Valentin Bager ringde efter ambulansen och han beskrev hastigt vad som hände och följde med bilen till sjukhuset. En timme senare fanns Ulla vid Axels sida, men då var han död.
Poliser satt i hennes kök på Djurgården och ställde frågor om händelsen. Axel dog i växthuset mellan klockan elva och kvart över elva på förmiddagen, enligt Valentin. Några minuter i tio hade Ulla kört bilen till stan för att hämta tapeter som hon och Axel valt till det största rummet och matsalen.
Axel bytte jord i några lådor där han planterat tomater och slanggurkor, och Valentin gick omkring i trädgården och pratade med påfåglarna och läste tidningen vid ett av borden på tomten. Det var hans version inför Ulla och konstaplarna.
De åt frukost gemensamt på morgonen, innan Ulla åkte iväg. Valentin kom dit tjugo minuter i tio och han hälsade på henne och hon berättade att hon hade ett ärende att uträtta. När hon hämtat tapeterna i färgaffären, ämnade hon gå till postkontoret och banken.
En gång om dagen tog Axel en tablett för kärlkrampen. Han valde tidpunkten för medicinen efter kroppens vila och arbete. Om han klippte gräset, grävde i jorden eller ansträngde sig på annat sätt, förekom han den möjliga reaktionen och ökade dosen litet.
Ulla övergav förmaningar och goda råd, eftersom han milt och vänligt påpekade att han kände sina begränsningar i fråga om krafterna, men han tyckte att det var tryggt att ha en läkare i huset. Han var inte ung, men inte särskilt gammal, några år över sjuttio, och han hade inte misskött sig och förbrukat kroppen genom osund livsföring eller fysiskt slit. Diplomattjänsten hade kanske varit krävande, om man beaktade vad som fordrades av honom när han representerade, reste och gav akt på sitt uppträdande, men det var också i väsentliga mått så att han träffade trevliga människor på fester, välgörenhetsföreställningar och galamiddagar och han och Ulla besökte teatrar, biografer och operahus och åtnjöt förstklassig service på resor och i hemmet. Huset och tjänsten hade ett särskilt konto för personal som skötte städning, inköp av livsmedel, trädgårdsarbete och andra sysslor.
Ulla försökte genom kontakter från det svenska utrikesdepartementet och vänner ordna så att hon knöts till den medicinska fakulteten på universiteten eller forskningsavdelningen på sjukhusen. I några år arbetade hon fyra, fem timmar om dagen eller föreläste i perioder för studenterna. Om inte detta var möjligt, bad hon att få följa professorerna i de olika specialiteterna och därigenom vidgade och fördjupade hon sina kunskaper och sin kompetens i yrket. Hon älskade denna tillvaro och den tiden var kanske den lyckligaste dittills i hennes liv.
Axel var framgångsrik, aktad, betrodd och omtyckt av många människor som kom honom nära. Deras vänkrets var stor. I olika eller likartade sammanhang träffade de de svenska statsråden, statsministern, kungafamiljen, attachéer, framstående vetenskapsmän, filmstjärnor, idrottsmän och då och då också snickare, murare, trädgårdsmästare, tiggare, präster och fyra, fem gånger om året bevistade de begravningar som ingick i Axels plikter i tjänsten.
De samlade konst och antikviteter och med tiden fick de ihop en förmögenhet som anstod människor i deras ställning i samhället och riket. Efter tio år i äktenskapet började de försona sig med tanken att leva tillsammans utan barn och det var av tvingande skäl, eftersom hon inte blev gravid.
I denna verklighet reste sig en ovanligt liten man som döptes till Valentin efter en morfader och Bager efter släkten. Han nådde ett hundra tjugosex centimeter över Jordens yta, om man mätte honom från nakna fotsulor till hjässans högsta punkt. Då hade paret Ringblom flyttat till Sverige och bosatt sig i ett vackert och gammalt hus på Djurgården. Det var stort och förslitet men de hade pengar till att renovera det och Axel tid att göra det han ville och kunde med sina händer. Hjärtat hade ännu inte visat tecken på svaghet och han tjänstgjorde tre dagar i veckan på departementet som sakkunnig i en utredning om svenska ambassader i fjorton länder. Detta var inte en reträttpost eller degradering på något sätt. Han var sex år äldre än Ulla. Statsministern och departementschefen bad honom att leda arbetet, eftersom han hade lång erfarenhet av ambassadörsarbetet och flera av beskickningarna som ingick i undersökningen.
Ulla forskade i dvärgväxt hos människor och tillväxthormoner. Hon arbetade hårt och vigde tid och krafter åt att läsa litteratur och att resa till England, Västtyskland, Danmark och USA. Hon tillhörde en grupp forskare som bestod av tre läkare och två biologer. Numerären och anslagen i pengar var goda, om man jämförde med annat på sjukhuset och universitetet.
Det pågick en underlig och i högsta grad villkorlig debatt i Sverige om möjligheter, inriktningar och moraliska hållningar inom den mikrobiologiska tekniken och genetiska forskningen och detta var en relativt sett ung gren i den samlade praktiken och teorin inom medicinen. Politiker, lekmän, journalister och en vilseledd och prissatt allmänhet läste rubriker i tidningar och lyssnade till röster i televisionen och valde att avstå från någonting som den inte förstod och inte kunde få en inblick i eller chans att påverka.
Ulla och hennes kolleger utvann och framställde tillväxthormonet genom att ta hypofysen från flera avlidna människor. Sedan injicerade de preparatet i de småväxta personerna. Från början var det tänkt att fyra individer, två män och två kvinnor, skulle ingå i försöksgruppen. De hade inte tillstånd från Socialstyrelsen att använda syntetiskt framställda hormon, men den tekniken användes i andra västeuropeiska länder.
En av de fem dvärgarna avstod från behandlingen. Valentin var en av de fyra männen som återstod. Han var den längste i gruppen och därtill den äldste.
Axel gick dagligen till departementet, och Ulla körde bilen till sjukhuset. De träffade vänner och levde gott på många sätt. Skuggan av ett barn lämnade deras kroppar korta stunder och den doftade och rörde sig, men den hade inte förändrat sig nämnvärt genom åren. De kunde fläcka den med ljuspunkter och en gemensam besvärjelse som endast de kände till och förstod. De kunde dansa, sjunga, skratta och förarga sig, när den var i närheten. Och den hade många namn.
Valentin hade defekter i både hypofysen och sköldkörteln. Hans föräldrar och en syster var av normal längd. Den lille pojken mätte en meter och tre centimeter, när han var tio år.
Ulla träffade patienterna flera gånger i veckan, medan de behandlades och hon kom att fästa sig vid de fyra dvärgarna. De talade om sina drömmar och sorger och de beskrev skoltiden och barndomen. Hon blev mycket ledsen, när de drabbades av den ödesdigra virussjukdomen. Hon gick inte till begravningarna, men hon skickade kransar och grät i hemmet.
Hon trodde inte att Valentin skulle överleva.
Minnen av döende, lemlästade och vanföra män och kvinnor levde i henne, men hon lärde sig att tämja bilderna och ljuden av dem. De var delaktiga, när hon skrattade, log och älskade.
De fyra dvärgarna blev språk och tecken i henne. Hon gick i landskapet någonstans och plötsligt stod en av dem inför hennes ögon. Valentin satt på en sten i en bäck intill sommarhuset som de hyrde. Det fanns inga utgångar i hans blick. Hon berättade att hon gick i Östermalmshallen en lördag och såg en mycket liten kvinna och innan hon hann fram var människan försvunnen i trängseln där. Hon tänkte att hon sett dvärgen som avstod från behandlingen och undgick tragedin. Ulla letade en lång stund i hallen, men kvinnan var borta.
Valentin fick henne att skratta många gånger. Han skojade om de långa människorna och ställde dem intill de korta. De hoppade plint och gick på styltor. Valentin cyklade på en barncykel och han var tjugoett år. Han stod under luckan i ett postkontor och kassörskan ropade ut numret och såg ingen i gluggen.
Ett leende från honom blev ett uttryck för makt över lögnen och skenet. Hans lärare i skolan var rädda för honom. De blev ängsliga och osäkra i hans närhet. Hans hustru var kort, men inte dvärg. Det skilde trettio centimeter mellan dem. Hon sa att hon älskade honom, och de orden la han på sin hjässa och det gjorde en halv meter på höjden. När han mötte människor som var främlingar för honom, lät han dem leka och låtsas med ögonen och ibland med orden. Han dömde dem inte. Såg han en rygg med puckel på, ett huvud och armar och ben utan styrsel eller en hand som saknade fingrar och vanställda ansikten förslavades han genast och blev som en av de normala. Då kom han inte ur sin blick och dom i mötet.
Så måste det också ha varit för Axel, när han första gången såg Valentin och med tiden blev han en fånge i sin vanmakt, rädsla och vrede. Det fanns plötsligt ingen mur kring tomten där han bodde och inga väggar och dörrar i huset som kunde skydda och avskärma honom från dvärgen som inte släppte hans hustru.
Han talade med poliser och advokater, utan att säga det till Ulla. Valentin kom till byggnaden och knackade och ringde på dörren och i början tänkte de att det skulle gå över och sträcka ut i glesa besök, brev och telefonsamtal. Valentin var vänlig och munter, när han kom. De fick små presenter av honom, när de fyllde år och vid julen. Han frågade om han skulle hjälpa dem i trädgården och drivhusen och han visslade och ropade, tills påfåglarna kom nära honom och det hände att honan bröt reviret och ställde sig en meter ifrån hannen som om hon tolererade honom den stunden.
Han var inte påträngande då. Besöken inskränkte sig till en gång i veckan några timmar och han var nykter och välklädd. De drack kaffe i huset eller trädgården. Axel la märke till dvärgens ögon mot Ulla och han kunde inte ta miste på att den lille mannen var förtjust i henne. De talade inte om sjukdomen som drabbade honom.
Efter en tid förändrades hans beteende. Helt ogenerat smekte han Ullas kind och talade om hennes utseende och kropp. Då försökte hon slå bort det farliga med hjälp av ett skratt eller skämt, men Valentin hade upptäckt makten och övertaget i lustgården.
Långsamt och obevekligt flyttade han Ulla och Axel till en hage där de inte kunde leka och låtsas längre. Den gamle diplomaten fann inte ord och gester som kunde rädda honom eller förändra situationen, och Valentin log och gjorde en mening av bekräftelsen.
Den sista timmen i livet gick han i drivhuset på tomten och vårdade tomaterna, gurkorna och de andra grödorna som han planterat i lådorna. Valentin kom dit och sökte Ulla, men hon stod i begrepp att köra bilen till stan. Det var en varm dag. Axel var klädd i korta byxor och bar ett par ljusbruna sandaler på fötterna men inte strumpor. Han var naken på överkroppen. Han grävde, vattnade, rensade ogräs och sopade i växthuset. Glasen i väggarna immade och fukten rann på dem.
Valentin satt vid ett träbord på tomten. Han matade påfåglarna och pratade med dem. Det sa han till poliserna. Femton, tjugo minuter klippte han gräsmattan, eftersom han tyckte att det behövdes och han ville hjälpa Axel. De växlade inte många ord och det kom sig enligt Valentin av att den andre tydligt visade att han ville vara ostörd.
– Han tyckte inte om mej, sa Valentin. Med tiden blev han alltmer avogt inställd mot mej och det hjälpte inte att jag var vänlig.
De kunde ha sagt att han inte var välkommen, och Ulla borde ha markerat gränserna, när han började uppvakta henne. Han blev som en vildkatt eller förlupen hund. De ställde fram mat på faten och lät honom sitta vid bordet. Han hittade en öppning i dem och sedan kunde de inte stänga om sig. Vem skulle hjälpa dem? Två, tre gånger satte han sig i hennes knä och pussade henne på kinden och munnen och han uppförde sig som ett barn. Han hanterade Axel efter eget huvud, och kanske var det så att han förintade honom eller förvandlade honom till en sorglig figur som var gammal och sjuklig.
Axel grep honom en gång i armen och bad honom lämna tomten. De stod på gräsmattan och Ulla befann sig i huset. Han darrade av vrede och skrek åt Valentin att han skulle lämna dem i fred. Dvärgen lyssnade och gjorde inga ansatser att slita sig från den andres grepp. Upplösningen av händelsen blev att Ulla kom ut och hon hörde väl Axels röst och tänkte att han höll på att förgå sig mot Valentin.
Jag kunde inte avgöra vad hon egentligen tänkte och kände inför Valentin. Möjligen översåg hon med mycket, därför att hon betraktade den lille mannen som en levande tragedi och hon var delaktig i den. Axel och hon tog inte skada av att dvärgen pussade och kramade henne. Hon var hans tröst och hade han utplånat rivalen i sitt medvetande kunde han inte finna något skäl i världen till att avstå från sin lust och kärlek. Myndigheterna och hans syster hade misslyckats, när de försökte hantera honom.
– Han stod ensam med slangen, när jag såg honom genom glaset i drivhuset, sa Valentin lugnt och sakligt till poliserna. Växterna skymde honom från min plats i trädgården långa stunder och jag tittade inte speciellt efter honom, eftersom han inte ville bli störd av mej. Kanske förflöt fyra, fem minuter, innan jag anade att det inte stod rätt till. Det var en ingivelse. Han kallade inte på mej. Från dörrhålet kunde jag inte se honom. Därför fortsatte jag in mellan lådorna och plantorna och hörde det konstiga ljudet av vattnet från slangen. Det lät som om den låg på marken för sig utan att någon höll i den, medan vattnet kom ur mynningen. Tjugo meter in låg han. Med ansiktet mot taket. Det fanns blod kring huvet. En meter över honom låg en marmorskiva mot kortsidorna på två stenpelare och den var nästan två meter i längd. Där brukade Axel ställa krukor. Han måste ha fallit baklänges mot skivan och slagit nacken två gånger: mot marmorn och stenplattan under där avloppsbrunnen fanns. Slangen låg en bit ifrån honom.
Obduktionen visade att hjärtat brustit. Koronakärlen var förkalkade och döden måste ha varit så gott som ögonblicklig, men det var sannolikt att han fått föraningar, värk i bröstet och axlarna en minut eller längre. Sprickan i skallbenet var sex centimeter och den torde ha orsakats av fallet mot marmorskivan och stenplattan.
Valentin grät, när Ulla såg honom i väntsalen på sjukhuset.