Bilen rullade på vägen. Korta stunder lutade hon sig bakåt och blundade, och solvärmen och vinden kom till i hennes ansikte. Det ljusa, kortklippta håret fladdrade litet. Vi passerade skogar, ängar, åkrar och hus.
Jag drog in doften av henne. Hon talade om sin barndom och tiden med Eugen. Några stugor var klädda i rödmålat virke och vita knutar. Hon räknade till tolv på tre kilometer.
Vi stannade på en smal sidoväg som sträckte sig genom en skog. Jag öppnade bagageluckan och lyfte ut två filtar och en matkorg. Agnes bar resten. Vi la oss i en dunge och tog av kläderna. Hon doftade plötsligt gran och hudkräm. Fåglar och flugor såg oss, men inte myrorna och inte träden. Och molnen var bara moln. Stammarna var nästan raka kring oss. Det fläktade en aning, men luften var varm. Jag kysste hennes mage, lår, bröst, hals och blygd. Hon öppnade munnen. Samtidigt smekte hon min lem. Där samlades min historia och en liten här av blod. Gud sa inte ett ord till oss. I varje fall hörde vi inte honom i den stunden. Vi låg som en kyrka i vår egen by. Myrorna höll sig till sitt, och inga bördor tyngde våra kroppar.
– Räkna inte mina åderbråck, sa hon.
– Du har bara ett och det älskar jag.
Lusten öppnade varsamt våra skal. Den satte kniven i springan och lirkade, tills vi låg som genomlysta glasfigurer i sänkan. Gräset som vi gick på närmast filten hukade sig i andakt och bad för oss.
Myrorna stiger aldrig åt sidan, när en människa närmar sig och måttar in dödssteget med sina skor, tänkte jag: Så vill jag sluta mina dagar på Jorden. Som en myra under en människosko, blind inför faran, tapper och ovetande.
Vi gungade rytmiskt under himlen. Tiden smög som en siouxindian i buskarna, men den kom inte åt oss. Vi var avlyssnade. Den nakna människan är inte mer skamlig än en blöt sten eller mossa på barken.
Agnes pep och ylade vackert. Jag samlade lusten i ett ljudskrin, innan utlösningen kom.
Vi låg några kilometer från Vagnhärad. Jag sträckte mig inte efter en dagdröm och jag saknade ingenting. Konsten är ögonblicket. Denna kvinna ägde hundratals miljoner kronor. En tiggare kan bli ädel för långt mindre, och mellan hennes blick och min insikt väntade en mängd möjligheter som kunde leda oss åt många håll.
Vi låg kvar en stund, tätt så att gränserna för kropparna upplöstes. Sedan drack vi kaffe och öl och åt bröd till. Vi sparade några ägg, tomater och äpplen. Femton, tjugo meter ifrån oss rann en smal bäck. Marken sluttade svagt ner till vattnet.
– Eugen och jag reste i många länder och vi såg och upplevde mycket som var sällsynt och spännande, men han stämde mina intryck med sin person. När jag inte älskade denna människa, älskade jag inte landskapet, husen och dom andra människorna, sa hon.
– Vi blir aldrig kvitt varandra. Vi är alla skapare och gudar. Du och jag, vem som helst, vi är alltid och överallt många om varandra. Jag faller aldrig ensam i kramper. Jag har till exempel kornetten och dej i famnen när det sker, sa jag.
Jag blåste luft mot hennes ena bröst och den lilla utväxten gömde sig som en snigel i sitt bo. Vi låg nakna. Solen värmde oss, bäcken lät knappast alls.
Hon berättade, och jag lyssnade.
– Baltsar Fernström höll staden i den vänstra handen och mej och Viola i den andra och vi vägde alltid tyngst i alla situationer. Kärleken till mor gjorde honom till en fånge. Han ville henne väl och tömde hennes ben på krafter och följden blev att hon slog läger i hemmet där han kunde vaka över henne och hålla ögonen och viljorna borta, inkräktarna. Jag blev ibland grym av detta. Då släppte jag mitt onda på en katt eller hund eller fågel. Människorna dolde sina domar, tills dom kom till sina egna ljus och golv. Där höll dom ting över härden och värmde ögon, hud och tunga och dom glödde och föll av och levde på egen hand bredvid deras kroppar. Därmed såg dom det som dom inte kunde se, blicken genom väggar och över murar och hinder. Hjärtana gick samman som edsvurna och de slog gemensamma slag och pumpade blodet tillsammans. Viola Fernström är nervsjuk, tokig, konstig. Mänskorna ska gå till torgen, affärerna, kyrkan och dom stora gatorna i staden. Hon uteblev och det drev dom till utmarkerna av förklaringar.
Mitt huvud vilade mot hennes mage och jag tittade upp mot brösten och hakan, medan hon pratade:
– Eftersom dom andra teg, när jag var i närheten, gick jag till originalen och byfånarna i Revhusen och släppte ut Baltsar och Viola på platsen. Då hände det att dom söp och slog korten i bordet och visade fula tänder åt stadens krönika: Skräddarmästare Fernströms kärring vågar inte lämna huset. Han har skrämt henne, så att hon nu ligger och glor i taket på Liregatan. Han tvättar hellre golv och kalsonger än släpper upp henne till spisen och bykbaljan. Sicken hossa! Men jag känner dom som har sett Viola gå på sina fötter och ben i mörkret och natten i Sandskogen och då bär hon huckle och klär som ska göra henne oigenkännlig. Det är nåt skumt med det hela.
Jag såg dem framför mig: skitiga gubbar som slog nävarna i bordskivan och bjöd på hackor och par och triss. Buteljerna gick laget runt och glödlampan lyste svagt genom en sorgfläck i glaset. Stadens ord marscherade som råttor från en plats till en annan, när de blev störda på något sätt. Det mindes jag från Odense sent en kväll. Mor ropade på far och mig och kallade oss till fönstret på baksidan av vårt hus. Där fanns ett ganska stort och öppet fält som blivit till genom en successiv sanering och rivning av några gamla byggnader och när endast ett av husen återstod och vi väntade på grävskopa och arbetare, lämnade råttorna sitt revir. De gick prydligt på linje och höll sina platser i ledet, ty de visste att människorna snart skulle sätta spettet och spaden i deras hålor och källare.
– Vi dras till sorgen, smärtan, avvikelsen. Det finns ingen vila för oss. Jägare och domare arbetar i skift och lämnar ingenting i fred, men jag är tacksam att någon berättade om bakhållen och gifthärdarna. Kanske bestämde jag mej redan då för att leva osant och taktiskt i framtiden. Jag slog mitt läger vid rikedomen och kallade hem det som jag höll kvar i motståndets lilla näste. Jag gifte mej inte i kärlek och lycka. Sa Agnes.
Jag är finsnickare, tänkte jag. Ibland spelar jag på kornetten. Jag kan skilja al från bok och björk. Ådring, årsringar, splint, bark, kvist och tillväxttid lever hos mig. Jag önskar inte att jag vore verksam inom politiken eller finansvärlden. De senaste åren har jag lärt mig namnen på elva, tolv vinsorter, men en kännare skulle skratta, om jag dristade mig till att säga något om torrhetsgrad, arom och årgångar.
Det tog lång tid, innan jag insåg att maskinerna på Thrige-Titan stod mellan far och sången. Han reste sig aldrig upp i matsalen och påbjöd tystnad: Nu ska jag be att få sjunga Di quella pira ur Verdis Il Trovatore. Och ingen räknade med att Tine Hestrup överglänste Hans Christian Andersen som författare. Hon var och är Odenses främsta ordkonstnär.
Jag reste mig och gick till bilen för att hämta hennes manuskript. Sedan la jag mig bredvid Agnes och började läsa i ett av kapitlen.
Anne-Marie föddes den nionde maj 1943. Fadern var skollärare i Odense och av god familj. Modern arbetade som kontorist, men hon utbildade sig vidare och följde kurser i stenografi, engelska, tyska och affärsräkning.
Flickans huvud svällde långsamt dygn efter dygn, tills läkaren mätte omkretsen till nittioåtta centimeter i hennes sjunde levnadsvecka. Han talade om stora fontaneller och sprängda huvudskålsben. Pannan mätte arton centimeter från de tunna, ljusa ögonbrynen till fjunen i det som kallades hårfästet.
Skolläraren bytte språk och själ över en månad. Behärskade rörelser i armar, ben och händer förvandlades snabbt till en hysterisk dans i mönster som täckte hela stadens yta. Han förbjöd sina föräldrar att titta på flickan, men de gick en gång till förlossningsavdelningen och då satt modern med flickan i famnen och faderns fader och faderns moder hade kommit för att se huvudet som var större än en centnerpumpa och ingen av dem la en hand på pannan eller kinden och sa att flickebarnet var vackert och näpet. De nämnde ingenting om bröstmjölk, små blusar och sockor och de talade inte om ögonfärg och leenden. Släktens tradition tystnade och fadern till barnet undrade senare om hon tänkte sätta in annons i tidningen och kungöra händelsen. Det hade hon inte tänkt på, men det var onekligen ett uppslag som var passande, tyckte modern.
Kontorsflickorna kom i flock och släppte sina ögon på det lilla barnet och ingen av dem kunde tala om människan som låg framför dem. De uppskattade huvudets omkrets och pannans höjd och gick, men lämnade kvar blomsterkvastar och chokladkartonger, små vita byxor och en sparkdräkt.
Anne-Marie log inte, när modern jollrade med henne och kittlade fötterna och magen. Hon grät aldrig och tog inte bröstet, när det kom nära.
Efter sju veckor föreslog en kurator och två läkare att barnet borde läggas in på ett hem som fanns i Köpenhamn.
Modern tog ut sin semester, och läkarna sjukskrev henne i fyra veckor, men sedan stod hon inför valet att lämna bort flickan och återgå till arbetet på kontoret i järnaffären eller ta hem henne och sluta sin anställning och leva utan lön. Kommunen erbjöd ett bidrag på tre hundra danska kronor i månaden, men modern bodde i huset som hon ärvt efter föräldrarna och hon hade att betala räkningar, mat, kläder och resten av ett lån på fastigheten.
Det var krigstid och människorna i landet led nöd och tidningarna skrev om tyskarnas härjningar i Europa.
Anne-Marie följde modern med blicken, men hon var fortfarande nästan tyst och visade inga tecken på hunger, smärta eller rädsla inför någonting. Hon reagerade dock på kraftiga ljud.
Modern matade henne med flaska och mosade bananer och potatis och gav henne med sked. Det växte inte hår på det stora huvudet. Ögonfransar och bryn var fjuniga. Näshåren vibrerade emellanåt och då tänkte modern på kaninerna som hon höll i burar i trädgården, när hon var barn.
Hon sålde några smycken som hon ärvt och läste en dag en annons i Politiken att ett stort bokförlag i Köpenhamn sökte telefonförsäljare. På så sätt kom hon att ringa till människor och tala om romaner, noveller och diktsamlingar och det hände också att hon gick till dörrarna och knackade och sa sitt ärende. Chefen på kontoret där hon varit i tjänst förbarmade sig över henne och lovade att hon kunde få sköta litet pappersarbete i hemmet mot en oansenlig lön. Hon tänkte då att hon hade det bättre ställt än många andra i landet.
Således satt modern några meter ifrån Anne-Marie och ringde och antecknade namn, adresser och titlar på verken som kunderna beställde. Flickan tittade på modern, och denna log och smekte henne på avstånd från skrivbordet.
Fadern till barnet hörde inte av sig och skickade inga brev och han blev inte hatad av någon för den sakens skull. Kvinnan sörjde honom inte och tänkte att hon klarade sig bra på egen hand. Det blev faktiskt så att hon upptäckte och skapade en frihet i förhållande till mannen i gemen och det som kallades mänskligt liv.
På dagarna promenerade hon med flickan i en barnvagn och de flyttade sig över stora ytor i staden. Om det värkte i benen, sa hon en ramsa som hon riktade till dem och sedan fortsatte hon och bjöd motstånd, tills det onda gav sig och släppte. Odenses medborgare tittade på dem, och modern smyckade sig med blickarna och gjorde genast bjällror och små djur på snöre och fäste dem mellan sidorna i kapellet.
På nätterna låg hon nära dottern. Det hände att hon vaknade vid tretiden eller i gryningen och då mötte hon Anne-Maries ögon och där samlades tillståndet i världen: Vi har det gott, sa hon.
Tyskarna ockuperade och våldtog och skändade länder och människor, men det tilldrog sig inte i den lillas ansikte. Huvudet tyngde och klämde samman kudden, och modern uppskattade vikten av det till fyra, fem kilo eller mera. Det var utan betydelse för dem.
Hon läste högt ur romaner och noveller och gjorde till en vana att tala högt, medan hon stökade och arbetade i hemmet. Själv kände hon sig starkare och friskare än någonsin, och hon tänkte att lidandet och tvånget och slaveriet i världen var ett verk av män och kvinnor. Hon svor och förbannade soldater, ministrar, kungar och fega karlar som tjänade ondskan och enfalden.
Här råder klokheten sa hon och dansade litet på golvet och böjde sig ner och kysste den välvda pannan i pumpan: Jag tror inte att du lider. Vi har den tid vi har tillsammans och det får räcka. Det rycker emellanåt i dina ben, men mer är det inte, och du gråter inte. Jag skriver på papperna och säljer böcker till den grad att förlaget ber om siffrorna två gånger och kopior på kundernas namn och adresser.
Låt mig se nu, tänkte modern. Vad är människan? Hon kan vara det främsta skadedjuret i världen. Ibland bryr hon sig mer om hundar och katter än om sin nästa, och nämn den grymhet som inte kyrkorna välsignat genom tiderna. Hon håller ofta penningen mera kär än någonting annat. Det är inte för oss, Anne-Marie. Vi har varandra.
Ingen besökte dem. En dag började hon skriva ner sina tankar på vita, linjerade ark som fadern lämnade efter sig.
Hon nöddöpte flickan, innan de lämnade sjukhuset, eftersom tillståndet var kritiskt. När dottern blev tre månader, gick modern till prästen och bad honom sköta ceremonin enligt den kristna läran och det gjorde han. Fyra människor deltog i akten: kyrkoherden Simonsen, vaktmästaren Paulsen, modern Tine Hestrup och det lilla barnet.
Prästen höll kroppen och doppade sin hand i vattnet och blötte den stora skallen. Modern såg att huvudet tyngde hans arm. Vaktmästaren flackade med blicken och släppte den mot taket och väggarna.
Människorna blev tydliga för kvinnan i och med att de höll sig undan. Flickorna på kontoret, det vill säga de forna arbetskamraterna, skickade ett telegram och det var allt från deras sida.
Flickans andhämtning blev oregelbunden efter fyra månader, och läkaren påstod att hennes lungor var outvecklade, men det kunde också bero på en defekt i hjärnan som visade sig på det sättet.
Näsvingarna vibrerade och hon blundade, om modern blåste försiktigt på hennes ögon. Det lät som om hon suckade, när bröstkorgen arbetade i otakt, och kvinnan tryckte sitt ena öra mot det område där hjärtat fanns under revbenen.
Ibland hände det att Anne-Marie gav ifrån sig läten som påminde om en ledsen hund. Modern förstod inte hur det kom sig och hon provade att värma mat eller ge dryck, men flickan tystnade inte. Så kom det sig att hon lyfte en bok och började läsa och då upphörde ljudet.
En natt vaknade kvinnan av att Anne-Marie tryckte hennes hand eller arm. Det var första gången hon rörde vid modern.
Hon andades tungt och häftigt. Ögonen var stora och de flyttade sig i sina hålor. Modern blev rädd och gick mot telefonen för att ringa till sjukhuset, men hon hejdade sig och tänkte att det inte kunde bli på annat sätt än att de behöll henne, om de for dit. Det var uteslutet att hon skulle lämna flickan ensam.
Hon hämtade vatten och gav det med sked. Den stora pannan var fuktig och bröstkorgen lyftes och sänktes. När modern gick till köket en kort stund, följdes hon av blicken och den lilla kroppen som arbetade. Det var rummet och världen. Det var människan.
Hon övervägde möjligheten att ringa efter ambulans eller jourhavande läkare. Det var mörkt utanför huset; tiden var kring midnatt. Modern blötte en handduk och baddade flickans ansikte.
Männen låg i skyttegravar vid fronten i land efter land i Europa. Flygplanen tände sina bloss mot en svart himmel över Polen, Tyskland, Italien, Tjeckoslovakien och Sovjetunionen. Människor hungrade och svalt och dog. Kvinnor, gamla män och barn väntade på ljudet från sirenerna och lärde sig den närmaste vägen från hemmet till skyddsrummen.
Tyskarna hade intagit Köpenhamn och ockuperat riket. Motståndsmännen samlades här och var och planerade sitt mod.
Modern och flickan levde bredvid detta. Det rörde inte vid dem. Efter fyra timmar, några minuter över sex på morgonen, slöt Anne-Marie ögonen och kroppen stillnade. Modern såg in i blicken.
Hon klädde av flickan och tvättade henne omsorgsfullt med tvål och vatten. Sedan knäppte hon det vita linnet framtill och bytte lakan i sängen.
Hon satte sig att läsa en halv timme. Flickans hud svalnade långsamt. Modern antecknade tidpunkten för döden och skrev ner sina tankar i ögonblicket.
Sedan ringde hon till sjukhuset och meddelade att de kunde hämta kroppen, ty allt det som varit dotterns själ fanns redan i säkerhet hos modern.
Människorna föll till marken och sprängdes i bitar av granater och bomber. De riktade bajonetter, kanoner och handeldvapen mot varandra och divisionerna förflyttade sig i terrängen. Flygplan störtade och steg mot himlen, hangarfartygen gled i haven och stridsvagnarna rullade. Människornas värde dunstade och formades till gravar. Fienden såg aldrig in i fiendens öga. Råttorna intog ruinerna efter husen i städerna. Och i denna bild placerade modern en säng och en liten flicka som inte sett soldaterna, överstarna och ministrarna. Världen var en berättelse från några böcker. Ljudet, skrattet och leendet var moderns, likaså huden i armarna, händerna och kinderna. Där fanns ingen tid, väntan, dröm eller lögn. Sanningen var ögonblicket. Bortom dem existerade ingenting.
Några män hämtade flickan och två timmar senare ringde prästen och undrade om han skulle komma, men modern sa att allting som borde göras för stunden redan var gjort. Hon tackade för tanken och bestämde att arbetet fick vara för dagen.
Agnes lyssnade, medan jag läste och berättade.
– Tine Hestrup måste ha varit en märklig människa och kvinna, sa hon.
– Det kan man säga, sa jag.
Vi hörde det svaga ljudet från bäcken. Jag kysste henne och såg samtidigt Anne-Maries stora huvud intill mig: ögonen, de ljusa fjunen på skallen, den välvda pannan.
Vi klädde oss och åkte vidare. Vi hade ingen tid att passa. Det var fredag i juli 1987. I min väska låg ritningarna till ett skåp som någon beställt av mig. Det skulle bli fyra lådor i det, glasdörrar med smal, slät ram och stomme av björk. Och jag hade tänkt att arbeta på det i Agnes hus vid havet.
Hon sa att hon tyckte om att höra mig prata om praktiskt arbete som utfördes med händer, verktyg och hjärna.
– Min barndom var en skräddare, sa hon. Och en kvinna som låg i sin säng. Jag älskade saxen, symaskinen, måttpinnen, nålarna, dynan för dom, skrinen med trådrullarna i arton färger och nyanser, hyllorna där alla tygerna låg som rullar på papp- och trästockar: tjocka, tunna, mönstrade, släta, svenska, tyska, engelska, franska, italienska och indiska. Där fanns siden, bomull, silke, satin, linne, tyll, vadmal. Baltsar pratade om kokongtrådarna och insektslarverna som spann dom omkring sej. Den ädlaste arten är Bombyx Mori som äter endast av mullbärsbladen. Varje kokong består av en 3 000 meter lång tråd, sa Baltsar. Den sträcker sig från Liregatan till Saltsjöbadens värdshus. Tänk dej det. Men mer än 2 000 meter av linan är trasslig och kan inte användas. Han brukade underhålla oss med historier om tygernas väsen. Trådarna doppades i varmt vatten och sedan i svalt och dom piskades med styva borstar. Hasplarna låg i uppvärmda glasskåp. Han liknade små barn vid råsilke, ecrusilke och mors hud blev krämvit liksom tråden. På kvällarna lindade han oss i dom vackra namnen: Trame, grenadinsilket, organsinsilket, kräppsilke, plattsilke, soie plate, florett-, flock- och filosellsilke, chappesilke, jag kan dom som Hallands åar och Smålands sjöar, bourettesilke, silkesshoddy. Han kunde finleksnumren och mätte längden av 9 600 parisaunes. Han dividerade talet 9 000 med titern och blev fin och tunn i språket.
Jag körde hennes Mercedes. Den var vit och nitton år gammal. En gång i veckan tvättade jag den och var tredje, fjärde månad vaxade jag lacken, slipade och målade små skador som kommit av stenskott eller repor. Suffletten var blå.
Vi passerade skyltarna till Tystberga och Björksund och nådde avtagsvägen till Nyköping, medan hon pratade om Baltsar och silket. Hennes naglar var rödfärgade. Då och då strök hon ett finger över handskfacket eller en del av instrumentpanelen. Suffletten var öppen till hälften. Hennes ljusa, kortklippta hår rörde sig av vinddraget. Innan vi lämnade Vagnhärad och skogsstigen skrattade hon och tvättade skötet i bäckens vatten. Där darrade bilden av den nakna kvinnokroppen.
– Jag har aldrig skapat något av värde med mina händer, sa hon. En murare och snickare sätter spår i städerna och världen, men jag bygger inte hus och broar, och jag lägger inte vägar och snickrar inga skåp. Det är sant att jag inte når utanför min kropp. Allt som är fult och avvikande skrämmer och äcklar mej. Jag blir destruktiv av rädslan. Johan kunde inte läsa och skriva och jag ville slita pennan ur handen på honom och slå boken i huvudet. När jag såg hans ansikte, såg jag dumhet och enfald. Människor ska vara vackra, duktiga, friska och smidiga i sina rörelser. Baltsar var vacker, Viola också. Jag kan inte förneka att jag tycker om mitt ansikte och min kropp. För min ålder är den kanske avundsvärd för andra kvinnor. Den har gjort mig rik i pengar, och jag har inte i mitt vuxna liv behövt anstränga mej särskilt mycket fysiskt sett. Baltsar var karlaktig, stor, kraftig och grov i nacke, händer och fötter, men likväl kunde han hantera de tunna tygerna, nålen, tråden och se och avgöra vad som passade på en kvinnas kropp i färger, kjollängder, skärningar. Jag tyckte om att gå till hamnen och fiskarstugorna och lyssna på arbetarnas språk. Det var annat än lärarnas och dom fina tanternas, ordensbrödernas. Gubbarna svor och spottade, fräste och snöt sej i händerna. Dom fäste ett par ord på kroken och det räckte för att en lång historia skulle fastna i kastet. Dom förstod inte skräddaren Baltsar Fernström och dom visste att jag var hans dotter och det bekom dom inte att både flå och halstra far inför mina ögon och öron. Dagens arbetare har förlorat sej i billiga semesterresor, teveserier, undermåliga filmer och fotboll och ishockey. Det är sanningen. Dom läser inte böcker och dom försöker efterlikna borgerligheten i dåliga vanor.
Jag lyssnade och tänkte att hennes språk hade låga stränder och att havet plötsligt höjde sig och la fastlandet under vattnet.
– Jag har inte levt ett riktigt och sant liv. Jag har fuskat bort det på en fasad, en idé som gick ut på att jag inte skulle välja man och äktenskap efter känslan utan efter hjärnan. Det skrämde mej länge att jag inte älskade mina barn och deras fader. Mitt förhållande till Johan var en blandning av hat, skräck och äckel. Jag såg bilder på sjuka, gamla och fattiga människor och jag kände ingen sympati eller sorg. Arbetarkvinnorna vaggade omkring på gatorna i Stockholm. Dom saknade stil och värdighet. Dom hade krumma ben, persianpälsar, handväskor, åderbråck och fula hattar. Jag kunde direkt avgöra deras bakgrund. Dom sa aldrig ett vettigt ord om konst eller litteratur. Dom hade ingen vilja att förstå politik och deras världsbild var gjord av dåliga filmer och veckotidningar. Sa Agnes.
Jag såg byggnadsarbetarna, murarna, snickarna, rörläggarna, plåtslagarna och männen och kvinnorna i fabrikerna, medan hon pratade. De levde sina verb och substantiv, men kunde inte för alla pengar i världen säga vad som skilde det ena från det andra. De reste väggar och lodade dem så att de blev räta och fina, men gjorde de det för pliktens och pengarnas skull? Längtade de bort till någonting annat? Ville de bli tjänstemän och egna företagare? Kaj Sabel dog i livet, när han inte godkändes i sången. Bruk och betong jäser och stelnar i världen. Fabrikssirenerna ljuder. Politikerna känner inte murarna, snickarna, asfaltläggarna och gruvarbetarna. Om någon ber en bön i schakten där man borrar efter guld och diamant, lägger händerna sig som stenar och spärrar utgångarna. Luftfickorna är förrymd hårdhet. De vansinniga dansar inte under lövkronorna och man möter ingen av en slump där. Fienden kan inte gå undan. Utrikesministrarna och presidenten lever inte där. De arbetar i skift och deras kapital rinner som blod i köttet. När de återvänder från ytan, tror någon bland dem att de kvarlämnade rösterna skall börja tala. Det är sant att man kan gräva sig genom jordlagren med en provisorisk sked mot friheten där världen väntar. Varje droppe i grottan hörs var för sig, när den slår i botten. Lägger de ner redskapen för att vila, dröjer det innan de uthärdar det första ordet mellan själ och själ efter larmet och dånet. Den vite mannen bryter inte själv sitt guld, och han har inga sinnen för slaven som erövrar en pupill av vrede och dov glädje. Jag ser ansiktena under det svarta stoftet från berget och försilvrade ögon i kol, lampan i pannan som är en instängd sol, eftersom makten vill ha det så. Om ljusstrålarna är parallella, undgår de mycket av det som skall föreställa verkligheten. Bäst är, om de ständigt flackar och korsas. Ögonblickliga och farliga likt florettstötar ska de styras av människans hjärna och hand och kungen i landet och ministrarna och prästerna är inte närvarande då. Vore vi alla lamm, skulle inte vargen finnas. Kärnan måste alltid vara hård eller åtminstone mera fast än utväxten i frukten. Äpplevecklaren och gruvarbetaren äter av sin boning, men de vilar en stund, om ljuset tar sig genom kroppen och dröjer i en klyka av här och där. Då besegrar visheten kunskapen. Det mjuka i det hårda, frukt och sten. Människan försmår tomheten, förivrar sig och slocknar i den och inser inte att bristen är det vackraste som vi har och inte har. Utan den avstannar världens möjligheter. Vet du att minnena i en människa har den största massan i världen utan vikt. Det är i varje ögonblick tid att skapa verkligheten. Stendammet singlar försagt ner i lungans mussla. Lägg örat till och lyssna till havet i oss. Det är brottsligt att fånga vinden i ett namn. Snickare, murare, rörmontörer, gruvarbetare och städare borde vara som vinden, när makten jagade dem, flyktiga, otrogna, snabba. Herremännen försnillar vår vrede och sorg och de lägger dem i ett smyckeskrin som de då och då tar fram i parlamenten och ämbetena och värderar i avstånd. Jag älskar kvinnor och barn. Jag är epileptiker och finsnickare, och jag har arbetat på byggnadsplatser och i fabrik, när jag behövde pengar till hyra och utbildning. Jag hörde språket och såg ansiktena, händerna, benen, ryggarna. Kungen, ministrarna och direktörerna beordrar oss att gräva, borra, bygga och lyfta utan att ge tecken. Det stinker litet varstans på ytan, märker jag, så även på djupet. Ordet för tillståndet i landet Sverige skall vara syrligt, bittert och surt. När jag talar om det, tackar jag mormor för saften som hon pressade ur hemliga växter, vidare mandeln bland de söta och den blånade mjölken. Detta gav mig jämförelsetalen för meningen och smaken. Ett språk utan doft och känsla är dött. Lögnen är en ful rocka i det juvenila vattnet och den darrar i närheten av sitt syskon sanningen. Jag tänker oupphörligt. Innan jag faller i kramper, brukar det vara så att jag ser bilder, hör röster som tycks vara långt borta. Då upphör tiden och rummet som gränser i mig.
Bilen rullade och jag körde den. Solen värmde oss. Agnes satt i tystnad och tittade på landskapet. Vi såg hus, skog, åkrar, människor, öppna fält, stigar, telefonstolpar, flaggstänger, grindar, staket och kyrkor.
Jag saktade farten, när vi nådde Jönköpings högmod. Berget längs vägen bar nät över ena ansiktshalvan. Jag tänkte på Agnes ord. Jag arbetade med händer och huvud och i det avseendet liknade jag min far. Älskade hon mig? Vad betydde det att jag var mer än tjugo år yngre än hon? Jag efterträdde Eugens pengar, festerna, de förnäma vännerna och likheten i vanor. Hon tyckte att mitt språk var lustigt. Jag bröt fortfarande litet, och hon skrattade och retade mig, när jag blandade danskan med svenskan. Så talade inte finansmännen, galleriägarna och läkarna. Jag slirade på vokalerna och bildade diftonger och triftonger. Hon sa att hon inte blev klok på mig och att min biografi intresserade henne. Om hon kunnat skriva bra och konstnärligt, skulle hon velat göra en roman av mitt liv. Hon påstod att det var tråkigt att läsa om flanörer i städerna, filmstjärnor, pensionerade diplomater, politiker, ministrar och förtryckta människor. Hon menade att jag bar på en kraft som hon inte funnit hos någon annan man.
Det lät bra, när hon sa det, men jag kände mina mått i förhållande till världens och insåg att mina bedrifter och möjligheter att förändra något i stort rymdes i en fingerborg.
Och bilen gled vackert på vägen fram till det stora huset vid havet.
När vi åkte genom Vaggeryd, grep hon min högra hand och höll den en lång stund. Hon släppte inte den, medan jag växlade. Den svarta knoppen på spaken var sval mot huden. Jag såg att hon blundade, och vinden kom genom hålet i taket. Den vackra Agnes solade sitt ansikte.