulla.
Det hände något i min själ, när jag blev dödligt sjuk, fortsatte han. Det skall tydligen till det största hotet mot en människa, innan hon vänder eller ändrar riktningen. Jag släppte rädslan och bitterheten och det andra jaget, förställningens herre. Nu är jag sann och uppriktig och hotfull.
Tanter och farbröder – sura, griniga och elaka figurer – tittar över mitt huvud och tänker att det är synd om mig, om de bekymrar sig om mig, tänkte han.
Han mötte ett par som promenerade i skymningen och han såg två hundar som människorna språkade med i läten. Ljuden blev tydliga. Augustikvällen var ganska kylig. Utan att han kunde värja sig, började han gråta, när han samlade tre dvärgar hos sig och de låg i sina sängar på sjukhuset och Ulla gick mellan dem och läste journaler och tittade på feberkurvor.
Hans mor stod i Hedvig Eleonora kyrka och tände stearinljus på altaret och flyttade biblar och blomvaser. Det var vackert och andaktsfullt. Prästen kom inte till i bilden. Valentin rörde vid de blanka orgelpiporna och han brukade hämta en stege och ställa sig på den och polera ytan. Han blåste på dem och speglade sitt ansikte. Gud sa inte ett ord och hade ingen hand i ögonblicket.
Han stod under en gatlykta och skakade i kroppen, men människorna gick inte fram till honom. Hundarna förlängde deras kroppar och rann ur dem som tecken och behov: Älska mig, låt mig inte vara ensam! Månen var obekymrad. Husen, gatstenarna och träden kände inga omsorger. Han kunde ha väntat med tårarna, om han varit fem år yngre, men nu var han fri och obegränsad.
Han lutade sig mot en vit mur och slog sig ner på trottoaren. Stenen var inte kall. Plötsligt tittade han på verkligheten som i en kikare: träden, grindarna och husen blev enväldiga och särskilt betydelsefulla var för sig. Han drabbades av tanken att människan inte önskade vara bland andra varelser, men samtidigt ville hon det mer än någonting annat.
På några sekunder blev han ett mysterium och det hade han varit allt sedan den dagen och han kunde inte förhindra det. En människa som förlorar sin gåtfullhet, blir någonting annat, en växt som flyttas och sprids i delar med vinden, ax, pollen och strån, ett ting som rostar av väta och luft eller murknar, ett papper som andra skriver på.
Barnen och jag är i jämnhöjd, tänkte han. Vi förstår varandra en tid, men sedan lär de sig att jag tillhör ett annat släkte och ställer mig på en cirkusarena eller någon annanstans. Om jag hade ylat som en hund, hade säkert de vuxna människorna stannat och talat till mig. Därför skäller och gläfser jag en stund, utan att de reagerar med ömhet och frågor, tänkte han. Jag ser däremot att ljusen tänds i villorna som omger mig. Det är vackert att se när verkligheten brinner av iver för att upptäcka mig.
Hans röst blev stark och den bar och lyfte över taken och tog sig genom de tjocka väggarna och den armerade betongen. Den fastnade till och med i händer vilket kom dem att röra vid låsvreden och öppna dörrarna. Han var inte ledsen och inte arg.
Han grät av hjärtats lust, av Ulla, av längtan efter denna kvinna och han visste att hon vaktades av en diplomat och tjänsteman på Utrikesdepartementet och att poliser och jurister var inkopplade på fallet.
Det är min makt, tänkte han, och jag sprider min själ och kropp och täcker lagparagrafer och stadgar och äktenskapsbevis.
Han mindes inte riktigt vad som hände senare. En bil gled fram i skymningen och han hörde röster och kanske en fråga eller ett påstående och dagen efter vaknade han på polisstationen och åt sin frukost i cellen, innan han undertecknade ett papper och lämnade friheten i arresten.