Emilia berättade mycket om sina möten med Karin Zollter.
De avskaffade alla hemligheter mellan sig och det blev så bland annat genom att de lagt av sig eller förlorat ärbarheten.
När Karin kom från dagarna och nätterna på gatorna, rivningslägenheterna, kulvertarna och källarutrymmena och ställde sig i badkaret hos väninnan, rann alla bilderna och intrycken av henne, men det var bara kopiorna, ty de verkliga lämningarna stannade i hennes hjärta.
Vattnet rann en timme eller längre och hon tog tvålen och gned den mot skötet, brösten, låren och magen i långsamma rörelser som om hon följde ett givet mönster. Det var vid ett av dessa tillfällen som hon kom att tala om Harald Ling och deras möten och vanor och hans uppfinningar i hennes sällskap.
Hon hade mött alla möjliga variationer och avarter av manligt beteende i fråga om sexualitet och driftsliv. Gränserna mellan det normala och onormala, överraskningen och upprepningen var borta, och hon hade tvingats lära sig ett teckenspråk som aldrig eller endast sällan var synligt ovan jord och på allmänna platser där människor talade och rörde sig inför de flertaliga blickarna.
Hon spolade ner de fulaste och otäckaste orden och skrek och grät och stampade i badkaret. Emellanåt var hon en flyktig fe, en markatta, en häxa eller en lejonhona, men också ett litet barn och ett foster som var utlämnat åt modern och världens nycker i ögonblicket.
Människorna gör människan sjuk, sa hon en gång. De vuxna lärde barnen allt: lögn, hat, svek, rädsla, fruktan. Och mannen kunde inte älska kvinnan utan att pressa penningen, kampen, avkomlingen, tiden och karriären mellan sig och henne, när de var nakna eller bar kläder.
Hon gav inte ifrån sig några klagovisor. Det fanns egentligen inte något namn på hennes värld och erfarenheterna i den, trots att många människor i riket trodde att de kände den väl.
Harald Ling talade med henne i trettio minuter och han gjorde det utan att först ta av sig kläderna och röra henne och han la tre hundralappar på bordet i det lilla rummet som han hyrde. Han var nykter och rökte inte. Hans språk var vackert och korrekt och han berättade att han kommit för att lära känna henne och kanske också några av hennes väninnor i syfte att göra en dramatiserad dokumentärfilm i den svenska televisionen eller ett par program för radion. Detta hade han ännu inte avgjort, men han skulle naturligtvis främst ha hennes tillstånd att arbeta på det sättet.
Han undrade artigt om hon tog illa vid sig av att han ställde frågor, men hon sa att han kunde få svar på vad som helst och hålla på så lång tid som han önskade bara han betalade för det och inte blev otrevlig på något sätt. Han var propert klädd och såg välvårdad ut. Håret var blont och en aning tunt på hjässan. Ansiktshuden var rödbrun och fräknig.
De träffades många gånger och det skedde tämligen regelbundet. Han åkte aldrig bil till de avtalade mötesplatserna. Vid ett tillfälle promenerade de till Skansen en sommardag och där stannade de i tre timmar. Det hände också att hon lät honom följa med till sin lägenhet, eftersom hon fick förtroende för honom och tänkte att han var ofarlig. Det var Karins huvudsakliga indelning av männen: de farliga och de som inte var det. Hon betraktade dem inte som goda, snälla, rika, fattiga, smutsiga och olyckliga.
Harald Ling såg sitt ämne som en vetenskap, sa han till henne. En gång nämnde hon för de andra kvinnorna att hon fått en underlig kund som inte tog i henne och inte begärde och önskade annat än att få tala och fråga. Då hörde Karin att han varit hos en väninna till henne, men hon tyckte att han uppträdde lynnigt och hotfullt, eftersom han krävde att hon skulle berätta och beskriva, medan han antecknade och skrek och växlade mellan inställsamhet och vrede. Hon identifierade honom och sa hans namn till Karin.
Han bad att Karin skulle vara nykter när de möttes och han betalade för att hon avstod från drogerna de stunderna. Det accepterade hon. Han talade om sin familj och sitt arbete, och hon såg bilder på en kvinna och två barn. Han påstod att han älskade dem.
Karin kunde inte påminna sig att hon hörde honom skratta och hon mindes att han föreslog att han skulle spela in några av samtalen och det hade hon ingenting emot. Hon fruktade inte polisen och inga myndigheter i världen efter det att hon mist flickan som hon födde.
När de hade mötts några gånger, kunde hon inte avgöra om han arbetade eller var personlig.
Karin skrev: ”Det var som om han lurat mig i en fälla. Var han vänlig och nyfiken i sitt yrke eller handlade det om någonting annat? Jag sålde mig till karlarna, vilka de än var, och där satt han som i TV-apparaten och talade till mig. Emellanåt kände jag mig betydelsefull, men jag kunde inte bli kvitt tanken att han bara låtsades och utnyttjade situationen.”
Hon skrev ner ett par önskningar som hon haft i livet, och han satt bredvid och väntade som på ett meddelande från en myndighet, ett statsråd eller varför inte en drottning.
Hon berättade för honom att hon alltid ljög och spelade med sin kropp och sina ljud, när hon låg med kunderna. Det var länge sedan hon upphörde att hata, och det skrev han ner.
Han menade att han ville höra detta från henne och inte läsa om det i böcker och tidningar. Så arbetade han alltid, och han sa att gränserna mellan fiktion och verklighet suddats ut i vår civilisation. Han sökte någonting som han kunde utnämna till en sanning om människan åtminstone för stunden.
En gång blev hon förvånad till den grad att hon kom av sig och förlorade fästet i stunden. Han sa: Just nu är du den mest pålitliga och sanna människa och kvinna som jag känner eller tror mej känna lite grann.
Emilia Ängvall läste om stunderna i dagböckerna.
Vid det sjunde mötet bad han att få se hennes kropp utan kläder. Det hade hon inte väntat sig. Han satt på en stol, medan hon stod en bit ifrån på golvet, och han fortsatte att tala och fråga. Då ville han att hon skulle smeka brösten och skötet och samtidigt återställa det förflutna och berätta utan att låtsas och ljuga. Hon såg hans lem som han tagit fram och han höll i den. Det var hans önskan att hon skulle vara osminkad då: läppar, ögonhår och kinder.
Trodde hon att någon kvinna kunde leva med en man i trettio, fyrtio år och inte fantisera och drömma om andra än han? Fanns det någon i deras land som kunde avstå från rikedom i pengar och välja kärleken i stället, obrutet och sant? Existerade det en enda ren känsla hos en vuxen människa?
Han ställde barnsliga frågor, eftersom det var den enda möjligheten att få dem kloka och ärliga.
Kunde hon känna lust inför honom? Var han ful? Han visade sina småväxta fötter och påstod att han alltid försökt dölja dem för hustrun och inte tala om skonummer. Han försäkrade att han aldrig för en sekund varit okonstlad inför allmänheten och att han förlorat det sanna och direkta uttrycket.
Han sa: Personen Harald Ling existerar inte. Jag är en bild, en film eller ett dåligt konstverk.
Karin tyckte att det var konstigt att höra honom tala om de orena och sammanförda känslorna hos mannen och kvinnan. Det fanns inga oblandade själar, endast fantasier, minnen och önskningar som ursprungligen och fortlöpande gick ihop till en tystlåten och hemlighetsfull värld hos människorna som levde när de älskade och smekte varandra. Njutningen och lusten var denna växt och samlare. Den var sannerligen laglös, dold och svekfull.
Emilia läste och hörde detta och erbjöd sig att möta Harald, om Karin ordnade det. Så blev det och de satt fem, sex timmar i hans hyresrum och även då frågade han och antecknade och bad att få spela in på band, men senare sa han till Karin att väninnan var oärlig den stunden.
Han betalade kontant och inte vid något tillfälle uppträdde han hotfullt eller otrevligt mot Karin. Hon höll sig nykter den tiden och lät bli sprutan och tabletterna. Han tog bilder på henne, när hon var sminkad, naken, klädd, och han lovade att inte visa dem för någon, men det var hon inte rädd för.
Det blev till och med så att hon utvecklade någonting som kunde liknas vid sympati och ibland tänkte hon på mötena med honom och deras samtal och det gjorde inte ont i henne.