Seminario di Nola, il 18, 19, 20, 21 e 22 aprile 1988.
Sällskapet åkte iväg en dag det året. Vännerna lämnade Stockholm och färdades i en fin buss med plats för åttio personer och den var utrustad med en mängd faciliteter, till exempel kylskåp, toalett och mobiltelefon.
De var sammanlagt femtio och de kunde ha varit sju hundra, ja, två tusen eller flera på denna resa, men färdledaren bestämde att antalet skulle vara så. Var och en av dem hade således gott om utrymme för sina kroppar i förhållande till bussens mått.
Johan Blad satt i raden närmast till höger om föraren. Han och Emilia Ängvall. Ängeln Antonio Conti var inte med.
Det blir bättre utan mej, hade han sagt. Det är meningen att ni på egen hand ska upptäcka husen, kyrkorna, människorna och landskapet runt omkring som jag gjorde en gång i tiden: Som en seende blind. Först dofterna, ljuset, det matta och oklara, och sen tingen och den hårda materien, färgerna och formerna.
Johan fick en del namn att hålla i handen. Angelo Napolitano skrev Nola inedita, och han bor i ett vitkalkat hus åtminstone tre månader om året och när ni kommer är han på plats, parat att visa och svara på frågor, om ni vill ställa dom. Han kan rita il comprensorio della Cattedrale, la chiesa di S. Maria la nova dopo il sisma, piazza di S. Biagio da Piazza Giordano Bruno och hundratals andra byggnader och gator och torg i sömnen. Fråga och lyssna, sa Ängeln.
Emilia log och skrattade och pratade med en herre och dam som satt bakom henne, när hon inte rörde vid Johans hand och stack åt chauffören en mening att hänga i örat en stund. Hennes röda man svängde och krusade sig i luften och läpparna glänste i en brunlila frukt. Johan tog in detta och strax rann bildernas lava genom honom och fördelade sig i armar och ben och det särskilda organet för stunden. Han var glad och stolt, eftersom han förlist i denna kvinna och inte ville göra något åt saken.
Vem som helst i sällskapet kunde se att han var betagen av Emilia och de gladdes åt detta. Vad som än fanns bakom den unga damen kvittade lika och ingen visade tecken på att känna till det, eller om så var fallet, brydde de sig inte om det.
De var på väg och de var pilgrimer. De var utvalda: Nola, Scala con edicola, Via Lucio Bandio, viskade färdledaren Johan Blad i Emilias öra. Han och de andra kände till alla gatunamnen, eftersom de studerat sin herdes vagga och härkomst. Bland dem fanns två tecknare och en konstnär som utnämnt sig själva till att vittna med tuschpennor, blyerts, krita, kol, vaxkritor och oljefärger, vidare en akademiskt skolad historiker med doktorsgraden från Sorbonne och Stockholms universitet, två kvinnor som varit nunnor i Spanien i sammanlagt fjorton år, affärsmän, en arkeolog, en kulturgeograf, en matematiker, två yrkesfotografer, en arkitekt som föddes i Rom och flyttade till Sverige, när han var tjugo år och således nästan jämngammal med Antonio Conti i det andra hemlandet, och många fler som på ett eller annat sätt skulle bidra till att dokumentationen blev allsidig och klok. De förberedde sig i många år och de var besatta av att möta denna plats och dess människor åtminstone en gång i livet. Fem av dem hade förresten redan besökt staden på semesterresor som en följd av kontakten med vännen och patern i Stockholm.
De avsåg att låta skugga och ljus från sommardagen ta sig in i själarna och bevara intrycken. Den tunne och ganska kortvuxne tecknaren var en av dem som avlagt besök där tidigare och han hade i detalj ritat den tandade skuggan som veckade trappan i Scala con edicola, vicolo Principessa Margherita eller det vackra valvet i via. S. Chiara och så vidare i åttio, nittio bilder och avslutade konstverk.
De kom dit sent en kväll i juli, måndagen den 20:e i den månaden. Nio minuter över åtta gled bussen långsamt över gränsen mellan Nola och det andra i landskapet i det väderstrecket, och alla tittade på skylten som markerade händelsen, en flerfärgad rektangel i måtten tjugo gånger sextio centimeter. Fordonet stannade på fleras begäran och alla gick av och ställde sig vid vägrenen och som skolelever i första klassen la de händerna på tinget, fotograferade just det och träden, fälten och ett par hus på avstånd.
Ingen av dem kissade i diket eller någon annanstans i det ögonblicket och de talade lågmält och värdigt som för att inte störa upplevelsen med ord och yviga infall.
Emilia tänkte intensivt. Hon släppte ut litet av det, men då stoppade Johan flödet så kärleksfullt som möjligt och la ett ledigt finger över det blanka kring hennes munhåla och kysste milt på kinden. Han vägde ingenting, tyckte han. Och orden i honom var vackra och stolta och han rispade själens stift mot det inre, vita arket och skrev som han aldrig tidigare i sitt liv kunnat göra i den synliga verkligheten: Här står jag Johan Blad, på gränsen mellan Nola och allt annat i världen, den fullkomliga satsen för allklassen; det ena gäller eller det andra, antingen här eller där. Och min kära Emilia håller min hand i denna stund och jag kan se med två ögon, lukta, känna och minnas.
Sedan gick de lugnt och utan att trängas det minsta åter in i bussen och satte sig på sina platser och chauffören behövde inte räkna dem eller ropa ut deras namn och invänta bekräftelse, innan han vred om startnyckeln, tryckte mjukt på gaspedalen och lät det automatiska växelsystemet sköta resten.
De hade hyrt en liten gård i utkanten av staden och där skulle sexton människor bo. De övriga var väntade i ett hotell, två pensionat och ett antal rum som privatpersoner upplät åt besökare mot en ersättning. Allt detta hade Johan och Emilia ordnat med litet hjälp av Antonio Conti och den talföre och intelligente arkitekten som föddes och växte upp i Rom.
De kände till att Antonio vistats nio månader i ett dominikanerkloster i Neapel, men han flydde därifrån och la av sin munkdräkt efter det att han rubbat abbotens ritualer och stört ordningen vid ett flertal tillfällen. De visste också att patern var en lärd man som studerat astronomi, latin, aristotelisk filosofi och den grekiska och romerska antiken. I små sällskap kunde de ibland övertala honom till att hålla en föreläsning om minneskonsten och den så kallade lulliska konsten. Han var en stor och trogen vän av den fria vetenskapliga forskningen och han studerade regelbundet den moderna fysiken och ägnade tid åt att tränga in i Einsteins, Bohrs och Heisenbergs teorier om materien, tiden, rummet och universums tillblivelsehistoria.
Ängeln talade ofta om världsalltets oändlighet. Några bland dem satt i benådade ögonblick i det lilla rummet över församlingshemmet och lyssnade, medan patern flyttade sina sinnen från en fjäril till en sten och beskrev fiskarna i vattnet, kölnerdomens arkitektur och atomernas dans i den allomfattande själen.
Människorna installerade sig i de beställda rummen. Johan och Emilia delade en liten lägenhet i en del av staden som kallades Casale a Cicala. Där fanns ett vitslammat stenhus i tre våningar med utsikt mot kullarna och de låga bergen. Trädgården var stor och den var inte ansad och kultiverad i sin helhet. Två höga träd stod åt öster och kring tomten löpte en mur som var lagd av natursten. De hyrde i ovanvåningen närmast under det platta taket i byggnaden, och de sov i var sin säng några timmar varje natt och sedan flyttade hon över till honom och såg det första ljuset värma tingen på bordet närmast fönstret och blommorna på karmen.
När hon en morgon blåste litet på Johans panna och strök ett finger över ena kinden, sa hon att kroppen förlorat sin tyngd och att hon blivit varse armen, foten, örat och handen på ett sätt som hon ännu inte helt kunde förstå och tala klokt om. Då log han och menade att han varit i det tillståndet i ett par års tid och att han nästan vant sig vid det, men det tråkade inte ut honom och han kunde inte upphöra att tjusas av det. Det hade bland annat lärt honom att försona sig med oförmågan att skriva och läsa obehindrat, eftersom allting flöt så fint och vackert inuti honom, det inre språket, tonerna, färgerna och tankarna om det levande i världen.
De satt länge vid frukosten som de hämtade hos en värdinna i bottenplanet av det stora huset och hon var vänlig och öppen som den omgivande naturen. De talade litet engelska och Johan höll sig med ett ficklexikon i italienska och mer behövdes inte för att bli förstådd där.
Åtta, nio i sällskapet behärskade italienskan, men det var inte huvudsaken för dem att konversera med invånarna i staden. De hade kommit för att i första hand bereda sig för minnena och tömma själarna på hinder och motstånd inför mötet med huset och gatan där Antonio föddes och växte upp. Familjen Conti hade tre adresser under hans tid i Nola, och en av dem kallades Il Vicolo ”Del sospiri”, en annan Vestigia rurali nel ”Feudo” och den tredje Via Lucio Bandio.
De ämnade inte besöka några släktingar till familjen, och syskonen till Antonio bodde inte längre där och föräldrarna var ju döda sedan årtionden tillbaka.
De hade inte kommit hit för att höra vittnen tala om den blinde pojken som blev seende, när han låg hos en trolovad kvinna från trakten, ty de kände sanningen och hade hört Antonios ord.
Johan och Emilia gick redan första dagen till Piazza Giordano Bruno och på en liten lapp hade han skrivit ner några meningar om huset i fyra våningar på torgets södra sida. De såg balkongerna, träklaffarna kring fönstren, det låga tegeltaket och de fåtaliga träden i rektangelns bård. Giordano blickade åt väster och hans profil var parallell med det nämnda huset. Hans händer vilade mot kroppens sidor och han stod på en sockel som var tre meter och fyrtiofem centimeter hög, räknat från ytan på den gjutna plattan. Kring monumentet fanns ett stängsel av svartfärgat smide med sexton lodräta stödstavar.
Antonio klättrade över stängslet och började långsamt ta sig uppför statyn. Då var han fjorton år och han bad två kamrater att förklara för människorna, om någon eller några försökte hindra honom. Han var blind, men brodern och fadern hade flera gånger beskrivit pjäsen för honom och nu ville han ända upp i toppen med sina händer för att känna på ytan i ansiktet. Det gällde endast att få en bekräftelse på den inre synen, eftersom han redan föreställt sig gestalten i den främste italienske renässansfilosofen.
Detta berättade Antonio för Johan som förde det vidare till Emilia.
Och paret kom till piazzan och de såg Giordano stå upphöjd och stoisk. Johan talade om den unge venezianske adelsmannen som lärde känna Brunos skrifter och inbjöd honom för att få undervisning, men greps av rädsla över att hysa en kättare i sitt hus. Det var bara en i raden av nyfikna och törstande som ville höra hans visdom, och han föreläste i Toulouse, Paris, hos Henrik III, universitetet i Oxford, Marburg, Wittenberg, Prag och Helmstedt, Zürich, Venedig.
Giordano satt sex år i inkvisitionens fängelse i Rom, och den 9 februari 1600 dömdes han till döden. Detta bragte honom inte ur fattningen och han insåg att de dömande kände större rädsla än den dömde. Den 17 februari i gränsåret mellan två århundranden led han tappert martyrdöden på kättarbålet Campo de Fiori, och Ettore Ferrari modellerade hans bildstod och den restes på platsen 1889.
En enda gudomlig kraft går genom universum och strålar genom alltet, sa Giordano, och talade om den lärda okunnigheten, eftersom människan inte fullt ut kunde fatta denna kraft, orsaken och principen bakom helheten. I den yttersta substansen är materien och världssjälen identiska.
Ljuset är döden.
Emilia lyssnade till Johan. Det röda håret rörde sig lätt i den nolanska vinden onsdagen den 22 juli 1987. Och hon antecknade precis som han bett henne göra, eftersom han själv inte behärskade skriften som kom från pennan och stiftet i handen och på papperet och så hade det varit sedan han var barn och satt i skolan och därför tyckte modern Agnes och fadern Eugen att det var bäst att blända av ljuset på den äldste sonen i Namnet och låta honom få undervisning i hemmet. Det fanns pengar och ställning till det, och så blev det, men Johan själv hade redan lärt sig att hata och förakta den allmänna blicken och domen i stort och smått.
Nu stod hon vid hans sida, och hennes bläck rann på gatorna och klumpade sig till tecken och meningar som inte passade i salongerna och de ärade monogrammen. Det var i Johans smak, och han var nu övertygad om att hon älskade honom, bland annat därför att han låtit Ängeln tala med flickan och säga sin mening om hennes avsikter och själ.
Sedan gick de till Porta Napoli och såg en låg flaggstång utan vimpel eller fana och långa skuggor från en rad träd som kantade den öppna platsen. De satte sig på en bänk och han höll om hennes axel och tittade då och då in i hennes ögon och hörde hennes ljud av kropp och ord. De kysste varandra inför det möjliga ögat och skrattade åt en episod från natten.
– Kan man inte läsa och skriva, måste man fullborda någonting annat i människans makt, sa han. Mitt liv är nu känslan, innerligheten och sinnligheten. Jag kan inte läsa från protokoll i en rättssal och knappast stava rätt till mitt namn, när jag undertecknar handlingar, och blir jag hetsig, arg eller nervös stammar jag. Det är illa bland människor som kan tänka och minnas. Vi måste utplåna våra personligheter oupphörligt och förflytta oss i rikedomarna som väntar på oss. Man går till trädet och undrar och begrundar. Man går till blommorna, barnen, husen, prydnadstingen och konstverken, tittar, dröjer och öppnar sig för intrycken. Det ska vara enkelt och odramatiskt. Så arbetar jag som advokat. Jag luktar och smyger och känner mej fram och tillbaka, innan jag ger råd och tar ställning. Jag gör en styrka av svagheter eller tar mej förbi det som är en brist och skymmer det andra.
– Har du märkt att vi talar ett konstigt språk, det är viktlöst och bara kommer och vi bryr oss inte om vad andra tänker om det. Alla i sällskapet har sin stil, men Ängelns ande svävar över och i oss. Det är miraklet som spårar åt oss, den blinde som blev seende, och det kan inga fysiker, läkare eller teologer ta ifrån oss. Det är huvudsaken. Vi fredar oss i sanningen.
De hade bestämt att möta några av vännerna på La Chiesa di Chiara vid tretiden, men först letade de efter ett litet värdshus och fann det och där åt de en god middag och drack rött vin, mineralvatten och kaffe. Emilia rökte en cigarett och hon lovade Johan att det skulle vara sista gången hon smakade nikotinet i sin mun. På denna plats bör någonting avgörande ske i varje stund, sa hon, och log åt honom.
Sällskapet delade sig efter mötena vid rådhuset, kyrkorna, torgen eller parkerna. Under de dagarna rörde männen och kvinnorna sig två och två, ensamma eller i grupper om högst fyra personer. Och ingen behövde säga orden, när det var tid att se mjölnaren Teodor Vitales hus i utkanten av Nola, järnvägsspåren intill och koordinatpunkterna för händelsen mellan den trolovade Anna och den unge Antonio: ekonomibyggnaden som bar fyra, fem namn i medborgarnas huvud. Själva ladan var riven sedan tjugotvå år tillbaka, men allt det andra stod kvar i modifierat skick eller nästan som det var på den tiden.
Visst kunde de gå till Marco Avecis söner och fråga och släppa några stenar i deras minnesbrunnar, men det gjorde de inte. De hade fått bekräftelsen en gång och det räckte, eftersom en fortsättning vore detsamma som tvivel. Snarare gjorde de en ära och hederssak av att bara titta och öppna sig för korsningen mellan tidens strålar.
Alla själarna var viktlösa och digra. Arkitekten såg spiran på Cupola di Chiara, Scorcio cupola della Cattedrale, Colonne e capitelli romani och mycket annat. Tecknarna fulländade ljus och perspektiv och drog linjerna som skar genom den nolanska luften, ett ansikte på en köpman tidigt en morgon, där hade patern också gått och stått, en vacker kvinna som hastigt förde handen genom det mörka håret. Och kulturgeografen gjorde sitt: vatten, dal, trädbestånd, gatornas sträckning från det inre av staden och husens figurationer, höjderna på byggnaderna. Alla såg och kände, ty detta skulle bli en encykldpedi, ett annex till lantmäteriets samlade ritningar genom årtiondena, ritstift, hjärnor och tankar, vilka lättade sina radier från Sverige till denna plats i södra Italien, roten till deras växter och liv.
Tusentals ord kom till här. Det blev tunna och genomskinliga stråk av färg, form och doft som bildades mellan människorna i sällskapet och ingen hånade eller förlöjligade något, ingenting förkastades, men det var inte heller så att en man eller kvinna reste ett äreminne över sina egna iakttagelser och lät dem blicka ner på till exempel Giordano där på piazzan. De var ödmjuka och tassande, ja, åter igen lättviktiga. De vände blad i blocken och häftena; de lyfte kamerorna och lät filmen bli till inför motivet, i stillbild och rörliga moment, minut efter minut, här och där i gryning, middagsljus och skymning.
Matematikern ropade förtjust att ett av Antonios mått på en mur stämde på centimetern när. Hur kunde han, minneskonstnären, den lulliske tjänaren inför mångfalden och oändligheten? Sexton fönster i kyrkan, trettiotvå steg i trappan upp till sockeln på campanilen. Rätt igen. Och igen och igen, meter efter meter, tal efter tal.
Johan och Emilia kom åter till lägenheten och de hade gått långt och länge, men de kände inte trötthet eller minsta leda av någonting. Emilia tog av sina kläder och la sig på sängen. Johan sa att Eugen Blad levde med lögnen att hustrun älskade honom och detta skedde i penningens tjänst.
Och Emilia vaggade ännu i mannens allmänna egendom, men hon var fri och förbi tillståndet som förnedrade henne på gatan och hon sörjde väninnan Karin Zollter som offrade sin tid på det råa spelet mellan människorna, den vuxna leken intill döden och den yttersta skammen, sveket mot möjligheterna.
– Så vill inte jag leva, sa Johan Blad, och han kände att de orden var så starka i honom att han kunde ha skrivit ner dem på ett papper och stavat felfritt och snabbt från stor bokstav till punkt. Plötsligt hittade han bland dubbla konsonanter och vände rätt på bokstäverna d och b.
I utbildningen lyckades han få tillstånd att tentera muntligt på samtliga kurser och han betalade en flicka i gruppen för att hon läste högt för honom genom alla böckerna i litteraturlistorna. Han lyssnade och la på minnet. Satte han sig själv med en text, tog det honom dagar att avverka tre, fyra kapitel. Han var duktig i matematiken och likaså i fysiken och kemin i läroverkets sista ring, men han var ett hopplöst fall, när lärarna bad honom skriva på tavlan eller stava sig genom tjugo rader av ord.
Aldrig skulle han glömma de andras elaka skratt och råa kommentarer, och han vägrade att kalla dem kamrater och rättade ursinnigt modern, om hon benämnde tyrannerna på det sättet.
– Vi var mycket rika i pengar, sa han, men vi älskade inte ömsesidigt och vi dömde oss själva till hat och bitterhet.
– Kom till mej, viskade hon. Vi har det bra tillsammans. Jag bryr mej inte om dina pengar. Du har hjälpt mej med startkapitalet till blomsteraffären och jag älskar mitt arbete. Jag är en flykting från Hälsingland och skogarna och älvarna som äntligen kommit hem. Jag är i paradiset på Jorden och i himmeln och det är din och Ängelns förtjänst, men också min egen.
– Jag känner mej inte ful längre, sa han. Jag ska göra min kropp vacker för din skull och det är minsann bättre än att vara vacker från början och sen bli ful och anskrämlig och förgås av en slocknad eld, sorger och spräckta drömmar.
– Jag tycker att Agnes och Fredrik är trevliga och rara tillsammans, fortsatte hon.
– Kanske det, svarade han, medan han klädde av sig byxorna, skjortan och resten av täckelsen. Om hon lär sej att älska, blir hon en bra människa, morsan.
Och Emilia hade inte hört honom säga så tidigare: Morsan. Därför provade hon själv och fann att ordet inte vägde någonting i hennes kropp.
De låg nära varandra i timmar och genom halva natten och ingenting av ondska kom vid dem. Hon renade sig i hans sällskap och förvandlade horgatan till en prydlig säng, vita lakan och örngott. Händerna tillhörde en blomsterhandlare. De var numera för vatten, stjälkar, band i färger, blad, märken, pistiller och ståndare.
Två dagar senare åkte sällskapet i bussen och resan pågick utan att någon av dem kom till skada eller blev sjuk. De talade med varandra, satt tysta och greps av ett minne i bild och ord. De upprepade och förlängde litet. Och alla delade med sig av samlingarna.
Ja, av detta skulle det bli en krönika och berättelse.
Återkomsten till miraklet i Nola är pilgrimens viktlösa massa, tänkte Johan. Jag är i den heroiska affekten, i den lärda okunnighetens arbete och glädje.
Och det berättade han för Emilia Ängvall.